NASHVILLE – SAN JOSE 2-2 (Period 2)
• • •
Sharks börjar sprätta lite mer med fenorna i andra och framförallt är The Big White himself – Joe Thornton – ett ständigt hot.
Och när de 12.09 in i mittakten för första gången för aftonen får sätta tändstickan till stubinen – alltså spela powerplay – smäller det direkt.
Målet är i och för sig kontroversiellt och jag håller nog med Lavy – och John J! – om att det kunde dömts bort för offside, men ändå.
Nu är det kvitterat och hela serien hänger in the balance, boys and girls.
• • •
Sorry, men Disqus verkar ha problem ikväll och jag kommer bara in på admin-sidan då och då.
Dom säger att dom jobbar på det och vi får väl se.
• • •
Bortsett från några gånger när de förefaller väl stressade i egen zon fortsätter emellertid även Preds att spela bra.
Jag älskar den den okuvliga beslutsamheten när de dundrar in mot kassen.
Det påminner om hur andra lag jag ser ofta INTE gör så, någonsin.
• • •
OT i St Louis alltså.
Ni håller mig uppdaterade, va?
Jag tror hjälten kommer heta Hemsky.
• • •
Svenskkedjan med Åberg, Järnkrok och Arvidsson är inte dum.
Det vore inte alls förvånande om någon av dem hugger till innan aftonen är över.
• • •
Lysande av DJ:n i Bridgestone – han smäller på ELO:s ”Telephone Line” när Lavy begär coach’s challenge.
Visserligen ringer domarna ingenstans då, men ändå.
Det är roligt och det är en suverän låt.
• • •
Philadelphia Flyers färg är är orange, John J.
Nashville Predators är gul
Äggula-gul, till och med.
• • •
Kan upplysa Benny Hill i Alvesta om att Predators klivit in i 2000-talet och skippat de lättklädda damerna.
Det är fullt påklädda herrar som skrapar isen nu, precis som i de flesta andra hallar.
• • •
Nu har dom hunnit få i sig rätt duktigt med bira, så festprissarna i Bridgestone jublar och hurrar allra mest när det smäller i sargerna och gurglas efter avblåsningarna.
• • •
Använd klossen, Tierney.
Forsberg kan du inte bråka med.
På Åkerö är dom hårda.
• • •
Ny orala problem:
Gjorde det obegåvade misstaget att äta popcorn i Consol igår och ett vasst flarn har fastnat en ficka i det brittiska garnityret och plågar mig lätt.
Det är väl fan.
• • •
Övertid kan mycket väl vänta här också.
Inte mig emot, här är barerna många och öppna länge och imorrn har jag sovmorgon monumentale.

NASHVILLE – SAN JOSE 2-1 (Period 1)
• • •
Colin Wilson krigar in ett mål efter redan 41 sekunder och hela jättelika Bridgestone förvandlas i ett slag till Tootsie’s kvart i tolv en lördagkväll.
Dra mig i honky tonk-slipsen vilket drag.
Sen kommer balunsen av sig lite när Burns sveper in ett skott som i och för sig är fint men inte borde kunna rinn(e)a in på Rinne.
Men Carrie Underwoods hunk krigar in ny ledning och 18 000 börjar dansa till Tim McGraws ”I Like It, I Love It” – den eviga, oemotståndliga måltrudeletten i den här hallen – igen.
Party, sa vi så?
• • •
Jag sitter, som sig bör när man är en sån som plötsligt valsar in i en serie, längst ut på en halvsunkig pressläktarrad, och där visar det sig att svart kostym inte nödvändigtvis signalerar ”Johnny Cash˝ för alla i Music City.
En snubbe kommer plötsligt fram och visar sin biljett och frågar var han ska sitta.
Han tror helt enkelt att jag är biljettkontrollant…
• • •
Predators ser överhuvudtaget brännheta ut, driver upp ett jävla tempo och är föredömligt aggressiva runt Preds kasse.
San Jose, däremot, känns inte riktigt igen.
De påminner vad gäller temperament mer om gäddor än hajar i den här perioden.
• • •
Mighty Ekholm – för det är väl han? – har en tjottablängare i ribban i perrens enda PP också.
Verkar som hemmalaget bestämt sig för att skjuta högt på Jones.
• • •
De kör ett snyggt och effektivt intro i Bridgestone, med blinkade små lampor i händerna på åskådarna och allt.
Som på Garden – fast mer lantligt hemtrevligt på något vis.
• • •
Vi får alltså ytterligare ett år med Jaromir Jagr.
”Säger mer om NHL än om honom”, menar de som inte följer med så noga, men det det är ju inte det minsta sant.
Han är, med bred marginal, den ende över 40 som hänger med i dagens NHL och att han fortsätter ännu en säsong säger allt om honom.
Nummer 68 är ett magiskt unikum.
• • •
Taggen, du och ditt abnorma minne…
• • •
Han som hela tiden står upp och skymmer sikten för mig, honom gillar jag inte.
Men jag är gäst här och vågar inte säga till att jag önskar slippa se den irländska klöver han har på baksidan av sin keps.
• • •
Nej, Skånske Jan.
Pepsi är det.
Ingen alkohol på pressläktaren, så kul var det länge sen vi fick ha…
• • •
Återigen förundras jag över att de i en stad nerlusad av musikalisk talang och stjärnglans inte kan få hit hetare nationalsångsvokalister.
Bring in Dolly, för fan!
• • •
Om man nu har köpt en sittplats, varför står man då en hel period?
Äh, jag ska inte sitta och vara gubbsur mitt under pågående kalas.
• • •
Mja, Anders Dahlgren, det där vet jag inte om jag kan gå på med på.
Jag pressade mig till den yttersta gränsen för att ge dig en liveblogg och du svarar med en period?
Din rätt att gnälla har dragits in, det bara är så.
• • •
Väldigt snäll match det här, med tanke på vad som står på spel.
• • •
Använd klossen, John J.
Gult är det.
Gult, gult, gult, gult!
• • •
Nu står det ett liveband och drar Creedence-covers på en läktarsektion.
Själv ska jag äta en korv.

Något slags orolig dvala, inte mycket längre än Kari Lehtonen speltid i en genomsnittlig slutspelsmatch.
Det var vad jag fick i min pittsburghska hotellsäng.
Sen gick reveljen och yours truly tingades hoppa upp, rycka åt sig packningen och störta iväg mot flygplatsen
Det är inte bagarväckning.
Det är mordförsök.
Och när jag sitter vid Gate 17 på Pittsburgh International och väntar på avgång är jag inte trött.
Jag är psykotisk.
Men som Filip Forsberg säger när jag några timmar senare står i Nashville Predators ombonade omklädningsrum:
– Du får väl göra som oss och ta en pre game-nap.
Exakt, det får jag.
Och sen är allt bra och jublet bubblar i bröstkorgen igen.
Hell, jag är ju i Nashville, de sexiga NHL-lagen Predators och Sharks ska göra upp i brännande playoff-duell och neonskyltarna längs Broadway lyser förföriskt.
Howdy på er.
Nu blir det honky tonk kvällen lång.
• • •
Stanley Cup Playoffs i Nashville i liknar ingenting annat.
Det är happening, rungande folkfest och högtidsstämning – utan den ångest, oro och aggressivitet som är insprängd i atmosfären när det drar ihop sig i mer traditionella hockeyfästen.
Ja, även här sjuder det av förväntningar, trycket inne i hallen kan bli helt bananas och det finns säkerligen rabiata hardcore-fans som skulle ge vitala organ för att få se San Jose på knä ikväll,
Men för den stora majoriteten är det inte på samma blodiga allvar, inte i lika hög grad på liv och död, som det är för alla i Montreal eller Detroit eller Pittsburgh.
I första hand vill de ha kul, i första hand är de glada och optimistiska och positiva, i första hand är det party party som gäller.
Jag gillar’t.
Skarpt.
Att redan under tidiga eftermiddagen se hur barerna längs nämnda Broadway, alla med Predators-flaggor fladdrande utanför entréerna och alla med liveband iförda Preds-jerseys på scenerna, fylls med godlynta fans som hinkar Coors Light, gör high-fajvs och sjunger allsång till gamla Waylon Jennings-dängor (”Luckenbach, Texas”…grym låt!) är riktigt exalterande.
Men känner så tydligt:
We’re gonna have some fun tonight!
• • •
Flyger Southwest Airlines – för det är bara de som har direktlinjer mellan Pittsburgh och Nashville – och vill minnas att Skånske Jan hyllat dem.
Det förvånar.
De får ju pågatågen mellan Malmö och Lund att framstå som förstaklass med Emirates.
• • •
San Jose är en av det här slutspelets stora sevärdheter och såg efter två raka, synnerligen övertygande segrar mot Preds hemma i Sharktank ut att kunna vara på väg mot en sweep i andra omgången.
Men Predators, som tycks ha ladorna fulla av den motståndskraft vi tillskrev Penguins för ett dygn sedan, sprängde sig fria när de i förrgår hade ryggen mot väggen och nu befinner sig den här serien vid samma slags vägskäl som den mellan Pens och Caps gjorde i går.
Preds kan kvittera – eller så gör Sharks ett ryck som sannolikt avgör hela striden.
Raffinerat och jädrans kul!
• • •
Att komma in i Preds omklädningsrum är numer som det var att hälsa på hos Detroit förr om åren.

Det är bara svenskar överallt.
En Ekholm här och en Forsberg där, en Järnkrok här och en Arvidsson där, en Åberg här och en Granberg där.
Sex stycken sammanlagt.
Det är mest i hela NHL.
– Ja, vi är som storfamilj, säger Mighty Mattias Ekholm.
– Det är bara trevligt. Det är bra för alla att ha andra att ty sig till och snacka svenska med om det är något. Och så har vi middagar ihop som riktiga storfamiljer också.
Det låter inte dumt.
• • •
5 maj 1973, när våren i Dalarna var som vackrast, föddes en liten pojke på Leksands BB.
Idag, exakt 43 år senare, åker den pojken under San Joses morgonvärmning runt på isen i Bridgestone Arena och skjuter puckar lite nonchalant och coolt.
Javisst, Johan Hedberg – assisterande coach i Sharks, kallad Hedbä i den här bloggen eftersom det är så man uttalar ”Hedberg” där han föddes – fyller år idag.
Bloggen ropar:
Hurra, hurra, hurra!
• • •
Mike Sullivan höll inte igen när han hyllade Bengan efter sudden-avgörandet i Consol igår kväll.
– Det är en lätt hockeyspelare att älska och vi älskar honom verkligen. Han har en fantastisk passion för hockey och är en av de bästa lagkamrater som går att tänka sig, hette det bland annat.
Jag förstår faktiskt precis. Det finns få lika älskvärda personer, och spelare, i den här branschen.
• • •
Dom är nog så spektakulära på TV, men att se Joe Thorntons och Brent Burns skägg i verkligheten får mig att tappa andan.
Jag vill ta på dem. Rycka. Smeka. Rentav krypa in i dem.
Men det skulle nog inte bli så bra, så jag trycker tillbaka den impulsen.
• • •
Newsflash:
Mighty Mattias Ekholm har lämnat det hus där han och Järnkrok och Forsberg haft lägenheter i två år och istället skaffat sig egen våning i flashigare fastighet.
Hur går det då med de berömda taco-orgierna?
– Vi hälsar på varann ändå, så de fortsätter, meddelar han.
Lättnaden!
• • •
The Melkman – Melker Karlsson – tittar uttryckslöst på mig medan jag står och febrar om hur fruktansvärt bra powerplay hans lag bländat oss med under de inledande omgångarna.
Sen säger han:
– Jo, men ett bra powerplay måst man ju ha.
I Lycksele är dom inte så högtravande
• • •
Var jag kommer möts jag av en vägg av gult.
Också i Bridgestone får fansen gula T-shirts och innan John J kommer och påstår att det är en annan färg ber jag att få presentera följande bildbevis för rätten

Gult som bananen, äggulan, korset i svenska flaggan och solen och därmed basta!
• • •
Blir lätt sentimental när jag ser klubbmärket i mattan inne hos Predators.
Jag har inte sett det sedan Jonathan Youngblood Ekeliw förra vintern ställde sig med 45:orna rakt i den sabeltandade tigerns ögon och till sin gränslösa förfäran blev utskälld av hela Nashvilles backuppstättning.
En klassisk scen om jag nånsin varit med om en.
• • •
The Melkman bekräftar intrycket att grundseriehockey och slutspelsdito i den här ligan i praktiken är som två olika sporter.
– Nu finns det ingen tid och inga ytor längre och det är svårt att komma in på mål, särskilt mot dom här. Dom har väldigt bra backar. Men jag måste ändå försöka göra det lite oftare, säger han och grimaserar.
• • •
Förstås inte att jag kan begå ett så flagrant rookie-misstag som att åka på såna här turnéer utan att ta med mig tillräckligt många kalsonger.
Nu måste jag ut och leta rätt på nån shopping mall i morgon.
Som min pappa hade sagt om han varit vid liv:
– Använd klossen, Pelle!
• • •
Hans svenska lagkamrater säger att Pontus Åberg inte har några nerver, men själv erkänner han att en hel koloni fjärilar fladdrade i magtrakten inför NHL-debuten i förrgår.
– Jag brukar verkligen inte bli nervös, men när det var dags för bytet…då kändes det. Det var länge sen jag spelade inför så stor publik och hemma i Sverige är det annorlunda, då har man en klack som ser till att lyfta en. Men jag tycker det det gick bra, säger stockholmaren.
Det tyckte uppenbarligen coach Lavy också, för Pontan – som i alla fall Flipper Forsberg kallar honom – spelar ikväll igen.
• • •
Det förvånar inte alls att se att Big Joe Thornton innan värmningen står och pratar och fistbumpar med Partner – den mentalt funktionshindrade legendar som hjälper till i omklädningsrummen i Bridgestone.
Big Joe är en bra människa.
• • • 
Bättre än så här skulle jag vilja påstå att det inte går att ha det.

Jag sitter alltså i den förträffliga pressboxen i Bridgestone , med kaffe och Pepsi och bloggdokument framför nosen, och ska snart se en brakande playoff-match live – och samtidigt rasar en annan på fin bildskärm till höger.
Det är livet.
• • •
The Melkman har inte ens milljondel så mycket hår i ansiktet som lagkamraterna Thornton och Burns, men är ändå nöjd med den lilla matta han fått ut runt hakan.
– Mja, flinar han, det är kanske inte så mycket att komma med men det är det bästa slutspelsskägg jag nånsin lyckats odla.
• • •
De som bodde i Nevada på 50-talet fick se myndigheterna spränga atombomber ute i öknen.
Själv får jag se Shea Weber avlossa sitt slagskott ikväll.
Det är samma sak.
• • •
Get this, San Jose-fanatikern Anders Dahlgren klagar alltid högljutt i spåret över att jag bloggar för lite om hans hajar.
Men nu när jag utsätter mig för hjärtinfarkt- och stroke-risk för att till och med se dem live – och har honom i baktankarna medan jag gör det – mailar han lätt skamset och berättar att han inte kan vara med!
Vi kommer överens om att han aldrig mer får klaga…
• • •
Får skrockanden och himlande ögon till svar när jag frågar brynäsarna Järnkrok och Ekholm vad de tyckte om filmsnutten på Filip när han jublade över Leksands övertidsmirakel mot Modo.
– Den filmen skulle man inte vilja ha på sig själv ute i offentligheten, kluckar Järnkrok.
Mja, men det var ju Leksand…då är allt tillåtet.
• • •
Just nu, i skrivande stund, gjorde Tarasenko 1-0 på tv-skärmen.
Och tänk, han fick komma fri…
• • •
Det finns alltid nån annan som har det värre.
En vän från nhl.com lämnade sitt hem i Jersey strax innan slutspelet började.
Fyra veckor senare har han fortfarande inte kunnat återvända.
– Och nu har crosscountry-resorna börjat. Men det är kul, säger han och låter mest som att han försöker övertyga sig själv.
• • •
När jag under eftermiddagen promenerar från hotellet till Bridgestone plingar det till i till i telefonen.
”Såg dig precis. Skön Johnny Cash-look i Nashville”.
Det är Hedbä som svischat förbi i taxi i samma stund och han har bra öga.
Självlart kör man The Man In Black-style när man är här.
• • •
OK, boys and girls.
Nu blir det party party.
Hoppas åtminstone några av er är vakna och vill ha fest med er gamle Biff.

Slut, Bengan Hörnqvist hänger in sudden-pucken.
3-2 till Pens, alltså.
Tack för i natt – vi hörs från Nashville imorrn.

PITTSBURGH – WASHINGTON 2-2 (Period 3, OT väntar)
• • •
Vad sa jag?
Vad SA jag?
Givetvis – lika självklart som en Piggelin redan på Arlanda under det årliga Sverige-besöket – blir det övertid.
Och vänta er inga snabba avgöranden.
Lady Luck är inte Biffens tjej.
• • •
Något tuff utvisning att ta, den Alzner åker på här i slutet.
Men no sweat.
Världens två bästa penalty killing-units regerar den här serien.
• • •
Kan dom inte köra tre mot tre, som i grundserien?
För min skull?
• • •
När det till slut kommer ett avgörande är det antingen Sunny eller Niskanen som blir hjälte.

PITTSBURGH – WASHINGTON 2-2 (Period 2)
• • •
Luck be a lady, bad redan Sinatra och ett desperat Washington stämmer in i kören.
Och se:
Plötsligt vänder hon sig och ler förföriskt mot gästerna.
Kvitteringsmålet Carlson På Taket stänker in är i och för sig inte tursamt, det är resultatet av att Justin Williams slår en väldigt fin passning, men det är ett lite flaxigt slut på en period där de själva varit slarviga och lama och knappt kommit till avslut alls – samtidigt som pingvinerna agerat med ett jävla bett i varje sekvens.
Så nu är det upplagt för övertidsthriller.
SA ju det!
• • •
Ah, Sunny Sundqvist förtjänade en assist på gamle Cullens ledningsmål.
Men avtryck i protokollet eller inte:
Han gör det väldigt bra, den biffige Boden-pojken.
• • •
Avstängninsgsdebatt har inletts igen.
Jag såg inte när det hände, men Malkin hoppade in i Winnik och av reprisen att döma lär det i alla fall bli telefonsamtal till New York imorrn.
• • •
Istället för att hacka om att båda lagen har dåliga PP kan man konstatera att bägge är fullständigt magnifika i sin penalty kill.
De går upp mot kärnvapenbestyckade förstauppställningar – för det ÄR de ju fortfarande – men låser igen egna zonen som Ekens fru låser igen skafferiet när han är hungrig redan en timme efter lunch.
Det är truly imponerande.
• • •
Gamle Bill Guerin ser belåten ut när han står och knaprar popcorn i presspentryt i första pausen.
Ja, han utstrålar rentav lite 2009-vibbar.
• • •
Varför är det så mycket färre coach’s challenge i andra omgången än i första?
Det är ju nästan så man blir konspiratorisk och börjar tro att det utgått order från högre ort.
NBC alltså…
• • •
Tammefan, det är nåt småskit efter precis varenda avblåsning.
Och hellre det än motsatsen.
• • •
Mmm, nu börjar det likna Kalle Flygare-myller i spåret också.
Och ja, vi ska förstås tillåta slutspelshetta även där.
Jag försöker bara, som domarna på isen, mana er att försöka vara liiiite respektfulla mot varandra.
Man KAN se olika på saker – utan att någon för den skull är idiot.
• • •
Som min dyre vän Chris Johnston plötsligt utbrister på Twitter:
This is a fun game!
Mer behöver man inte säga ibland.
Att den kommer pågå tills korna på bondgårdarna i västra Pennsylvania blivit mjölkade och att jag får kasta mig till flygplatsen utan en minut hos John Blund….det får det väl vara värt.
Men var så säker:

Det kommer under inga omständigheter någon slutrapport i natt.
Den ingår i introt från Na…ja just det…i morgon.

PITTSBURGH – WASHINGTON 1-1 (Period 1)
• • •
Puck-luck och hockeygudarnas nyckfullhet…
Hur raffinerade strategier som än tänks ut och hur briljant befälhavarna i båsen än coachar är det ofta den sortens element som får allra störst betydelse.
I den här perioden är det först Caps som har flytet när Beagle ur ingen vinkel alls på något sätt får in en jävel i nättaket bakom Murray – och när Pens-backen Justin Schultz några moment senare har öppen kasse men drar en wobblande volley-puck i stolpen.
Sedan är det Pens tur – bokstavligt talat… – när pucken flipprar omkring framför Holtby och via Crosbys klubbspets till slut går in.
Oavgjort i både mål och flyt alltså.
Men akta er, Lady Luck är en oförutsägbar skata, det vet alla som varit i Vegas.
Vad som helst kan hända när det gäller sånt där.
• • •
Nähä, Sesito fick bara vara med på värmningen för att skrämmas lite.
Det var då för väl.
Istället – Sunny Sundqvist gör sin första slutspelsmatch.
Fan vad skoj!
• • •
Den gode herrn som sjunger ”Star-Spangled Banner” i Consol är föredömligt kortfattad.
Det finns inget värre – jo, det gör det, men nu ska vi driva hem en poäng här – än långsamma nationalsånger.
• • •
Beagles mål är så billigt att Murray nästan får göra en pudel efteråt…
(Beagle och pudel….get it? Ibland måste en bloggare vara tydlig!)
• • •
Men vad ska Pens med Sesito till när de har Hagge?
Han dammar något överraskande på Oshie så det ryker om det och pucken är redan spelad, så Geparden får sig en tvåa på syndarnas bänk.
• • •
Kamrat Malkin slår en och annan passning för mycket ibland.
Fast det har ju alla som följer NHL sagt i tio års tid och jag ska väl inte sitta här och idissla.
• • •
Det ser inte så lite vådligt ut när Hagge vräks upp i luften och kastas in i Holtby och stolpe.
Men vem är det som är i rycker argt i honom när han ligger och grimaserar efteråt? Det var inte som att han hoppade själv.
• • •
De börjar lite avvaktande, men sen är det bra mycket mer energi i Pens spel än senast.
Caps, däremot…jag trodde på mer jävla sisu från det hållet.
Men förstaperioderna har aldrig riktigt varit den här Caps-upplagans grej.
Det är nu i andra de ska börja utnyttja att Letang inte är med, right?
• • •
Vad är det för hisnande experiment de tänker sjösätta i Arizona?
En 26-årig analytics-nörd ingen hört talas om är utsedd till ny GM efter sparkade Don Maloney.
Ska han gå in och chefa över Tippett och Shane Doan alltså?
Milda makter.
Det här betyder att Rangers KAN anlita Tobias Pettersson…
• • •
Förhoppningarna om kristihimmelsfärdsträngsel i spåret verkar komma på skam.
Ja, ni är ute och är fulla förstås, era drumlar. Särskilt han i Alvesta, kan jag tänka.
• • •
När fansen i Consol skanderar ”Murray, Murray, Murray” låter det nästan precis som ”Fleury, Fleury, Fleury”.
Man får påminna sig att allt inte är som vanligt.
• • •
Var lite snällare mot varann i spåret nu.
Granvista, du ska ingenstans.
Jag hinner inte kolla så noga vad alla skriver i slutspelshetsen, men ska se till att angrepp visavi dig begränsas.
Du är en kär gammal stammis.
• • •
Det håller verkligen på att bli nasty där nere.
Domarna får inte tappa detta.
• • •
Som Olle sjöng:
Som man bäddar får man ligga.
Alla inblandade bör komma ihåg det.

Dom drömmer i Pittsburgh.
Dom har ett gödande hopp i hjärtat.
Dom tror på den här våren, som dom fromma tror på frälsningen.
Deras hockeypingviner kommer äntligen, känner dom sig övertygade om, frälsa The City of Champions med en titel igen.
Och den febriga optimismen – omöjlig att ta miste på, såväl i ögonen på de gulklädda som samlas utanför Consol timmarna före puckdrop som vid bardiskar på sädiga salooner i Mount Washingtons branta backar sent om kvällarna – är befogad.
Det har funnits begåvning, firepower och gudomlig kreativitet i Penguins-truppen under hela den tio år långa Sidney Crosby-eran – men aldrig i såna här mängder.
Framförallt dock:
Aldrig har har laget haft så här mycket karaktär.
När Mike Sullivan städslades som ny coach i vintras identifierade han omedelbart bristen på den egenskapen som det stora, och kanske enda, problemet.
Männen och pojkarna han skulle ta över var, konstaterade han, fantastiskt skickliga men för mesiga.
De vek ner sig för lätt.
Därför föresatte han sig att pumpa truppen full med motståndskraft, härdighet, mental tuffhet och obetvinglig arbetsmoral .
Det arbetet är nu slutför och en ny sorts pingvin, exceptionellt svår att få ur balans, har sitt bo i downtown Pittsburgh.
– Ja, säger Bengan Hörnqvist, det är en stor skillnad mot tidigare. Vi känner oss aldrig slagna. Vi lägger inte av bara för att vi ligger under med några mål. Vi har blivit jäkligt starka mentalt.
Det är sånt som föder drömmar.
De drömmarna kan inte förverkligas redan ikväll.
Men om Sullivans stryktåliga virtuoser tar 3-1-ledning mot mäktiga Washington ligger vägen mot en konferensfinal öppen och de – drömmarna – börjar få verklig kontur och skärpa.
Så hör hur en hel stad drar efter andan, sluter ögonen och ber en bön…
• • •
Jag kan berätta en sak för er:

Det blir övertid ikväll.
Lång.
Flera perioder, kanske tre.
För jag har en av tidernas mest brutala bagarväckningar – en dubbel monumentale – imorgon, eller snarare i natt, och då säger lagen om alltings jävlighet att det blir så.
Just count on it.
• • •
Den stora utmaningen för Penguins är förstås att de får klara sig utan Kris Letang i den här matchen.
Han är deras nummer 1-back och spelade närmare 30 minuter i förra matchen.
Ingen annan i hela truppen, inte ens Crosby, skulle lämna ett lika stort hål efter sig.
– Nej, han går inte att ersätta. Men ofta slutar det såna gånger med att lag höjer sig och tillsammans täcker upp för den som är borta. Det är vad vi får hoppas på, säger Hagge efter den småkyliga onsdagsförmiddagens värmning.
För motståndarna är hans frånvaro tvärtom en möjlighet som måste tillvaratas.
– Vi försöker inte tänka så mycket på hur de matchar sitt lag, men visst. Letang är en världsback och vi ska förstås utnyttja det faktum att han inte får vara med, säger coach Trotz och kliar sig på den hals han inte har.
• • •
Har ni fest eller, höll jag på att fråga.
Men jag menade:
Har ni långhelg nu igen?
Ni är bra säregna, ni svenskar.
Men när jag tänker på det sammanfaller Kristi Himmelsfärd alltid med Stanley Cup-slutspelet och det brukar innebära föredömlig trängsel i kommentatorsspåret.
Så förväntningarna på er medverkan är höga ikväll.
• • •
Man trodde möjligen att Orpiks och Letangs avstängningar skulle ha avskräckande effekt på de båda coacherna i den här serien, det var väl förmodligen tanken.
Men åtminstone Sullivan verkar tvärtom ha blivit uppmuntrad, för han överväger att slänga in råskinnet Tom Sesito i dansen.
– Och jag tänker i så fall dela ut samma tacklingar som Washington gör, hotar han.
Ojvoj.
• • •
Washington har förstås sina egna drömmar – särskilt våta efter den här gloriösa säsongen.
Men den här matchen handlar inte om att de ska bli tydligare i konturerna.
Den handlar om att de inte ska dö.
Hamnar Caps trots Letangs frånvaro i 1-3-underläge…då blir det fruktansvärt tungt.
Nästan omöjligt.
Så även om de själva aldrig skulle uttrycka sig så är det snudd på do-or-die-läge i afton.
• • •
I över 15 har Erik Erlendson haft Lightning-beatet för Tampa Tribune och befann sig igår förmiddag – som brukligt – i Barclays Center i Brooklyn för att bevaka Bolts värmning.

Då kom beskedet:
Tampa Times har köpt och Tampa Tribune och Erik var avskedad, med omedelbar verkan.
En kvart senare var hans e-mailadress raderad och hans telefon avstängd och ordern om att lämna arenan och åka hem obeveklig.
Det här landet är chockerande brutalt ibland – och den här branschen osäkrare än vårisarna på svenska insjöar.
När den obehagliga nyheten briserade gick det att se hur ett stråk av skräck i ett par sekunder löpte genom hela mediahopen här i Pittsburgh
Alla vet.
Vi är bara ett samtal från förnedring, var och en av oss.
• • •
Bäckis ljög inte när han sa att Braden Holtby har bra musiksmak (ja, han sa rent tekniskt ”sånt där som du tycker om, gammalt” men det är ju samma sak!).
När vi kom in i omklädningsrummet efter träningen igår dånade Lou Reeds ”Walk on The Wild Side” i högtalarna och jag kan direkt, utan minsta tvekan, slå fast att det är det bästa stycke musik jag nånsin hört i ett omklädningsrum.
– Holtbys val, bekräftar Bäckis.
Jag börjar bli riktigt förtjust i den väne zen-buddisten
• • •
Utsikten över centrala Pittsburgh från Grandview Saloon, högst upp på Mount Washington, är sådan att till och med änglar skulle dra efter andan.
Se det som en rekommendation.
• • •
Apropå musik är jag lite tagen av the bad news from home idag. Som alla andra som rörde sig i musik- och krogkretsar i Stockholm på 90-talet hade jag en personlig relation till Olle Ljungström och hans bortgång, om aldrig så väntad, är ett hårt slag.
Rubriken på kvällens liveblogg är självklart en hyllning till honom – en av de mest originella och egensinniga och underbara vi haft.
• • •
Det är gametime-beslut på både Rust och Fehr och om ingen av dem kan spela kan Oskar Sundqvist få chansen.
Eller som Sullivan kallar honom:
Sunny.
Herregud…Sunny! Det är ju coolaste svenska smeknamnet sedan Burger.
• • •
Tror först att jag ser en liten mus i ett hörn i det provisoriska pressrummet i Consol och gör mig beredd att hoppa upp på stolen och skrika som pigan Lina i ”Emil i Lönneberga”.
Det visar sig dock bara vara en stor dammtuss.
Ordning och reda här (bortsett från de stora dammtussarna då…)
Annat var det den gången jag gick på eftermiddagspromenad i environgerna i TD Garden i Boston och plötsligt fick se 40-50 jävla möss krylla under en läktarsektion.
Tänk om Bostonmolle visste att han hade såna krabater under fötterna när han sitter där och gapar…
• • •
Sullivan hävdar att det är gametime även på Olli Määttä och det vore ju förträfflig kompensation för Letang, men det tror jag bara är nåt han säger för att så lite oro i huvudet på Trotzen.
Man spelar inte hockey fyra dagar efter en knockout som den i lördags.
• • •
Ni såg Ovetjkin i tredje perioden i måndags, right?
Visst kändes det som att han var on a misson – om inte från gud så åtminstone från sitt eget hjärta?
Han piskade inte bara in det där skottet, han tacklades ju också som en besatt, backcheckade som om livet hängde på det och till och med täckte skott.
Herr Superstar verkar helt enkelt ha gett sig fan på att stånga sig förbi den här förbannade omgången i år.
– Det är inspirerande att se när han spelar på det sättet och gör allting. Han får definitivt med oss andra, säger Burracuda.
• • •
Jodå, Chris Kreider var och körde näbben i Hagges villafönster i går också.
Ja, fågeln alltså – den som oavbrutet åker in i saker den borde undvika.
– Kallar du min fågel för Kreider? Det gillar jag, skrattar Hagge.
Jag med, var faktiskt lite nöjd med den….
• • •
Förresten:
Mojo spelar.
Men det kan väl inte ha varit någon som trodde något annat?
• • •
Jag vågade inte säga något i måndags för då skulle någon av er replikera att jag borde gå och få det kollat och sådant vill en hypokondriker aldrig höra, men då hade jag fortfarande så ont i gommen efter incidenten med den brända Washington-pizzan i lördags att jag knappt kunde dricka kaffe.
Men nu är det bra igen och såväl RC Cola som kaffe rinner i floder.
Hurra!
• • •
Varje gång de öppnar Penguins omklädningsrum händer samma sak.
Ett batteri reportrar och fotografer rusar längst in i rummet och ställer sig i ring runt Sidney Crosbys plats.
Sen får de stå där, för han är aldrig där (som det heter i färska Kent-låtar…) utan kommer efter sådär tio minuter, tränger sig in i köttmuren och sätter sig och svarar på frågor.
Det känns lite som vore det Kina på 60-talet, när reportrar från regeringsorganen samlats utanför Folkets Stora Hall för att få vidarebefordra dagens visdomsord från ordförande Mao.
Och bänkgrannarna får snällt vänta på att byta om. Sunny, som har platsen allra närmast, hamnar i ändra anden av rummet idag, ända borta hos Fleury.
– Så är det alltid, ler han, men det är okej.
Tror jag det.
De flesta 22-åriga hockeyspelare i världen skulle byta om i en skurhink bara de fick vistas i samma hall som Sidney Crosby.
• • •
Alex Steen!
Ja, jag ville bara ropa så just nu.
• • •
Var tror ni jag ska med bagarväckningsflyget i morrn då?
Ett tips:
Jag ser fram emot att plugga Merle Haggard-hits i en väldigt speciell jukebox efteråt.
• • •
Ryssen som är on a mission har å sin sida undvikit media nogsamt under dagarna här i Pittsburgh och knappt gjort en intervju.
Det säger nog också något om vad han befinner sig i för mood just nu.
Jag hade själv tänkt ställa ett par frågor idag, men får nöja mig med att studera hans axelskydd vid ett övergivet omklädningsrumsbås.
Det är gammalt, trådslitet och smutsigt.
Nu vet ni det också.
• • •
Såg ni nyheten om att rysk polis gjort en raid mot TV4:s VM-kontor i Moskva och beslagtagit allt snus?
”Not allowed”, löd förklaringen och mer var det tydligen inte med det.
Satan i gatan…tänk om det hänt i Sotji förrförra vintern.
Big Papa Wennerholm och Rossi Ros hade fått lov att köra mig till sjukhus.
• • •
Hey, just i detta nu kom beskedet att Ovetjkin tillsammans med Shea Weber och John Tavares är nominerad för Mark Messier Leadership Award
Det borde inspirera ytterligare, orättvis skälld för att vara egoist som han är.
• • •
Jovisst, Tom Sesito åker och patrullerar rödlinjen under värmningen.
Lägg barnen och säg åt mormor att gå ut, det här blir otäckt.
• • •
Det ligger som en tunn tunn hinna av rök över rinken idag.
Så är det alltid på de stora matcherna.
Och nu börjar den.
Ge allt ni har, boys.
Drömmar står på spel.

NU är matchen igår slutligen över.
DoPS har ju sagt sitt och ni har att döma av reaktionerna i spåret redan hört vad de kom fram till :
Kris Letang stängs av i en match.
Rimligt och väntat, tycker jag.
Hans tackling var inte lika sen och inte lika ful som Orpiks – men den VAR ändå sen och ful
Så:
En match.
Det är dock en jävla viktig match, helt avgörande för Washington, och Pens får alltså klara sig utan back nummer 1 och back nummer 2.
Caps har därmed sin chans verkliga chans att göra serie av det här igen.
• • •
Mojo var inte med på träningen här i Pittsburg idag och Caps-ledningen är ju inte dum.
Innan beslutet i New York var fattat fanns det ju ingen anledning att låtsas som något annat än att Letangs offer är fucked-up.
När han undersökts i morgon törs jag garantera att han får en clean bill of health och kan spela.
• • •
Now, hur sjöng Ebba Grön i Va Ska du Bli?
”Gå upp-gå-till-jobbet-jobba-jobba-äta-lunch – det är inget jobb, det är slaveri”.
Exakt.
Så efter att ha suttit här och krämat ur mig texter hela dagen – sidor i tidningen ska fyllas också, hombres – tänker jag ta lite ledigt ikväll.
Jag finns här ett tag, i alla fall under inledande perioden mellan Islanders och Bolt, så vi kan lite trevligt i spåret.
Men det blir inget bloggande och såsmåningom går jag ut.
Men var inte ledsna, på torsdag har jag bagarväckning monumentele och flyger iväg för att se den fjärde matchen i en av serierna som är aktuella ikväll, så det blir inte bara Pittsburgh och Washington som föräras live-sändningar.
Okej?
Okej.

PITTSBURGH – WASHINGTON 3-2 (Slut)
• • •
Matchen är över.
Nu väntar vi på utgången…
Jaja, Pens vann med uddamålet igen – men det är först när Department of Player Safety sagt sitt i morgon vi verkligen vet hur den här matchen slutade.
Washingtons krav är mycket bestämt:
Letang måste stängas av – eljest är ligans Penguins-kärlek exponerad.
Pens, å sin sida, viftar bara bort påståendet att Letang gjort något straffbart.
– Det var en kroppstackling, säger Sullivan kort och låter för några ögonblick som sin bäste kompis i Columbus.
Nå, alla ögon på DoPS.
Väntan på deras beslut blir tisdagens thriller.
• • •
Matthew Murray, man.
Hur ska Sullivan kunna peta honom?
Han stal ju den här matchen.
Det ska ett så oerfaret ungblod inte kunna göra, inte när det är på liv och död i slutspelet, men han gjorde det ändå.
Bengan Hörnqvist har förklaringen:
– Han påminner om ”Henke”. Han har samma swagger och tävlingsinstinkt och slår klubban i ribban varje gång man gör mål på honom på träning. Han hatar verkligen att släppa in puckar.
Aha, då förstår jag.
• • •
Sullivan säger vidare att han inte vill bli indragen i någon debatt om tacklingar.
– Vi tänker spela, sedan får domare och andra ta hand om resten.
Det lät annorlunda efter Orpik-proppen i lördags….
Dom är komiska på det sätter, NHL-coacher.
Ena dagen vill de inte annat än prata om vad motståndarna, nästa predikar de the spela-inte-prata-gospel.
Allt beror på vad som passar deras syften.
• • •
Nu är det läggdags i Pittsburgh.
Hoppas vi slipper hagelstormar i natt och vaknar som torpeder och kan frälsa er med lite hotellrumsblogg framåt kvällningen.
Då har vi domen från DoPS att gaffla om också.