Vi har inte kommit så här långt för att inte komma längre än så här…
Så stod det på en hemsnickrad skylt någon höll upp i hajtanken förra veckan.
That’s the thing, isn’t it?
I livet.
I karriären.
I kärleken.
Det hjälper inte om vi nästan får det vi vill ha.
Vi måste nå ända fram.
Eljest har allt vi utsatt oss för – allt slit, allt lidande, all ångest, all förnedring, all fara – för att ta oss fram till tröskeln varit förgäves.
Just så är det för pojkarna och männen som utkämpar Stanley Cup-finalen också.
Pittsburgh har vunnit 15 matcher sedan slutspelet började för två månader sedan och San Jose 14.

De segrarna är i praktiken inget värda om de inte bärgar också viktoria nummer 16.

Det är ju den magiska siffran.
Fyra plus fyra plus fyra plus fyra är lika med Stanley Cup-seger.
Fyra plus fyra plus fyra plus tre – eller två – är lika med evig heartbreak.
Åtskilliga stjärnor jag talat med genom åren har, mellan skål och vägg, sagt samma sak.
Om inte den overkligt svåra och brutalt utmattande playoff-resan till sist mynnar ut i slutgiltig seger, då kan det lika gärna vara. Då är det bättre att missa slutspelet, eller bli utslagen i första omgången.
När Kelly Sutherland denna sena eftermiddag släpper pucken för sjätte ronden i 2016 års Stanley Cup-final i SAP Center i det solstekta San Jose är det således inte bara ett mästerskap per se som ligger i potten.
Det är tiden, kraften, blodet, svetten, sömnen och allt välmående de båda lagens spelare offrat de senaste 60 dagarna.
Det får inte ha varit till ingen nytta.
De har inte kommit så här långt för att inte komma längre än så här…
• • •
Under de dygn som gått sedan senast har vi åter fått bekräftat att världen är ond och galen och rutten.
Lite av glädjen och lusten går förlorad; hockey känns ganska futilt när ett odjur kliver in på en nattklubb i Florida och massakrerar 50 oskyldiga människor, och andra odjur sparkar sönder varandra på Marseilles gator för att det spelas fotboll.
Ja, min ingivelse – starkare för varje gång – är att jag borde isolera mig i ett skjul långt ute i Mojave-öknen och aldrig mer ha med världen att göra.
Men ni vet hur det här:
Om vi som inte vill våld och död och lidande och hat bara ger upp, då har mörkret vunnit.
Så i den här bloggen biter vi ihop och gör som vanligt och hoppas att en magisk hockeymatch kan sprida lite ljus i själen, om så bara för en kväll.
• • •
Idag är det, som av en händelse, på dagen sju år sedan vi satt i syrebristen i Joe Louis Arena och såg Pittsburgh Penguins vinna sin senaste Stanley Cup-titel.
Då, 12 juni 2009, var det Game 7 och ingen trodde att gästerna från Pennsylvania skulle ha mycket till chans, men Max Talbot gjorde två mål och mer behövdes inte för Big E Ericsson reducerade först när sex minuter återstod och det skott Lidas skickade iväg när två sekunder återstod stoppades av Marc-Andre Fleury, så några minuter senare lyfte Sidney Crosby bucklan över huvudet för första – och hittills enda – gången.
Ikväll kan han fira jubileet genom att göra det igen.
Penguins har ju fortfarande matchboll och kan avgöra hela dramat här i hajtanken.
Det vore, på sitt sätt, grandiost.
• • •
Det är inte bara spelarna som offrat liv och lem under de två månader slutspelet pågått.
Vi i mediacirkusen har också gått all in – om än vid bardiskar istället för på isen – och bränslet börjar ta slut på sina håll.
Bleka nunor, trötta blickar och sluttande axlar är standard i pressrummet vid det här laget.
Det hindrade inte oss i det svenska lägret från att igår kväll dundra iväg till Hult’s – en alldeles suverän krog i Los Gatos, ägd och driven av borlängepöjken Alexander Hult.
Det åts Toast Skagen och Biff Lindström, det dracks utmärkt vin och glögg (!), det serverades ljuvligt söta efterrätter och Håkan Södergren drog anekdoter som fick skrattsalvorna att eka i den svarta kaliforniska kvällen.
På det hela taget hela finalresan bästa kväll, skulle jag säga.
• • •
Pingvinerna erkänner:
De var lite tagna i inledningen i torsdags – och det sved att de inte kunde ta vara på chansen och vinna hemma när hela stan var laddad för tidernas party.
– Efter matchen var man väldigt besviken. Det kändes jäkligt snöpligt när vi spelade vi som vi gjorde. Men redan när vi träffades för att flyga hit dagen därpå var det glömt. Nu är vi redo för att vinna här istället. Det spelar ingen roll var man vinner, säger Bengan när han sitter och kliar sig i Ernst Gühnter-skägget efter ännu en träning.
• • •
Alexander Hult – son till Eva Hult, en äkta local hero i Borlänge – är själv före detta hockeyspelare, lirade med HV 71 och Djurgården i Elitserien i början av 00-talet och draftades av ett visst San Jose Sharks en gång.
Men nu har han alltså bytt klubba mot stekspade och driver en suverän krog i hjärtat av Silicon Valley.
Rekommenderas å det varmaste.
Varning dock:
Lyssna inte när han påstår att det visst går bra att dricka glögg i juni.
Morgonen efter blir…kärv.
• • •
Hajarna tänker förstås inte tillåta pingvinerna att fira sjuårsjubileum här i de egna farvattnen.
De ska tvinga oss tillbaka till Pittsburgh för en Game 7 på onsdag.
– Självklart ska vi det. Det kommer bli jättekul med en till match där, meddelar Hedbä med en axelryckning som markerar det är onödigt att ens fråga om det blir så eller inte.
Så nu vet ni det.
• • •
CEO Sibner var med på middagen igår.
Han hade brandgula byxor.
• • •
Det som framförallt talar för att San Jose faktiskt kan ta hela finalen till det ultimata avgörandet är Jonathan Ekeliw-kopian Martin Jones overkliga match i Consol Energy senast.
Det var antagligen hans livs match – och den första riktigt förstummande målvaktsinsatsen i hela det här slutspelet.
Ja, Neuvirth stod för en briljant insats med Flyers i första omgången, Ben Bishop vann ett par av Tampas fajter mot Detroit och Brian Elliott var ju riktigt vass ett tag.
Men Jones stal en final – med ett framträdande av den typ som brukar belönas med Conn Smythe-troféen.
Är han lika oerhörd en gång till kommer det bli jobbigt för pingvinerna – hur torrt krut den än plockat med sig från andra sidan kontinenten.
• • •
Det är plötsligt jättemycket security på hotellet och jag förstår först inte varför – SÅ känd är ju CEO Sibner ändå inte – men det visar sig att Argentina spelar en av sina Copa America-matcher i San Jose och råkar ha vårt hotell som högkvarter i ett dygn.
Hoppas få se Messi varje gång hissdörrarna öppnas, men så roligt får vi inte ha det.
• • •
”Mr. Hockey left this morning peacefully, beautifully, and with no regrets…”.
Så stod det i det meddelande familjen Howe skickade till Helene St. James på Detroit Free Press tidigt i fredags morse.
Jag fick nåt hårt i halsen när jag läste det – och får det igen när jag nu tänker på det igen.
Så otroligt värdigt och fint.
Vad mer skulle man kunna begära av livet än att få lämna det på det sättet, vid 88 år ålder?
• • •
Det går inte alls som Pretty Boy Jonta hoppas när han efter en bitter beef (nä, inte bitter alls, men en bloggare måste få överdriva ibland…) om bloggen eller Viasat ska inleda en intervju med Bengan frågar Pittsburgh-svenskarna om vem av yours truly och han de tror skulle vinna ett slagsmål.
– Du är ju rookie i de här sammanhangen, han kan alla knepen, svarar Bengan.
– Du skulle inte ha en chans, replikerar Hagge.
– Han skulle ta dig i sömnen, flinar Sunken Sundqvist.
Ha ha, spring och ställ dig i hörnett, Lindquist!
• • •
Jag har inga egna särskilt bra, självupplevda stories om Gordie Howe – en sådan gigant, framförallt i Michigan, att det inte riktigt går att förklara – men såg honom på pressläktarna då och då.
En gång hade han åkt med sonen Mark – Red Wings chefsscout – till Philadelphia för en match jag skrev och log i alla fall vänligt när vi råkade hamna vid kaffekannorna samtidigt.
Det var, i all sin obetydlighet, ett fint litet moment.
• • •
Försöker få The Melkman att säga åtminstone något litet spektakulärt om att han de facto blivit Big Moment Melker i den här finalen, men det är som att be Zlatan utöva självkritik.
– Ah, jag vet inte. Jag försök’ å inte tänka så mycket, säger han.
Det är inte så man rycker till, nej.
Men likafullt:
Den Envise från Lycksele ÄR helt uppenbart de stora ögonblickens man.
Förvånas icke om han blandar sig i upplösningen en gång till.
• • •
Igår blev jag, till sist, intervjuad av Holmgren för hans Holmgren-möter-podd – och fick sån puls över att ha den färgstarke kommentatorn på mitt rum att jag bet sönder det sista av en trasig tand.
Poddavsnittet publiceras om nån vecka, uppger Järfällas egen Hyland.
• • •
Kollegan från norra New York som inte var här under de två första matcherna och lämnade ett öppet säte mellan bloggen och puckpappan i den löjligt trånga auxillery-boxen har haft den dåliga smaken att resa hit för Game 6.
Så nu blir det sardin monumentale.
• • •
Hagge ler när jag påminner om att han inför Game 5 sa att det förmodligen skulle bli tillknäppt och målsnålt igen.
– Jag satt faktiskt i båset och tänkte på det när vi just hade gjort 2-2…det blev inte inte riktigt så.
Nej, det blev inte så.
Men by all means, det är verkligen ingen som kräver att det blir det idag heller.
Mer av det där vi fick se i förstaperren i torsdags och varje minut på planen över kontinenten har varit värt det.
• • •
Vad som än händer är detta säsongens sista match i SAP Center.
Ingen mer hockey kommer spelas här förrän i slutet av september.
Man kan nog vara rätt säker på att hemmafansen – som återigen får blinkande armband för introt, och dessutom T-shirts med tryck där en haj slukar en stackars pingvin – tar tillfället i akt och ställer till med ett kalas att minnas under de tysta sommarmånaderna.
 • • •
Bengan Hörnqvist låter osedvanligt segerviss efter ännu en version av Den Hittills Största Matchen I Livet.
– Jag tycker vi varit bättre laget i alla perioder utom två och senast dominerade vi de sista 55 minuterna. Kan vi spela likadant nu tror jag att vi klarar det, säger han och gör det med sånt stål i rösten att man nästan nickar instämmande för att man inte vågar annat.
• • •
I förrgår satt Mike Milbury längst fram i planet som tog mig från Pittsburgh till Atlanta (men försvann sedan, för mitt nästa flyg gick till San Francisco och han hade säkerligen plats på kärra direkt till San Jose).
Nu halvligger han, två timmar före matchstart, över en bänkrad på läktarsektionen nedanför den provisoriska NBC-studion och ser oförskämt avslappnad ut.
– Det här blir nåt, säger han när en vakt i blå kavaj gör förbi.
• • •
På träningen igår var isen i tanken så dålig att Pretty Boy Jonta från Hörnett flera gånger utbrast ”Hä ä ju ett skämt”.
Inte vet jag om man kan korrigera såna brister på ett drygt dygn och om inte ska alla vara medvetna om att det inte är lättare att spela hockey på detta underlag än det är att dansa tango på kryckor.
• • •
Om Pittsburgh avgör ikväll kommer jag kunna se NBA-finalen i Oakland imorrn också, för nu HAR jag och Eken verkligen ackreditering och plats i pressboxen.
Just saying…
• • •
Det kommer bli flera tysta stunder inför och under sjätte finalen.
Innan matchen hedras offren för den vidriga massakern i Florida – och Gordie Howe-hyllningen, som var planerad för pre game-ceremonin, flyttas till början av mittperioden.
• • • 
Spelarna åkte redan i fredags, men idag lyfte ytterligare ett plan chartrat av Penguins från Pittsburgh.
På det sitter fruar, föräldrar, barn, släktingar och vänner.
Så är det i finaler.
Inga eleminiation-matcher spelas utan att laget med matchboll har sina närmaste på plats – hemma eller borta spelar ingen roll.
• • • 
Tror ni vi får se Youngblood i spåret även i natt?
Han har extremt mycket att stå i hemma på redaktionen, med EM och allt, så vi ska nog inte hoppas på för mycket.
Men roligt vore det.
• • •
De har precis öppnat dörrarna när en snubbe kommer trampande framför pressläktaren.
I Red Wings-jersey.
Med Gordie Howes 9 på ryggen.
Snyggt.
• • •
Kan inte riktigt greppa att detta kan vara säsongens sista liveblogg – och är det inte så väntar den obönhörligen på onsdag.
Var det inte Opening Night alldeles för…ja, bara nån månad sedan?
• • •
Nu måste väl John J ha kommit hem från stöket på Sweden Rock?
Men det är klart, efter en sån helg är han kanske så marinerad att han inte klarar av att kommentera även om han ligger i sitt halländska vardagsrum igen.
• • •
Fler och fler tror att Phil Kessel föräras Conn Smythe om pingvinerna smaskar in matchbollen i kväll.
Mitt hetaste tips är dock fortfarande Crosby.
• • •
Jag och Herr Pretty Boy har ett safe word – på samma sätt som människor som ägnar sig åt äventyrlig sex:
IFB
”Inte för bloggen”, betyder det och när det yttrats får det som nyss sagts inte användas i vare sig min eller hans blogg .
Tur det.
Annars skulle ni får krulligt hår när ni gick in här.
• • •
Bucklan är här.
I hallen.
Keeper of The Cup Pritchard smusslade in den via en bakväg tidigare i eftermiddags och med ens gick det att känna hur atmosfären tjocknade och blev laddad.
Det är lagidrottens allra tyngsta, mest legendariska och sägenomspunna pokal som – kanske – delas ut i afton.
• • •
Jo, mycket riktigt.
Vi sitter trängre än passagerarna på The A-Train från Queens i morgonrusningen.
Men det går gå.
• • •
Okej, folks.
Game 6 i Stanley Cup-finalen.
Antingen avgörs hela dramat – eller så blir det en makalös Game 7-klassiker om tre dygn.
Buckle up.

PITTSBURGH – SAN JOSE 2-4 (Slut)
• • •
Så sent som i morse sa The Melkman att det passar honom utmärkt att han skapar få rubriker.
Well, vill han fortsätta på det viset får han sluta göra så här viktiga mål.
Då slutar det med jättescrum runt herrns plats i omklädningsrummet efteråt.
– Nja, jag sa att om jag gör mål så får du väl hitta på rubriker, försöker han.
Ånej, beskedet var att ”stjärnor ska ha rubriker”.
– Ja, okej (brett flinande), jag kanske förtjänade en rubrik idag då.
Jus det.
• • •
Jaha, flight tillbaka till Kalifornien är bokad.
Jag kommer sent som vanligt; först vid halv elva landar jag och då i San Francisco.
Uber, I’m all yours.
• • •
Men Sharks verklige stjärna ikväll var ju förstås Martin Jones.
Hans insats kan ha varit den mest remarkabla av en målvakt i hela det här slutspelet.
– Han gjorde helt sjuka räddningar, som The Melkman helt riktigt konstaterar.
• • •
Ruinerna av en inställd fest möter utanför Consol.
De häpnadsväckande massorna av folk har lämnat efter sig drivor av muggar och papper och vimplar och skräp – och besvikelsen hänger liksom kvar i luften.
Det här skulle ju bli en oförglömlig natt…
Men nej, de river inte stan.
Såna är de inte i Steel City.
• • •
Zäta och Pontus Höök var de enda som hade 4-1 till Pittsburgh i stora finaltipset och jag trodde nog, ärligt talat, att de skulle få vara lite kaxiga den här helgen.
Men nu är de två stjärnorna borta.
Om Pens istället tar det på söndag får Marie Lehmann, Filip Forsberg, Börje Salming, Tomas Ros, Jhonas Enroth, Peter Wallén, Claes Elefalk, Mats Wennerholm, Pelle Bäckman, Niklas Eriksson, Simon Bank, Erik Niva, Scott Burnside, Kevin Allen, Göran Sundberg, Bruce Garrioch, Helene Elliott, Varpu Sihvonen, Jimmy Wixtröm, Masken Carlsson, Dregen, Robin Fredriksson, Juha Hiitelä, Daniel Breitholtz och Marcus Ragnarsson som får guldstjärna.
De tippade alla 4-2 till pingvinerna.
• • •
OK, tack för i natt.
Riktigt, riktigt fint tryck i spåret.
Det uppskattas.
Vi hörs igen i helgen – från California.

Do you know the way to San Jose?
Pavelski sätter 4-2 i tom kasse och matchen är över.
Mer kommer senare.

PITTSBURGH – SAN JOSE 2-3 (Period 2)
• • •
Inte helt oväntat följs den besinningslösa urladdningen i första av en mer normal finalperiod.
Det blir inga fler mål och först när en magnifik Martin Jones under sista fem rånar till att börja med Bonino och sedan Bengan Hörnqvist går det att tala om riktigt feta målchanser.
Penguins har dock tagit över mer och mer och well, antingen så utjämnar de i början av tredje – eller så kontrar Sharks in avgörandet.
• • •
Nej, Geno Malkin vill inte se mer av Kalifornien.
Han är on a mission from högre makter ikväll och kommer, känns det som, förr eller senare, få utdelning.
• • •
Man ska kunna räkna när man passerat åttaårsåldern.
En så grov too many men som den Pens drar på sig är inte acceptabel i en Big Time final.
• • •
Det är dags för DeBoer att slänga in mjölkmannen i powerplay också.
Han är ju on a roll, Lyckseles Superman.
• • •
Träffar Niklas Holmgren på toan i pausen.
Då talar han helt normalt, men ha ha – jag kan bara tänka mig hur han lät när orkanen exploderade i första.
• • •
De båda O:na har varit med så länge, men vågar ändå inte ta Polak när han tydligt och klart gör sig skyldig till en boarding.
Lite ynkligt kan en bloggare som vanligtvis aldrig gnäller på domarna tycka.
• • •
Efter första är det en och annan shell-shocked murvel som börjar fantisera om att Flower ska komma in, stänga ner och bära Penguins till titeln.
Ja, det vore ju onekligen en story värdig Buster.
Men…sansa er, pojkar och flickor.
• • •
De säger att publiksiffran 18.680 är den högsta någonsin i Consol och jag tvivlar inte alls på att de lyckats knöka in ytterligare några åskådare.
Vi har ett helt gäng solbrända, pladdrande playboys som står och hänger i mitt pressläktarhörn.
Mycket distraherande.
• • •
Hur länge har Original Joe’s öppet imorrn?
Jag bara frågar.
• • •
Hedbä torde vara mycket belåten med sin epigon i kassen.
Sådär grymma räddningar, som på slutet, kunde han och radarpartnern Per-Ragnar inte drömma om när de lekte Stanley Cup-final hemma i Leksand som unga.
• • •
Säger Holmgren ”gurgel” när signalen går?
Jag vill det.
• • •
OK, 20 kvar.
Sen vet vi:
Ny resa över Klippiga bergen i morgon – eller rusigt Stanley Cup-party i Pittsburgh.

PITTSBURGH – SAN JOSE 2-3 (Period 1)
• • •
Tråkig final, sa ni?
Ikväll exploderar den som en blixtkanon hårt lindad i isoleringstejp.
Först känns det som att festen i Pittsburgh är över innan den hunnit börja.
Brent Burns tar emot en fin passning från Melkman och sveper in 1-0 efter 01.04 – och Couture ökar på till 2-0 efter 02.53.
Och gosse, pingvinerna har precis lika mjukglass i armar och ben och hjärnor som Kronwall första bytet 2008 och Doughty första perioden 2012.
Men plötsligt, utan förvarning, får de lika mycket kraft och stål i musklerna som Karl-Alfred när han tryckt i sig spenat.
Malkin reducerar i ett PP 04.44 in i perioden och Hagge kvitterar 20 sekunder senare – och sen spelar de sån explosiv, hungrig, galen jävla fantomhockey att det svartnar för ögonen.
Men är det klart för det?
Nä, finalkungen The Melkman Karlsson vänder på karusellen en gång till och ger gästerna ny ledning drygt fem minuter före periodpausen.
Kalldusch monumentale för västra Pennsylvania – igen.
Jag har som sagt följt varje final sedan 2007 och verkligen aldrig sett något liknande.
• • •
Stanley Cup-bucklan är visst här.
Vis av erfarenheterna från ifjol – då han fortfarande satt fast i trafiken på Kennedy Expressway när Jonathan Toews gjorde sig beredd att lyfta pokalen för tredje gången – baxar Keeper of The Cup Pritchard in glittret via lastkajen strax innan matchstart.
Jag tycker det känns.
Stämningen blir plötsligt ännu mer förtätad och magisk.
• • •
Slutligen blir vi påminda om att Matt Murray faktiskt bara är 22 år.
Det går inte att vara så ung och inte bli tagen av stundens allvar när allvaret är så HÄR stort.
• • •
U-båtar, upp till ytan nu.
Jag har ekolodet nersänkt och vet att ni lurar i djupet, framförallt en hel flotta i svart och gult…
• • •
Nej, The Melkman är inte kvar i förstakedjan. Där kör DeBoer Joonas Donskoi
Istället spelar Karlsson spelar med Couture och Marleau – men so what?
Lyckseles finest är uppenbarligen de verkligt stora ögonblickens man och har nu stått för både assist och kasse.
Hissa flaggorna i den norrländska gryningen!
• • •
Precis efter värmning får jag en mycket stark ingivelse:
Jo, vi kommer att flyga västerut imorrn igen.
• • •
De två O:na – O’Rourke och O’ Halloran – dömer.
Låt nu inte detta faktum dämpa entusiasmen.
• • •
Ljudnivån i Consol under Penguins upphämtning i början av perren kommer jag aldrig att glömma.
Vi som sitter här får direkta overklighetskänslor.
• • •
Har ni sett vem som klivit in och debuterat i spåret?
Jonathan Youngblood Ekan Ekeliw!
Månader av tjat har äntligen gett resultat och jag blir så glad att jag skulle kunna dansa i en musikal.
• • •
Jag tror inte jag andats ordentligt sedan den galna matchen började.
Det ska jag göra nu, tänkte jag.

Spelarna i Pittsburgh Penguins är mellan 21 och 39 år gamla.
De har således trampat runt på vår sköra lilla planet, utkastad mitt i Vintergatan, i ungefärligen 7600 till 14 200 dagar.
Under merparten av de dagarna, från sju-åtta års ålder och framåt, har de tänkt på det som kan hända ikväll.
Hur det är att spela en match när The Stanley Cup Championship ligger i potten.
Hur det känns när slutsignalen går – eller sudden death-målet sitter – och mästerskapet är säkrat.
Hur man regerar när man får lyfta bucklan som varit hockyens själva kronjuvel sedan 1893 och har namnen från tiotals generationer av ikoner ingraverade i silvret.
De låtsades att det hände när de spelade landhockey med polarna som knattar, de fantiserade om det när de som tonåringar låg i skenet från idolaffischerna på Gretzky och Foppa i sina pojkrum och inte kunde sova, de har drömt om det under utmattande barmarkspass i hemtraktens skogar, under artontimmarsresor i skraltiga bussar till och från matcher i hålor ingen minns och under kvällar när de tvingats tacka nej till fester och stannat hemma och förberett sig för nästa träning. Och nästa. Och nästa. Och nästa i all oändlighet.
Nu, i ett kokande Pittsburgh den heta kvällen 9 juni nådens år 2016, kan väntan vara över.
De behöver bara vinna en match till – en enda mot de briljanta skäggen från San Jose.
Sen är fantasin verklighet.
Den vetskapen laddar omklädningsrummet med ren elektricitet efter det som de hoppas var säsongens sista morgonvärmning.
Minerna är sammanbitna och blickarna glöder.
– Om vi vinner ikväll skapar vi minnen för livet tillsammans, säger Carl Hagelin helt poetiskt och det går att se på honom att han insett:
10 000 dagars längtan ledde hit.
Till den här kvällen.
Till den här matchen.
Till det här ögonblicket.
Ja – 10 000 dagars längtan ledde just hit och kulminerar, kanske, i det största som någonsin hänt honom och kompisarna i Pittsburgh Penguins…
• • •
Det är, milt uttryckt, förtätad stämning utanför Consol Energy Center också.
Jag har ända sedan de första slutspelsduellerna mot Rangers i april – minns ni dem? Känns som oceaner av tid passerat sedan dess – hävdat att den här pingvinflocken väckt ett nytt hopp, ny förväntan och nya drömmar hos de hängivna fansen i Steel City.
De har sedan någon gång i januari förstått att detta verkligen kan vara året när Sidney Crobsy-eran äntligen – innan det är för sent – fulländas med ett andra mästerskap
Well, det hoppet, de förväntningarna och de drömmarna når en skälvande febertopp idag.
Redan vid tio på förmiddagen – tio timmar innan pucken släpps i decenniets match – börjar människor samlas i backarna runt hallen för att få bra platser vid strategiskt utplacerade jätteskärmar på vilka dramat visas.
Nu, när showen ska börja, är det rena rama vasalopsstartsträngseln där ute.
Och vad händer om Pens vinner?
Well, jag tror ni som inte befinner er i Pittsburgh kommer vara ledsna över att ni inte gör det…
• • •
Rent logiskt borde pingvinerna verkligen sätta punkt för hockeysäsongen 2015-2016 ikväll.
De har varit det bättre laget i samtliga fyra finaler och har allt på sin sida i Game 5.
Publiken, matchningsmöjligheterna, det psykologiska övertaget.
Men man vet aldrig i den här sortens matcher.
Bucklan är i stan, nånstans i Consol har klubben gömt hela lårar med dyr champagne, T-shirts och kepsar med mästerskapstryck är levererade, drömmen finns inom räckhåll.
Det kan spelarna försöka förneka och absolut inte vilja prata om, men någonstans i bakhuvudet finns ändå vetskapen.
Därför kan de bli så mjuka i knäna och svaga i armarna att de inte klarar av att slå en passning.
Jag har sett det så många gånger.
2008, när Red Wings hade chansen att avgöra på hemmaplan i Game 5, gick det att se att Niklas Kronwall – för första gången i karriären i en sådan situation – knappt kunde hålla i klubban de första bytena.
2011, i Game 7 i Rogers Arena, lyste ångesten i ögonen på Canucks-stjärnor när coach Vigneault skickade ut dem på isen.
Och 2012, när Kings hade chansen att fullborda en sweep mot New Jersey hemma i Staples Center, darrade hela Drew Doughty under nationalsången.
Så ta inget för givet, pingvinsupportrar.
Det här är den typ av kväll när lejon lätt förvandlas till förskrämda lamm.
• • •
– Vår motivation, säger en leende Pete DeBoer under sin presskonferens på morgonen, är att se till att ni journalister tvingas sätta er på flygplan och flyga tillbaka till San Jose i morgon.
Han vet vilka han talar med.
Några murvlar har varit ute på playoff-uppdrag nonstop i två månader och bleknar betänkligt i synen bara en ny flight över kontinenten, i morrn, kommer på tal.
– Om Penguins inte gör det ikväll ska jag fan bränna ner hela stället, muttrar en jag känner väldigt väl.
Well, när man tänker så blir det alltid som man inte vill.
Själv har jag intagit en defaitistisk hållning och låter det som händer hända.
Sure, det vore kul och skönt och gott för själen att få slå igen datorn och åka hem till New York och bara andas ut någon vecka, men ska vi till San Jose så ska vi.
Bra hotellrum är bokade, flighter går att hitta – och jag älskar Kalifornien.
• • •
Pretty Boy Jonta meta-bloggar underhållande om hur jag uppför mig när jag försöker koncentrera mig på det här introt i det provisoriska pressrummet i korridoren intill omklädningskabysserna.
Det är nåt om att jag hyschar och ber honom gå och skjuta en jävel som sitter och talar i telefon.
Ja, vad fan, man måste ha ro och tystnad om man ska få fart på ordbajseriet.
Och då ser han ändå inte när Pittsburgh Gazettes redaktionsmöte plötsligt utbryter vid bordet intill.
Då vill jag verkligen gå ut och hämta bössorna jag misstänker att jaktentusiasten Sibner från Hockeysverige.se – äntligen på plats! – har gömda i bilen han körde hit med från New York igår.
• • •
Nu är det egentligen inte journalisterna DeBoer ser fram emot att få tvinga till en ny flygresa över hela kontinenten.
Det är Penguins.
Den hotbilden, eller vad man ska kalla den, ingår också i elimination game-ekvationen
Penguins har sin high nu, brinner av iver över att få vinna finalen på hemmais och vill verkligen, verkligen, verkligen, verkligen, verkligen, verkligen inte åka till Silicon Valley en gång till.
Och som jag konstaterade ovan:
När man känner, och tänker, så – då blir det oftast som man inte vill…
• • •
Hagge hade, meddelar han, inga problem med att sova i natt.
Det var ju lustigt, för det hade jag.
Jag kom, efter mitt dygn som politisk reporter i San Francisco, in med en sen flight, tog mig till hotellet och kollade lite på basketen från Cleveland.
Sedan somnade jag visserligen, men vaknade efter några timmar och hade enormt svårt att hitta tillbaka till John Blund.
Jag hade för mycket iver i bröstkorgen, för mycket förväntan, för mycket upprymdhet inför det vi ska vara med om ikväll.
Men samtidigt låg Hagge – som inte bara ska titta utan göra – alltså i en annan del av stan och snarkade gott.
Snudd på provocerande, ju.
• • •
Den är här nu – hela idrottsvärldens mest ikoniska, ärevördiga och respekterade pokal.
Stanley Cup-bucklan.
Till skillnad från vad jag alltid trott och påstått har Philip Pritchard, The Keeper of The Cup, visserligen inte smusslat in den blankpolerade pjäsen i hallen under eftermiddagen.
Han sitter nånstans på stan och väntar (men förmodligen på rätt nära håll efter debaclet i Chicago ifjol, när han fastnade i trafik och höll på att missa prisceremonin…) – och tar sig hit om det framåt sena kvällen börjar se ut som att han behövs.
Men det räcker.
Blotta vetskapen om att Lord Stanleys pokal väntar nånstans där ute, och kan komma att bäras in på isen om några timmar, får pulsen att stiga.
Den har sån kraft.

Den hypnotiserar.
Den är skatten vid foten av regnbågen vi alla jagar.
• • •
Däremot tvingas Hagge erkänna att han troligen kommer att få svårt att somna under eftermiddagens traditionsenliga pre game-nap.
Säger ju det:
De kan slå det ifrån sig, de kan försöka påstå att ”allt är som vanligt”, men de ska spela sitt livs match och är inga övermänniskor.
Ivern, förväntan och upprymdheten griper förr eller senare tag i dem också.
• • •
The Melkman säger att ambitionen är att sabba partyt Pittsburgh planerar i natt
– Självklart ska vi göra det. Vi tror fortfarande på oss själva, säger han.
Som vanligt är det svårt att baka rubrik av Lycksele-sonens uttalanden – och det passar honom perfekt.
– Det är så jag vill ha det, flinar han, inga rubriker. Innan man orsakar såna ska man väl först bli stjärna.
Det är i och för sig en sund hållning, men så knussliga är vi inte, Melker!
• • •
Tror först att jag hittat de hemliga champagne-lådorna innanför lastkajen och rycker upphetsat tag i en amerikansk kollega.
– Kolla, kolla, det här är det egentligen inte meningen att vi ska se.
Men det gör nog egentligen ingenting.
Det visar sig vara en leverans ostsås…
• • •
I skrivande stund är klockan 18.20 och scenerna utanför, visade på tv-monitorer här inne, kan bara beskrivas som otroliga.
Det är fullständigt svart med folk – i nästan hela downtown.
Pittsburgh, baby.
Stan skälver ikväll.
• • •
En annan detalj som bidrar till att öka pressen och nervositeten är att alla spelare i laget som kan slå in matchbollen har familj och vänner och sysslingar – ja, i alla fall Hagelin – på plats.
Går det som det ska får de komma in på isen strax efter Crosby lyft bucklan och sen utbryter det stora kramkalaset.
Även vi i media får vad det lider tillträde till isen.
Förr om åren släpptes vi in i omklädningsrummet istället – och sprutades skändligen ner med champagne – men 2008 kom NHL, mycket klokt, fram till att gästernas tillhål i igloon var för trångt och öppnade sargdörrarna åt oss.
Så har det det sedan fortsatt; segerintervjuer görs på isen.
Det har blivit några fina stunder i rusigt kaos, men de enda svenskar jag träffat på det sättet – sedan Wings triumf – har spelat för Chicago Blackhawks.
Förändras det i natt?
• • •
Springer på Hedbä i en korridor under förmiddagen.
Och Tretjak från Sunnanäng är optimist.
– Vi kommer se till att du får mer flygpoäng. Vi kommer tillbaka hit för en Game 7 också, säger han.
Ja, ingenting är omöjligt.
• • •
Kvällen till ära avlossar bloggen vit skjorta.
Sån ska man bara ha – just ikväll i en million dollar-combination med svarta byxor, svart slips och en mörkblå kavaj – när Lord Stanley är i the house.
• • •
Hockeysverige- Sibner, känd som CEO, har aldrig varit på en Stanley Cup-final tidigare och det både syns och hörs.
– Fan vad stort det här ska bli, säger han och lyser i hela sitt småländska anlete.
Well, den känslan försvinner aldrig.
Det här är min 58:e finalmatch sedan 2007 – ja, jag missade Game 5 2011; pallade inte att resa till Vancouver för en match som inte kunde avgöra serien – och jag känner precis likadant:
Fan vad stort det här ska bli!
• • •
Om Pittsburgh får som Pittsburgh vill ikväll blir Penguins första lokala proffslaget som vunnit ett mästerskap på hemmaplan sedan Pirates, basebollaget, gjorde det för 56 år sedan.
Själva bärgade Penguins sina segrar i Minneapolis (91), Chicago (92) och Detroit (09) – men nu har de alltså en gyllene chans att frälsa sin stad på hemmais.
Det skänker förstås extra bränsle åt upphetsningen det otroliga publikhavet på andra sidan väggarna.
• • •
Äh, jag drar Paul Martin, av alla omöjliga, i game winning goal-lotteriet.
Jag har haft makalöst oflyt i den disciplinen i år.
Paul Martin…jag menar, vad är oddsen?
• • •
Pete DeBoer, och Hedbä, har vana av att paja fester för lag som planerar att vinna Stanley Cup-finaler på hemmaplan.
2012 var Kings så säkra på att de skulle fullborda en sweep hemma i Staples Center att de bjöd hela Hollywood på fest och när Devils anlände med buss kom de knappt fram till spelarentrén för alla limousiner som stod parkerade under palmerna.
– Hade vi inte motivationen innan fick vi det då, myste coachen under segerintervjuerna efteråt.
Nu kan han använda folksamlingarna i downtown Pittsburgh på samma sätt, gissar jag.
• • •
Sunken Sundqvist fick äran att bli driven med av Jimmy Fallon i ”The Tonight Show” igår.
I inslaget om vad som skulle stå om vem i Stanley Cup-finalen i en tänkt årsbok från skolan nämndes han som ”den som är minst trolig att klara av att odla polisonger”.
– Om jag såg det? Jotack. Killarna har gått och kollat mina kinder hela dagen, suckar han.
Men nu har Pretty Boys Jonta hjälpt honom med en selfie som visar att Bodens egen pingvin faktiskt har några hårstrån i ansiktet – och skickat till Fallons twitter-konto.
Vi väntar fortfarande på svar.
• • •
Bara nu inte supportarna på de igenproppade gatorna i downtown vid en eventuell förlust reagerar som Canucks-fansen för fem år sedan och river stan.
Då blev vi mediahjon instängda hallen – jo, NHL ansåg att det var för farligt att gå ut – och det har vi inte tid med nu.
• • •
Sunken – eller Sunny som han kallas här; Sunken låter som namnet på en aggressiv amasonraggare i Borlänge 1982 – har nerver och säger att han inte tänker titta ikväll.
– Jag stannar nere i omklädningsrummet.
Där är det bra att uppehålla sig, för vinner kompisarna måste han och övriga reserver snabbt byta om och skrinna ut på isen för segerfest.
– Är det sant? Måste jag byta om i så fall?
Ja, stackars…
• • •
Min vän från Ontario, Chris Johnston, vill ha följande profetia förd till protokollet:
– Patric Hörnqvist avgör ikväll.
Det skulle jag och mina redaktörer verkligen inte ha något emot.
• • •
Hertl är fortfarande skadad, så The Melkman fortsätter i Sharks förstakedja.
Det verkar inte skaka honom nämnvärt.
– Nej, så nervös är jag inte. Det är bara att försöka göra som vanligt, säger han.
Ja, detta är ju bara en match i mängden…
• • •
Ser en hemmasupporter – en av de tidigaste på plats på läktaren – med Uffe Samuelsson-jersey.
Det måste betyda något.
• • •
När vi har en så här episk match på menyn är det väl inte otänkbart att en och annan helt ny läsare tittar in i bloggen och för dem har jag samma budskap som vanligt:
Det här är ingen liveblogg per se. Jag uppdaterar inte – inte! – kontinuerligt under matchens igång.
Istället kommer jag med sammanfattning och iakttagelser i pauserna.
Men i kommentatorsspåret händer allt IRL, så häng med där.
• • •
Det är torsdag 9 juni, klockan närmar sig kvart i åtta och hjärtat dunkar hårt i bröstkorgen.
Game 5 i Stanley Cup-finalen 2016 ska snart börja och kanske, kanske slutar den med tidernas fest i Pittsburgh, Pennsylvania.

SAN JOSE – PITTSBURGH 1-3 (Slut)
• • •
1991 vann de – i Minneapolis.
1992 vann de – i Chicago.
2009 vann de – i Detroit.
Nu har Pittsburgh Penguins för första gången en gyllene chans att bärga en Stanley Cup på hemmais.
Det sker i på fredag morgon, 02.00 svensk tid.
I’d tune in…
• • •
Joe Thornton och Brent Burns vägrar möta media efter säsongens tyngsta förlust.
Istället får youngsters som Melker Karlsson – som revanscherade sig fint för den kostsamma utvisningen när han dammade in sitt första finalmål i mitten av tredje – ta den smällen.
Getzlaf- och Perry-stil, det.
Också känt som ynkedom.
• • •
Men försök inte få såna som Bengan och Hagge att febra om att de bara är en enda seger från att förverkliga en livslång dröm.
De slår ifrån sig när vi i den blågula mediaklunga som ramlar omkring i korridorerna utanför det vanvettigt trånga bortarummet försöker styra frågorna i den riktningen.
– Det blir bara svårare och svårare att vinna. Inget är klart ännu, säger Sollentuna-krigaren och ruskar på huvudet.
• • •
Fint drag det blev i spåret till slut – inte minst tack vare alla U-båtar som plötsligt stack upp periskopen i slutperioden.
Thanks, buddies.
Ni är hjärtligt välkomna upp till ytan igen på torsdag.
• • •
Men Bengan har rätt:
Det här ÄR inte avgjort ännu.
Jag har sett magnifika lag med bucklan inom räckhåll bli svaga i knäna förr.
Och de vet ju:
På torsdag är den i Pittsburgh…
• • •
Nu ska jag köra en mycket otålig Eken till hans hotell i Fremont och sedan dra mig tillbaka till Palo Alto.
Nu blir jag valreporter ett dygn, men väl mött igen på torsdag.
Då spelas årets match i Consol Energy Center.

Slut, Pens vinner med 3-1 – såvida det inte händer nåt på sista tekningen nu.
Mer sen, som utlovat.

SAN JOSE – PITTSBURGH 0-2 (Period 2)
• • •
Well, well.
Penguins i tvåmålsledning inför sista.
Därmed är det snudd på nödläge för San Joses.
Dom måste vända det här.
Annars är finalen, den historiska, snart över.
Men kan dom?
Mja, det känns inte otänkbart att vi kommer se det resultatlösa powerplay som avslutade mittperioden som sekvensen då Sharks brände sina finalchanser.
• • •
The night Geno Malkin came to town…
Det är lite så det känns.
Den majestätiske ryssen är ju inblandad i förarbetet till Coles mål – och styr själv in sitt första i finalserien här i andra.
• • •
Det tar nästan halva andra perioden innan Sharks avlossar sitt första skott mot mål,.
Jag är ingen Joel Quenneville, men till och med jag vet:
That’s not gonna work.
• • •
The Melkman är arg som en hel Stig Salming 1975 när han åker för den interference-utvisning som det väldigt snabbt blir Pittsburgh-mål på och ja, det var väl kanske inte direkt som att hans offer uppförde sig helt och fullständigt ärligt i det läget…
• • •
Mitt i perioden börjar en bananfluga irra framför nosen på er bloggare.
Såna brukade vi ha på Garden förr, men det var länge sen och tydligen tog de sitt förnuft och flyttade till det varma Kalifornien istället.
• • •
Det vaskas och blandas med kedjorna som dom korsar recepten på restauranger i New Orleans.
Couture är plötsligt inne med Joe och Joe i förstakedjan, Böööörns kör som forward några byten och Malkin är inne med Crosby och Bengan.
Det är desperata tider i norra Kalifornien.
• • •
Undrar om Bengan är så ”inne i det” att han inte känner någon smärta heller när Dillon mosar in honom i sargen alldeles vid båset.
”Aj”, utbrister till och med jag här uppe.
• • •
John J, det är ju katastrof.
Jag har ju alltid dig, om ingen annan dyker upp.
Men ha så kul med den där antibiffen-musiken du…
• • •
Lika högt skriker jag ”aj” när Bengan täcker perioden sista skott med huvudet.
Krigaren från Sollentuna.
• • •
Sharks hopp är att de kan intensifiera den push de till slut lyckas initiera sista sex-sju minuterna i andra – och att Penguins, sin vana trogen, börjar backa hem.
• • •
Satan, nu måste jag på muggen igen.
Bänkgrannarna kommer inte bli glada….

SAN JOSE – PITTSBURGH 0-1 (Period 1)
• • •
San Jose inleder med huggtänderna blottade och får sin bästa start på hela finalserien.
Men pingvinerna vet vad som väntar, håller fortet under stormen – och tar sedan om inte över så åtminstone dämpar hemmalagets momentum.
Och när de väl får en bra chans gör de mål.
Hajarna lever farligt.
Fortsätter det så här har de snart strandat.
• • •
– Det skulle vara trevligt om vi fick göra första målet i någon match, sa DeBoer i morse.
Men för att ännu en gång citera min 104-åriga mormor:
Önska i den ena handen och skit i den i andra och se sedan vilken du får mest i.
Man får ingenting.
Man gör.
Och för fjärde gången i rad är det pingvinerna som gör först.
• • •
Det tar nästan fem minuter innan första avblåsningen.
Rivstart monumentale.
• • •
Penguins kaliforniska specialitet:
Fullständigt oväntade pjäser gör första målet i varje match.
I förrgår var det Lovejoy och nu Ian Cole – en herre som spelat i NHL sedan 2010 och aldrig tidigare gjort ett slutspelsmål.
• • •
Hajarna törstar efter att få osäkra sitt fruktade powerplay och när de väl får såna lägen är det nästan så de blir för ivriga.
Det är inte lyckat, de måste ovillkorliga tillvarata de chanserna.
• • •
Det är ju inte hela Metallica som kör nationalsången – och han den trummande dansken vet väl inte ens vad hockey är.
Men det räcker fint att se och höra James Hetfield och Kirk Hammett – båda i Sharks-jerseys – leverera en larmande Hendrix-version a la Woodstock.
• • •
Jag tycker man ser det direkt:
Phil Kessel tänker göra skillnad ikväll.
• • •
Fun fact jag inte kände till.
Sedan 2003 har lag från Kalifornien spelat 13 hemmamatcher i Stanley Cup-finalen – och vunnit 12 av dem.
Historien är med andra ord inte på Penguins sida här.
• • •
Den interaktiva ljusshowen under matchintrot, med 20 000 blinkande små lampor i publikhavet, är en rysare ikväll också.
Det blir rena rama julstämningen i den tajta hallen – när det inte ser ut som, typ, en månlandning.
Truly, truly suveränt.
• • • 
Det är så krångligt att ta sig till toa från den här pressboxen – man måste i princip klättra över irriterade kollegor – att jag har så bråttom när jag väl kommer dit att jag drar ur knappen ur kostymbrallorna.
Thank god for bälten…
• • •
Bööööörns såg ut att vara lika nöjd med nationalsången som recensenterna hemma i Sverige var med Håkan-showerna på Ullevi i helgen.
Och självklart är han metallskalle, hur skulle det kunna vara på nåt annat sätt?
• • •
Ikväll är det så många Penguins-fans att man faktiskt hör jubel när Cole spräcker Jones nolla.
• • •
De kör nåt slags rockversion av ”Do You Know The Way To San Jose” under några avblåsningar.
Den är verkligt hemsk.
• • •
Jag älskar ju er som faktiskt ÄR där, så jag ska inte gnälla FÖR mycket på kommentatorsspårsstiljten.
Men lite bekymrad blir jag.
Får vi inte mer action än så här under finaler är live-sändningarnas dagar räknade.
• • •
Nu kommer halva Metallica – Hammett och han Trujillo som inte var med på isen – stånkande genom pressboxen, på väg mot NBC-studion.
En stargazer från Borlänge blir glad.