MINNESOTA – COLUMBUS 0-1 (Period 1)
• • •
Jag börjar skratta åt mig själv flera gånger.
”Du sitter och tittar på Columbus-Minnesota”, säger jag och och gör idiot-tecknet med fingret mot tinningen.
I normala fall är ju det sedan ett par decennier ligans mest osexiga match-up.
Men i sanning:

Det har verkligen varit en förstaperiod värd att offra nyårsafton på.
Vi ser ju regelrätt playoff-hockey, så där explosiv och ivrig som den bara blir när alla på isen satsar maximalt och verkligen vill vinna varenda närkamp och varenda litet moment.
Ring klocka, fucking ring!
• • •
Skulle det till äventyrs vara någon som tycker synd om bloggaren för att han sitter ensam på nyårsafton kan jag lugna vederbörande med att det är precis så här jag vill ha det.
Lugnt och stilla, en `lysande hockeymatch, några filmer på lut, en bunt färska böcker och tidningar i hög, fin-delivery på ingång så småningom.
Och framåt tolvslaget här på amerikanska östkusten ställer jag mig vid fönstret på 48:e våningen och får se mighty fyrverkeri runt hela Manhattan från första parkett.
Hur mycket mer perfekt skulle det kunna bli?
• • •
Naturligtvis har både Tårtan och Boudreau försökt tona ner magnituden av nyårsaftonens sensationella showdown, som coacher i sin tråkighet alltid gör.
– För vårt lag är det en match bland andra, hette det från bägge håll igår.
Inte det minsta sant.
– Det ska bli en otroligt rolig match, alla är extremt taggade, sa den mer uppriktige Alex Wennberg när jag talade med honom på telefon efter Winnipeg-matchen i förrgår.
Och, ja, ni ser ju.

Det är säsongens match som spelas i ”X:et”.
• • •
Att Cam Atkinson, som smäller in säsongens sextonde balja i första, plötsligt är en av ligans giftigaste målskyttar hade aldrig gått att förutse på förhand.
Men det gäller ju nästan allt som rör Jackets.
• • •
Kommissionär Bettman & co borde ta det där med coacherna någon gång och förklara att deras uppgift består i att sälja underhållning.
Något viktigare håller de inte på med.
• • •
Det är kanske inte de två Stanley Cup-finalisterna vi ser ikväll, det brukar ju aldrig bli så.
Men det kan mycket väl vara de två hetaste Vezina Trophy-kandidaterna.
• • •
Wild tar ut Christian Folin för pausintervju. Kul, honom tror jag aldrig att jag sett prata! Han verkar sympatisk.
• • •
Mer av samma nu, tack!

Hallå från 2016!
Hur har ni det i 2017?
Här, i året ni just lämnat och aldrig mer kommer återse, är det precis som ni modernister i framtiden föreställer er.
Gammalt, omodernt, passé.
Men likafullt – när jag nu fått tag i övriga viktiga där hemma i den svenska natten, med mamma i spetsen, vill jag säga det även till er:
Gott nytt år!
• • •
Nu avslutar jag mitt år – och inleder ert – med den här säsongens hittills största happening.
Om någon i höstas sagt att Minnesota Wild och Columbus Blue Jackets skulle utkämpa den, på självaste nyårsafton, hade jag inte blott, som man brukar säga, skrattat.
Inte heller hade jag nöjt mig med att rekommendera den som kommit med påståendet att börja ta sin medicin igen.
Jag hade tagit av mig i bara i kalsongerna och gått ut och stulit en grävskopa och kört ner till Greenwich Village och köpt mig en tyrolerhatt.
Så osannolikt skulle det framstått.
Men here we are.
Aldrig tidigare har två lag med så långa segersviter – Jackets har 14 raka, Wild 12 – gått upp i en mano-a-mano-duell.
Otroligt.
Jackets skulle ju vara sämst i ligan (”Det går åt helvete”, var det en vettvilling till bloggare som slog fast, rentav…) och Wild skulle bli bra först när Bruce Boudreau fått några år på sig att implementera sina idéer.
Men det är å andra sidan det som, at heart, gör idrott till större än allting annat.
Man vet aldrig – inte med hundra procents säkerhet – hur det slutar.
Nå, nu gör vi detta.
Det är verkligen inte same procedure as last year..

NEW JERSEY – WASHINGTON 2-6 (Slut)
BOSTON – BUFFALO 3-1 (Slut)
• • •
Just den här matchen sa kanske inte så mycket, men äh.
Caps-fansen behöver inte vara oroade.
Det här laget kommer åka räkmacka till playoff.
Skillnaden mot tidigare år kan vara att de sparat sitt allra bästa spel tills det som väntar då…
• • •
Devils är a work in progress och såna frustrerar ofta sina fans genom att ta två steg bakåt just som det känts som att de är på väg att blomma ut till något riktigt intressant.
Det oroande med John Hynes manskap är att de, som svenske kocken Daneyko bekymrat påpekar, så ofta släpper in tre-fyra obesvarade mål.
Det vittnar om att man blir uppgiven när det tar emot.
Inte bra
• • •
Jag förstår inte vad Blues menar med att ha en Alumni-match och inte bjuda in surjämten, Ricard ”Slava” Persson.
Skandal!
• • •
Och förstår jag saken rätt har Devils alltså nio powerplay mot Caps.
Utan att göra ett enda mål.
Det är en bedrift.
• • •
Nu tar vi en liten paus här, jag återkommer när Wild och Jackets går upp i ringen framåt tolvslaget.

NEW JERSEY – WASHINGTON 1-5 (Period 2)
BOSTON – BUFFALO 3-1 (Period 2)
• • •
Sorry, många i grannskapet var på Gristedes – ”vår” supermarket – och handlade förnödenheter inför festen ikväll, så jag fick stå i kö med min yoghurt och såg bara sex sista minuterna av mittperioden i The Rock.
Men det verkar ju som att Caps tagit ett fast grepp om det här och kommer få öppna champagneflaskorna hemma i The District ikväll som vinnare.
• • •
Tack för rapport från Boston, The Hub, och ja, visst är det lite kittlande med Blidh.
Han är en riktig bruin.
• • •
Det bräckliga hos Devils exponeras idag.
De kan göra enstaka bra matcher, som den i Verizon Center i förrgår, men aldrig flera i rad.
• • •
Bäckis får passa sig.
Två assist till och allt strålkastarsken kommer riktas mot honom…
• • •
Har det sagts något om John Moore?
Vore skönt att få veta att han är OK.

NEW JERSEY – WASHINGTON 0-2 (Period 1)
BOSTON – BUFFALO 1-0 (Period 1)
• • •
Usch, det är alltid olustigt att se scener som den när John Moore ligger utslagen på isen och måste bäras ut, fastspänd på bår.
Må ryggrad och nacke vara hela och intakta.
Wilsons tackling var egentligen så brutal, men som dom säger:
Nån gång måste de här muskelbergen i sina stormtrooper-rustningar lära sig att hålla igen när de ser ett nummer.
• • •
Minns det under NHL:s vilda hype de kommande dygnen:
Utomhusmatcher är för hockey vad Bingolotto är för rock ’n’ roll.
Men det såg ut att vara lite roligt under Alumni-matchen i Toronto idag.
På twitter finns till exempel en underbar scen när Chris Chelios drar toppluvan av Tie Domi.
Ha ha, faktiskt.
• • •
Vad hemmaspelarna tyckte om Wilsons tackling behöver man inte sväva i ovisshet om.
Det håller på att bli en lika infekterad nyårsafton i The Rock som det brukade vara på dansgolvet i Rättviks Folkets park på 80-talet.
• • •
Låter inte Ken Daneyko, numer initierad expertkommentator under MSG:s Devils-sändningar, lite som svenska kocken?
Börjar man tänka så är det svårt att inte sitta och le lite under matcherna…
• • •
Han behöver tre till.
Sen når Bäckis alltså milstolpen 500 assist.
Så obekväm som han är vid uppmärksamhet skulle det inte alls förvåna om Valbo’s finest om han helt slutar passa och istället börjar skjuta hela tiden…
• • •
Keith Kincaid var direkt övermänsklig i kassen när Devils lyckades slå Capitals i förrgår.
Nu verkar han mer normal, men det är detsamma.
Delar man efternamn med sångaren i fantastiska rockbandet The Brandos – Dave Kincaid – är man automatiskt hjälte hos mig, hur man än spelar.
• • •
Av matchen i TD Gaaaaaden har jag sett intet, men vi kanske har någon som kan ge en liten rapport i spåret?
• • •
Det är en fröjd att se hur bra Burra reagerat på petningen härförleden.
Eller är det Bäckis pepparkakor som gett den här effekten?
• • •
Nu ska jag, här och häpna, gå och köpa yoghurt.
För att citera Sven Melander i Sällskapsresan:
Bra för magen…

Ring, stolpe, ring – när Bäckis sätter pucken klockrent i metallen.
Så går den kanske inte riktigt, Tennysons nyårsdikt.
Men här i bloggen gör den, för här blir det, som sig bör, en nyårsafton med klubba i hand och slipat rör under sulan.
Jag har efter mina deppiga stomach flu-dygn i det mörklagda hotellrummet i LA till sist lyckats ta mig tillbaka hem till New York och är mycket glad för det, men fortfarande pretty fucking far from OK, som Marsellus Wallace uttrycker det i ”Pulp Fiction”.
Så det blir inget champagne-stoj för gamle Biffen under den magiskt upplysta New York-himlen.
Inte heller blir det någon live-matiné på andra sidan Hudson River. Jag hade väldigt gärna velat se Devils mot Caps, bland annat för att det hade varit rolig att vara snäll mot lojale läsaren Taddson på årets sista dag, men man ska hålla sig från kollegor och spelare – framförallt dom – när man inte är helt frisk.
Jag följer dock duellen i legendariska gamla korresoffan och gör väl några anteckningar här när andan faller på.
Sedan fortsätter vi med den verkliga nyårssmällaren i den bistra Minnesota-natten mellan sensationerna Blue Jackets och Wild just som ni haft ert tolvslag i Sverige.
Jag är fullt införstådd med att de flesta av er har annat att göra ikväll än att sitta och titta på hockey, men kanske är det någon som i likhet med bloggen väljer en stilla hemmakväll och rentav är ensam och vill ha lite sällskap.
I så fall är denne någon hjärtligt välkommen in i kommentatorsspårets värme.

Tyvärr, det bidde ingen resa till Ottawa.
Strax efter att jag hade satt punkt i sista, skakiga inlägget i tisdags utbröt tidernas maginfluensa.
Vi ska inte gå in på alltför explicita detaljer, men att ge sig ut och flyga var inte ens i närheten av tänkbart.
Jag kunde knappt stå upp.
Istället fick jag stanna i LA och har legat nerbäddad i ett och halvt dygn och när det nu börjar kännas någotsånär ok är det på tok för sent för att hinna till Ottawa.
Deppigt, jag hade verkligen velat vara på Alfies tröjhissningsceremoni, men ibland kör det ihop sig.
Vi hörs när jag lyckats ta mig tillbaka till New York, vilket förhoppningsvis sker innan det nya året.

ANAHEIM – SAN JOSE 2-3 (Slut, OT)
• • •
Ja, det där blev ju tyvärr inte så mycket liveblogg.
Mängden referat som måste göras om andra matcher blev för stor och jag själv för knäsvag av vad som verkar vara annalkande flunsa.
Inte blir det mycket nu heller, för efter en knapp timmes bilfärd tillbaka till West Hollywood mår jag ännu sämre.
Är helt matt, faktiskt.
Och nu väntar det bagarväckning för lång dags färd mot kanadensiska huvudstaden.
Må några timmar hos John Blund hjälpa…

Slut, Burns sätter avgörande 3-2 på övertid.

ANAHEIM – SAN JOSE 1-2 (Period 2)
• • •
Detta artar sig till en mycket typisk väst-upplevelse.
Jag sitter och skriver referat från andra matcher – ja, jag har till och med hörlurar på och lyssnar på presskonferenser från Columbus – och hinner knappt se vad som händer här.
Men jag noterar i alla fall att The Melkman levererar igen – genom att sträcka fram klubban och vinkla in en fladdrig halvlobb.
Snyggt.
I övrigt har jag inte så mycket att rapportera – och nu måste jag fortsätta randa annat.
Sorry, jag ska nog hålla mig borta i öst…