FLORIDA – NY RANGERS 2-1 (Slut)
• • •
God morgon, kamrater.
Nu fick ni vänta särdeles länge på The End, men det blev en del att göra efter den här urladdningen.
OEL-intervju, krönika och text om Rangers misslyckande finns att sätta gaddarna in på sportbladet.se
• • •
Ifjol grabbade katterna tag Prince of Wales-trofén så fort de fick chansen efter sista segern mot Carolina.
Så gick det som gick i finalen också.
Nu aktar sig Barkov noga för silvret vicekommissionär Daly räcker över.
– Paul (Maurice) sa redan ifjol åt mig att inte ta i den och då lyssnade jag inte. Nu kom vi överens om något annat, ler den store kaptenen från Tammerfors
• • •
Ännu en gång blev det ju faktiskt lite spännande när Panarin reducerade med en och fyrtio kvar, men för andra gången i rad var det too little too late för Rangers och really: Som jag konstaterar i den länkade krönika här ovan var serien – vad som än sägs i förlorarnas omklädningsrum – inte tillnärmelsevis lika jämn som siffrorna indikerar.
Panthers ägde Blueshirts, punkt och slut.
• • •
Oliver Ekman-Larsson har väntat på den här kvällen i fjorton år och är så glad att han, som det ser ut, knappt kan hålla sig från att skrika rakt ut när vi träffar honom.
– Ja, jag njuter. Det är så fantastiskt kul. Men man försöker ju samtidigt hålla igen. Det tuffaste är ju fortfarande kvar, ler han.
Jojo, men en ärrad veteran från Tingsryd har ändå rätt att unna sig lite lyckorus när drömmen äntligen finns inom räckhåll.
• • •
Åsikter om vilka Rangers måste trejda – ja, dumpa i Hudson River, om man ska lyssna på somliga – rasar redan i båda supporter- och media-kretsar.
Jaja.
Det blir det i de flesta fall ingenting av med, eftersom de stora namnen alla har no trading-klausuler och Chris Drury umgås knappast med några sådana planer heller.
Han inser såklart att de stötte på en exceptionellt bra motståndare som det är fan så svårt att slå just nu och that’s the story.
Men kapten Trouba finns det nog en hyggligt god chans att han kommer köpa ut.
• • •
Senast, Nalle, hann jag aldrig se när råttorna regnade över isen, då stod jag redan i hissen på väg ner till rinken.
Men nu är det på grund av prisceremoni mindre bråttom och yes! De flyger som konfetti från läktarna. Man blir ju lycklig!
• • •
På måndag är jag ledig, slår det mig plötsligt. Det känns nästan chockerande.
Fast det är klart, print-materialet ska fram till Jarkko…
• • •
George Richards är beat-reportern som följt Panthers längst av alla och jag får lov att fråga om han någonsin upplevt mer liv i ladan.
Svar: – Nej.
Sa ju det.
• • •
Vad hände med Miami Karlsson? Han KAN inte ha somnat under säsongens största ögonblick – väl?
Man blir ju nästan lite orolig.
• • •
Mot John Blunds rike!
Om allt går som det ska är jag hemma i korresoffan i god tid innan nästa superdrama i Edmonton imorrn och då blir det ny bloggfest.
Men de varnar på sedvanligt sätt för åska här i nejden, så, well, ta i trä.
FLORIDA – NY RANGERS 1-0 (Period 2)
• • •
Det är ju bara att konstatera Florida Panthers har New York Rangers nummer i denna konferensfinal.
De är vassare offensivt, de är mycket bättre på att försvara sig, de är kvickare, de är starkare, de är elakare och ja, de är välsignade med betydligt fler Boys of Summer.
Det enda lilla övertag gästerna från New York kan skryta med står på mållinjen – men ikväll har även Bobrovsky varit riktigt stabil, utan att han direkt ställts på samma prov som Company E under Battle of The Bulge.
Rangers ligger under med blott ett enda mål under denna mittperiod men lyckas ändå inte iscensätta någon push och har i princip inga riktigt klara chanser.
Intrycket är att det snarare står, tja, 5-0.
Det enda som kan rädda dem är, känns det som, att de plötsligt får en turstuds med sig – eller katterna börjar begå den misstag de aldrig gör sig skyldiga till.
Det är 2024 nu – inte 1994.
• •
Igen: Amerant Bank Arena slår nog personligt rekord i stämning nu när The Boys of Summer ser ut att dansa sig till Stanley Cup-final.
Här är ett ruggigt drag – och av de Rangers-fans som försökte stjäla showen tidigare serien hörs ingenting.
• • •
– Det är uddlöst, konstaterar en övrigt lakonisk Henke Sjöberg när han sitter och begrundar en i mängden av Rangers alla halvmesyrer till anfall.
Kan man verkligen säga.
• • •
Hm, har – nästan – slitit sönder elsladden under senaste tidens flängande, noterar jag.
Nu kan det bli ett väldigt lismande för kollegor för att krana lite ström under sena kvällen.
• • •
Barkov får, som sig bör, otroligt mycket beröm, men även de andra finländarna i kattflocken – Lundell, Mikkola och inte minst Luostarinen – är lysande i den här matchen.
• • •
Bliddan Blidh dyker mycket riktigt upp i pressläktarträngseln under första pausen och personligen tycker jag bara uppsynen – stenhård! – hade motiverat en chansning av Laviolette.
De är ju så snälla, Rangers, och så veka i närkamperna.
• • •
Själv tippade jag att Panthers skulle vinna den här serien med 4-2, vill jag ha fört till protokollet…
• • •
Stiltjen i spåret består.
Aldrig har jag känt mig mer desillusionerad så här djupt inne i slutspelet – under en elimination-match.
What’s up?
FLORIDA – NY RANGERS 1-0 (Period
• • •
De varma junivindarna blåser i solskenets delstat och The Boys of Summer kliver – till slut – ut på scenen.
Evan Rodrigues och Sam Bennett klapp-klappar sig genom Rangers-zonen och så dammar Bennett in stora kanonen.
Nu har Panthers ena foten i Stanley Cup-finalen.
• • •
Rangers står återigen för en bra start – ja, kanske kan man rentav tala om en bra förstaperiod – och tillbringar mer tid i offensiv zon än någon gång tidigare i serien.
Men de they got nothing to show for it och ju längre matchen pågår, desto mer ser vi av katterna.
Den visan börjar bli bekant.
Florida väntar lugnt ut den inledande stormen och sedan kommer de – med klorna blottade.
• • •
Panthers-fansen har vittring nu, de vet vad som finns inom räckhåll – och stämningen är verkligen riktigt, riktigt uppjagad i Amerante-ladan.
Jag kan inte minnas att jag någon gång tidigare upplevt sån här volym på denna adress, ens under fjolårets finaler.
• • •
Wenny Wennberg är plötsligt uppflyttad till förstakedjan och spelar alltså med Mika och Kreider – åtminstone till att börja med.
The Djurgården Connection, kan vi säga så – eller blir AIK:are och bajare i läsekretsen gramse då?
• • •
Det är färre Rangers-fans här än i Game 3 och 4 – åtminstone i kurvan under matchvärmningen.
Ett litet mått av resignation har spridit sig i de blårödvita leden, ska vi tolka det så?
• • •
Ibland undrar jag varför inte Forsling får chansen i Panthers PP, men faktiskt – det är redan så bra att han inte behövs.
• • •
Roslovic kan få ägna en lång sommar åt att fundera över hur han lyckades missa det öppna mål han hade på en okaraktäristisk Bob-retur efter drygt halva inledningsperioden.
• • •
De kanske inte kan jämföras i alla avseenden, men om vi nu nämnt att det är Marilyns födelsedag idag ska vi vill också berätta att det är Garys imorrn.
Han fyller 71, herr Kommissionären, och jag tror inte han skulle ha något emot två givna tittarsuccéer till Game 7:s i present…
• • •
Det är svårt att avgöra om de som buar när Trouba har pucken är hemma- eller bortafans.
Som Rangers-kaptenen till och från spelat skulle det mycket väl kunna vara de senare.
• • •
Vi har mer utrymme på pressläktaren också, såväl Sombrero-Johan som våra tjeckiska vänner har lämnat oss åt vårt öde, så jag och Simba Sjöberg skulle kunna ligga ner på skrivbordet och kolla om vi ville.
Men det vill vi inte.
• • •
Det är först nu det går upp för mig att Vera Från Hagen kallas Swaggy av sina lagkamrater.
Bra smeknamn.
• • •
Precis innan line-up och nationalsånger börjar det lukta bränt på pressläktaren.
En brand vore just snyggt.
• • •
Det blev en kort match för Brodzinski, han lämnar isen efter kollisionen med Okposo och har förmodligen spelat färdigt.
• • •
Spåret är inte vad jag hade hoppats ikväll.
Tråkigt.
• • •
Nu ska jag be att få krama en rejäl snus igen.
Tidvattenvågorna vänder och plötsligt lyser fyra nya bokstäver i eldskrift i almanackan.
Juni.
En elektrisk stöt går därmed rakt genom hjärtat.
För juni markerar starten på det korta men monumentala, årliga tidevarv då hockeysäsongen stegrar in i sitt omvälvande klimax.
Det är en tid för hjältar, för idoler, för lejon som aldrig slutar ryta. Det är en tid när bragder fullbordas, legender skapas och historia skrivs. Det är en tid när The Boys of Summer tar över – de som just i de allra största ögonblicken växer ut till giganter, triumferar när insatserna är som allra högst och till sist får titeln ”mästare” insprängd i sin identitet för eviga tider.
Och redan nu, under den ljuva sommarmånadens allra första skälvande kväll, får vi veta vilka – om några – i Florida Panthers och New York Rangers som är sådana Boys of Summer.
De går upp i sin sjätte showdown i östra konferensfinalen i ett extraordinärt klibbigt och hett Sunrise och ni känner till de infernaliska omständigheterna:
Om Panthers vinner igen är de svindlande nog klara för Stanley Cup-final igen – och om Rangers vinner tvingar de fram en overklig Game 7 i The Woooorld’s Most Famous Arena på Manhattan på måndag.
Så nu finns det ingenstans att gömma sig, ingen bakväg att slinka ut genom, inga ursäkter att ta skydd bakom.
Hockeyns skarpaste strålkastare följer varje skär alla som vågar sig ut på isen tar och hela världen kräver att få veta vem var och en av dem verkligen är.
En vinnare?
En mästare?
En Boy of summer?
Prove it.
Det är juni nu – en tid för hjältar, för idoler, för lejon som aldrig slutar ryta…
• • •
Era lyckönskningar i spåret igår hjälpte dessvärre inte. En ynka halvtimme efter försenad takeoff från LaGuardia flög vi in i turbulens och den höll sedan i sig pretty much hela vägen ner till Fort Lauderdale.
Men faktiskt – jag brydde mig inte särskilt mycket. Det blir så när man flyger vareviga dag, ingen orkar sitta och oja sig hela tiden (med det sagt får det gärna vara lugnare på tillbakaresan i morrn, tack…).
Dessutom landade vi till slut i en karaktäristiskt magisk Florida-skymning och inte för att jag lyckades fånga den särskilt väl med luren under bilfärden till hotellet, men ni får tro mig när jag säger att den med råge kompenserade för utspilld äppeljuice i höjd med centrala Georgia.
• • •
Mattias Ekholm sa det bäst under en presskonferens inför Oilers snudd på perfekta insats i Dallas igår:
– Det räcker inte att vara bra i den här sortens matcher, det räcker inte att vara anständig. Man måste vara storartad.
Precis.
Det är det, mer än något annat, som utmärker The Boys of Summer.
Ju mer som står på spel, ju viktigare matcherna är, desto bättre blir de.
De inspireras av den ohyggliga pressen, de njuter av de skrämmande riskerna, de söker sig medvetet till de svåraste situationerna, de vill vara de som avgör när de som avgör blir helgon.
Igen:
En tid för hjältar är här…
• • •
Gårdagskvällens drama såg jag i en bar tvärs över gatan från hotellet, över en liten lobster club och en Fat Tire, och redan efter en period sjönk insikten in att jag om någon vecka faktiskt kan komma att befinna mig norr om gränsen, i Edmonton.
För medan Oilers som sagt stod för en i det närmaste perfekt insats var ju Stars knappt ens en skugga av sitt normala jag hemma i tegelhögen.
De såg trötta ut. Långsamma. Sega. Livlösa. Som om bränslet helt enkelt tagit slut hos gamlingarna Pavelski och Benn och Suter och Duchene.
Om coach DeBoer inte kan rafsa fram en generator att koppla upp dem mot under dagens flygresa tillbaka till Kanada är västra serien över i morrn kväll.
Ojvoj.
• • •
Sista ispasset för säsongen…
Det kan mycket väl vara det Rangers genomför i Amerant Bank Arena under förmiddagen.
Ingen säger så förstås, det är ord som inte får yttras, men den förbjudna tanken finns i bakhuvudet hos alla och skänker en ödesmättad stämning åt den knappa timme de skrinnar runt i den tomma hallen.
Men vem vet – när de på traditionsenligt rundar av träningen med en kollektiv jättekram i mittcirkeln kanske de lovar varandra att säsongen inte tar slut ikväll…
• • •
Det är inte ofta jag får känna mig som en rockstjärna på turné, men när jag vaknar denna morgon har jag för några ögonblick ingen aning om var jag befinner mig och just så brukar Kent Norberg i Sator vittna om att det känns när han kliver upp dag 49 under ännu en odyssé genom sommar-Sverige.
Det var därför han en gång skrev ”I Wanna Go Home” och jag börjar automatiskt nynna på den brottarhiten medan jag utför mina morgonbestyr.
Fast det är bara delvis sant att jag wanna go home.
Jag vill, verkligen, se Game 6 i östra konferensfinalen först…
• • •
En ny svensk deltar helt överraskande i Rangers sista träning i Amerante (för till just den hallen ska de under inga omständigheter tillbaka förrän nästa säsong!)
Bliddan!
Ja, Anton Blidh alltså.
En liten förhoppning väcks om att Lavy tänker chocka med honom som elak murbräcka i närkamperna med Tkachuk och Bennett, men tyvärr.
Han deltar bara som ersättare för en sliten Blake Wheeler och sitter på pressläktaren med oss ikväll.
• • •
Apropå nya svenskar hade jag inte räknat med att få addera fler namn i den blågula poängligan vid det här laget, men boom – unge närkingen Philip Broberg smaskade ju in en puck i American Airlines Center igår.
Då fastnade en klunk Fat Tire i halsen och jag började hosta så grannarna i baren tittade förskräckt.
Så mäktigt.
Now, jag har inte precis följt Philips karriär från start, men det råder ingen tvekan om att han aldrig gjort ett större mål i sitt liv.
• • •
OK, tre hetaste Conn Smythe-kandidaterna i de kvarvarande lagen:
FLORIDA
Aleksander Barkov
Gustav Forsling
Matthew Tkachuk
NY RANGERS
Igor Sjestiorkin (helt överlägsen etta här…)
Vincent Trocheck
Alexis Lafreniere
EDMONTON
Connor McDavid
Leon Draisaitl
Evan Bouchard
Några synpunkter?
• • •
Mika ser inte särskilt skärrad ut när bloggen morsar på honom i omklädningsrummet efter skejten.
– Nä, det finns inte så mycket att fundera på nu. Det är bara att gå ut och ge allt, man kan inte spara på någonting längre. Jag tycker det ska bli roligt, säger han med en halv axelryckning.
Det där är ju i sig fascinerande.
De som själva spelar på liv och död och lever i det helvetiska trycket verkar vara de som känner minst oro.
Medan jag kan garantera att fans som Christian Karlsson och Vanessa hela dagen gått och vankat av och an och inte kunnat fokusera på något annat är spelarna påfallande normala, förbereder sig som de brukar och lyckas som jag förstår till och med ta sina pre game-naps under eftermiddagen.
Men det är därför de blivit det de blivit. De kan styra sina känslor och sina tankar. Det kan inte vi vanliga, dödliga.
• • •
Dagarna flyter ihop, så jag minns inte om jag redan tipsat om min senaste krönika om enda svensken bland de nämnda Conn Smythe-kandidaterna ovan.
Om inte – här är 3500 jublande tecken om Gustav Forsling.
• • •
Egenartad grej igår kväll:
När jag efter två perioder tog in notan var den redan betald.
Inga vänner eller bekanta syntes till i lokalen, och verkligen inte heller någon beundrare som skulle kunna tänkas ställa sig in på det viset, så jag poängterade gång på gång för servitrisen att något måste blivit fel.
Men nej, notan var stängd och hon vägrade ta emot mina pengar.
Ibland är man bara lucky, I guess.
• • •
Mikas skägg börjar bli riktigt yvigt och långt – till lilla dottern Ellas förtjusning.
– Ja, hon drar och krafsar i det rätt frekvent. Det gör rentav lite ont, ler stjärncentern från Mälarhöjden.
Bra tecken.
När ens barn drar ordentligt i skägget får man tur, det är sedan gammalt.
• • •
Pete DeBoer har alltid haft svårt att dölja sin grämelse efter tunga förluster och igår kväll försökte han inte ens.
Ni såg kanske, när en lokal krönikör på presskonferensen ställde frågor om Stars inställning i första och andra perioden.
Pete spände ögonen i honom och fräste: – You can sit here and question our character if you want. You haven’t been around all year. I haven’t seen you here all year. You are, that’s what you’re doing. I’m not going to do it. You go ahead and write what the fuck you want..
Whoa!
Ingen behöver betvivla att vi närmar oss de verkligt avgörande stunderna i det här slutspelet…
• • •
Det finns gott om Rangers-fans – och personer runt klubben –som fortfarande tror att magin från 1994 är predestinerad att upprepa sig 30 år senare.
Nu pekar de på att Blueshirts även då låg under med 3-2 inför sjätte konferensfinalen – på bortaplan.
Inte för att jag vill pinka på någons glada parad, men det finns vissa skillnader.
Då anfördes de av Mark Messier, en Boy of Summer om det någonsin funnits en. Han garanterade seger i den matchen – och sedan backade han upp den garantin med ett hattrick.
Någon i dagens trupp som omfamnar sommarens utmaningar på det sättet är svår att peka på, minst sagt.
Dessutom behövde de bara ta bussen över Hudson River för att möta ett New Jersey som vid det laget inte riktigt hade hittat sin identitet som defensiv segermaskin; det dröjde till året därpå – och det decennium som sedan följde.
Nu ställs Rangers mot Paul Maurices Florida Panthers.
Skillnad, det.
Om det gällde något annat av de 31 lagen i ligan skulle man kunna väva teorier om möjligt nervfladder och mjuka knäveck i denna typ av situation på hemmaplan, med något så oerhört som en plats i Stanley Cup-finalen on the line.
Men sådana tankemodeller är inte riktigt applicerbara på katterna.
De gick igenom detta redan ifjol och vet precis vad som väntar och hur de ska göra för att hantera såväl sina känslor som allt som kan tänkas hända på isen.
Andra lag som på klassiskt vis haft chansen att avgöra episka serier när det till synes varit krattat på hemmais och sedan misslyckats – till exempel Kings i finalen 2012, Bolts i konferensfinalen 2015, Blues i finalen 2019 och Avalanche i finalen 2022 – saknade den avgörande erfarenheten.
Så det finns verkligen inget automatiskt i att 1994-formeln upprepas för Rangers.
Om nu inte gudarna bara bestämt att det ska vara så…
• • •
Vad gäller Fiskaren från Linköping har inte de fel som myser om att det finns något Lidas-artat över honom.
Blicken, de extremt få misstagen, lugnet i alla tänkbara situationer…det påminner.
• • •
Det börjar blåsa rätt så kraftigt över nejden under eftermiddagen.
Exakt hur det ska tolkas är oklart, men förhoppningsvis blir det styv kuling också i rinken.
• • •
Rempire State Building har slocknat.
Han spelade bara några minuter i förrgår och ikväll spelar han av morgonövningarna att döma inte alls. Jonny Brodzinski fasas in i laguppställningen igen.
Panthers, å sin sida, gör inga ändringar alls.
• • •
Kvällens svenska målskyttar: Erik Gustafsson och Kevin Stenlund.
• • •
Under den här kortvariga vistelsen bor jag ute i Sawgrass Mills, mitt i shoppingcentrat tvärs över gatan från Amerante-ladan, och i teorin skulle det funka att gå till matchen, men jag är inte fakir och promenerar inte i nio tusen plusgrader – allra minst i kostym.
Så en Uber beställs och fyra timmar innan puckdrop kliver jag in genom entrén vid lastbryggorna på baksidan av arenan.
– Du är galen, vad ska du där och göra så tidigt, skrockar kollegor som tänker infinna sig först framåt halv sju och erbjuder skjuts vid den orimligt sena tidpunkten.
Men det är dom som är konstiga och jag som är normal, för att travestera Thåström.
Man förstår inte essensen av den här enorma upplevelsen om man inte kommer till arenan redan under eftermiddagagen, absorberar stämningen riktigt grundligt och låter den högtidliga känslan byggas upp och växa i bröstkorgen.
• • •
Kvällens låt: Ja, det måste ju såklart vara Don Henleys ”The Boys of Summer”.
• • •
Södra Florida är inte Edmonton, nej, men atmosfären kommer ändå bli rent delirium-artad denna Saturday Night.
Katterna kan nå andra raka Stanley Cup-finalen – med mycket större chans att vinna alltihop än för ett år sedan – och hela bygden har klorna exponerad.
• • •
Ja, Carl-Folke, Brage tog en tung trepoängare mot Håkan Steen-laget idag.
Mycket stort.
• • •
– Tänk om det blir sudden death-drama ikväll med, säger någon.
Nej, det vill jag inte tänka på.
Då kommer somliga jag känner – bland annat genom bloggens kommentatorsspår – dö av anspänningen.
• • •
Idag sportar jag den så kallade Rod Brind’Amour-slipsen, för han har en precis likadan.
Den hänger alltid runt halsen under de allra, allra största matcherna.
• • •
Sam Rosen är indeed tillbaka in the swing of things och står vid sargen och kluckar under Rangers morgonvärmning.
När han efter en tids sjukfrånvaro som skrämde alla tidigare i veckan gjorde comeback i träningsanläggningen i Tarrytown klev han rakt in i pressrummet, slog ut med armarna och utbrast:
– Så vad har jag missat?
Klass.
Här är för övrigt delar av hela New York-uppbådet på plats under sista (?) resan.
• • •
Minns ni sista matchen i östra konferensfinalen för ett år sedan?
Det stod 3-3 mellan Panthers och Hurricanes här i det som då hette FLA Live.
Tills knappt fem sekunder återstod av ordinarie matchtid.
Då avgjorde Matthew Tkachuk.
I’m just saying.
• • •
Idag skulle Marilyn Monroe ha fyllt 98 år också.
Bara en sån sak.
• • •
Paul Maurice och Pete DeBoer är bästa kompisar, så det vore verkligen en happening om de fick coacha mot varandra i finalen.
Särskilt som både varit där förr, med olika lag – men aldrig vunnit.
Maurice tar för övrigt vännen i försvar för utbrottet på presskonferensen igår och låter antyda att han egentligen vände sig lika mycket till sitt lag som till näsvisa journalister.
Och det är klart – en anklagelse om bristande karaktär borde tända ny eld i ”gruppen”.
• • •
Enligt de som vet kommer NHL för första gången sedan 2007, när de det minst sagt var en utmaning att ta sig mellan Ottawa och LA, städsla en media-charter om Oilers och Panthers möts i final – alltså ett plan bara för oss snoriga murvlar.
Det vore en nåd att stilla be om.
• • •
Alright then.
Denna första kväll i magiska juni kan den här konferensfinalen nå sin slutpunkt – eller mynna ut i en Game 7 vars lika vi sett få av på senare år.
Det är dags för The Boys of Summer att presentera sig.
Greetings from LaGuardia Airport i East Elmhurst, Queens, New York, New York.
I en liten lounge på denna flyghamn sitter nu en sliten – och helt dagvill – bofink och väntar på ännu en flight ner till Fort Lauderdale.
Men här ska inte klagas. Det finns definitivt värre öden i världen än att ligga på rull mellan New York och Florida för att se på när världens bästa hockeyspelare pressar sig till det allra yttersta – och om ett drygt dygn känns det så där i hjärtat igen,.
Dock:
Ikväll tar bloggen en liten paus. Den västra konferensfinalen kan inte avgöras och gubben behöver återhämta sig. Någon blir säkert förbannad, men det kan inte hjälpas. Om jag inte unnar mig vad NHL-coacher brukar kalla en maintenance day finns det snart inga ord kvar, i alla fall inte arrangerade i en följd värdig denna blogg.
Så this is it för idag.
• • •
Få nyheter senaste decennierna har gjort mig gladare än dagens om att Scott Burnside föräras Elmer Ferguson Memorial Award – det årliga Hall of Fame-priset till ”a print newspaper columnist or reporter in recognition of their achievements covering the game of ice hockey; the award is to recognize distinguished members of the newspaper profession whose words have brought honor to journalism and to hockey”.
Scottie är inte bara en exceptionellt värdig vinnare i största allmänhet, utrustad med en fantastisk penna, ett intellekt lika svängigt som en James Brown-dänga, stora insikter om hockeykonsten och humor.
Han råkar också vara en av de bästa människor jag någonsin haft privilegiet att kalla vän. Det finns inget annat än vänlighet, omtanke, värme, generositet och – inte minst – fäbless för good times i honom.
Och varenda människa som någonsin träffat honom känner likadant. Alla andra i denna business har om inte fiender så i alla fall antagonister och skitsnacket är utbrett. Men om Scottie finns det ingen som har ett endaste ont ord att säga (jo, en känd ex-GM, men det beror bara på att redaktör Burnside en gång drog ner byxorna på honom riktigt ordentligt…).
Han är, unikt nog, universally loved.
Dagens salut ska, vid tillfälle, firas riktigt grundligt.
• • •
I Dallas ikväll tror jag att…ja, jag vet inte.
Just nu känns det som att the western showdown är mycket mer öppen och oviss än uppgörelsen vi följer här ute på östkusten.
Men Stars är ju ett enastående bortalag, så om de lyckas hemma i tegelhögen ikväll kan det nog hända att de avgör i Edmonton på söndag.
Kanske.
• • •
Ursprungligen tänkte jag att en Veckans Lista skulle få tjänstgöra som enda post idag, men det blev för styltigt.
Avslöjas kan dock att Katten Gustav från Linköping hade varit etta om jag fullföljt den iden – och att även Barkov, NY Posts sportsidor, Tkachuks munskydd, Jason Robertson, OEL:s röv, Igor och Scotties Elmer Ferguson-plakett ingått.
• • •
Om Stars triumferar kommer vaktmästarna i American Airlines Center få att göra, för igår tog sig NBA-laget i The Big D – Mavericks – till final, mot Boston Celtics, och de spelar hemmamatcher på samma adress.
• • •
Svenska målskyttar ikväll: Mattias Ekholm.
• • •
Den som vill få sin bild av monstret Mike Babcock bekräftad ska inte missa den här sedvanligt ypperliga Katie Strang-blänkaren i NY Times/The Athletic idag.
Vilken apa alltså…
• • •
Dagens låt: Angus & Julia Stones – Big Jet Plane
• • •
Alright, I’m taking off.
Om allt går som det ska – ta i trä! – hörs vi från Amerant bank Arena strax innan 20.00/02.00 imorrn.
NY RANGERS – FLORIDA 2-3 (Slut)
• • •
Haha, sorry – jag lämnade er i sticket innan dramat var fullbordat.
Faktum är att jag klev ur hissen nere på ”event level” i samma stund som Lafreniere styrde in Mikas skott och sedan såg jag sista 48 sekunderna på bildskärm ihop med zamboni-chaufförerna.
Men det var too little too late – igen.
Nu har katterna matchboll och kan avgöra hela serien i Sunrise på lördag kväll och ingenting tyder på något annat än att de också kommer göra det.
• • •
– ”In his style” är Gustav Forsling bäst i världen, säger Paul Maurice under sin presskonferens.
Jag kan bara hålla med — och håller ni ögonen öppna finns en krönika i ämnet snart att ta del av på sportbladet.se
• • •
Sorry, men det blir en kort liten slutkläm.
Nu måste jag åka hem och packa om och försöka sova några timmar – innan ny seglats ner till den stekande solen.
Vi hörs, på något vis, innan Game 5 i Texas.
NY RANGERS – FLORIDA 1-1 (Period 2)
• • •
Well, nu behövs det i alla fall inte stjärnkikare för att se Mika och hans kompis Chris.
Det är de som, på mycket karaktäristiskt vis, iscensätter den blixtrande shorthanded-kontring som slutar med att den sistnämnde vinklar in 1-0-pucken på Bob.
Draken röt i alla fall, kändes det som just där och då.
• • •
Gustav Forsling är den störste konstnären från Östergötland sedan Plura Jonsson.
Plötsligt glider han återigen bara förbi hela Rangers-försvaret, som 3:ans spårvagn genom ljuva livet, och lättar upp en iskall backhand i nättaket bakom Storken.
En kung på Broadway om jag nånsin sett en.
• • •
Att det är oavgjort efter 40 känns för övrigt helt logiskt, för det är verkligen strid-på-kniven-jämnt i den här urladdningen.
Rangers står upp bättre mot katterna, och under längre sekvenser, än någon gång tidigare i serien – men motståndarna är fortsatt livsfarliga varje gång de har pucken och försvarar sig kungligt.
Förlängning för fjärde matchen i rad känns som att det redan är inskrivet i manus.
• • •
Det är Tkachuk himself som tappar pucken när Kreider kontrar in Rangers andra shorthanded-mål i serien.
Gissningsvis känns just det rätt fint för Rangers-veteranen efter the munskydd affair.
• • •
Upprördheten i Rangers Nation över att katterna hela tiden kör in i Storken, och hackar honom på armarna och händerna, är stor.
Men förväntar de sig?
Så går det till i playoff, det är krig och alla gör precis allt för att skaffa sig fördelar.
Blåskjortorna får betala med samma mynt mot Bob om de har problem med det.
• • •
Det verkar som att Vanessa slocknat i sin soffa och det får man ändå ha förståelse för, hemma hos henne i Dubai är klockan framåt sex på morgonen nu.
Fast – tydligen inte!
Bra kämpat, kompis!
• • •
Erkan kan få ångra att han upphävde potentiellt fem-mot-tre-PP för att han inte kunde låta bli att ”straffa” Mikkola för Storken-påkörningen.
Känslor är inte lätta att kontrollera, det vet jag, men ibland måste man.
En spydig kommentar om Österbotten hade kanske räckt i det läget.
• • •
Återigen – det är väl själva fan vad klubborna går av hela tiden.
• • •
Nu ska den store John Brancy underhålla med några trudelutter och jag njuta.
NY RANGERS – FLORIDA 0-0 (Period 1)
• • •
The dragon sleeps tonight – eller hur det heter i sången.
Ännu är det i alla fall ingen som sträckt ut vingarna och bränt hål på kvällen med vilda flammor.
Rangers försöker trumma upp typisk storm i inledningen utan att riktigt lyckas och i huvudsak kan öppningsperioden beskrivas som Even Steven.
Katterna har dock klart farligaste chansen, när Bennett träffar insidan på stolpen och i likhet med vår vän Miami Karlsson i spåret har jag en känsla av att gästerna precis som i de närmast föregående matcherna kommer ta över ju längre dramat pågår.
Men vi får se.
• • •
Mika börjar med en turnover.
Hm, det är inte så man planterar draksådden.
• • •
Min teori om att det kan bli nasty ikväll bekräftas, i alla fall halvt om halvt, när Kreider och Ekblad, har ett eget gurgel redan efter sex sekunder.
• • •
Gris-Olle är verkligen på tårna, så vinglig han nu än blir han står på det sättet, ikväll.
Arton tusen ryter av upphetsning så fort hemmalaget tar sig över rödlinjen – som bostoniter under finalen 2011.
Vad som än händer kan Rangers inte klaga på stödet från fansen.
• • •
Ett genomgående tema är och förblir att Rangers har förtvivlat svårt att få ut pucken ur egen zon – medan kattdjuren bara undantagsvis låter sig hamna under några längre sekvenser av konstant press i eget territorium.
Det är klasskillnad i den minst sagt viktiga disciplinen.
• • •
Man kan undra om Gardens vaktmästare försöker chocka gästerna från den eviga sommaren, för det är vanvettigt kallt här inne ikväll.
Linyreg, kan du bilen ner till Manhattan och leverera vantar, mössa och halsduk åt din vän Bofinken?
• • •
Av de som Post letade efter med sin stjärnkikare är det Panarin som sett hungrigast ut so far.
Men han gör sig också skyldig till en del nätta ingripanden som funkar i serielunken men är döden nu.
• • •
Rapport från vän som försöker ta sig till Dallas: Fem gånger har han och hans fellow passagerare fått kliva på och av connecting-flighten i Denver.
Jag säger ju det, spela enligt 2-3-2-formatet, så det blir färre resdagar, för f-n.
• • •
Sombrero-Johan drog tidernas sämsta skämt för ett tag sedan.
”Vad heter K’Andre Millers storebror? K’Förste Miller förstås”.
Han är från ett ställe som heter Skräddarbacken och ja, det är Borlänges eget Göteborg.
• • •’
Baseboll-ikonen Darryl Strawberry är på plats – liksom halva NY Knicks.
• • •
Forsling ser ut som att han alltid vet vad han ska göra i varje given situation.
Hur är det möjligt?
• • •
Zyddens nu långvariga frånvaro i spåret börjar oroa mig.
Var är du, buddy?
• • •
Så dyra som moderna hockeyklubbor är tycker man att de borde hålla bättre.
De går av som kokade spagettistänger ikväll – för båda lagen.
• • •
OK, lite andningsövningar nu – det kan vi alla behöva.
