PHILADELPHIA – WASHINGTON 1-1 (Period 1)
• • •
Jo, nog känns det som att Flyers efter de rörande preludierna har Ed Snider med sig på isen de första minuterna.
Det har huggtänderna blottade, eld i blicken och den skenande tjurens klipp i steget – och redan efter 57 sekunder trycker Raffl in 1-0.
Den gamle patriarken ler belåtet i sin himmel.
• • •
Eken är lite jetlaggad och sjunker djupt ner i soffkuddarna några gånger.
Men varje gång nummer 19 i Caps har pucken i bra lägen vaknar Brynäs-fanatikern i honom och han sätter sig tvärt upp och och hojtar:
– Kom igen då, Bäckis! Kom igen!
• • •
Det är överhuvudtaget en sjusatan så explosiv match – och Caps gör det ju bra som inte blinkar i den vådliga känslostormen utan helt iskallt nyper till så fort de får chansen i PP.
• • •
Hoppas för deras skull att det inte var Caps-fans som störde den mäktiga Snider-ceremonin med vidriga bröl.
I så fall är risken stor att deras anhöriga får hålla sina egna minnesstunder framöver.
Wells Fargo är tuffaste hallen i hela ligan för den mest väluppfostrade bortasupporter och den som – eventuellt – beter sig på det viset…my god.
• • •
Det där var Mojos första mål i årets playoff – men hans femte poäng.
Johansson briljerar under radarn, Johansson.
• • •
Att någon ens tänker tanken att Mason borde ha bänkats efter floppen i förra matchen.
Vad är det för idiot-debatt?
Han har varit Flyers bästa hela säsongen och äger rätten att begå både ett och två grova misstag innan någon säger något alls.
• • •
Hörde Pierre verkligen att Wilson viskade ”Det kommer bli en lång kväll för dig, Ryan” i örat på White efter första gemensamma bytet?
Imponerande i så fall…
• • •
Det var bara några timmar sedan vi satt på en uteservering och smörjde kråset, men Eken är Eken och börjar redan ett par minuter efter nedsläpp muttra om att han är hungrig, börjar fippla med Seamless-appen och har nu smaskat i sig en juicy taco.
– Mm, väldigt gott, myser han, nu är jag mätt igen. Ett tag.
Just det.
Ett tag…

Nu höjer vi insatserna ytterligare några hisnande hack.
Alla åtta serier i den sedvanligt turbulenta och vilda förstarundan har nått, och i några fall till och med passerat, Game 3.
Det betyder att de – serierna – fått karaktär och personlighet och att flertaliga storylines, den ena mer kittlande än den andra, utvecklats runt dem.
Det betyder också att förutsättningarna för de inblandade lagen blivit glasklara.
Några måste ovillkorligen vinna för att att inte tvingas ner i hopplöshetens brygga, andra har en rent berusande chans att skaffa sig slagläge. Några känner medgångens hoppfulla brand i bröstkorgen, andra är desperata. Somliga vill bara fortsätta som tidigare, andra försöker tänka ut nya gameplans för för att överraska och ändra ”the narrative”.
Resultatet är ännu intressantare, roligare och mer emotionellt sprängladdade matcher.
Ni såg ju själva igår.
Satan så det det smällde när ett Detroit som hade samlat sig till säsongens insats slog tillbaka.
Helvete vad långt Chicago och St Louis pressade varandra.
Jisses vilka gnistor det slog om duellen i Brooklyn.
Och nu kommer mer.
Flyers och Wild måste till varje pris vinna sina första hemmamatcher – och Kings sin första bortamatch.
Annars?
Avgrunden öppnar sig.
• • •
Det är bara några veckor sedan vi, med höjda glas och tårfyllda tal, tog farväl av honom.
Men gissa vem som redan är tillbaka?
Eken.
Och han är inte blott i New York.
Han ska bo här hos mig i Midtown några dagar och sitter just nu i korresoffan och ser, med tanke på att han just flugit över Atlanten, oförskämt glad ut.
Perfekt – jag behöver inte ens resa mig för att gå till köket och hämta kaffe själv.
Det blir hans uppgift – hela Stanley Cup-kvällen lång.
På nåt sätt måste ju en gäst göra rätt för sig, inte sant?
• • •
Matchen i Wells Fargo är den första sedan Ed Sniders bortgång, så pre game-ceremonierna lär bli känslomässiga och högtidliga.
Och det vore väl fan om inte Flyers kunde använda sorgen som extra motivation, knyta den kollektiva näven så den vitnar och hedra sin fallne ledare med en seger.
De måste.
Tåget går ikväll.
Motståndaren må ha haft sina problem att stänga serier genom åren, men blir det 3-0 till Caps är det alltihop över.
• • •
När jag nämnda begreppet ”skräll” under telefonsamtalet efter slutsignalen igår kväll lät Mattias Ekholm nästan förnärmad.
Predators har, gjorde han klart, hela tiden sett sig som jämbördiga med Ducks och tycker inte att det är särskilt märkvärdigt att de vunnit de två inledande matcherna.
Okej.
Men ändå.
Det är i 2-0-överläge efter två bortamatcher och har effektivt klippt vingarna av de hyllade ankorna i bägge mötena.
Lite skräll är det.
• • •
Ikväll är ambitionen att bloggen ska vara med även under Sharks och Kings nattmangling – om inte annat så för den lojale men ständigt besvikne kommentatorn Anders Dahlgrens skull.
Kan hajarna hugga även på hemmaplan och om inte – varför i hela friden har det blivit så?
Att vissa lag är sämre borta än hemma är inte så konstigt, men motsatsen gör mig förvirrad.
• • •
Jag har en känsla av att Burger Klingberg gör sitt första slutspelsmål ikväll.
• • •
Detta blev ett något kortfattat intro – och ni kan skylla på sommaren.
Den slog plötsligt till med ursinnig kraft i New York idag och det gick bara inte att sitta inne och hulka över datorn.
Men nu är vi – Biffen och The Oak Man – på plats i korresoffan och överger inte förrän allt är sagt och gjort.

CHICAGO – ST LOUIS 1-1 (Period 1)
• • •
Utgjöt jag mig inte om det alldeles nyligen, hur egenartat ofta man trots tusentals hockeymatcher under bältet kan säga ”det där tror jag aldrig sett tidigare”?
Jo – och nu hände det igen!
Bouwmeester tar alltså pucken med klubben innan han hunnit ut från utvisningsbåset med båda grillorna – och blir utvisad igen.
Det har jag aldrig sett tidigare…
• • •
Colton Parayko har Ekeliw febrat om sedan säsongen bara var någon vecka gammal och det har tydligen smittat av sig för jag blir otippat glad när just den frejdige ynglingen klappar in kvitteringen.
• • •
Jag såg slutet av Stars-Wild och hela Kings-Sharks med ystra kanadensiska kollegor i hotellbaren igår och satan vad trevligt det är att bara göra så ibland…titta på hockey utan att sitta och tänka på vad som ska stå här.
Men jag saknade förstås er (inte helt sanningsenligt fjäsk, men ändå…ni är fina).
• • •
Hård och elak match i United.
I like.
• • •
Stars förta mål igår var också en klockren har-jag-aldrig-sett-tidigare-variant.
Jag fattar fortfarande inte riktigt vad som hände.
• • •
Det var riktigt uppfriskande att se Sharks ordentligt.
Joe Pavelski alltså…han är slutspelets förste stjärna so far, är han inte?
Om han och hans fellow hajar nu bara kunde leverera på hemmaplan också.
• • •
Yellbear Hjalmarsson ser bara tuffare och tuffare ut för varje slutspel.
Nu, med långt hår och allt, har han karisma som en hel Kings of Leon-gitarrist.
• • •
Inga personangrepp på min vän Holmgren nu, John J.
Om hans kommentatorskonst får man säga vad man vill, men inga taskiga saker på personligt plan.
• • •
Det var karriärens 20:e slutspelsmål Seabrook gjorde och därmed slog han faktiskt klubbrekord för backar.
• • •
Titta, det här blev ju lite halvlångt i alla fall.
Det var inte planerat, så don’t get used to it ikväll.
Nu trycker jag nervöst på sändknappen, och väntar med bävan på en ny örfil till recension från gamle Don Enrico…

Framme!
Och matchen i United har bara hunnit pågå i en minut när jag slår ändalykten i korresoffan.
Så jag är med från början nu också – och kör hela kvällen.
Exakt hur mycket jag hinner blogga får vi se, det är en del annat att göra fram till primärvalet på tisdag, men spåret är vidöppet.
Och just när jag skriver det dunkar Seabrook in ett PP-mål.
1-0 till Hawks, alltså.

PITTSBURGH – NY RANGERS 2-4 (Slut)
• • •
Så det är Even Steven i den här serien.
En liten skräll, enligt mitt förmenande.
Jag var övertygad om att Pens skulle vinna idag, ta en av matcherna på Manhattan och sedan avgöra här hemma om en vecka.
Nu vet jag inte riktigt.
Rangers har sin sällsamma förmåga att stånga sig upp på en ny nivå i utsatta lägen och de har Henke – med hökens blick, trots Marc Staals petande i ögonen – i kassen.
Så you tell me.
• • •
Nu ska jag ta en kväll off och gå ut nånstans och kolla Caps-Flyers och Stars-Wild på storbildsskärm.
Ska bli mycket trevligt.
Jag hinner inte hem till starten av matinén i United Center i morgon eftermiddag, men nån gång under andraperren sätter jag mig i korresoffan och då åker vi igen.

Tre sekunder kvar och Rangers leder med 4-2.
Nu blir det deadline-jagande, så slutrapport dröjer.

PITTSBURGH – NY RANGERS 1-3 (Period 2)
• • •
Vem vet var haren har sin gång, för att ännu en gång citera Falu-Kurirens gamle sportchef Pelle Malmberg.
Rangers hamnar 1-0-underläge och det känns som att pingvinerna är på väg att lyfta.
Men istället gör Rangers två mål inom loppet av 18 sekunder och skaffar sig ledningen för första gången i serien.
Sedan ökar artisten från Oslo på till 3-1 också.
Oväntat.
Men under andra halvan av perioderna spelar gästerna riktigt bra offensiv hockey, så helt ologiskt är det inte.
• • •
Pierre LeBrun varnade redan för någon månad sedan om att det här skulle bli ett slutspel präglat av coach’s challenge.
Han verkar få rätt.
Också idag blir det långt och buzz-dödande läsplattekonfererande innan domarna kommer fram till att det inte är offside innan Brassards ledningsmål.
Jag känner mig väldigt kluven till det där.
Å ena sidan är det ju bra att det blir rätt, i synnerhet i så här viktiga matcher.
Å andra sidan förstör de långa avbrotten både stämning och rytm och och flow.
Och värst:
Det är rena pilkastningen i bedömningarna.
Ena dagen säger de si och nästa så, som Dag Vag sjöng.
På nåt sätt måste det fixas.
• • •
Powerplay, baby.
Vad sa vi?
Och det är en fantastiskt vacker upprullning – a la Borlänge Handbollsklubbs Pojkar A 1983, nästan! – som slutar med att Phil Kessel bankar in 1-0 i nätmaskorna.
• • •
Zatkoff avvärjer nytt friläge direkt efter första tekningen i mittakten – eller om nu ska se det som att Rick Nash bränner ytterligare ett.
• • •
Bengans förstklassiga brytning innan 1-0-målet är bara ett i mängden av argument för att Grönborg redan nu borde ringa och meddela att han ska spela World Cup.
• • •
Mina bänkgrannar tycker det är häftigt att DJ:n spelar Led Zeppelins ”Hot Dog” i en reklampaus.
Själv blir jag sugen på en.
Hot dog alltså.
• • •
Visst var det häromdagen kommentatorsspårsdebatt om huruvida två svenskar slagits i NHL någon gång?
Glömde att påpeka då, men Bengan och Hagelin hade flera interna gurgel under fjolårets serie mellan Penguins och Rangers.
Det skulle dock förvåna om just de två börjar bråka i år också.
• • •
In med Tristan och Isolde!
• • •
Att spela Henke var inget misstag, det kan vi slå fast.
Han såg extremt mycket gummi i början av den här perioden och var då ingenting annat än sitt vanliga slutspelsjag.
• • •
Antingen reducerar Pittsburgh snabbt i tredje – eller så kan det nog bli lite nasty även i den här serien.

PITTSBURGH – NY RANGERS 0-0 (Period 1)
• • •
Man ska inte hoppa in till tigrarna på zoo strax innan de får frukost, man ska inte byta fil på Autobahn utan att blinka, man ska inte dricka vattnet i Detroit River – och man ska inte dra på sig utvisningar när Geno Malkin spelar med Pittsburgh.
Det verkar som att alla i Rangers är införstådda med den sanningen – utom Kevin Hayes , som helt i onödan vräker in Bengan i sargen i slutet av inledningsperioden.
Det straffar sig inte den här gången, men keep it up och världens mest skräckinjagande powerplay-uppställning kommer att grilla blåskjortor över öppen eld.
• • •
Annars får man väl säga att det ser ut ungefär som i onsdags.
Gästerna är bra med i spelet och skapar till och med lite chanser, medan pingvinerna – sin vana trogen – vilar på hanen.
Jag har dock en stark känslan av att de snart börjar skjuta skarpt.
• • •
Lite knuff och buff och svordomsramsor efter avblåsningarna – och norsk-svensk liten tango vid Lundqvists kasse här i slutet, visst.
Men annars är det här ännu så länge en påfallande fredlig slutspelsserie.
Att jämföra med hur det såg ut i Tampa igår är som att jämföra Bamse med Tony Soprano.
• • •
Henke har i alla fall – häpp – ögonen med sig.
Det framgår redan när Letang efter bara någon minut och är framme i en räd och nästan stöter in ettan.
• • •
Det gula temat på läktarna är, kan jag meddela, verkligt uppseendeväckande in real life.
Inte ens det vita havet av Kent-fans på Stadion 2003 hade samma effekt.
• • •
Det var många som skriver om Rangers på regular basis som menade att de försatte en viktig chans när de i första matchen inte utnyttjade det faktum att Pens tvingades förlita sig på tredjemålisen.
Men alltså, det är ju inte som att de gått ut och hämtat första bästa Uber-chaufför och ställt honom i kassen.
Zatkoff är bra, det visar sig åter när han avväpnar en fri Derek Stepan.
• • •
Kommer på en sak jag trots allt inte gillar i Consol.

Wifi:n.
Den brukade vara pålitlig som Martin Brodeur vid millenieskiftet men uppför sig numer som Fleury i en slutspelsmatch mot Flyers och lägger av redan under uppvärmningen.
Så nu ber vi ömma böner om att min mobila Jetpack-dosa tar oss genom eftermiddagen.
• • •
En av Penguins PR-chefer är klädd i rosa kostym idag.
Då har man fattat precis vad slutspel går ut på.
• • •
Det är inte bara en myt att det lätt blir farligt när Henke lämnar kassen…
• • •
Inte så konstigt att Penguins-wingern Bryan Rust verkar så pigg.
Rust never sleeps, det har Neil Young slagit fast för länge sedan.
• • •
Taskigt att säga kanske, men det är som att Rangers direkt saknar Dan Girardi.
Måste inte till och med Badtofflan se att…nä, han vet nåt om Dan The Man som inte resten av världen känner till.
• • •
En RC Cola är urdrucken, nu är det dags för nästa. Och lite kaffe på det.
Livet är härligt.

Åh, se!

Manegen.
Scenen.
Slagfältet.
Där ska hockeygladiatorerna Pittsburgh Penguins och New York Rangers alldeles strax göra upp i en ny Battle Galactica Monumentale.
Så vackert.
Jag vet nästan inget mer inspirerande än synen av en gnistrande vit, nyspolad isbana garnerad med Stanley Cup Playoffs-logga – och aldrig eggar den mer än när den lyser i halvdunklet timmarna innan de allra största matcherna.
Då viskar den så förföriskt om löften, om hopp, om drömmar som kan slå in och brytas sönder.
Jag hörde för några timmar sedan, när arenan låg helt tom och öde och reklamen på jumbotronen blinkade för ingen alls:
Den bedyrade, helt tyst, att den duell vi ska se nu kommer att skänka oss minnen för livet.
• • •
Oh yes, idag går bloggen live – för första gången i Stanley Cup-slutspelet 2016.
Det är, nästan på dagen, tioårsjubileum.
Den allra första playoff-match jag såg på plats här borta var inledande mötet mellan New Jersey Devils och New York Rangers i gamla Continental Airlines Arena i Meadowlands 22 april 2006.
Jag kan fortfarande förnimma upphetsningen när jag hade krånglat mig upp på pressläktaren – så högt belägen i den gamla ladan att man fick stanna i basläger 1 och 2 och vila några timmar på vägen upp – fick mig min första dos till livs av den magi som vibrerar i hallar där det spelas Stanley Cup-hockey.
Den har jag under det decennium som gått sedan dess upplevt vid hundratals tillfällen.
Men det sitter i.
Jag blir fortfarande lika tagen, lika upprymd och lika glad.
• • •
Jodå, jag fick till slut tag i Flipper Forsberg i natt.
Då var klockan 02.33 – ni kan titta i min telefon om ni inte tror mig, tidsangivelsen står där – och tröttheten hade nått ett stadie där jag bara fnittrade psykotiskt.
Men jag känner ändå tacksamhet.
Hittills är Flipper och Hat Trick-Bengan de enda svenskarna som gjort godkända mål under inledande slutspelsrundan och hey, jag behöver saker att rapportera hem om…
• • •
Rangers får innerligen hoppas att serien mot Pittsburgh inte slutar lika illa som den som inleddes i Meadowlands för tio år sedan.
Med en rungade 6-1-seger i min jungfrumatch grundlade Devils den gången en sweep.
Men faktiskt:
Om de inte spelar bättre än i öppningsmatchen i onsdags finns risken.
De var inte direkt dåliga, i spelet fem mot mot går det rentav att påstå att de i två perioder hade spelmässigt övertag , men de kändes – som så ofta den här beiga säsongen – oinspirerade och bleka och mobiliserade inte en enda gång den ursinniga desperation som krävs i de offensiva attackerna.
Och när pingvinerna sedan började flaxa med fenorna såg de bara handfallna ut.
Det duger inte, helt enkelt.
Då blir det late early.
• • •
Promenaden från Marriott City Center till Consol-hallens mediaentré i är mycket kort, men jag hinner ändå uppfatta att ett nytt sorts hopp glöder i den ljuvligt varma vårluften i Pittsburghs backar.
Fansen här – skrudade i skrikande gult idag också – har haft anledning att tro och hoppas under hela den nu decennielånga Sidney Crosby-eran, men årets lag är något alldeles, alldeles speciellt och den vetskapen har drivit upp den kollektiva pulsen mot den kokande euforins höjder.
• • •
Jag skulle just skriva att Henke Lundqvist är den ende som är kvar i Rangers sedan den där matchen i Meadowlands, men en snabb säkerhetskoll på nätet visar att det faktiskt inte stämmer.
Även en ung Dominic Moore ingick i 05-06-truppen.
Men han är ju en utpräglad journeyman och har sedan dess också hunnit spela för Penguins, Wild, Maple Leafs, Sabres, Panthers, Canadiens, Lightning och Sharks.
Henke har aldrig lämnat Manhattan.
Så det är inte samma sak.
Av övriga från det laget är det bara två som överhuvudtaget spelar i NHL fortfarande – tjeckerna Jaromir Jagr och Michal Rozsival.
Som Van Morrison skulle sagt:
Where is Steve Rucchin today?
• • •
Och som om Penguins inte hade potent krut så det räckte i kanorna sedan tidigare kan coach Sullivan blanda ryskt plutonium i sprängladdningen idag också.
Evgeni Malkin har plockats bort från long-time injury-listan och gör av allt att döma comeback i Game 2.
Ojvoj.
• • •
Det väckte viss munterhet i medialeden när jag helt oannonserat dök upp innan Rangers träning igår, den som skulle ge besked om Henke var allvarligt skadad eller inte.
– Är det national emergency i Sverige nu, frågade både en och två New York Post-skribenter.
Jag ville inte döda the buzz och berätta att det sedan länge var bestämt att jag skulle bevaka den här matinén så jag nickade bekymrat till svar.
Men nu är krisen som nästan fick nationen på fall – well, jag är i tabloidbranschen och har fäbless för överdrifter – över.
Lundqvist startar också Game 2.
– He’s ready to go, meddelar Badtofflan under sin pre game-pk.
Det gick att ana sig till redan igår.
Han gav – bortsett från Thåström-looken – precis samma intryck som vanligt.
• • •
Vad gäller Malkin kan vi dock inte vara hundraprocentigt säkra.
Mike Sullivan har ju just visat sig vara en lika raffinerad bluffmakare som sin gode vän John Tortorella och lyckades lura i Rangers-ledningen att Fleury skulle stå i onsdags.
När istället tredje-keepern Zatkoff gled ut på isen blev Badtofflan tagen på sängen – eller badmadrassen, kanske vi ska säga – och fick försöka improvisera ihop en ny gameplan på stående fot.
1-0 till Sully där.
• • •
Det må vara tidigt på dagen och sprakande shortsväder och allt, men givetvis är en av slipssamlingens verkliga klenoder knyten runt halsen idag.
Det är ju Stanley Cup Playoffs.
• • •
Tårtan och Sullivan är som sagt bästa polare och jobbade ju ihop i många år – bland annat i New York – och man kan nog utgå från att Kapten Ahab i Columbus sufflerar och ger ovärderliga råd under nattliga telefonsamtal just nu.
• • •
Ingen ska vara förvånad om Bengan Hörnqvist fortsätter pumpa in mål idag.
Sollentuna’s finest är en streaky rackare och ett hat trick direkt i öppningen av ett playoff kan mycket väl vara starten på något riktigt stort.
• • •
Det finns många små detaljer som bidrar till att Consol Energy antagligen tagit över förstaplatsen på min topplista över de bästa arenorna i ligan.
Det exceptionellt vänliga bemötandet överallt.
Den spatiösa pressboxen.
Arkitekturen
Stämningen.
Men det här är den verkliga dealbreakern:

Bara här, barn, bara här.
• • •
Henke Lundqvist och Viktor Stålberg lär komma ut med extra inspiration bultande i bröstkorgen.
Deras brorsor – Joel och Sebastian – har ju just hjälpt Frölunda att ta ledningen i SM-finalen mot Skellefteå.
Och tro inget annat än att de har sina tankar där – också. Bägge två lyste upp när jag efter träningen igår började prata om att syskonen kan bärga ett mästerskap i hemlandet.
– Så jävla kul, verkligen kved Stålberg.
• • •
När det nu är tidig kväll i Sverige gör jag nog bäst i att upplysa såna som eventuellt tittar i den här bloggen för första gången att jag inte refererar kontinuerligt.
Jag kommer med iakttagelser i pauserna – men under matchens gång är det desto mer aktivitet i kommentatorsspåret.
Häng med där.
• • •
Man vet att NBC är inblandat när det är 20 minuter kvar till officiell starttid – och vi fortfarande väntar på att värmningen ska börja.
• • •
Min högra fot har somnat.
• • •
Men nu, i skrivande stund, stormar lagen ut på isen för warm-ups och jublet stiger omedelbart mot takåsarna för visst – där är han.
Malkin.
Igen:
Ojvoj.
• • •
Nu är det dags.
Löftet om en oförglömlig dag i Pittsburgh ska infrias.

TAMPA – FLORIDA 5-2 (Slut)
FLORIDA – NY ISLANDERS 3-1 (Slut)
ST LOUIS – CHICAGO 2-3 (Slut)
ANAHEIM – NASHVILLE 2-3 (Slut).
• • •
Jag är ju inte den som säger ”vad var det jag sa”, men…vad var det jag sa?
Det är förstås Flipper Forsberg som avgör matchen i Honda Center.
Nu ska jag vänta på att han ringer.
Sen – sömn, äntligen.
Vi hörs när de släpper pucken i hallen jag ser vila i mörkret utanför hotellrumsfönstret just nu.