En kväll av törst, del 5 – The End

TAMPA – PITTSBURGH 2-5 (Slut)
• • •
Jag hinner boka flight under de 54 sekunder som går mellan Boninos empty net-mål och slutlsignalen och slår därmed personbästa.
Nu bär det åter av till Steel City – för en Game 7.
I konferensfinal.
Med en plats i Stanley Cup-finalen i potten.
Det blir ingenting annat än episkt.
• • •
Brian Boyle fick fanimig fart på Bolts med sina två mål i slutakten.
De avlossade bara elva skott i de första två perioderna – och 20 i sista.
Att de skulle behöva ta sån tid att komma igång – i en så oerhörd match.
Ibland är det svårt att fatta det här.
• • •
– Det kommer bli den största match jag någonsin spelat, säger en mycket nöjd Bengan om thrillern som väntar om mindre än två dygn.
Det kommer bli en av de största vi sett också.
• • •
En annan konstig grej med Tampas match var att de inte spelade mer fysiskt.
Alla vet att det är med ständiga tacklingar och på-gränsen-till-fult man – möjligen – får Penguins ur balans.
Men det såg vi ingenting av.
• • •
Matt Murray, man.
Han måste slutligen och definitivt ha övertagit rollen som Pittsburgh Penguins förstemålis nu.
Att vid 21 års ålder komma in och spela så magnifikt – efter vad som just hänt – i största matchen någonsin är inget annat än mirakulöst.
• • •
Bolts har förstås redan börjat prata om att det bara är att göra som ifjol.
Då åkte de två dagar efter en 3-7-snyting till New York och slog Rangers med 2-0 på Garden.
Det blir ohyggligt svårt.
Men det var det då också.
Alla pratade om att Henrik Lundqvist aldrig hade förlorat en Game 7 på hemmaplan.
– Men han har aldrig spelat en Game 7 mot oss, replikerade Steven Stamkos.
Samma kaxighet måste fram nu.
Fast…ärligt talat tvivlar jag starkt.
Det är nåt med den här Penguins, nåt…ödesbestämt.
• • •
Imorrn smäller det i Sharktank också.
Samma utveckling där?
Det skulle inte förvåna.
Den som måste vinner nästan alltid mot den som ”bara” vill.
• • •
OK, mot Tiki.
För några få kalla i värmen, de kommer sitta fint efter en hockeydag som började för…hm, femton timmar sedan.
Vi hörs när det bränner till igen.
Hur det går då?
The answer, my friend, is blowing in the wind.

En kväll av törst, del 3

TAMPA – PITTSBURGH 0-3 (Period 2)
• • •
A hard rain’s gonna fall i Tampa.
För Penguins är the masters of war ikväll och kommer att tvinga fram en Game 7 på torsdag.
Bolts gör en något bättre andraperiod, ser till att spendera några fler minuter norröver, men har svårt att vaska fram anständiga chanser.
Och när de efter sex-sju minuter väl lyckas få till lite snurr runt en förträfflig Murray slutar det med att gästerna i kontring smäller in nästa balja.
Sen gör Crosby ett enastående ryck precis i slutet och dödar matchen definitivt.
Something’s happening here but you dont know what it is, do you, Mister Cooper?
• • •
Man hör hur Letang ropar efter pucken och det får han och – sen smeeeker han in pucken i liten lucka han identifierat bakom Vasy.
Så elegant.
• • •
DN-Sven, som suttit här och tittat hela säsongen, har en poäng i att Vigge lite oftare – eller åtminstone någon gång – borde gå rakt på mål när han kommer ångande i sina majestätiska soloräder.
Men för det mesta hamnar utefter kanterna och nere i hörnen, letande efter passning.
• • •
Även Vasiljevskij har lite röta ibland…
• • •
Nja, Fagerstapetter, det är bara jag som fånar mig och tror att NBC inte var så nöjda med alla långa avbrott och harklade sig för the powers that be.
Hälsa bruket, förresten.
• • •
Få se nu, hem på fredag alltså.
Sen är det bara att åka igen senast söndag morgon.
Morsning korsning
• • •
Det är Stenmark-klass på Crosbys slalomåkning genom Bolts-zonen innan 3-0-målet.
Jag kunde nästan höra Plex Pettersson jubla.
• • •
Schwarzenegger här till höger har inte ord för sin vämjelse längre.
Han bara stönar.
• • •
I Örby sitter det en jag känner och försöker med besvärjelser om att Tampa alltid gör bra tredjeperioder.
Jag tror mer på siffror som de i fjolårets Game 6 här.
I morgon är det Highway 376 – den som går mellan flygplatsen och Pittsburgh – revisted.

En kväll av törst, del 2

TAMPA – PITTSBURGH 0-1 (Period 1)
• • •
It’s not dark yet – but it’s getting there, som den nyblivne 75-åringen konstaterade på mästerverket ”Time Out Of Mind”.
För Bolts alltså.
De ligger ”bara” under med 1-0, men det är i sig inte det alarmerande för hemmalaget.
Det är att de spenderar så väldans lite tid i anfallszonen och ligger under med 14-4 i skott.
De vill, men Pens måste.
Svårare än så är det nog inte – och snart kan vi börja boka flygningar till Pittsburgh imorrn.
• • •
När Penguins får fem-mot-tre-läge och både Strålman och Hedman sitter i utvisningsbåset, då är det så givet att det ska bli mål att jag skulle kunna sätta en årslön – plus hela vinylsamlingen – på det.
Och mycket riktigt, Phil Kessel hugger in pucken vid första bästa tillfällen.
• • •
– Det är försiktigt, inget händer, säger jag efter fem minuter.
Då får Malkin läge precis framför vasy men missar – och i kontringen därpå smäller Drouin in ett mål.
Som sedan blir bortdömt – korrekt – men ändå.
”Inget händer” är ett magstarkt utlåtande…
• • •
Passningen Vigge får fram till JT Brown i en annan kontring är ju så magnifik att det nästa blir vått i ögonvrån.
• • •
Det är kö till toan varje gång jag passerar presspentryt bakom pressläktaren före och efter matchvärmningen.
– Doc igen, suckar någon.
Innan så här stora matcher måste NBC-legendaren tydligen springa och lätta på trycket hela tiden.
Jag förstår honom…
• • •
Smart av Sullivan att katapulta Sheary tillbaka in i laguppställningen också.
Beau Bennett hade inte där att göra i förra matchen.
• • •
Matt Carle kommer förmodligen aldrig få några smeknamn med kopplingar till Bobby Orr.
• • •
Vi fick en nu, men det är ändå anmärkningsvärt hur många färre coach’s challenge som begärts ju längre vi trängt in i slutspelet.
Första rundan var ju – nästan – ett enda långt spelavbrott.
Därvidlag är det jag som har konspirationsteorier om NBC:s syn på saken…
• • •
Det är riktigt korkat av Malkin att ge igen som han gör på Callahan – och blir utvisad.
Han måste ju veta att domarna inte ser den första fula tjuvsmällen, men kommer notera den yviga repliken.
– Den typen av utvisningar är själviska. Man måste lära sig att inte bli provocerad utan bara fortsätta spela, rasade självaste Scott Stevens i NHL Network-studion när Shattenkirk tog en likadan i Scottrade igår.
Just precis.
• • •
Guerin verkar ha stannat hemma i Pittsburgh ikväll, men vi har fortfarande Pascal Dupuis hjässa mitt i blickfånget.
Den är välkammad, kan jag meddela.
• • •
Publikum är har synpunkter på domarduon Dwyer och O’Halloran, om man säger så.
Men den typ av utvisning som drabbar Strålle, den har de dömt för hela slutspelet, så…
• • •
En högljudd östeuropé några stolar till höger är så upprörd över Matt Carles bristande kvaliteter att han håller på att krevera.
– Katastrof, katastrof, katastrof, säger han om och om igen, med klockren Arnold Schwarzenegger-accent.
Det är inte så lite underhållande att höra.
• • •
– Hey Per, frågar en kanadensare som går förbi i pausen, är plexit 15 feet high in Sweden or what?
Det är inte ofta de gör sig lustiga på Vigges bekostnad…
• • •
Att det kan kännas som det gör när de river av det suggestiva matchintrot – fast varken Leksand eller Brage är inblandade.
Det bara sjuder av spänning och eufori och livslust i hela Biffen.
Fantastiskt, är det.
Helt fantastiskt.

En kväll av törst

Den största dagen, är en dag av törst…
Oh yes.
Vi börjar närma oss Karin Boye-läge i den heliga striden i Eastern Conference Finals.
Den varma majkvällen på Floridas betagande västkust är laddad med så mycket hopp, med så många möjligheter, med så mycket potentiell magi och så många löften om att en törst som brunnit i tappra hjärtan sedan de började slå slutligen ska stillas.
Samtidigt:
Hotet om heartbreak, undergång, förtvivlan och unika chanser som går till spillo skälver också i de heta fuktångorna.
Så är de stora idrottskulminationernas inbyggda motsättning konstruerad – och det är i den all spänning, allt fascination och alla emotionella stormar föds.
Ni vet vad som gäller i denna Game 6:
Om Tampa vinner är de klara för sin andra raka Stanley Cup-final.
I så fall är Pittsburghs säsong över och några av världens allra största hockeystjärnor får se en av karriärens bästa chanser att nå Nirvana rinna mellan fingrarna.
Om istället pingvinerna slår tillbaka blir det Game 7 i Pittsburgh på torsdag – och plötsligt hänger istället Bolts innerliga förhoppningar om revansch för fjolårets finalförlust i en tråd skörare än trasorna av tejp runt bladet på Victor Hedmans klubbor efter ett hårt träningspass.
I den här bloggen har vi redan nått många febertoppar under de sju veckor slutspelet pågått, men ingen liknande den som väntar nu.
Det här är en av de största kvällarna vi överhuvudtaget får uppleva.
Det här är en kväll när allt står på spel.
Det här är, som Karin skulle sagt, en kväll av törst.
• • •
Skymningen hade just börjat falla när jag landade på Tampa International igår kväll och det var ju så hjärtat stannade.
Hela nejden liksom glödde i brandgult och rosa, de kroppstempererade kvällsvindarna smekte kinderna som silke utanför ankomsthallen och på vägen in mot downtown gick det att se hur the locals satt tillbakalutade på sina verandor, i shorts och linnen, och bara tog in den trolska stämningen.
Om jag nånsin känt kallad till en plats – ja, upplevt att högre makter pekat ut ett nytt hem åt mig – var det just i det ögonblicket.
Ändå svarade jag ”nej, jag stannar på rummet och ser den andra matchen, sen går jag nog och lägger mig” när the usual suspects ringde och frågade om jag inte skulle med ut i den magiska kvällen.
Då vet man
Det är något riktigt, riktigt stort som händer här idag…
• • •
Coach Sullivan har gjort sitt val.
Matt Murray återkommer i kassen efter Marc-Andre Fleurys något darriga gästspel i Game 5.
– Som alltid ställer vi de spelare på isen som vi tror ger laget bäst chanser att vinna, mullrar han på sin presskonferens
Frågan är bara varför han krånglade till det i förrgår.
Det kostade kanske inte bara segern i den matchen – det kan ha kostat unge Murrays tro på sig själv.
Nu har han något att bevisa igen – i den största match han någonsin spelat.
• • •
Automatsalvor smattrar i centrala Tampa under förmiddagen, en helikopter landar på taket till Convention Center och någon som låter som Robert Duvall i ”Apocalypse Now” vrålar order så det ekar mellan fasaderna.
Man behöver inte ha Tolkiens fantasi för att inbilla sig att man hamnat i Bagdad 2005.
Men det är bara tre tusen G.I Joes som samlats i Florida-metropolen för sin årliga Special Operations Forces Industry Conference – och då passar de tydligen på att leka krig också.
Om jag inte minns fel var det likadant ifjol och då fick man ta sig i akt under kvällarna i tikibaren.
Efter några drinkar hade några av de spänniga försvarskontraktsagenterna svårt att dölja sitt förakt för korpulenta hockeyjournalister.
Vinner han ikväll får Vigge Hedman följa med och skydda mig…
• • •
Jag beundrar idrottsmännen vi följer i slutspelet på så många sätt, men ingen av deras egenskaper gör starkare intryck än förmågan att bibehålla lugnet såna här gånger.
De kan få vara med om en av livets största triumfer en kväll som den här – eller ett av karriärens mest förödande nederlag.
Jag hade inte kunnat sova, inte kunnat sitta still och framförallt inte kunnat utföra mina arbetsuppgifter.
Men en sån som Vigge är precis som vanligt när jag och DN-Sven träffar honom efter förmiddagens skate.
– Nervös är jag verkligen inte. Bara exalterad och redo för uppgiften. Nervositet kan vara bra på ett sätt, men för mig är det viktigt att så att säga inte spela matchen förrän den spelas. Så jag tar det lugnt och kör samma rutiner som vanligt, säger han.
Ungefär likadant låter det när Bengan Hörnqvist pratar.
– Det känns inget annorlunda än det gjorde före match ett, två, tre och så vidare.
Otroligt, varken mer eller mindre.
• • •
Allra värst med de konfererande stridspittarna är att de snott alla rum på Marriott Waterside – hockeymurvlarnas home away from home i Tampa.
Istället får vi nu sitta på det betydligt mindre happening – och betydligt mindre närbelägna – Courtyard och hulka.
Det är som Penguins skulle behöva spela med felvända klubbor.
Nästan…
• • •
Plötsligt går det som en stöt över den läktarsektion där mediacirkusens sitter och följer Bolts morgonvärmning.
För Steven Stamkos är inte bara är med, han satsar stenhårt i alla övningar och ser otroligt fokuserad ut när han, på klassiskt vis, står ut på högerkanten och dammar in direktskott.
– Han ska fanimig spela ikväll, utbrister en kanadensare andlöst.
Men no, Pittsburgh får inte sticka kniven i Steven.
Det är falskt alarm.
Attans.
Där hade vi en storyline av guds nåde…
• • •
Idag fyller Bob Dylan, otroligt nog, 75 år och jag hör honom sjunga i lurarna hela eftermiddagen.
”Any day now, any day now, I Shall be released”, låter det.
Det är en lämplig fras inför det som stunder.
Många är de som hoppas på befrielse och frälsning här ikväll.
Jag har för övrigt laddat upp med fler titlar – och fraser – från Den Störste som kan komma till användning under aftonens gång.
”Not Dark Yet”, ”The Times They Are a-Changin’, ”Don’t Fall Apart On Me Tonight”, ”Lay Down Your Weary Tune”, ”Neighborhood Bully”, ”Beyond Here Lies Nothing”, ”Simple Twist of Fate”, ”Knockin’ on Heaven’s Door” och ”It’s Alright, Ma, I’m Only Bleeding”.
Till exempel.
Fler förslag är självfallet välkomna.
• • •
Det är nästan på dagen ett år sedan vi satt här, i just den här hallen, och skulle se samma slags Game 6 i en likadan konferensfinal.
Då hade Bolts slagit Rangers på Garden med 2-0 ett par dygn tidigare och var mer eller mindre förvissade om att de skulle avgöra hela skiten inför hemmfansen – men istället blev de offer för världens blowout.
Blåskjortorna från stan vann med 7-3.
En viss Hagelin spelade med Rangers då och hans minns kvällen – 26 maj, var det då – med värme.
– Och för mig personligen finns det nog faktiskt en del att hämta från den matchen, säger han och ser ut som en pokerspelare som just fått triss i ess.
• • •
Det är inte bara Dylan som har födelsedag 24 maj.
Om min pappa varit vid liv hade han – apropå otroligt – blivit 90 år idag.
Happy birthday, ditt gamla lejon.
Det har gått snart fjorton år, men du saknas oss fortfarande – varje dag.
• • •
Vigge säger å sin sida att Bolts lärt läxan från fjolårets Game 6-flopp och är mer införstådda med hur en möjlighet av det här slaget ska tillvaratas.
– Det kan man se på de två förstarundorna i årets slutspel. När vi haft chansen att avgöra serier har vi gjort det. Vi vet att inget går automatiskt och att det inte går att tumma på någonting, säger han.
True.
Men då hette motståndarna Detroit Red Wings respektive New York Islanders.
Nu är det Pittsburgh Penguins som formerar sig på andra sidan rödlinjen.
Skillnad det.
– Ja, instämmer Den Mäktige Från Fäbodvägen, de är väldigt bra. Ska vi klara det måste vi göra säsongens match.
• • •
Jon Haraldsson är vänlig nog att länka till den fantastiska, både roliga och rent gripande SVT-dokumentären om nätterna i Russnäs på småländska höglandet när Yellbear Hjalmarsson spelar Stanley Cup-final – och sedan kommer hem med bucklan.
Där ligger gårdarna nu tysta och korna – Chicago Blackhawks mest hängivna fans i djurvärlden! – kan idissla i ro (fast snart är det dags att råma i gryningen igen, Yellbear ska ju slå svenska rekordet i Stanley Cup-titlar!)
Men istället flimrar det blå tv-ljuset i den ljusa sommarnatten på andra platser i nationen.
På Varvet i Ö-vik, i Tibro, i Nykvarn utanför Södertälje, i Sollentuna, i Västerås, i Örebro, i Lycksele, i Boden…
Jag tycker det är så vackert – och om det är någon som sitter i sofforna jag tänker på som läser detta kommer här en hjärtlig hälsning från Amalie Arena i downtown Tampa.
• • •
Strålle erkänner, lätt skamset, att han senaste året haft lite dålig koll på death metal-scenen hemma i Västergötland och därför inte har några lokala tips att komma med.
– Men jag lyssnar mycket metal-radio här borta och är väldigt impad av svenska Ghost. De är jävligt bra och jag blev glad att de fick sin grammy, eller vad det heter. Den var de värda, säger han.
Jag lyssnar – och blir lika rädd som vanligt.
Att en så vänlig, mild-mannered man kan vara tjusad av sådan brutalitet…
• • •
I skrivande stund – 17.55, lokal tid – promenerar Pittsburgh Penguins förbi i gången framför det provisoriska pressrummet och försvinner i väg mot omklädningsrummet.
Och så vanlig är nog känslan ändå inte.
Några av dem – med Bengan och Letang i spetsen – ser exceptionellt sammanbitna ut.
• • •
Syster Yster Sustr har varit förbryllande bra de senaste matcherna, men huruvida han lever upp till det nya smeknamn Youngblood Ekeliw meddelar att han fått av Bolts-fansen är oklart.
SustORR, kallas han.
Ha!
• • •
Larry Robinson håller sig hemma i Kalifornien ikväll – han vill väl se när Sharks, kanske, tar sig till sin första final imorrn – så nu får jag och DN-Sven anständiga pressläktarplatser igen, utan stänger och skit i blickfånget.
Hurra!
• • •
”Snacka om snabbmat”, messar Höken – ni vet fotografen i New York – apropå att Hagge fått en macka uppkallad efter sig i Pittsburgh.
Ha ha, shit, att jag inte kom på den själv!
• • •
Man skulle ha spelat på Andrej Vasilevskij som konferensfinalens målvaktskung.
Det känns helt absurt att säga, men efter Jones och Allens inte alltför övertygande i Scottrade Center igår är han ju faktiskt det.
• • •
Bengan var ju snuddande nära en garanti häromkvällen – och det var Malkin också.
– Jag är säker på att vi kommer tillbaka till Pittsburgh, sa han.
Fast det är bara vi media som gör grejor av den sortens uttalanden.
För de inblandade är de självklara.
– Vad ska de annars säga? De måste ju tro att de kan vinna, säger till och med smooth talkin Jon Cooper.
Och Bengan håller med.
– Ja, jag ÄR ju övertygad om att vi tvingar fram en Game 7. Jag kan inte tro och säga att vi ska förlora.
Nej.
• • •
Jag hörde glunkas om det redan för någon vecka sedan, men nu är det officiellt.
Första finalmatchen spelas på måndag – antingen i San Jose, St Louis eller Pittsburgh (Bolts kommer börja borta om de tar sig vidare, no matter what).
Hela schemat finns här
Rent logistiskt innebär det att det blir lätt stökigt om den här serien fortsätter, för då kommer jag hem till New York först på fredag och måste sedan åka vidare senast söndag, för då är det traditionell mediadag.
Men nej, jag håller inte på Tampa ikväll för det.
Jag håller på ingen.
Let the games be played och sedan får det som händer hända.
• • •
Säga vad man vill om coach Sullivan och hans dribblande med målvakterna, men han är i alla fall väldigt rak och uppriktig.
– Det här är inte en perfekt situation för oss. Jag önskar att det inte var så, men nu är det det och vi måste försöka lösa problemen på bästa sätt, sa han igår.
Överhuvudtaget är det förvånande hur bra han hanterar det mediala kaoset.
Han är trots allt John Tortorellas bäste kompis och hade i New York rykte om sig att vara en ÄNNU värre douche än sin buddy.
Men han håller enastående presskonferenser, är tålmodig och trevlig och dessutom vältalig; få i samma skrå uttrycker sig lika bra om hockey.
Och jobbet han gjort med Pens…whoa, lätt Jack Adams-värdigt.
• • •
Det är bara snustillgången som oroar om det blir för snabba ryck med mellanlandning hemma i NYC.
Jag MÅSTE ha en ny laddning Ettan med mig ut på finaltour, annars kan vi lägga ner hela verksamheten.
• • •
Vi är under tidiga eftermiddagen tre glada journalistgossar som står på rad på backstage-toan och, i slarvigt koordinerad attack, knyter på oss slipsar inför högtiden.
Det är en fin stund.
• • •
DN-Sven har lyckats få Bengan att säga att Linkan – alltså Fredrik Bremberg – slår bättre passningar än Sidney Crosby.
– Han är nog fortfarande den bästa passningsspelare jag spelat med. Det var på stor is också, heter det.
Sicket djurgårdsfjäsk!
• • •
Men nu har det ändå blivit så att jag sitter och lyssnar på Strålle-musik – Slayer, fantamme – för att få ihop slutet av det här introt.
Usch, han smittas också!
• • •
Mina två hetaste Conn Smythe-kandidater so far är Joe Pavelski och Nikita Kucherov.
Joe Thornton, Phil Kessel, Brent Burns, Vigge Hedman och Troy Brouwer framstår som främsta utmanarna.
• • •
Dan där omdebatterade krönikan om Sidney Crosbys ledaregenskaper – eller brist därpå – var synnerligen undermåligt underbyggd.
Men man måste ju få tycka så också – utan att bli kallad idiot, rentav.
• • •
Inte nog med farsan och Bob Dylan.
Även Pelle Lindbergh skulle ha fyllt år idag – 57.
Det borde alla målvakter högtidlighålla genom att göra sina livs matcher.
• • •
Det går att känna nu – så oerhört påtagligt.
Tampa håller inte andan.
Tampa kan inte andas överhuvudtaget.
Staden får bara ner ner korta stötar luft i den kollektiva lungan – och kippar sedan efter mer.
Så blir det när man är riktigt, riktigt nervös och ivrig och vill nånting så mycket att tanken bara svindlar.
Men de får försöka lugna sig med Karins förtrollande (och lätt förvrängda) rader.
Bryt upp, bryt upp, den nya kvällen gryr
Oändligt är vårt stor äventyr…

Den stora chansen, del 6 – The End

PITTSBURGH – TAMPA 3-4 (Slut, OT)
• • •
Plötsligt ser jag ett bekant ansikte i the scrum runt Victor Hedman i Tampas rum efter matchen.

Det är helt otippat Strålle Strålman som står där och flinar.
– What, undrar jag, har du en fråga till din backpartner?
Nej, han vill ha en snus och det är tydligen Vigge som sitter på the stash.
Bloggen erbjuder sig att hjälpa till, men min Ettan duger inte.
– Nej, lössnus…om jag tar en sån efter matchen blir det uppror i magen, protesterar hårdrockaren från västgötaslätten
Och här tror man hockeyspelare är så tuffa…
• • •
Bolts alltså.
Dom är ju Björn Borg.
Det spelar ingen roll om de ligger under med två, att pingvinerna gör psykologiska mål i slutet av perioderna och att de själva prickar stolpar och ribbor som haglen prickade mitt fönsterbräde på hotellet i Pittsburgh för några veckor sedan.
De bara fortsätter oberört – som när Burkan fick stryk av McEnroe i tidernas tiebreak i fjärde set i Wimbledon och sen bara gick ut och vann femte set som om ingenting hade hänt.
Man häpnar.
• • •
Flower var bra i första och andra, men det är inget snack:
Han började darra i tredje – det var inte bara målen, han såg orolig och osäker ut i nästa varje ingripande – så beslutet att spela honom känns med facit i hand som ett misstag.
Frågan är nu hur Sully ska göra på tisdag? Fleury eller Murray?
Oh boy, han har an issue on his hands, Tårtans kompis.
• • •
Det var Tyler Johnson som fick sudden-målet till slut.
Garrison träffade honom i ändalykten med sitt skott.
• • •
Bengan Hörnqvist gör nästan en Mark Messier efteråt.
– It’s no doubt in my mind we’re going to come back here for a Game 7, säger han.
Viss media har redan börjat spinna det som en garanti.
Ojvoj.
• • •
Det var verkligen en storm av ”Fuck you” och ”Go Fuck Yourself” – uttalade med glimt i de kanadensiska ögonen, är det kanske bäst att jag påpekar – som mötte mig när jag smög över pressläktaren efter tredje perioden.
Ha ha.
Men eftersom dramat tog slut efter bara 53 sekunder är jag nu förlåten.
Tror jag…
• • •
Get this:
Om Bolts vinner på tisdag, då spelar Anton Strålman – precis som Brian Boyle – Stanley Cup-final för tredje året i rad.
Mats Sundin gjorde det aldrig, inte Börje Salming heller och inte Markus Näslund …
• • •
Bob McKenzie antyder att Steven Stamkos kommer att spela Game 6 – och Bob McKenzie antyder aldrig nånting utan att ha på benen.
• • •
För ett år sedan vann Tampa Game 5 mot Rangers på Madison Square Garden.
Sedan blev de smoked hemma i Amalie Arena i Game 6. 7-3, vill jag minnas att Rangers vann med.
– Förhoppningsvis har vi lärt läxan. Det vore skönt att slippa åka tillbaka hit, säger Strålle.
Kan man tro, ja.
• • •
OK, mot Florida igen då.
Jag kommer fram först vid halv åtta-tiden under måndagskvällen, och det surras om Tikibaren, så vi får se hur det blir med blogg från matchen i Scottrade Center.
Men om inte annat hörs vi när det drar ihop sig i Amalie på tisdag.
Vilken bella notte det kan bli…

Den stora chansen, del 4

PITTSBURGH – TAMPA 3-3 (Period 3, OT väntar)
• • •
Shit, nu är det knappt så jag vågar mig bort till pentryt och fylla på kaffe.
Sexy Biff är garanterat mest hatade mannen i pressboxen nu.
Men sorry, jag kände bara det här på mig…
• • •
I nån mån är känns det ändå som poetic justice när Kucherov får in kvitteringen.
Momentet innan har ju Callahan sprättat iväg en puck som inte ska kunna undgå att passera mållinjen.
• • •
Japp, det går inte komma ifrån:
I tredje har Flower sett betydligt darrigare ut.
• • •
Det är väldigt mycket hallå om domarna.
Ja, de släpper mer än vanligt – men det gör de ju alltid i såna här matcher, och det är lika åt båda håll.
• • •
Penguins har vunnit alla övertidsdraman de varit inblandade under årets playoff-resa.
Sånt är inte tillfällighet.
Tvärtom, då har man rätt sorts killer-instinkt.
• • •
Är det verkligen söndag?
Jag har absolut ingen söndagskänsla.
Ville bara få det sagt.
• • •
Jag säger att Bengan gör det igen – eller så blir det Callahan.

Den stora chansen, del 3

PITTSBURGH – TAMPA 3-2 (Period 2)
• • •
Oh, yeah.
Det här är bästa matchen i serien – för att inte säga i hela konferensfinal-rundan.
Det känns som att Pens är på väg att avgöra när de går upp i 2-0-ledning och sedan har en rätt lång stretch när de dominerar ordentligt, men Tampa bara fortsätter trampa på i sin chosefria självsäkerhet och badabing – plötsligt är det kvitterat.
Återigen ser dock Pens till att bränna gästerna med ett psykologiskt ledningsmål i slutminuten.
Varför spelar Bolts inte hela perioderna?
• • •
– Fleury, Fleury, Fleury, skanderar hemmafansen.
Och det har de goda skäl till.
Mike Sullivan visste, förstås, vad han gjorde när han bytte målvakt.
I den här perren blir Flower definitivt testad – och han är för det mesta helt lysande.
• • •
Det är HCH-kedjan som fixar tvåan.
Hagge råkar ju vara inne med Crosby och Hörnqvist just då – och slår passningen till Bengan i vad som blir ett helsvenskt mål.
• • •
Ja, det är särskilt räddningen han gör när Vigge slagit den helt briljanta passningen till Johnson i det där kontringsläget som slår hål på bilden av Flower som en skakig playoff-keeper.
Fan-fucking-tastiskt, faktiskt.
• • •
Plötsligt ringer det en New York Times-reporter jag känner och frågar om jag kommer till Neary’s ikväll.
Det gör jag nog inte…
• • •
Killorns mål går det ju kanske att hävda att blomman kunde varit bättre placerad på, men det är ett jävla sylvasst skott mördaren får på också.
Och på Kucherovs kvittering är han ju chanslös.
• • •
Rust Never Sleeps fortsätter vara jobbig för Vigge.
Nu täcker han bort värsta blålinje-bomben från Hercules-kärran också.
• • •
Ojvoj, de är snabba på att byta plexi i Consol.
Det är något slags rekord vi ser när Vigge tryckt ut en skiva i början av period 2.
I New York hade de fortfarande hållit på och krånglat.
• • •
Mer Rust Never Sleeps:
Det är han som ser till att Kucherov drar på sig en utvisning i kritiskt läge också.
Hygglig kväll pöjken har.
• • •
Jag tror fortfarande på övertid.
Lång övertid.
• • •
Jag tog den sista RC-colan i förra pausen, så nu får vi hitta på något annat.

Den stora chansen, del 2

PITTSBURGH – TAMPA 1-0 (Period 1)
• • •
Just som jag deklarerat att de halsbrytande momentum-svängningarna gjort samtliga matcher i konferensfinalerna ojämna får vi oss givetvis en knallhård duell till livs.
Alla på isen är hungriga, alla på isen vill så fruktansvärt mycket, alla på isen satsar hundra procent i alla sekvenser, alla på isen spelar så bra som de nånsin kan.
We’re in for a ride här, let me tell you
• • •
0.7 sekunder är det kvar av perioden.
Då krigar duon Bryan och Brian – Rust respektive Dumoulin – i gemensam attack in 1-0.
Vilja, var det.
Det är när sådan brinner i bröstkorgen man gör den typen av mål.
• • •
Bolts tyckte inte att de testade Fleury tillräckligt mycket under den period han stod i Tampa senast.
Det har de inte riktigt gjort nu heller, de får inte fram några riktigt tunga skott, men tja, det han ändå fått att göra får man väl säga att herr blomsterväxten skött klanderfritt.
• • •
När Fehr proppar Drouin flyger den lille supertalangen som ingen flugit sedan PK Subban skickade på Adam Larsson en höftrullare i The Rock.
• • •
Det är själva Victor Hedman Rust stångar sig förbi vid det sena ledningsmålet.
Rust never sleeps, det har jag påmint om tidigare under slutspelet.
• • •
HBK-fenomenet har verkligen fått eget liv.
Fansen skanderar ”H-B-K” när trion är inne, åskådare ovanför Tampas bås håller upp skyltar med de tre bokstäverna och den lokale brottare (!) som kallas Heartbreak Kid och ursprungligen ägde abbreviationen HBK är här och spänner sina biceps i jumbon.
• • •
Bortsett från när Bryan och Brian – vilket låter som namnet på en brittisk komiker-duo – kontrar in ettan har båda kombattanterna imponerat väldeliga i egen zon också.
Det släpps inte till mer än på Handelsbankens utlåning under senaste recessionen.
• • •
Går mellan värmning och matchstart runt till kollegorna med en insikt som plötsligt slagit mig.
– Det blir tre övertidsperioder ikväll.
Samtliga svarar likadant:
– Fuck you, Per!
De har alla tidiga flighter tillbaka till Tampa i morgon och blir förfärade av blotta tanken.
Men OT3 it is!
• • •
Shirts on, towels out, anmodas det på jumbotronen.
Som om det skulle behövas.
Ikväll drivs stämningen i Consol upp mot öronbedövande extas redan under värmningen.
• • •
”Svensson i Ohio” kliver upp från undervattensläge och meddelar att HBK-mackan är en hit!
Tack, det är sånt vi har ett kommentatorsspår till.
• • •
Men tammefan, har de inte hunnit få hit Pierre McGuire till matchstart också.
Han var i Tampa i förrgår, i San Jose igår – och nu är han alltså i Pittsburgh.
Årets Kenny Albert-stipendiat.
• • •
Gör vad jag kan för att få också Ekeliw att bidra i kommentatorsspåret – särkilt såna här kvällar – men han vägrar.
”Jag trivs som U-båt”, heter det.
Så ska jag börja se på podden också. Han får prata, jag lyssnar.
• • •
RC Cola, baby.
Det är dags för en till.

Sida 727 av 1355