Jag har lite annat att syssla med, och känner mig ärligt talat så lagom engagerad i hockey just idag, men livet måste gå vidare och är det så att ni laddar för fotbollslandskampen med lite matinéhockey från Ottawa går det bra att kommentera i spåret.
Väldigt fint, vill jag bara ha sagt, att de kompletterade amerikanska och kanadensiska nationalsångerna med Marseljäsen under preludierna.

NY RANGERS – ST LOUIS BLUES 6-3 (Slut)
• • •
Derek Stepan är lagkamrat med Mats Zuccarello, men inte bara det.
Han är fan också.
– Zuke är min favoritspelare i NHL just. Det finns ingen det är roligare att titta på, säger han.
Word.
Inte sedan Munch målade ”Skriet” har vi sett en norsk show som den på Garden i natt.
Fast den här var mycket mer underhållande.
• • •
Säg inget till dem, men perioder när sömnbristen är så alarmerande som just nu händer det att jag ber att svenskarna i ligan ska ha lugna kvällar.
Gud hör dock inte bön. Det blev ett sjudundrande telefon- och referat-race i natt och på sportbladet.se finns nu intervjuer med Henke, Alex Steen, Bäckis, Erik Karlsson, Carl Söderberg, John Klingberg och OEL ute.
Tjong i medaljongen.
• • •
Zuccarellos egen NHL-favorit?
Tarasenko.
Lunkan nickar instämmande.
– Han är en av ligans absolut bästa spelare just nu. Och han skjuter lika bra som Ovetjkin.
Jo, det blev ju den svenske målvaktsstjärnan om inte annat varse i början av andra perioden.
• • •
Devils alltså.
Man kliar sig lite om sin runda haka och tänker…really?
• • •
Alex ruskar klentroget på huvudet när Henkes förbrytelser mot lagen om självklara mål kommer på tal.
– Det är inte ofta målisar hinner få upp armen när jag hade bästa läget. Men den jäkeln hängde med, suckar han.
Henke själv menar att han först inte var medveten om vem det var han rånade vid det första drömläget.
– Sen hade vi lite kontakt på isen och då förstod jag. Vad han sa? Mja, han svor väl lite…
• • •
Nu ska jag gå och lägga mig och may heaven fall, men i morrn ska jag sova tills jag vaknar.
Nästa bloggsession?
På nåt sätt hörs vi på lördag.

Rangers fryser in baconet och vinner med 6-3.
Mer senare, som vanligt.

NY RANGERS – ST LOUIS 4-3 (Period 2)
• • •
Nu är det stekta fläsket kokt…
Mycket riktigt ser Blues till att beväpna sig accordingly till motståndarens mobilisering i pausen och kommer ut swinging i andra perioden.
De är på väg att utjämna redan i början och kommer bara av sig tillfälligt när JT Miller smackar in ett fjärde hemmamål – det är oavbruten onslaught mot Henke.
Roar bacon?
Roar bacon.
• • •
Den fantastiske estradören från Jaroslavl trivs i det skarpa strålkastarskenet på Manhattan.
Förra året gjorde han säsongens kanske snyggaste mål med Maradona-dribblingen genom Rangers-zon.
Nu piskar han in en rungande jävel i nattaket bakom Henke.
Tjong i Niklas Holmgrens medaljong.
• • •
När halva matchen gått utan att en enda utvisning utdömts tittar Varpu upp och suckar:
– Fucking boyscouts.
Det är härligt att ha drottningen vid bloggens sida igen.
• • •
Henke borde ha rånarluva istället för mask när Alex Steen försöker göra mål på honom.
Det är grov stöld varje gång…
• • •
Läser att kapten Landeskog har nitat Marchand i pallet och fått matchstraff.
Nån som sett och kan ge en mer utförlig beskrivning?
• • •
Det är inte direkt nåt fel klapp-klapp-showen när Atacama-Gomez, unge Ekeliw-idolen Fabbri och Brouwer fixar senaste reduceringen heller.
Shiiiit, som han i ”The Wire” sa.
• • •
Taggen, du hamnar på plus när du lyckas få in den Sudden i LA i NHL-bloggen och har nu ett skabröst inlägg till godo, om man säger så.
• • •
Vad tror vi, blir det tre-mot-tre-tango av det här till slut.
Det vore ju som bacon på moset.
Men antingen Tarasenko eller norrmannen med mackorna kommer avgöra innan dess, tror jag.

NY RANGERS – ST LOUIS 3-1 (Period 1)
• • •
En svensk och en norrman kom in på en rink i New York…
Så borde ett referat om den här perioden börja.
För det här är ju The Zuke & The King Show.
Först brer Zuke en Oslo-macka med obscena tjocka lager smör och pastej och mjukost åt Brassard från Gretzky-positionen bakom kassen.
Sen rånar Lundqvist landsmannen Steen på givet mål med en av de där hyperkvicka fotbollsräddningarna som blivit den här säsongens häpnadsväckande signum.
Och så snurrar Zuke upp Jay Bouwmeester så det kanadensiska baconet ryter av sig självt.
Aloha kakadua vilken grannlåt
• • •
Men Blues…det känns som att de kommit med knytnävar till ett knivslagsmål.
Första femton förefaller de helt oförberedda på att Rangers pumpat upp sig som inför stora playoff-drabbningar ikväll.
Konstigt, jag berättade ju det för några av dem i morse…
• • •
Även Stålberg kan få en roll i historien om svenskar och norrmän som kommer in på rinken.
Det var satan i mig mer än Lerum Hall of Fame-klass på den nätta lilla passningen till Hayes 3-0-mål.
• • •
Men minns:

”Roar bacon”-kulten uppstod när Blues kom tillbaka från 2-5-underläge mot regerande mästarna.
De kan sånt.
Steen brukar berätta att de aldrig får panik utan bara snackar ihop sig om några små förändringar sin approach – och sen kommer de stormande.
• • •
Ja, Prins Oscar var också med och stekte bacon med SIN passning till Stålberg innan trean.
• • •
Doo wop-sällskapet Bronx Wanderers drar nationalsången a capella och yeah yeah, det är jättefint.
Men kan ingen berätta för de som står för de där framträdandena att extended maxisingel-versioner inte är uppskattade.
Alla, inklusive spelarna, blir bara mikrostressade – som när det tar för lång tid i kassan på ICA.
• • •
Det är ju nu officiellt, även statistiskt, att Henke är mitt uppe i NHL-karriärens bästa säsongsstart.
Och det handlar ju inte bara om att han stoppar puckar per se; mannen är snabbare än någonsin.
En förklaring:
Nya, lätta skridskor han testade i somras och blev så förtjust i att han bestämde sig för att fortsätta med.
– Jag vill inte lägga FÖR stor vid det, sa han i morse, men visst…det har underlättat.
• • •
Har ingen läkare här som kan bekräfta, men jag svär på att min puls går upp varje gång Tarasenko är i närheten av pucken.
Han är inte hockeyspelare.
Han är cirkuskonstnär.
• • •
Badtofflan erkände i morse att det inte alls är kul att behöva peta en så obrottsligt lojal och uppoffrande spelare som Dominic Moore.
Men a man’s gotta do what a man’s gotta do, som bekant.
• • •
Jag har redan överdoserat på finsk lakrits och sitter här och fnissar som Uma Thurman i ”Pulp Fiction”.
• • •
Aprop Badtoffla uppträdde även Ken Hitchcock i shorts i morse.
Det var…en syn.
Hunken Ken!
• • •
Självfallet gör Carl Söderberg mål när Av’s kommer till Boston.
Det stod inskrivet i manus redan på förhand.
• • •
Förstaperren var knaperstekt indeed.
Nu bränner vi vid showen så det bara ryker om det.

Ikväll ska vi ryta bacon på Garden.
Say what?
Jo, St Louis Blues är ju i stan och den här säsongens lyder deras originella stridsrop just så:
Roar bacon!
Det kommer sig av ett lustigt litet missöde på sociala medier.
När Blues kom tillbaka från 2-5-underläge mot Blackhawks här om veckan blev snubben som administrerar klubbens officiella twitter-konto så ivrig att han utbrast ”roar back!” men inte märkte att autocorrect ändrade ”back” till ”bacon” – och plötsligt var en liten klassiker född.
Sedan dess är det vad alla hojtar – både på läktarna och på nätet– varje gång Alex Steen & co gör något bra.
Roar bacon!
Förhoppningsvis börjar fansen snart slänga ut baconskivor på isen i Scottrade Center också – som de i Ottawa slängde ut hamburgare som hyllning till Hamburglar ifjol, och som Wings-fansen alltid slänger ut bläckfiskar i The Joe under playoff.
Då åker jag till Missouri.
För bacon är enligt mitt förmenande något av det allra mest magiska som finns här i världen, uppe där med systatssoul, julmust, Sopranos, Stanley Cup-slutspel, Tintin, Bob Dylan, roadtrips i Southwest, italienska skor, färskt snus, Gudfadern-trilogin, stekarna på Sparks, Pavel Datsyuk-moves, Tom Wolfe-romaner, välblandad dry martini, Emmylou Harris, craps i Las Vegas och Ramones-singlar.
Så:
Roar bacon indeed!
• • •
Efter en knapp veckas studsande runt kontinenten, med stopp i Big Smoke och det salta Milwaukee är bloggen alltså back in the New York groove.
Ja, jag hann med ett kort stopp i Detroit igår också. Direktflygen från General Mitchell-flygplatsen var utsålda, så det blev – efter en fånig 39-minutersflygning – ett nästan tre timmar långt stopp för byte på DTW.
Kändes klart lugubert att vara där utan hockeyärende, det har mig veterligen aldrig hänt tidigare, men i en bar vid Gate 17 hörde jag i alla fall en slirig passagerare på väg mot LA bräka ”that Nyquist kid, he’s something”.
Lille Skutt är talk of the town där uppe.
• • •
Det är mycket surr om att Blues-keepern Jake Allen hållit två nollor i rad, men det har Henke också.
Först stängde han igen kassen mot Hurricanes i tisdags (vad brukar vi säga, de få gånger bloggen inte är här händer det alltid nåt anmärkningsvärt?) – och igår kväll gjorde han om bedriften.
Jimmy Fallon sköt tio pajer (!) på honom i ”The Tonight Show” och vår vän från Åre – i ultra-stylish three piece-suit, förstås – tog alla. Även den Fallon som en annan Zuccarello skickade rakt upp i ansiktshöjd på honom.
– Den träffade här på axeln. Jag var bara glad att det inte var gräddfyllning i de där pajerna. Det hade blivit jobbigt, flinar Lunkan efter morgonvärmningen.
• • •
Den här New York-höstens ska ha ett tack för att den är så mild och sympatisk.
Jag går i bara kavaj (plus skjorta, byxor och skor…det är väl bäst jag påpekar det) längs 34:e gatan i den arla morgonstunden på väg hit och trots att vi nått mitten av november känns det som om det vore…ja, september, som värst.
Keep it coming, hösten.
• • •
Att han ger Justin Apfelstrudel ett 7-årskontrakt värt 4.25 millar per sässe vittnar om att Ken Holland inte riktigt är Stan Bowman.
Tobias Pettersson och andra twitter-GM:s har med all säkerhet rätt; hur viktig Apfelstrudel nu än är som del av i Red Wings-truppens ryggrad, och som en av få i klubben med sandpapper i sin personlighet, är han samtidigt rätt begränsad och om bara några år kommer han rimligen vara på väg utför. I hög hastighet.
Dessutom… vi pratar Apfelstrudel, på goda grunder tidvis kallat något mycket grövre i den här bloggen. Det känns rent principiellt bort i tok att han ska tjäna så mycket pengar!
• • •
Står i allsköns ro och begrundar Blues morgonvärmning med en pappmugg blaskkaffe nere i ena sarghörnet när Alex Steen plötsligt åker förbi och slår klubban i plexit och skriker:
– Hunken Pelle!
Herr skyttekungen är ironisk i det ögonblicket, jag är inte dummare än att jag förstår det, men där har ni mitt namn för kvällen:
Hunken Pelle!
• • •
Tobias Pettersson har rätt även i påstående att Rangers-fansen ska vara JÄVLIGT glad över att det inte längre är Stealth-flygaren, Glen Sather, som calls the shots nu när Patrick Marleau meddelat att han kan tänka sig att waiva sin no trading-klausul för flytt till antingen (ser du, John J?) New York och Los Angeles.
Den dealen hade den gamle patriarken aldrig kunnat motstå – hur dyr och skadlig den än varit.
Men Jeff Gortons intresse är av lätt förklarliga skäl begränsat.
Ducks och Kings borde sitta lugnt i båten, de med. Den vemodige Stig Dagerman-karaktären från Silicon Valley är inte värd vad det lär kosta, inte vid 36 års ålder.
Jag har dock full förståelse för att Marleau själv vill bo i La La Land och New York.
Vem vill inte det?
• • •
Berättar för Viktor Stålberg om Hall of Fame-ceremonin i hans gamla hemstad Toronto och kan ju inte låta bli att fråga om när han själv tror att han blir invald.
– Well…finns det en Lerum Hockey Hall of Fame? Det är nog min enda chans, skrockar han.
Klart det måste finnas en Lerum Hockey Hall of Fame.
Om inte kräver bloggen härmed att den omedelbart inrättas.
• • •
Inte nog med bacon.
Jag får ryta om finsk lakrits också.
Varpu är tillbaka i stan på tillfälligt besök och har med sig en monsterladdning svart knark från sitt stolta hemland.
Lyckan ler mot Hunken Pelle.
• • •
Inför kommande Board of Governors-möten glunkas det plötsligt oavbrutet om att NHL som svar på den avklingande målproduktionen måste göra målburarna större och/eller målvakternas utrustning mindre.
Henke är, kan bloggen härmed meddela, skeptisk.
– Det handlar inte bara om mål. Det viktiga är att det skapas mycket chanser och att matcherna är intensiva. En 6-5-match är inte nödvändigtvis mer underhållande än en 1-0-match, säger han.
Sant. Om målisarna så får stå i fotbollsburar i bara badbyxor kommer det inte bli roligare att se två lag som spelar rugby i mittzonen.
Coach Badtoffla är också tveksam.
– På ingen position har spelet utvecklats mer än i målet. Målvakterna är bättre än någonsin och det är de för att de jobbar hårdare än alla andra. Vill forwards och backar göra fler mål på dem får de se till att jobba lika hårt.
Word.
• • •
Springsteens ”Balands” mullrar på stereon när vi kommer inklampande i Blues omklädningsrum.
Jag gör honnör.
• • •
Nu har Prins Oscar flyttat in i sin West Village-lya och snart blir det riktigt bra.
– Ja i morgon kommer möblerna också, berättar han.
Såna är ju kul
• • •
Örebrorarn, Carl Gunnarsson, ser stark och fin ut när han kommer ut från omklädningsrummet efter att ha skippat den frivilliga morgonvärmningen, men mycket till movember-mustasch har han inte.
– Nej, men jag har börjat spara nu. Till nästa år. Det är vad som krävs om jag ska få någon mustasch.
Det är fånigt och omodernt men av någon anledning känns det fortfarande roligt att skoja om hockeyspelare med bristfällig ansiktsbehåring.
Ja, nästan lika roligt som att kalla korpulenta bloggare för hunkar…
• • •
Rangers har alltså sex raka segrar och det är remarkabelt för de har bara ögonblicksvis spelat bra hockey.
– Ja, vi hittar sätt att vinna, bland annat för att Henke varit så grym, och det är verkligen bra, men samtidigt finns det mycket sparkapital, vi kan spela mycket bättre än vi gjort, säger hedersmedlemmen i Lerum Hockey Hall of Fame.
Ikväll krävs dock att de kommer med revolvrarna osäkrade i hölstren.
– Ja, det är nog vårt hittills bästa test, Blues är ett riktigt bra lag. Jäkligt kul ska det bli, alla är excited inför den här matchen, fortsätter Stålberg.
Jag med.
• • •
Dagens fyndigaste:
Tjuvar har enligt stockholmska lokaltidningen Mitti stulit en 35 meter lång byggnadsställning och en twittare skriver ”här har vi alla fall några som vågar ta ställning”.
Fem wennerholmar!
• • •
Blues har varit i stan sedan matchen mot Devils i förrgår och verkligen tagit del av den sprakande storstadens gränslösa utbud.
– Ja, vi var på Fika och drack kaffe igår, berättar Pääjärvi.
Oh, living on the edge…
• • •
Bacon ska förstås vara knaperstekt. Helst kremerat. Ju mer vidbränt, desto bättre.
Denna sanning borde på något sätt gå att applicera på kvällens övningar, men jag kommer – helt chockerande – inte på något just nu.
• • •
Alex Steen testade nya, lätta grillor anpassade för en tilltygad vrist under morgonvärmningen och kommer använda dem redan under matchen ikväll.
– Ja, jag tror det. De kändes bra. Men jag byter hela tiden. Jag är inne på åttonde paret bara den här säsongen, berättar han medan han förevisar den demolerade vristen för sin polare Hunken.
Se, detta vet bara ni som läser den här bloggen!
• • •
Är det inte Fingal Olsson som sitter där borta, är jag sånär på väg att utbrista under Rangers morning skate.
Nej, det är Martin Brodeur.
Han ingår ju numer i Blues front office och följer alltså den gamla ärkefiendens träning från läktarplats.
Det är en sällsam syn.
• • •
Ok, på med stekpannan då.
Låt oss fräsa lite sidfläsk och se vilket av de här två topplagen som kan, ja, eh, bring home the bacon.
Jag tror det blir en kanonmatch.

Ridån går ner, den gloriösa Hall of Fame-helgen i Big Smoke är slutligen över.
Det har varit en stor ära att få vara med när Nicklas Lidström formellt skrivits in bland hockeyns helgon.
Jag skulle skriva hela noveller om hur mycket jag tycker om denne man, om vilka oförglömliga upplevelser han såg till att jag fick vara med om innan han la av – Cip-finalerna 08 och 09 är alltjämt de allra roligaste jag följt – och vad han betytt.
Men ni vet ju redan.
Jag behöver bara säga Lidas.
Det är ett av de heligaste namnen i den svenska idrottshistorien.
Här följer nu istället en avslutande bildkavalkad från dygnen i Toronto

Nu åker jag vidare för jobb åt grannbloggen. Jag är tillbaka i hockeyfållan senare i veckan och räknar med livblogg från Garden på torsdag.
Hörs då!

Pronger tackar morföräldrarna för sitt finska temperament.
– Jag har haft nytta av det.
He he, kul.
Nu är 2015 års Hall of Fame-gala över, jag ska skriva några grejor till tidningen och återkommer med en liten bild speciale från dagarna i Toronto.

Ja, det där gick ju bra.
Det var högtidligt och emotionellt – men tidernas bäste back klarade sig genom framförandet utan tårar..
Han tackade föräldrar, familj, svenska hgockeyförbundet och en lång räcka viktiga lagkamrater – inklusive Henrik Zetterberg, Niklas Kronwall och, förstås, ”min gode vän Tomas Holmström”.
Nu är det bara Chris Pronger kvar.
Hans tal kan bli minnesvärt, känns det som…

Nu är’e dags för Nick – en av de största svenska idrottsmän som funnits.