Nu befinner vi oss vid det stora vägskälet i Eastern Conference Finals.
Brytpunkten.
Vattendelaren.
Matchserien avgörs inte i Consol Energy Center i natt, men den som vinner skaffar sig slagläge inför Game 6 på tisdag och historien lär oss att vinnaren i Game 5 nästan alltid – även när det, som nu, står 2-2 innan den spelats – kommer till himlens portar.
Så det är här och nu Pittsburgh och Tampa Bay Lightning har chansen att påbörja förverkligandet av den heliga drömmen om en Stanley Cup-final.
– Man fattar nästan inte vilken möjlighet det är vi har, säger Bengan Hörnqvist när jag står och språkar med honom efter ännu en morgonvärmning.
Han låter nästan lite…skeptisk.
Som att han inte riktigt vågar tro på att att han är en seger från hockeyns Promised Land om han och hans fellow pingviner vinner ikväll.
Men som det heter i ett kinesiskt proverb:
The Gods cannot help those who do not seize opportunities
Med andra ord:
Här är chansen – och den måste obönhörligen tas.
Den kanske aldrig kommer igen.
• • •
Jag tvingades alltså flyga över New York för att ta mig till Pittsburgh igår och satt en dryg timme på LaGuardia och såg dum ut.
Impulsen att bara gå ut, hoppa in i en taxi och åka hem och parkera i korresoffan var nästan omöjlig att trycka bort.
Jag menar…jag har inte varit hemma på en dryg vecka, serien jag följer kan inte avgöras och New York har alltid en dragningskraft som liknar inget annat.
Men jag stod emot, för jobbet måste göras.
I morrn flyger jag dock tillbaka till Tampa via Charlotte, för en gång till klarar jag inte att vara hemma utan att vara det.
• • •
Det regnar i västra Pennsylvania även idag – men likafullt blommar det.
Flower – också känd som Marc-Andre Fleury – ska spela från start för första gången i årets slutspel.
– Det var inget lätt beslut, vi hade långa diskussioner innan vi tog det, men vi tror att detta är det bästa för vår hockeyklubb just nu, säger coach Sullivan.
En liten chansning är det dock.
Mannen har inte inlett en match sedan sista mars och hans sentida playoff-historia är ju något…bumpy.
Men serien får ytterligare en fascinerande dimension, så hey – inte mig emot.
• • •
Den stora utmaningen när resschemat så här i omgång 5, 6 och 7 komprimeras består förstås i att hålla garderoben proper och oskrynklig.
Inget hinner lämnas in för tvätt eller pressning för redan efter ett och ett halvt dygn är det utcheckning, men det finns ändå inga ursäkter för att komma lufsande som Columbo i hallar där Stanley Cup-draman avgörs.
Så mycket ånga i badrummen blir det, det är ofta enda sättet – och bloggen har i alla fall idag lyckats få hyggligt stuk på sin gråsvarta outfit.
• • •
Överhuvudtaget är det osedvanligt många målvaktsstories i de här två konferensfinalerna.
Vi har faktiskt redan sett åtta keepers redan:
Brian Elliott, Jake Allen, Martin Jones, James Reimer, Ben Bishop, Andrej Vasiljevskij, Matt Murray och Fleury.
Kul för Erik Granqvist hemma i Stockholm. Han får mycket att tänka på och analysera.
Men kan ingen vara lite, vad heter det…stabil?
• • •
För Trevor Daley är showen tyvärr över.
Han bröt fotleden i närkampen med Captain Callahan i Amalie i förrgår och kommer inte kunna åka skridskor igen förrän i höst.
En tragedi för honom – och ett tungt slag för Pittsburgh. Daley har varit critical för Penguins framgångar den hår våren.
Nu lär Olli Määttä få en ny chans att visa att han kan prestera också i de allra största matcherna – och något i hans uppsyn under förmiddagen indikerar han att gett sig själva fan på att spela sitt livs hockey i fortsättningen.
• • •
Matchen i Sharktank igår var ju en liten chock.
Vem trodde att Blues efter två raka nollningar skulle studsa tillbaka på det magnifika sättet?
Men vi kanske borde fattat.
Momentum har, i båda serierna, pendlat som ett gungbräde med John Candy i ena änden och Meatloaf i den andra. Ena laget dominerar, känns det som, hela tiden kraftigt – och det verkar alltid vara det som är mest motiverat och inte FÅR förlora.
– Precis så är det. Så lite skiljer alla lagen åt att minsta brist på skärpa ger utslag direkt. Vi var till exempel inte tillräckligt heta i senaste matchen och det gick som det gick. Men det ska vi definitivt ändra på ikväll, säger Hagge och drar sig i ett hiskeliga getskägg.
• • •
Bolts håller en ”optional skate” under förmiddagen och nästan ingen deltar.
Istället lattjar de ordinarie gossarna med en fotboll i korridoren utanför omklädningsrummet – och lyckas sparka upp den på en avsats för kablar högst upp i taket.
Showmannen Sustr ser något fåraktig ut när han försöker klättra upp på en papperskorg för att få ner den och misslyckas.
Ring brandkåren.
• • •
Har ni tänkt på att både Matt Murray och Martin Jones är slående lika Youngblood Ekeliw?
Det har jag tänkt på.
• • •
Bengan är är helt återställd i den hand som nästan såg ut ett gå sönder när han träffades av en puck i Game 3.
– Det kändes inget vidare då, det gjorde verkligen ont. Men det var inget allvarligt och nu har jag inga besvär. Tur det, säger han.
Ja, tur det.
• • •
Det har blivit en av de östra konferensfinalens mer tröstlösa ritualer:
Steve Stamkos kör långa extrapass efter morning skate, media dröjer kvar i omklädningsrummet efter att alla andra lämnat hallen, han kommer till slut in, drar av sig tröjan, sätter sig på sin plats och säger:

– Jag har inga nya besked.
Men en vacker dag säger han – tror i alla fall de utsända från Kanada – något annat och då kan de inte missa det.
• • •
VM-finalen har inte ens visats på amerikansk tv, eller i alla fall inte på några kanaler vi har här i Consol med omgivningar, så den kanadensiska kaxigheten är begränsad.
Men jag surar lite ändå.
Dels är Finland våren 2016 en oemotståndlig hockeynation, dels säkrar Kanada sina segrar på stor is med sån tillknäppt, syrefattig och tråkig hockey.
Ja, och så vill jag ju min kompis Jarkko väl.
• • •
Hagges slutspelsskägg är verkligen en styggelse.
Han har, som vanligt, inte fått ut mer än en lång tofs mitt på hakspetsen.
Men det kanske är ett vapen i kampen för att få motståndarna ur balans?
Bengan, däremot, har en rejäl skepparkrans runt halva ansiktet, inte helt olik den man brukar se i filmer som skildrar vikingar.
– Frugan är väl så lagom förtjust, he he. Däremot tycker dottern det är roligt att dra i skägget, säger han.
Det skulle jag också tycka, men det skulle antagligen uppfattas som lite underligt om jag gjorde det…
• • •
Smooth talkin’ Jon Cooper må vara jurist och allt, men skrock tror han på ändå.
Varannan match håller han presskonferens efter morgonvärmningen, och varannan en och en halv timme före matchstart.
Utan några egentliga skäl.
Sicket jönseri.
• • •
HKB-kedjan – som jag väl får gå med på att kalla den då – har fått sin egen macka i Pittsburgh.
Det är lokala restaurangkedjan Primanti Bros som hedrar Hagelin, Bonino och Kessel med en till synes juicy skapelse på skinka (Ham), bacon och kielbasa.
– Jag har inte inte hunnit testa ännu, jag har fullt fokus på matcherna. Men om du käkar den får du berätta om den var god eller inte, säger Hagge.
Well, pågår säsongen bara ytterligare några veckor lovar jag definitivt att undersöka saken närmare…
• • •
De som aldrig reser har, säger erfarenheten, ingen riktig förståelse för hur slitsamt det är att vara ute och flyga varannan dag.
Och ju längre sträckor, desto mer utmattande.
Som i finalen 2011, när vi låg på evighetsrull mellan Vancouver och Boston – i sju fucking matcher.
Det påpekade jag för Daniel Sedin under en presskonferens i Boston,att det var ett litet helvete även för oss som inte behövde spela knallhårda hockeymatcher mitt i allting.
Han log och svarade:
– Och då är du ändå i så bra form…

Det var en variant på Sexy Per-temat.
• • •
För tredje slutspelet i rad får jag samma fråga av nordamerikanska kollegor:
– Hur kunde dom inte ta ut Victor Hedman till OS i Sotji?
De glömmer aldrig – och jag har fortfarande inget bra svar.
• • •
Doc är peppad ikväll.
Redan tre timmar före matchstart sitter han böjd över statistik-papper i det provisoriska pressrummet och hummar djupt koncentrerat.
Räkna med extra mycket information…
• • •
Bolts kommer in här med attityden hos…ja, de är inte rädda, det kan jag försäkra.
Det är en udda organisation på det sättet.
Den utstrålar mer vänlighet och ödmjukhet än någon annan i ligan men är samtidigt exceptionellt självsäker och förvissad om att de största och svåraste matcherna kan vinnas.
Hållningen kommer från de ledande människorna i klubben – Yzerman, Cooper, Stamkos, Hedman, Strålman – och är synnerligen användbar såna här gånger.
Bolts borde nästan vara slagna på förhand ikväll – de vann senast, de spelar på bortaplan mot ett Pittsburgh som ryker av motivation, de har ytterligare en chans att utjämna på hemmaplan – men det är de verkligen inte.
• • •
Det pratas förstås mycket om att Corey Perry med guldet i Moskva i kväll blev medlem i den exklusiva trippelklubben och alltså är en sådan legendar som vunnit både Stanley Cup, OS och VM.
Fint så.
Men de verkliga högdjuren är ju de som dessutom vunnit SM-guld, för av den sorten finns det bara fyra:
Tomas Jonsson, Mats Näslund, Håkan Loob och Niklas Kronwall.
Fast om Leksand bara värvar Perry så…
• • •
Jaja, jag har självfallet hunnit sänka två RC Cola redan.
En gudadryck
Överhuvudtaget är det en ren lisa att vara tillbaka i pressboxen i Consol.
Här finns inga skymda vinklar och inte ens Zdeno Charas hjässa skulle kunna komma i vägen.
Det enda jag har i blickfånget: En nyspolad is och läktarsektioner som långsamt fylls av upphetsade fans klädda i gult.
Ah.
• • •
Coach Sullivan svär på att Matt Murray är helt okej med att han tvingas lämna över förstaspaden till Flower
Men jag undrar, jag. Han har ju beskrivits som extremt tävlingsinriktad och längst in i hjärtats skrymslen är han säkert förgrymmad över att gubbjäveln petar honom.
• • •
Det rapporteras om svårartad turbulens för de plan som passerar Klippiga bergen på väg från Kalifornien till St. Louis idag.
Visste väl att jag gjorde rätt som bestämde mig för att fokusera på den östra serien.
• • •
Dagen rykte, planterat av den vanligtvis pålitlige Elliotte Friedman:
Rick Nash är på väg bort från Rangers – och om de lyckas trejda bort honom och hans kontrakt påstås GM Gorton vara redo att bidda i The Stamkos war.
Now, den utvecklingen vore lätt omskakande.
Vad säger Tobias P, vad säger Youngblood Ekeliw, vad säger Skånske Jan?
• • •
Men risken att även jag behöver passera Rocky Mountains under Stanley Cup-finalen är påfallande hög – för tågresor mellan Pittsburgh och San Jose tar fyra dygn…
• • • 
Dan Craig, NHL:s is-guru, sitter ett par platser till vänster om bloggen ikväll.
Eventuella frågor om hur man bäst preparerar kuberna till lördagsgroggen kan vidarebefordras.
• • •
Kan det bli tjurigt och elakt och fult ikväll?
Det kan definitivt bli tjurigt och elakt och fult ikväll.
• • •
Naturligtvis visar det sig att man inte bara kan äta HBK-macka.
Pens säljer HBK-T-shirts i souvenirbutikerna också.
HBK har inte varit sån här grej sedan Lennart Lie Larsson vände gröna sidan upp åt Roy Hogdson.
• • •
Vägskälet har två riktningar.
En leder till Stanley Cup-finalen – och den andra till sommarens tystnad och bitterhet.
Pittsburgh och Tampa väljer nu vilken väg de ska ta.
Game 5 ska börja.
Mycket nöje, folks.

Bloggen har lämnat värmen i Tampa för detta

Det faller ett envetet regn i Steel City – och jag är lite matt efter en lång och bumpy ride som absurt nog inkluderade en mellanlandning på LaGuardia hemma i New York.
Så precis som jag flaggade för igår får ni ta hand om showen ikväll.
Spåret är öppet, men jag tar det piano.

TAMPA – PITTSBURGH 4-3 (Slut)
• • •
Ja, satan.
Där fick Bolts-fansen känna att de levde.
Man ska inte kunna tappa 4-0-ledning i en konferensfinal, men hey – slappna av några minuter mot ett lag av Penguins kaliber och det kan börja brinna i byxorna.
Spelarna insisterar dock på att de inte delade fansens höga blodtryck under de avslutande sju minuterna.
– Vi fick ingen panik. Vi bara fokuserade på att freda oss och det gjorde vi också. Jag tycker vi spelade väldigt bra försvarsspel under den där sekvensen, säger Vigge,.
• • •
Den Geno Malkin som dök upp i tredjeperioden, var har han varit tidigare under slutspelet?
Det såg ut som att han plötsligt var on a Mission From God.
Kan han fortsätta likadant i nästa match är det vår i Pittsburgh igen på söndag.
• • •
Strålle erkänner dock att klockan gick onödigt sakta under tredjeperiodens avslutande sju minuter.
– Fast så är det alltid. När man försvarar en ledning går tiden väldigt långsamt. När man jagar kvittering går den istället väldigt fort, säger han.
Jag gissar att Pens-fansen kan vittna om det senare…
• • •
Som om legendar-kvoten inte redan vore fylld med Robinson, Esposito och Engblom kliver Super Mario in i presshissen efter matchen också.
Han går raka vägen fram till Larry R och skakar hand.
A fisherman knows another fisherman from afar, som Gordon Gekko konstaterade.
• • •
Mindre rolig nyhet för Penguins:
Trevor Daley lämnar hallen på kryckor.
Han har varit extremt viktig i försvarslinjerna under hela slutspelet och kommer lämna ett stort hål efter sig.
Men kanske kan Letang som en annan Duncan Keith spela bortåt 32 minuter varje match.
Han gjorde det ikväll…
• • •
Expert Biffen efter två perioder:
”Det här är över. Så det stänker om det”.
Morsning korsning dumstrut på mig.
• • •
Fehrs höga klubba träffade faktiskt så illa att Vigge, för första gången i karriären, fick sy några stygn i ansiktet.
– Äntligen ser han ut som en hockeyspelare. Mycket bättre än innan, flinar Strålle.
Det kan jag inte låta bli att ta upp när Hercules en halvtimme senare sitter på podiet och håller presskonferens.
Som det står i utskriften från NHL
Q: Victor, Anton told us you got your first stitches in the face from that high stick. He claims you look better now. Would you agree?
VICTOR HEDMAN: Well, you can barely see them, but he’s probably
right. He’s probably jealous, coming from him. But, yeah, first stitch in my face tonight, and hopefully the last one.
• • •
Nu – en eller två kalla i tikibaren.
Sen bär det iväg till Pennsylvania.
Vi hörs när jag satt mig tillrätta vid tv:n för Game 4 mellan Sharks och Blues.

Sa ju att det var klart…
Herregud, det blir världens drama – men Bolts håller ut på något vis och vinner med 4-3.
Mer sen.

TAMPA – PITTSBURGH 4-0 (Period 2)
• • •
Det här är över.
Så det stänker om det.
Bolts är hungrigare och mer distinkta och aggressiva och krispiga i passningsspelet och beslutsamma i avslutningarna….ja, fan så mycket bättre, helt enkelt.
Pingvinerna har inte minsta bett i sitt agerande, får inget gjort ens i tre powerplay, slarvar och såsar och börjar dessutom bli frustrerade.
Hörnqvist hade behövt skälla lite mer i båset – redan under nationalsången.
• • •
Det är fan inte långt från att syster Sustr pangar in sitt andra mål för kvällen.
Plötsligt bestämde han sig bara för att bli en ny Victor Hedman
• • •
Ett vet vi sedan länge:
När de stora stjärnorna – den här gången Kris Letang – låter sig störas och kommer ur balans, då förlorar Pittsburgh.
Men det är antagligen omöjligt att inte bli topp tunnor supervansinnig med en fullfjädrad provokatör som Brian Boyle i fejset hela tiden.
• • • 
Vigge Hercules från Fäbodvägen på Varvet i Ö-vik har en hygglig kväll själv också.
Facit so far:
Tre assist.
• • •
Stilig uppställning legendarer som står och skrockar i pressloungen under pausen:
Larry Robin, Phil Esposito och Brian Engblom.
Man får ju buga och bocka.
• • •
Ja, det är fan en lättnad att Fehr inte gör mål på sitt friläge.
Vilket hallå det hade blivit om den flagranta high sticking Hercules-Victor blev offer för ett par sekunder innan.
• • •
Det är stor olycka för Pens om Trevor Daleys ena knä är obrukbart – och inte ser det lovande ut när han få hjälp av isen utan att kunna stödja på benet.
• • •
Suckande kollegor håller på och försöker boka nya hotellrum här i Tampaland nästa vecka.
Det är dock inte helt lätt, för något annat slags jätteevenemang pågår samtidigt – förhoppningsvis Comic-Con som bokstavligen satte färg på finalen i fjol – och de lediga rummen går att räkna på en hand.
En rutinerad biff har ju förstås det ordnat redan.
Något lär man sig ändå efter tio år.
• • •
Det är nåt hos Mike Sullivan som, rent visuellt, påminner om Carl-Johan Bergman – Dalarnas Tidningars chefredaktör.
• • •
Inga konspirationsteorier nu, Van Basten och David.
Det är – för hundrade gången – de 30 lagens ägare som styr NHL och ingen av dem skulle, efter att ha investerat hundratals miljoner dollar, acceptera att någon blev förfördelad.
Det vore kriminellt, varken mer eller mindre.
• • •
Som DN-Sven konstaterar:
Nästa match har redan börjat.
Och vilken shitshow det kan bli i den här tredjeperren, när Boyle får fritt spelrum med sina provokationer…

TAMPA – PITTSBURGH 2-0 (Period 1)
• • •
Man ska aldrig inbilla sig att man vet nånting om vad som ska hända i Stanley Cup-serier.
Här var vi alla – helt inbilskt – övertygade om att Penguins i praktiken hade avgjort serien och aldrig skulle ge sin motståndare mer liv.
Då samlar sig Tampa till säsongens period och går upp i 2-0-ledning och plötsligt har vi en serie igen.
• • •
En bra start, drömde Bolts om i förmiddags.
Det kan man lugnt säga att de får.
Redan efter 27 sekunder slår blixten ner bakom Matt Murray.
Hercules-Victor skjuter och gamle Captain Callahan styr.
Sen blir det jeflar i mig maffigt tryck i Amalie.
20 000 Ekeliw bara jublar oavbrutet i flera minuter.
• • •
It’s good to be Andrej Vasilevskij också.
Den 21-årige ryssen gör en ny monsterperiod – och ser till att Pens inte får någon utdelning under en lång sekvens när de forcerar brutalt och, känns det som, är på väg att ta över. Framförallt gör han en drömräddning när Crosby spelar fram Letang i red alert-läge.
Därmed har ju Tampa i praktiken hamnat i samma situation som sina motståndare.
Även om Bishop blir hel och kan spela – kan de verkligen byta ut Vasy?
• • •
Syster Yster Uster, av alla oväntade träben, kommer stormande upp genom slottet, får en macka med räksallad av Kucherov och smäller in tvåan hur snyggt som helst.
Den var oväntad.
• • •
Pingvinerna talade i morse om att de var helt förvissade om att de skulle få tas med ett helt annat Lightning idag och att de skulle kunna hantera det.
Not so much.
Det är en sak att prata, en helt annan att göra.
Bolts är hungrigare, mycket hungrigare, och det ger omedelbart utslag såna här gånger.
• • •
Isen verkar vara i bedrövligt skick.
Helt under isen, rentav.
• • •
Det tycks vila en förbannelse över matchvärmningarna i den här serien.
Nu är det Tyler Johnson som får en puck i ansiktet och tvingas ta sig ut i omklädningsrummet.
Hallå.
Han kan spela, visar det sig till slut – fast med heltäckande galler, som en liten tv-puckskrabat.
• • •
Nåt säger mig att Mike Sullivan inte ser med helt blida ögon på too many men-utvisningar.
• • •
Captain Callahan gör sin bästa period på hela säsongen.
• • •
Det syns för övrigt tydligt att Tyler Johnson inte är helt återställd efter Kunitz knätackling i första matchen.
Under normala omständigheter hade ingen kommit ikapp honom under ett friläge som det han bryter sig loss i i den här perioden.
• • •
Att de börjat kallat Pittsburghs hetaste lina för HBK-kedjan vet jag inte om jag köper.
Det är för mycket Örjans Vall över det.
NCP-kedjan (Nick, Carl, Phil) låter enligt mitt förmenande tuffare.
• • •
Även Tim Erixon är uppsatt som scratch för Penguins.
Betyder det att också han är här och bag-skejtar med Boden-Oskar?
• • •
Plötsligt byter de så Johnson får heltäckande visir istället.
Kanske lånade astronauten ut sitt?
• • •
Ju längre jag och DN-Sven glider utåt kanten på pressläktaren, desto sämre ser vi.
Nu har vi inte bara Bill Guerins begynnande flint i vägen.
Nåt slags räcke skymmer sikten av ena sarghörnet också.
Det är Larry Robinsons fel.
Må han få nageltrång.
• • •
En av Tampas reserver heter Dylan Blujus.
Det tycker jag är kul.
• • • 
Lite övertidsdrama så här på fredagskvällen, skulle inte det sitta fint?
• • •
Ska det vara apelsin- eller äppeljuice?
Nej, tack – Blujus
• • •
Så inte bara till Pittsburgh imorrn – tillbaka hit på tisdag också.
Börjar se oundvikligt ut.
• • •
Nu ska jag gå och lägga krokben för Larry Robinson.

Sent igår kväll var det en vän som höjde ett glas till skål i den varma kvällsbrisen på den gistna veranda där merparten av det cirkussällskap som följer den östra konferensfinalen i Stanley Cup-slutspelet 2016 för olika sorters media firade en ledig kväll.
Sedan utbrast han:
– It’s good to be us.
Hear hear, svarade bland andra jag och för det hade jag fått svåra bannor av min skrockfulla mormor.
Så menade hon att man inte kan utmana ödet och om man ändå gör det är man efteråt tvungen att ta i trä, göra korstecken och gå ut och spotta två gånger i varje väderstreck.
Så det har jag nu gjort.
Men självgodheten och arrogansen be damned – min vän från Ontario hade ju rätt.
Just nu är det good to be fucking us.
Det finns ingen kick i hela världen lika berusande som den man gång på gång på gång får uppleva när man kuskar runt i Nordamerika och följer två magnifika hockeylag indragna i en sen Stanley Cup-serie som gäller allt och lite till.
Jag har många gånger genom åren, i den här bloggen, försökt ge ord åt den eufori som bokstavligen sköljer genom mitt blodomlopp de här dagarna och veckorna – utan att lyckas.
Det går inte att beskriva den ultimata lyckan, den maximala glädjen, den hundraprocentiga hänförelsen.
Men var så säker:
Det bultar febrigt och exalterat i bröstkorgen på alla som nu slår sig ner i de behagliga fåtöljerna i pressboxen i Amalie Arena i centrala Tampa för att se Game 4 mellan Tampa Bay Lightning och Pittsburgh Penguins.
It’s good to be us.
• • •
Han var inte med på träningen igår eftermiddag, så jag fick onda aningar om att den passionerade Bengan Hörnqvist skulle komma att missa sitt livs största matcher; det såg ju inte så bra ut när han i förrgår träffades av ett skott på högra handen, bara släppte klubban och svårt grimaserande försvann ut i omklädningsrummet.
Men det är tydligen cool.
Han görs visserligen inte tillgänglig för media idag heller, men han deltar i morgonskejten och ser ut att kunna använda tassen precis som vanligt och efteråt meddelar coach Sullivan att han definitivt kommer spela ikväll.
Gott så, ingen hade lidit mer av att inte kunna hjälpa sitt lag under säsongens klimax.
• • •
Verandan vi satt på igår kväll tillhörde The Dubliner, ett etablissemang beläget längs den ystra nöjesgatan South Howard Street, och medan palmerna rasslade i kvällsvinden och de små kulörta lamporna dinglade på sladdar som spänts över själva däcket gjorde Sharks och Blues upp på en hel serie tv-skärmar bakom baren.
Särskilt många lika magiska kvällar upplever en homo sapiens inte under en normal livstid.
• • •
För Pens är det en stor lättnad att Horney – som de helt skabröst fortsätter kalla Hörnqvist – kan lira.
Eljest hade de ju blivit av med sin bindgalne pådrivare.
Alla har de senaste dagarna haft mycket roligt åt bilder på svensken när han – på grund av ett engagemang så glödande att han inte kan kontrollera sig själv – skäller och rumsterar och står i med både Crosby och Letang och alla som råkar komma i hans väg.
– Om det händer ofta? Det kan man säga, svarade Crosby med ett mycket roat flin när han fick frågor i ämnet efter tredje matchen.
Hagge bekräftar för bloggen.
– Ja, han får sina ryck på bänken ibland, och vi brukar sitta och skratta åt honom. Men vi gillar det också. Det får igång oss, han tänder oss. Och alla vet ju att det inte är för allvarligt, han glömmer det på en gång.
Bengan brukar enligt ryktet vara ungefär likadan när de stockholmsbaserade NHL-svenskarna tränar tillsammans i Segeltorp om somrarna; Douglas Murray lär till exempel ha varit måttligt förtjust på sin tid…
– Jo, flinar, Hagge. Han brukar säga åt Rakell då och då att han får börja trampa loss lite. Om vi inte ska ta i kan vi lika gärna åka hem, menar han. Och det är ju sant.
Ha ha, Bengan forever.
• • •
Det förekom dock oacceptabla barnsligheter på The Dubliner.
Någon fick, påhejad av en överentusiastisk bartender, för sig att vuxna män och kvinnor kan dricka U-båtar (och vi pratar här om shots som sänks ner i ölglas, inte de eminenta U-båtar som smyger under ytan i vårt kommentatorsspår, de gör man verkligen bäst i att inte försöka dricka).
Då protesterade den blågula anständighetens representant under de kulörta lyktorna.
– Ni löjliga nordamerikaner. Man ska inte leka med sin booze, man ska dricka den, deklarerade jag.
Kommentaren möttes med mer hån om utgången i VM-kvarten i Moskva…
• • •
Det ser under förmiddagen ut som att Tampa slutligen kommit på ett sätt att försvåra för Pens att komma in i offensiv zon.
Ett staket har har rests på ena blålinjen…
Det visar sig dock handla om att det är problem med isen, något slags rör har spruckit, så morgonskejten kan bara utföras på två tredjedelar av rinken.
Problemet kommer vara löst till puckdrop, lovar NHL.
Well, med tanke på hur muggy och hett det är i den här delen av världen just nu tycker jag det är ett under att det överhuvudtaget finns en is att spela på i Amalie.
• • •
Det blev muntert när Pierre McGuire under live-intervjun med Phil Kessel efter matchen i onsdags frågade hur det var med den lätt rundhylte sniperns ”breath” och Kessel uppfattade det som en anmärkning på hans andedräkt.
Särskilt kul hade hans kedjekamraterna, för när han kom till omklädningsrummet för dagens träning stod en stor balja Listerine munvatten på hyllan ovanför hans plats, ditställd av herrarna Hagelin och Bonino.
– These guys, the don’t miss much, konstaterade en fnissande Sullivan på sin förmidaggspresser.
• • •
Jag höll fast vid lojaliteten under gårdagens goal winning-draft och tog i tur och ordning Steen, Berglund, Pääjärvi och Gunnarsson (The Melkman hann en tjuv från Montreal plocka).
Det hade jag inte mycket för.
Blues gör ju inga mål överhuvudtaget längre.
Att bli nollad två matcher i rad i en konferensfinal…det är verkligen, verkligen inte så lyckat.
Men Hitchcock och co har helt enkelt inga svar längre.
Sharks är för bra, punkt och slut.
• • •
Newsflash:
Vigge Hedman ska gifta sig med sin Sanna.
Bröllopet står hemma i Örnsköldsvik nästa sommar.
– Ja, jag friade för ett tag sedan. Det var oerhört nervöst, berättar han.
Och här trodde vi att Hercules-kärran från Fäbodvägen helt saknade nerver.
Men det är klart, att försöka ta pucken av Patrick Kane och Sidney Crosby och John Tavares är en sak – att blidka en skönhet från Ångermanland en helt annan.
• • •
I St. Louis var det en Lars Winnerbäck-kopia som smög omkring i omklädningsrummen.
Här är det en Göran Stangertz-dito
Jag lovar, mannen – något slags producent på CBC, tror jag – är en tiopoängsversion av den svenske skådisen, salig i åminnelse.
• • •
Frågan är om Tampa Bay har några svar i den här serien.
Det såg inte så ut i förra matchen.
Penguins har helt enkelt – som vi varit inne på så många gånger – för många offensiva vapen.
Får motståndarna stopp på en kedja tar bara nästa – företrädesvis den Hagge, Bonino och Kessel bildar – över.
– Ja, säger Vigge, de är väldigt bra. Men vi har fortfarande chansen. Vi började väldigt bra senast, det var nog den bästa hockey vi spelat under hela playoff, och om vi bara fått in några puckar hade det blivit annorlunda.
Ja, det där är helt avgörande.
Bolts får inte så värst många chanser – för de har inte pucken så ofta – så de fåtal de ändå får måste ovillkorligen resultera i mål.
Annars är det definitivt kört.
• • •
God bless Joe Thornton.
Han spelar inte bara sitt livs mest bländande hockey just nu.
Han är en stjärna i civila kläder också.
När han igår fick frågor om sin fantastiska form svarade han, med ett brett leende:
– I know I’m a great player.
Så vill jag höra Zäta säga nästa säsong!
• • •
Idag har bloggen ett litet moment med Doc, i Tampas omklädningsrum.
Han håller på att bli omkullsprungen av de kameramän som alltid rusar omkring som Game of Thrones-riddare och knockar fredliga journalister med sina åbäken till kameror.
– Watch out, Doc, hojtar jag när han i sista ögonblicket duckar för ett livsfarligt objektiv.
Då kluckar den gamle estradören mycket glatt.
Se där, vi är buddies!

• • •
Om jag nu ska lyda mormor – apropå salig i åminnelse, 104 år blev hon och spred inget annat än visdomsord omkring sig, in i det sista – och blidka gudarna ytterligare litegrann efter ”it’s-great-to-be-us”-kaxet kan jag ju påpeka att det blir lite svettigare när slutspelsserierna fortsätter länge och cirkussällskapet tvingas ut på långflygningar var och varannan dag.
Det är de inledande två omgångarna, när vi slår läger i de inblandade städerna, som verkligen är the shit.
Jag åkte på min första lägerresa av den typen när Rangers mötte Atlanta Thrashers i slutspelet 2007 och blev helt förälskad i upplevelsen.
Jag kände ingen och umgicks bara med mig själv i den fuktiga Georgia-kvällen, men det var fullständigt betagande bara att få kliva in i bubblan och leva i en slutspelsserie i några dygn.
Därefter har jag, kan man gott säga, aldrig åkt hem igen
• • •
Precis när jag skriver detta, i det provisoriska pressrummet i korridoren en halv kurva från omklädningsrummen, promenerar Kris Letang förbi – i supersnygg vit kostym.
Det kallar jag swagger.
• • •
Greg Wyshynski – a.k.a Puck Daddy – är ju bara bäst ibland.
Tidigare idag fick han spydig respons av Ted Leonsis – Washington Capitals ägare – på en tweet och svarade omedelbart:
”I’d respond, but I’m covering the conference finals. Ever seen them? Pretty exciting”.
Ha ha, snacka om burn!
• • •
Det HÄR verkar det som att man inte får missa.
En ”Road to Winter Classic”-variant på Showtime – fast från slutspelet, när det verkligen är for real.
Titta och rys.
• • •
Oskar Sundqvist är det tveksamt om vi får se – i alla fall ikväll.
Men den väldige Boden-sonen ser ständigt till att hålla sig redo – med idioten.
Det är den han och övriga healthy scratches får ägna sig åt efter värmningarna på bortaresorna.
– Ja, suckar han, vi spelar tre-mot-två mot coacherna. Om de vinner får vi gå av. Men om vi vinner, och det gör vi ju för det mesta, får vi bag-skejta och köra idioten hur länge som helst.
Det här är inte semesterresa för någon…
• • •
Idag – 20 maj 2016 – fyller min allra bäste vän, som jag kamperat ihop med sedan vi var fjorton och femton, 50 år.
Bloggen ber att få utbringa ett rungande grattis för Alle.
Love forever, brother.
• • •
När Bengan fick en puck i huvudet under värmningen i andra matchen i Consol Energy blev det jäktigt för Bodens finest.
Han fick kasta på sig utrustningen medan landsmannen syddes – bara för att sedan ta av sig den igen, för det krävs förstås mer än ett jack i pallet för att stoppa en matchpeppad Hörnqvist.
Den händelsen har för övrigt varit föremål för road intern utredning.
– Ingen har velat erkänna att de sköt den pucken, men coacherna har studerat videoupptagningar noga och kommit fram till att det nog var Kessel som drog en puck i ribban och sedan studsade den i huvudet på Bengan, berättar Oskar.
Well, den som går med hjässan bar…det är ju ett gammalt ordspråk.
• • •
Apropå hjässor har jag Bill Guerins och Pascal Dupuis i blickfånget ikväll också.
Få se om de är lite lugnare den här gången.
De hade mycket svårt att hålla inne med jublet när pingvinerna scorade i förrgår.
• • •
En och en halv timme för puckdrop – då varvar Tampas egen astronaut upp med lite dans på öde läktare.
Visst är det vackert?

• • •
Är detta sista chansen för Bolts?
Det känns så.
Om de hamnar i 1-3-underläge är de nere i brygga och får svårt att överleva söndagens orkan i Pittsburgh.
Ja, de vände 1-3-underläge mot just Penguins i första rundan 2011.
Men det var en annan tid och ett annat Pittsburgh.
Tåget går ikväll.
• • •
Bloggens outfit i aftonens dans:
Svart kostym, svart skjorta, svarta skor – och en rosa slips.
När det är Game 4 måste man våga lite…
• • •
För pingvinerna är läget glasklart.
De ska ha 3-1-överläge inför hemmafajten på söndag.
– Ja, det är absolut målet. Och gör vi bara som vi ska och spelar som i förra matchen, då ska det gå, klargör Hagge.
• • •
Det finns olyckligt nog inga direktflighter mellan Tampa och Pittsburgh, så jag får ta mig upp till LaGuardia imorgon – och först därefter till västra Pennsylvania.
Givet att det går som det ska med connection i New York landar jag först vid 18.00, en och en halv timme före matchstart i San Jose.
Så det blir en kommentatorsspårsblogg från hotellrummet då. Showen är er.
• • •
San Jose Sharks har fyra spioner, med Larry Robinson i spetsen, på plats i pressboxen ikväll (varmed trängseln har blivit betydligt mer påtaglig, grrrr).
St. Louis har bara en.
Något kan man antagligen utläsa av detta faktum.
• • •
Staden Tampa vägrar dock sluta hoppas.
De små vimplarna smattrar i sidorutorna på nästan alla bilar som dundrar förbi i downtown, Hedman och Stamkos stirrar mot oss på jättelika fasaddukar överallt och ingen pratar om något annat än att man aldrig kan räkna ut Bolts.
Ekeliw hade blivit tårögd om han varit här.
Och varför är han inte det, egentligen?
Sicken medgångslirare.
• • •
Enligt mina källor var det grym atmosfär i Sharktank igår – och ännu värre lär det bli morrn, när det är Saturday Night och allt.
Det är inte utan att man börjar längta lite till Kalifornien.
Apropå det.
Ni missade väl inte den här intervjun med San Joses assisterande coach idag?
• • •
Bortsett från att de måste go for the kill när de väl får chanser är det bra om Bolts gör det lite svårare för pingvinerna att komma till avslut också.
Gästerna avlossade nästan 50 skott mot Vasy i Game 3.
– Det är generande att det får hända på hemmaplan, slog smooth talkin’ Cooper fast efteråt.
Precis.
• • •
När jag promenerar tillbaka till Marriott efter morgonvärmningen driver ett av de typiska slagregnen in över downtown Tampa och trots att jag är ”hemma” på bara några minuter hinner vätan sabba min ackrediteringsbricka.
Officiellt heter Sexy Per nu Pe Urman.
• • •
Från Kalifornien rapporteras det att Blues startar med Allen imorrn.
Ah, när man väl börjat med sånt där…det är inte ofta det lyckas, om vi säger så.
• • •
Något säger mig att det här är kvällen när det lossnar på allvar för Geno Malkin.
It’s overdue, liksom.
• • •
Klockan är bara 17.00 i Kalifornien när den här matchen börjar, men det är ändå helt givet att den andra delen av cirkusen – den som följer väst-serien och förenas med oss först i finalen – just färdigställt en goal winning-draft och placerat sig i lämplig bar.
Det känns fint att veta på något sätt.
• • •
Hey, får ett vänligt leende av Phil Esposito – eller E-spÅÅ-Si-TÅ, som Ekeliw kallar honom – när vi möts i toakön.
Vad kan man mer begära av en fredagkväll?
• • •
Time, folks.
Game 4 i Eastern Conference Finals ska avgöras.
Och håll med:
It’s good to be alla som älskar storartade hockeymatcher.

TAMPA – PITTSBURGH 2-4 (Slut)
• • •
Känslan är den här:
Tampa kommer få mycket svårt att vända det här.
Med det sagt – mot Tiki-baren.
Innan jag lämnar er får ni dock en amatörmässig liten bildresumé över den bloggens långa färd från natt till natt.








Den strävsammaste av följeslagare, med på alla Stanley Cup-slutspel sedan 2011…





Förklaring: Så ser en biffs hotellsäng ut efter en pre game-nap

Det är över, överlägset Pittsburgh har 4-2 med 22 sekunder kvar.
Mer sedan.

TAMPA – PITTSBURGH 0-1 (Period 2)
• • •
Andraperren följer samma manus – nästan hela vägen.
Bolts börjar bra och tvingar Murray till big boy-spel i några minuter – men sen tar gästerna över och nu skapar de tidvis sån ohygglig press att det inte SKA kunna vara mållöst.
Och till slut är det inte det heller.
Hagge – vad sa vi? – är som vanligt där han ska och stöter in en retur när bara tio sekunder återstår.
Ingen kan påstå något annat än att det är både logiskt och rättvist.
• • •
Vasy alltså.
Vigge ljög uppenbarligen inte när han för några dagar sedan fyllde min lur med försäkringar om att han inte kände sig det minsta orolig över att ryssen skulle behöva vikariera för Big Ben.
Den unge mannen är ju helt fenomenal.
Bäst på plan.
• • •
Doc-debatten har vi ju tragglat oss igenom vid åtskilliga tillfällen genom åren och positionerna förbli låsta, min också. Jag tycker han är en trivsam Arne Hegerfors-Lars-Gunnar Björklund-karaktär och förstår precis varför den breda publik som kanske inte är så jätteinne på hockey tycker om att lyssna på honom.
• • •
Frågan är vad Cooper ska göra.
Pens är för bra i offensiven, de går inte att stoppa såna här kvällar.
• • •
Märkligt, ändå, att Määttä är petad.
För bara några månader sedan trodde jag Pittsburghs lycka hängde på att han skulle kunna logga minuter som en hel Chicago-back i fjolårets slutspel, men there you go.
Det är inte alltid lätt att vara ung på den stora scenen – i synnerhet inte efter par hjärnskakningar…
• • •
Wonderkid Drouin fick sig en ny lektion här.
Perioderna pågår i 20 minuter i Stanley Cup-slutspelet och den som tror att det går att slappna av efter 59.50 blir obönhörligen straffad.
• • • 
För övrigt såg jag Pierre McGuire äta frukost på hotellet i morse.
Han petade lite i ett löskokt ägg och såg inte helt belåten ut.
• • •
Capstronautens bror är här i år också – i full Nasa-mundering.
Frågan är bara var originalet, han i Washington, tog vägen.

Det har vi aldrig fått något svar på.
• • •
Jag börjar förnimma de varma kvällsfläktarna som sveper genom den öppna tikibaren runt midnatt…
Men först:
Ytterligare 20 minuters sprakande hockeyshow.
Minst.