TAMPA – PITTSBURGH 0-0 (Period 1)
• • •
Men dra mig i sömntutan.
Efter tvenne slow-and-funky-uppvisningar i Scottrade Center blir man ju snudd på chockskadad av att se det här.
Tempot, vändningarna, målchanserna, all action…det är som att ha druckit päronsoda i ett halvår och plötsligt få svepa ett dricksglas tequila.
• • •
Bolts inleder bäst – ja, den ursinniga starten måste ju få Ekeliw att hoppa upp och ner i soffan hemma i Örby – men de lyckas inte omsätta ett batteri utsökta chanser och i takt med att perioden går tar pingvinerna över mer och mer och nu är känslan snarare att det är Vasys förtjänst att det fortfarande står 0-0.
• • •
Det syns direkt att Hagge tänker ha en SÅN kväll.
Så fort han är inne händer det nåt, han far över isen som Joe Pesci pratar i ”Goodfellas”, han går inte att få tag i.
Matcher den ettrige geparden inleder på det sättet slutar nästan alltid med att han gör den avgörande skillnaden.
• • •
Enda jobbiga med kvällens pressläktarplats är vi sitter på andra radan och att ett par huvuden på den nedanför skymmer lite av sikten.
Jag försöker trösta mig med att det åtminstone är Bill Guerins huvud…
• • •
Fast hemmalaget är rätt bra i egen zon också. Framförallt backchekar forwards föredömligt. Tänk att även sånt kan vara så njutbart.
• • •
Men halleluja, inte nog med DN-Sven.
Vem mer dyker upp i pressboxen om inte Björn Oldeen från CMore..
Det blir nästan nostalgisk overload för bloggen.
Han bevakade ju ett antal Stanley Cup-finaler för dåvarande Canal Plus under 00-talet – inklusive båda mellan Detroit och Pittsburgh – och var ett lika kärt som stående inslag i detta forum.
Nu är det bara fotografen Jocke – känd som Rumsgrums, var det inte så? – som saknas.
• • •
De vet fortfarande hur man kreerar mäktiga, effektfulla matchintron i den här hallen.
Det blinkar fortfarande blått – som i en Adolphson-Falk-dänga – framför mina stela gamla näthinnor.
• • •
Särskilt uppmuntrande är det att se att Oldeen har sin laptop med sig.
Mitt under finalserien 2009 gick min sönder, men han kom till undsättning och lät mig köra en hel liveblogg på hans PC.
Sedan dess är han en av bloggens made guys.
• • •
Den östeuropeiskt färgade ”I-belive-that-we-can-win”-ramsan börjar rulla i bortre kurvan redan efter någon minut och plötsligt slår det mig.
Den började ju verkligen här. Sedan har den spridit sig och är nu till och med Hillary Clinton-supportrarnas gimmick.
• • •
Det är Sven som ser det:
På kepsen den andra världskriget-veteran dom presenterar i Amalie innan nationalsången har på huvudet står:
”Kamikaze survivor”.
Den kan Vasy låna om Pens får fortsätta trycka på som i slutet och han ändå lyckas hålla nollan.
• • •
Doc forever!
Det är bloggens officiella hållning.
• • •
Här håller dom ibland med pizza i pauserna.
Så nu ska jag slå en lov i pentryt och se hur det ligger till med den saken.

Sammanlagt gjorde 876 pojkar, män och gubbar minst en match i NHL den här säsongen.
Av dem har cirka 776 sedan länge packat trunken gått på semester.
Några kämpar om tröstpriset i Moskva, andra trampar runt på golfbanan eller ligger i hängmattan utanför sommarstugan och grubblar över vad som gick fel – och många har överhuvudtaget inte sett en rink sedan grundserien nådde sin slutpunkt för sex veckor sedan.
Blott hundra – i runda slänger, med reserver inräknade – slåss fortfarande om the beautiful reward som brann som polstjärnan på allas himmel när de för första gången snörade på sig skridskorna i höstas.
De är de utvalda.
The last men standing.
Hockeygudarnas special people.
De har förvisso fortfarande bara kommit drygt halvvägs på resan till regnbågens fot, och hälften tvingas tvingas snart förenas med de övriga förlorarna på de fashionabla artonhålsbanorna, men ändå.
Att vara bland de som fortfarande står upp när the final four vaskats fram är ett hjältedåd i sig.
Då har man stood the test.
Visat sig värdig.
Blivit kvar när Darwins teorier fått verka på största rinkarna.
I kväll ska vi se 40 av dessa överlevare göra upp i Game 3 i den östra konferensfinalen.
Now, vi har vid ett par tillfällen de senaste dygnen kunnat konstatera att gudomlig magi inte är garanterad bara för att evolutionen haft sin obönhörliga gång.
Men det är likafullt omöjligt att inte titta och bli begeistrad och gripen och förtrollad.
Vi är ju allra högst upp i hockeyns näringskedja nu – och de utvalda som får vara med har the beautiful reward inom räckhåll.
• • •
02.45 brakade larmet i mobilen loss inatt.
Jo, kvart i fucking tre.

Därmed är det moderna tidevarvets bagarväckningsrekord straffat.
Jag menar, det räcker att man måste upp före 07.00 för att det ska vara bagarväckning – och för en bagarväckning monumentale krävs blott att klockfan inte hunnit bli 05.00
02.45…det är Wayne Gretzky-nivå i dylika sammanhang. Muhammad Ali-klass. Michelangelo-kaliber.
Men kan Bengan Hörnqvist stå i målgården och bli crosscheckad i korsryggen i tre-fyra timmar per kväll så kan jag väl jag – tvingade jag mig att tänka – lyfta mitt arma huvud från den här sköna kudden och gå upp.
Och ett par timmar senare satt jag vid gaten på mytomspunna Lambert International.
Det är ruter i Biffen under slutspelet, det får ni medge!
• • •
Det är annan dynamik i den duell bloggen nu riktar blicken mot än den som varit i vårt fokus de senaste fyra dygnen.
I den är det de eviga förlorarna som i vild desperation gör upp för att slutligen och en gång för alla få slippa vara just det.
Här i öst är det tvärtom två lag med ”entitlement” pumpande i det kollektiva blodomloppet som går upp i ringen.
De tycker båda att de är bäst, utgår från att de ska vinna och uppfattar det faktum att de kan bli mästare om några veckor som ”att det är dags”.
Exakt vad det mynnar ut i för slags hockey en bastuhet kväll i västra Florida vet jag inte, men rent allmänt känns det som att de förutsättningarna genererar mer kaxighet och mindre ångest, mer optimism än rädsla, mer sisu och jävlaranamma än dragkamp och slow and funky – och det är bra det.
• • •
Man kunde ju verkligen tro att det bara är några få förtappade dårar som går upp mitt i svarta natten för att genomföra den obskyra flygningen mellan St. Louis och Tampa, men som jag häpet utbrast på twitter i svinottan:
”Hur fan kan det vara så många som ska med den här 05.30-flighten? Trodde jag skulle vara typ ensam. Det är jag typ inte”.
Nej, den skraltiga gamla Southwest-kärran var i praktiken full.
Någon rimligt förklaring har jag ännu inte fått – Tobias tes om att alla bokade när de hörde att Sexy Per skulle ut och flyga känns inte helt vattentät… – men vi kan slå fast att det var länge sen man kunde drömma om glesbefolkade flygplanskabiner.
• • •
Det var ett tag sedan, så det värmer hjärtat att se Strålle Strålman back in the swing of things i Tampas spatiösa omklädningsrum efter morgonvärmningen.
Han ser ut, och är, som vanligt.
– Ja, det är precis vad jag gjort, svarar han med ett glatt flin när jag frågar om han bara suttit hemma och lyssnat på death metal medan den brutna fossingen läkt.
Kunde tro det.
Några tips på nya fräsiga namn i den mest brutala musikens undervegetation hinner jag inte fråga om, men det kommer.
En slutspelsblogg är inte en slutspelsblogg utan några obskyra dödsmetall-rekommendationer signerade Strålle.
• • •
Klockan var väl 05.45 när vi kommit upp på marschhöjd och serveringen – sådan den nu är på Skånske Jans Southwest-flygningar – kunde börja.
Då beställda den magre, väderbitne mannen på sätet intill en rejäl bloody mary. Och när han druckit ur den bad han om en till. Sedan somnade han och snarkade högljutt hela vägen till the final descent mot Tampa International.
Klass ändå.
• • •
Bengan Hörnqvist ser frågande ut när jag berättar att jag varit i Missouri och tittat på den västra konferensfinalen.
– Varför det? Det har väl varit tråkiga matcher, har det inte?
Tråkiga och tråkiga, men, tja…inte helt oförglömliga kanske.
Men nu får jag väl se hockeykonst på desto högre nivå?
– Ja, det kan du ge dig på.
Se där, nu har ni fått det direkt från hästens mun.
Det här blir en match att se.
• • •
För första gången sedan Rangers åkte ur och Eken hem har bloggen blågult sällskap på pressläktaren i den här slutspelsdrabbningen.
DN-legendaren Sven Gustavsson bor här i Tampa sedan i höstas och är numer our man i Amalie
Kul.
Bara han inte fortsätter berätta om hur han lyckats få ett hyreskontrakt i ett av husen på andra sidan kanalen från Amalie – de jag alltid gått och dreglat över – och lediga dagar brukar promenera över till tikibaren och avnjuta solnedgången med en kall veteöl.
Då blir min avund så förlamande att jag inte kan skriva en enda rad.
• • •
Bolts har en del att bevisa i de två hemmamatcherna.
De som följt de inledande fajterna i Consol Energy är övertygade om att Pens kommer vinna den här serien.
Ja, Tampa vann första och lyckades tvinga fram övertid i andra – men Pittsburgh var, menar rätt så tvärsäkra kollegor, mycket bättre och kommer inte gå att stoppa om det fortsätter likadant.
Den stora utmaningen för Florida-laget är, precis som alla förutspådde, djupet och bredden i pingvinernas offensiv.
Mighty Hedman och headbanging Strålle kan avväpna en kedja och kanske två, men då kommer Hagge och Bonino och Kessel och ställer till det istället.
– Så är det. De har väldigt många vapen och det krävs mycket av oss, säger Strålle.
Sen gör han en konstpaus, tänker på sin gamla lagkamrat från New York en stund och säger med sitt vanliga leende:
– Fast Hagge…honom har jag ändå bra koll på.
• • •
Inget är som att byta om till kostym på Marriott Waterside och kliva ut och få en chock i Tampas ångande vårvärme
Promenaden till mediaentrén är mycket kort, men en sexy biff hinner ändå bli lika utmattad som en Top 2-back i tredje övertidsperioden.
Hur är det dom säger?
Tecken på galenskap är är att göra samma sak om och om igen och hela tiden förvänta sig olika resultat.
• • •
Hagge kluckar lätt när han hör vad dödsmetall-konnässören från Västergötland sagt om honom.
– Fast, det är lite sant…han har nog rätt bra på koll på mig. Men jag tror jag kan lura upp honom rätt duktigt ändå.
Här har vi en tung match-i-matchen!
• • •
En mindre önskvärd konsekvens av de här omänskliga bagarväckningarna är att jag tvingas ta pre game-naps – jag däckar i åtminstone två och en halv timme efter dagens värmningar  – och därmed får mindre tid på mig att hamra ihop intron.
Så räkna verkligen inte med några femton tusen tecken ikväll.
Men vi tar igen det på fredag. Då har jag mer att berätta om också, gissar jag.
• • •
Montezuma har hämnats klart, så Callahan återvänder till stridslinjerna i afton.
– Han ville vara med redan i förra matchen, men…vi har alla varit där och vet hur omöjligt det skulle varit, säger coach Cooper.
We sure have, smooth talking Jon, och mer detaljerad än så behöver ingen bli…
• • •
Det har blivit en av mina heligaste slutspelsceremonier:
När omgivningen börjar tjattra för mycket börjar jag pumpa John Coltrane i hörlurarna.
Ingen musik i världen är bättre att skriva till.
• • •
Big Ben Bishop var på isen, ensam, innan Lightnings skate i morse och Cooper tror – otroligt nog – att han kan vara aktuell för spel på fredag igen.
Men ikväll spelar han inte, så återigen är det två helt gröna 21-åringar – Vasy och Murray – som utkämpar målvaktsstriden i Stanley Cup-slutspelets östra konferensfinal.
Det är inget annat än mindblowing.
• • •
Ni reagerade lite väl starkt på Skånske Jans information om min flygning igår, tycker jag.
Det där är en gammal tradition i bloggen.
Redan runt 08-09 brukade den djupt flygintresserade hdf – en tidig spåretstammis som saknas varje dag – räkna ut hur jag skulle resa och förde med stor säkerhet rätt info till torgs.
Jag tyckte alltid det var lite roligt.
• • •
Ja, jag nöjer mig med att kalla Bolts-keepern Vasy. Det blir enklast så.
• • •
Skrämmer Ekeliw med upplysningen att Vigge Hedman är den ende hemmaspelare som inte deltar under förmiddagsskejten.
– Men…han skippade väl bara för att vara fräsch ikväll, lyder det oroliga svaret.
Jodå, den ångermanländska Hercules-kärran kommer svepande i ett par handdukar i korridoren utanför omklädningsrummet efteråt.
Han ska spela.
• • •
Bengan har ingen hjälm på värmningen idag heller – trots att han fick en puck rakt pallet i förrgår.
Han borde ta sig i akt.
När jag var elva-tolv år fick jag ett slagskott rakt i pannan i Gyllerinken i Borlänge och sen blev jag så här…
• • •
Åh, världens bästa jumbotron.
Och det sällsamt blå skenet.
Och den lyckorusiga, nästan Nashville-artade stämningen.
Och den eminenta pressboxen, med dess bekväma kontorsstolar.
Och…ja, alltihop.
Fan vad glad är över att vara här.
Nu åker vi.
40 stjärnor med en vacker belöning inom räckhåll ska spela en av de största hockeymatcherna säsongen 2015-2016.

ST. LOUIS – SAN JOSE 0-4 (Slut)
• • •
En sluthälsning från St Louis var det.
Den kommer här:
Godnatt!
Vi hörs från västra Florida imorgon, då kör vi på som vanligt igen.

Sharks leder med 3-0 och mindre än en minut återstår.
Jag packar ihop.
Liten sluthälsning kommer dock.

ST. LOUIS – SAN JOSE 0-2 (Period 2)
• • •
The Great White har siktats i Scottrade Center och gjuter fruktan i bluesmännen och deras anhängare med en stor, hotfull fena som ständigt skär ytan i hemmazonen.
Med andra ord:
Sharks har tagit över och äter upp St. Louis med sitt helvetiskt snabba passningsspel, sin okuvliga forechecking, sin täta defensiv och sin killer-instinkt när de får lägen.
Ja, Blues försöker bortse från sin rädsla för monstret de måste bemästra och trampar – tvingade som de är – gå framåt under andra halvan av perren men bortsett från när krigaren Brouwer sätter en jävel klockrent i stolpen här i slutet skapar de mycket lite farligheter.
Hitch får trolla lite nu.
• • •
I mittperioden får vi också se exakt hur dödligt Sharks powerplay verkligen är.
Blues går, för första gången, bort sig i dylikt lägen och pucken går som Captain Kirks laserstråle från Couture till Pavelski till Burns och han bara bombar in 2-0.
The Moose 2 är lika chanslös som älgar brukar vara när Runar laddar bössan.
• • •
Sexy Steen är tillbaka och prisa gud.
Det hade varit en tragedi om han gått sönder när han ska spela sitt livs största matcher.
• • •
En av hissarna som går mellan pressläktaren och ”event level” är trasig, så transporterna går förfärligt långsamt och jag ser aldrig någon Hedbä, trots att jag väntar in i det längsta.
Sånt gör mig nervös, Hedbä måste ju sitta där han ska när matchen börjar!
• • •
Men när hockeygudarna skonar Steen verkar det istället som att Bulan gör illa sig när han blåser in i en öppen båsdörr.
Han som lyste av lycka när han talade om att få spela den här tiden på året…det får ju icke vara för allvarligt.
 • • •
Det är virke som i Närkes segaste gamla tallar i Gunnarsson.
Han täcker fanimig ett skott med fejset nere i Elliotts målgård.
• • •
Nädå, även Berglund återvänder snabbt.
En lättnad.
• • •
Taggen, bara så du vet – den kollega du nämnde i ditt dumma, stekta inlägg är ett av de största Lundell-fans jag känner, och jag känner många såna.
• • •
De som sköter sånt åt Blues har laddat en peppvideo full med klassiska filmscener när hajar fångas, slaktas, sprängs och får Richard Dreyfuss syrgastuber inkörda i käftarna.
Ambitiöst – och tänk om de, scenerna, hade motsvarighet på isen också…
• • •
Sorry, men mycket till slutrapport blir det inte i natt.
Planet till Tampa går alltså om åtta och en halv timme och vi har en period, intervjuer och referatskrivande kvar.
Morsning korsning.

ST. LOUIS – SAN JOSE 0-1 (Period 1)
• • •
Hajarna är, ehum, på bettet från start och redan efter drygt två minuter vinner fjärdekedjan med Wingels, Braun och Zubrus tunga närkamper bakom Moose 2 och krigar in ett ledningsmål.
För oss som hoppas på underhållning och het action sitter det inte helt fel, för det knyter upp dragkampen.
• • •
Paul Martin är en stabil klippa som nästan aldrig gör fel, men shit – när papa Tarasenko bara robbar honom på pucken ser han för några ögonblick ut som rena rama Dan Girardi.
• • •
Blues penalty kill är riktigt kungligt.
Det är ett av tidernas mest potenta powerplay de kastrerar – och de gör det genom att, som Hitch förordade inför första matchen, bara skicka iväg pucken ur zon så fort de får chansen.
Det förekommer inget tramsande, inget letande efter lägen till shorthanded-baljor, inga försök att få tiden att gå.
Pang iväg med skiten bara.
• • •
För första gången på tre dygn ser jag tre Sharks-fans i St. Louis.
De har – förstås – stora lösskägg, dricker Bud Light och verkar väldigt muntra.
• • •
Lite oroande med Steen.
Han får en smäll på ena knäet och Broúwer tar bytet därpå i Backes-kedjan.
Förhoppningsvis är det bara ett sätt att låta svensken inleda pausen i förtid.
• • •
Men likafullt:
Någon gång måste Blues – häpp! – haja att de inte kan ta några utvisningar alls i den här matchserien.
• • •
Ingen bluesman har ryckt i Big Joes eller Burns Life of Brian-skägg ännu, va?
De har nog svårt att låta bli, för som Steve Ott erkände i morse:
– Vi är avundsjuka. Vi vi vill också kunna odla såna där skägg…
• • •
Scottrades nationalssångsgimmick:
De klämmer i med ett ”Blues” istället för ”Brave” i sista ordet i sista versen.
Och ingen kan klandra dem.
Detta är onekligen the home of the blues.
• • •
Jag har hajarnas reserver till vänster i pressläktarkurvan ikväll också – och merparten av dem är fortfarande mer intresserade av vad som händer på mobilskärmarna än på isen.
Ja, slutspelshockey, vad fan är det, liksom?
• • •
12-årige Wyatt Nelson – han som refererar matcher för sin blinda pappa – får göra debut i kommentatorshytt ikväll och kör riktig sändning, med pappa vid sin sida.
Snacka om att ha karriären utstakad för sig.
Om 40 år är han nye Doc .
• • •
Nu ska vi spola både is och biffens strupe.

På ett klassikt dubbelalbum utgivet för ganska precis 20 år sedan berättar Ulf Lundell om hur det är på andra sidan drömmarna.
Det är just dit pojkarna och männen som utkämpar Stanley Cup-slutspelets konferensfinaler längtar nu – som de aldrig tidigare längtat efter någonting.
Till den förlovade stund då drömmarna uppfyllts.
Då de nått fram.
Då ett begär som bultat i bröstkorgen hela livet till sist stillats.
Några av dem erkänner det, andra inte – förmodligen inte ens för sig själva.
Rädda för att framstå som så självsäkra att de tar ut nästan otänkbara triumfer i förskott bara borrar de ner huvudet och muttrar bistert om en match i taget, en match i taget och en match i taget igen, tack för kaffet och de klatschiga rubrikerna.
Men Patrik Berglund, den västmanländska bjässen i St. Louis Blues, hymlar inte.
Han omfamnar tanken på att han befinner sig närmare sina drömmars mål än någonsin tidigare och bara behöver vinna sju matcher till för att få ta i den mytiska Stanley Cup-bucklan.
– Jag tänker på det varje dag. Jag vet inte inte om det riktigt går att beskriva hur det känns, men det skulle med all säkerhet vara det största som någonsin kommer hända mig. Och jag tycker den tanken hjälper mig att vara taggad och positiv och ha den här sköna feelingen vi skaffat oss genom att spela så här sent på året, säger han och kisar exalterat under blå kepsskärm när bloggen träffar honom i Blues omklädningsrum efter morgon-skejten som traditionsenligt föregår andra mötet med San Joses hejar.
Som sagt:
Andra vill inte vara lika öppna med den sortens tankegångar.
Men innerst inne är det garanterat likadant för alla som kommit så här långt på den oändliga resan.
De fantiserar, febrar och föreställer sig hela tiden hur det skulle vara i ögonblicket när sista matchen är avgjord och de står som mästare på en isplätt i St Louis, San Jose, Tampa eller Pittsburgh.
Det är just därför vi får se den bästa, mest emotionellt laddade, desperata och fängslande hockeyn i världen i NHL-rinkarna nu.
Längtan efter det som väntar på andra sidan drömmarna är en urkraft som kan få människor att göra nästan vad som helst.
• • •
Igår blev det till sist lite ramalama i St. Louis-natten.
Ett sällskap a tio mediafigurer av olika sorter och konfigurationer – de flesta mer eller mindre kompatibla med Alex Steens sexighetsideal – hamnade på en av de stora sportbarerna i Ballpark Village utanför Cardinals Busch Stadium.
Vi åt nachos-bomber, skålade skabröst på portugisiska – fråga inte – och gjorde matchen mellan Penguins och Lightning till årets gambling-happening.
Jovisst, very ambitiöst. Först var det draftlotteri och sedan draftade vi tänkbara game winning goal-skyttar. Jag fick nummer fyra och tog under de fyra rundorna Hörnqvist, Hedman, Sundqvist och Kuhnhackl (Hagge och Strålle stals av tvenne kanadensare, skandalöst nog).
Det hade jag inte mycket för, det var drafttvåan – jo, faktiskt, Kessel gick före Crosby – som avgjorde, men man måste vara lojal i den här branschen.
Och kul hade vi.
• • •
Bulan Berglund är överhuvudtaget vad som här borta brukar kallas ”a great quote” denna regniga morgon vid porten mot väst.
När jag påminner om att coach Hitchcock för några dagar sedan påstod att han aldrig sett den väldige svensken spela bättre hockey ruskar han leende på huvudet.
– Det kan jag tyvärr inte hålla med om. Han har varit här i fem år och under den tiden har det varit stunder när jag spelat väldigt bra hockey. Så nej, jag tycker helt enkelt inte att det stämmer, säger han.
Den sortens uppriktighet är verkligt uppfriskande.
• • •
När eftermiddagsstiltjen under några få timmar lägrar sig i det inre i en kall nordamerikansk ishall och allt blir tyst och lugnt och blott någon enstaka vaktmästare med skruvmejsel i hand hastar förbi i korridoren utanför ett pressrum där några få tysta murvlar sitter hukade över sina laptops, då vet man att det är Stanley Cup-slutspel.
Jag är förälskad i den suggestiva lugnet-före-stormen-känslan och går någon gång under de där timmarna alltid ut till rinken och bara tar in atmosfären.
De väldiga läktarna ligger helt öde, isen blänker inbjudande i den dämpade belysningen, inget annat ljud än de envetet pumpande fläktarnas surr går att uppfatta.
Men bara några timmar senare utbryter världskrig i samma space.
Det är så…vackert.
• • •
Visste ju det, Hedbä kunde inte låta bli att börja fundera när jag bad honom om bästa Scottrade-minnet under den aktiva karriären.
– Det var ändå ganska lätt. Jag stod en match med Dallas när vi vann stort och jag hade två assist. Bland annat slog jag en perfekt macka över hela isen till Modano på offensiv blå och han bara stänkte in den, berättar han.
Nu ska vi bara ha ur honom tristaste minnet också, jag tar honom när han susar förbi kaffekannorna i första pausen.
• • •
Alex Steen syns inte till efter den här morgonskejten, han har försvunnit in i de delar av omklädningsrummet som är förbjuden zon för media.
Så ingen kallar mig Sexy Per idag.

Det känns lite tomt…
• • •
Innan strapatserna vid Missouris bardiskar igår åkte jag ut till Sharks hotell i Clayton – ett Ritz-Carlton med våldsamt luxuös herrklubbskänsla – och drack kaffe med The Melkman och Hedbä.
Medan vi satt i salongen och hade trivsamt och pratade om var man ska bygga hus i Skellefteå kom en episkt skäggig karl fram och morsade på sina klubbkamrater.
Han sträckte också fram näven till mig och sa artigt:
– Hej, jag heter Joe.
Jo, det är bekant.
Men nånstans är det ju sympatiskt att Herr Jumbo inte utgår från att hela världen vet vem han är.
• • •
Crosbys sudden death-mål i går var för jäkla tjusigt.
Det gick verkligen att se hur han siktade på den lilla, lilla luckan på Vasys klubbhandssida och tjong i medaljongen – där satt puckfan också.
Synd han redan gått i draften.
Vi hade ändå några hundra bucks i potten.
• • •
De flesta coacher verkar se på presskonferenser som ett nödvändigt ont och säger sällan mer än halv sju när de sitter på podier som det dom byggt i Scottrade slutspelet till ära, men den fryntlige Hitchcock är uppenbart road och håller långa utläggningar exempelvis om varför han matchar tre naturliga centrar som Steen, Berglund och Backes i samma kedja.
– Centrar är alltid de smartaste. Så vi vet att vi kommer få se intelligent spel från den linan när de är inna mot Sharks bästa kedja, heter det bland annat
Rolig är han också – särskilt när han får frågan vad han tänker göra om Sharks droppar ner Marleau i tredjekedjan.
– Den matchningen gillar vi inte. Han borde vara kvar i andrakedjan, flinar han.
• • •
Morgnar efter kvällar som de igår gör ju gamla biffar inte så många knop att någon direkt blir imponerad, men jag är faktiskt i tid till värmningen vid 10.30.
Däremot hinner jag inte få i mig någon frukost och i Scottrades pressrum finns inget mer än kaffe, så jag får gå hungrig ända tills de serverar pre game-middagen vid 17.00
Eken hade dragit vapen – och om han läser det här kommer han att skicka upprörda sms om att jag är galen.
”Men Bjuppie”, kommer det stå, ”du måste ju för fan äta!”.
Äh, svarar jag, man kan äta när man är ledig.
• • •
Idag kommer Jumbo Joe ut i omklädningsrummet som gud skapade honom – med inget annat än en lite tygpåse framför själva klockspelet.
Sen står han bara där och ser glad ut och vi besökare vet inte var vi ska titta – allra minst ett antal lätt generade kvinnliga reportrar.
Men det är, som jag förstår det, inget det gamla Garth Hudson-skägget gör för att jävlas.
Han råkar bara vara ett naturbarn och tänker inte riktigt på vad han håller på med.
• • •
Örebroarn vill veta vem jag håller på i den här serien.
– Du är väl på vår sida, frågar han med sträng blick.
Nej, det finns svenskar på alla sidor så jag är helt neutral.
Det är ett svar Herr Gunnarsson bara med tvekan tycker sig kunna godkänna.
– Vi ska nog få över dig på den goda sidan, muttrar han.
Well, det finns hotellsviter i Paris bloggen alltid trånat efter att få bo i i någon vecka eller så…
• • •
Man vet att det inte varit något vidare när det rapporteras att Big Papa Wennerholm konstaterat att han inte sett Sveriges så utspelat mot Ryssland sedan i Scandinavium 1981.
• • •
Det värsta med svältkurerna här i Scottrade är att NBC:s månghövdade personalstyrka serveras lunch redan vid 15 – i pressloungen.
Då är vi strängeligen förbjudna att närma oss matbyttorna och får sitta här som karaktärer i ”West Side Story” och titta lystet när de äter.
• • •
Matchen Big Papa talade om i Moskva idag, den i Scandinavium 1981, minns jag tydligt och fan vet inte om den Jörgen Pettersson vi talade så mycket om i förrgår var en av Tre Kronors få godkända stjärnor den gången.
Fast då blev det torsk med 13-1.
Idag stannade siffrorna vid 4-1.
Det får ju ändå ses som viss skillnad.
• • •
Själv tröttnar jag plötsligt – ja, jag blir förvånad själv – över att bara sitta och lyssna på presskonferenserna och ber under DeBoers morgonmöte om mikrofonen och frågar den gamla svenskdödaren hur han tycker att The Melkman skött sig under sitt allra första Stanley Cup-slutspel.
– Melker has been great, too. We’ve got a lot of young guys we’ve asked to do a lot, put in big roles, big responsibilities. They’ve all shown up and played hard and answered the bell, and I think answered a lot of questions regarding our depth. I think they’ve been exceptional. I think we wouldn’t be here without all those guys, Tierney, Karlsson, etcetera, replikerar han.
Inget Hitchcock-svar direkt.
Men okej ändå.
Så tack.
• • •
Det ligger en snusdosa på Jumbo Joes plats i gästernas kyffiga omklädningsrum.
Mycket sympatiskt.
• • •
I morgon är det bagarväckning monumentale igen – Extended megaversion.
Planet till Tikibaren i downtown Tampa går redan vid 05.30.
Skyll dig själv, tycker ni, men det är enda direktflighten och därmed också enda chansen att hinna till morgonvärmningen och den måste ju en bloggare närvara vid.
Så det är bara att bita i väckarklockan och gå upp och vara värdig och som det stod på (de gula…) tröjorna i Nashville:
You can sleep when it’s over.
• • •
Vladimir Tarasenko blev pappa till en liten Alexander natten till idag.
”He shoots left, just like his father”, tweetade klubben under morgonen.
Kul.
Storkens besök innebar förstås att den ryske artisten missade förmiddagsskejten, men beware.
Stjärnor som får barn på matchdagar gör nästan alltid mål.
• • •
Ni har satt den rörande videon om pappan från Saskatoon som förlorat sin syn och nu ”ser” matcher, live, med hjälp av sin 12-årige sons direktreferat på läktarna.
Well, de – Gerry och Wyatt Nelson – har bjudits på konferensfinal av Blues och är här idag, får se på träningarna och vara med när coach Hitchcock förbereder laget för stormatch.
Väldigt fint gjort av Missouri-klubben.
• • •
Apropå Tarasenko är det mycket prat om att han är St Louis egen Phil Kessel och kanske inte sköter sin kosthållning med samma noggrannhet som Gunde Svan.
Tydligen är Hitchcock ständigt på honom om att ”get in shape” och det är förmodligen ett bra råd, men Blues-coachen framför det inte direkt from a position of great credibility…
Vem är å andra sidan Sexy Per att kasta dartpilar i ballongfabriken.
• • •
Blues vann som bekant senast, men är införstådda med att de måste spela mycket bättre ikväll.
– Vi kan inte göra samma slags match igen. Då får vi stryk, konstaterar Hitch.
Sharks, däremot, är inne på att försöka göra precis som i Game 1 – bara mer framgångsrikt.
– Vi hade bra med chanser men behöver sätta dem. Och så måste vi få lite mer fart på powerplay, säger The Melkman.
Det är lite som att säga att man skötte sig bra i de konventionella striderna i förra slaget men måste börja avfyra kärnvapnen också.
Själv hoppas jag det blir lite mer tempo och action.
Det gick, för att vara konferensfinal i Stanley Cup-slutspelet, lite väl sakta i första matchen.
• • •
– Moooooose, skriker Blues-fansen varje gång Brian Elliott står för ett bra ingripande.
Hedbä måste rycka till borta i sin lyxsvit.
Det var ju hans smeknamn – och publikens reaktion på hans demonräddningar – under alla år i kassen.
– Ja, jag vet inte riktigt varför Elliott också kallas Moose. Men det är okej. Sånt där ska vandra ner genom generationerna, säger leksingen generöst.
• • •
Bara Blues inte spelar funky and slow.
Så beskriver Hitch den hockey hans boys självsvåldigt ägnat sig åt när det inte gått bra.
– We wanted to play this funky, slow way. It wasn’t going to work long-term. I just let them bury themselves. Then when the game was on the line, we went back and played the right way all the time, säger han.
Det är ju spydig poesi!
• • •
The Melkman svarar med ett eftertryckligt ”jo” när jag säger att det är dags att han hänger en kasse och ger mig en bra vinkel.
Ni glömmer inte var ni läste det först.
• • •
Pär Mårts verkar vilja göra en Joe Thornton och säger till Big Papa att han inte vet vad han skulle kunna göra för att få ut mer av sitt VM-lag.
– Det skulle vara att gå naken i omklädningsrummet i så fall. Med slipsen på.
Ja, varför inte?
• • •
För Sharks är det inte total katastrof om de torskar även den här fajten. Det är hemmamatcherna man inte får förlora. Att stå på 0-2 efter två bortamatcher går att leva med.
Samtidigt vill de bra gärna splitta inledningsomgången i Scottrade.
– Det är ju det vi är ute efter. Så det vore jäkligt fint, konstaterar Germ.
Ja, The Melkman alltså.
För ett tag sedan hade han en infektion i ett finger och det blev lite missfärgat och sedan dess kallas han Germ av sina lagkamrater.
Och några av er muttrar om att bloggen använder för långsökta smeknamn…
• • •
Glömde senast, men ikväll är det slips på.
En svart-vit-prickig till svart kostym och ljusblå skjorta.
Sexy Per i sitt esse!
• • •
Det är ju syttende mai idag – ja, här i Missouri-spenaten är det fortfarande tisdag – så bloggen ber att få gratulera sina norska läsare.
Hoppas ni haft det morsomt!
• • •
Nu ger vi oss, för att knyta ihop Lundell-temat som inledde introt, ut på den vassa eggen.
Game 2 i konferensfinalen mellan St. Louis Blues och San Jose Sharks ska avgöras och drömmarna glöder innanför varje skjortbröst vi ser på isen.

ST. LOUIS – SAN JOSE 2-1 (Slut)
• • •
Njae.
Den urladdning jag började bespetsa mig på efter den explosiva andrahalvan av förstaperioden realiserades aldrig.
Resten av matchen blev för mycket av det som brukar kallas ställningskrig.
Men som jag konstaterade redan i introt:
Inget av de här lagen kommer KUNNA vika ner sig.
Inte efter vad de varit med om genom åren, inte efter slakten av spöken under resan fram till årets klimax och förr eller senare – förmodligen förr – blir det här en historisk Stanley Cup-kamp.
• • •
Stor scen i den skrangliga industrihissen ner från pressläktaren efter slutsignalen.
Hedbä står redan längst in och trycker när vem om inte nuvarande Bluesmannen Martin Brodeur kliver in.
Det är ju ett av New Jersey Devils mest klassiska målvaktspar som återförenas under en magisk minut.
Konsertpianisten hade blivit helt tagen.
• • •
Hitchcock är mycket rolig när han får frågan om sin misslyckade challenge.
– NHL vill ha mer mål. Jag försökte hjälpa dem lite…
• • •
Sure, Elliott hade lite flyt.
Men han gjorde några helt fenomenala räddningar på slutet också.
Det bor en Conn Smythe-kandidat även i honom.
• • •
Om skäggincidenten – när Backes ryckte i Thorntons Ben & Gunnar-skapelse – är det ingen som vill tala ur skägget.
Mer än Backes själv.
– Jag ville kolla om det var äkta. Det var det, flinar han.
• • •
Efter fjorton timmar i Scottrade Center ska sexy Per nu gå till baren.
Imorrn är jag bjuden på middag av prominenta kollegor, så det är högst tveksamt om det blir något bloggande om Game 2 i Pittsburgh.
Men det kompenseras i så fall längre fram, var så säker.
Take it easy och tack för i natt, det var riktigt bra ställ även i spåret.

Slut, Blues vinner första med 2-1.
Mer sen.

ST. LOUIS – SAN JOSE 2-1 (Period 2)
• • •
Lätt besynnerlig period.
Länge är den dragkampsmastig och låst och inget händer.
Sen får Jori Lehtera helt plötsligt, out of the blue (s…), in världens enklaste skott på en Jones som aldrig släpper in världens enklaste skott.
Därefter blir det mer åka av, framförallt i hemmazonen och Brian Elliott får talrika tillfällen att påminna om att han är i förträfflig slutspelsform – och ibland har lady luck på sin sida.
• • •
En av kvällens mest dånande bifallsstormar föräras den snubbe som plockar en puck Jones styr upp – på tredje jäkla läktaretaget.
Med all rätt.
Det är ett shownummer.
• • •
Åsa, jag vet inte om Polak riktigt lever upp till epitetet ”söt”.
I omklädningsrummet i morse såg det ut som att någon placerat ett trubbigt klippblock där han påstods sitta.
• • •
Men som åtskilliga påpekat är Jones inte ensam skyldig till det snöpliga baklängesmålet i den här perren.
Brent Burns, av alla kungar, står i momentet innan för en rätt så miserabel give-away i mittzonen också.
• • •
Hedbä jobbar hårt.
Han sitter här uppe i pressboxen under matchens gång, i Sharks loge, men hastar ner till omklädningsrummet i pausen – och sen upp igen.
Jag hinner på honom vid kaffekannorna precis som han kommer tillbaka och ber honom tänka på bästa minnena från den här hallen som spelare.
Känner min Hedbä, nämligen; nu kommer han, mitt i analyserandet, inte kunna låta bli att sitta och tänka på det…
• • •
Fint att Jörgen Pettersson får en välförtjänt renässans i bloggen ikväll, tycker jag.
Vad gör han idag? Jag är övertygad om att nån U-båt sitter inne med den informationen.
• • •
Matchen började 19 lokal tid, så låt mig vara öppen och erkänna:
Jag har inget emot om det inte blir övertid, så baren fortfarande är öppen när vi kommer trampande till hotellet efter avslutat värv.
• • •
Den som frågade om ”Let’s go, Bluuuuuees”-ramsan:
Ja, den är dundrande effektfull i verkligheten.
Bara Bruins-fansen har en lika tung och hotfull variant.
• • •
Hatet Sexy Steen filosoferade om i morse har inte kommit till särskilt dramatiska uttryck ännu.
Hur vore det med lite gurgel, boys?
• • •
Nästa mål får viss betydelse, känns det som.
Om Blues gör det vinner dom – om hajarna hugger blir det övertid.
Ska vi säga så så länge?
Fint, för nu ska jag gå på muggen.