NY ISLANDERS – ANAHEIM 5-2 (Slut)
• • •
Hoppas ingen suttit uppe och väntat även på den här slutrapporten…
För den blir extremt kort.
Slutrapporterna är överhuvudtaget ofta rätt mödosamma att få ihop, adrenalinpumpen stannar av när slutsignalen går och nerven i skrivandet blir därför sällan densamma.
Nu är jag dessutom trött och grinig.
Så det som ändå finns att berätta om exempelvis Hagge återkommer jag med i introt inför uppesittarkvällen på Garden imorrn
Då gör vi den sista tjurrusningen innan tomten kommer.
Alla ska med, hör ni det?

Slutsignalen går, Islanders har vunnit med 5-2.
Slutrapport kommer – men inte förrän jag är tillbaka på andra sidan East River.
Sitt inte upp och vänta i onödan, Frankstein och Teemu…

NY ISLANDERS – ANAHEIM 3-1 (Period 2)
• • •
Nu händer nada.
Ducks försöker steppa upp offensivt, men då röjs nästa förbryllande hål i kakdegen.
De har mycket svårt att spela sig fram till anständiga chanser – det ser inte direkt ut som när Dallas vrider på kranarna – och när de väl gör det skjuter de tomhylsor.
Utanför, mitt på Halak – eller inte alls.
Med all denna firepower…what the fuck?
• • •
Inte är det nån serielunkskoma a la Newark i Beastie Boys-land.
Tvärtom.
Isles-fansen piskar upp minst lika röjig stämning som under de glada kvällarna på Lond Island och står på riktigt duktigt, inte minst i den klassiska White Stripes-ramsan
• • •
Inte helt oväntat tar Ekeliw-älsklingen Gibson över i Anaheims kasse i andraperren.
Dansken övertygade inte under raset i första – han heller.
• • •
Det sitter en gubbe med horribel tupé på huvudet strax till höger om bloggen.
Jag har inte sett en fulare sedan George Costanzas i ”Seinfeld” och vill likt Elaine Benes böja mig över och ropa:
– You’re bald!
• • •
Tidvis påminner stämningen på isen om hur det var i min tunnelbanevagn under signalfelet på Manhattan Bridge i eftermiddags.
Även där blev unga män griniga, svor högljutt och dunkade nävarna i glaset.
Jag, ska de närmare vänner som eventuellt läser det här veta, var däremot helt lugn.
Grimaserade inte, stånkade inte högljutt, blev inte högröd i ansiktet.
Tror jag…
• • •
När Getzlaf och Tavares har ett litet gurgel tror jag Brooklyns Gris-Olle håller på att få en stroke.
Inte ens Joe Pesci i ”Goodfellas” hade klarat att avfyra lika många ”Fuck you, Getzlaf” på lika kort tid.
• • •
Nu ska jag bestämt göra en Eken och se tredjeperioden nere i pressrummet.
Där finns det nämligen kaffe och jag behöver kaffe som Uma Thurman behöver adrenalin-sprutan efter sin överdos i ”Pulp Fiction”.

NY ISLANDERS – ANAHEIM 3-1 (Period 1)
• • •
Ojvoj.
Ducks kollapsar som ett helt Rangers under slutminuten.
Det är snudd på chockerande att se.
Ett så bra lag…hur kan det vara möjligt?
• • •
Ha, titta!
När Bork Bork Hagelin åter får andas New York-luft blir han som Karl-Alfred efter några klunkar spenat.
Det är han som snärtar in ettan för gästerna – på egen retur.
• • •
Jag är inte fullt så inbilsk att jag tror att jag klarar av att identifiera Ducks alla woes efter en period, men en häpnadsväckande blotta är svår att missa.
Så fort de hamnar under press i egen zon faller all defensiv struktur samman och stirrig panik utbryter.
För Islanders, som börjar trögt men – måhända uppmuntrade av insikten att motståndaren har mjukglass där den mentala styrkan ska sitta – varvar upp efterhand, kan glatt kalasa på det sårade bytet.
• • •
Vad har vi på raden bakom den här sällsamt provisoriska pressläktaren om inte Brooklyn-versionen av Gris-Olle.
Han ser ut som han mixar bakgrunder åt LCD Soundsystem, men brölar lika vredgat och aggressivt som originalet på Garden.
Så trivsamt!
• • •
Något udda av Barcaly’s-DJ:n att pumpa Tupacs ”California Love” mellan värmning och matchstart.
Den pumpar man väl Anaheim-ankor med?
• • •
Fast frågan är om inte här grisbrölaren till och med har grövre vokabulär än sin kompis på Manhattan.
När han tycker att gästerna i ett skede varit fula mot kapten Tavares skriker han:
– California cunts!
Hm.
• • •
Det skiter väl ni i, men jag blir glad när fina Brooklyn-paret Mark, som förr om åren jobbade på NHL-kontoret, och Vanessa kommer upp och hälsar.
Och det svider i hela huvudet när de frågor om jag inte ska med ut och ta en drink efteråt – och jag tvingas svara ”nej, jag ska hem och skriva alla andra matcher också…”.
Vad är det här för liv?
• • •
California Cunts…det tror jag mitt första band ska heta.
• • •
Islanders-fansen har inte glömt vilket lag Hagelin tillhört tidigare och buar med särskild emfas när speakern förkunnar att han gjort mål.
• • •
Vänta nu, Ångestpåsen, skrev du det du skrev?
Det kallar jag ordstäv…
• • •
Jag kan inte låta bli att tycka om Cal Clutterbuck.
• • •
Avgjort?
Ja, det tror jag.
Barclay’s-publiken kommer få göra sitt ”Yes-Yes-Yes”-skutt ytterligare några gånger.

Yo!
Så hälsar man såklart när man befinner sig i Brooklyn.
Jag tar det igen:
Yo, buddies.
Hit har bloggen åkt för att försöka lösa NHL-säsongens stora mysterium.
Laget som i år skulle vara världens bästa men efter 31 matcher ligger sist i västra konferensen gästar Islanders i Barclay’s Center.
Anaheim Ducks.
Låt oss se vad exempelvis en babblande biff sa om denna sydkaliforniska flopp så sent som ett par dygn innan grundseriestarten i oktober:
”Ett perfekt komponerat lag som fram till de där sista två matcherna mot blivande mästarna spelade hela slutspelets bästa hockey har nu kompletterat kraft och tyngd och bländande skicklighet med speed, främst tack vare förvärvet av Carl Hagelin, och ännu större truppdjup”.
På papperet är ju det – jag insisterar! – fortfarande en korrekt iakttagelse, men ojvoj.
I skuggan av vad som hänt under hösten får jag äta de orden som dom äter korv med bröd under 4 juli-ceremonierna på Coney Island här intill
Frågan är VAD som hänt.
Det är det vi ska ta reda på nu.
• • •
Så vådligt stänkte inte blodet i Rangers-referaten i lokaltidningarna idag.
Det var bara Brooksie som hade en liten teori om att de verkliga spelarna blivit bortrövade och ersatta av plagiat.
”There are imposters in our midst and they are wearing Rangers uniforms”, inleddes han sitt lilla aktstycke.
Aj ändå…
• • •
En lärdom vi definitivt kan dra av ankornas dystra marsch genom den inledande tredjedelen av grundserien är att det inte finns några garantier bara för att man sätter ihop ett till synes perfekt lag.
Kemi ska uppstå också.
Killarna ska trivas ihop – på och utanför isen.
Alla enheter ska liksom haka i varann.
Det händer inte bara för att man hoppas att det ska göra det.
• • •
Tog utan större tvekan beslutet att steka morgonvärmningen när klockan ringde i morse, för då hade det bara gått två timmar sedan jag sett Tom Sellecks mustascher vibrera i sista ”Blue Bloods”-avsnittet.
Och tur var det för när jag såsmåningom vaknade på riktigt hade Denis på AP messat att Ducks ställt in sin skate.
Satan vilket gravt upprörande antiklimax det hade blivit med bara två timmar sömn under bältet…
• • •
Islanders har tre raka förluster och spelar inte sin bästa hockey just nu, nej.
– Things aren’t coming easy, som Thomas Hickey konstaterar.
Han och lagkamraterna kan dock trösta sig med att det finns lag i stan med ännu större problem…
• • •
Det trista med utebliven morning skate är att jag fortfarande inte haft möjlighet att prata med Hagge – bloggens go-to-guy under så många år.
Men jag får i alla fall se honom live nu.
Det är första gången sedan Tampa vann Game 7 mot på Garden 29 maj.
• • •
Det känns fortfarande lite nytt och spännande och coolt att åka ut hit och titta på NHL-hockey.
Men vi får se hur det känns efter kvällens övningar.
Tidigare har jag bara varit här på very special occasions – först urpremiären mot Chicago och sedan första derbyt mot Rangers.
Nu är det vanlig serielunkskväll och ryktet säger att det kan bli väldigt mycket The Rock-vibbar såna gånger…
• • •
Lille Fridolf Boudreau har inte haft många glädjeämnen att räkna in när han lagt sig om kvällarna den här hösten, men Rickard Rakell är ju faktiskt ett.
Den 22-årige Sundbyberg-sonen har verkligen tagit det extra steg framåt andra inte tagit och är ett stort utropstecken i ankflocken.
• • •
Massetyson ber mig twitterledes hålla ett extra öga på Tavares för att om möjligt kunna rapportera antydningar om att det sega i den mäktige kaptenens skridskoåkning börjar släppa.
Jag lovar.
• • •
Oväntat:
Ducks-fans, med jerseys och allt, i hissen upp till pressläktarnivån.
Mindre oväntat:
De talar finska.
• • •
Bilen är, på slovakiskt VM-vis, kvar nere i sitt sarghörn.
Den går inte att vänja sig vid.
• • •
Detta blev ett något kortfattat och avslaget intro.
Skyll på MTA – New Yorks motsvarighet till SL.
Det är nåt slags signalfinal på linjerna över East River under eftermiddagen och mitt Q Train blir stående på Manhattan Bridge i nästan en timme.
Så jag kommer försent och är på dåligt humör och bra intron kräver både tid och rätt sorts positiva adrenalinpåslag.
Vi försöker ta igen det under kvällens gång.

NY RANGERS – WASHINGTON 3-7 (Slut)
• • •
Den allmänna tillståndet i Rangers-lägret är så oroligt att det till och med blir gurgel i omklädningskabyssen efter den här jämmerliga matchen.
Jag står nere i målvaktshörnet och pratar med en lågmäld Lundqvist när det händer så jag har inte alla detaljer, men plötsligt blir det, eh, commotion, mitt i rummet.
En murvel och en spelare har några sanningens ord att säga varandra och för några ögonblick slår det blixtar i suspensoarstanken.
Ojvoj.
• • •
Till och med Paul McCartney – världens vänligaste människa – lämnar Garden i förtid.
Då vet man att det inte är bra.
• • •
Bäckis viftar avvärjande med armarna när jag upplyser om att jag korrigerat mitt säsongstips
– Nej nej, säger han på sitt mest klockrena Gävle-mål, ändra inget nu! Jinxa oss inte, kom ihåg hur det gick när du sa att vi skulle vinna för några år sedan. Håll fast vid Pittsburgh och Anaheim du.
Sorry, men jag tror vad jag tror.
Det ena laget på Garden ikväll kommer spela Stanley Cup-final till våren…
• • •
Jag tycker Badtofflan är taskig som kastar in Hellberg i det prekära läget efter den bedrövliga andraperioden – och ännu taskigare är lagkamraterna som börjar med att släppa iväg Chimera i friläge i PP.
• • •
Det går att höra hur knivarna slipas i pressrummet timmarna efter slutsignalen.
Att öppna lokaltidningarna i morgon bitti kommer att kännas som när man åker förbi en svår bilolycka och inte kan låta bli att titta.
• • •
Det här blev sent – skyll på ”Homeland” och ”The Affair” – och nu vetifan om jag pallar att ta mig till morgonvärmning i Brooklyn.
Men jag är garanterat där till kvällen och då hörs vi igen.

Sista minuten, ett avstannande Caps leder med 7-3 och jag går till omklädningsrummen.
Slutrapport följer.

NY RANGERS – WASHINGTON 3-5 (Period 2)
• • •
Frågan om Rangers walk-in-the-park-ledning i förstaperren löd:
Tillfällig fluke?
Svar: Ja.
Capitals lyckas utan alltför iögonenfallande ansträngningar komma ikapp och vända och hemmaspelarnas kroppsspråk är inte längre bara som den hos dagisbarn som snuvats på godispåse.
De påminner snarare om 40-åringar som kammat noll på krogen och i den sena lördagnatten går längs en öde landsortsgata och sparkar i gruset på väg hem till HSB-ettan.
• • •
Det börjar hetta till – både på isen och i spåret.
Taddson och Pettersson var Lille Teskedsgumman mot varann i första perren – de höll rentav med varann ett par gånger – men temperaturen stiger föredömligt i takt med att humöret i själva matchen sjunker.
Hurra!
• • •
Solen går upp i öst, SJ har svårt att hålla tiderna – och Alex Ovetjkin står i powerplay i vänstra tekningscirkeln och matar skott.
Alla vet – ingen kan göra något åt det.
Magnifikt, mäster Alex.
• • •
Plebian var ordet…
Henke gör inga katastrofingripnaden, men han gör – som han själv påpekat flera gånger de senaste veckorna – aldrig den där extraräddningen heller.
Om Raanta varit frisk hade han varit på isen nu, men jag tvivlar på att Badtofflan vågar slänga in stackars Hellberg i det här allmänna moraset.
• • •
Jo, Glassen rappar ju faktiskt till Holtby innan de stora gurglet.
Då är det automatiskt Code Red – som i ”A Few Good Men” med Jack Nicholson.
• • •
Hela Derek Stepan ser ut som ett bräckt revben när han får pucken helt fri framför kassen – och slår ett hål i luften.
• • •
Och när Glass under tumultet med Wilson säger att han bara är ute efter sanningen svarar Wilson:
– You can’t handle the truth!
Hoppas ni sett ”A Few Good Men”, annars kan den lilla utläggningen te sig rätt…plebian.
• • •
Jag tror man törs säga det nu, till Molles och Storbjörn och Lillbjörns lycka:
Boston Bruins is back.
• • •
Mark Messier sitter ett par platser till höger på pressläktaren och ser bister ut.
• • •
Ja du, Badtofflan.
Du får säga som den odödliga legendaren som sitter bakom hemmabåset
Help, I need somebody
Help, not just anybody
Help, you know I need someone, help.

NY RANGERS – WASHINGTON 3-1 (Period 1)
• • •
Öh, vad händer här egentligen?
Det är Capitals som är – plebian.
Framförallt Niskanen och Carlson och allt vad de omhuldade backarna från huvudstaden heter ser ju – för att nu knyta ihop Bergman-säcken – ut som statister i ”Viskningar och rop” och blir nesligen bortsnurrade av Miller och Kreider-Greider.
Alltså…Kreider?
Tillåt mig gnugga ögonen lite.
• • •
Nu jävlar!
Macca är in the house!.
Yes sir, Paul McCartney blir inzoomad i jumbon.
Jag ber att få göra honnör.
• • •
Rangers ser ut att falla ihop i en kollektiv ”here we go again”-suck när Game 7-Williams gör 1-0.
Kroppsspråket är sämre, och tydligare, än hos dagisbarn som just fått höra att fiskdammen på julfesten är inställd.
Men out of the blue lyckas JT Miller kvittera och sen är det som att de hittat nyckeln till godförrådet och kan ta för sig som de vill.
Tillfällig fluke?
Det kommer visa sig innan kvällen är över.
• • •
Tycker först det står att nya domarbekantskapen Graham Skilliter heter Graham Skiiiter och tänker helt barnsligt:
Vad han gör skiter vi i…
Men så roligt får vi inte ha.
• • •
Undrar vad Macca tycker om Rangers försvarsspel as of lately?
Antagligen att det skulle behöva lite – häpp – ”Help”.
• • •
Att den här Rangers-generationen slutligen får veta hur det känns när skoningslös New York-media kastar handskarna är lite intressant.
Det har egentligen aldrig hänt under den Lundqvist-era som inleddes efter lockout-sässen 04-05, för sedan dess har de för det mesta ändå svarat upp mot den sjukligt otåliga hemstadens förväntningar, men dessförinnan – under de Dark Ages som följde på Stanley Cup-titeln 94 – blev Blueshirts regelmässigt lustmördade ett par gånger i veckan.
Fortsätter de pågående trenden kommer det åter bli verbalt blodbad i Post och News och de svenska spelare som till äventyrs tittar i bladen kommer få klart för sig att de blågula tyckare de ibland blir så förgrymmade på är rena skogsmulle i jämförelse.
• • •
Tanner Glass i PP.
Jag säger det igen:
Tanner Glass i PP.
Det är som att Lemmy i Motörhead skulle beredas plats i en Miss World-tävling.
• • •
Brölande Rangers-fans kör sitt vanliga ”Ovie sucks” när The Great Eight har pucken.
Att de aldrig lär sig.
Han får en kick av den sortens öppna motvilja.
• • •
Badtofflan föräras – trots att han smetar glass i PP – en jumbotronhyllning för att han häromveckan coachade sin 1000:e NHL-match.
Han vinkar försynt.
Skulle jag också gjort.
• • •
Vad för rykten om Marchand, Taddson?
Och – försök nu svara utan att begå alltför mycket våld på tryckfrihetsordningen.
• • •
Nu ska jag nynna på lite Beatles-dängor.

1968 återvände Elvis äntligen till scenen efter snudd på ett decennium i Hollywood.
1969 gjorde Ingmar Bergman sin första uppsättning på Dramaten på fyra år.
1974 återtog Muhammad Ali, i Rumble in The Jungle mot George Foreman, världsmästartiteln de hade stulit av honom sju år tidigare.
Och idag – 20 december nådens år 2015 – gör NHL-bloggen comeback efter en dryg veckas påtvingad stiltje.
Det är kanske inte en happening av riktigt samma dignitet för resten av världen (med betoning på kanske, dock…), men vi som brukar samlas runt den här digitala lägerelden om nätterna känner oss definitivt som fansen som satt längst fram och ryckte Elvis i de svarta skinnbyxorna i den där NBC-studion i Burbank för 47 år sedan.
Eller hur?
Tänkte väl det.
Och som han sjöng då:
Let yourself go.
Det här blir en kväll värd att fira i skinnställ.
• • •
Det är inte vilken match som helst vi återvänder till heller.
Rangers tar emot Capitals denna bjällerklang-ringande söndag på Disney-jularnas Manhattan.
Efter alla slutspelskrig det senaste decenniet är det alltid en grandios duell, laddad med minst lika mycket förväntan som boxningsklassikern i Zaire, lika mycket emotionell intensitet som ”Sjunde inseglet” och lika mycket sväng som ”Blue Suede Shoes”.
Den rymmer också – som vilket Bergman-drama som helst – en hel räcka matcher-i-matchen:
Vi har Henke mot Holtby, Girardi (just nu skadad, men ändå) mot The Great Eight, Bäckis mot Stepan och Glass mot Wilson.
Men framförallt:
I kommentatorsspåret i den här bloggen har vi Tobias Pettersson mot Taddson.
Ojvoj.
• • •
Kort rapport från Vegas i veckan:
Ena kvällen gick det riktigt bra vid crapsbaljorna på The Venetian. Nästa blev jag, förstås, tagen till the cleaners. The Arena, inklämd mellan New York-New York och Monte Carlo, är snart färdigställd och ser i alla fall exteriört ut som coolaste arenan väster om Brooklyn. Det är trevligt att sitta i sportsbook-hangaren på Bellagio och kolla hockey, men det går verkligen aldrig att vänja sig vid att klockan bara är fyra på eftermiddagen out west när 19-matcherna startar på östkusten. ”We don’t know shit about hockey, but it’s gonna be great”, sa fler än en taxichaufför när jag frågade om de ser fram emot NHL-hockey på Strippen. Pokermaskiner är djävulens påfund. Det kan bli jävligt kallt i öknen i december. Biffarna på Wolfgang Pucks Cut på Palazzo förtjänar topplacering på listan över årets kulturella upplevelser. Ingenstans smakar en vodka cranberry bättre än vid ett roulettebord på The Mirage kvart i fem en söndagmorgon.
• • •
Men naturligtvis är det ännu en sån jädra söndagsmatch på Garden – och naturligtvis har den föregåtts av ännu en sån där löjlig baskettävling. 
Det börjar bli riktigt irriterande att snikna Dolan ska mjölka varje cent ur sin ärevördiga hall med de här eviga dubbelmackorna – och att Knicks får alla Saturday Night Shows.
En enda gång under återstoden av grundserien spelar Rangers hemma en lördagkväll – mot Buffalo 2 april.
Jag ber härmed att få framföra en officiell protest.
• • •
Sedan vi hördes senast har Rangers inte varit bättre på att spela hockey än Michael Bolton är på att tolka sydstatssoul och ojvoj – de verbala snytingarna viner i lokal media.
Brooksie avlossar en särskilt svidande salva i Post idag. Badtofflan borde, skriver han, ta fram rottingen och mer eller mindre bokstavligen piska upp såna som Hayes, Nash, Göran Greider, McDonagh och Staal.
Till och med Henke får sig en släng.
Enligt USA:s tyngste hockeytyckare har han de närmast föregående veckorna varit – plebian.
Plebian?
Hm.
• • •
Det värsta med Gardens dubbla söndagsgivar är att hockeylagen inte kan hålla morgonvärmning.
Det brukar vara den verkliga höjdpunkten under Capitals New York-besök.
Nu får jag istället sms:a Bäckis för att höra om det finns några bra stories åt bloggen.
– Hmmn, svarar han, Burra säger ju mycket roliga saker. Men mest saker du inte kan skriva där. Ha ha.
Sorry, Taggen.
Du hade antagligen uppskattat några Burracuda-citat…
• • •
Jag har gått hemifrån utan de hörlurar jag behöver för att under kunna stänga ute allt väsen i pressrummet och trumma ihop det här introt.
Väldigt plebian gjort, om jag får vara lite självkritisk.
• • •
When it rains, lyder den här bloggens motto.
Så nu går vi all in sista dagars heliga innan juluppehållet. Jag är i Brooklyn i morrn och tillbaka här på Garden på tisdag och sen kommer tomten.
• • •
Just nu har vi faktiskt svenskt målvaktsmonopol i Rangers.
Med Raanta on the sidelines med hjärnskakning har ju Magnus Hellberg kallats upp från Hartford som backup åt sin berömde landsman.
Men såvida Henke inte är helt jävla plebian ska vi nog inte räkna med att få se så mycket av gänglige Mange.
Badtofflan drar sig i det längsta för att använda tredjemålisar, därom kan om inte annat MacKenzie Skapski vittna.
• • •
– Jag kunde inte vara gladare för honom, säger Tårtan om att hans bäste kompis Mike Sullivan tagit över i Pittsburgh.
Det kunde jag.
Jag menar, det vore väl roligt för honom om han fick veta hur det känns att vinna också?
• • •
”Plebian” återfinns inte i mitt digitala lexikon, så jag får gå till min kompis Andrew på Bergen Record och fråga vad det betyder.
– So-so, svarar han.
Se där, dagens språklektion.
• • •
Nånstans känns det dock logiskt att bröderna brothers Tortorella och Sullivan får göra upp om jumboplatsen i östra konferensen…
De har båda en antik syn på hockey och då går det så.
• • •
Tanken på vad en peppad Ovetjkin – och han är alltid peppad mot det här motståndet – ska kunna åstadkomma mot en defensiv som den Rangers haltar sig genom tillvaron med…den får det att bubbla i hela bröstkorgen.
• • •
Men allvarligt, vad fan är det MED Penguins?
Hur kan det här hända med ett lag så späckat av talang och know-how?
Jag sa ju före säsongen att de skulle spela Stanley Cup-final – mot Ducks.
Morsning korsning och goodbye.
• • •
Hur är det, hur ska bloggens läsekrets egentligen fira jul?
Just i år har jag rätt bedövande hemlängtan och vill frossa lite i svenska julvibbar, så låt mig höra om era traditioner.
• • •
John Amirante sjunger nationalsången i kväll.
Rangers gör verkligen allt för att komma igång.
• • •
De är bästa laget i ligan och jag tror de går till final i år, men det hjälper inte.
Caps ordinarie bortaställ är verkligen tråkiga.
• • •
Prins Oscar var petad i Winnipeg i förrgår, men ikväll är han tillbaka.
– Ibland behöver man ett wake up-call, säger han.
Men den enes bröd och så vidare – istället får hans landsman Stålberg sitta på läktaren under den här matchen.
• • •
Det slår gnistor om Burracuda under värmningen.
Han tänker göra mål på Henke igen, det ser man.
• • •
Wow, nu blir det hockeyshow.
Tanner Glass ska spela med – Zuccarello!
Ja, varför har ingen tidigare kommit på att de stora bollkonstnärerna ska ingå i samma kedja…
• • •
OK, break’s over.
Nu kör vi så det ryker fram till dan före dopparedan.