Nothing else matters…
Det brukar det knallhårda rockbandet som – helt sensationellt – framför nationalsången i SAP Center i kväll hävda.
Den frasen skulle kunna utgöra slogan för hela Stanley Cup-finalen.
För de som utkämpar det allra största av ishockeyns fältslag, dess årliga D-Day, är det just så.
Nothing else matters.
Just nu, just här, just ,just ikväll i det bedårande Kalifornien, betyder inget annat någonting.
Det enda som finns är Matchen.

Kampen.
Hoppet.
Viljan att offra allt – blod, vitala organ, lemmar – för seger.
Drömmen – den som bultat i takt med varje hjärtslag sedan tidens gryning.
I någon mån är det lika för oss som följer dramat på andra sidan sargen – eller i alla för mig.
Jag är så förhäxad av detta magnifika skådespel och de emotionella stormar det piskar upp att inget annat – inte Thåström med Håkan på Ullevi, inte Hillary Clintons slutliga primärvalsseger imorgon, inte ens det faktum att det fortfarande dröjer närapå två månader innan jag får äta mammas kålpudding på Hagalund i Borlänge – ens existerar.
Och here we go:
Game 4 i Stanley Cup-finalen 2016 ska snart avgöras.
Nothing else matters…
• • •
Måste be om ursäkt för den uteblivna slutklämmen i bloggen i lördags.
Jag skrev en slutrapport, men glömde att trycka på publicera-knappen – och upptäckte haveriet först idag.
Hallå i nattmössan.
Ni missade dock inget särskilt, jag var mest avundsjuk på de finländska kollegor som med panik i ögonen rusade mot hissarna direkt efter avgörandet, för det var ju deras Joonas som smaskade in sudden-pucken – och det är den sortens adrenalinkickar man vill ha som murvel.
Likafullt:
Bättring utlovas.
Ikväll kommer en rungande slutpunkt.
• • •
Ja, det är alltså Metallica – med hängivne Sharks-supportern James Hetfield i spetsen – som står för ”The Star-Spangled Banner” ikväll.
Lite häftigare än en ledbruten gubbe med tupé på Madison Square Garden, om man säger så.
Det är nog rentav tyngsta – i flera bemärkelsen – nationalsången i hela finalhistorien.
• • •
Idag är det ju – hurra hurra! – svenska nationaldagen och den kommer vi rimligen få fira med blågul triumf i Kalifornien.
Hagge, Bengan eller The Melkman ser till det är jag och Pretty Boy Jonta och Expressen-Gunnar och Sportradion-Annika som får göra panikrushen mot presshissarna.
Jag känner mig nästan helt säker på det.
• • •
Nope, det blev ingen basketfinal igår.
Det var osäkert om det gick att få en ackreditering annat än i angränsande pressrum – och för en bekväm gammal mas med hundraprocentigt fokus på hockey kändes det, när allt kom till kritan, som ett väl stökigt projekt att ta sig ända upp till Oakland.
Men polarn Chris var där och säger att upplevelsen liknade ingenting.
Så nu vet ni det.
• • •
Det är snudd på omöjligt att få egna, exklusiva one-on-one-intervjuer med spelare den här tiden på året.
De är så inne i karriärens största arbetsuppgift att de inte ens kan tänka på sånt.
Nothing else matters, ju.
Men God Bless Bengan Hörnqvist – han ställde upp på en lång fika i den mördande hettan på en uteserveringen utanför en Starbucks i fredags.
Resultatet blev en jäkla bra, blodfull intervju – inte på grund av mig, utan för att Bengan är en så besjälad person – och ni hittar resultatet här.
• • •
För elva år sedan var han en liten knatte som satt med sina syskon i ett träd i pappa Michaels magnifika trädgård i Connectcut och tyckte det var häftigt att Pontus Höök riktade ett så mäktigt kameraobejktiv mot dem.
Nu kommer Alexander Nylander trampande i environgerna i Sharktank i stilig kostym, all grown-up och tuff, under förmiddagen.
Han är – tillsammans med Auston Matthews, Patrik Laine , Pierre-Luc Dubois och Matthew Tkachuk – med i den kull top prospect som enligt gamla NHL-traditioner får besöka en av Stanley Cup-finalerna.
– Sjukt kul, säger han om att ha fått skaka hand med Thornton och Pavelski och som den 18-åring han är försöker han ge ett oberört intryck, men ögonen röjer honom och hans fellow supertalanger.
Det blir inte större för en hockey-yngling.
Underbart att se.
• • •
Jag har ett nytt favorithak.
Original Joe’s på 1st Street i San Jose.
Det är, visar det sig, en blandning av Elaine’s, Dan Tana’s i LA och Pelikan på Söder.
Jag försöker undvika starkare rackabajjare under så här intensiva jobbresor, men där är en dry martini – givetvis perfekt blandad – ett måste.
• • •
Under en intervju så lång som den med Bengan är det, till min frustration, mycket snack som inte får plats i den slutliga intervjun.
Vi talar även om hans roll som The New Homer Holmström, ständigt parkerad i det sjövilda kaoset runt motståndarkassen, och han ger samma slags själfulla svar i det ämnet.
– Det är en krigszon vid målgården, det är det. Men jag är så inne i matchen att jag inte ens märker att jag åker på stryk. Det är först när vi ser matcherna på video efteråt jag kan tänka att, oj, där smällde de på rätt bra…
Det är en sann Zeb Macahan Sollentuna gett världen.
• • •
– Jag har ingen koll på musik, säger Pretty Boy Jontan.
Han har strax innan berättat att han gymmar till Hjalle & Heavy – I kid you not – så det behöver inte riktigt påpekas…
• • •
Lill-Nyllet minns, så liten han var, sju år bara, fotosessionen när Pontus Höök satte honom och syskonen – Micke Nylanders egen femma, som jag tror rubriken löd – i ett träd den kalla vinterdagen 2005.
– Ja, den där bilden i trädet…den var häftig, säger han ler.
Jag minns också.
Det var då jag blev lämnad med en nyfödd bebis chez Nylander.
Pontus var ute i trädgården och rekade och jag stod i hallen och pratade med Micke när det plötsligt ringde i hans mobil.
– OK, jag kommer, svarade herr hockeystjärnan, drog på sig en jacka och försvann ut genom dörren.
Innan den slog igen skrek han:
– Jag ska åka och hämta de andra. Du vet hur man tar hand om en bebis om nåt händer, va?
Det visste, och vet, jag verkligen inte och innan jag lyckades hojta till mig Pontus trodde jag att jag skulle få en stroke av nervositet.
• • •
Hertl är fortfarande day-to-day och kan inte spela ikväll heller.
Så The Melkman får ny chans ihop med Big Joe och Little Joe i förstakedjan.
Det kommer gå ännu bättre den här gången.
Senast tog sig ovanan vid den betydande istiden, erkände han efteråt, ut sin rätt, men nu är Lyckseles Malkin redo även för det.
• • •
Ytterligare ett namn som tydligen går hett när Jontan Lindquist vevar igång sitt Spotify-konto:
Kenneth & The Knutters.
Jag trodde nämnde Pontus, fotografen, hade sämsta musiksmaken i bekantskapskretsen, men hans spellistor är ju rena Håkan Steen-samlingarna i jämförelse.
• • •
Chris Johnston fick häromdagen tag i Wayne Gretzky på telefon och skrev en finfin text om The Greatest och hans syn på Sidney Crosby.
Desto svårare är det tydligen att få till en intervju, om Lycksele och The Melkman, med David Rundblad…
– Ja, säger han med ett snett leende, Gretzky får jag tag i direkt. Men Rundblad svarar varken på telefon eller sms.
Ha ha, Zlatan Rundblad.
Svara nu, David. Chris är bäst.
• • •
Gästkabyssen i SAP Center är ligans minsta, i möjlig konkurrens med den i Verizon Center, och det begränsade svängrummet håller efter söndagens träning på att leda till verklig katastrof.
På väg fram till Bengan vinglar jag till i trängseln – och trampar sånär av bladen på två klubbor Sidney Crosby lutat mot sin bänk.
Bengan spärrar upp ögonen.
– Hörrdu…just de där klubborna får du gärna låta bli att sabba.
Shit, det hade till och med varit värre än när Ekeliw ställde sig på klubbmärket i Nashville.
• • •
Men nu jävlar.
Doc Emrick går förbi i pressrummet, tittar upp och säger:
– Hej Per!
Någon har till sist upplyst honom om vad den där konstige oxen som hela tiden morsar på honom heter…
• • •
Apropå begränsat utrymme:
Det är med ambivalenta känslor jag tar hissen upp genom betongklumpen för att få klämma ner mitt breda väsen i auxillery-boxen igen
När jag till slut reste mig i måndags kändes det som att jag blivit smiskad i två timmar.
– Men det gillar väl du, tog sig Youngblood Ekeliw friheten att skoja innan vi skulle spela in podcast igår.
Den som nämnde han klämde.
S&M-Ekan!
• • •
Idag har jag bjudit Janne Niinimaa på en rejäl snus.
Snacka om ära.
• • • 
För bara ett dygn sedan var de flesta överens om att Sharks gjorde sin bästa match i finalserien i måndags – men att Pittsburgh fortfarande var bättre.
Nu har opinionen på något vis svängt.
Sharks har, heter det, tagit över och kommer utjämna serien.
Konstigast av allt:
Jag trodde benhårt på bortaseger så sent som igår, men lutar nu åt att hajarna biter huvudet av pingvinen.
Det är väl förhoppningen om fler cross continental-flygningar som tar sig uttryck på det sättet…
• • •
And directly from Sky Villa Le Beouf in Midtown i New York:
Eken!
På sitt vanliga Eken-sätt flyger han in för att kolla läget, på väg på andra uppdrag, och första frågan lyder:
– Hur är maten här?
• • •
Nyllet Junior är den fjärde svensk jag sett på sånt här prospect-besök under pågående Stanley Cup-final.
2009 kom Victor Hedman med pappa Olle och såg en av finalerna i gamla Igloon i Pittsburgh (och som Vigges ögon lyste när han fick hälsa på Lidas och Zäta…det är ett vackert minne), 2011 var Gabriel Landeskog i TD Garden och 2012 hälsade vi på en mycket blyg Filip Forsberg i The Rock i Newark.
Följer Alexander den trion i spåren blir allt bra.
• • •
När Eken väl får syn på de små stekarna de bjuder på i pressloungen blir han helt till sig.
– Steak!! Må det bli en Game 6, messar han omedelbart upp till pressläktaren.
• • •
Niklas Holmgrens Bööörns sköt som en vettvilling i måndags, men det hade han inte mycket för.
Pingvinerna täckte ju puckar som vore du uppvuxna hemma i John Tortorellas vardagsrum.
Böööörns vägrar dock misströsta.
– Förhoppningsvis har de slut på klubbor snart. Jag ska försöka knäcka klubbens budget, skrockar han.
• • •
Idag tvingades jag checka ut från det förträffliga Marriott-hotellet i downtown, för sista natten ville de – på grund av nån jättemässa imorgon – ha 650 dollar och och hittade redaktionschefen Flash den summan på reseräkningen skulle han komma hit och skalpera mig.
Istället får jag husera ute i Palo Alto – intill arenan där Thomas Ravelli tog straffen mot Rumänien 94; snacka om holy ground! – en natt men det gör inget för imorrn är jag politisk reporter igen.
Det sista stora primärvalsslaget avgörs här i Kalifornien och Hillary Clinton kan säkra den demokratiska nomineringen.
Då är det grannbloggen som gäller.
Men lugn.
På onsdag flyger jag till Pittsburgh och sen är allt som vanligt igen.
• • •
Jag har NBC-studion snett bakom ryggen även i kväll och där är stämningen något mulen en och en halv timme före matchstart.
– Fuck that, säger Milbury när någon i kontrollrummet påtalat något för honom i lurarna.
Såpass.
• • •
Senast var det väldigt segt och tyst och långt mellan inläggen i kommentatorsspåret.
Kom igen nu, folks – det är Stanley Cup-finalen.
• • •
I måndags var isen tydligen sämre än den på Torne Älv under vårarnas töväder.
Antagligen är det därför de har vridit ner temperaturen i tanken ikväll.
Här är kallt like a motherfucker ikväll.
• • •
Han leder fortfarande både poäng- och målligan.
Men i den målsnåla finalen har Joe Pavelski fortfarande inte hängt en enda kasse.
What gives?
Jo, när man är skyttekung väcker man viss uppmärksamhet och blir föremål för motståndarnas oupphörliga uppvaktning och när de är så bra som pingvinerna är det plötsligt inte så jävla lätt längre.
• • •
Det fina med matcherna här ute på västkusten är att de börjar redan 17.00, lokal tid.
Det betyder att de också slutar i anständig tid, även när de går till övertid, varför vi får föredömligt mycket tid över även till glada after game-övningar.
Fast ikväll ska jag köra Eken till hans hotell i Fremont och hämta de skjortor han – som en bra äkta hälft! – plockat med åt papa Biffen och sen ta mig över till Palo Alto och börja förbereda för morgondagens valbevakning, så just den här gången var det detsamma.
Men vi kommer ju tillbaka för en Game 6 också.
Eller?
• • •
Nu säger Pretty Boy Jonta att han är från – Hörnett.
Hörnett?
Kan en plats heta så?
Spring och ställ dig i hörnett?
• • •
Värmningen ska alldeles strax börja och det börjar bli alldeles elektriskt i den tajta hajtanken – mer lik ett rum än andra rinkar, enligt Ekeliw för att det bara finns två läktarsektioner – och jag ryser över blotta tanken på hur det kommer att se ut, och låta, om en halvtimme.
• • • 
Bara nu Sharks ser till att komma in på mål lite oftare och inte hela tiden blir kvar ute i hörnett…
• • •
Ladies and gentleman, pojkar och flickor, vänner och U-båtar:
Det är dags för ännu en Stanley Cup-final i Sharktank i det varma, vackra San Jose
Och jag säger det igen:
Nothing else matters

SAN JOSE – PITTSBURGH 2-2 (Period 3, OT väntar)
• • •
För andra finalen i rad:
Sudden-drama.
Ojvoj.
Hockeysäsongen 2015-2016 avgörs nu.
Så oerhört mycket ligger i potten.
• • •
Glöm hela upplägget med Kryckan och 2013.
Som Erik Norin påpekar på twitter gjorde Hagelin ett mål – shorthanded – i finalen 2014 också.
Ännu en dumstrut på bloggen.
• • •
Naturligtvis är det Big Game Joel som fixar kvitteringen – just som jättechansen i ett fyra minuter långt PP håller på att rinna Sharks ur händerna.
Jag tror på honom nu också.
Eller Hagge… 

SAN JOSE – PITTSBURGH 1-2 (Period 2)
• • •
Där har vi det.
I sista minuten i andra perioden styr Patric Hörnqvist, med Ernst Gunther-skägget fladdrande i i fartvinden, in det första svenska finalmålet sedan Kryckan Krüger gjorde 4-2 när Chicago slog Boston i fjärde finalen 19 juni 2013.
Det får väl vara värt en skål på Wino Wino senare i afton.
• • •
Annars:
Mycket dragkamp.
Tajt.
Och mycket action ändå.
Sharks försöker ta fler och fler initiativ – medan Pens spelar vad som brukar kallas smart bortaspel.
Det ser helt enkelt ut som det brukar när finalserier fått växa till sig och skänkts karaktär.
• • •
Nu får vi äntligen höra det.
du-DU-du-DU-du-DU…
Ja, Sharks får alltså till sist osäkra sitt powerplay – för att Hagge trippar sin landsman Melker – och DJ:n trycker inget ”Jaws”-motivet.
Fantastiskt suggestivt och häftigt.
Men en chans är tydligen inte nog – trots att det alltså är främste penalty killern Hagelin som sitter utvisad.
• • •
Ooooh…Melkmans passning från bakom kassen, mellan sina egna ben, till Burns…där håller han på att ställa till med en finalklassiker.
• • •
Det värsta med de här provisoriska pressboxarna är att de inte går att lämna i pausen – och kaffe har vi inte större chans att få tag i än Sharks har att få powerplay (och bara för jag skriver det får de förstås ett, och därmed kanske jag får kaffe i den här pausen också…)
• • •
Det bästa med de här provisoriska pressboxarna är att de är belägna mitt ute i publikhavet, så vi får verkligen känns på stämningen i hajtanken – och den är electric i hajtanken denna lördagkväll i juni.
• • •
Från där vi sitter – bakom kassen, högt upp – ser det ut som att Coutures skott när han kommer genom sitter och vi ropar alla ”oh, ah, kolla”.
Men no banana.
Pucken tar klockrent i stolpen.
Igen.
• • •
Matt Murray må befinna sig i Kalifornien för förta gången, men han verkar lika hemtam som hippiesarna i San Francisco, filmstjärnorna i Hollywood och surfarna i San Diego.
Han rånar ju Böööörns – och ja, vi tar väl Holmgrens benämning rakt av – flera gånger.
• • •
Många grymtar om att domarna släpper för mycket.
Jag kan tycka att det är bra jag.
Let them play.
• • •
För första och enda gången är det del 16 i finalbloggen 2016.
Jag gillar det på nåt vis.
• • • 
Nu ska jag fan se om det inte går att hitta en skvätt kaffe ändå. Abstinensen börjar bli plågsam.

SAN JOSE – PITTSBURGH 1-1 (Period 1)
• • •
Jamen, titta här.
Det har blivit rumble in the jungle av Stanley Cup-finalen.
Sharks får äntligen spela hockey på sina villkor och lyckas åtminstone några gånger veva igång sin livsfarliga cycle i anfallszonen – den här gången dessutom utan att fastna ute i hörnen hela tiden.
Det betyder inte att de på minsta sätt dominerar de ettriga små fågeldjuren från andra sidan kontinenten, de har fortfarande problem med med deras snabba vändningar och ligger under ordentligt i skottstatistiken.
Men ändå.
Det är jämnare ikväll.
Det är kamp.
Det är heavyweight title fight.
• • •
Visst är det The Melkman som ersätter Hertl i förstakedjan och ni ser ju vad händer:
Thornton producerar sin första poäng i finalen.
Det är självklart för att han har Lyckseles finest vid sin sida…
• • •
Martin Jones gör en av karriärens mer avgörande räddningar när Phil Kessel strax efter kvitteringen kommer loss i friläge.
Om gästerna fått göra ännu ett av sina psykologiska mål i det läget…då hajkäken låst sig, tror jag.
• • •
När människor talar om att Penguins har så många offensiva vapen är det sällan Ben Lovejoy de tänker på.
Men – han finns han med..
• • • 
Sidney Crosby, meet Marc-Edouard Vlasic.
Du kommer ha en del med honom att göra de närmsta dygnen.
• • •
Nu har Justin Braun stått för 50 procent av Sharks alla mål i finalen.
Inte alldeles väntat, får vi väl säga.
• • •
Matchintrot, komplett med tiotusentals små lampor som blinkar synkroniserat till Sharks-fanatikern James Hetfields stämma i ”Nothing Else Matters”, är pretty fucking amazing.
Sedan bara stegrar det när det stora hajhuvudet långsamt sänks ner från taket, medan fansen hytter taktfast med knutna nävar – som en hypnotiserad djungelstam i ”Indiana Jones”.
Sicken frän upplevelse.
• • •
Det är värt att påpeka att Penguins inte tar en endaste utvisning i den här perioden heller.
• • •
Gud välsigne Buffalo News.
Deras utsände har platsen intill mig här i sardinburken, men är inte på plats, så jag och legendariske Puck Daddy har ett öppet säte mellan oss och behöver inte trängas fullt lika brutalt som våra kollegor.
• • •
De små lamporna, som sitter i armband åskådarna fäst runt handlederna, används inte bara introt.
Det blinkar effektfullt hela tiden, i olika färger dessutom – inte minst under nationalsången.
Well, vi befinner oss i närheten av tech-industrins ground zero, så helt förvånad ska man kanske inte vara över att nån får armband att blinka i olika färger…
• • •
Jodå, Ali hedras med en tyst stund.
Fint så – även om det i vanlig ordning förstås är några luspudlar som inte kan hålla käften.
• • •
Jag väntar fortfarande på första svenska finalmålet sedan Kryckan Krügers fullträff i fjärde matchen för tre år sedan…
• • •
Det är inte bara skrivande journalister som har det trångt och härligt i hajtanken

Jo, jag har NBC-studion snett bakom ryggen.
Det kan ni ju tänka på när Milbury lägger ut texten för er i nu i pausen.

Laget som bli mest inspirerat och eggat och upplyft av larger than life-ikonen – den allra störste, The Greatest – som gick ur tiden för ett knappt dygn sedan.
Laget som kan lösgöra det djuriska ursinne som lyser i blicken när han på Elaine’s-stammisen Neil Leifers klassiska foto från fajten i Maine 1965 står böjd över den knockade Sonny Liston och grimaserar som ett lejon.
Laget som lyssnar på visdomsorden om att den som inte har modet att ta risker aldrig kommer att uppnå något i livet – eller att bara den som vet vad nederlag innebär kan sträcka sig ner i djupet av sin själ och hämta det sista gram av kraft som krävs när striden är helt jämn.
Laget som intalar sig att det är bäst och starkast och vackrast – och kan sätta handfängsel på blixten.
Laget som dansar som en fjäril och sticker som ett bi.
Laget som ÄR mest Muhammad Ali.
Det laget vinner den metafysiskt stora hockeymatch som nu ska avgöras i SAP Center i centrala San Jose .
• • •
Hallå från norra Kalifornien.
Här vänder vi ansiktet mot en brännande sol medan väldiga palmkronor rasslar majestätisk i kvällsvinden och brunröda bergskammar avtecknar sig mot den knallblå horisonten.
Som alltid känns det lite konstigt att gå på hockey i slik miljö.
Egentligen vill man ju bara lägga sig vid poolen med en bra Richard Price-roman och beställa in en strawberrry daiquiri – eller gå och lyssna när mariachi-orkestrar i väldiga sombreros framför smäktande serenader om a bleeding corazon, eftersom idylliska Silicon Valley-metropolen San Jose samtidigt har så stark hispanic-prägel.
Men ni känner mig.
Jag vill ha det så här.
Fuck snö och kyla och puritanska föreställningar om hockeyns traditioner.
När Stanley Cup-finalen avgörs ska den 35-gradiga luften dofta av den eviga sommarens blommor.
• • •
Och yeah, var så säker:
Stanley Cup-finalen 2016 avgörs ikväll.
Nej, keeper of the cup Philip Pritchard kommer inte hit och delar ut idrottens mest mytomspunna pokal, men likafullt.
Om Penguins vinner och går upp i 3-0-ledning är hajarna smoked.
Finito.
Harpunerade, upphängda på krok i hamnen, styckade och filéade och upplagda på serveringsfat med remouladsås.
Men om Sharks – i den första finalmatchen någonsin i Sharktank – istället slår tillbaka och reducerar är det plötsligt fight och strid och thrilla’ in Manila igen.
Så insatserna kunde inte vara högre när Lord Stanley äntligen besöker The Bay Area.
• • •
Som vi kunde ana under passet i den rustika träningshallen igår är Tomas Hertl satt ur stridbart skick.
Han kan inte spela – oklart varför; ingen har något minne av att han åkte på någon smäll i Pittsburgh.
Det är ett jäkla slag för Sharks.
– Han har, argubly, varit vår bästa spelare i de två första matcherna, som coach DeBoer med dyster min säger under lördagsmorgonens presskonferens.
Men för reportrar med intresse för blågula vinklar är det inte så dumt, för det innebär att The Melkman Karlsson kan få chansen i förstakedjan med Big Joe och Little Joe.
Det står tydligen mellan honom och gamle Big Boy Zubrus, men varför fundera?
The Melkman levererar alltid.
– Jag är redo om det blir så, jag har spelat med dem förr och trivs i det sällskapet, sa han själv utan att låta det minst uppjagad efter träningen igår.
• • •
När vi kom hit i förrgår var San Jose inte så idylliskt.
Då hade Donald Trump – ett namn jag vanligtvis bara behöver avhandla i grannbloggen – hållit valmöte på Convention Center och regelrätta kravaller utbröt när hans supportrar och arga demonstranter efteråt drabbade samman på downtown-gatorna.
Tårgasen gick fortfarande att ana i den heta luften när bloggen efter lång dags färd över kontinenten anlände framåt halv tio, men de som infann sig tidigare hamnade mitt i the action.
Inklusive Pittsburgh-spelarna.
– Jag var ute och gick och fick inte gå till hotellet som jag ville. Polisen sa nej. Det var ett jäkla liv, berättar till exempel en häpen Sunken Sundqvist.
Ja, så ser det förmodligen sällan ut i Boden.
Men ojvoj.

Det är oroligt i det här landet.
• • •
Bland allt bra pingvinerna gjorde i de två första matcherna var det faktum att de tog så oerhört få utvisningar antagligen det som imponerade allra mest.
Sharks powerplay är den sluttning där alla motståndare till slut stupar, men de fick helt enkelt aldrig, eller i alla fall nästan aldrig, ta sitt mest mördande vapensystem i bruk.
– Vi är dock övertygade om att det finns fler utvisningar där ute och att vi kommer få fler chanser i de närmaste två matcherna, spår DeBoer.
Antagligen, hemmalaget har alltid en liten fördel där.
Men kan gästerna upprätthålla samma slags disciplin är mycket ändå vunnet.
• • •
Man behöver aldrig sitta och fundera på om Niklas Holmgren kommit fram eller inte.
Det hörs, om han säger så.
Han är så glad och lycklig över att äntligen få bevaka en Stanley Cup-final på plats igen – det här är första sedan 2013, faktiskt – att han inte kan låta bli att hojta lika högljutt och entusiastiskt i pressrummet som när han sitter i kommentatorshytten och ser Brent Burns avlossa stora kanonen.
Men god bless gaphalsen från Järfälla.
Han har med sig en hel rulle Ljunglöfs Ettan åt bloggen och visserligen är min stash redan väl tilltagen, men inget går upp mot färskvara direkt från Arlanda.
Jag sitter bara här och smackar belåtet just nu.
• • •
DeBoer verkar definitivt ha förstått värdet av att åkalla Muhammad Alis spirit.
Under lördagsmorgonens presskonferens berättar han plötsligt om hur han som ung man för 30 år sedan faktiskt träffade The Greatest och fick ett eget exemplar av Koranen signerad.
Här är hela storyn:
– I wouldn’t normally share this with you, but I think considering the circumstances today. I got it 30 years ago. I was at my prom at the Royal Connaught Hotel in Hamilton. I was a 17-year-old kid. Had my tux on. I was in the lobby. Muhammad Ali walked in with his entourage. He was there for some type of appearance. I asked one of the entourage if I could meet him with my friends. He said to give him a minute. He came back to me and he said, Muhammad Ali is up in this room. Meet him up in his room in five minutes. Me and three or four of my buddies went up to the room. He got out a Koran for each of us. He wasn’t preaching or trying to convert us, he just personalized each one for us, asked us some questions about what we were doing. It was an unbelievable life experience for me. I think, considering the circumstances, how this guy transcended not just boxing and sport, but how many people he’s touched, it’s an appropriate story to tell.
Återger han den anekdoten för sina spelare med samma besjälade emfas kommer de trampa rakt genom sargen och hallväggen och fortsätta ut på Santa Clara Avenue.
• • •
Holmgren har Håkan Södergren med sig också.
Han var Elitseriens största stjärna i min ungdom, så inför honom – Påsen – blir jag lite starstruck.
Det hindrar mig förstås inte från att upplysa honom om att jag var på isen i Wiener Stadthalle 1987, med facepaint a la Puddy i Seinfeld, och firade hans första VM-guld.
– Var du? Ha ha, ja då var det kul, säger han.
Det var det sannerligen.
• • •
För övrigt utgår jag från att Muhammad Ali hyllas med a moment of silence inför kvällens match.
Annars går jag härifrån (nej, förmodligen inte, men jag blir lite sur…).
• • •
De flesta är övertygade om att hajarna kommer vinna den här duellen, för att de måste och den som måste vinner alltid mot den som ”bara” vill.
Den teorin brukar ju även jag hylla, men jag såg Penguins träning igår och är inte riktigt lika säker som vanligt.

Det var ingen vanlig träning.
– Nej, det var det inte, bekräftar Bengan Hörnqvist och ser lika beslutsam och laddad och okuvlig ut som alla var under övningarna coach Sully utsatte dem för.
• • •
Det vi får se nu är alltså den första finalmatch som någonsin spelats i Sharktank och förväntningarna får Silicon Valley att skälva som när Apple lanserar nya I Phone-modeller.
De lokala hockeyfansen – och de är lika många som de är högljudda – har väntat så länge, så länge.
– När vi vann konferensfinalen kom människor med tårar i ögonen fram och berättade att de haft säsongskort i 25 år och aldrig trodde de skulle få vara med om detta. Att vi spelar Stanley Cup-final betyder verkligen något för människor här, berättar DeBoer.
Jag räknar med ingenting mindre än det värsta jävla stället någonsin när läktarsektionerna fyllts och pucken släpps.
• • •
Senast hade vi ju ett långt och trivsamt samtal om om musik och sång.
När jag nu, tre dygn senare, hälsar på den härlige Doc Emrick tittar han på mig som någon han inte riktigt kan placera och hejar som man gör när man känner sig osäker på vem fan det är som verkar så tjenis.
Men han träffar ju så många, det kan inte vara lätt…
• • •
Pressläktaren i SAP Center är ligans minsta, den har inte plats för mer än 25 textslavar, så NHL har fått bygga tidernas auxillery-box högst upp i ena kurvan och där sitter vi resterande hjon 250 inklämda nu.
Det kommer bli trångt och obekvämt och svårt att skriva – men än sen?
Vi får se en Stanley Cup-final.
Då får det vara hur det vill.
För övrigt var några av oss med redan i Igloon i Pittsburgh 2008 och 2009 och inget kommer någonsin kunna vara mer prövande än auxillery-boxen där.
• • •
Förra gången han skulle spela Game 3 i en Stanley Cup-final låg han under med 2-0.
Nu är situationen den rakt motsatta.
Så även HBK-kedjans blågule representant är ruggigt laddad inför den här thrillern.
– Om vi gick upp i 3-0-ledning…det vore så fruktansvärt jävla bra, säger Hagge och det är nästan så det darrar i stämbanden.
• • •
Ingen i San Jose verkar dock ha trott att det skulle spelas hockey i juni, för de har laddat på med evenemang som om livet hängde på att almanackan fylldes.
I förrgår var det som sagt Donald Trump-möte, igår Andrea Bocelli-konsert här i hajtanken och fotbollslandskamp mellan USA och Colombia – och på måndag är det en jättekonferens.
Det vittnar om brister i det lokala självförtroendet, tycker jag.
• • •
Douglas Murray har inte hunnit hit ännu – han sikter på Game 6, ”när Sharks har chansen att avgöra” – och kollar istället på tv hemma i skärgårn.
Fast det har visat sig vara en utmaning när timmen blir så sen som den ofta blir när matcherna spelas på amerikanska västkusten.
– Jag har otroligt svårt att hålla mig vaken och fattar inte hur mina föräldrar och morfar orkat i alla år. De är fan inte kloka, skrockar han.
Well, morfar är ju Lasse Björn.
Han är gjord av en alldeles särskild sorts virke.
• • •
Som alla som följt den här bloggen under längre tid vet får jag alltid jordbävningsångest när jag är i Kalifornien.
Nu med.
Om en 7.5:a smäller av nu, då blir det bara flisor kvar av den här provisoriska boxen.
Buhu.
• • •
Jag kan fatta att det finns såna som tycker att det blir tjatigt med alla Sidney Crosby-hyllningar hela tiden.
Däremot kan jag inte fatta att inte alla ser – eller vill erkänna – att han faktiskt VARIT en helt magnifik general sedan tredje-fjärde matchen mot Tampa.
Conn Smythe till Sid, det är vad jag börjar tro.
• • •
För några dagar rasade en liten kommentatorsspårsdebatt om huruvida bloggen sett några matcher i San Jose tidigare eller inte.
Jodå, jag har gjort två-tre fajter som utsänd för Bladet – framförallt 2010, när Dogge gjorde sig redo för OS i Vancouver.
Men framförallt var jag och min fotografkompis Jonas Berggren faktiskt här och såg det ursprungliga Winnipeg Jets ta sig an Ulf Dahléns hajar våren 1995.
Vi höll på med ett reportage om nattlivet i Silicon Valley för kortlivade tech-magasinet Hallå och passade förstås på att att gå på hockey.
Jag minns inte så mycket mer än att vi tyckte det var väldigt häftigt att fansen bildade hajkäftar med händerna till det suggestiva ledmotivet från ”Jaws” – och att Arto Blomsten lirade med Jets.
Jonas Berggren är nämligen hängiven djurgårdare och skrek oavbrutet på ”Ärtan”.
Ja, nu vet ni det också.
• • •
Matt Murray, Penguins rookie-sensation till keeper, har aldrig varit i Kalifornien tidigare, berättar han.
Men nu är han här och hey, varför inte börja med en Stanley Cup-final.
• • •
Pretty Boy Jonta från Viasat?
Jojo, han är med här också – till sist.
Hans plan från Pittsburgh i förrgår ställdes dock in, så han fick slagga på dystert flygplatshotell och och kom instörtande först igår kväll.
Sånt SKA hända finalrookies, det är så man blir härdad och lär sig att detta inte är en lek…
• • •
Det är långt från Pennsylvania till The Golden State, men några hängivna pingvin-fans är det som följt oss över kontinenten och nu sitter mitt i hajstimmet med sina svartgula tröjor.
Starkt jobbat.
• • •
Okej, för att knyta ihop boxningssäcken gör vi det på det här sättet:
I blå ringhörna, The Western Conference Champions – San. Jose. Shaaaaarks.
I gulsvart ringhörna, The Eastern Conference Champions. Pittsburgh. Peeeeenguins.
Let’s get ready to rumbllllllle!

Liten bildkavalkad från en day off i San Jose

PITTSBURGH – SAN JOSE 2-1 (Slut, OT)
• • •
Pingvinerna och deras rookies…
Först blir Rust Never Sleeps Game 7-hjälte mot Tampa – och nu slår Conor Sheary till i sudden death.
I fucking Stanley Cup-finalen.
Coach Sullivan visste vad han gjorde när han plockade med sig de där kidsen upp från Wilkes-Barres.
• • •
Det är Groundhog Day för Pete DeBoer.
Så här började även förra Stanley Cup-finalen han var inblandad i, med Devils 2012.
Fast då var det efter två hemmamatcher han fann sig i 0-2-underläge.
Nu har hans hajar två hemmamatcher på sig att utjämna finalserien.
Så han behöver inte vara fullt så vresig som på kvällens presskonferens…
• • •
Man kan också säga:
Pingvinerna och deras sudden-avgöranden.
Det var fjärde gången under årets playoff de tog hem
Tillfälligheter?
Inte det minsta.
Dom som har DET – som Kings för två år sedan – vinner alltid sina övertidsdraman och dom gör det för att dom har rätt sorts killer-instinkt.
• • •
Det är inte bara DeBoer som tjurar.
Logan Couture fräser om att Crosby alltid tjuvar vid tekningarna.
– Men dom låter honom hållas. Han är ju Sidney Crosby, heter det.
App app.
Den som börjar gnälla och fokusera på fel saker går det alltid åt skogen för.
• • •
Humor.
Vi kommer inte ha tillgång till Sharktank på fredag.
För då är det konsert – med Andrea Bocelli.
Time to say goodbye, eh?
• • •
Sheary berättar att Crosby före sista tekningen förklarade hur de skulle göra.
– Han planerade hela varianten och det blev precis som han sa att det skulle bli.
Rätt briljant.
• • •
Jag har redan fått indikationer om att jag och Eken, faktiskt, kan ha plåtar till NBA-finalen i Oakland på söndag.
Det kan man inte missa om tillfälle ges, right?
• • •
Det lyser i ögonen på Hagge efteråt och det går ju att förstå.
Han har spelat Stanley Cup-final förr, men aldrig varit i ledningen.
– Mm, senast låg jag under med 2-0 efter två matcher. Nu ska vi försöka ta nästa också. Och spelar vi som idag är vi inte lätthanterliga, säger han.
• • •
Jublet i Consol när Sheary stänkte in pucken…wow.
Det ringer fortfarande i öronen som efter en AC/DC-konsert.
• • •
Men alla ska nu ta och keep their shirts on.
Jag har följt många Stanley Cup-finaler som betraktats som avgjorda efter de två första matcherna.

Sedan händer alltid nåt som ingen räknat med.
Jag säger det igen:
Vi är alltjämt långt från avgörandet.
• • •
Tack för i natt.
Imorrn väntar lång cross continental-flight så det blir sändningsuppehåll i bloggen.
Men vi hörs från Kalifornien på fredag.

Slut, Sheary avgör. Pens vinner.
Mer sen.

PITTSBURGH – SAN JOSE 1-1 (Period 3, OT väntar)
• • •
Jaha, se på fan.
Vi får finalens första övertidsdrama ikväll.
Mot alla odds.
Penguins har ju varit överlägsna, men så kan det gå när man låter hajar hänga kvar och inte dödar matchen.
Nu är allting up for grabs.
Efter sin sena kvittering kunde ju hajarna smell the blood…
• • •
Såg ni sekvensen när Thornton slog hjälmen av Crosby och sedan crosscheckade honom i ryggen?
Crosbys reaktion:
Han åkte därifrån.
Det hade han inte gjort för tre-fyra år sedan.
The kid har blivit man.
• • •
Ja, vad sa min gamle handbollscoach Kjelle Bula:
– Det blir X. Sen vinner Penguins.
Saida i Dagnyhusen…
• • •
Det är många som har tidiga flighter till Kalifornien imorrn och inte är helt nöjda med det här.
Jag flyger dock först på eftermiddagen, så let it happen…
• • •
Hjältar?
Gör ju inget om det blir Vlasic.
Då för jag 720 dollar.
Men jag tror mer på Big Game Joel – eller Bengan Hörnqvist.

PITTSBURGH – SAN JOSE 1-0 (Period 2)
• • •
Vi anropar kustbevakningen i Bay Area:
Mayday, Mayday – de lokala hajarna is going down.
Som vi konstaterade i introt är det ingen total katastrof att ligga under med 2-0 efter de två inledande bortamatcherna i en finalserie.
Men att spela så här, att vara så här tam och blek, att få så här lite uträttat, att förefalla så här oförmögen att lösa problemen motståndaren orsakar, att ha stjärnor som syns så lite, det är mycket alarmerande.
• • •
Kessel Kessel Kessel!
Det är han som spräcker Jones nolla när HBK-kedjan brer ett tjockt lager smör på en ny macka – och i det smöret halkar backparet Dillon-Polak omkring som Dupond och Dupont.
Ojvoj.
• • •
Fram till första finalmålet i Phil Kessels karriär är det påfallande tomt i det Pages-dokument jag har öppet för att fylla med anteckningar.
Det händer inte så mycket när gästerna är upptagna med att sänka hemmalagets hastighet – och hemmalaget fokuserar på att inte tillåta gästerna att få etablera långa anfall.
Men sen så.
Showen kommer igång.
• • •
Men alltså, i en Stanley Cup-final ska man inte få göra så enkla mål som det Phil Kessel blir serverad.
Dillon och – framförallt – Polak skiter en stor, illaluktande lök.
• • •
Se där, lite större trängsel i spåret nu.
Bra så.
• • •
Hemmafansen kan inte få nog av Hagge, Bonino och Kessel.
– HBK, HBK, HBK, skanderar de så laptoppen hoppar på skrivbordet framför mig.
• • • 
Är det Viktor Norén som ska vinna Stora Finaltipset i eget majestät i år?
Rockstjärnan var den ende som hävdade att Penguins skulle svepa hajarna.
• • •
Här har Penguins lyckats undvika att ta en enda utvisning på nästan två hela perioder.
Då drar Ian Cole på sig en helt onödig – i offensiv zon.
Nu har Sharks en liten, liten chans att komma tillbaka i början av tredje.
• • •
Står och pratar med Hedbä när Billy Guerin plötsligt får syn på honom och ropar:
– Jojo! Kul att se dig
Jojo?
Den kände jag inte till.
• • •
04.00 i Sverige natten mellan 1 och 2 juni…jag antar att morgonen är ljus och magisk?
Please, berätta lite om den…