God bless serielunken.
Bloggen hjärta serielunken, till och med.
Och varför inte:
Serielunken forever.
Nej, jag är inte ironisk och har inte fått en puck i skallen.
Här har vi, jag är medveten om det, klagat magsurt och bortskämt om den långa transportsträckan mellan den inledande grundseriemånadens sprittande nyhetsbehag och det exalterande race som börjar på allvar efter All Star-breaket och den – the grind! – KAN vara en seg pärs.
Men nu är det januari och i januari fryser New York i både fysisk och mental mening till is; hela stan är plötsligt som slagen i rostig, köldskadad kätting, mördande vindar sveper längs avenyerna och mörkret trycker oss ner mot den smutsiga asfalten
Och vi vet att vi är stuck för överskådlig framtid. Våren känns lika avlägsen som Dan Girardis första Norris Trophy-nominering.
Då är hockey räddningen.
Hoppet.
Ljuset.
Frälsningen de fromma sjunger om i sina psalmer.
Jag får alltid grav januariblues – som inte blir bättre av att liemannen går fram som en slåttermaskin bland gamla hjältar; vad är det som pågår!?! – och vet faktiskt inte hur det skulle gå om jag inte hade det här strået av underhållning och flash och exalterande raffel att hålla mig i.
Så det är med tacksamhet i hela bröstkorgen jag ikväll, 19 januari 2016, hastar in i värmen i Madison Square Garden, hänger av mig rock och mössa och vantar i det oansenliga mediarummet och tar hissen upp till den välbekanta pressläktaren för att se en alldeles vanlig, ordinär, antagligen lättglömd grundseriematch mellan New York Rangers och Vancouver Canucks.
Verkligen:
God bless serielunken.
• • •
Canucks ser vi sällan på de här longituderna – ja, en gång om året, är det ju bara – och när de väl kommer hit blir i alla fall vi i den blågula pressfalangen till oss.
Vi får ju se världens bästa svenska tvillingar, the gingers från Domsjö, och mycket lite är festligare.
Eftersom Mikhail Grabovski hade den osedvanligt dåliga smaken att tackla sönder Henrik i Brooklyn i söndags får vi visserligen bara 50 procent av upplevelsen den här gången, men också en halv Sedin-show är värd entréslanten (för den som nu betalar sån…).
– Ja, inpräntar Badtofflan under förmiddagens rendez-vous med media, den som tror att Danny bara är en bra hockeyspelare tillsammans med sin bror är in for a big suprise.
• • •
Först Lemmy, sedan Bowie – och igår gick även Glenn Frey, den gudabenådade låtskrivaren och sångaren i Eagles bort.
Hur mycket ska vi behöva stå ut med?
Jag räknar kallt med att Gardens beramade DJ hyllar även honom.
Det finns många användbara Eagles-klassiker:
”Heartache Tonight” (det kommer det bli för ena laget), ”Lyin’ Eyes” (när Badtofflan säger att alla hans backar är bra), ”Wasted Time” (alla Tanner Glass byten…nä, förlåt), ”New Kid in Town” (när Prins Oscar gör sitt tolfte mål), ”Peaceful Easy Feeling” (för Ryan Miller när han står och väntar på motståndarna någon gång ska ta sig in i offensiv zon) och ”Take it Easy” (för koleriska själar i den här bloggens kommentatorsspår…)
• • •
Man får vara glad för det lilla.
Ingen av Canucks stjärnor deltar i morgonvärmningen, men när jag efteråt står och väntar på coach Desjardins presskonferens kommer Daniel och Alex Edler fram och tar i hand och frågar hur det är och säger sen:
– Nu ska vi gå till bussen. Vi ses ikväll.
Alltid nåt…
• • •
Mitt engagemang i frågan om huruvida John Scott – NHL:s, eller snarare AHL:s, svar på The Thing i ”Fantastic Four” – ska vara med i All Star-jippot eller inte kunde verkligen inte vara mindre.
Who cares, liksom.
Men nu har det alltså slutat att han ska det och det är väl, när allt är sagt och gjort, det enda rätta.
Fansen röstade ju in honom.
Vill NHL undvika likadana fiaskon i framtiden får de avveckla demokratin och ta ut sina lag för egen hand.
Får folk chansen att driva med överheten – och ligaledningen betraktas på goda grunder som överhet av fansen – så tar folk den chansen, det kan Gary Bettman vara alldeles förvissad om.
• • •
Rangers må spela bättre än i december, men marscherar fortfarande i samma ett-steg-framåt-ett-steg-bakåt-takt och idag åker de på säsongens, för att inte säga senaste halvdecenniets, sågning av Larry Brooks i New York Post.
Han slår frankt fast att Blueshirts är ”done” och inte kommer att klara att iscensätta någon ny Stanley Cup Run.
För många spelare har tappat för mycket – med Girardi och Staal som särskilt dramatiska exempel – och en Badtoffla helt ovillig att förklara nånting för omvärlden inte tillräckligt flexibel för att göra nödvändiga korrigeringar i sina laguppställningar.
Well, Stanley Cup Run…om det fortsätter som nu kommer New York Rangers få svårt att ens kvalificera sig för playoff.
Flera lag i kön under strecket – Senators, Penguins, Flyers, ja till och med Hurricanes – känns de facto hetare..
• • •
Argumentet att John Scott stjäl en All Star-spot för någon stackare som förtjänar den mer och nu missar once-in-a-lifetime-upplevelsen ber jag att få skratta rått åt.
Även om ingen, mer än möjligen en och annan skäggig medelpading, skulle erkänna det finns det inte en endaste NHL-spelare utöver Scott-pajasen som hellre har en veckas välbehövlig semester i Karibien än deltar i det meningslösa spektaklet.
• • •
Rangers kör en helsvensk kedja ikväll, som det verkar.
Quckie Fast, Prins Oscar och Viktor Stålberg
Det är en first på Manhattan, visst är det?
• • •
Jag kände själv hur jag bleknade om nosen när Alex Steen under ett telefonsamtal igår kväll berättade om sin söndertrasade trut.
Vet inte om ni såg texten, men det var en fasansfull horror story om en läpp som bara satt fast i ”det där högst upp”, om en gom som behövde lappas ihop och tandrester som opererades bort under nedsövning.
Men Alex har, medan detta trauma pågått, spelat vidare.
Utan ansiktsskydd.
Och igår gjorde han mål.
– Sånt här händer, man får köra på smärtstillande, förklarade han för skärrad biff.
Hockeyspelare är fan tuffare än hela Motörhead-låtar.
• • •
Det enda som är bra med att bara en Sedin spelar den här matchen är att jag vet vem av dem jag har med att göra när vi ses.
Förmodligen har det med bristande intelligens att göra, men jag kan fortfarande inte skilja tvillingarna åt och tvingas allt som oftast generat fråga:
– Vem är det jag pratar med?
• • •
Det går inget vidare för Montreal heller. En tabell-i-tabellen, publicerad av professor Hugosson igår, visar att de är klart sämst i ligan sedan första december.
Tydligen finns det nu en stark opinion för att Michel Therrien – kungarnas kung under den inledande segersviten i oktober – ska sparkas.
Otåligheten i den här branschen tenderar tidvis det parodiska.
• • •
Fast Henrik – Sedin alltså – är fortfarande med Canucks i New York, trots gårdagens besked om att han skulle skickas hem till Vancouver.
Bloggen, alltid med där de stora scoopen bärgas, ser honom ligga och jobba med hantlar på golvet i ett hörn utanför omklädningsrummet under förmiddagen.
Det verkar onödigt påfrestande.
• • •
Det går en isande vind genom pressrummet när nyheten kommer att Post Media i Kanada – som bland annat äger Sun-koncernen – sparkar 90 journalister, inklusive flera som skriver hockey.
Bistert.
• • •
Rangers svenskar tänker också åka till värmen under All Star-breaket – och får en alldeles särskild lyster i blicken när de talar om det.
Utom Jesper Fast.
Han funderar på att åka hem till Sverige.
– Vi har ju nästan en hel veckas ledigt den här gången, så det känns lite lockande…å andra sidan, när det är så här kallt här kanske det vore skönare med Karibien, säger han.
Ja, att byta permafrost på Manhattan mot minus elva i Nässjö…a no-no, skulle jag säga.
• • •
Det var bara här om veckan Emerson Etem trejdades från Rangers till Vancouver – och ikväll är han tillbaka på Garden.
– Men jag känner absolut ingen bitterhet visavi Rangers, påstår han.
Tror jag som jag vill på.
Alla som blir bortbytta vill ge förra arbetsgivaren fingret med ett mål eller två.
• • •
Det är faktiskt inte bara med hockey Garden hjälper till att döda januaridepressionen.
På söndag ska jag hit och se en viss Bruce Springsteen med ett visst E Street Band också.
Sorry, hockeyfans, men det kan bli ännu mer uppiggande än serielunk…
• • •
Ojdå, doktorn har satt kniven i Kronwalls knä och nu blir han borta i uppemot en månad.
Det var väl inte riktigt vad Detroit behövde just nu.
• • •
Stolta Schweiziska publikationen Tagen Anzeiger har sin Big Papa Wennerholm på plats i pressboxen i afton och skam vore det nästan annars.
Med tre schweizare i laguppställningen – Sbisa, Weber och Baertschi – är Canucks alplandets eget Detroit Red Wings modell 2008.
• • •
Rykten gör gällande att vulkanen från Sundsvall, Tobias Pettersson, inte tänker hedra oss med sin närvaro ikväll.
Han är, uppger bloggens källor, för trött.
Skandal monumentale.
Men då får ni andra kompensera med desto mer energi och iver, deal?
• • •
OK, då ägnar vi ytterligare några timmar åt att besvärja januarimörkret då.
God bless serielunken.
