CHICAGO – WASHINGTON 1-1 (Period 1)
• • •
Ja, om det här är den match-up som väntar om tre månader, då kan vi ju lägga Cristal-flaskorna på kylning.
Matinéer som den vi ser brukar vara sömniga och sega, i synnerhet när late night-attraktionen Capitals tvingas medverka, men detta är ju förträfflig underhållning.
• • •
Större delen av läsekretsen är, känns det som, för ung för att ha några minnen av den mörka natten för 30 år sedan, men för oss som var med finns det inget ögonblick som i högre grad lever upp till ”jag vet precis vad jag gjorde när jag fick höra”-klyschan.
Jag var på turné med Sator i Skåne, vi slaggade i en gemensam sovsal på rockklubben Stadt Hamburg i Malmö och när Hasse Gäfvert slog på tv:n på morgonen fick vi veta.
Där gick nånting sönder som sedan aldrig läkt och aldrig kommer att göra det.
• • •
Ja, som Brian Engblom konstaterar:
Om det är någon i detta universum man inte lämnar helt ren framför en målbur är det Patrick Kane.
Washingtons backar borde veta.
• • •
Bob McKenzie har sällan fel och nu påstår han att Rangers är väldigt nära en Eric Staal-deal.
Ojvoj.
• • •
Andrew Ladd har väl inte vält några kiosker i sin comeback med mästarna, men bara att se honom i den tröjan igen är häftigt.
• • •
Var är Taddson?
• • •
Fleischmann är det kanske inte lika häftigt att se i Chicago per se, men han – och Dale Weise, när han får ordning på sina immigrationspapper och kan spela – känns som perfekta exempel på spelare man adderar för att säkra mästerskapsdjup i en trupp.
• • •
Jag känner mig fortfarande nymornad och således går det inte direkt undan i formuleringarna.
Men hang in there, förr eller senare vaknar även jag…

Ett löfte är ett löfte.
Så nu blir det korresoffan speciale om matinén mellan Blackhawks och Capitals i United Center,
Men ni får ju ursäkta om jag åtminstone så här inledningsvis är aningen knapphändig.
Jag var uppe till till långt in i vargtimmen att få tag i, och sedan skriva texter om, Jhonas Enroth och Saddledome-artisten Mika Zibanejad – och nu har jag klivit raka vägen upp ur sängen och satt mig i soffan för att följa den här potentiella leverpastejmackan till match..
Så finns det vare sig tid eller hjärnkapacitet till några längre tirader.
Men jag ska försöka varva upp under eftermiddagens gång.
Det är ju en potentiell aptitretare inför vårens Stanley Cup-final vi ska se nu…

Mina vänner… hold your horses and keep your shirts on.
Det är bara en kort period vi får ha det så här – snart är primärvalen avgjorda och allt blir, i princip, som vanligt.
Just idag hinner jag inte blogga, trots Filip Forsberg Show i Nashville, för jag måste förbereda inför kvällens drama i South Carolina (det kräver extra tidig insats eftersom jag självklart kommer behöva ringa Flipper nu…).
Men jag lovar:
Söndagen matiné i United Center – Stanley Cup-finalens genrep, kanske – klipper vi tillsammans här i bloggen.
OK?
Och nej, NYR – jag missar ingenting på måndag. Då är det ju Trade Deadeline och allt. Bloggen är på Garden från tidiga morgonen tills Torts sagt sitt sista ord.

Det är val ikväll igen, i Nevada, så jag är inte på The Battle of Hudson och kommer inte att blogga under aftonen.
Men spåret är öppet, så vill ni käfta med varann om de nio matcher som spelas ikväll går det ändå bra.
Som uppvärmning föreslår jag att ni tar en titt på den här lilla inspelningen, där en bloggare, en hästpolofantast med rosa fälgar på bilen och en skönsångare från Järfälla möts…

NY RANGERS – DETROIT 1-0 (Slut, OT).
• • •
Nä, sorry, jag är så trött att det bara snurrar i pallet.
Så det blir ingen slutrapport.
Istället ska jag sova ett dygn och återkommer sedan med ny energi.

Slut, Klein – av alla – sätter 1-0 på övertid och Rangers vinner, således.
En liten skvätt till ska jag krama ur mig vad det lider.

NY RANGERS – DETROIT 0-0 (Period 2)
• • •
Om det inte vore för att trötthet övergått i koma skulle jag berätta det händer lite mer nu, att det sedan en situation när JT Miller tycker att han blir utsatt för en farlig tackling är lite temperament i matchen, att HEN-RIK gör några blixtrande räddningar, att Zäta får en leverpastejmacka på bladet av den ryske poeten och sätter en puck klockrent i stolpen, att även Jimmy Howard är bra, att Kyle Quincey slashar Zuke brutalt, att Matthew Rhys från ”The Americans” sitter på läktaren, att jag plötsligt blir väldigt sugen på Fruktsoda och att Gris-Olle brölar.
Men tyvärr, all energi är bara slut.

NY RANGERS – DETROIT 0-0 (Period 1)
• • •
– This game sucks, säger en mig närstående Hoboken-bo på pressläktarsätet intill.
Ja, det händer inte direkt så mycket att man har svårt att hänga med i anteckningsblocket.
Rangers har några halvchanser, Wings får iväg några skott som Henke – som verkligen utstrålar självförtroende igen – tar nästan retsamt enkelt och…ja, det är väl det hela.
Mycket skrik för lite ull, som bonden sa.
• • •
Zäta har inte kommit till i några riktiga lägen ännu, men han söker dem oavbrutet.
Mycket lite i världen roar honom mer än att göra mål på sin namne i Rangers-kassen .
Det var ju klassiskt när de för några år sedan hade ätit middag ihop kvällen innan en match just här och Zäta lovade att han skulle sätta en mellan benen på Henke.
– Eller hur, replikerade kompisen från Åre
Sedan var det precis vad som hände och istället för att jubla stod Zäta bara kvar på isen och skrattade.
• • •
Prins Oscar ser pigg ut.
• • •
Det gör inte Mike Green.
• • •
Rart med knattarna som får komma in och avnjuta nationalsången ihop med Rangers.
Den lilla målisen gör high-five med Henke och kommer garanterat inte kunna sova på en vecka.
• • •
Nu får Lille Skutt ta och göra ett mål när bloggen tittar på honom, tycker jag.
• • •
Michael Chiklis – ni vet han i ”The Shield” – har jag aldrig sett här förut, men ikväll är han på plats och vinkar glatt i jumbotronen.
Kul för honom.
• • •
Jag är omotiverad på grund av trött, Tobias.
Inget hjälper.
Varenda formulering är som att dra en stock genom skogen.
Därför blir det inga fler i det här inlägget.

Hej kära blogg!
Idag är det söndagen den 21:a februari.
Den började med att jag vaknade i en hotellsäng i den egenartade staden Spartanburg i norra South Carolina,
Sedan körde jag, genom dalar insvepta i förtrollande morgondimma, till Charlotte i grannstaten North Carolina och flög till Newark.

Där tog jag – efter nästan timslång, måttligt munter väntan i en väntsal med påtagligt släktskap med rökrutan på Maserskolan i Borlänge 1980 – Transit-tåget in till Penn Station på Manhattan.
Tursamt nog hade jag för en gångs skull varit lite förutseende och plockat med mig ackrediteringen på resan och kunde följaktligen ta hissen raka vägen upp till sjätte våningen på Garden.
Här ska New York Rangers om en stund spela ishockeymatch mot Detroit Red Wings.
Om den tänkte jag utgjuta mig här under kvällen
Förhoppningsvis hittar jag på något roligt att skriva om Gustav Nyquist.
Hoppas vi får skoj.
• • •
Det där var väl en originell inledning på ett intro?
Nehej, inte det.
Nå, jag är fullständigt utpumpad efter valracet down south och klarar inte av att prestera på högre nivå.
Vi får se hur mycket bloggande det blir överhuvudtaget, det svider i ögonlocken och skrivnerven känns helt bedövad.
• • •
Kul tjej vid incheckningsdisken på Charlotte International i morse.
– Are you, sa hon och tittade roat på mig, really sure you wanna go to New Jersey?
Ha!
Alltid en befogad fråga.
• • •
Det är som vanligt med Red Wings
När de väl kommer till New York är det alltid för att avsluta en back-to-back-giv.
Vad är GREJEN med det? Har Ken Holland fått för sig att det är onyttigt för hans spelare att vistas för länge på Manhattan?
Vilken tönt i så fall.
Nu återstår bara ett besök, i sista omgången lördag 9 april.
Då har de faktiskt inte match kvällen före och får flyga in redan på fredagseftermiddagen.
I gengäld börjar grundserieavslutningen 12.30.
Ridå.
• • •
– Not sure at all. I don’t. But i have to, löd mitt självklara svar där vid incheckningsdisken i morse.
• • •

Ah, förlåt.
Kunde inte låta bli att lägga upp den igen.
Han är ju här.
• • •
Tänk att vi hade rökrutor på högstadieskolorna i början av 80-talet.
Där satt vi, 14- och 15-åringar – jag var en av dem – och puffade på våra röda Prince som den mest naturliga sak i världen.
Skulle vara idag det.
• • •

Ah, förlåt igen.
Kunde inte låta bli den heller.
• • •
Tråkiga nyheter från Missouri;
Alex Steen har fått nånting i övre delen av kroppen – förmodligen en axel – demolerat och blir borta länge.
– Nu utvärdering görs om fyra veckor, säger dom.
Fan så surt.
• • •
Dålig grej med att åka direkt till Garden, utan stopp hemma:
Jag är inte klädd som det anstår en NHL-murvel.
Valbevakning i South Carolina är ett rumble-and-tumble-uppdrag och på såna tar man inte med sig kostym och således har jag ingen med mig hit heller.
Istället sitter jag, för första gången på elva år, här i sneakers, jeans och T-shirt.
Det känns lika fel som att ha frack på en dive-bar i Bronx.
• • •
Vi får, precis som i Brooklyn i måndags, se Detroit utan svenska backar ikväll.
Kron Wall of Pain och Big Fabio är snart klara för spel igen, båda två, men inte riktigt ännu.
Omöjligt att vänja sig vid, det.
• • •
Annan dålig grej med att åka direkt till Garden just idag:
Jag har ingen koll på att det spelats college-basket tidigare under dagen och får istället för den stillsamma stund jag sett fram emot sitta och trängas med osnutna korgboll-journalister från St John’s-universitetet i pressrummet hela eftermiddagen.
Otäckt.
• • •
Slovaken Marek Hrivik har plockats upp från Hartford och begår NHL-debut ikväll.
– Han är bra i penalty kill, säger Badtofflan på den korta presskonferens han håller ett par timmar före första nedsläpp.
Det vore ju uppfriskande…
• • •
Tre amigos från back home hedrar oss med sin närvaro i februarikylan.
Marie Lehmann, Janne Bengtsson och TT-Sundberg.
Så nu får man ju kamma skägget och knyta skorna med fina rosetter.
• • •
Hrivik är fan inte världens enklaste namn att uttala.
• • •
Dom är för lustiga, Minnesota.
Två år i rad har dom svackor djupa som groparna i isen på Garden timmarna efter basketmatcher.
Sen händer en liten grej – ifjol Dubnyk, i år Torchetti – och då blir dom typ bäst i världen igen.
Vad är dealen med det, MN Johan?
• • •
Stackars Jimmy Howard.
Han har inte vunnit sedan Chris Chelios gick på högstadiet, sa vi inte så i måndags?
Men han får också bara stå back-to-back-kvällar när Wings spelar sin andra match på ett dygn och är helt sega.
Ikväll är det dags igen.
Schysst.
• • •
Som Stefan Löfven skulle sagt:
Nu får det vara sluttjollrat.
Låt matchen börja.

NY RANGERS – CHICAGO 3-5 (Slut)
• • •
Rangers kommer tillbaka och vänder till 3-2 – men Chicago replikerar, vänder tillbaka och vinner med 5-3.
Panarin fullbordar hat trick i tom kasse – och jublet från läktare nerlusade av Hawks-fans är riktigt dånande.
Med det säger jag godnatt, de närmaste dygnen ses vi i grannbloggen.