KANADA – RYSSLAND 1-0 (Period 1)
• • •
Njet, så här kokas ingen rysk revansch.
De rödvita lönnlöven står verkligen inte för någon uppvisning – perioden är nog tvärtom lagets blekaste i hela World Cup; flera av backarna verkar riktgt nervösa.
Men motståndarna är ännu mer handfallna och okoncentrerade och om inte Bobrovsky fortsatt spela Vezina Trophy-hockey i kassen hade Kanada briljansen förutan hängt ytterligare ett par kassar.
• • •
Florida-pantern Dimitri Kulikov ser ut som ett av Will Smiths aningslösa offer i ”Focus” när Sid The Kid bara tar pucken av honom framför Bobrovsky och sedan soloåker in 1-0.
Rent förnedrande.
• • •
Nu har Ryssland haft tio powerplay i turneringen – och inte gjort mål i ett enda.
Det är lika ofattbart som det vore om Miles Davis spelat in tio sånger och ingen var mästerlig.
 • • •
Jag trodde Kanada skulle komma ut med en sån där chockerande explosiv inledningsforcering som i rysslandmatchen i Vancouver 2010, när de med hockeyskalden Bryzgalovs ord påminde om galna gorillor som precis släppts ut ur en bur.
Men det behövs inte.
Crosby, ficktjuven, fixar tidig ledning fast de – relativt sett – startar så avvaktande och försiktigt.
• • •
Dom sa att det var helt utsålt, men nejdu:
Det är några bänkrader som gapar tomma på nedre etage ikväll också.
De som sitter där kanske kommer när baseboll-matchen är slut…
• • •
Undrar när Shea Weber senast kom helt fri mot en motståndarmålis.
Hade Sverige hunnit införa högertrafik?
• • •
Ovetjkin inleder nästan alla matcher med att smälla på en lämplig motståndare i första bytet.
Ikväll heter offret Vlasic.
• • •
Stamkos skjuter fan bara utanför.
Hela tiden.
Kikarsiktet blev kvar i Florida-solen, tydligen.
• • •
Det är faktiskt en hyggligt månghövdad hop ryska fans här och vevar på med den klassiska ”Ra-sia”-ramsan.
De är givetvis helt införstådda med vad en seger skulle betyda här.
• • •
Pavel Datsyuk kan alltså inte spela ikväll, men hur konstigt det än känns att skriva är det ingen jättekatastrof för Ryssland.
Poeten från Yetkateringburg, en av hockeyhistoriens allra största artister och en personlig favorit av rena rama Johnny Thunders-magnituden, har sett sorgligt trög och långsam ut under de World Cup-matcher han spelat.
• • •
Det är sympatiskt att speakern innan nationalsångerna ber de som ”har möjligheten” att resa sig och lyfta på eventuella huvudbonader.
Några av de svenska och finska fansen som var här i veckan saknade den möjligheten, om man säger så…
• • •
Ett till tecken på hur wacko de är med sin hockey här:
Man kan köpa smält is från World Cup-matcherna om man vill.
Det är, får man förstå, som holy water för kanadensarna.
• • •
ACC jublar när Don Cherry zoomas strax innan lagen kommer in på isen.
Tänka sig.
• • •
Är det inte konstigt att hemmalaget – alltså även Maple Leafs till vardags – får gå i låga trappsteg i spelargången från omklädningsrummet?
Det känns som arkitekten var bakfull när han tog beslut om den detaljen.
• • •
Tre Kronor har, som sig bör, en hel liten skvadron spioner på plats i ACC ikväll.
Garpen, Ulf Engman, Johan Andersson och NHL-svensken Woodcraft sitter alla nedanför Big Papa och kartlägger vad som förhoppningsvis är Sveriges finalmotståndare kommande vecka.
• • •
Så unge Trouba gör en Drouin och begär trade från Winnipeg.

Det är en ny, inte alltid så skön, värld.
• • •
Bäst av alla i kväll:
Hockeyreportern från Las Vegas Review-Journal, som inte visar sig och därmed lämnar en plats åt mig på riktiga pressläktaren.
Jippie!
Men jag saknar Big Papa.

Kalla kriget upphörde 1989, när Sovjetunionen brakade samman och Warszawapakten upplöstes.
Ikväll bryter det, tillfälligt, ut igen – i Air Canada Center i den kanadensiska världsstaden Toronto.
Ja, Sovjets huvudfiende i den halvsekellånga konflikten hette USA.
Men vid hockeyns särskilda frontlinje var det Kanada som representerade västvärlden i kampen mot kommunistimperiet i öst.
Team Canada och CCCP utkämpade historiska slag, laddade med blytungt symbolvärde, under 70- och 80-talen.
Den så kallade Summit-serien 1972 är till exempel hela den kanadensiska idrottshistoriens största klassiker, och den sovjetiska 8-1-slakten i Canada Cup-finalen 1981 en av dess skamfläckar. De tre finalerna 1987, när Wayne Gretzky och Marie Lemieux bildade kedja för första och enda gången, är en annan epokgörande milstolpe de som var med aldrig slutar febra om.
Ett samhällssystem tvingade ett annat på knä – slutligen och definitivt, enligt vinnaren.
Nu går Kanada och Ryssland – det som blev kvar när den röda unionen sprack – upp i semifinal i återupplivade World Cup och precis som förr känns det plötsligt som att så mycket mer än bara en plats i en final om några dagar står på spel
Det handlar om inte om politik så i alla om något närbesläktat.
Kulturell prestige, kan det kanske kallas.

Status.
Makt.
Framförallt vill gästerna från öst ha upprättelse efter år av förödmjukelser.
Rysk hockey känner sig sedan länge styvmoderligt och respektlöst behandlad av självgoda NHL, sörjer att en hel generation av unga ikoner flyttat över Atlanten för att spela med klubbar som Washington Capitals och Pittsburgh Penguins och drömmer aggressiva drömmar om en ny stormaktstid (likheterna med hur Kreml ser på sig själv och omvärlden är är inte obetydliga, nej…)
Och här har Ovetjkin och Malkin och de andra den ultimata chansen till revansch.
De kan knocka Kanada i pråliga NHL-skapelsen World Cup of Hockey, med de allra bästa på isen, i Air Canada Center i Toronto.
Ojvoj.
Hemmanationen är å sin sida förstås extremt angelägen om att befästa sitt världsherravälde.
Här är hockey, som ni, vet lika helig som storyn om jungfru Marias metafysiska förmåga att bli gravid utan att beppa är i Vatikanen, och 35 miljoner innevånare vägrar ens tänka tanken att det rödvita lönnlövets särställning i hockeyvärlden skulle kunna ifrågasättas.
Dessutom sjuder svunna decenniers generella misstänksamhet visavi allt ryskt alltjämt precis under ytan.
So buckle up, Dorothy – you’re not in Kansas anymore.
Det är Saturday Night i Toronto och vi ska se en hockeymatch det kan komma att talas om i decennier.
• • •
Det blev bara sämre och sämre med det infekterade finger vi skojade lite om här i bloggen för några dygn sedan – och till sist fick jag faktiskt stifta närmare bekantskap med den omskrivna kanadensiska sjukvården.
Storebror Ola, Linnégatans egen Zeb Macahan, rådde mig under gårdagen att hålla fingret under kokande hett vatten i några minuter och sedan klämma till på nageln – ”flera gånger, hårt som fan, och skit i om det gör ont”.
Och här tycker ni att Niklas Hjalmarsson är tuff för att han slänger sig och täcker lite puckar!
Det gick emellertid sådär, jag tryckte så detsvartnade för ögonen, men utan att att få hål på den varböld Ola menade att jag måste ha sönder och tidigt i morse dunkade det hysteriskt av smärta. Som den mest djävulska tandvärk – fast i fingret.
Så det var bara att hoppa i en taxi och be om att bli körd till ett bra sjukhus, vilket visade sig vara Mount Sinai på University Avenue, om det är bekant.
Där satte de kniven i gamle Biffen, tömde the goo ur fingret och skickade hem mig igen.
Sicket drama, va?
Men nu är jag fít for fight igen och pekfingervalsen går åter som en Birgit Cullberg-koreograferad operett över tangentbordet.
• • •
Av alla ryska hockeygudar som stormar in på isen med adrenalinets fradga skummande i mungiporna ikväll lär Alex Ovetjkin vara den allra mest uppeldade.
Vid sidan av den nationella revanschen har han ett gyllene tillfälle till personlig hämnd också.
På Sidney Crosby.
I elva år har världsstjärnan från Cole Harbour gett The Great Eight käftsmäll efter käftsmäll, i Stanley Cup-slutspel likväl som i OS – och, går det nog också att påstå, på scenen där folkets kärlek mäts.
Men om han knockar ständige rivalen om titeln ”Världens bäste” här, i detta best-on-best-drama, i Air Canada Centre en lördagkväll, då kompenserar han för åtskilliga av de bittra nederlagen genom åren.
• • •
Ni har hört om hur passkontrollanterna på flygplatserna i Toronto, Montreal och Vancouver lyser upp när man nämner att man delar ursprung med Mats Sundin, Mats Näslund och bröderna Sedin.
Well, hockeyns ställning gör sig påmind i alla sammanhang i det här samhället.
När jag skrevs in på Mount Sinai för mitt lilla kirurgiska ingrepp i morse och berättade att jag är här för att bevaka World Cup tittade den trötta sköterskan, i slutet av sitt nattskift, upp och hojtade:
– Wow!
Bara i Kanada, barn, bara i Kanada!
• • •
Det är många personliga landslagssviter som står på spel när nationalsångerna klingar ut om en stund.
Nämnde Crosby har vunnit 22 raka landskamper, Jonathan Toews alla sedan VM-finalförlusten 2008 och Mike Babcock är obesegrad sedan han tog över The Best of-lagen 2010. 13 landskampssegrar finns på cv:t – av 13 möjliga.
Det finns många där ut som, i lönndom eller helt öppet, hoppas att framförallt den sistnämnde får sin fina rad avklippt – om inte ikväll så åtminstone i någon av finalerna.
”Babs” må vara en excellent och hutlöst framgångsrik hockeycoach, men han har också ett grundmurat rykte som arrogant, självgod och rentav elak person.
Som jag hört sägas i Detroit (inte av svenska spelare, mind you – de uttrycker sig inte på det viset):
– Det finns bara två sortens människor i världen. De som hatar Mike Babcock och de som inte träffat honom ännu…
• • •
Toronto borde vara en rödvit stad idag, men under eftermiddagen är de blåvita uniformerna fler på Bay och King Street.
Blue Jays – hela Kanadas baseball-lag; ja dess enda i Major League, till och med – försöker säkra en wild card-plats i det stundande slutspelet och är just nu mitt i en sju matcher lång homestand, först mot Yankees och sedan mot Orioles.
Lite coolt.
Men var försäkrad, ju närmare matchstart vi kommer i ACC, desto mer ”nationell” kommer scenen ute på gatan bli.
Det är lapp på luckan i den luxuösa arenan ikväll, för första gången i hela turneringen.
• • •
Jaha, Lepistös omtalade tackling – som må ha godkänts om det varit i SHL men garanterat hade fått ett efterspel i NHL – tog så illa att Mikael Backlund tvingats avbryta turneringen och flugit hem till Calgary.
Så jäkla trist.
• • •
Kanada har hittills varit obönhörliga i nästan varje detalj, men som en lätt plågad Youngblood Ekeliw konstaterade i podden igår är det en stjärna som ännu inte skjutit skarpt.
Steven Stamkos har varit märkligt blek och ofarlig.
Men nån gång måste det väl lossna?
• • •
Kan meddela att jag fullkomligen krossade i den frågesport Front 242-Åke – Tomas Ros – arrangerade under en team dinner för Sportbladet på Keg on Yorke häromkvällen.
Och det var inte bara frågan ”När flyttade Per Bjurman till New York” jag var snabbast med rätta svaret på…
• • •
Apropå Ekeliw:
Han sjunger verkligen ryska nationalsången i det färska pod-avsnittet.
Med brakande inlevelse.
Den unge mannen är verkligen unik.
• • •
Normalt skulle Ovetjkin, Malkin, Tarasenko, Kucherov och Panarin vara största hotet mot Kanada i en sån här match.
Men allra mest fruktar hemmafansen Sergej Bobrovsky den här gången.
Han har, tillsammans med Henke och i någon den inte alltför svårt utmanade Carey Price, varit turneringens målvakt och kan bli en riktigt svår kokosnöt för Babs pojkar att knäcka.
• • •
Gissa vad arrangörerna hoppas ikväll.
En sista World Cup-veckan utan Kanada – ja, i värsta fall med Ryssland och Team Europe som last teams standing – vore en katastrof, varken mer eller mindre.
• • •
Vi kör ingen vanlig live-rapportering ikväll, så ni får hålla till godo med den här bloggen och här är upplägget, ifall nytillkomna vänner undrar, lite annorlunda.
Jag lämnar längre rapporter i periodpauserna, men servar inte med IRL-uppdateringar.
Såna får man leta efter i kommentatorsspåret, OK?
• • •
Den förträfflige Mike Zeisberger – något av en Torontos egen Mats Wennerholm – listar de stora milstolparna i de här två hockeynationernas gemensamma historia i dagens Toronto Sun och faktist, Ryssland sudden-seger i VM-finalen i Quebec 2008 föräras fjärdeplatsen.
• • •
Ikväll är det, inte helt oväntat, lite knöligt med pressläktarutrymmet. Vi har bara två platser i auxillery-boxen, utan bord, och där är det svårt att liveblogga – och åtminstone den ena av de två tidningar jag och Big Papa stulit stolar av när det behövs har plötsligt behagat dyka upp.
Jag hoppas på att hockeytyckaren från Vegas håller sig borta även ikväll, men vi får se hur det blir.
• • •
Hoppas ni laddat upp med mycket kaffe nu, för natten kan bli väldigt lång.
Vid oavgjort resultat följer övertid – och då pratar vi riktig övertid, inte tre-mot-tre-jippo a la grundserien. De fortsätter tills någon gör ett sudden death-mål – om det så tar sju perioder.
• • •
Plötsligt stiger ett vrål från pressläktaren.
Någon i Blue Jays har slagit en homerun.
Nu hoppas de att Ryan Getzlaf gör likadant på isen.
• • •
Okej, vänner.
Det är dags för en Hockey Night in Canada med magnifikklassikerpotential.
Vad kul vi ska ha!

RYSSLAND – FINLAND 3-0 (Slut)
• • •
Och där är det över.
Ryssland vinner, komfortabelt, och får gå upp mot Kanada i semifinalen på lördag.
Kan bli en sjujävla match.
Finland försökte, i alla fall ett tag, men räckte inte till – nu heller.
Sammanlagt har lejonen gjort ett mål på hela turneringen och det är så klart underkänt.
Vi ses om fyra år igen. Så har Laine och Aho och de andra vuxit till sig och konkurrenskraften garanterat blivit en annan.
• • •
Är det någon i hela världen som tänker se den betydelselösa matchen mellan USA och Tjeckien ikväll?
Ja, kanske några nördar – men jag är definitivt inte en av dem.
Så nu blir det paus här till på lördag kväll.
Då når vi, tror jag, en rungande febertopp i ACC.

RYSSLAND – FINLAND 2-0 (Period 2)
• • •
Nähä, det var det.
Ryssland tar förstås det här nu.
Och hey – Kanada-Ryssland i Toronto en lördagkväll…det är fan ingen dussin-happening det heller.
Men ah.
Det känns vemodigt att Team Nordamerika inte finns längre.
Risken är stor att vi aldrig får se dess like igen.
• • •
Det är mål som det Tarasenko gör när Ovetjkin – den store playmakern! – helt briljant spelar fram honom i powerplay man föreställer sig att ryssarna ska göra hela tiden.
Och nu kanske de börjar göra det också…
• • •
Tänk vilken mara det här varit om Tre Kronor förlorat under ordinarie matchtid igår.
Just saying.
• • •
Det är roligare när Eken – eller Big Papa, som ju råkar vara fallet den här veckan – hämtar kaffe, men här på rummet får jag lov att resa mig ur soffan och gå till pentryt och hälla upp eget.
Men det ska väl gå det med.

RYSSLAND – FINLAND 0-0 (Period 1)
• • •
Jadå, jadå, det här ser ändå OK ut.
Finland vill, Finland satsar, Finland var i alla fall inte ute så länge igår kväll att de inte längre kan se skillnad på en puck och en lampskärm (det har jag varit några gånger, då är det inte kul…)
Hoppet lever.
• • •
Det är inte bara på min tv det spelas hockey på det här hotellet.
Nere i lobbyn har våra masar – några i blåvita matchtröjor – sett till att Leksands SHL-premiär streamas på storbildsskärm.
Det hade troligen inte tillåtits i särskilt många andra länder, men är det något dom förstår i Kanada är det passion för hockeylag.
Och i just Toronto är förståelsen extra stor för stackare som håller på undermåliga blåvita lag som inte vunnit mästerskap på många decennier…
• • •
För hundrade gången:
Det är ett ofattbart mysterium att offensiva världsartister som Ovetjkin, Malkin, Tarasenko, Datsyuk och Kucherov inte skapar mer än så här när de spelar tillsammans.
• • •
Kanadensiska hockeytyckare rasar idag rätt ordentligt om att coach McLellan och GM Chiarelli – Edmonton-duon – inte hade upplyst kidsen om att de behövde vinna under ordinarie matchtid igår.
Istället lät de MacKinnon tro att han hade skickat laget till semifinal med sitt OT-mål.
– Fucking Oilers…de förstör alltid allting som har med unga talanger att göra, fräser en.
Jo, nog är det väldigt konstigt att de inte trummade in budskapet i tredje: ”Ni måste avgöra nu!”.
Å andra sidan är spelarna i U23-laget inte elva år. De borde ha läst på och räknat ut vad som gällde själva.
• • •
Leo Komarov skulle få en egen staty intill Sudden och Börje i sin hemstad om han fällde ryssen idag.
Det måste han vara medveten om.
• • •
Från västsvensk front meddelas att det inte, som jag påstod igår, var boule Fast Freddy Shoestrings och Henke Lundqvists bättre hälfter slog sina makar i för någon sommar sedan.
Det var kubb.
– Men det stämmer att Henke alltid vill vinna allting och blev sur, säger bloggens uppgiftslämnare.
Ja, igen:
Det är därför han är så bra.
• • •
Tanken på duell mellan Kanada och kidsen på lördag kväll är så kittlande att jag inte vågar tänka den ännu.
• • •
Det står en kaffebryggare här på rummet.
Den ska jag brumma igång nu, goddamned it.

Hakaa päälle Suomen poika!
Vi vet att ni i teknisk mening inte har något att spela för, men hela världen håller på er idag, för om ni vinner mot Ryssland får vi se mer av F16-planen i Team Nordamerika.
Så för resten av världen.
För framtiden.
För er egen stolthet.
För Karelen.
För bad ni vill
Fäll den ryska björnen, Finland!
• • •
Så mycket mer hinner jag inte formulera i detta mini-intro, för jag har suttit och skrivit annat hela dagen – och är dessutom fortfarande kvar på hotellrummet.
Men jag ser matchen, på tv, som avgör om Ryssland eller kidsen spelar semifinal på tv:n, och bloggar som vanligt medan den rullar på.

SVERIGE – TEAM NORDAMERIKA 3-4 (Slut, OT)
• • •
Tre Kronor är i semifinal.

Det känns utomordentligt trevligt att konstatera ytterligare en gång.
Dels är det roligt för Sverige i största allmänhet – och dels får vi alla fortsätta jobba med laget här i Toronto.
Någon kväll framöver kommer det att firas med en dry martini eller två.
• • •
För svensk del kvittade det ju helt vem som vann den där övertidsperioden.
Men såg ni Lundqvist?
Han var rasande när han stormade mot spelargången, gestikulerade och skrek – antagligen om det mindre roliga i att bli lämnad i en rätt besvärlig noll-mot-två-situation.
Så är det med mannen de kallar kung i New York.
Han blir förbannad när han och kompisen Fast Freddy Shoestring förlorar i boule mot fruarna om somrarna, så i en OT-period i World Cup kan man ju bara tänka sig.
Men det är just för att den där glödande tävlingsinstinkten brinner i bröstkorgen han är så bra.
• • •
Om det inte vore för att det skulle få mig att framstå som så knäpp – och som alldeles för emotionellt investerad i Sverige väl och ve – skulle jag berätta att jag när sådär två-tre minuter återstod lämnade min stol intill Big Papa och gick ut i korridoren bakom pressläktaren och försökte få ner pulsen genom att hyperventilera.
Som i ungdomens dagar när det blev för gastkramande på Domnarvsvallen och i Leksands Isstadion.
Men jag tror vi tar och är tysta om det.
• • •
Det är ett jädra dickederande om varför McLellan inte tog ut Gibson när det var oavgjort i slutet, men om Sverige satt en puck i tom kasse och vunnit under ordinarie matchtid hade de varit helt borta vid rysk poäng i morrn.
Nu finns ändå något slags om att fyra poäng ska räcka.
Eller?
Jag blir helt yr i huvudet av sånt här.
• • •
Efter den här drabbningen måste väl den tröttsamma debatten om att Kanada alltid för fördelar av domarna ändå vara över?
Utvisningen McDavid åkte på, i det läget, var faktiskt horribel.
Om den drabbat en svensk hade folkstorm utbrutit.
• • •
Fast det verkar oklart vad den nordamerikanska ledarstaben egentligen visste – och framförallt hur ingående de förklarat för spelarna.
En mycket snopen Nathan MacKinnon säger att han trodde de var semifinalklara när han avgjorde.
Ouch.
• • •
Vad tänkte du, frågar jag kapten Sedin, under de första bytena?
– Oj oj, svarar han med ett leende.
Ja, vi var många som inte kunde formulera mer avancerade tankegångar än så.
• • •
En sak är säker:
De finska lejonen har aldrig haft mer stöd från omvärlden – framförallt inte i en match som inget betyder för dem – än mot Ryssland i morgon.
Hela hockeyvärlden hoppas att de knockar den ryska björnen och ser till att vi får njuta mer av Connor McDavid och Johnny Hockey och Nathan MacKinnon.
– Hopppas kanadensiska regeringen har security på Finlands hotell, muttrar någon.
Ja, det är ju det där också.
Besvikna finländare är antagligen lite sugna på en ”sen middag” ikväll…
Å andra sidan, som en smålänning jag känner konstaterar:
Som de spelat i den här turneringen är det kanske just vad som skulle göra susen!
• • •
Henke Sedin får också frågan om det var han som missade friläge under övertiden.
– Nej, det var Danne. Jag hade gjort mål.
Ha!
• • •
Jag upplyser några bistra amerikanska och kanadensiska kollegor om att Finland faktiskt brukar slå Ryssland i mästerskap nuförtiden.
De ser skeptiska ut.
• • •
Bäckis har inte heller förutsättningarna klara för sig.
– Om Nordamerika vunnit med 4-3 i ordinarie, då hade vi gått vidare ändå, va?
När Sjöberg på den andra tidningen förklarar varför det inte alls hade varit så – ja, hela den komplicerade skiten om inbördes möten och målskillnad och jämna veckor under varannat skottår, eller hur fan det nu var – bara fnyser Valbo-sonen:
– Vilket jävla system!
Ja, men det är tur att det finns journalister som håller ordning på grejorna!
• • •
Auston Matthews förärades flest egna ramsor i ACC idag.
God tvåa:
Uffe Bodin.
Vi plöjer oss tillsammans genom entréhallen, mot presscentrat, efter Sveriges match när några glada gossar med peruker och målade ansikten får syn på honom och börjar skandera:
– Uffe, Uffe, Uffe!
Ett stort ögonblick.
• • •
Jaha, då ska vi se vilka Sverige får möta på söndag då – Kanada eller Team Europe.
Det avgörs nu.
Jag kommer inte blogga om matchen, för jag behöver vila både finger och hjärta, men jag ser matchen ihop med Big Papa och kommentatorsspåret står öppet.

Slut, Team Nordamerika vinner på OT.
Men det var ju detsamma, för Tre Kronor fick sin poäng och är i semifinal.
Nu ska det jobbas lite och sen blir det slutrapport.

SVERIGE – TEAM NORDAMERIKA 2-3 (Period 2)
• • •
Mja.
Första halvan av den här perioden kändes det som att svenskarna fick matchen dit de ville.
Höll i pucken, drog ner tempot, täppte till lite luckor och skapade en och annan farlig chans mot svajige Gibson.
Men sista sju-åtta kroknar de ordentligt och om det inte varit för att Henke Lundqvist gett sig fan på att det inte ska rassla nåt mer i hans nät hade Johnny Hockey & co lätt pangat in tre-fyra till.
En poäng – en enda! – är vad som krävs, men jag vetifan.
Det blir svårt om det ska fortsätta så här.
• • •
För första gången på hela turneringen finns en klar möjlighet att Tre Kronors forward får högre snittbetyg än backarna.
Några vanligen omutligt stabila pjäser i ”världens bästa d-uppsättning” har varit egendomligt såsiga och vårdslösa
• • •
Meh, ska Carl Söderberg köra på John Gibson?
Motståndarmålisen är ju ett av våra största hopp…
Kommer Connor Hellebuyck in kan det här bli mycket svårare.
• • •
De blågula fansen på läktarna är lite tama idag, måhända skärrade av vad de såg i inledningen.
De öste faktiskt mer under Kanadas och USA:s match igår, när de flera gånger ledde hela ACC i Vulkanen.
• • •
Jag har aldrig hört Big Papa så ljudligt nervös som under kidsens sista powerplay.
– Åh…Ah…iii…bara det inte blir 4-2 nu, då är det kört, lät det oavbrutet.
Passionen brinner fortfarande efter 33 år med Tre Kronor!
• • •
Det ska bli ett sant nöje att följa Edmonton Oilers i år, that’s for sure.
Jag sitter rentav och blir sugen på premiären i nya hemmahallen tolfte oktober.
Då möter dom Calgary.
McDavid mot Johnny Hockey.
Ojvoj.
• • •
Domarna kan svenskarna inte klaga på.
De har rentav haft flyt med domsluten, två-tre svenska regelbrott har fått passera.
• • •
Verkligen nödvändigt av grinig Oliver att ta en tydlig slashing precis som Sverige dödat utvisningen här på slutet.
Verkligen.
En för laget.
Herregud!
• • •
Nu är kaffe det enda som kan rädda oss.

SVERIGE – TEAM NORDAMERIKA 2-3 (Period 1)
• • •
Morsning korsning och god morgon.
Kidsen spelar ut, leker med och förödmjukar tröga svenskar under de första minuterna och har 2-0 efter 01.35 – plus en missad straff mellan de två målen!
Det är nog det värsta – eller bästa, beroende på perspektiv – jag sett under 44 år som hockeykonsument.
• • •
Efter den chockerande inledningen hade jag haft full förståelse om några av svenskarna packat trunken och åkt hem.
Det är jag rädd att jag, med ett idrottspsyke mjukare än Philadelphia-ost, gjort.
Men Tre Kronor ska ha cred för att de tuggar på och försöker komma tillbaka – och plötsligt, out of the blue, reducerar både en och två gånger
Och grejen är väl att de inser att det faktiskt finns chans ändå, bara Nordamerika inte har pucken (…).
De är inte New Jersey Devils 1995 i egen zon och har ingen Vezina Trophy-vinnare i Anaheims John Gibson.
• • •
Varför tog Grönborg inte timeout efter straffen åtminstone?
Var han lika tagen av uppvisningen som alla andra?
• • •
Här är vi ju normalt inte såna, men jag kan inte låta bli att påminna om att jag i introt skrev något om att de som till äventyrs inte hade koll på honom snabbt skulle bli varse vem Connor McDavid är.
Och direkt, redan i första bytet, kom han flygande som en jävla F-16 genom Sveriges zon.
Det går kanske att påstå att Tre Kronor ”inte var beredda”, men jag är inte så säker på att det alltid hjälper.
19-åringen från Richmond Hill – en timmes bilväg norr om Toronto – är ibland så sjukt bra att han inte GÅR att försvara sig mot.
• • •
John Gibsons brister exponeras om inte annat när Filip Forsberg äntligen spräcker sin World Cup-nolla med ett inte alls särskilt märkvärdigt skott.
Men oj, så Fil The Thrill behövde den baljan.
Nu kan det lossna.
Om det nu blir någon fortsättning på turneringen, vill säga…
• • •
Big Papa Wennerholm på stolen till vänster är alldeles blek i synen efter de inledande minuterna.
Han har följt Tre Kronor sedan 1983 och aldrig sett det folkkära landslaget bli lika sanslöst utspelat som under inledningen.
– Så här såg det inte ens ut när ryssarna var som bäst, säger han lätt chockskadat.
• • •
Efter fem minuter ledde valparna skotten med 11-2 i skott efter fem minuter.
Men nu i pausen står det 16-16.
Det var en sjuk period på så många sätt.
• • •
Som Kryckan sa för några timmar sen:
Sveriges bästa sätt att försvara sig mot de här ungjävlarna är att hålla i pucken.
Problemet är bara att det känns som det blir absolut livsfarligt så fort de inte gör det.
• • •
Vi kan känna oss ensamma idag, vi svenskar.
Alla andra som gillar hockey håller benhårt på ynglen, för de vill se mer av den sensationella hockey de bjuder upp till.
Till och med Daniel Sedin sa det ju igår:
– Team Nordamerika är det mest underhållande jag sett på en is på många år…
• • •
Johnny Hockey är inte mycket mindre sevärd än McDavid.
När han kommer loss i frilägen bara vet man att det är morsning och goodbye för Lundqvist.
• • •
Nu ska jag försöka andas lite.