SVERIGE – RYSSLAND 0-0 (Period 1)
• • •
Jamen, det där var väl inte så dumt?
De blågula gossarna gör sin klart bästa period sedan det här äventyret började, spelar riktigt tajt och fokuserat och klokt defensivt – samtidigt som de har en hel del framåt.
Och Markan – pfft, han är ju stabil som en gammal kaffekvarn på Gevalia-fabriken.

Det enda som möjligen går att rynka på pannan åt är att det händer just ingenting i powerplay.
Men:
World Cup har börjat klart positivt för Tre Kronor.
• • •
Man får inte så många chanser som de Mikkis bjuds på här i slutet, så de ska helst sitta.
Men han blir överrumplad själv och får inte till det.
• • •
Som Tobias påpekar i spåret:
Det är svårt att inte få lite armsvett när man ser vilka ryssarna mobiliserar i PP:

Ovetjkin, Tarasenko, Datsyuk, Kucherov, Malkin (som Toby förstås inte nämner…inga Penguins-spelare i hans bok!)
Ojvoj.
Tre Kronor har en bra penalty kill, men gör ändå bäst i att hålla sig inom lagens råmärken.
• • •
Ännu en gång spelar EK65 fysiskt och smackar in självaste Ovetjkin i planket när han försöker ta sig in i zonen.
Ångvälten från Landsbro!
• • •
Mycket riktigt – det är fantastiskt många svenskar på plats i ACC.
Men också ryssar.
”Sverige-Sverige-Sverige”-ramsorna och ”Ra-sia”-varianten rullar om varandra.
Riktigt häftigt,.
• • •
Det är bra tryck i ”Du gamla, du fria” – och jag noterar att bland andra Yellbear Hjalmarsson, hårdrockare Strålman, Mikkis Backlund och Jacke Silfverberg sjunger med stor inlevelse.
Allra bäst dock:
Hagelin gör en liten Klas Ingesson och skriker ”Kom igen nu, för fan” när de sista tonerna klingat ut.
Då kan det inte gå annat än bra.
• • •
Oops, Ovie smaskar in radarpartner Bäckström i kortplanket bakom Bobrovsky under Rysslands PP.
Det är en situation som kommer avhandlas ingående när de träffas i Kettler Iceplex om ett par veckor.
• • •
Med anledning av frågor om borsten i kommentatorsspåret:
Bloggen är inte mycket för vodka alls.
Han har gin i sin drajja, tycker det kan vara trevligt med en skvätt aquavit till vissa blågula maträtter vid högtidliga tillfällen och gillar amerikansk majswhiskey, bättre konjak samt grappa.
• • •
I nio år har jag suttit på pressläktare på den här kontinenten och muttrat:
– Att Bäckis inte skjuter oftare.
Och det tycks jag få fortsätta med…
• • •
Härligt ändå, detta..
Det mörker som lägrade sig när nyheten om Lundqvist kom har förbytts i hoppfullt solsken nu.
Det ska jag fira med ännu en kaffe.

Tre Kronor ändå.

Jag har aldrig varit gripen av överdriven fosterlandskärlek; tvärtom tror jag att alltför djupt känd och högljudd nationalism kan vara farlig.
Men det det är något med den ärevördiga institution som utgör det svenska hockeylandslaget som lockar fram en bombastisk patriot även i mig.
Den har ju liksom alltid funnits där och följt mig och alla i min generation genom livet. Till och med det som hände i dess namn innan jag var född – allt klassiskt Tumba och Klimpen Häggroth och Lasse Björn och Rolle Stoltz och Nisse Nilsson och Lill-Strimma gav nationen – är på ett förunderligt vis del av det kollektiva minnet, för i åtminstone min familj, och mitt sociala sammanhang, fick man den sortens historia med bröstmjölken.
Sedan, från 1973, när jag inför VM i Moskva fyllde mitt första samlaralbum med klisterbilder på Tord Lundström och Börje Salming och Mats Åhlberg och bröderna Abrahamsson, har jag fått uppleva högtiderna med egna sinnen.
Turneringen i Helsingfors året därpå, när Anders Hedberg blev gud och Lill-Pröjsarn på tveksamma grunder stängdes av. 1975 i Düsseldorf, när Lou Nanne försökte slå ihjäl Stig Salming. Canada Cup-magin från 1976, som jag utgjöt mig om igår. Borlängepojkarna Roland Erikssons och Göran Högostas silvershow i Wien 1977. Guldet i samma stad tio år senare, när jag var på plats och som en annan David Puddy i ”Seinfeld” dansade med målat fejs bakom Agne Jälevik på isen efteråt. Straffen i Lillehammer. Alla andra oförglömliga guldmatcher med Foppa och Sudden och Lidas och Alfie på 90-talet. OS-turneringarna senaste decenniet…
Så att få vara med när de allra färskaste, makalöst stjärnspäckade upplagan av det som på goda grunder kallas Folkets Lag idag, 18 september 2016, 54 år efter Nisse Nilssons puck gleeeeeed in i mål i den kalla Colorado-kvällen, går in i World Cup of Hockey i Toronto, känns som en oerhörd ynnest.
Något som började för väldigt länge sedan får sin gloriösa fortsättning här och nu, för allt hänger ihop, det går en rak linje mellan Tumbas Squaw Valley och Filip Forsbergs World Cup – och med lite flyt och lite hjälp av högre makter kan det äventyr som inleds nu kulminera i en av den gloriösa Tre Kronor-historiens största triumfer.
Med andra ord:
Nu jävlar.
För det vi har gemensamt, för det vi minns ihop, för Sverige – Go, Tre Kronor!
• • •
Efter den långa gårdagen åkte jag direkt hem till hotellet, bespetsad på en lång natts välbehövlig skönhetssömn.
Men det kunde jag glömma, för det var förstås fest och bråk på min våning.
En bunt amerikanska tjejer i rummet intill hade världens beef om nån kille, smällde i dörrar och skrek så heltäckningsmattorna rullade ihop sig.
– You’re a fucking bitch, vrålade en.
– And you’re a cunt, svarade en annan.
Folk borde försöka vara lite snällare mot varann.
Och låta gamla farbröder sova.
• • •
Det är inte vilken motståndare som helst som kliver upp i motsatt ringhörna i World Cup-premiären.

Det är Ryssland.
Inget annat land i hockeyvärlden har genom åren fyllt Tre Kronor-bägaren med mer smolk.
Nuförtiden är styrkeförhållandena visserligen något jämnare än under 70- och 80-talen, men som Big Papa Wennerholm flera gånger påpekat de senaste veckorna:
Sverige har inte slagit Ryssland i en riktig turnering – VM, OS eller World Cup – sedan 2004.
Oddsen är helt enkelt inte på vår sida mot jätten från öst.
– Å andra sidan, myser Wennerburgaren, var det Henrik Lundqvist som stod den gången också.
Ja, det är ju det förstås.
• • •
Framåt småtimmarna lugnade de vredgade damerna ner sig och jag lyckades faktiskt, med hjälp av några ”Narcos”-avsnitt på datorn, somna.
Men vid åttatiden brakade det till ute i korridoren igen.
Då var det mina fellow tunhukar – ja, borlängebor kallas så – som slog till.
Det knackades hårt på en dörr, någon öppnade och sedan ekade en dialekt jag skulle känna igen om jag så låg i djup koma:
– Tjäna! Va fan, liggä du och sövä fortfarande?
Jag har dem alltså på min våning.
Gud, jag ber om nåd…
• • •
Själv kan jag inte se Ryssland spela hockey utan att tänka på min pappa.
Han var egentligen inte så överdrivet intresserad av sport, men när Tre Kronor spelade mot Sovjet blev han våldsamt engagerad – och för det mest slutade med att han, till ackompanjemang av rungande svordomar ville slänga ut tv:n genom vardagsrumsfönstret.
Men så var han anställd som signalspanare åt flygvapnet efter kriget också, kände de som blev nerskjutna i den ökända Catalinan och verkligen hatade Sovjet.
Pappa lämnade oss för 14 år sedan och jag kan inte låta bli att hoppas att Tre Kronor vinner just den här matchen lite för hans skull också.
• • •
Men, äh, jag skojar om borlängeborna på hotellet.
Det är ju underbart att de – och alla andra svenska fans – flugit till Toronto för att supporta Tre Kronor i World Cup.
När jag under den lätt disiga men varma förmiddagen promenerar från hotellet till ACC, längs långa Wellington Street, syns Tre Kronor-jerseys och andra blågula kreationer precis överallt.
– Det känns jäkligt kul att vi får det stödet. Det betyder väldigt mycket, säger Mattias Ekholm när han två timmar före matchstart sitter på ett podium i presscentrat och blir intervjuad.
• • •
Vi har många matcher-i-matchen i eftermiddag, till exempel Hjalmarsson mot Panarin och Vigge Hedman mot Kucherov.
Men ingen är förstås lika fascinerande som den mellan stjärnorna som till vardags utgör Washington Capitals gyllene radarpar.
Bäckis och Ovetjkin.
De har kamperat ihop i nio år, blivit vuxna tillsammans och är goda vänner.
Men nu blir de, under några intensiva timmar,snudd på dödsfiender.
– Jag tror stämningen kommer vara rätt grinig, säger Bäckis.
Ovie vill inte yttra sig alls.
Fascinerande
• • •
Apropå Lou Nanne 1975 avslöjar Big Papa vid sidan om mig på pressläktaren att inte bara Börje Salming – såklart – är här.
Han har brorsan Stig med sig också.
Det är så jag vill göra honnör.
• • •
Att utvalda spelare tvingas ner till presscentrat för sista-minuten-intervjuer två timmar innan de ska spela en så djävulskt viktig match är något oortodoxt.
– Ja, jag har då aldrig varit med om det tidigare. Men om det stör? Äh, det är bara en del av jobbet, säger Ekholm.
• • •
Men, shit, just som vi sitter här och laddar för urladdning avslöjar Sportbladets Ros och Abris – vilka andra? – den chockerande nyheten:
Henke Lundqvist är sjuk och kan inte spela.
Det känns nästan som en lika brutal kalldusch som när det under värmningen i Sotji stod klart att Bäckis inte skulle kunna spela OS-finalen för två och ett halvt år sedan.
Fuck, fuck, fuck!
• • •
När Ryssland får PP vet alla precis vad som kommer hända.
Ovetjkin ställer sig i vänstra tekningscirkeln och pumpar sitt mördande slagskott gång på gång.
Enda problemet är att ingen ändå brukar kunna göra något åt det…
• • •
Larry Brooks letar omedelbart på yours truly på pressläktaren och frågar vad som pågår.
Jag kan bara vidarebefordra uppgiften att Henke tydligen blivit sjuk sedan den officiella laguppställningen presenterades för några timmar sedan.
Och för New York-mannen Larry är matchen plötsligt helt ointressant…
• • •
Men Markström – som ju var strålande den halva match han stod mot Finland i Hartwall – får ta det här tillfället i akt nu.
Han har chansen att visa att han är The Next One – och vinna folkets kärlek.
Må han palla…
• • •
Fint att Landeskog, som det hette i presscentret nyss, planerar att ”köra över en ryss”.
Ska man göra omelett måste man knäcka några ägg.
• • •
Ja, gametime då, alldeles strax.
Jag är svårt nervös.
Heja Sverige.
Och heja Markan.

KANADA – TJECKIEN 6-0 (Slut)
• • •
Knockout och game over.
Kanada fick starten nationen drömde om och nu kommer hysterin givetvis bara stegra.
Magnifikt.
Själv är jag något mör efter ett arbetspass som började med Tre Kronors träning utanför stan vid 10.30 i morse och inte är över förrän nu, tretton timmar senare.
Så jag lämnar er nu med lite blandade bilder från dagen då World Cup of Hockey, som några av oss drömt om så länge, började
Imorrn hörs vi igen.
Då, brothers and sisters, ska Tre Kronor spela sin största match sedan OS-finalen i Sotji.
Det blir nåt.

KANADA – TJECKIEN 5-0 (Period 2)
• • •
Tjeckerna började som sagt bra.
Men nu har alla utom stackars Neuvirth gett upp och Kanada får, utan mycket till opposition, hålla show.
De måste lätta lite på gasen i tredje, annars kan det bli pinigt.
• • •
”Nu händer det inte så mycket”, sitter jag och tänker.
Då gör Jumbo Joe Thornton 4-0 i praktiskt taget tom kasse – efter helt mästerlig framspelning av världens bäste hockeyspelare.
World Cup ska bli hans stora show, tycks Sidney Crosby redan ha bestämt.
• • •
Jag borde vid det här laget ha lärt mig att jag att jag bara från problem med tänderna när jag smäller hela påsar med pressläktarpopcorn.
Men de har så goda här i ACC…
• • •
Det är inte direkt några fel på klapp-klapp-uppvisningen när Toews stänker in 5-0 i powerplay heller.
• • •
Kanske är det som kompensation för att han för bara några månaders sedan krossade gamle Thorntons Stanley Cup-drömmar Sid serverar så juicy mackor.
Det är överhuvudtaget rätt speciellt det där.
Då, i SC-finalen i maj och juni, var Crosby så bitter fiende med Jumbo Joe och Brent Burns som det går att vara på en hockeyrink.
Nu är de lagkamrater och polare och bägge två har fått assists av sin förre baneman.
• • •
Och detta Kanada är USA – det tandlösa USA vi såg för några timmar sedan – piskade att slå på tisdag.
Lycka till.
• • •
Visst, tvenne majsflarn sitter nu fast mellan svåråtkomliga gaddar i det brittiska garnityret.
• • •
Fint att de pumpar Coldplays ”Vida La Vida” i ACC också.
Den var ledmotiv i Rogers Arena under Vancouver-OS och är för mig sedan dess förknippad med hockeyns heligaste högtider.
• • •
Det här må vara avgjort och avslaget och vad ni vill, men utskåpningen indikerar att vi trevligt nog får se ett underhållande Kanada den här gången.
Sina två senaste OS-guld har de vunnit genom perfekt defensiv och en barsk Babcock har mest pratat om att alla, även de stora artisterna, accepterat mer puritanska roller, men nu verkar det som han tänker släppa loss en mer spektakulär offensiv.
• • •
Sidney Crosby gör minst ett mål till i tredje – och assisterar till ytterligare ett.

KANADA – TJECKIEN 3-0 (Period 1)
• • •
Helt enligt manuskriptet:
Sidney Crosby gör Kanadas första mål och World Cup-febern stiger.
Att det var på gränsen och inte hade godkänts om det varit exempelvis Homer Holmström som stått i målgården i The Joe för några år sedan…well, it happens.
Sen ökar ett av Ben & Gunnar-skäggen – Brent Burns – på till 2-0 med en mäktig blålinje-missil som visslar runt huvudet på Neuvirth.
Och i absolut sista sekunden brakar Bergeron in trean också.
Samtidigt:
Tjeckernas fina försäsong var uppenbarligen ingen fluke.
De har, talrika superstars förutan, snabbt format ett fungerande kollektiv där alla höjer sig för varandra och emblemet på tröjbröstet – och de ställer till avsevärda problem för hemmanationen i början av den här duellen.
Om det inte varit för att Carey Price återigen är Carey Price – fast han inte spelat en riktig match sedan i november – hade de åtminstone inte befunnit sig i mer eller mindre hopplöst tremålsunderläge direkt.
• • •
Ha ha, hyggligt händelserikt första byte.
Först håller Palat på att styra in en grandios framspelning från Hanzal, men Price gör förträfflig benparad – och ögonblicket senare kommer Crosby fri, men Neuvirth klipper en pärla till skott med plocken.
• • •
Tänk att höra Toronto jubla åt Canadiens-stjärnor som Carey Price och Shea Weber.
Det betyder att praktiskt taget allt är möjligt.
• • •
Nä, helt fullt är det faktiskt inte i ACC – i alla fall inte från första minut.
Hela rader på både nedre och övre etage gapar tomma.
Lite snopet.
Men utan att det direkt låter som i Rogers Arena i Vancouver under OS för sex år sedan låter de som är här höra om sig och tar, inte minst, i så det rister i väggpanelerna under ”O, Canada”.
• • •
De som följt den här bloggen under längre tid vet att jag älskar de sällsynta tillfällen då det är spel fyra-mot-tre.
Vi fick en sekvens nu. Kort men underbar….som så mycket här i livet.
• • •
Vad är det för rörlig sarg-reklam ni talar om?
Den slipper vi skonsamt nog live.
• • •
Hanzal proppar Stamkos med en riktigt saftig kyss precis när Tampa-stjärnan i en sen sekvens passerar blålinjen.
Så ska det se ut.
• • •
Domare Furuhatten – som bor på vårt hotell och i hissen i morse höll ett passionerat tal om kampen för miljön för en ung kvinna – har att göra i förstaperren.
• • •
Ekeliw vet som vanligt vad han talar om.
Kempny är en fin back.
• • •
De två som inte tog Crosby när de hade chansen i gårdagens ölstinna draft har en del att fundera på.
• • •
Hek, om du bara ska sitta och vara negativ och gnällig får du inte in några kommentarer.
Gå och gör nåt annat i den säkerligen varma Tennessee-kvällen om du tycker det är så värdelöst med World Cup
• • •
Ett par rejäla klunkar kanadensiskt pressläktarkaffe på det här så blir livet ännu mer magiskt.

Officiell premiär i all ära.
Det är nu, när mörkret tätnat i Big Smoke och Kanada kliver in på scenen, World Cup börjar på riktigt.
På förhand har det talats om att intresset i hockeyns hemland skulle vara svalt och stämningen dämpad, men belive me.
Kanada står stilla just nu.
De allra bästa av nationens avgudade ikoner ska, en vacker lördagkväll i september, försvara de rödvita färgerna i en duell mot Tjeckien.
Större än så blir ingenting i det här landet.
So get ready, folks.
Nu åker vi på verkligt World Cup-race.
• • •
Det var på det stora hela trivsamt även att sitta i presscentrat och se match på stora bildskärmar – särskilt som jag hade så förnämligt sällskap som Bodin, Professor Hugosson, Mittmedia-Markus och vår egen Abris.
Men pulsen stiger förstås ytterligare några upphetsande snäpp när vi nu tagit plats på pressläktaren och får se all action live.
Ja, för att tala klarspråk:
Det känns för jävla underbart att vara Biffen ikväll!
• • •
Minst nöjda efter eftermiddagens premiärskräll:
De Blue Jackets-spelare som har samlats i Columbus för att inleda sin camp.
USA:s fiasko innebär ju med stor sannolikhet att Tårtan kommer hem redan i veckan…
• • •
Tjeckien, med en trupp nästan helt renons på stjärnor, har som bekant sett bättre ut än väntat under träningsmatcherna.
Men det gjorde USA också och nej och nej och nej:
Det blir inte ytterligare en skräll nu,.
Kanada – som har ett enormt lag, varken mer eller mindre – kommer vinna sin första match.
Annars lovar jag att lösa medlemskap i Mora IK.
• • •
På vägen till min plats i pressboxen passerar jag Viasats luxuösa kommentatorshytt.
Där sitter Niklas Holmgren och myser med en stor prilla under läppen.
– Vi som är här har det för jävla bra, kraxar han med stämma märkt efter premiärskrällen.
Jag vet.
• • •
Leon Draisatl får frågan när han senast kom loss i ett två-mot-noll-läge.
– Jag vet inte…det måste ha varit i knatteligan nån gång.
Men mot John Tortorellas USA kan vad som helst hända.
• • •
Jakub Voracek, Ondrej Palat, unge Sverige-bekantingen David Pastrnak, Tomas Plekanec och Mrazek är ju fina namn – och så febrar Youngblood Ekeliw mycket om att Chicago har ett nytt fynd i backen Tomas Kempny.
Men annars är det ett påfallande anonymt lag Tjeckien kommer till spel med.
Särskilt jämfört med kvällens motståndare.
Få se, vad har vi i hemmalaget:
Sidney Crosby, Steven Stamkos, Patrice Bergeron, Carey Price, Ryan Getzlaf, John Tavares, Jonathan Toews, Brent Burns, Drew Doughty, Alex Pietrangelo, Corey Perry, Joe Thornton…
Ojvoj, det är nästan provocerande.
• • •
Självfallet är det här en av stjärnorna som får hålla presskonferens efter sin första match.

Mitt guldkorn i draftens tionderunda!
• • •
Larry Brooks sitter längst fram under Tårtans presskonferens, precis i mitten, så det väcks ju hopp om stor happening.
Men tyvärr.
Inget särskilt händer.
– Jag är för gammal för sånt där nu, flinar Larry när jag träffar honom.
Ah.
• • •
Jag var lite byxis över att ta med mig för mycket snus över gränsen, så jag bad några landsmän som skulle hit från Sverige att hjälpa mig med en halv stock var.
De ställde glatt upp – men samtliga köpte hela stockar a’ tio dosor.
Så nu har jag så mycket Ljunglöfs Ettan att jag kan fylla hela badkaret på hotellrummet.
Lycka kan se ut på så många olika vis.
• • •
Saturday Night in Toronto – och Team Canada, laddat med firepower som ett amerikansktamerikanskt hangarfartyg på kryss genom Persiska viken, bjuder till dans i Air Canada Center.
Nu blir det ramalama.

USA – TEAM EUROPE 0-3 (Slut)
• • •
Ja, kära nån.
USA blir goddamned nollade i World Cup-premiären.
Mot Team Europe.
Tjenare, morsning korsning och goodbye.
Nu ska det bli en upplevelse att närvara vid mannens presskonferens.
Här i bloggen återkommmer jag framåt 02.00, svensk tid, när Kanada går in i turneringen.

USA – TEAM EUROPE 0-3 (Period 2)
• • •
Som alla sagt hela tiden:
Det kan gå så fruktansvärt fort i det här World Cup-formatet.
Nu har Team USA, i praktiken, en period på sig att rädda hela turneringen.
Men då måste de alltså hämta in blytungt tremålsunderläge
Ojvoj.

• • •
Herrejisses, Team Europe får komma i friläge två-mot-noll – och Ein-Zwei-Draisatl stänker utan problem in tvåan.

Ser man sådant ens i hockeybockey-korpen?
Fiasko-Tårtan
• • •
Ryan McDonagh bjuder på nya feta turnovers.
Let’s go, Rangers!
Tur, för jänkarna, att de har Caps-backar som Niskanen på isen också…
• • •
Tyvärr är det Patrick Kane som fuckar upp – å det grövsta – innan 0-2-målet.
Så honom har vi antagligen sett det sista av i World Cup.
• • •
Naturligtvis svarar Ryan Kesler – ständigt tjurig som en barnunge som inte fick köpa dajm på Konsum för mamma – på andra målet baklängesmålet genom att ta en dum, slö utvisning.
• • •
Vi har Rangers-fans – eller om det nu är influgna norrmän – på plats i ACC.
Det märks varje gång Zuccarello har pucken, för då stiger det klassiska Zuuuuuuke-brölet mot taket.
• • •
Själv tycker jag det ser ut som att det är USA som är sex man på isen – men det är Europa som åker på utvisningen för too many men.
Kan inte NHL kamouflera sina ambitioner att få USA vidare lite bättre…för att nu hemfalla åt den typ av konspirationer jag brukar sucka åt till vardags.
• • • 
Undrar var Phil Kessel sitter och kluckar en kväll som denna.
• • •
Och konspirationsteorierna rivs väl i trasor när USA, på inte helt klockrena grunder, får målet Van Riemsdyk bröstar in bortdömt.
• • •
Erhoff får assist på Bellemars lilla konstmål.
Ett fynd i tionderundan, jag kände väl det på mig!
• • •
Team Europe har alltså avlossat nio skott.
Och gjort tre mål.
Ta mig i brasan vilken grej.

USA – TEAM EUROPE 0-1 (Period 1)
• • •
Ojdå, Tortorella, det här har inte börjat bra…
Marian Gaborik – Tårtans gamla mobbingoffer från New York – gör mål på första skottet på Jonathan Quick.
Vad sa vi?
Morsning korsning.
• • •
Tendenserna syntes tydligt redan i genrepet i DC och de bekräftas i den här förstaperren:
Den europeiska främlingslegionen har hittat ett vägvinnande koncept och kan komma att göra mycket bättre ifrån sig än de flesta föreställt sig.
De spelar tajt i defensiven, ser till att vända spelet snabbt och kommer i sylvassa kontringar.
• • •
Det är Ryan McDonagh som släpper igenom Nielsen och pucken innan Europas ledningsmål.
Man han är ju också back i New York Rangers och så gör backar i New York Rangers mot sin målvakt…
• • •
Fint att Calle Johansson – med en frågande uppsyn – skymtar förbi när de sveper över läktarna med kameran under USA:s nationalsång.
• • •
Det sitter en herre med turban några rader framför mig och Hugosson och Bodin i presscentrat.
Kan det vara Bonino-Bonino-Bonino-Bonino-mannen?
I så fall ska jag be om autograf, han är ju superhjälte.
• • •
Den enda på isen jag draftade igår kväll är Christian Erhoff från tionderundan.
Han har haft ett par hyggliga skott, vill jag påpeka…
• • •
Lite konstigt känns det att befinna sig i Air Canada Center men likafullt se matchen på tv.
Vi har dock Jim Hughson, den magnifike, som kommentator och då är livet aldrig dåligt.
• • •
Zuccarello-Nielsen-Gaborik.
Där har vi, som Pro Hockey-Linus utbrister ett par gånger, World Cups bästa kedja.
So far alltså…
• • •
Så typiskt Tårtan:
Patrick Kane, den bästa hockeyspelare dinosaurie-coachen har till sitt förfogande, får inte spela mer än fyra minuter nånting i första.
USA SKA förlora, det är bara bra, så den hetsige surkukens antika filosofi en gång för alla förkastas.
• • •
Och vad händer när signalen går för paus?
Bodin ställer en färsk kopp kaffe på bordet framför Papa Biffen.
Vilken fin Smedjebacken-pojk!

Det finns inget större än när drömmar som brunnit länge i ett hjärta slår in.
Nu, när World Cup of Hockey denna septemberlördag nådens år 2016 inleds i Air Canada Center, är det just vad som händer.
Framförallt kanske för ett antal hockeyspelare – man även för lilla mig.
Jag var nio år när första Canada Cup avgjordes 1976 och ända sedan jag och storebror Ola fick gå upp vid 04.00 för att se The Best of Tre Kronor spela mot The Best of Canada, fast det var vanlig skoldag, har jag fantiserat om att få uppleva en sådan hockeyturnering live.
I Kanada.
När alla de största stjärnorna är med.
Och exakt 40 år senare – here we are!
De allra största begåvningarna i sex nationer – plus två konstiga All Star-lag – ska under två veckor göra upp i matcher som har potential att bli de bästa som någonsin spelats.
Jag får nästan nåt hårt i halsen när jag tänker på det.
Känslan är måhända inte riktigt densamma som när jag satt i min lilla pyjamas på vardagsrumsgolvet på Slingergatan i Borlänge och stirrade storögt på familjens svartvita DUX-tv; då var NHL och nordamerikansk hockey så ouppnåeliga fenomen att det kändes fullständigt overkligt att se såna matcher.
Nu har jag de facto bevakat världens bästa hockeyliga och dess stora avgöranden i över ett decennium och är någorlunda van vid stjärnglansen som sådan.
Men ändå.
Det här är stort på ett helt nytt sätt.
Jag sträcker en hand genom decennierna och hälsar på den där lille knatten på golvet i den mörka borlängenatten 1976 och säger:
– En vacker dag är du på plats på en likdan happening i Kanada.
Han kan inte för sitt liv tro att det är sant…
• • •
Festen öppnar med matchen USA-Team Europe nu under eftermiddagen och visst:
John Tortorella – USA:s kontroversielle coach – lyckas redan innan matchstart chocka alla som följer det här.
Han petar Dustin Byfuglien, den amerikanske back som pangade in flest mål i NHL förra säsongen, och spelar den, relativt sett, undermålige Jack Johnson istället.
– Det är vad som känns rätt efter träningscampen, muttrar han surt när han motvilligt sätter sig på podiet i det stora presscentret i ACC ett par timmar före första nedsläpp.
Åh, Tårtan.
Det blir i alla fall aldrig tråkigt när han är med.
• • •
Det är mycket som hänger på Loui Eriksson de kommande veckorna – inte bara för Tre Kronor.
Jag tog honom i förstarundan när femton ystra hockeyjournalister igår kväll träffades hemma hos en celeber kollega som råkar bo här – vi kan kalla honom Pierre – och genomförde en fantasy-draft.
Turordningen lottades, sedan plöjde vi oss genom tio rundor – och den som, mycket lättfattligt, har flest poäng (mål + assist) i sin trupp när krutröken lagt sig i början av oktober tar hem hela potten.
Det blev något högljutt och rörigt efter nån timme, men så här har jag för mig att jag plockade, omgång för omgång: Loui Eriksson, Filip Forsberg, Evgeni Malkin (ett fynd i tredjerundan!), Jakob Silfverberg, Aaron Ekblad, Brandon Saad, Erik Haula, Marcus Krüger, Niklas Hjalmarsson och Christian Erhoff (ja, det var inte många kvar att välja på i tionde rundan…).
• • •
Under förmiddagen idag tränade Tre Kronor i Toronto Marlies lilla träningshall en bit utanför stan och det var ett pass med en sjujävla fart och nerv.
Bland annat formligen flög Carl Hagelin förbi Erik Karlsson vid ett tillfälle och kom helt ren mot Markström.
Sen sköt han visserligen tre meter utanför, men ändå.
– Det var dålig is, säger han efteråt.
Vi trodde inget annat…
• • •
Ettan i gårdagens draft vid var ingen mindre än Erik Karlsson – och det var en Montreal-murvel som plockade honom.
Patrick Kane gick som tvåa och Sidney Crosby först som trea.
Men hey, det var bara Nordamerikas ledande experter som satt runt bordet…
• • •
Sverige har ytterligare ett optional-pass I Marlies-hallen innan premiären mot Ryssland – 08.00 i morgon bitti.
För att hinna med det måste spelarna gå upp senast 06.00, en matchdag, och det verkar inte alla så intresserade av.
– Nej, säger en frank Henrik Sedin med ett snett leende när jag frågar, det skiter vi i.
Bra, då behöver inte bloggen ha bagarväckning heller.
• • •
Även Front 242-Åke – Ros – var med på draften igår.
Han plockade Oliver Ekman-Larsson i första rundan.
Kom inte och säg nåt annat än att Sportbladets utsända i Toronto är patriotiska.
• • •
Uffe Bodin från Hockeysverige ser lite blek ut när han berättar vad som hände på hotellet idag.
– När jag kom ut var det plötsligt nån som ropade ”Öh, Uffe…tjena”. Det visade sig att 25 pers hemifrån Smedjebacken bor på samma hotell. Och två festprissar jag känner har rummet intill mitt…
Jag skrattar gott, för jag har varit i Smedjebacken och förstår vilken mardröm som just exploderat i The Bodin Universe , men Markus Bäckström, Mittmedias utsände i den kanadensiska hockeyyran, avbryter mig i skrockandet.
– Du ska inte säga så mycket, Bjurman. Det bor åtta borlängebor på ditt hotell.
Vad?
När hände det?
Gode gud, skona mig…
• • •
Henke hälsar bara kort efter förmiddagens värmning.
Jag vet inte om det beror på att han är taggad inför turneringen – eller gramse för att han bara fick ett plus efter matchen i Washington.
Men det var förstås Big Papa Wennerholm som satte det betyget. Jag skulle ju aldrig…:)
• • •
USA måste vinna idag.
Eljest är de helt piskade att vinna mot Kanada i övermorgon och morsning korsning, liksom.
Det här är en en extremt snabb och intensiv turnering, med noll och intet utrymme för error.
• • •
Vi har överhuvudtaget en bra blågul uppställning
Utöver the usual suspects från dagstidningarna och tv är också Sundberg och Päronmannen från TT, professor Hugosson från Pro Hockey, nämnde Bodin och Sibner – The CEO of Everything – från Hockeysverige, Mittmedia-Markus, Viasat-kufen från Hörnett och Janne Bengtsson, numer svensk skribent åt nhl.com, på plats.
Flera i den församlingen brukar kunna producera näringsrikt material åt en bloggare, så jag är mycket glad.
• • •
Renässansmannen Ralph Krüger, som till vardags är ordförande för engelska fotbollslaget Southampton men nu moonlightar som coach åt ett hockeylag ii världens bästa turnering, säger att hans lag representerar över 200 miljoner innevånare och att det förpliktigar.,
Men grejen med konstgjorda Team Europe är förstås att de inget har att förlora.
Det är styrkan – idag mot USA såväl som i resten av turneringen.
• • •
Det har blivit en grej att Viasat-kufen från Hörnett så fort det blir pressmöten ställer så nördiga hockeyfrågor att alla andra skruvar irriterat på sig – särskilt när det är nära till deadline.
Jag lovar, idag var han på Oliver Ekman-Larsson om hur han tejpar klubborna!
Men tror ni det hjälper att jag himlar med ögonen och fräser ilsket?
Jonta – som han egentligen heter – bara njuter i fulla drag.
• • •
Det är överhuvudtaget så mycket media på plats i Toronto att det inte finns plats på pressläktaren för alla.
Därför har alla – som inte är Joey Mac och likadana superstars – fått välja tre huvudlag att bevaka.
De tre lagens matcher ser man på pressläktaren, resten får avnjutas här i presscentrat.
Mina tre lag är Sverige, Kanada och Team North America (man får ju inte vara dum…).
Det betyder att jag tittar på, och bloggar om, eftermiddagens premiär vid en tv-skärm här nere. Sedan förflyttar jag till the prime location för kvällens huvudnummer.
Vad denna presscenter-placering innebär för live-nerven i bloggen vet jag inte, men lovar göra mitt bästa – hela tiden.
Nu ska vi hur som helst börja.
World Cup 2016 är här.
Den 49-årige Biffen jublar ikapp med sitt nioåriga jag på en vardagsrumsparkett 1976.