ST.LOUIS – SAN JOSE 1-1 (Period 1)
• • •
Jag tycker vi kan se det som bekräftat redan:
Det här kommer bli oförglömlig matchserie.
De känner på varann i, what, sex-sju minuter?
Sen är det pang och bom och fullt ställ boxarhandske.
Blues har övertaget en hygglig stund och får till slut in ett logiskt ledningsmål, men repliken kommer blixtsnabbt – givetvis på styrning från Conn Smythe Pavelski.
Åh, detta kommer bara stegra och stegra och stegra i – förmodligen– sju knallhårda ronder.
• • •
Det är helt riktigt att Bulan Berglunds mål döms bort, han backar ju rakt in i målgården och kör upp rumpan i trynet på Jones.
Samtidigt är det ingen tillfällighet att det är just den väldige västmanlänningen som är framme och stökar till det.
Coach Hitch konstaterade häromdagen att Berglund senaste veckorna spelat den bästa hockey sedan han kom till Missouri.
• • •
Hajarna får lufta sitt dödsbringande powerplay påfallande snabbt – Lehtera åker för hooking på The Melkman redan efter knappa fyra minuter – och visserligen lyckas Blues freda sig då, trots att pucken går som en radiostyrd flipperkula mellan klubbladen på Pavelski och Thornton och Burns, men det är helt säkert:
Tänker de dra på sig många så simpla utvisningar kan de lika gärna spela med skidstavar istället för klubbor.
Det vore lika förödande.
• • •
För några ögonblick precis i början ser det faktiskt ut som att pucken försvinner i Joe Thorntons skägg.
Helt orimligt vore det faktiskt inte.
• • •
Sharks bjuder på oväntat många turnovers, bland dem förre bluesmannen Polak.
Det är inte heller nåt särskilt hälsosamt recept.
• • •
Riktigt varför Hitch väljer att offra sin coach’s challenge när Berglunds mål dömts bort första gången går inte att förstå.
Det säger sig självt att domslutet inte kommer ändras och nu har han ingen timeout kvar.
Kan bli kostsamt under skarpa lägen i slutperioden.
• • •
Apropå Thorntons skägg ser det på bilder som vevas här i pausen ut som att Backes faktiskt rycker i det i en sekvens.
Now, det måste vara frestande – men så får man väl inte göra?
• • •
Ingen ska komma och påstå att man från min plats i pressboxen ser så bra att jag behöver be om ursäkt.
Det som händer nere hos Marty Jones i den här akten hade jag egentligen behövt ett teleskop för att kunna ha tvärsäkra åsikter om.
Dessbättre finns tv-monitorer på nära håll så jag behöver inte klaga heller.
• • •
Det centrala momentet matchintrot i Scottrade-palatset är ingenting annat än femstjärnigt.
De kör en a capella-variant av ”When the saints go marching in” – med ”saints” ändrat till ”blues” – och så sjunger publiken med.
Man får ju Gunde Svan-päls.
Sen brakar det till med AC/DC, laget kommer in och det dånande, ödesmättade ”Let’s go Bluuuuuues” skickar seismologiska genom läktarvalven.
• • •
Pavelskis mål kommer, noterar mer uppmärksamma kollegor, när Hitch för första gången INTE matchar Steen och Backes mot honom och Thornton.
• • •
Jag har hajarnas scratchade spelare intill mig i min pressläktarkurva.
De tittar i sina mobiler och verkar griniga.
Några hälsningar?
• • •
Kollegan jag träffade i Nashville förra helgen, han som inte hade fått åka hem till New Jersey sedan slutspelet började – han är fortfarande med i racet och han har fortfarande inte hunnit åka hem.
Hans uppsyn börjar nu påminna om Jack Nicholsons i slutet av ”The Shining”.
• • •
Helt korrekt, John J.
Joakim Lindström var ju här också.
Jag har intervjuat honom här, i omklädningsrummet, så det det var ju riktigt uselt att glömma.
• • •
Nu ska Sexy Per dricka lite kaffe.
Gott ska det bli.

Som redan Judy Garland – en evig hjältinna! – sjöng i ”Meet me in St. Louis”:
– Don’t tell me the lights are shining, any place but there…
Så känns det.

Det är här, i Midwest-metropolen som alltid kallats porten mot väster, the lights are shining nu.
Ingen annanstans.
För det är inte bara det att den västra konferensfinalen i Stanley Cup-slutspelet startar i mäktiga Scottrade Center på 1401 Clark Avenue idag – vilket i sig är stort nog.
Den har en alldeles, alldeles särskild sorts andäktig feeling och glans.
Det är ju de eviga förlorarna som tagit sig ända hit, till sin egen port – mot himlen.
De som alltid viker ner sig när insatserna blir för höga och allvaret för stort.
De som bara känner nederlag.
Nu har de – St. Louis Blues och San Jose Sharks – till sist dödat sina spöken och brutit sina förbannelser och ska göra upp om en plats i den final de drömt om så länge de levt.
När en matchserie med den bakgrunden – och det löftet om att en evinnerlig loser kommer att förvandlas till gloriös vinnare – brakar igång blir det per automatik som i en Judy Garland-saga.
Bara här, i St Louis, lyser lyktorna ikväll.
• • •
Bloggen flög in in redan igår kväll och eftersom det, högst otippat, var en helt matchfri lördag hade jag tänkt utnyttja några av de St. Louis-tips bloggens förträffliga läsare droppat i spåret de senaste dygnen.
Men det blev några för många glas rött redan på planet och de mynnade, i kombination med senaste månadens bedövande brist på sömn, ut i en obetvinglig lust att bara ligga still i hotellsängen och göra ingenting.
Ibland är det, faktiskt, livet.
Men lugn.
Jag ska vara här ett tag och räknar kallt med att förr eller senare spana in era hot spots.
• • •
Det går att se på spelarna också, efter deras livliga men snabbt avklarade morgonvärmningar.
Något mer än den vanliga inspirationen och big game-laddningen lyser i deras blickar.
Det skulle kunna vara befrielse.
Eller lättnad.
– Nej, säger Alex Steen, lättade är vi inte. Halva jobbet är kvar ännu. Men vi känner stolthet.
Där har vi det.
Stolthet.
De vet, i båda omklädningsrummen, att de tagit sig förbi hinder som länge var oöverstigliga och ingen kan ta det ifrån dem.
– Mm, det är många här inne som är väldigt lyckliga över att vi pressade oss förbi andrarundan, bekräftar också San Jose-hajen The Melkman.
Jag tror det borgar för en episk kamp.
Ingen kommer ens kunna böja sig.
• • •
Fantastisk grej på det nyrenoverade hotellet:
De har fixat med tekniken så man kan logga in på sitt eget Netflix-konto på tv:n i rummet.
Vardag för er svenska tech-wizards kanske, men jag har aldrig varit med om det och förgyller min stillsamma lördagkväll med fyra-fem gamla ”West Wing”-avsnitt.
Man behöver ju en Toby Ziegler-dos ibland.
• • •
Hinner mellan de få gånger jag kommer hit glömma vilken mäktig hall Scottrade ändå är.
Stora, branta läktarvalv, massiva betongblock målade i djupt blått, tajt och nära,
I like.
Och nu lär jag känna den ordentligt också, för jag gör en Biffen-i-Garden och stannar hela dagen efter förmiddagsövningarna.
Det är ju sedan gammalt:

Man har inte varit i en NHL-arena förrän man tillbringat tolv raka timmar i dess environger.
• • •
Steen har ett nytt smeknamn åt bloggen.
Sexy Per.
Det började han med redan på Garden i New York i vintras och fortsätter nu när han ser mig i korridoren utanför Blues-kabyssen i arla förmiddagsstunden.
– Hey, sexy Per, säger han med ett glatt grin och synar mig uppifrån och ner.
Det gör han inte för att han tycker att jag är sexig utan precis tvärtom.
Bara att hacka i sig för, eh, fullvuxna murvlar som kommer och stör mitt i förberedelserna inför en av de största matcher de här gossarna någonsin spelat.
Men han ska inte säga så mycket med ett garnityr som – sedan lagkamraten Shattenkirk körde in klubbladet i käften på honom i början av januari – skulle kunna få ett Hollywood-kontrakt för framtida filmer om irländska proletärer på flykt över Atlanten i början av 1800-talet.
• • •
Coach Hitchock vet att mer än bara segrar i hockeymatcher står på spel från och med nu.
– Vi spelar inte bara för oss själva längre. Vi spelar för en hel stad, säger han.
That’s the thing.
Blues betyder allt för sin hemstad våren 2016.
St. Louis är en tvättäkta sportstad, på samma sätt som Chicago och Boston är det, men det har varit ett mörkt år för de som brinner för de lokala klubbarna.
De förlorade NFL-laget Rams till Los Angeles – ett trauma som man knappt kan nämna, känns det som – och Kansas City Royals har, åtminstone tillfälligt, knuffat ner Cardinals från tronen som Missouris främsta baseboll-lag.
Så det är upp till hockeylaget att trösta, hela och skänka efterlängtad lycka.
• • •
Johan Hedberg – Hedbä för bloggläsare som varit med länge – ser fin ut när han leder Sharks morgonvärmning.
Man kunde ju tro att han bara skulle kunna göra sig i målvaktsutrustning, men inte alls – han har rätt sorts framtoning också i vanliga grillor och med vanlig klubba.
Tuff mot lirarna han basar över är han också.
Flera gånger noterar bloggen hur han hojtar strängt och klappar klubban i isen åt hajar som inte tar i tillräckligt i övningarna.
Mm, man kan inte visa sig lat för gamla Evert Taube-konnässörer från Sunnanäng — Leksands guldkust.
Då smäller det direkt.
• • •
Coach Hitchcock säger för övrigt mycket bra. Häromdagen talade han om vikten av att njuta av det heliga ögonblicket också.
– Många går genom hela karriärer utan att få spela konferensfinal. Senast jag själv fick uppleva det var med Philadelphia 2004. Sedan har det gått tolv långa år utan att jag återvänt. Det här är nånting att vara väldigt glad över, hette det.
Just så.
• • • 
Gästrummet i Scottrade är ett av ligans allra minsta och mest trånga, värre till och med än de i Tampa och Washington och Montreal och New Jersey – ja, nästan i klass med skrubben i gamla igloon i Pittsburgh.
En biff får utföra vertikal lambada-dans för att ta sig fram.
Men ingen av hajarna klagar för det.
– Nä, det är så fruktansvärt roligt att få vara med om det här. Jag har aldrig spelat hockey så här sent på året och det är bara helt fantastiskt, säger The Melkman och gnider sig i ett skägg som nu börjar bli värdigt en hårding från Lycksele.
• • •
Alltid när jag kommer hit tjatar jag om veckan jag tillbringade med dåvarande Bluesmannen Rico Persson i St Louis våren 2000, men nu var det så länge sedan – opening night säsongen 14-15, tror jag bestämt – att jag tycker jag kan göra likadant nu.
Den, veckan, är svår att låta bli att tänka på när jag efter hissresan upp genom betongklumpen kliver ut på pressläktaren.
Den blev jag visad under en guidad tur av Rico den gången och jag minns att jag storögd och exalterad tänkte att shit, tänk vad häftigt att få sitta här och skriva om NHL-matcher.
Sexton år senare är den drömmen uppfylld – med råge.
Man tackar sin lyckliga stjärna.
• • •
Burra knäcker Berra i Moskva, noterar vi.
Ja, bloggen är ju inte den som är den – men jag sa ju att det inte fanns några skäl att tveka om Burracudas medverkan.
Nu blir jag särskilt nöjd eftersom det under eftermiddagen är några europeiska kollegor i det öde pressrummet som ett tag har lite kul att Schweiz är på väg att slå Tre Kronor.
• • •
Skickar under förmiddagen Rico ett nostalgiskt mess om att jag står i hans gamla omklädningsrum
Svaret kommer direkt:
– Där har man fått skäll av Keenan och Quenneville…
Så mycket för min sentimentalitet.
Men det är förstås inte sant, Rico var kung och fick aldrig skäll!
• • •
Brent Burns når filosofins högre sfärer när han, i sin färgglada cykeldräkt till underställ, sitter och begrundar frågan ”hur känns det”.
– Well, svarar han till slut, man kan må bra eller dåligt och jag tycker det blir roligare när man mår bra. Så jag mår bra.
Den livshållningen kanske man skulle ta och anamma…
• • •
I ett annat mess till Rico uttrycker jag min förvåning över att jag utanför Scottrade – som på hans tid hette Kiel Center – hittar statyer av Al MacInnis och Brett Hull, men inte av honom.
Han delar bestörtningen:
– Helt sjukt. Hur många gånger fick jag inte städa upp efter Big Al och hur många enkla puckar fick inte Hull lägga in i tom bur efter geniala Slava-passningar? Ingen ordning i den där klubben.
Just det!
(Rico skojar, säger erfarenheten att jag måste påpeka, ironi går hos vissa läsare över huvudet som puckar går förbi Kari Lehtonen).
• • •
Trevligt initiativ av gamle Granvista, det här med att ni stammisar och vänner i spåret får presentera er lite närmare.
Jag läser noga och nyfiket och blir upplivad hela tiden.
Keep it coming.
• • •
Lyckas också lokalisera den läktarsektion där jag satt och drack grogg med spelarfruarna under de tre matcher Blues spelade den där vårveckan 2000 – mot Detroit (förlust med 2-0) Mighty Ducks of Anaheim (seger 6-3) och Atlanta (seger 4-1).
Den var belägen snett emot hemmabåset och jäklar vad trevligt vi hade.
• • •
Otroligt att Ben Bishop bara är day-to-day. Det såg ut som han skulle vara century-to-century när de bar iväg honom på den där båren i fredags.
Annat otroligt från den första matchen mellan Pittsburgh och Tampa:
Cally blir inte ens förhörd för sin Letang-tackling. Say what?
Victor Hedman! Ja, det räcker så.
Sidney Crosby verkar inte inse att det alltid går åt skogen när han blir frustrerad och börjar gnälla och hemfaller åt efterslängar. Lyssna på coach Sully nu, han har ju trummat in budskapet: Bli. Inte. Störd. Av. Nånting. Spela. Bara.
• • •
De där tre matcherna jag såg här för sexton år sedan, de är ju fastetsade i mitt minne för evigt.
Men de som spelade dem minns antagligen inte ett skit av dem.
Ta Lidas.
Han var ju med Detroit då, förstås, men han har spelat hundratals matcher där och just den jag såg var bara en i mängden och varje detalj har för länge sedan sjunkit i den allmänna minnestapeten.
Riktigt vad jag vill ha sagt med det vet jag inte riktigt, men livet är bra märkligt.
• • •
Det är inte så värst många svenskar som spelat för Blues genom åren.
Jag tar de här på rak arm: Jörgen Pettersson, Rico, Christer Olsson, Christian Bäckman, Patrik Berglund, Jonas Junland, Alex Steen, Carl Gunnarsson, Magnus Pääjärvi och Anders Nilsson och får se gå till Wikipedia och kan därefter addera Inge Hammarström (visstifan, han hamnade här ett par år också!) och Robert Nordmark också.
Jörgen Pettersson var förresten en fin Frölunda-forward som alldeles för få verkar minnas. Jag hade honom rentav som lite idol i Canada Cup 81 – så mycket idol som icke-leksingar nu kunde bli på den tiden.
• • •
I taxin från hotellet på morgonen tror jag först att St. Louis måhända tagit ut saker och ting i förskott, för det är arrangerat för parad mellan Market Street och Broadway.
Men det visar sig vara en årlig majparad som anordnas just idag – och fuckar upp trafiken inför the big event i Scottrade.
– Men vi kan låta avspärrningarna vara kvar. Om en månad är det ju dags för ny parad, flinar en fotograf.
Oh, snacka om jinx.
• • •
I San Jose Sharks är ännu färre svenskar som spelat, men så har inte organisationen funnits lika länge heller.
Marcus Ragnarsson, Niklas Sundström, Johan Garpenlöv, Ulf Dahlén, Nils Ekman, Douglas Murray, Niklas Andersson, Mikael Samuelsson, Niclas Wallin och Melker Karlsson heter våra hajar (jag sätter alla utom Ekman, Andersson och Samuelsson, hade helt glömt att Samme gjorde några matcher som shark).
• • •
Det är fortfarande en timme och 40 minuter kvar till puckdrop och jag har redan kramat ur mig 11 000 tecken – säsongsrekord, med bred marginal.
Kanske ska ta och lugna ner mig lite…
• • •
Nu har jag tagit det lugnt och gått och strosat på pressläktaren en kvart, men det var bara tråkigt så here we go again, det får väl bli hur långt det vill.
• • •
Sharks powerplay.
Det är talk of the town.
Inte så konstigt.
Det är ju för hajarna vad Mike Campbells gitarrsolon är för Tom Petty & The Heartbreakers.
The magic som gör hela skillnaden.
– Framförallt har de högt tempo i passningarna och hittar varandra hela tiden. Det beror på att de spelat ihop så länge, de vet hela tiden var de har varann, säger Alex.
Well, i vilket fall får han och hans lagkamrater snabbt se till att utveckla ett motgift, för som coach DeBoer med viss belåtenhet påpekar:
– Blues är det mest utvisade laget i ligan. Vi kommer få våra chanser.
• • •
De har en journalist här som är så förbluffande lik Lars Winnerbäck att jag nästan går fram och hälsar när han står och väntar på att få några egna ord med Mard-Edouard Vlasic.
Men det vore dumt för även om det VAR Lasse skulle han förmodligen inte svara på tilltal…
• • •
Ni får lyssna på demon-duon Kenny Albert och Joe Micheletti om ni rattar in NBC-sändningen i natt.
Det vet jag bestämt, för jag står och pratar med bägge två i zamboni-entrén under Blues skate.
Kenny har bott inte så långt från min Midtown-holk, visar det sig.
• • •
Örebroarn, Calle Gunnarsson, blir mäkta förvånad när han ser bloggen.
– Men vad nu då…har du tagit dig ända till St Louis? Hit åker väl aldrig du?
Jodå.
Man måste se till att gå långt till slutspelet bara.
• • •
Det kändes på något vis redan i morse, när hallen fortfarande var tom, och det blir ännu tydligare nu när åskådarna börjat tränga sig in i bänkrader där små vita Blues-dukar hänger på varje säte:
Här kommer bli tryck monumentela ikväll.
Det är det där med hur mycket detta betyder för hela stan.
• • •
Sexy Per frågar Alex hur länge det kommer ta innan han hatar sina motståndare
– Mja, säger han och fyrar av det tandlösa leendet, hatar och hatar…det beror väl lite på vad som händer i matcherna. Fast, ja, jo, de står ju i vägen för oss. Så det går nog rätt fort.
• • •
Micheletti inte bara spelade och coachade i St. Louis i ett tidigare liv. Det var här han inledde sin bana som kommentator också.
Så hans porträtt hänger på Hall of Fame-väggen bakom pressboxen.

Se där nåt ni inte visste sedan tidigare.
• • •
Utöver ”San Jose” och ”Powerplay” är ”big” och ”heavy” de begrepp som uttalas mest frekvent i korridorerna inför det här slaget.
Alla beskriver de inblandade lagen så – och tror att det är sån hockey som kommer spelas också.
Stor och tung.
– Jo, säger Melkman, det kommer nog bli fysiskt. Blues känns väldigt…ja, tunga. Men vi kan vara jäkligt fysiska vi också. Det är inget som skrämmer oss.
Det vattnas i Biffens gamla käft…
• • •
Innan matchvärmning pumpar DJ:n i Scottrade både Thin Lizzy, Stones, Talking Heads, Creedence och local hero Chuck Berry.
Vilken hjälte.
• • •
Självfallet luftar bloggen den nyinköpta, ljusblå, lätt somriga Lauren-kavajen ikväll.
Det är så man inviger starten av en konferensfinal.
• • •
Lite kan man undra vad St Louis blivit för slags ställe, för alla jag pratar med – Sexy Steen, Örebroarn, Blues PR-gubbar och kollegor – säger samma sak:
Be careful while you’re in downtown.
Vad fan, jag kommer från nedre Tjärna i Borlänge.
Då finns inget att frukta.
• • • 
Steve Ott.
Honom kommer vi prata mycket om under natten.
Det bara känns så.
• • •
Så.
Nu börjar den.
De vackra förlorarnas slutliga strid.
Western Conference Finals 2016, mellan St. Louis Blues och San Jose Sharks.
And don’t tell me the lights are shining any place but here…

SAN JOSE – NASHVILLE 5-0 (Slut)
• • •
Nu är det alltså här:
Antingen St Louis Blues eller San Jose Sharks kommer att spela Stanley Cup-final.
Det är lite svårt att ta in,
Mindblowing.
Men fan så kul också.
De – och deras fans – har väntat länge, länge, länge på detta.
Nashville och Dallas får fortsätta vänta, men för att travestera en göteborgare som var här och spred magi för ett tag sedan – deras tid kommer.
• • •
Man lär sig alltid nåt nytt.
Jag trodde att Game 7 i Stanley Cup-slutspelet alltid – med något högst obskyrt undantag – alltid är gastkramande infernon in till sista ögonblicket.
Men morsning korsning.
• • •
Snor den av John J:
Rinne slog sönder pinne (ja, klubban alltså).
Och det hade han all rätt att göra.
Han var ju Nashvilles klart bäste spelare ikväll.
Ändå fick de stryk med 5-0.
Det säger allt.
• • •
Fint jobbat av både Tampa, Pittsburgh, St Louis och San Jose.
Nu är det bara halva jobbet kvar.
Man tänker ju inte riktigt på det, men den som blir klar för konferensfinal är fortfarande bara halvvägs till målet.
Tufft jobb de har ändå, de här killarna.
• • •
Som jag flaggade för redan i introt tar jag bloggpaus i morgon. Jag ska givetvis se öppningen mellan Penguins och Lightning, men spar på bloggkrutet till Scottrade Center på söndag.
Spåret lär dock vara öppet, så vi kanske hörs där.

SAN JOSE – NASHVILLE 3-0 (Period 2)
• • •
Nä, det blev inte mycket till drama ikväll heller.
Det står visserligen inte 5-0 efter de inledande 40 minuterna, som i Dallas igår, men väl 3-0 och framförallt:
Det känns som att Sharks är mycket närmare att göra ett fjärde mål än Preds är att spräcka Jones nolla.

Så kan det gå – två gånger i rad.
• • •
Shea Weber har ingen rolig kväll.
Usch, som Ekeliw skulle sagt.
• • •
Nå, Hek, drömmarna kan nog komma att slå in för den här generationens predatorer med.
Men det tar oftast sin lilla tid – och alla inblandade måste i allmänhet lida länge.
Se bara hur länge Thornton och hans hajkompisar harvat i mörker för att komma dit de är nu.
• • •
Det helt avgörande om Sharks går hela vägen till final är att vi får Dogge Murray att lämna skärgården och resa till sin gamla hemstad.
Då blir det åka av i bloggen.
• • •
Värt att notera är att hemmalaget fortfarande inte dragit på sig en enda utvisning.
De behöver inte ta den sortens risker i det fysiska spelet och har inget att vara griniga över.
Däremot fortsätter Preds ställa till det på den punkten – fast de vet att den som ger Sharks powerplay beter sig ungefär likadant som den som äter rå flugsvamp till frukost.
Nu gjorde sig Ekholm skyldig till en crosscheckning på slutsignal i andra.
Det var verkligen onödigt.
• • •
Kanske är det som Milbury säger i studion:

Weber har slut på bränsle och är helt enkelt trött.
• • •
Kan Sharks upprätthålla den HÄR intensiteten också i konferensfinalen, då vetifan hur Blues ska göra för att hindra dem från att nå the shining city on a hill.
• • •
Jag skulle vilja höra hur Milbury och Jones låter medan matcherna pågår. Jag tror framförallt Milbury svär väldigt mycket.
• • •
Doc är bra han!
• • •
Nu riktar Jones och Milbury svidande kritik även mot Filip för agerandet vid Sharks tredje mål och ja, det ser verkligen inget vidare ut när man får se det igen.
• • •
Predators behöver först hålla tätt under det två minuter långa powerplay Sharks kommer ha direkt – och sen göra ett snabbt mål, hur nu det ska gå till.
Annars har vi bara att sitta av en tredjeperiod igen.

SAN JOSE – NASHVILLE 2-0 (Period 1)
• • •
Det är inte hajar Predators möter ikväll.
De har blivit nersänkta i ett vattendrag där utsvultna pirayor väntat i veckor på att få slita ett byte i stycken.
Game 7-ångest my ass.
San Jose varvar upp motorn så mycket det bara går, vräker i kopplingen och bara kör.
Jag vet inte senast jag såg en sån urladdning monumentale.
• • •
Predators kan försöka trösta sig med att de låg under med 2-0 även i måndags.
Men…det kändes väldigt annorlunda då.
Nu ser de helt tagna och förskrämda ut, som de aldrig hade kunnat föreställa sig en dylik onslaught.
Vad kan de göra för att ändra på detta, really?
Beats me.
• • •
Och Vid min gud, Sharks powerplay är helt otroligt.
Bland de bästa som funnits, är jag beredd att påstå.
Det skiner och blänker som….ja, som Stanley Cup-bucklan itself.
• • •
Rinne ser defintivt ut att vara mer redo för Game 7-krig än sina landsmän i Dallas.
Plocken på The Melkmans styrning precis i inledningen är förtroendeingivande.
Sen håller han Nashville kvar i matchen.
Jo, faktiskt.
Det hade stått 5-0 med en sämre målis.
• • •
Man vet att det finns djup i DeBoers hajflock när Nieto inte kan spela och herr coachen istället slänger in Tommy Wingels.
Han, Wingels, hade varit ordinarie i de flesta lag.
• • •
Att Shea Weber, med all sin rutin, envisas med att ta så dumma utvisningar i så dumma lägen hela tiden.
• • •
Vad sa vi om Big Game Wardo?
Han lyckas göra staty till och med av den magnifike Roman Josi.
• • •
Men fan, bilden från San Jose envisas emellanåt med att stalla på min tv.
Eller är det lika överallt?
Vore verkligen hjärtskärande om det inte gick att se den här matchen på riktigt.
• • •
Det känns som det behövs kolhydrater den sista kväll i andrarundan, så en Penne Aurora är redan nu på väg hit från min lokala italienare – lätt ifrågasatt av Playofwill om jag minns rätt, men perfekt för en enkel man som jag.
• • •
När Pavelski crosscheckar Gaustad i fejset efter tekning och det inte blir utvisning är jag glad att jag inte hör vad vår vän Hek säger…
• • •
Lavy har en vågad slips och den passar väl sådär med kavajen, men gissningsvis har den gett resultat förr och sånt fuckar man ju inte med.
• • •
Fint att se att Victor Dahlgren är med oss ikväll.
Men var är Anders?
Sharks spelar sin största match på år och mannen som ständigt sticker hajtänder i sidan på på bloggen för dess brist på San Jose-fokus har….gått och lagt sig?
• • •
The Melkman ser hungrig ut också.
Han vill ha revansch för att fellow skellefteå-gossen Arvidsson lurade honom senast.
• • •
Really, Julia, vi måste ju ses när du är här!
• • •
Nu kom Penne Aurora.
Smaklig spis, säger jag åt mig själv. 

Allt ljus på San Jose Sharks.
För nu är det deras tur att försöka jaga demoner på flykten, bryta en förbannelse och spränga sönder den sista barriären i det elddop som kallas Game 7.
Bluesmännen från St Louis gjorde det igår, här är chansen till evig saliggörelse för det stim av hajar som så bedövande många gånger förlorat modet och hjärtat och kraften i bettet i de största, mest avgörande ögonblicken.
Vi har tidigare under det här slutspelet kunnat ana att det finns mer sisu och swagger och motståndskraft i årets upplaga än i de som alltid kollapsat tidigare – och att gammelhajarna Joe och Joe och vemodige Patrick har ett helt annat klipp i steget.
Men nu är det Game 7 och det är en helt annan beast, en som väcker lika dåliga minnen och lika mycket ångest i Silicon Valley som i Washington DC.
Så de behöver iscensätta tidernas exorcism när hela säsongen nu kulminerar i 60 glödande minuter.
This is it, liksom.
Hela arvet, hela testamentet, kan skrivas om ikväll.
Eller huggas i sten.
Igen:
Det är snudd på omänskligt tufft att en enda match, efter 82 grundserieomgångar och elva playoff-dueller, ska ha sådan betydelse.
Men det finns en anledning till att dom säger att det inte finns något som är svårare och mer krävande än att vinna Stanley Cup.
• • •
Jag är kvar i soffan – så alla vet… – och efter tre dygn på raken, utan verklig kontakt med andra människor, undrar jag om jag inte börjar få lite cabin fever.
Förmodligen är det därför det låter som jag snappat när jag svarar på Eriks frågor, fast jag egentligen inte menar något illa.
Men det här är sista gången på ett tag jag sitter här som en Travis Bickle med puck på hjärnan.
Den östra konferensfinalen får öppna utan blogg i morgon – och sedan flyger jag till St. Louis för att följa inledningen av den västra, vilka det nu än är som gör upp i den.
• • •
Givet hur den här serien hittills sett ut borde det vara klar fördel Sharks ikväll.
De har vunnit förhållandevis enkelt hemma i sin väldiga hajtank – fast de hela säsongen framförallt varit ett starkt bortalag, men logiken be damned i playoff – medan Predators fått pressa sig till det yttersta i sudden death-avgöranden hemma i Bridgestone.
Men som vi konstaterat några gånger har ju Nashville den här våren gjort en LA Kings och utvecklat kackerlackans egenskaper.
De ger aldrig upp, de kommer ständigt tillbaka, de går inte att bli av med – lika lite som krypen i köket i min första New York-lägenhet i East Village.
Dessutom:
Coach Laviolette är en jävel på Game 7.
Han har varit uppe i sex stycken under sin karriär som NHL-befäl – och vunnit fem.
Så lätt bli det inte för DeBoers och Hedbäs krigare.
• • •
Tack för alla St. Louis-tips.
Jag ska vårda dem ömt.
För sexton år sedan var jag där och hälsade på dåvarande Blues-backen Ricard Persson i en hel vecka och då hamnade vi i och för sig på en hel del trevliga ställen men jag kommer inte ihåg några av dem och det gör inte Rico, berömd för sitt korta minne, heller.
Sedan har jag varit tillbaka sju-åtta gånger men aldrig riktigt känt mig helt såld på stan. I samband med en debatt under presidentvalet 2008 såg jag till och med ett brutalt rån utföras på en råbarkad studentgata nån i mitt sällskap hade fått tips om och det var verkligen inte så trevligt.
Men tack vare bloggens eminenta läsare känner jag fin pepp inför det här besöket!
• • •
Somliga krymper i Game 7-trycket, andra växer och ingen vet på förhand vem som reagerar hur, det talte vi om redan igår.
Men det låter som att Filip Forsberg i alla fall i teorin är en sån som plötsligt kan börja spela sitt livs hockey när the going gets really tough.
– Jag har avgjort väldigt många Game 7 i fantasin under min uppväxt. Det är det här man drömmer om, säger han.
Så ska det låta.
• • •
The Hockey News väckte viss uppståndelse med dagens teori om att Dallas borde försöka trejda till sig Henke Lundqvist – och att Rangers borde nappa.
Chansen att det ska hända är nog rätt så mikroskopisk, begåvade argument till trots. Lundqvist är så mycket mer än bara en hockeyspelare för Rangers – och själv skulle han näppeligen ge upp sin no trading-klausul för att få byta Manhattan mot Texas.
Det hindrar inte att jag ägnat eftermiddagen åt att kolla hus och lägenheter i The Big D, för självfallet skulle jag följa honom västerut, och hittat några exceptionellt lockande.
Så, well, inte mig emot, faktiskt…
• • •
I år är det, verkar det som att vi måste slå fast, garanterat ingen som har något problem med Ovetjkins agerande.
Han flydde ju inte bara fältet den här gången, han stannade i två dagar och gjorde exit-intervjuer, och först nu sitter han – tillsammans med Kuznetsov och Orlov – i first class på Aeroflot-planet hem till Moskva och smuttar på en champagne.
No problems.
• • •
Efter kvällens drama ska jag försöka tippa konferensfinalerna och inte för att gå händelserna i förväg, men jag tror att Pittsburgh slår Tampa med 4-2.
David, replik?
• • •
De har Paul Martin i år och de har, framförallt, Joel Ward.
Det är två skäl till att San Jose nog kan ha lättare att hantera Game 7-monstret nu.
Smeknamnet ”Big Game Wardo” har inte uppstått ur tomma intet
• • •
Dålig omen för Predators:
ABC har just idag beslutat att lägga ner serien ”Nashville”.
Ojdå.
• • •
Ni som eventuellt lyssnat på den podd jag och Youngblood spelade in tidigare idag vet att det hostas och skrovlas en del här i Midtown-holken just nu, men not to worry.

Det är i allmänhet sista stadiet av Stanley Cup-förkylningen och imorrn ska jag sova bort de sista av de här irriterande små besvären.
• • •
Det viktigaste ikväll, det helt centrala vad i alla fall mig anbelangar, är att den här matchen blir bättre än den vi såg igår.
Två lysande lag som tömmer bränsletankarna, intensitet, drama, jämn ställning, mycket gurgel och helst lite övertid på det – så ser min beställning ut.
• • •
Det bästa med resan till Missouri är att jag flyger på lördag eftermiddag och på lördagseftermiddagar är amerikanska flygplatser som lugnast och mest angenäma.
Jag har heller inga uppgifter, mer än att ta mig till hotellet och sova, när jag kommer fram, så jag kan ta mig några jamare innan, och efter, takeoff också.
Det kan inte bli mer förträffligt.
• • •
Klockan är sen i Sverige nu, så det går kanske inte att göra sig några förhoppningar om hela havet stormar i spåret, men ni som är vakna ska känna er hjärtligt välkomna till ännu en nattmangling med bloggen.
Nu åker vi.
Game 7 i Sharktank.
Magi.

DALLAS – ST LOUIS 1-6 (Slut)
• • •
Ja, det där kan man kalla antiklimax.
En Game 7 som var slut efter en period.
Hallå.
Men för att knyta ihop temat från inrot:
St Louis Blues har efter alla förkrossande nederlag fått sin redemption och omformulerar sitt eget öde.
För Dallas är säsongen över och slutet var ju inte muntert, men det här laget kommer få fler chanser.
Bara GM Nill kan säkra mer pålitlig kvalitet på en kritisk position…
• • •
Nu hoppas vi andra omgången slutar på ett mer underhållande, dramatiskt och sevärt sätt i morgon.
Vi hörs här då, eller hur?

DALLAS – ST LOUIS 0-5 (Period 2)
• • •
Det här är den minst intressanta Game 7 jag sett under elva år i Nordamerika.
Utespelarna i Dallas försöker ju, men så fort Blues får en hyggligt avancerad chans släpper deras målis in pucken.
Niemi är inte mer att hålla i handen än sin landsman och hockeyridån är obönhörligen på väg ner i The Lone Star State.
• • •
St Louis gör det å sin sida perfekt.
Jag har inte sett så lugna, säkra, okuvliga bluesmän sedan första gången någon visade en live-upptagning med Howlin’ Wolf.
Belöningen:

Redemption.
• • •
Nu ska det tjafsas om VM med Klingberg också och mja, om han inte har några skavanker är det väl högst tänkbart att han åker till Moskva.
Om inte annat än vill han väl visa att han är värd den där sista World Cup-platsen.
• • •
Det här är tydligen den första Game 7 som någonsin spelats i American Airlines
Vare sig Stars eller NBA-laget Mavericks har någonsin gått upp i ett sånt här inferno på hemmaplan tidigare.
Lika bra det, gissar jag att det som betalat dyra pengar för att sitta och se kvällens elände tycker.
• • •
Det lär bli en och annan resa till St Louis framöver och jag undrar om någon eventuellt sitter inne med några tips?
Jag har inga särskilt bra erfarenheter av den staden.
• • •
Och Stars har alltså sammanlagt 9.5 miljoner dollar uppbundna i sina två målvakter – 5 för Lehtonen, 4.5 för Niemi – även nästa år.
Jim Nill har verkligen ställt till det för sig med den här chansningen.
• • •
Håller med Taggen, för en gångs skull.
Alex Steen och Bulan Berglund har kämpat länge för en framgång av det här slaget – det har Örebroarn med, om än inte i St Louis hela tiden – och har gjort sig förtjänta av ett framträdande i konferensfinalen.
• • •
Blanton’s-flaskan … med en snygg häst som kork, är det Nyquist? – lyser förföriskt i drinkvagnen.
Men en liten stund får den vänta, första måste vi ju sitta av den helt poänglösa tredjeperioden.

DALLAS – ST LOUIS 0-3 (Period 1)
• • •
Nä, ojämnheten är Kari Lehtonens signum. Han kan vara enorm – men inte flera matcher i rad. Och i en Game 7 borde Ruff förstått att han passar sämre än senap i kaffe.
Nu har han ju först flax med coach’s challenge-millimetrarna när han släpper in Tarasenkos lök från ingen vinkel alls, men alla – inte minst hans lagkamrater – inser ju direkt att ”åh, nej, han har en sån kväll” och bara minuten senare låter han ytterligare en skitpuck passera. Och därefter ytterligare en.
Därmed är kvällen förstörd för Dallas och Blues är on it’s way till redemption, healing och Conference Final.
• • •
Robby Fabbri är bara 20 år och har aldrig varit i närheten av en så hör Big Game Monumentale.
Men han spelar precis som vanligt och är den som krigar in 1-0.
Jag säger det igen:
Han och backfyndet Colton Parayko har, så småglin de är, gett Blues helt nya dimensioner.
• • •
I en vanlig match hade Nichushkin nästan garanterat gjort mål på guldläget han hade i början.
Men det är Game 7 nu…
• • •
Texanerna på läktarna i American Airlines är i alla fall inledningsvis ivriga som tjurarna på Mesquite Championship Rodeo några kilometer norröver.
De tjuter vilt för minsta tackling och när hemmapelarna kommer in i anfallszon driver de upp sån hetta att bbq-såsen i kastrullerna på Mueller’s ända borta i Taylor börjar koka.
• • •
Steve Ott är just en typ av karaktär man vill ha på sin sida såna här gånger.
Och there you go again:
Ingen stor hockeyspelare, men likafullt ovärderlig när det väl gäller.
• • •
Dom kör hårt med gamle Doc nu.
Han var i Pittsburgh för mindre än ett dygn sedan men är alltså i Dallas ikväll med.
Och det skulle inte förvåna om de flyger ut honom till Kalifornien imorrn också.
Fast det är klart, för en flerfaldig Emmy-vinnare håller NBC rimligen med privat-jet i ett slutspel.
• • •
In med Backlund!
• • •
Oskar Vestlund, såg jag rätt? Har vi äntligen fått in ett Blues-fan i spåret?
Känn dig varmt, varmt välkommen.
• • •
Hur är det, har Finland bra målvakter i VM-truppen?
De begår ett gravt misstag om de ringer nån av de här två.
• • •
Lite turkisk peppar på det här, sen finns det inget att klaga på.

Kväll efter kväll radar de upp sig i ödesmättade på-liv-och-död-matcher nu, lagen som blivit synonyma med eviga nederlag och när glödande drömmar om triumf, upprättelse och helande revansch.
Igår var det Washington Capitals som ännu en gång försökte omformulera sitt öde – och misslyckades igen.
Ikväll är det St Louis Blues tur – och i morgon San Jose Sharks.
Också Blues är ett lag som varit helt grandiost under lång tid, men alltid fått se sina säsonger sluta i spektakulära crash-and-burn-trauman.
Särskilt smärtsamma har upplevelserna varit i ett antal förödande Game 7-thrillers.
Nu, ikväll, är det en sån djävulsk mara de ska upp i igen – mot Dallas Stars i American Airlines Center in the heart of Texas.
De inblandade spelarna säger hela tiden att historien inget betyder, att varje ny säsong är ett universum för sig, att det bara är journalister och fans som bryr sig om det som hänt tidigare.
Men det är blott besvärjelser. Trots. Försök att förneka det uppenbara – för att det blir så tungt att stiga upp ur sängen annars.
Det här är, vad de än försöker påstå, ingen vanlig match för Blues – eller ens en vanlig Game 7.
Det är en chans till redemption.
Frälsning.
Bot.
De behöver bara bärga den här enda vinsten, bara ta sig över det här edna hindret– och plötsligt har de en helt ny legacy.
Om inte?
Då är ödet beseglat för Ken Hitchcock och hans bluesmän.
Det kan man kalla höga insatser.
Men det är just därför kvällar som den här är så andäktigt stora.
• • •
Vad har ni gjort sen sist då?
Själv vaknade jag alldeles för tidigt och blev så upprörd över det att jag bestämde mig för att gå ut och shoppa.
Ni har väl hört det new yorkska ordspråket?
When the going gets tough, the tough goes shopping.
Framförallt köpte jag en ny kavaj. Det hör till när Stanley Cup-finalen närmar sig. Då måste garderoben uppdateras. Den här gången kommer finalarenorna – om det nu blir Amalie Arena, Consol Energy Center, Scottrade Center, American Airlines Center, SAP Center eller Bridgestone Arena – få se en ljusblå kavaj från Ralph Lauren.
Knivskarp, om jag får säga det själv – och det får jag ju.
• • •
Även för Stars är potten förstås pyramidal ikväll.
De 20 unga, eller någotsånär unga, män som drar på sig de grönvita tröjorna halvtimmen innan första nedsläpp vet att de inte kommer spela många lika stora matcher under karriären.
Men samtidigt:
Fullt lika kritiskt som för bluesmännen är det inte.
Stars befinner sig fortfarande i lindan av något stort, de har precis inlett det som kan bli en gloriös hockey-era i The Lone Star State och de kommer nästan garanterat att få nya chanser i det skarpaste strålkastarskenet även om säsongen tar slut nu.
Något säger mig att de just därför, kanske, kan spela ut på ett annat sätt än sina motståndare.
Men det finns inga garantier.
När det är Game 7 kan vad som helst hända.
• • •
Jag köpte en flaska finare bourbon under min shoppingrunda idag också
Blanton’s heter märket.
”Det är en av de godaste och mest exklusiva bourbons som finns, jag drack den själv under Kentucky Derby i lördags”, sa biträdet i min lokala spritbutik.
Nån där ute som kan vidimera?
Själv har jag ingen möjlighet att bedöma sanningshalten i påståendet förrän kvällens drama är över och alla texter lämnade, för först då vrider jag korken av den vackra flaskan.
• • •
”Bästa spelarna är alltid bästa spelarna och de måste man ha på isen så mycket som möjligt”.
Så har jag uppfattat en av de heligare sanningar som omfamnas av den nya generation fans och bedömare som hittar sin hockey-gospel i den moderna statistiken.
Den tesen stämmer inte nödvändigtvis ens till vardags – och den är aldrig så lite sann som i en Game 7.
När allting dras till sin spets på det här infernaliska sättet handlar det inte om talang.
Det handlar om mod, om kyla, om att kunna hantera ohanterliga känslostormar,om hjärta och om killer-instinkt.
De allra bästa blir ibland darriga i knävecken i den rent omänskliga pressen – och de allra sämsta växer ibland till monster tack vare samma press.
Och det lag som har mer av den senare varan än den förra vinner.
• • •
På vägen hem gick jag förbi Scandinavian House på Park Avenue också.
Så nu ligger det ett par påsar turkisk peppar på vardagsrumsbordet.
Är det Game 7 så är det.
• • •
Vad betyder ”spit the bit”?
Coach Hitchcock använder det uttrycket när han talar om det som ska hända nu.
– This games…it’s going to be played with a lot of emotion, a lot of intensity, more than probably even our players realize. I want players who are not going to spit the bit when that happens. I’ll put those guys in accordingly.
Spit the bit?
Nej, jag vet inte – men det låter coolt.
• • •
Johnny Oduya är långt ifrån Dallas mest begåvade back.
Men ikväll är han mer ovärderlig än alla burgare och bennar tillsammans.
Han har gjort det här förr, han har varit med om ännu större matcher, gång på gång på gång – och han vet hur man vinner dem.
So lookout for Johnny.
Det var för kvällar som den här Jim Nill tog honom till Texas.
• • •
Så vänta nu, Burracuda vill spela VM men Tre Kronor-ledningen vill ”avvakta” nattens matcher?
Hur bra fungerade det upplägget med Bengan Hörnqvist ifjol?
Lär de sig aldrig nånting?
Sätt Burra på ett plan till Moskva om han nu vill vara med, och visa att ni är glada att han kommer, för satan!
• • •
Om Stars har Johnny O, har Blues Troy Brouwer.
Om jag läst rätt är det alltså så att det här för hans del är åttonde raka slutspelsserien som slutar med Game 7.
That’s erfarenhet for you.
• • •
Ena dagen vinner han Kentucky Derby, nästan gör han hat trick med Tre Kronor.
Det är mycket med Nyquist nu.
• • •
Som jag förstår startar Dallas med Lehtonen i kassen igen och förhoppningen är därmed att han ska göra tre bra matcher i rad.
En bön i någon av Texas megakyrkor kan vara på sin plats.
• • •
Vad tycker Borat när Tre Kronor dammar på hans Kazakstan med 7-3?
Ett indignerat ”yekshmesh” ekar i etern.
• • •
Och Blues provar med Elliott igen.
Något annat var väl inte att vänta, men inte heller han såg ut som Dominik Hasek i förrgår.
Ojvoj.
• • •
Hittills har det här varit bortalagens matchserie.
Stars vinner i St Louis och Blues i Dallas.
Varför kan man verkligen undra, men det talar obestridligen för att Blues får sin redemption i kväll.
• • •
Just ja, Svenska Fans sjösatte sin fina Guldskölden-omröstning idag.
Skulle det vara så att ni – host, host – vill vara snälla mot bloggen finns det flera möjligheter om man säger så.
Jag tackar redan ödmjukast för stödet…
• • •
Okej, boys and girls.
Game 7.
Det finns inget annat i hela världen som är lika fantastiskt.
Så – let’s go!