Pulsen.
Nerven.
Anspänningen.
De de andlösa förväntningarna på Torontos gator.
Känslan av att vi står inför ett brännande klimax, en hisnande febertopp, en förstummande högtid när ”Tidernas Turnering” kulminerar med en klassiker till finalserie.
Åh, om jag ändå kunde gå i spinn om den sortens förnimmelser och stämningar…
Men tyvärr.
Big Smoke är, precis som resten av världen, fullständigt renons på puls och nerv och spänning och förväntan och föreställningar om att World Cup-finalerna blir minnen för livet.
Och så har det varit ända sedan Tomas Tatar avgjorde den sista semifinalen i söndags.
Inte i första hand för att det var just Sverige som åkte ur i det ögonblicket – även om det förstås svider alldeles särskilt i oss svenskar som är här och ville se fosterlandet få lite Tre Kronor-feber inför en dubbel- eller trippelduell mellan våra allra bästa och Mighty Kanada.
Utan för att Team Europe vann.
Om det ändå varit USA Kanada skulle gå upp mot nu, eller Ryssland, eller Connor McDavids goddamned Barna-i-Bullerbyn-flottilj…då hade det de facto varit med dunkande hjärtan vi intagit Air Canada Center även ikväll.
Men det är det konstruerade laget.
Utfyllnaden.
Den europeiska kanonmaten som skapades enbart för att NHL i sin oändliga visdom (…) ville visa upp alla sina tillgångar, framförallt slovenska juvelen Anze Kopitar.
Så istället för upphetsning:
Gäspningar lika utdragna – och tråkiga – som Santana-solon .
Men jag är kvar i Toronto och ska ändå försöka ladda de två halvdöda kvällarna – för fler blir det definitivt inte – med lite munterhet och babbel.
Om några nattugglor där hemma i den svenska vargtimmen till äventyrs tänker kolla är ni välkomna in i kommentatorsspåret.
• • •
Även på ett personligt plan har det varit lite moloket sedan i söndags.
Tatar hann inte mer än sparka in sudden-pucken förrän Front 242-Åke, Abris, Jimmy Wix och Honken Bodin – som jag levt så tätt med de senaste tre veckorna att vi skulle kunnat vara gifta – satt på olika plan på väg över Atlanten
Nu är jag och Big Papa Sportbladets last men standing i Big Smoke.
Inte den sämsta duon, snarare tvärtom, men ändå.
Det känns…tomt.
• • •
Enda risken att kanadickerna förlorar någon av de här matcherna – eller ens hamnar i underläge någon gång – är att de blir uttråkade och inte bryr sig.
Till och med Den Självgode, Babcock, röjde lite tristess vid sin presskonferens i förmiddags.
– Let’s not kid ourselves, sa han, det här är inte OS.
Det är inte det, nej.
Likafullt.
Ni har sett Team Canada.
Så fort de blir det minsta hotade, om man kan beskriva det så, trycker de bara till lite och – Game Over.
• • •
Erik Granqvist var den som bäst beskrev hur det kändes att vakna dagen efter Tre Kronors semifinalflopp och se ett tungt regn falla över Toronto.
– Jag ville lyssna på Leonard Cohen.
Precis.
Helst nattsvarta ”Famous Blue Raincoat”.
Men för Erik klingade vemodet snabbt av och det mest bestående efter mötet med den passionerade målvaktsgrurun i den myllrande Eaton-gallerian i är avund.
Jag vill också vara så peppad och glad inför den här finalen.
För övrigt hoppas jag ni såg intervjun mötet resulterade i.
• • •
Men medan resten av världen – minus Erik Granqvist – suckar uppgivet inför sista World Cup-veckan är spelarna i Team Europe, förstås, desto mer uppeldade.
– Det hade varit ännu mer speciellt om jag fått spela final med Danmark, säger till exempel Jannik Hansen när jag tränger mig fram till hans podium i presscentrat under eftermiddagen.
– Men låt oss vara realistiska, det kommer aldrig hända. Det här är en helt unik chans för många av oss i laget, att få spela en sån här match i en internationell turnering.
Det är grejen.
Många av Ralph Krügers pojkar må vara NHL-stjärnor, men de är – med undantag för skvadronen från Slovakien – fostrade i länder som kollektivt sett aldrig haft minsta challe att hävda sig ens i VM.
De har kort sagt aldrig spelat den här sortens matchserie tidigare – och kommer aldrig göra det igen.
Förhoppningsvis kan DET generera lite desperation och glöd och vilja att mörda i närkamperna.
• • •
Jag vet inte riktigt vad jag har för alibi för inköpet av Vancouver Canucks old school-jersey i souvenirbutiken på Hockey Hall of Fame idag.
Till skillnad från alla utan smak tycker jag visserligen att den – ja, vi pratar här om svart och brandgula v:n i halsen – är rasande snygg, men 140 bucks…det var att ta i.
Å andra sidan:
På något sätt måste man trösta sig en sån här gång.
• • •
Däremot pratar ju Krüger skit med munnen han ska äta med när han påstår att finalen kommer att skapa nytt intresse, och få nya Kopitars att börja spela hockey, i alla länder som finns representerade på isen.
Excuse me, men den sänds överhuvudtaget inte – och genererar noll media-hype – i Norge, Danmark, Österrike, Frankrike, Schweiz, Slovenien och Tyskland.
• • •
Här sitter ett rövargäng svenska hockeyjournalister och laddar för final.

Ni kan se hettan, right?
• • •
Marian Gaborik är skadad och kan inte spela finalen, han har redan flugits hem till Kalifornien.
Vilken skräll.
Inte.
Den slovakiske stjärnan går alltid, alltid sönder – och vad glada de ska vara i Kings att han kommer tillbaka från det, i deras ögon, helt meningslösa Toronto-besöket i det här skicket.
• • •
Ni som är uppe och kollar NHL-lagens träningsmatcher – jag vet att åtminstone Tobias Pettersson sitter klistrad – är naturligtvis välkomna att leva ut hjärtats jubel och aggressioner i spåret under kvällens gång.
Jag misstänker att det inte är så många fler som är uppe och kollar på hockey i natt.
• • •
Danske Mikkel Bödker ersätter Gaborik i Krügers finaluppställning.
Han är bästa vän med Oliver Ekman-Larsson – och har talat med smålänningen efter söndagsskrällen.
– Men det är inga hard feelings. Jag spelade ju inte den matchen, flinar han.
• • •
Jag har bättre plats än någonsin på pressläktaren ikväll.
Nej, Aftonbladet har inte tagit sig uppåt i hierarkin.
Men Larry Brooks har åkt hem till NYC och överlåter New Yorks Posts med ett glatt ”Be my guest” på sms….
• • •
Det har enligt uppgift sålts hyggligt med biljetter till finalerna, men det när värmningen gapar hela sektioner i ACC fortfarande tomma.
Vi får återkomma med rapport om den detaljen.
• • •
John Tavares, Brad Marchand och Drew Doughty.
De tre gör mål redan i första perioden.
• • •
OK, då försöker vi komma in i liiiiite finalstämning här ändå.
Det här ska bli kul.
Säger vi.

SVERIGE – TEAM EUROPE 2-3 (Slut, OT)
• • •
Det slutar som vanligt när bloggen är på turnering med Tre Kronor.
Luften går på ett ögonblick ur hela tillvaron, som när det plötsligt svartnar mitt i filmen på en biograf, och trekvart senare sitter en uppsättning dystra svenska hockeymurvlar hukade över sina laptoppar i ett tyst presscentra och försöker formulera sin besvikelse.
Så jävla surt är det.
Med det långsamma och avvaktande spelet som Tre Kronor tillämpade i alla matcher utom möjligtvis i någon period mot Ryssland hade de såklart inte haft en chans i en finalserie mot Kanada, men ändå.

Det skulle varit så häftigt att få vara med om.
Nu får vi…ja, jag vet inte…njuta av Mats Zuccarello, eller nåt.
• • •
Det var kanske gränsfall, men det är ingen skandal att det inte bedöms att det var en ”distinct kicking motion” på Tatars sudden-mål.
Mer anmärkningsvärt är det att han i momentet innan fick slänga bort Filip Forsbergs klubba.
Men please, inga konspirationsteorier om att Sverige hade domare eller arrangörer emot sig.
De som bestämmer hade mycket, mycket, mycket, mycket, mycket, mycket hellre sett Tre Kronor i final än Europa.
• • •
Fiasko?
Kan man väl tycka om man vill.
Personligen anser jag ju inte att det här är ens i närheten av den historiska floppen mot Vitryssland, eller ens kvartsfinaltorsken mot Slovakien i Vancouver-OS.
De blev Sverige utslagna av sämre lag.

Icke så nu.
Att högljudda twittrare som inte följer NHL inte kan se förbi det faktum att Team Europe består av spelare från länder som vanligen inte har kollektiv framgång må vara hänt, men Krügers trupp är de facto späckad med begåvning och erfarenhet och stjärnglans.
Anze Kopitar, Marian Hossa, Marian Gaborik, Mats Zuccarello, Roman Josi, Leon Draisaitl…det är stora hockeyspelare och stora stjärnor.
• • •
Jag skulle gett fan i slipsen.
Utan har det gått bra – eller i alla fall ”bra” – i tre matcher.
När en nu hängde runt halsen sket det sig helt.
My bad.
• • •
Vad man med facit i hand kan beklaga är att de svenska ledarna blev FÖR kära i begreppet ”tålamod”.
De blågula var till slut så tålmodiga att munkar i tibetanska kloster hade applåderat, men ibland ska man vara aggressiv istället.
Djärv.
Desperat.
Och matcha genier som är vana att spela 30 minuter per match – Erik Karlsson heter han – stenhårt.
Men icke.
Därmed kan man åtminstone i någon mån hävda att kronorna fällde sig själva och det är ju inte lyckat.
• • •
Nästa gång kollegorna frågar ”hur är Henke när han förlorat riktigt stora matcher” kan jag svara:
”Minns du Toronto efter semifinalförlusten i Toronto 2016? Exakt så. Han sitter där med den tomma blicken och pratar med den tysta, entoniga rösten”.
• • •
Ralph Krüger inleder sin presskonferens med att tacka NHL och NHLPA för att de skapat Team Europe – och Southampton för att de slog West Ham med 3-0 tidigare idag.
– Vi såg matchen på tv i omklädningsrummet i förmiddags, febrar den brittiska fotbollsklubbens ordförande.
Hänger man i tillräckligt länge får man höra allt…
• • •
Zuke har bragging rights när han träffar Lunkan i Rangers omklädningsrum om några dagar.
Men det låter som att han inte tänker utnyttja dem på ett tag.
– Känner jag Henke rätt tar det ett tag innan han kommer över den här förlusten. Jag tycker nästan lite synd om honom och håller nog igen med mina kommentarer ett tag, säger norrmannen.
Sedan spricker han dock upp i ett leende och tillägger:
– Men det är en lång säsong…
• • •
Ralph Krüger gör sig inga illusioner om hur omvärlden ser på att han coachat sitt konstruerade lag ända fram till final.
– Ju mer framgång vi har, desto mindre är väl chansen att det här laget ens existerar i nästa turnering, konstaterar han.
Ja, var så säker.
Främlingslegionen har inget att be om ursäkt för, spelarna har förtjänat sin finalplats, men det var garanterat inte så här arrangörerna hade tänkt sig sista World Cup-veckan.
• • •
Att powerplay var så impotent, turneringen igenom, är också något Tre Kronor-ledningen får ta på sig.
Uppställningarna skulle ha formerats om, snabbt.
• • •
Idag är det exakt tre veckor sedan vi landade i Göteborg och inledde det här äventyret.
Jag önskar vi fick börja om och nu ikväll skulle släntra över till O’Leary’s för att träffa Joey och Dan…
• • •
För svenskarna återstår nu en, gissar jag, halvdeppig avslutningsmiddag på bättre Toronto-krog.

Sedan sprids de alla över den nordamerikanska kontinenten och inställer sig för tjänstgöring på respektive NHL-lags träningscamp.
Låter så lagom kul.
Vad som händer med med bloggen vet jag inte, det är inte enbart upp till mig, men förr snarare än senare ses vi här.
Tack och adjöss.

Godnatt, Sverige.
Tatar avgör.
Efter 3.23.
Mer sen.

SVERIGE – TEAM EUROPE 2-2 (Period 3, OT väntar)
• • •
Han har inte synts till lika mycket som väntat, men satan i gatan – när det behövs som mest, när det känns som fiaskots skymning börjat falla och ridån är på väg ner, då kliver Erik Karlsson fram och dunkar in ett mycket, mycket karaktäristiskt mål och ja, vi får i alla fall övertid.
Men satan vid krampartat, skärrat och omöjligt det såg ut fram till dess.
Jag hade redan börjat packa för resan hem till New York.
Nu…jag säger ingenting.
• • •
Käre, Henrik Sedin, när det är så lite kvar och du har pucken framför kassen – SKJUUUUUUT!
• • •
Inledningen på tredje var så där, om man säger så.
• • •
Nu får vi se vad de svenska spelarna är gjorda av.
Vinnare kliver fram i sån här lägen, njuter av stunden och VILL vara med när det är som mest infernaliskt – andra blundar, åker och gömmer sig och hoppas att någon annan fixar det.
• • •
Hagge.
Där har ni min matchhjälte.
• • •
Fy fan, faktiskt
Jag är van att så övertidsdraman i NHL.
Men då betyder utgången aldrig så mycket för mig personligen som nu.
Jag vet inte om jag pallar…

SVERIGE — TEAM EUROPE 1-1 (Period 2)
• • • 
Ah, fuck.
Här trodde vi att Bäckis mål skulle betyda så mycket.
Men det får bara till följd att svenskarna blir passiva och belåtna som mjölkstinna gårdskatter och Team Europe tar helt sonika över matchen.
Till slut rinner en skitpuck in mellan benen på Henke och här står vi nu inför en vidrig thriller till tredjeperiod.
För satan, vi sa ju det:

Den mätta dagen är aldrig störst!
• • •
I förhållande till sin storlek har Zuke alltid varit imponerande kaxig och självfallet är han framme och gafflar med kompisen Henke när de för första gången befinner sig på varsin sida i en stor match.
Det skulle verkligen vara skoj att få veta vad han säger.
• • •
Märkligt att Ralph Krüger ens kommer på tanken att ta en coach-challenge vid Bäckis mål.
Ingen var i närheten av att komma åt Halak och herr Europe-basen kan behöva en timeout vad det lider.
Men nu har han bränt den.
• • •
Det här är för övrigt en av de största hockeymatcher en norrman någonsin spelat.
Ändå har Norge inte enda mediarepresentant på plats.
– Nej, det verkar inte vara så intressant där hemma, suckade Zuke själv bistert när han träffade desto mer engagerade svenska murvlar häromdagen.
• • •
Tatar trampar lite diskret och slugt av Bäckis klubba i en närkamp bakom Henke.
Ja, man får inte vara för blyg.

Då blir det inga biffar grillade.
• • •
Medan powerplay fortsätter suga kall pölsa kan vi alla fall glädja oss åt att svensk penalty kill är desto mer obönhörlig.
• • •
Det tycks ha funnits något slags självbelåten bild av att européerna skulle få det jobbigt vid ett baklängesmål och tvingas överge sitt Drillo-spel, men hallå.
Anze Kopitar, Marian Hossa, Mats Zuccarello, Marian Gaborik, Leon Draisaitl, Frans Nielsen, Tomas Tatar och Roman Josi ingår i laget.
Klart som fan att de kan bomba på så det ryker om det i offensiven om de vill.
• • •
Hur skulle det kännas med lite gastkramande övertid så här på söndagskvällen?
Överlever ni?
Jag är för egen del osäker, men fruktar att det är just vad som väntar.

SVERIGE – TEAM EUROPE 0-0 (Period 1)
• • •
Det var en saggig förstaperiod.
Tråkig.
Inget hände.
Starta om och uppdatera några program, pojkar.
Och gör ett mål.
Då blir det rimligen mer action.
• • •
Det gäller, sa en sammanbiten Niklas Hjalmarsson igår, att redan nu komma in i samma ”mode” som i en Game 7 i Stanley Cup-slutspelet.
Han erkände samtidigt att det inte är det lättaste den här tiden på året.
Nej, i september har hockeyspelare just avslutat sommarsemestern och brukar varva upp i sega träningsmatcher.
Game 7-draman går de upp i när hela säsongen kulminerar i vårsol.
Och mja:
De försöker nu också, de har intalar sig att de är hundraprocentigt taggade, men den där besinningslösa glöden som kommer helt naturlig när Stanley Cup Playoffs når sina klimax brinner inte i alla ögon på isen.
• • •
Att Sveriges PP ska vara så sävligt och fantasilöst…fan också.
Det måste explodera när motståndet spelar så tajt och försiktigt och säkert fem mot fem.
• • •
Nån trodde att främlingslegionen skulle vara nöjd med att ha tagit sig vidare från gruppspelet.
Men glöm det.
Team Europe består av spelare som aldrig fått spela så här stora matcher med sina respektive landslag – och fått stryk av Tre Kronor oändligt många många gånger.
Så det här är en unik chans för många av dem och de tänker ta den.
• • •
Men Vigge Hedman, Erik Karlsson, Mattias Ekholm, Patric Hörnqvist, Gabriel Landeskog, Hagge, Lundqvist och just Hjalmarsson – de är där de ska vara.
Det lovar gott.
• • •
Ledsen, men det är inget annat än publikfiasko idag.
Om hallen är halvfull är det bra.
I en semifinal i ”Tidernas turnering”.
Morsning korsning, NHL och NHLPA.
• • •
Den enda center i världen man helt kan säkert beskriva som bättre än Anze Kopitar heter Sidney Crosby.
• • •
Kvarten innan värmningen inleds står jag intill gamle Edmonton-wingern Craig Simpson – numer bisittare åt Jim Hughson på CBC – och knyter en slips.
Det är första gången på hela turneringen jag lindar en sådan runt halsen och själv tycker jag inte det stegrande allvaret kan illustreras bättre än så.
• • •
Tyvärr är det inte så jättemånga svenskar kvar heller.
Merparten av de som var här och höjde stämningen i veckan hade bara köpt biljetter till gruppspelet och vågade inte chansa på att Sverige skulle gå vidare.
Förståeligt, människor har varken hur mycket semester eller pengar som helst.
Men tråkigt också.
• • •
– Hur är det efter ditt sjukhusbesök, frågar en orolig Bodin.
Mitt svar:
– Jag kan inte riktigt sätta fingret på det.
Har umgåtts för länga med Big Papa nu…
• • •
Vad gäller slipsknytandet är jag dock ringrostig och får inte till kragen på anständigt sätt.
Det fixar Niklas Holmgren åt mig inne i Viasat-hytten.
Kom inte och säg annat än att skränfocken från Jakobsberg är en hjälte!
• • •
Tydligen har det gått att få biljetter för sex dollar strax innan matchstart.
Och ändå är så få här.
Blir det fler turneringar av den här sorten kommer några gubbar och tänka länge och djupt på ett nytt format.
• • •
Det skrämmer mig lite att så många – ja, alla jag pratar med – säger att Sverige tar det här.
Är det någon gång Tre Kronor får problem är det när alla tror det.
Den plågsamma kvartsfinalen i Vancouver 2010 comes to mind, till exempel.
Fast det är klart, nu kommer coacherna i alla fall inte slänga in Samuel Påhlsson om vi behöver jaga kvittering i slutet…
• • •
Igen, ett mål.
Då kan den här dagen ändå bli störst.

De riktigt stora dagarna går vi alltid, inspirerade av SVT:s odödliga VM-krönika från 1994, in i Karin Boye-mättad sinnesstämning i den här bloggen.
De klassiska raderna från hennes suggestiva dikt ˝I rörelse” fångar de verkligt laddade ögonblicken med sån fantastisk precision, sätter verkligen fingret på och ringar in de himlastormande känslor som glöder i luften och får flammande hud att knottra sig när allting dras till sin yttersta spets.
Så nu, när Tre Kronor ska upp i sin viktigaste duell på flera år och med hjärtan bultande av desperation tvinga sig till en plats i finalen i World Cup of Hockey 2016, får de räcka.
Inget mer behöver sägas.

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst
Nog finns det mål och mening i vår färd
men det är vägen, som är mödan värd
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr
Oändligt är vårt stora äventyr

KANADA – RYSSLAND 5-3 (Slut)
• • •
20 minuter efter slutsignalen, när kanadensiska stjärnor börjat släntra in i presscentrat och sprider ut sig vid olika podium utefter väggarna, går brandlarmet i ACC.
Bra ryskt försök att skapa lite röra och stress.
Men något sent.
• • •
Efter den vildsinta avslutningen i mittakten kändes det som att något riktigt oförglömligt skulle kunna hända i tredje.
Men nä.
Det här är näppeligen en match man om 20 år kommer att hojta ”Jag var där!” om.

Som sagt, ”Bob” orkade inte mer – och då var det kört för Ryssland.
• • •
Ännu en tungviktsbevsikelse förs alltså till den redan långa raden i Alex Ovetjkins match-ups mot eviga rivalen Sidney Crosby – och Kanada.
Som vanligt är det han som får skulden för att det går åt helvitte också.
Och helt klart, The Great Eight hade en motig kväll.
Men så hölls han också i herrans tukt och förmaning av kanadensiska shut down-monster.
– Fast, invänder en kollega som vi kan kalla Marie, en världsstjärna ska väl klara att leverera ändå. Se på Crosby!
Jo, men skillnaden är att Ryssland tredje-kedja inte inkluderar någon Jonathan Toews – och backbesättningen ingen Marc-Edoard Vlasic.
• • •
Det är inte Brad Marchands World Cup nu, det är Sidney Crosbys.
Men Bostons pest gör ett betydande avtryck och det hade i alla fall inte jag kunnat föreställa mig när den rödvita truppen presenterades i våras.
• • •
Sergej Bobrovsky får åka till Ohio nu, men borde fortfarande ha lite, lite häng på en plats i turneringen All Star-lag.
• • •
Babcocks segersvit med landslaget är nu 14 matcher lång, men han lyckas ändå sitta och vara lite småregnat på sin presskonferens.
• • •
Nu ska det inte bli så lite skönt att sova riktigt länge – utan att avbryta vistelsen hos John Blund med ytterligare besök i The Emergency Room på Mount Sinai.
Sen vaknar vi.
Då ska Tre Kronor spela sin största match sedan OS-finalen i Sotji för två och ett halvt år sedan.
Samling här i bloggen strax före 19.00, svensk tid. Alla ska med, stammisar såväl som U-båtar och nykomlingar som Polly!

Muren från Novokuznetsk rämnar till sist – på samma sätt som flodvallarna i New Orleans till sist brakade samman när trycket från vattenmassorna blev för enormt i augusti 2005.
Och lika lite som Big Easy hade en chans den gången överlever Ryssland hockeyns Kategori 5-orkan utan en vattentät Bobrovsky
5-3 till finalklara Kanada.
Mer kommer sen.

KANADA – RYSSLAND 2-2 (Period 2)
• • •
Ojvoj.
Eller:
OJVOJ!
Först är det ett alltmer ivrigt Kanada mot den ruggige Bobrovsky i åtta och en halv minut.
Sen kontrar Ekeliw-guden Kucherov in 1-1 – på Rysslands första skott i perioden.
Resten av perren pumpar hemmalaget på igen – tills Kuznetsov out of the blue ger gästerna ledning också, med en konstig strumprullare.
Marchand, den lille pesten, räddar till sist mittakten med en sen kvittering, men ändå.
Ojvoj-läge råder verkligen.
Och det är ju väldigt kul för oss som vill ha nerv och drama och underhållning.
Matchen stegrar efter första russkie-målet, big time – och efter Kunzetsovs skälver hela Kanada.
• • •
John Tortorella har inte mycket att glädja sig åt dessa dagar, men i Rysslands kasse finns en rungande ljuspunkt.
Ja, Bobrovsky tillhör ju Columbus – och han är i brakande praktform.
• • •
Nu har det slutligen fyllts på med fans i de allra flesta bänkraderna och efter Kucherov-målet stiger stämningen dramatiskt.
De rödvita fansen inser, slutligen, att de nationella ikonerna är illa ute och behöver stöd.
Några gånger är det sådan desperat tryck i ”Let¨s go, Canada” att pressläktaren gungar.
• • •
Kramar ryssarna fram en seger och går till final borde ”Bob” få stå staty på Röda torget.
• • •
Hehe, Larry Brooks är beordrad att stanna i Toronto enbart för att bevaka Henke Lundqvist och berättar att kollegan Brett Cyrgalis sagt ”Oh, you’re the American Per now?”.
Det är ju humor.
• • •
Kanada har 33-15 i skott efter två och det må vara en imponerande siffra, men ibland är de ändå för plottriga och gulliga och ska göra saker och ting för snyggt.
Det är dumt.
• • •
Nånstans sitter Gary Bettman och biter på naglarna (akta dig, herr kommissionären, du kan få infekterade fingrar och det är inte kul…).
Om Kanada åker ur ikväll har han skitit en lök.
• • •
Det kan vara en tredjeperiod för historieböckerna som börjar alldeles strax.
Vad säger vi?
Ojvoj.