NY ISLANDERS – EDMONTON 3-4 (Slut, straffar)
• • •
Oilers gör en riktigt bra bortamatch och squeezar fram en seger, för att tala Ekeliw-svenskar.
Inte så märkvärdigt, kan tyckas.
Men det var sånt dom aldrig klarade av att göra förr, så det stärker hoppet om att de är på riktigt i år.
• • •
Islanders slår ett par riktigt värdelösa straffar.
Men så får Capuano för sig att använda Ladd och Chimera också.
Vad var tanken med det?
• • •
Fuck, Kadri knockar Daniel Sedin med en riktigt ful och idiotisk blindside-tackling.
Sånt där trodde man ju att NHL fått bort, men tydligen inte – och därför ska dåren stängas av länge.
• • •
Adam Larsson är nöjd och glad när bloggen träffar honom efteråt – inte bara över segern.
Han trivs överhuvudtaget med sin nya tillvaro som oiler.
– Ja, det är lite skillnad, både hockeymässigt och på annat sätt. Det är mer individuella stjärnor här än i Jersey. Men vi har fått till det som lag också, och det är ett väldigt skönt gäng och en grymt proffsig organisation, jag tycker det känns jäkligt skoj, säger han
• • •
Under promenaden till presshissen ser jag en snubbe i Rangers-tröja.
Med namnet Avery på ryggen.
Att bära en sån på läktaren under en Islanders-matche…då har man fan balls.
• • •
Men det var bra action under övertiden.
Bland annat stod ju Tavares ett helt fantastiskt litet solonummer och hade det varit förr i tiden hade jag nu skrivit att finterna i det läget förtjänade ett bättre öde.
• • •
Puljujärvi har drabbats av en rungande lårkaka och det låter ju dessbättre inte så hemskt, men han kan nog inte spela matchen mot Detroit i The Joe imorrn.
• • •
Det civiliserade nu hade ju varit att ta sig över till Peter Luger – New Yorks mest legendariska steakhouse, beläget i Brooklyn en kvarts bilväg härifrån – och beställa in en drajja och en rejäl jävla biff och andas ut efter ett gott tolvtimmarspass.
Men då skulle redaktör Hampus Hagman bli vred när han kommer in på redaktionen i den stockholmska gryningen, för jag har nattens NHL-jour och ska skriva även om andra matcher.
Attans.
• • •
Ju mer jag ser av Kadris övergrepp, desto mer fylls jag av mörka förhoppningar om att Maple Leafs ska tappa ledningen och bestraffas med en svidande förlust.
Men det går över, blodet svalnar när Player Safety ger återfallsförbrytaren Kadri 25 matchers Raffi Torres-besläktad avstängning i veckan.
• • • 
Vad fint att Point producerade sin första, eh, point i Tampa,
Kan man verkligen heta så?
Point?
I så fall borde jag kunna döpa om mig till Per Poäng också.
Låter ju grymt.
• • •
Nu blir Jarkko upprörd, men jag steker Winnipegs skate på Garden i morgon och ägnar mig åt välbehövlig sömn istället – särskilt som vi nu får en extra timme
Sen går jag på matchen men tror – tror – jag tar en liten off-night och spar på bloggkrutet.
Men spåret kommer vara öppet, så låt oss ha en ny date då, ok?

Oilers vinner efter straffavgörande, Letestu något oväntad straffhjälte.
Slutrappport kommer om ett tag.

NY ISLANDERS – EDMONTON 3-3 (Period 2)
• • •
Islanders återtar initiativet, anfaller i det närmaste konstant under de femton inledande minuterna av mittperioden och till slut kan fine Cizikas trycka in en välförtjänt ledningspuck.
Men nä, Oilers går inte att skaka av sig längre.
De får en chans i PP och då klipper Milan Lucic in ny kvittering.
Nu är det upp till den som vill mest i tredje.
• • •
Kapten McDavid är väldigt bra defensivt också, och framförallt angelägen om hjälpa till även med de mindre glamorösa arbetsuppgifterna – det får vi bekräftat i den kyliga Brooklyn-kvällen.
• • •
Barclays buar när Oiler rensar puck i numerärt underläge.
Ska man inte göra det?
Är det – tråkigt?
Besynnerlig reaktion.
• • •
Deppar ikapp med The Finnish Queen över att Puljujärvi inte spelat mer efter Seidenbergs saftiga propp i förstaperren.
• • •
Titta, Canucks har gjort mål!
Och som redan de gamla grekerna konstaterade:
Funkar inget annat får man sätta sin tillit till Derek Dorsett.
• • •
De senaste åren har inte haft med sig mer än enstaka skribenter under så här långväga bortaresor, men i år ingår ett helt koppel ivriga murvlar av olika sort i Oilers mediafölje.
McDavid är bra för många.
• • •
Ha ha, härligt med kåsan-rapporter, Taggen.
Ge oss mer!
• • •
Det finns inget pressrum här uppe.
Men som den hjältinna The Finnish Queen är tog hon hissen ner till event level och hämtade förfriskningar åt bloggen där istället.
Så jag ler som en fåne när vi nu tar oss an sista tjugo i Barclays.

NY ISLANDERS – EDMONTON 2-2 (Period 1)
• • •
Första tio minuterna är det som att 2013 eller 2014 års Edmonton Oilers kommit till Brooklyn.
De står bara still och tittar medan ett hungrigt hemmalag går upp i 2-0-ledning.
Men sedan blir det hösten 2016 igen och plötsligt är det kvitterat.
En indikation på något helt nytt i Oiler Nation, det också,
Förr hade den som gick upp i 2-0-ledning mot Edmonton i första perioden redan vunnit.
Not so under McDavid-eran.
• • •
Fast ja.
Isles ska ha cred för sin start.
De kommer ut som ett lag som tröttnat på trams och tjafs och frustrerande motgångar och kör så det slår gnistor om rören.
I tio minuter alltså.
Men så fort gästerna replikerar hamnar Hamonic & co på till synes ömma hälar igen.
• • •
Vid ett tillfälle kommer McDavid i sån typisk F16-flykt över isen.
Det leder inte till något, men ändå.
Man drar efter andan varje gång man ser det.
• • •
Men morsning korsning, vi hinner inte säga ”Nu har de börjat” förrän Barclays får utbrista i sitt ”Yes, Yes Yes”-hopp.
13 sekunder står klockan på när Nick Leddy gör 1-0.
• • •
Vi har tre Brooklyn-varianter av Gris-Olle på raden bakom vår del av pressläktaren.
De brölar så fula saker efter Oilers kvittering att till och med Taggen skulle bli generad om jag återgav dem.
• • •
Dennis Seidenberg står för skottet som Shane Prince får in till 2-0 och därmed är den åldrande tysken uppe i sju poäng på elva matcher.
Mitt i all skit som kastas mot Snow just nu ska han ha en applåd för den signingen.
• • •
Det verkar som om de som bestämmer i Barclays försöker kompensera för den dassiga isen med miljoner decibel i PA-anläggningen istället.
De vräker på med sån jävla volym innan värmningen att jag och The Finnish Queen inte hör varandra fast vi sitter skuldra mot skuldra.
Vem är det som lurat i hockeyarrangörer att det måste vara så?
• • •
NHL.com suger så hårt om kvällarna att man blir generad.
När Draisaitl kvitterar får dom det under någon minut till att Brook Nelson gjort 3-1 shorthanded.
What?
• • •
Nu ska jag klaga lite.
Det framförs ju ibland synpunkter på att bloggen inte tillräckligt ofta lämnar Manhattan och skriver om andra lag än Rangers och dom Rangers möter på Garden.
Men när jag väl åker nån annanstans, som till Chicago i förrgår och till Brooklyn idag, utbryter massiv stiltje i kommentatorsspåret.
Det är lite nedslående.
Kom igen nu, inspirera till fler utflykter! Jag vill ha action i spåret, det är då det är verkligt roligt att blogga!
• • •
Varpu har en teori om att det från och med denna säsong finns ett pressrum nånstans här uppe på Gris-Olle-sektionen och att hon kan hitta en kopp kaffe åt mig där.
Hjälp mig be till högre makter att det stämmer.

Tio år tog det.
Ett decennium.
En dekad.
Sedan blev Edmonton Oilers åter ett av de mest elektriska NHL-lagen, omöjliga att missa när tillfälle ges.
Själv hade jag så sent som förra säsongen gäspat inför det årliga besöket i New York.

De var – all ackumulerad stjärnglans till trots – för anonyma, för tråkiga och för dåliga.
Och så har det ju känts ända sedan det överraskande finalframträdandet 2006, när Chris Pronger härskade över Alberta-slätterna som The Great Bison härskar i Yellowstone.
Men nu rullar jag ivrigt (nåja…) ur sängen en lördagmorgon och tar mig med entusiastisk svikt i stegen till Brooklyn, för hey – Oilers är i stan.
De har lyskraft nu.
De har sex appeal.
De har ”det” – det som på något sätt får själva klubbmärket att glänsa med lockande skimmer och ger varje match stor underhållningspotential.
Kort sagt:

Det är säsongens hittills mest kittlande match i Brooklyn som ska avgöras nu.
Gör som bloggen och se den!
• • •
Jo, jag lyckades lämna Chicago mitt under pågående Cubs-parad igår.
Det gick onödigt bra, faktiskt.
Ängslig som jag ofelbart blir under dylika omständigheter var jag nere i lobbyn redan vid halv elva, fast flighten inte skulle gå förrän fem. Marriott-personalen hade ju förvarnat om att gatorna skulle vara avstängda och taxibilar omöjliga att få tag i.
Men jag klev rakt i en ledig droska, togs via gator som inte var det minsta avspärrade ut ur downtown på några futtiga minuter och som om det inte vore nog var det för första gången någonsin ingen trafik alls på Kennedy Expressway norröver.

Så jag stod färdigincheckad och klar snudd på sex timmar före avgång (för nej, det gick inte att boka om till tidigare flight)
Hallå.
Men det finns ju barer även på O’Hare och i några av de barerna har de gott rödvin, så, tja, det var ändå en godmodigt visslande Biffen som såsmåningom flög hem till New York.
• • •
Nu har de visserligen tre raka förluster i arslet, men det tar vi inget extra för.
Grejen med Oilers är ju inte bara att truppen rymmer en bunt artister som kan utföra häpnadsväckande soloprestationer.
För första gången under eran som draftettornas eviga hemvist spelar de vuxen, klok, vägvinnande hockey också.
Oscar Klefbom, som jag äntligen får äran att träffa efter halva lagets morgonvärmning, håller med.
– Precis så känns det. Men så är det andra året med de här coacherna. Det tar lite tid att få ihop det. Men nu har vi fått det och spelar en annan hockey än vad folk kanske vant sig vid att se från Oilers. Det är grymt kul, säger han på sjungande värmländska.
• • •
Kanonaderna de firar mål med i Nationwide Arena i Columbus dånade verkligen oavbrutet igår kväll.
10 fucking 0…det är ju ett resultat som inte finns.
Nu vill det till att Habs regerar på rätt sätt på den totala förnedringen mot Flyers hemma i Belle ikväll.
Eljest kommer spöket från fjolårssäsongen och säger ”Bu!” åt den ärevördiga organisationen och dess månghövdade supporterskara.
• • •
Samtidigt ska vi ju inte försöka låtsas som något annat än att Connor McDavid är den viktigaste komponenten i Oilers förvandling från axelryckning till omistlig sevärdhet.
Han är en once-in-a-generation-stjärna som, i likhet med exempelvis Sidney Crosby, kan förändra en organisation i grunden helt på egen hand.
Klefbom håller med om det också.
– Media håller ofta på och pratar om att den och den spelaren är så bra, men det här är en av de få gånger jag instämmer helt och hållet. Han sticker verkligen ut med sin oerhörda snabbhet och sin förmåga att göra allt han gör i så fantastiskt hög fart. Andra stora spelare kan motståndarna ofta neutralisera med sina bästa shutdown-backar, men det är fruktansvärt svårt att ta bort McDavid.
Ja, Oscar vet ju, för han tränar mot det 19-årige fenomenet – ett F16-plan på skridskor, vill jag minnas att vi sa under World Cup – praktiskt taget varje dag.
– Det är otroligt kul, för man blir själv bättre. Blir man van vid den farten, då är man liksom inne i det när man möter…andra spelare.
Han är artig nog att inte nämna några namn, men vi kan alla föreställa oss några NHL-forwards det är lättare att ta sig an efter att han övat med McDavid…
• • •
John J:s skrockande om mina felaktiga förhandstips om Blue Jackets får jag stå ut med, för han har en poäng.
I vad mån framgången består återstår förvisso att se, men det är helt klart att Tårtan anammat en ny filosofi och låter de kvicka, kreativa kidsen spela efter sina förutsättningar.
Ja, det påstås att han till och med knutit an till sin gamla devis från tiden i Tampa:
Safe is death!
Den som ens nämnde den i New York fick en utskällning värdig Donald Trumps grövsta twitter-attacker, men fanimig – Tårtan har helt enkelt gjort avkall på sina lika antika som förödande principer.
• • •
För hemmalaget i Barclays blir säsongen bara mer och mer turbulent.
Kontroversielle agenten Alan Walshs utspel på twitter om att målvakterna används fel träffade den snarstuckne Garth Snow så illa att Jaroslav Halak plötsligt lär vara tillgänglig för en trade – och samtidigt surras det alltmer högljutt om att John Tavares vill härifrån, om inte annat så när han blir free agent 2018.
Det är förståeligt.
Mindre förståeligt – ja, helt ofattbart – är att GM Snow sågar av sin egen gren på det här viset.

Islanders var ju verkligen på gång, de behövde bara ta ytterligare ett resolut steg framåt för att bli en sann contender – och så fuckar han upp hela situationen igen.
Det är direkt sorgligt.
• • •
Nu läser jag att folksamlingen i Chicago i går – fem miljoner, uppger Chicago PD – är den sjunde största i mänsklighetens historia.
Då har de inte räknat in min 30-årsfest på Odd Fellow i Borlänge 1997, men ändå:
Min snabba reträtt från downtown framstår allt tydligare som en jackpot.
• • •
Efter de fyra assisten under Montreal-slakten igår är Alexander Wennberg plötsligt etta i svenska poängligan.
Det kan man kalla skräll.
Men hela den listan är en skräll.
Så här ser Topp 5 ut 5 november 2016
1. Alex Wennberg, 12
2. Marcus Johansson, 11.
3. William Nylander, 11.
4. Patric Hörnqvist, 10.
5. Victor Rask, 10.
Not the usual suspects, precis.
Bara en av dem var, till exempel, uttagen i Tre Kronors World Cup-trupp…
• • •
Adam Larsson är tyvärr inte med på Oilers skate, men Klefbom försäkrar att hans landsman är en perfect fit i Edmonton.
– Det är inte så lätt att komma från en old school-organisation som den i New Jersey och plötsligt spela för ett ungt, speedigt lag som vårt, med väldigt offensiva tankar, men jag tycker han gjort det väldigt, väldigt bra, berömmer backpartnern från Karlstad.
• • •
Sorry, mina vänner – det här är sista natten en match, och en blogg, börjar på någorlunda gynnsamt klockslag.
Om några timmar ställer även vi här borta om till vintertid.
Jag hatar varje sekund, mörkret är fienden, och förkunnar härmed att livet egentligen börjar igen förrän 12 mars.
• • •
En som emellertid deltar i morgonövningarna är kapten McDavid himself.
Detta faktum, att han faktiskt fortfarande går ut och kör på frivilliga träningar, säger förmodligen också något om varför han är så överjävligt bra.
• • •
Tillbringar hela dagen i Brooklyn och kan konstatera att jag nu har en stamkrog för luncher även i de här kvarteren:
Broccolino.
Det är en utmärkt liten italienare tvärs över gatan från Barcaly’s, vägg i vägg med Patsy’s famous pizzeria.
Missa inte om ni råkar komma ut hit i god tid före match nån gång, innan det blir för trångt kring de fåtaliga borden.
• • •
Vad F16-kärran från Richmond Hill börjar få för betydelse för ligan framgår om inte annat av de match-ups han hela tiden säljs in med.
Först var det McDavid mot Patrik Laine, sedan McDavid mot Auston Matthews – och nu är det McDavid mot Tavares.
Det gäller att smida medan det unga järnet är varmt.
• • •
Ha ha, jag hade tänkt fråga när Novemberkåsan – den gamla hatade, höstmarkören framför alla andra – egentligen avgörs
Men vår enfant terrible från Alvesta – Taggen – har FÖRSTÅS järnkoll på detta och hinner förekomma med avslöjandet att det är den här helgen, i skogarna runt Knivsta.
Jag är djupt tacksam över att jag är här och inte behöver se det obligatoriska inslaget i Sportspegeln i morgon.
Aldrig var söndagsångesten back in the day tyngre än när man fick se Jan Svanlund stå i nån lerpöl i Värmland och prata hänfört om de svåra nattetapperna.
Usch.
• • •
Enligt sittplatsschemat ska jag ha The Finnish Queen – blogglegendaren Varpu – som granne i afton.
Kan det vara så underbart?
• • •
Dessvärre är risken stor att hockeyspelarna här i Brooklyn får ungefär samma underlag att jobba på de som de där enduro-förarna i Novemberkåsan.
Isen i Barclays beskrivs allt oftare som en katastrof, inte minst av Islanders-spelarna själva.
Hur det kan accepteras i en proffsliga som omsätter miljardtals dollar övergår mitt förstånd.
Men det förklarar varför Isles håller sin morning skate i träningshallen ute på Long Island
• • •
Old School-Landy fixar två poäng åt Avalanche med enda målet i matinén mot Wild.
Det förtjänade han – och dom – efter den frustrerande matchen i Chicago i förrgår.
• • •
Det funkade inte med Andrew Ladd och – förstås – inte med Jason Chimera.
Nu får Tavares spela med Josh Baily och Cal Clutterbuck.
Jag tycker uppriktigt och innerligt synd om både honom och Isles-fansen.
• • •
Joho, nu dök Varpu upp.
Happy Vappu, säger jag i förtid.
Nu ska vi ta och uppdatera oss på skvaller i bekantskapskretsen.
Sen är det gametime.
Coolt, va?

CHICAGO – COLORADO 4-0 (Slut)
• • •
Well.
Kanske ingen av de matcher i United Center jag i framtiden kommer skryta om att jag sett.
Nio finalmatcher – tre åt gången 2010, 2013 och 2015 – och några konferensfinal-duster mot Detroit, San Jose respektive Vancouver har därvidlag förtur.
Om man säger så.
Men hey – inga complaints.
Det är alltid en lisa att komma till Chicago och se matcher i The Madhouse on Avenue.
• • •
De har byggt om Blackhawks omklädningsrum, utan att nån sagt nåt till bloggen.
Chockerande.
Det är väldigt flashigt och elegant nu, men jag vet inte.
Det gamla var större och hade mer själ.
Fast det blev förmodligen så nersölat med champagne efter Stanley Cup-triumfen 2015 – den första på hemmaplan, ju – att de inte hade något val.
• • •
Det är verkligen mystiskt att Corey Crawford inte får mer cred.
Det var ju klockren Vezina-klass på det här framträdandet – och de som sett de närmast föregående matcherna säger att han var minst lika bra i dem.
– Jag vet inte vad mer han ska bevisa? Jag skulle inte byta honom mot någon annan, säger Kryckan efteråt.
Nej, det är förståeligt.
• • •
Be nu en bön att er Bjuppie kommer ut till O’Hare i morgon.
I så fall hörs vi från Barclay’s på lördag.
Annars vetifan…

Tre minuter kvar, knappt, och Hawks leder med 4-0.
Jag går till hissen.
Men vi hörs lite senare för en slutpunkt.

CHICAGO – COLORADO 2-0 (Period 2)
• • •
Corey Crawford är en jävligt bra målvakt.
Där har ni främsta skälet till att Chi-Town fortfarande kan sitta och mysa över hur bra allting går just nu.
För under andra halvan av mittperioden kommer Hawks faktiskt av sig helt och Av’s börjar trycka på big time.
Men ligans kanske mest underskattade stjärna släpper ingen jävel över bron, så 2-0 står sig.
• • •
Visst, Chall, tåget.
Men – hur ska jag ta mig till tåget då?
Det är inte trafiken på motorvägen ut mot O’Hare som oroar, det är alla avstängda gator i The Loop.
Överväger starkt att boka om och strunta i den där förmiddagsvärmningen i Brooklyn.
• • •
Kaxade mig under baseboll-dramat igår om att vi som följer hockey i alla fall inte behöver genomlida regnavbrott.
Nej, man det kan – blir vi påminda om i The Madhouse – ta en jävla tid när vaktmästarna måste komma in och nita fast en trasig målbur i isen igen.
Hallå.
• • •
Det är svårt att inte häpna över vad Rangers gör kväll efter kväll.
• • •
Det är kvällen när svenskar som väntat på säsongens första mål spräcker sina nollor.
Först var det Bäckis, sedan Toby Enström – och nu hugger Burger Klingberg in en puck också.
Då är det bara Flipper Forsberg kvar – och han har en gyllene chans i Arizona om en liten stund.
• • •
Ingenstans är ”kiss-cam” större succé än United Center.
Här börjar folk grovhångla när de blir inzoomade.
Är det därifrån smeknamnet Madhouse kommer?
• • •
Inte sedan Surkålsmannen höll hov på Garden back in the day har någon suttit bredvid mig på en pressläktare och ätit något som luktar så starkt som den jöns som just nu slafsar i sig nån obskyr sallad.
Vidrigt.
• • •
Forsling hänger en i tredje.

Det är min lilla profetia.

CHICAGO – COLORADO 2-0 (Period 1)
• • •
Jovisst.
United Center sjunger Cubs-sången – så det rister i takplattorna – när de nyblivna mästarna hyllas på jumbotronen.
Men annars vet jag ärligt talat inte om man kan tala om så mycket fest.
Chicago är nog snarast lite…bakis.
Stämningen känns lite däven, ett ständigt surr – tydligt tecken på bristande koncentration – hänger i luften.
Fram tills 5.35 återstår av första.
Då gör Kapten Toews mål – på en retur Varlamov önskar att han inte släppt – och det målet fungerar som en liten återställare.
Bytet därpå gör Hossa – stark som en oxe på en lerig åker hemma i Slovakien – ett till och oh yeah, då rullar partyt igång igen.
• • •
Noterar på twitter – och i spåret – att yours truly biff råkat flimra förbi när tv-kamerorna riktats mot pressläktaren.
Det gäller att veta var man ska sitta…det har Fast Freddy Shoestring lärt mig.
• • •
Det går att beskriva Hawks inledning som en spegel av stämningen i hallen.
Av’s känns betydligt hetare första tio-fem minuterna och hade haft minst ett mål på banken om inte Crawford varit så solid.
Men sen kommer hemmalaget på att det är Good Times i Chicago just nu – och pang pang.
• • •
Men han som upplyste mig om att Cubs skulle vara på plats visste uppenbarligen inte vad han talade om.
De har såklart annat för sig – ja, de super som svin! – dagen efter sin historiska triumf.
• • •
Hawks lyckas döda två utvisningar på raken i mitten av inledningsperioden.
Så nu är diskussionen om den där mystiska anomalin över.
Den existerar inte längre.
• • •
Nä, det är inte slutspelsschwung i nationalsångsvrålet – men ändå helt OK.
Under slutklämmen går det som vanligt inte höra ett skvatt av gode Corneliuson.
• • •
Gabbe Landeskog visade sig under World Cup vara Sveriges bäste trashtalker och det är uppfriskande att se att han bladdrar och gafflar och sätter sig i respekt även till vardags.
Sverige har inte många av den sorten.
• • •
Blackhawks mångårige PR-man sa upp sig inför den här säsongen och har nu annat jobb.
Det kan tyckas konstigt, de där killarna har enligt många värsta drömjobbet, för de får liksom vara med i ett NHL-lag fast de inte nödvändigtvis kan nåt och inte behöver de göra så mycket mer än att jävlas med oss journalister.
Men om man nu varit med i femton år, sett alla hallar miljoner gånger och dessutom vunnit tre Stanley Cup (jo, de får också namnet på bucklan), så…vad finns det mer att uppleva?
Nytt jobb är nog en bra idé.
• • •
Forsling ser väldigt säker ut, det är mitt främsta intryck.
• • •
Lillpekka, jag har inte sett en hockeymatch utan kavaj på över elva år.
That’s a no-brainer.
• • •
Rättstavningsprogrammet är bra elakt när det vill att jag ska ändra Hossa till – Kossa.
• • •
Nu ska jag gå ut i environgerna och försöka att inte ta en glass till.

Hey Chicago, what do you say?
Så heter det i sången som oavbrutet ekat i Windy City sedan midnatt igår.
Och nej, den handlar inte om Blackhawks.
Det är en av de bärande raderna i baseboll-laget Cubs otroligt smittande kampsång.
”They’re singing
Go, Cubs, Go!
Go, Cubs Go!
Hey, Chicago, what do you say?
The Cubs are gonna win today”
Så varför kommer jag dragande med den inför en go’ liten match i United Center?
För att jag kan garantera att trudelutten kommer sätta sin prägel även på det här mötet mellan hockeylagen Blackhawks och Avalanche.
Cubs dramatiska dramatiska Game 7-seger i World Series igår är det största som hänt i Chicago – alla kategorier – och hela jättestaden skälver fortfarande i ohämmad eufori.
Fatta, de har väntat på den här triumfen i 108 – hundraåtta! – år.
Som jag konstaterat tidigare:
Sett i det perspektivet är Maple Leafs rena rama moderna dynastin.
Så allt som händer nu – inklusive denna showdown på Madison Avenue – är enkom en fortsättning på festen och för Hawks är det bara att koppla upp sig mot den allmänna feelgood-atmosfären och köra.
Eller…hey Chicago, what do you say?
• • •
Personligen är jag glad över att få se The Madhouse on Madison igen – no matter what.
Här har bloggen upplevt många högtidsstunder.
Men det var ett tag sen nu. Jag har inte varit här sedan Hawks säkrade den tredje av den moderna storhetserans Stanley Cup-titlar 15 juni 2015.
Då var det också good times in Chi-Town – om än inte på samma nivå som nu.
Riktigt samma drag ska vi kanske inte förvänta oss en vanlig serielunkstorsdag, men det pågående ruset borgar för att det blir bra tryck i nationalsångsvrålet nu också.
• • •
Scenerna ute på stan igår var oförglömliga.
Jag ramlade ut från ”min” bar direkt efter avgörandet och jag skojar inte – det larmade omedelbart av biltutor över hela downtown.
Det är så vackert det där – rentav gripande – när en hel stad förenas i den sortens lycka.
• • •
Hawks ska inte vara lika bra som för två säsonger sedan heller.
Ska, skriver jag.

För trots de brister expertisen – med firma Sophmore Slump & One-Two Punch bland de ivrigaste – tycker sig kunnat peka på har de inlett mycket förtroendeingivande och är med i toppen av västra konferensen.
Det är tidigt ännu, ja, men den gamla sanningen gäller fortfarande:
Så länge de har sin core av mästare intakt, så länge Corey Crawford är keeper och så länge coach Q står i båset kan man aldrig, aldrig räkna bort Chicago Blackhawks.
• • •
Det gick dock sådär när jag blev uppringd av Aftonbladet-tv för snabbrapport från segerfesten på Michigan Avenue i natt.
Hallå, Bjurstöm var namnet…
• • •
Avalanche har jag ärligt talat inte sett mycket av ännu, egentligen inte mer än sekvenser när Landeskog och Söderberg – framförallt de första veckorna – pangade in mål.
Intrycket är dock att de spelat helt okej och förtjänar sin plats i främre delen av klungan.
Eller?
• • •
En detalj som i alla fall ett tag – helt oväntat – fungerade sämre för Hawks än produktiviteten på Chicagos arbetsplatser den här festveckan var penalty kill.
– Ja, jag har aldrig varit med om något liknande och eftersom jag spelar mycket i sådana lägen tog jag det personligt, berättade Yellbear Hjalmarsson häromdagen.
– Men dels vann vi ändå, dels har det blivit bättre nu. Så det är sån stor grej ändå.
Nej, men visst är det där – hur något som ett lag bevisligen kan som Beethoven kunde ett klaviatur plötsligt slutar klaffa – ett av den här sportens ljuvliga mysterier?
• • •
Jaha, nu får jag höra att Cubs de facto kommer hit och ska ut på isen och visa upp sin trofé.
Vilket satans liv det kommer bli.
• • •
Jag glömmer från gång till gång, men blir nu påmind hur lugubert det känns att resa västerut och se tidiga östkustmatcherna börja tidigare än de ska.
Men det är rätt trevligt också, att sitta här och få uppdateringar från NYC och DC och Buffalo fast den lokala klockan inte hunnit bli så mycket.
Man kanske borde bo här?
Ja, vore det inte för de skoningslösa vintrarna skulle underbara Chi-Town definitivt vara ett av de mest lockande alternativen.
• • •
Imorrn ska ska Cubs ha sin parad i downtown och den väntas bli en de största folkfesterna USA någonsin sett.
Kul.
Utom för oss som bor på hotell längs Michigan Avenue och måste ta oss till O’Hare för att kunna flyga hem.
Personalen har redan förvarnat om att det kan bli totalt kaos och att jag, som har en flight vid 17, bör sitta i en taxi redan tio på förmiddagen.
– Om det nu alls går att komma härifrån. Allt kommer vara avspärrat, upplyste receptionisten i eftermiddags.
Vojne, vojne.
Enklast vore förstås att stanna till lördag, men då missar jag Oilers förmiddagsvärmning i Brooklyn och så kan vi inte ha det, inte när jag redan missat besöket på Garden.
• • •
De måste sluta servera glass på NHL:s pressläktare.
I likhet med Oscar Wilde kan jag nämligen motstå allt utom frestelser, så fortsätter de på den här vägen slutar det i katastrof för Biffen.
• • •
På jumbotronen i The Madhouse en kvart innan värmningen:
Yellbear och Kryckan sitter, lätt förlägna, i en skinnsoffa och pratar kaffe och mode.
Något otippat.
• • •
Bäckis spräcker sin målnolla.
Det var på tiden, jag har längtat efter att få ringa honom.
I och för sig vet jag redan vad han kommer säga – ”Jo, det är kul att bidra med ett mål ibland” – men ändå.
Hockeysäsongen är inte riktigt igång förrän man hört det där gävlemålet live.
• • •
Krockar sånär med Matt Duchene när jag promenerar mot presshissarna.
Han ser arg ut.
• • •
Kul att Claesson får chansen med Senators mot Canucks.
Själv ser jag väldigt mycket fram emot att få uppleva Hawks-backen Gustav Forsling live för första gången.
• • •
Den egenartat gulaktiga belysningen i United är intakt.
Det ser nästan ut som att de spelar i en annan dimension – eller en annan tidsera, när det inte gick att pressa så många watt ur lamporna – på Madison Avenue.
Konstigt.
Men det ska vara så.
• • •
Träffar en kollega som jag är vagt bekant med sedan World Cup och han utbrister direkt:
– Var det inte du som kom sist i vår fantasy-liga?
Morsning korsning.
• • •
Svenska Fans-duon Viberg och Ullbrand är i Brooklyn och ser Islanders-Flyers ikväll.
– Vi har Islanders Gris-Olle bakom oss, suckar Emil på twitter.
Ja, han finns i många versioner i Brooklyn.
• • •
Som jag förstått saken kallas Dennis Rasmussen ”Rasse” av sina svenska lagkamrater.
Coolt.
Bara han inte ÄR rasse…
• • •
Hey bloggläsare, what do you say?
Ska vi ta och kolla lite hockey nu?
Ja, det tycker Bjurstöm att vi gör.