PITTSBURGH – TAMPA 2-1 (Slut)
• • •
På ena sidan hajar, på andra pingviner…
Där har vi the set-up i Stanley Cup-finalen 2016.
Det låter, när man ser det så, som det bara kan sluta på ett sätt, men no way.
Det är en särskild sorts pingviner som bor i Pittsburgh, utrustade med huggtänder och vassa klor och ruskigt klipp i steget.
Ett episkt slag väntar.
• • •
Det är minst sagt stojigt inne hos segrarna efteråt. Barn och fruar och gamla klubblegender ramlar runt bland utrustning kastad på golvet medan lyckorusiga hjältar står i ”Eastern Conference Champions”-kepsar och ger intervjuer.
– Vilken kväll, säger Bengan om och om igen, vilken kväll…
Det är sällan hockeyspelare som blivit klara för sitt livs första Stanley Cup-final har så mycket mer att komma med…
• • •
Såg ni då, Crosby ryckte tag i Prince Wales-trofén som om han längtat efter den i hela sitt liv
Och precis som vi konstaterade i introt handlade det om omvänt skrock.
–Jag tog inte i den 2008. Då förlorade vi. Året därpå gjorde jag tvärtom. Då vann vi. Så jag tänkte det var lika bra att fortsätta så, flinar han.
• • •
Bryan Rust alltså.
Han är ju årets Max Talbot – i miniformat.
2009 gjorde Talbot båda målen i Game 7 i finalen – och det räckte till 2-1-seger.
Känns det igen?
Skillnaden är att Rust är rookie och aldrig varit i närheten av en sån här match.
– Jag spelade med hans brorsa i college och nu är vi lagkamrater här. Det känns lite speciellt, säger Hagge.
• • •
Med tanke på hur mycket elände som drabbat dem det här året är det otroligt att Bolts lyckades ta sig så här långt.
När den förtvivlan som lyste i ögonen på dem när de lämnade Consol ikväll lagt sig kan de vara fan så stolta.
• • •
Överhuvudtaget är det helt mindblowing hur mycket rookisarna betytt för Penguins i det här slutspelet.
Herregud, Murray, Rust, Sheary, Kuhnhack…
• • •
Det finns mycket mer att säga om det som hände här ikväll, och allt det ledde till, men jag är utpumpad och slut och stänger den så kallade butiken.
Nu väntar en monstruös jobbhelg och bloggen är tyst tills vi brakar igång igen på måndag.
Hörs då.

Slut.
Pens vinner med 2-1 och är klara för Stanley Cup-final.
Mer kommer senare.

PITTSBURGH – TAMPA 2-1 (Period 2)
• • •
Pittsburgh är bra.
Det är inte Tampa.
Därför kan de nog börja tanka tanka 747:an på den lilla flygplatsen i San Jose snart.
Hajarna ska, ser det i alla fall ut som just nu, flyga över kontinenten på lördag.
Hemmalaget får det där först amålet redan efter knappa två minuter och tar sen över totalt.
Det är långa stunder spel mot ett mål – och när wonderkid Drouin kvitterar känns det som en, eh, ja, bolt of lightning från klar himmel.
Där skulle dynamiken eventuellt kunna förändras, gästerna få en boost och hemmalaget uppleva orättvisan som demoraliserande.
Men Vasiljevski – som fram till dess varit så lysande – lägger ögonblicket därpå ett saftigt strutsägg och sen är det lika igen.
Ljuvligt för de svartgula fansen, en plåga i Ekeliw-land…
• • •
”Somliga känner bara lust och inspiration när de plötsligt befinner sig Game 7-stormens öga…söker sig oavbrutet till the action”, slog jag fast i kvällens intro.
Det var Bryan Rust jag menade.
Vilken winner.
Han spelar sitt livs första Game 7 – i alla fall på den här nivån – vid 24 års ålder, är helt fantastisk och gör två mål.
• • •
Synd om Vasy, visst, han får tvål i händerna, men det är som för Pat Bonner i VM 94.
Det får inte hända i en så stor match.
• • •
Bolts håller på och såsar med ett långsamt byte.
Det ser Määttä direkt, slår en enastående lång passning till Malkin, som spelar vidare till Kunitz och han hittar den vilt framstormande Rust Never Sleeps med en klassmacka mitt i slottet.
Who ah!, skulle Al Pacino-karaktären i ”En kvinnas doft” sagt.
• • •
Ser nu på bilder på Pens twitterkonto att det inte bara är här inne det är sånt glödande tryck.
Hela backen jag varje dag vandrar upp och ner mellan hotellet och mediaentrén är packad med fans som ser matchen på storbildsskärmar.
• • •
Vigge har lärt sig av Strålle och agerar extraordinär målvakt.
Det kan visa sig oerhört betydelsefullt.
• • •
Jatte, ha ha, vad säger du, är det strömavbrott i Sollentuna?
Vilken mega-osis.
De borde koppa upp de lokala reläverken mot sin representant här i Consol – hans hjärta skulle kunna driva hela kommunen.
• • •
Bolts har problem med Pens otroligt ivriga forechecking och sprider tidvis turnovers omkring sig i egna zonen – samtidigt som de mest trampar luft de få gånger de kommer upp i offensiv zon.
Inte heller utmanar de fysiskt, vilket brukar vara en bra idé mot Pens.
Smooth talkin’ Cooper har att jobba med om säsongen inte ska vara över om 20 minuter.
• • •
Det är fler än Rust som är on a mission i hemmalaget.
Malkin, Hagge, Crosby….de ser ruskigt beslutsamma i varenda byte.
• • •
Klart Doc skriker.
Det är ju upphetsande det här!
• • •
Men hey, nu ska vi inte inbilla oss att något är klart.
Jag tycker mig minnas en ruskig Tampa-push i förrgår.
Vad som helst kan fortfarande hända.
Det är Game 7….

PITTSBURGH – TAMPA 0-0 (Period 1)
• • •
Åh, den här feelingen…
Stämningen är så förtätad, ljudnivån så bedövande och förnimmelsen att något oerhört avgörande pågår framför ögonen så stark att själva livskänslan stegras och blir mer påtaglig.
Och då har det ändå inte hänt så mycket ännu.
Anspänningen är stor och spelet låst.
Cullen och Rust Never Sleeps har varsin fin chans, men till skillnad från i tidigare dueller är det ännu ingen som skaffat sig tydligt momentum.
Alla väntar antagligen på det där första målet.
När det kommer – och förr eller senare gör det det – kommer dramat få tydligare karaktär.
Men som sagt:
Jag njuter redan nu av den förhöjda livskänslan.
• • •
Nej, Cooper bluffade inte.
Chris och Lesley Stamkos 26-årige pojk spelar verkligen.
Vilken happening.
• • •
Det smärtar i trumhinnorna när hela – h-e-l-a – Consol förenas i ”Let’s go, Pens”-ramsan strax innan nationalsången.
Anfäkta och anamma, som Kapten Haddock skulle sagt.
• • •
Fast 91:a n Stamkos används väldigt, väldigt försiktigt.
Bytena är få och korta – och han ingår inte ens i första PP-uppställningen.
Det är nästan, nästan så man frågar sig:

Varför?
• • •
När matchen väl börjar räcker det att pingvinerna kommer över rödlinjen för att 20 000 ska vråla rakt ut.
Hey, nåt stort pågår downtown Pittsburgh.
• • •
Jag vet inte vet inte vem han är, men kollegorna – liksom åskådarna – blir väldigt till sig över att fotbollslaget Steelers coach Mike Tomlin är här, i Lemieux-jersey.
• • •
Brian Boyle är inte så smart när han , under pågående PP, åker och hugger på motståndarklubbor som vore han Lumberjack Joe och klubborna stockar i skogen.
• • •
Det hann jag inte ens reflektera över medan spelar-spelar-inte-dramat timmarna innan puck drop, men faktiskt:

Det här kan vara Steven Stamkos sista match för Bolts…
• • •
Hey, nu är mini-X:et, Tim Erixon, här på pressläktaren – med Oskar Sundqvist.
Skellefteå regerar i Consol.
• • •
Kidsen i målgårdarna verkar inte vara det minsta tagna av att de spelar sina livs matcher.
Framförallt har Vasy agerat med ett jäkla bett.
• • •
Jo, John J, jag tänkte på dig – utan att egentligen veta vem du är – när jag tog bilden på Doc och Hagge.
• • •
Cally och Bengan är båda från vettet som slänger sig och täcker skott av det slag de får på sig – och just därför så ovärderliga för sina lag.
• • •
Nu spelar de ”Born To Run” i PA:t.

Det ser jag som en uppmaning att gå och hämta en RC Cola.

Game 7.
Mytiska Game 7.
Episka Game 7.
Sägenomspunna Game 7.
Game 7 – som skapar legender, skriver om historien och definierar hela liv.
Game 7.
Ikväll får vi uppleva denna hockeyns högsta välsignelse i Consol Energy Center i ett blåsigt och grått Pittsburgh.
Det är do or die för Pittsburgh Penguins och Tampa Bay Lightning i Eastern Conference Finals.
Allt eller inget.
Paradiset eller mörkret.
Vinnaren får spela Stanley Cup-final mot San Jose Sharks och förloraren får sitt hjärta krossat.
Det känns rent högtidligt – ja, nästan sakralt – att få bevittna och vara med om.
Hjärtat dunkar hårt, det pirrar oavbrutet i mellangärdet, euforin forsar genom systemet.
Ah.
Jag säger det igen:
Game 7.
Mytiska, episka, sägenomspunna Game 7…
• • •
Ljudstyrkan i frågan som ekat genom hela konferensfinalen ökar:
Spelar Steven Stamkos?
– Nej, säger han själv när han genomgår den vanliga morgonrutinen med mediahopen i omklädningsrummet, inget har ändrats i min status.
Men vi är, för första gången, inte hundra på att Tampas superstar talar sanning.
Han syntes på lagets powerplay-möte i morse och han klev, till skillnad från vid alla tidigare tillfällen, av isen efter värmningen i normal tid.
Det kan vara så att coach Cooper – som inte håller någon presskonferens under förmiddagen och sålunda varken säger bu eller bä i ärendet – försöker iscensätta tidernas surprise här.
I så fall:
Ojvoj!
• • •
12 juni 2009 spelade Penguins en Game 7, i självaste finalen, mot Detroit Red Wings i Joe Louis Arena – och vann.
Kvällens match är den största den ärevördiga organisationen varit inblandad i sedan dess.
Jo, de har spelat ytterligare ett antal Game 7 under de snart sju år som hunnit gå, men bara i första och andra rundan.
Nu ligger ett nytt framträdande i finalen – i så fall det första sedan en lyckorusig Sidney Crosby lyfte bucklan i den luggslitna hallen i Motown – i potten.
Det skulle krävas vassare pennor än min för att beskriva den feber denna oehörda realitet utlöst i Pittsburgh
Staden som kallar sig The City of Champions törstar så oerhört efter en ny triumf medan den här generationens hjältar – Crosby, Letang, Malkin – fortfarande är i sin prime,
De måste, lyder den the local gospel, få vinna minst en gång till.
Måste.
Och nu, ikväll, 2540 dagar sedan slutsignalen gick i The Joe och resultatet 1-2 blinkade från ligans äldsta jumbotron, har de chansen att ta sig fram till de gyllene portarna igen.
Det kommer bli helt elektriskt här ikväll – i hela stan.
• • •
Love is all you need, konstaterade ju redan Beatles och Carl Hagelin från Nykvarn i Södermanland håller med.
– Det handlar om kärlek till sporten ikväll. Spelar man inte bra i en match av den här sorten har man ingen kärlek till sporten, säger han när bloggen hör sig för om känslorna inför säsongens klimax.
Dylik poesi hör man sällan i NHL:s omklädningsrum
Men det är förstås sant.
Nu skiljs pojkarna från männen och dom som det verkligen är något med älskar det här ögonblicket.
• • •
Strålle Strålman har nerverna under kontroll.
Det framgår om inte annat när han under förmiddagen sitter och drar i nya skosnören genom de små hålen i skridskorna – medan en flock väntande murvlar står i halvcirkel runt honom och studerar varje rörelse.
Den västgötske missar inte ett beat.
– Man får inte göra det här större än det är ändå. Våra liv är inte hotade, säger han när hopen skingrats och bloggen slår sig ner på bänken intill för enskilt samtal.
– Och det vi ska göra skiljer sig inte från det gör varje dag. Vi möter inte fler spelare än vanligt och vi har inte fler målburar att skjuta mot. Så man ska göra som vanligt men också passa på att njuta av att få vara med om en så stor match. Det är få förunnat.
Strålle sliter upp ytterligare en förpackning med skosnöre och börjar greja med nästa skridsko.
Ännu en gång:
Lugnet såna här gånger…
Det är helt förbluffande.
• • •
Men utöver den kärlek poeten från Nykvarn talar om kommer också fear and desire in to play såna här kvällar.
Somliga känner bara lust och inspiration när de plötsligt befinner sig i Game 7-stormens öga – andra blir istället bara rädda för att misslyckas.
Det går aldrig på förhand att vet vem som reagerar hur, och spelarna själva har ingen aning förrän den upplevt hur eldsflammorna hettat i ansiktet, men det brukar vara lätt att se.
Den ene söker sig oavbrutet till the action, den andre vill inte ens ha pucken.
Check it out.
Det är en Game 7 Special…
• • •
Drömmer under en orolig natt – det går inte att sova när en Game 7 väntar – att jag möter Ben Bishop i en korridor på ett hotell i Key West, av alla ställen.
– Ska du spela, frågar jag.
Han tittar upp och nickar entusiastiskt.
– Men, svarar han, jag vill själv berätta för Ekeliw. Har du numret?
Ibland behöver man inte fundera så länge på om man ägnat för mycket tid och energi åt ett enda ämne…
• • •
Det blir under all omständigheter en kort turn-around i New York under helgen, men riktigt halsbrytande om Tampa tar det här ikväll.
Då måste jag antagligen flyga till Kalifornien redan på lördag kväll, för att hinna till söndagens Media Day – ett omistlig evenemang som alltid innebär själva startpunkten för The Stanley Cup Finals.
Om istället Penguins triumferar ska vi vara tillbaka här på söndag lunch och då räcker det med en morgonflight samma dag.
Vad ni ska göra med den informationen kan man undra, men några av er har vid tillfällen visat fäbless för logistiken…
• • •
– Bengan från Sollentuna, säger jag lite tankspritt för mig själv när Hörnqvist kommer trampande genom Pens-rummet.
– Det är jag det, svarar han glatt och hurtigt.
Det är ju det – och fan vet, men visst känns det som att han finns på jorden för Game 7?
– Mja, he he, man kan ju hoppas. Men jag vet inte. Jag har aldrig spelat en tidigare.
Se där, det trodde jag.
Men likafullt:
Bengan från Sollentuna kommer vara en av de där som befinner sig i närheten av the action kvällen lång, därom är jag helt övertygad.
• • •
Enklast, om Pens vinner, vore ju kanske att stanna här och ta några välbehövliga dagar off i Western Pennsylvania-grönskan.
Men nej för fan.
Jag måste hem – för att tvätta, hämta snus och, framförallt, se New York.
• • •
The Prince Wales of Trophy kånkas in i Consol via lastbryggan under sena eftermiddagen.
Den ska Bettmans sidekick, Bill Daly, räcka över till Eastern Conference-mästarnas kapten innan aftonen är över.
Och jag gissar att bägge planerar att, i strid med vidskepliga sedvänjor, ta i åbäket.
Crosby gjorde det inte 2008 och sen fick Pens stryk i finalen. 2009 bytte han taktik och då vann de istället.
Han har knappast glömt.
Det har inte Stamkos heller. Han undvek the touch ifjol och kommer därför lyfta pokalen över huvudet i år.
• • •
Bortsett från i mina förvirrade drömmar finns det inte längre några målvaktsissues i den här konferensfinalen
Matt Murray kommer stå för Penguins och Andrej Vasiljevski för Tampa.
Kort sagt:
Två 21-åriga burväktare går, samtidigt, upp i livets första Game 7.
God bless them.
Det kommer vara det svåraste, mest pressande och omtumlande de varit med om.
• • •
Den minst skrockfulle kapten som fått ta emot Prince Wales-pokalen av Daly måste vara Alfie.
Han stod med pjäsen i famnen och strålade när jag intervjuade honom efter den avgörande konferensfinalen i Buffalo 19 maj 2007 (jo, jag googlar – jag är inte Björn Hellberg och har den sortens datum redo at will…)
– Jag tror inte det minsta på vidskepelse, gjorde han klart.
Så gick det som gick i finalen mot Ducks också…
• • •
Vigge Hedman blir inte arg särskilt ofta, men när det händer är det allvar – och efter matchen i tisdags var han riktigt förbannad.
Framförallt, förmodligen, på sig själv.
Därför höll han sig också – vilket är mycket ovanligt – borta från media och faktum är att han inte syns till idag heller.
Men det är nästan så jag kan känna hur ilskan hänger kvar i luften runt hans plats i omklädningsrummet.
Pansarkryssaren från Fäbodvägen tänker ta revansch ikväll.
• • •
Fan vilken run Senators hade fram till finalen 2007, påminns jag om under googlandet.
De slog Pittsburgh med 4-1, de slog New Jersey med 4-1 och de slog Buffalo med 4-1.
Då är man on a roll.
• • •
Hörrni, de har nått finalomgången i Guldskölden också och…tja, ser ni några bekanta namn ni är ni ju välkomna att slänga in en röst.
Bloggen skulle bli mycket glad.
• • •
Det är först på bussen från hotellet till arenan innan själva matchen Strålle börjar pumpa dödsmetall i lurarna.
Slayer?
– Jag har spellistorna på shuffle så det kan bli lite av varje. Och ja, ibland kommer Slayer.
Under laddningen i omklädningsrummet blir det besvärligare, för då pumpar kidsen Swedish House Mafia och slikt för att komma i rätt mood,
Hårdrockare brukar ha vissa problem med den sortens konstnärliga uttryck.
– Inga kommentarer, säger Strålle och ler snett.
• • •
Den ständigt omsusade Doc Emrick gör sina egna små räder i omklädningsrummen under morgarna, tar spelarna när de är klara med oss vanliga sluskar och fyller ett anteckningsblock med information och små anekdoter inför kvällens sändning.
Så här fint ser det ut när han talar med en nykläckt poet från Nykvarn.

• • •
The plot thickens medan introhamrande pågår.
Stammer anländer till Consol i bussen med resten av laget två timmar före puck drop.
Det har han inte gjort under någon av de tidigare konferensfinalerna…
• • •
Noterar att Jacke Silfverberg, enligt Gefle Dagblad, är en av de fem forwards Tre Kronor-ledningen presenterar i morrn.
Good for him.
Han var inte på min slutgiltiga lista, men definitivt med i ”diskussionen”, så det känns ändå helt ok.
Bara Bengan och Hagge får the nod efter den här slutspelsuppvisningen.
Eljest blir bloggen lite tyken.
• • •
Äter pressmiddag med Glenn Healy och han den långe reportern, Scott Oake..
Bara så Erik vet!
• • •
Han tryckte i sig tio koppar kaffe redan under matcherna i serien mot Washington.
Vad kommer Oskar Sundqvist då upp i för mängder en sån här kväll?
– Jag tror det blev 20 senast. Men när Tampa började jaga i tredje gick jag ner till omklädningsrummet och lät bli att titta, berättar han.
Och ikväll?
Han bara ruskar på huvudet.
Mm, i vissa avseenden är Game 7 antagligen ännu värre för de spelare som sitter på läktarna än för de som befinner i sig i skyttegravarna där nere.
• • •
Inget blir – i formell mening – mer klart för att smooth talkin’ Cooper håller presskonferens vid 18.30.
Innan någon hinner ställa en enda fråga säger han:
– Don’t ask about the lineup at all. Questions about Game 7 only.
Sedan tillägger han, kryptiskt:
– Om Stamkos spelar är det för att vi försöker ställa bästa laget på isen. Om han inte spelar är det för att han inte var tillgänglig ikväll.
Hm.
Det börjar verkligen se ut som att Mister Superstar verkligen GÖR comeback.
Men det kan också – mycket väl – vara så att Cooper försöker fucka med Sullivan, slänger in Stammer på värmningen och sedan stryker honom.
Vilken player han är i så fall…
• • •
– Man hörde att han svor i alla fall.
Oskar Sundqvist ler brett när jag berömmer kompisen Melker Karlsson insats i San Jose igår.
Ja, The Melkman gjorde ju en Anders Järryd och avlossade ett ”fan” som hördes över hela världen när den fina styrningen i förstaperren inte gick in.
Kan bli klassiskt.
• • •
Sullivan höll å andra sidan på och bluffade lika fräckt med sina målvakter i första serien mot Rangers.
Nu får han – kanske – smaka samma medicin.
• • •
Det höll på att gå åt skogen med hela outfit-upplägget eftersom hotellet i Tampa inte klarade av att utföra utlovad kemtvätt i förrgår – badrumsånga räcker bara so far – men tack och lov kunde etablissemanget här i Pittsburgh i alla fall hjälpa till med pressning efter ankomst igår.
Så jag har the classic Game 7-uniform.
Svart kostym, ljusblå skjorta och en milt gul slips, förbehållen de allra största hockeymatcherna.
• • •
Jag har inga egentliga skäl, men jo.
Jag är nervös.
Så jag knappt kan sitta still.
It’s Game 7.
• • •
Youngblood Ekeliw ska enligt uppgift sänka ett par kalla under nattens match.
Beware, ni som följer den unge mannens twitterkonto.
Han är inte sig själv under stora Tampa-matcher ens i vanliga fall. När han får alkohol i den där späda kroppen kan precis vad som helst hända.
• • •
Nu breakar vår Abris – den förträfflige Hans Abrahamsson – att Robin Lehner är uttagen i World Cup-truppen också.
Utmärkt – både avslöjande och själva nyheten.
Jag har länge tyckt att Robin borde få chansen att visa upp sig i landslaget, och han kommer definitivt höja stämningen i truppen.
• • •
Nej, jag har fortfarande inte hunnit testa HBK-mackan
Men blir det final här nästa vecka lär jag inte komma undan.
– Det är just därför jag vill vinna ikväll, säger Hagge.
Sanningshalten i det uttalandet är ganska liten, skulle jag vilja påstå, men vi har en deal.
• • •
Övertid.
Nej, förlåt.
Det var bara nåt jag tänkte.
Apropå nerver och hög puls…
• • •
I San Jose sitter ledartrojkan DeBoer, Spotter och Hedbä nu på rad i varsin recliner i tv-rummet i det gemensamma huset för att scouta finalmotståndare.
Tror jag.
Men icke.
”Nej, vi ska se matchen på rinken. Det har varit rutin så här långt. Vi är vidskepliga”, messar Hedbä.
Ha ha, det är nåt rart med det.
• • •
Vad ska NI göra närmaste dagarna då?
Efter ikväll blir det bloggpaus åtminstone till söndag – och ingen match förrän på måndag.
Jag räknar kallt med att ni pepprar kommentatorsfältet med era finaltips, inklusive långa motiveringar.
• • •
Breaking news:
Nummer 91 ÄR på isen för matchvärmning.
Huruvida det innebär att han spelar – who knows?
Cooper är advokat och har en hel rävfarm bakom örat.
• • •
Det är nåt med rinkarna under den här sortens Big Nights.
De lyckas få mer wattstyrka i strålkastarna, mer suggestivt skimmer i isen, mer dallrande tunn dimma i luftrummet ovanför läktarna.
Det känns som…en bal på slottet.
Förtrollande.
• • •
Nu så.
Game 7, baby.
History will be made.

SAN JOSE – ST. LOUIS 5-2 (Slut)
• • •
Do you know the way to San Jose, frågar Dionne Warwick i den klassiska sången.
Well, jag kommer göra snart, lady souldiva.
För vid min gud:
Stanley Cup-finalen 2016 kommer att avgöras i SAP Center – mer känt som Sharktank – på 525 W Santa Clara Street.
Jag ser väldigt mycket fram emot att få komma dit.
• • •
De emotionella kontrasterna efter den här sortens avgöranden är verkligen brutala.

Först får man se hur oerhört lyckliga såna som Big Joe Thornton och Patrick Marleau och Joe Pavelski är när de äntligen – efter alla nederlag och motgångar och förnedrande kollapser – når den här milstolpen och man blir ju alldeles rörd.
Sen visar de plötsligt hjärtskärande bilder på en gråtande David Backes i Blues omklädningsrum
Han berättar om hur Steve Ott inför Game 5 hjälpte honom med något som fick honom att må såpass bra att han kunde spela , fast det innebar att Ott själv inte fick plats i laguppställningen, och sedan bryter han bara ihop.
Fy satan.
Men på något sätt säger båda scenerna något om varför Stanley Cup är det största, och svåraste, som går att vinna.
• • •
Big Game Joels smeknamn är sannerligen inte taget ur luften.
Det är ju helt sanslöst att han alltid, alltid gör avgörande mål i de viktigaste matcherna.
– Men det är ingen tillfällighet. Om man alltid är clutch på det viset, då är det en gåva man har. Och den försvinner inte, säger coach DeBoer.
• • •
Fatta hur en sån som Marleau känner sig ikväll.
Han har spelat med Sharks sedan säsongen 1997-1998.
Nu – nästan två decennier senare – får han belöningen.
• • •
DeBoer säger också att han vunnit en konferensfinal tidigare – med Devils 2012 .
– Och hur bra det än känns just ikväll blir det ändå en dålig sommar om man inte vinner nästa serie också.
Just det.
Någon av bergkedjorna Penguins och Lightning måste bestigas innan det blir RIKTIGT roligt.
• • •
Till och med Hitchock ser tagen ut på sin presskonferens.
– Vi har killar i vårt omklädningsrum som är så förstörda att de inte ens kan prata, säger han med lätt darr på stämbanden.
Usch.
• • •
För Big Joe kvittar det vem som vinner här i Pittsburgh imorrn.
– Jag kan möta bägge två! De får byta om 40 man om de vill, jublar han i Brian Bouchers mikrofon.
• • •
Men trots all förtvivlan – när bluesmännen möter sina banemän i the handshake är storsinta och generösa och önskar dem lycka till.
I just det ögonblicket känns det alltid som att hockey är det bästa världen har.
• • •
Huruvida Big Joe ska se dramat mellan Pens och Bolts är inte helt klart.
– Min dotter brukar vilja att jag tecknar och ritar med henne istället för att titta på tv så vi får se, skrockar han.
• • •
Hu, det kommer inte bli mycket tid till att sopa ihop stora finaltipset i år.
Men Sharks gav mig åtminstone ett dygn till just precis nu.
• • •
Står en stund vid hotellrumsfönstret på 21:a våningen och tittar ut över Pittsburgh.
Natten är tyst och stilla.
En hel stad har dragit sig tillbaka i väntan på dagen som kan förvandla våren till den bästa sedan förra decenniet…

We’re going to California, baby.
För jäpp:
San Jose Sharks vinner med 5-2 och ska, för första gången i historien, spela Stanley Cup-final.
Ojvoj.
Mer kommer sen, nu ska jag skriva lite referat och så

SAN JOSE – ST LOUIS 2-0 (Period 1)
• • •
Mayday, Mayday.
Blues is going down.
Ja, de befinner sig nästa i samma förtvivlade läge som Captain Quint när han långsamt hasar ner mot hajens käftar och är på väg att bli tuggad till slamsor.
Gästerna gör en mycket bättre andraperiod, absolut; de dödar en fyra minuter lång utvisning – mot världens bästa powerplay, mind you – och iscensätter sedan en rätt intensiv push.
Men de vaskar inte fram särskilt heta chanser och när de vid ett tillfälle ändå gör det – Lehterä avlossar ett direktskott på nära håll – visar Marty Jones att han verkligen är Hedbäs elev.
Och dessförinnan har Big Game Joel Ward redan ökat på till 2-0, så…båten läcker och motorn hackar.
• • •
Nu är det Troy Brouwer som tar en sån där gravt ointelligent och självisk utvisning för att han blir lite förbannad.
Jag förstår att Hitch himlar med ögonen och svär tyst ner i båsgolvet.
• • •
Jacob Nilsson-Ehle, helt korrekt.
Vlasic syns ju inte lika mycket som San Joses spektakulära superstars, men han är ett defensivt geni och har verkligen tagit bort den livsfarlige Tarasenko ur den här konferensfinalen.
• • •
Via Facebook kommer det till min kännedom att Sharktank just ikväll har så fint besök att alla borde ställa sig upp och bocka och buga.
Självaste Jonas Bergqvist – legendaren från Leksand och Tre Kronor – är på plats.
Ojvoj!
• • •
Jodå John, jag har varit i Sharktank tre-fyra gånger – men aldrig på slutspelsmatch.
Det är det jag ser fram emot.
• • •
Metallica-sångaren James Hetfield är också i SAP Center ikväll – iförd Sharks-jersey.
Coolt det med.
Men inte lika stort som att nummer 18 sitter där och pratar dalmålsskånska.
• • •
Som dom säger när de skålar i filmen – Steven Spielbergs ”Hajen”, om det undgått någon – jag tjatar om ikväll:
Here’s to swimming with bow legged women.
Nu kommer det en sjusatan till tredjeperiod som, kanske, avgör allting.

SAN JOSE – ST. LOUIS 1-0 (Period 1)
• • 
För att travestera chief Brody:
Blues is gonna need a bigger boat…
För det ser ut som när Steven Spielbergs monsterhaj börjar attackera Captian Quints skruttiga lilla fiskeskuta i farvattnen utanför Amity.
Blues försöker så gått de förmår – som Quint, Brody och Hooper försöker med harpuner, flytbojor och syrgastuber.
Men besten de har emot sig är för stark, för beslutsam och för blodtörstig.
SÅ ska man starta en Elimination-match på hemmaplan.
Bolts borde se och lära.
• • • 
Joe och Joe rullar med ögonen redan efter fyra minuter.
Den Stora kommer fri och missar – men Den Lilla snappar upp pucken bakom kassen, snurrar bort både Bouwmeester och Elliott och trycker in 1-0.
• • •
Brian Boucher är ett litet fynd som rinkreporter, tycker jag.
Saklig och trevlig – men med en edge som många andra saknar.
• • •
Visst har även The Melkman blodvittring ikväll.
Han är väldigt nära mål med en vass styrning och kommentatorerna talar i tungor både om hur backcheckar och täcker skott.
• • •
Min dyre vän Chris Johnston kommer plötsligt med breaking news om att Florida och Vancouver håller på att slutföra en trejd som skickar Erik Gudbranson i ena riktningen och Jared McCann i andra.
Det är sånt riktigt bra journalister luskar fram ur the Stanley Cup noise .
• • •
Man ser aldrig coach Hitchcock leva rövare i båset, men ikväll gör han.
Och undra på det.
Det är – som ni påpekat i spåret – bara Alex Steen som verkligen är effektiv i försöken att hålla den vilt tuggande hajen stången.
• • •
Om det nu blir Sharks som tar ena finalplatsen kan jag inte förneka att jag ser väldigt mycket fram emot att få uppleva stämningen i Sharktank.
De som är där påstår att öset på läktarna är det överlägset vildaste, och mest högljudda, i hela slutspelet.
• • •
Jag säger det igen:
Joe Pavelski är Mister Conn Smythe.
• • •
Nå, det står fortfarande bara 1-0.
Kan Blues höja sig och få in en kvittering är ingenting omöjligt.
Till slut lyckades ju till och med Brody och Hooper faktiskt besegra sin haj…

När vithajen sätter in dödsbettet i sina byten rullar de kalla ögonen in i skallen så att det vita brosket på baksidan blottas.
Ikväll hoppas en hel glamorös, amerikansk landsända – The Bay Area, inklusive Silicon Valley – att St. Louis Blues tvingas bevittna det fasansfulla fenomenet.
Det är de – hoppas man – som ska jagas, bitas ihjäl och ätas upp i den största hockeymatch som San Joses hungriga hockeyhajar någonsin spelat.
För det råder inga som helst tvivel om att Game 6 i Western Conferece Finals 2016 är det.
Sharks har varit i konferensfinaler förr, men aldrig haft slagläge och varit en enda seger från Stanley Cup-finalen.
Det har de, och det är de, nu
Så:
Biggest game ever i Sharktank.
Fenorna sticker upp genom ytan och tänderna är blottade – och snart hoppas Joe och Joe och Brent och Logan och Joonas och Patrick och Chris och Tomas och Melker och de andra hajarna få rulla med ögonen…
• • •
Bloggen har ännu en gång förflyttat sig från Tampa till Pittsburgh, sitter nu på sitt hotellrum och ämnar blogga om det episka slaget i norra Kalifornien från tv:n.
Introt blir dock inte lika långt, och ambitionsnivån måhända inte lika hög, som vanligt.
Det beror inte på att den västra konferensfinalen är mindre viktig eller intressant än den östra. Jag råkar bara vara satt att följa den mellan Penguins och Lightning och har efter de halsbrytande förflyttningarna fram och tillbaka varken tid, kraft eller inspiration till en normal urladdning.
Men jag är här och gör det bästa av situationen och hoppas att åtminstone nån blir glad.
• • •
Att Sharks ohyggligt gärna VILL vinna ikväll betyder förstås inte alls att det är säkert att de gör det.
För Blues MÅSTE vinna och vi blev för mindre än ett dygn sedan påminda om att det har en tendens att få effekt.
Lagen som tagit så ändå hit är så bra att nästan ingenting skiljer dem åt – praktiskt bara graden av desperation (därför är också Game 7 – för det mesta – ett så satans infernaliskt koncept, men mer om det imorrn…)
Så även om jag står fast vid att det är något predestinerat över Sharks i år, att de har karisman hos ett lag som går hela vägen, blir jag inte överraskad om bluesmännen från Missouri samlar sig till tidernas insats och vinner ikväll
• • •
Jag vet inte om ni nånsin klickade på länken till finalschemat igår, men om ni gjorde det upptäckte ni att den avslutande serien kommer vara betydligt mer utspridd än de närmast föregående.
The last two standing – vilka det nu blir; tänk att vi inte vet det ännu – möts måndag-onsdag-lördag-måndag-torsdag-söndag-onsdag.
Kanske tycker ni som följer säsongens klimax att rytmen blir för långsam med det upplägget, men det är förtjusande skonsamt för oss som ska vara ute och resa…
• • •
Coach Hitchcock fortsätter röra om i smeten.
Nu kastar han in Brian Elliott i kassen igen – och även Scottie Upshall återvänder i rostern.
– He’s got speed. He’s gotten nasty. He’s great on PK. I can play him up the lineup. End of period, the game is on the line, I can play him anywhere. He’s a valuable player for us, lyder förklaringen om den senare.
Så…varför satt han nyss?
• • •
Jag har så många hotellrum bokade på så många platser, under så många perioder de kommande veckorna, att jag är helt yr i kolan.
Hoppas vid gud att jag kommer ihåg att avbeställa de som inte ska användas, eljest sitter jag snart på fattighuset med Kommandoran
• • •
The Melkman kommer att utmärka sig ikväll. Det här är utan tvekan största ögonblicket i hans karriär och…ja, jag bara känner det på mig.
• • •
Alright, pojkar och flickor.
Nu ska vi se om vi årets första Stanley Cup-finalist blir kvar – eller om vi får en en Game 7 även out west.
Jag tror vi kan förvänta oss magi.