Peter Karamanos kan tala, vet vi nu.
Jisses…

Fint ögonblick:
Phil Housley tar fram sin gamla Jofa-hjälm och visar för världen en sista gång.
Ah, the nostalgi.

Gamle Bill Hay, en av de så kallade byggarna, håller kvällens hittills mest underhållande tal.
Näste man rakning till rakning:
Phil Housley.
Stackars Lidas, som när jag träffade honom i går, erkände att han är mer nervös inför den här sortens framträdanden än när han tillsammans med Zäta och Kronwall höll fortet under ett närapå två minuter långt tre-mot-fem-läge i finalen mot Pittsburgh 2008, får fortsätta vänta.

Bettman har sparat ut det hår han har kvar, i nacken, och ser plötsligt ut som en medlem i ett 60-talsband på reunion-turné.
Detta roar mig.

Angela Ruggiero växte upp i södra Kalifornien och visste ingenting alls om hockey som barn.
Nu blir hon invald i Hockey Hall of Fame som en av den amerikanska damhockeyns stora pionjärer.
Fantastisk story.
Och by the way, om någon tror tjejerna är mindre elaka mot varandra på isen än killarna finns Angela här för att korrigera er.
– Vi mötte ju alltid Kanada om och om igen med amerikanska landslaget och jag kan inte gå in på några detaljer, men jag kan försäkra er att vi inte inte tyckte om varann och att aversionerna kom till uttryck, berättade hon under Fan-forumet i lördags.
• • •
Pizzan i pressrummet är fyra plus.
Nästan som på gamla Pub Mysen i Borlänge, men bara nästan.

Sergei Fedorov är först upp på scenen och håller ett emotionellt tal om sin uppväxt i Sovjet, de ”gruesome” åren under den stora Viktor Tichonov och avhoppet till USA 1990.
När den historien kommer på tal zoomas Red Wings mytiske ägare Mike Illitch, mannen som gjorde det riskabla äventyret möjligt, in i publiken.
Honom ser man inte ofta i offentlighetenm, han är pizzatillverkarnas egen Fantomen.
Fedorov hyllar Gretzky också.
Då blir de kanadensiska reportrarna här på pizzerian glada.

Efter fyra dygns förfest är det slutligen dags för Hall of Fame-helgens själva klimax.
Balen på slottet.
Hockeyns nobelprisfest.
Galan när Nicklas Lidström, Phil Housley, Sergei Fedorov, Chris Pronger och Angela Ruggiero en gång för alla väljs in i The Hall och blir hockeyhelgon för evigt.
Bloggen är på plats vid Brookfield Place och rapporterar live om det som är värt att berätta.
• • •
Träffar Homer – influgen från Piteå för att vara med när polaren Lidas kliver in i historien – och följande replikskifte äger rum.
Homer: – Bjurre, jag tror du gått ihop sedan jag såg dig senast.
Bjurre: – ???
Homer: – Jo, visst har du gått ihop.
Bjurre: – Gått ihop?
Homer: – Ja, du har har gått ner lite i vikt alltså.
Piteå-mål…det är ett språk helt för sig själv.
• • •
Det har, med all rätt, sagts oerhört mycket fint och hedrande om Lidas de här dygnen i Big Smoke, men Mike Babcock – av alla – är nog den som avlossar den allra största hyllningen.
– Jag blev en bättre coach för att jag hade Nick i Detroit. Han visste mer om hockey än jag och lärde mig nya saker varje dag. Bara genom sitt sätt att vara, säger han.
Så ödmjuka uttalanden gör Mike Babcock, utrustad med Grand Canyon-varianten av det som vad som här brukar kallas ”a healthy ego”, bara undantagsvis, det kan jag försäkra.
• • •
Ni ska förresten inte tro på Homer.
Här har inte gåtts ihop någonting.
Bloggen ser – God help us all! – ut precis som vanligt
• • •
Jag har aldrig varit på den här tillställningen tidigare och får först nu lära mig att presscentret är inhyst i en pizzeria i gallerian under Hall of Fame-museet.
Lätt lugubert.
Men jag får väl säga som Fredrik Lindström i en klassisk Hassan-ringning.
– Nu ska det smaka med pizza du!
• • •
Det bästa med att vara i Kanada är hockeyns status som högsta prioritet – allt annat inräknat.
Det innebär, bland annat, att det hela tiden surrar av rykten och åsikter och analyser överallt, liksom i själva luften.
Hett skvaller sedan i söndags:
Devils shoppar Gelinas och hoppas få honom trejdad så snart det bara går.
Vad säger Hällegerd?
• • •
Hygglig parad på Röda mattan alldeles nyss.
Bara några av de som passerade bloggen på några centimeters håll: Tretjak, Larionov, Scotty Bowman, Lanny McDonald, gamle, Jakusjev, Al Macinnis, Glen Sather, Brendan Shanahan, kommissionär Bettman, John Davidson, Sean Burke, Bryan Trotter, Chris Chelios, Dale Hawerchuk, Ron Hextall, Paul Coffey – och Börje Salming.
• • •
Ja, jag tar väl ett par Bussola då….
Förlåt, det är lätt att hamna i evigt Hassan-mode när man väl börjat tänka på Lindström.
• • •
Det är mycket prat om Detroit Red Wings mästarlag från 2002 och det är ju inte direkt obefogat.
Lidas är, ledare inräknade, den tolfte från det laget som blir invald i Hall of Fame – och vad det lider blir Pavel Datsyuk den trettonde.
Rätt oerhört, det.
I en så kallad Oral History om den Wings-upplagan, sammanställd av den förträfflige Stephen Whyno på Canadien Press, säger Shanahan något fantastiskt om att hungern efter en Stanley Cup inte mättas bara för att man vinner.
– Istället är man som en björn som fått smak på kött för första gången. Plötsligt vill man inte ha något annat, plötsligt går det inte att leva utan att få det igen.
Briljant uttalande.
• • •
Vad är väl en bal på Hockey Hall of Fame-museet?
Alldeles, alldeles underbar, förstås.
Nu börjar den.

Kom igen nu då, vilka vill ni se i Hall of Fame?
Såna som Teemu Flash och Alfie är inte ”eligible” ännu, men kommer förr eller senare att hamna där – Teemu sannolikt så fort det går.
• • •
Jag missade Cherrys rant om att McDavid skadades avsiktligt, men är någon förvånad över att den mannen hemfaller åt konspirationsteorier?
• • •
Jag börjar förstå varför Youngblood Ekeliw är så begeistrad i Blues-rookien Colton Parayko
• • •
Älskar kanadensiskt kaffe, Skåne-Jan, det är ju ännu blaskigare än amerikanskt.
The best!
• • •
Apropå Hall of Fame:
Med baljan i den här perioden tangerade Ovie gamle förebilden Fedorovs ryska NHL-rekord.
Ett till och Mother Russia har en ny skyttekung across the sea.
• • •
48-åriga män i tveksam form ska inte inbilla sig att de kan skippa en natts sömn och sen sova ”igen” energin natten därpå.
Satan så seg jag är ikväll, jag tror ni får ta hand om showen i kommentatorsspåret i fortsättningen…eller vi får se.

Det är imponerande att se satsningen från CBC under lördagkvällarna.
De har kommentatorer och reportrar överallt där kanadensiska lag spelar, studio full av experter – och så Don Cherry i egen hörna
Som om det inte vore nog braskar Sportnet på med egna sändningar, kommentatorer, reportrar och studios.
Det är som att vara i Italien under en fotbollssöndag – fast med tråkigare mat på tallriken.
• • •
Hela den nya organisationen predikar tålamod och långsiktighet, men jag har svårt att frigöra mig från intrycket att det ser ut som Mike Babcock inte alls tycker det är nåt kul att stå i båset och basa över ett lag utan chans att vinna.
• • •
Merparten av reportrarna som nu står och är seriösa vid sargerna har jag sett på pickalurven vid otaliga bardiskar genom åren.
Det är förstås roligast av allt.
• • •
En liten sak till från Fan Forum idag.
Det var roligt när Phil Housley påpekade att han är en av få genom åren som blivit tacklad av Fedorov.
– Ja, svarade Fedorov, jag tacklade honom. Men vi har ju diskuterat och kommit överens om att det var Phils fel. Han var egentligen omöjlig att tackla, han var för smooth, han måste bara ha kommit i vägen.
Det är som när man lyckas få tyst på Skånske Jan. Det går egentligen inte, det har bara blivit ett misstag…
• • •
Jag har inte fördjupat mig i ämnet, men det sägs att ingen som gick i pension 2013 är en shoe-in i Hall of Fame på första chansen, så nästa års klass kan komma att bestå av inget annat än verkliga old school-namn.
Jeremy Roenick är ett alternativ, Eric Lindros – som enligt många fått vänta skandalöst länge på detta erkännande – ett annat.
Diskutera i spåret, vettja.
• • •
Seg förstaperre i Washington.
Nästan som den andra i ACC igår.
• • •
Det är få så saker jag gillar mer än hotellrum utrustade med kaffebryggare.
En sådan finns här och ska nu komma till användning.

– När en motståndare börjar käfta tillbaka…då vet man att man är inne i köket.
Chris Pronger berättar om the art of chirping när 2015 års Hall of Fame-klass under lördagseftermiddagen möter ett hundratal fans i The Great Hall på HHOF-museet.
Han erkänner glatt att han ofta försökte komma under skinnet på fienden genom att gaffla och snacka och att det alltid kändes som en seger när någon replikerade.
Det är en lärdom för tillvaron i stort.
Man ska ignorera de som bara vill provocera. Inte svara på tilltal. Bara gå därifrån.
Det gäller även i kommentatorsspår, om man säger så…
• • •
Jaha, nu blir det Hockey Night in Canada – live i bloggen.
Jag sitter på hotellrummet i Toronto och ska följa den ikoniska tv-sändningen på den fina LG-tv:n.
De visar alla matcher med kanadensiska lag inblandade, så det lär bli fokus på dem – med den mellan Washington och the hometeam i särskilt blickfång.
Är ni med?
• • •
Lidas hörde garanterat till de som kunde motstå frestelsen att svara när snackarna försökte provocera honom.
– Jag var inte särskilt pratsam på isen, bekräftar han.
Men han har ändå koll på hur de verbala trakasserierna ska formuleras.
– Jag spelade ju länge med Kirk Maltby och Kris Draper och de var the world champions of chirping.
Ja, hade man inte det lite på känn?
• • •
Ni ser, ni som tror att bloggen är ute och ränner på krogen när han är on the road.
Jag somnade snällt efter gårdagens förvärv och nu sitter jag här och ska titta på tv hela kvällen.
Friskvård med Biffen pågår.
• • •
Annars gav eftermiddagens Fan Forum med Hall of Fame-kvintetten inte så jättemycket.
De supportrar som går på de där tillställningarna brukar ofta ställa roliga och oväntade frågor, men den här gången var det mest vad-värderar-du-högst-stanley-cup-eller-os-guld-varianter.
Den frågan är hockeyns motsvarighet till rockjournalistikens Spinal Tap-klassiker:
Skriver du musiken eller texterna först?
Svaret kan omöjligen bli intressant…
• • • 
Min blygsamhet borde förbjuda mig att berätta vem som indirekt ligger bakom det faktum att Larry Brooks tog upp Prince Oscar-temat i sitt referat från Denver igår.
Men det gör den inte.
• • •
Nu sitter Hall Of Fame-gossarna i Hockeynight-studion också .
De får fan prata under den här helgen…
• • •
Men Oscar alltså…nu leder han rookisarnas målliga och är, om jag förstår Rangers utskick rätt, den ende i hela ligan som gjort sju mål i fem-mot-fem-spel.
Det hade man inte riktigt räknat med.
• • •
Innan vi åker för kvällen – en hyllning till Hästpolo-Gustav (tack till John J för hjälp)