TORONTO – DETROIT 1-2 (Slut, OT)
• • •
Nja, nje, det var inte mycket till match att titta på.
Förmodligen är det som Lille Skutt Hästpolo säger:
– Vi och Leafs känner varann lite för bra och bara tar ut varann.
Likafullt var det en upplevelse att få vara med om den här kvällen – särskilt som Zäta nådde milstolpen 300 mål när papa Lidas skrevs in bland hockeyns helgon.
Så vackert.
• • •
I ett par minuter var det nästan så det blev lite drag i ACC, jag tror till och med jag hörde en ”Let’s go, Leafs”-ramsa.
Men det gick snabbt över.
• • •
Idag kommer Homer också.
I can’t wait.
• • •
– Det där, flinar Lille Skutt, är ett av de hårdare skott Zäta kan få iväg.
Att han aldrig lär sig…
Varje gång han bjuder bloggen på såna mackor slutar det med kaptenen inte pratar med honom på veckor.
– Men, klagar skutten, han då…han säger ju att jag bara kan skjuta dragskott.
Jojo, men det är sånt en yngling måste äta…
• • •
Trots att han är i stan verkar det dock som att Homer inte lirar i veteranmatchen i ACC på söndag.
Detta kan bara betecknas som skandal.
• • •
Hur var det nu med nya smeknamnet Lille Skutt…varför kallas Hästpolo-Gustav så?
– Jo, flinar Zäta, han är lite upp och ner i humöret. Lite känslig sådär. Gråter lätt. Så är Lille Skutt också.
Då vet vi det.
• • •
Nu är Hall of Fame-klassen ute på byn och har kul.
Det är inte jag.
Jag sitter på hotellrummet och ska alldeles strax lägga mig och det ska bli nåt besinningslöst skönt efter det här maratondygnet.
Imorrn kan det bli en blogg från hotellrummet under kvällen, jag är ju ändå norr om gränsen och kan följa Hockey Night in Canada på riktigt.
Jag hoppas ni är med då också.

Kindl av alla avgör i OT.
2-1 till Wings.
Mer senare

TORONTO – DETROIT 0-1 (Period 2)
• • •
– Som Modo-Örebro en torsdagkväll inför fyra tusen i Fjällräven, sammanfattar en lätt desillusionerad Szymon mittperioden.
Ett väl brutalt omdöme kanske, men nota bene:
Hockey värdig en Hall of Fame-ceremoni ser vi fan inte.

Det händer absolut ingenting de här tjugo minuterna.
Nada.
Nothing.
Tråkigt monumentale.
• • •
Lidas sitter i en tv-studio här bakom pressläktaren i pausen.
Så ni vet.
• • •
Officiella publiksiffran är 19 000 och det ser verkligen ut att vara fullt.
Men det hörs inte.
Här är förbryllande tyst och avslaget.
Fast inte så förbryllande när man tänker efter ändå.
De här fansen har inte mycket att gapa över-
• • •
Brendan Smith är en odåga.
• • •
Meddelas kan att Christer Lärking och hans videogranskare är i Toronto också.
Imorrn ska de tillbringa aftonen i war room här i byn.
Det skulle jag också vilja vara med på…
• • •
Om inte Reimer gjort den där generaltavlan på Zätas strumprullare hade det stått 0-0 denna Hall of Fame-afton – och det hade tyvärr känts alldeles logiskt.
• • •
Ingen behöver vara avundsjuk på de regerande mästare som finns på isen när coach Q orkestrerar nästa träning.
• • •
Jag har inga absoluta siffror, men så här på en höft skulle jag säga att stekningsligan i kommentatorsspåret i alla fall i modern tid toppas av Taggen, Skånske Jan, Tobias under vissa Rangers-matcher och Erik – fast i den sistnämndes fall var det värre i yngre dagar.
Sedan har vi den famöse Robinson-Robban som inte skriver lika ofta men i gengäld nästan inte fått ett enda inlägg publicerat.
• • •
Jag ser redan fram emot att vakna i morgon och hämta Sun och Star utanför dörren och lägga mig och läsa sammanlagt 20 sidor hockey för är det nåt som är bra i det här landet är kvaliteten på de sidorna.
• • •
Nä, nu får de som är på isen visa de legendarer de har på läktarna att de kan spela hockey.

TORONTO – DETROIT 0-1 (Period 1)
• • •
Tjong i medaljongen – visst passar Zäta på att nå milstolpen 300 NHL-mål när det är Hall of Fame Night och förebilden och vännen Nicklas Lidström hyllas och hedras och skrivs in i historien.
Det var kanske inte riktigt på det sättet han hade föreställt sig att det skulle gå till, den olycklige Reimer lyckas ju ännu en gång fäppla in en fladdrande strumprullare, men ändå.
Vilken jackpot!
• • •
Ja, jag är ju en blödig typ och får nästan nåt lite vått i ögat när de spränger jumbon full med Lidas-relaterade highlights.
Sen kommer han ut på isen, stilig som få, och mottar inte bara Toronto-publikens hjärtliga jubel.
Som övriga ”inductees” får han hälsa på raden av tidigare hall of famers som kommit ut på röda mattan några minuter tidigare och när han kommer till sin barndomsidol, gruvarbetarsonen Börje från Kiruna, får han en innerlig, tvåhandsfattad vördnadsbetygelse.
Det är ett magiskt litet ögonblick.
• • •
Leafs verkar annars vara de som blir mest peppade av den högtidliga prologen, för de inleder klart piggast och har mest puck hela perioden.
Bortsett från när Morgan Reilly är helt fri skapar de dock inte särskilt mycket och som helhet är det en rätt fisig förstaperre.
• • •
För visst, Börje är här och låt mig bara säga:
Herregud, vad cool och hård han fortfarande ser ut.
Det är nästan så det svartnar för ögonen.
• • •
3-0 till Devils mot Blackhawks efter en period.
Har vi flyttat tillbaka till 2003?
Oerhört, faktiskt.
• • •
Reimer som ändå började så bra.
Så skiter han en sön lök.
Och det är ju inte första gången.
Morsning korsning.
• • •
Efter värmningen pumpar de en påfallande suggestiv och och emotionell
video om Leafs historia i jumbotronen, kanske de bästa i sitt slag som jag överhuvudtaget sett.
– Ja, den bevisar att man kan luras hur mycket som helst med tillräckligt bra film, säger en bänkgranne.
Mm, visste vi inte bättre skulle vi lätt kunna tro att det var tidernas mest framgångsrika hockeyklubb som avfyrat en självförhärligande hymn.
Men det går också säga att det finns mycket material att använda när man har en riktigt lång och, trots allt, rik historia.
• • •
Pressläktaren i ACC är och förblir en av Nordamerikas bästa. Vi sitter högt, men ändå långt ut över isen, så det känns som man är helt nära the action där nere.
Bara Bell Centre och – faktiskt – nyrenoverade Garden kan jämföras.
• • •
En stackare som flimrar förbi i den där jumbotronfilmen håller upp en skylt där det står att han inte kommer gifta sig med sin flickvän förrän Leafs vunnit Stanley Cup igen.
Då blir det till att leva i synd länge, länge…
• • •
Taggen, Taggen…visa lite mer klass nu.
Du håller på att Robinson-Robbans rekord i antal stekningar under en och samma period.
• • •
Börje blir intervjuad i jumbon i en reklampaus också – till ackompanjemang av bilder från den svenska idrottshistoriens mest legendariska Standing Ovation, den från Canada Cup 1976.
Då var jag nio, men fick vara uppe mitt i natten, för det var ju första gången de visade riktig proffshockey på svensk tv, och såg det där live på en svart-vit tv i ett vardagsrum i ett radhus i ett mörkt Borlänge.
39 år senare är jag här och ser det alltså igen, med huvudrollsinnehavaren på plats….det är nåt lätt mindblowing med det.
• • •
Nu ska jag gå på washroom.
Vi hörs i nästa paus.

Ni har förstått var jag är, eh – som de skulle sagt i landet ifråga?
Om inte förklarar kanske denna lilla illustration ger en liten hint.

Ja, Lidas har alltså kommit till Toronto för att – tillsammans med Sergej Fedorov, Chris Pronger, Phil Housley och Angela Ruggiero – bli invald Hall of Fame och då är självfallet även bloggen här.
Festen pågår hela helgen, för att kulminera med den stora galan på måndag kväll.
Det började med en ringceremoni i Great Hall på Hall of Fame-museet i eftermiddags och fortsätter nu med den officiella Hall of Fame-matchen i Air Canada Center.
Toronto Maple Leafs möter Detroit Red Wings och the class of 20015 hyllas på isen.
Ni är väl med under natten, eh?
• • •
Bagarväckning idag?
You bet.
Bagarväckning monumentale, till och med?
Jajamensan.
Fast jag får skylla mig själv.
Jag skulle egentligen flugit 07.30 men kom så tidigt till LaGuardia att Air Canada-damen i incheckningsdisken fick med mig redan på 06.15-flighten.
I vilket fall:
Bloggen går på ångorna.
Men det räcker å andra sidan en så här festlig afton.
• • •
Det här är första gången jag är med under den beramade Hall of Fame-helgen och jag är redan lätt shellschocked.
Att kanadensare tar sånt här på allvar var ju bekant, men jag hade inte riktigt fattat att denna weekend är för hockeyn vad nobelpriswanschet i Stockholm i december är för vetenskapen.
Och då har jag ännu inte genomlevt den högstämda och garanterat utdragna ceremoni som inleder den här matchen.
• • •
Vad dumma vi var som trodde att Zäta skulle stänka in sitt 300:e mål redan i förra matchen.
Han har förstås sparat det till aftonen när han spelar inför ögonen på Hall of famer Lidström.
– Ja, det måste jag säga…det vore verkligen något, säger den nuvarande Wings-kaptenen när bloggen möter honom efter förmiddagsövningarna i ACC.
Och det är väldigt stora ord för att vara just han, det.
• • •
Om nu Lanny McDonald bara inte stått där med sin horribla mustasch och sagt ”Välkommen upp på scenen, Nicklas Lindstrom” under ringceremonin i eftermiddags.
Lindstrom…det är ju som om kungen sagt ”Gustav Garcia Marquez” när han delade ut litteraturpriset 1982.
Sicken klantarslig brist på respekt.
• • •
Vi känner honom som Hästpolo i den här bloggen, men tydligen har Gustav Nyquist ett nytt smeknamn nu.
Lille Skutt.
– Vem säger det? Kan bara vara en. Han med skägget, suckar han.
Rätt gissat.
• • •
Jag hinner glömma mellan gångerna och blir därför lika paff varje gång jag kommer hit och konfronteras med den luxuösa atmosfären i Air Canada Center.
Det är inte blott som att vara på ett spa, som i Philadelphia.
Det är, i alla fall backstage, som att vara på ett Vegas-kasino med ambitioner.
Pärlor för…nej, så lågt ska vi inte sjunka en sån här kväll.
• • •
Jocke Andersson, som sitter intill när jag förhör mig om Lille Skutts nya namn, kluckar gott.
– Jojo, det har jag hört flera gånger. Lille Skutt…det är så dom kallar dig nu, säger han mycket nöjt.
Lille Skutt far upp och viftar upprört med armarna.
– Du då! Bacon! Bacon, Bacon, Bacon! Du är ju Bacon!
Ibland påminner NHL:s omklädningsrum underhållande mycket om uppehållsrummet på min högstadieskola – Maserskolan – 1981.
• • •
Någon i press-scrummet efter ringceremonin frågar Lidas om han håller med om att han och Chris Pronger var olika som spelare trots att de spelade på samma position.
Det är som att fråga Tony Bennett om han håller med om att han och Lemmy i Motörhead är olika fast de sjunger båda två.
• • •
Börje Salming är enligt uppgift in the house och jävlar, bara att befinna sig i Toronto samtidigt som BJ – det känns lite som att befinna sig i Jerusalem samtidigt som Jesus.
• • •
Via Pierre LeBruns försorg har jag en röd tygblomma fastnålad på kavajuppslaget.
– Det är för att högtidlighålla ”Rememberance Day” och det är lika bra du har den så ingen börjar gapa åt dig, förklarar ESPN-ikonen.
Det är lite som när Kramer skulle gå i Aids-marsch och fick problem för att han inte ville ha det gula bandet på sig.
”Who’s not wearing the yellow ribbbbon”…nej, den vill man ju inte vara med om.
• • •
Som ni kan läsa i en intervju med den legendariske rumpmasen – den ligger ute på sportbladet.se nu , tror jag – har han förstås hela familjen med sig den här heliga helgen.
Hustru Annika, alla fyra sönerna, pappa Janne och mamma Gerd, syrran – och Homer.
– Ja, han flyger in under lördagen, ler Lidas.
Tänkte väl!
• • •
Jag har vant mig att säga ”restroom” i USA, men här i Kanada heter det ”washroom”.
Konstigt det där, jag går inte i första hand på den sortens inrättningar vare sig för att vila eller tvaga mig.
• • •
Att be Red Wings-spelare beskriva Nicklas Lidströms storhet är som att be Dylan-fanatiker förklara vad det är som är så bra med ”Highway 61 Revisited”.
De är plötsligt at a loss of words.
– Ja du, flämtar till exempel Kron Wall of Pain när jag träffar honom under morgonen, han var bara…otrolig.
Men jag fattar.
Sann genialitet låter sig inte kläs i ord.
• • •
Vem har jag till bänkgranne på pressläktaren om inte landsmannen Szymon Szemberg.
Nu får man ju ta och kamma sina grå tester.
• • •
Går på Babcocks presskonferens på morgonen och kan konstatera att han i den sortens sammanhang har samma lätt överlägsna attityd som alltid.
Ni vet vad de säger – det finns två sorters människor:
De som hatar Babcock och de som inte träffat honom ännu…
• • •
Det var förstås ett sant nöje att ringa Grossmann efter de två fullträffarna mot Colorado igår.
– Det tog mig bara tio år att dunka in två i en och samma match, men den som väntar på något gott, skrockade han.
He he.
• • •
Inte för att strö salt i någons sår – till exempel Chall-Åsas – men de enda bilderna på Stanley Cup-bucklan i korridorerna i Air Canada Centers extravaganta inre är svartvita.
Färgfilm fanns inte senast klubben som huserar här hade med den att göra…
• • •
Matematiskt lagda kan säkert räkna ut hur mycket sömn den tillgodogör sig som är uppe så länge i New York att han hinner intervju Grosse Grossmann efter en kvällsmatch i Arizona och sedan sitter på ett plan som lyfter 06.15 på morgonen.
Tur att kaffe är så gott, säger jag.
• • •
Ni är ju bra fina om ni håller mig uppdaterade om övriga matcher som spela ikväll. Särskilt som de som börjar 19 (01) lär ha hunnit halvvägs när preludierna här i Big Smoke är över.
• • •
Chris Pronger har sitt rykte som bad ass men han var trevlig när jag hälsade på Rico Persson i St Louis 2000.
– Bry dig inte om vad Bergevin säger. Han bara är så där, sa han till exempel utanför omklädningsrummet en kväll när Rico gick runt och presenterade mig.
Det var då Bergevin… – den nu uppburne general managern i den andra stora hockeymetropolen i den här landsändan – under en skate i Blues unkna träningsrink hade åkt omkring och gjort tecken åt mig, uppe på läktaren, att jag måste knäppa hjälmen; jag hade nämligen stort krull på den tiden…
Så mina personliga känslor för Pronger är inte odelat negativa!
• • •
Well, please be seated for takeoff.
Nu blir det Hall of Fame-kväll.
Kul, eh?

Denna fredag är jag på roaden, som NHL-svenskarna säger, igen.
Nånting stort händer ju denna helg i ett stort hockeymekka och det börjar med en match på fredagkvällen.
Ni kan säkert räkna ut vilken och jag ser fram emot att möta er alla i kommentatorsspåret när den drar igång.

NY RANGERS – WASHINGTON 5-2 (Slut)
• • •
November är vad, fyra dagar gammal?
Men Henke Lundqvist har redan lyckats odla en präktiga Movember-muscha, visar det sig när han tagit av sig masken och slagit sig ner i sitt omklädningsrumshörn närmast dörren in till Rangers gym.
Fortsätter det likadant kommer The King att se ut som Wyatt Earp när vi når första advent.
• • •
Nu blev det sån intensiv referat-natt igen…Klingberg upp i toppen av backarnas poängliga, Connor McDavid långtidsskadad, Enroths första nolla som Kings-keeper, Kellys otäcka lårbensbrott och så den lilla tangon på Garden på det.
Det var just det här jag befarade när jag vaknade i Austin i svinottan…
• • •
Prins Oscar har just blivit uppmanad att skaffa bostad i New York och flyttar under onsdagen in i en lya i West Village.
– Det har han verkligen gjort sig förtjänt av. Han gör inte bara mål, han spelar smart i alla situationer, säger Henke och tvinnar lite på mustaschen.
• • •
Verkligen trist med McDavid. Han har av allt att döma brutit nyckelbenet och blir borta länge. Minst två månader, troligen tre.
Det var ju inte så en av de största rookie-säsongerna någonsin skulle börja…
• • •
Nej, Henke tvinnar inte på mustaschen när han pratar om Prins Oscar.
Det var bara roligt att skriva.
• • •
Nu ska det bli extremt fantastiskt att få sova.
Godnatt.

Slut, Rangers vinner med 5-2.
Mer kommer senare.
Var snälla mot varann nu…

NY RANGERS – WASHINGTON 4-2 (Period 2)
• • •
Nej, nu vet jag inte.
Det är för ojämnt – resultatmässigt – för att det ska kännas riktigt så häftigt som det brukar när vi har rendezvous mellan Blueshirts och Caps.
Som Taddson mycket riktigt påpekar är det en jädra konstig mittperiod också.
Caps trycker på och trycker på, men få ingen utdelning – och så gör Rangers mål nästan varje gång de kommer in i offensiv zon.
Holtby har haft roligare kvällar, eh?
• • •
Jag tar Ovie i försvar igen – han får ju en jädra dretpassning, som Bengt-Åke skulle kallat den, när Rangers kontrar in 3-1.
Det hindrar inte att det är easy on the eyes att se när Brassard oväntat släpper pucken till en släpande Eine Kleine Nachtmusik.
Snygga mål ska det va.
• • •
Karlos, om Red har nummer 1 får du plussa på med 140 för att komma till mitt namn i längderna…
• • •
När Ovie ska knocka Quickie men istället sänker landsmannen Kuznetsov går det dock att tycka att han är lite väl ivrig…
• • •
Bryan Adams, Susan Sarandon och den fantastiska Mary Louise Parker – Amy i ”West Sing”! – inzoomade i jumbotronen.
Bra kändiskvot.
Men Conny Thunders då?
• • •
Taggen, man får inte kalla fellow kommentorsspårsstammisar för ”skitar”.
Då blir man stekt – flera gånger om, som extrastraff.
• • •
Kanske borde jag berätta för Bryan Adams att jag i många år gjorde mig skyldig till en klassisk felhörning och – utan att egentligen reflektera över hur absurt det vore – trodde att han sjöng ”I had my first real sex dream” när han ju förstås egentligen sjöng ”I had my first real six-string”…
Det är som Jimi Hendrix-klassikern: Många hörde ”Excuse me while I kiss this guy” när han sjöng ”Excuse while I kiss the sky”.
• • •
Nu börjar det hetta till lite mellan Taddson och Pettersson ändå. Tålamodet börjar tryta hos den ene när den andres matchanalys inte överensstämmer med egen uppfattning…
• • •
Jag har också en kompis – vi kan kalla honom Pet Sound-Stefan – som länge trodde att Elvis ”Suspicious Minds” började med raden ”Recording a track”, inte ”We’re caught in a trap”…
• • •
Mojos sena reducering kan ha varit precis vad den här matchen behövde.
Nu känns det som det blir åka av i tredje.
Don’t miss.

NY RANGERS – WASHINGTON 2-1 (Period 1)
• • •
Det blir aldrig – verkligen aldrig – tråkigt när de här två lagen möts.
Och det har förstås med den sentida historien att göra; de har ju de senaste sju-åtta åren gått upp i fler playoff-serier än någon längre klarar av att hålla räkningen på – bland annat så sent som i våras, som bekant – och rivaliteten sjuder varje gång i varje skär på isen.
Så också i afton.
Det här är redan den hetaste, mest intensiva och roligaste som spelats i den här hallen i höst.
Hurra!
• • •
Rangers backar, med spearing-Staal i spetsen, må gå bort sig, men det är för jävla snyggt när 88: och 8:an – Nate Schmidt och Ovie – solokontrar in kvitteringen.
Schmidts sena backhand-pass, när han väntar och väntar och väntar…lika vackert som steel guitar-solona under Dale Watson-spelningen på Continental Club i Austin igår kväll.
• • •
Staal och Ovie känner varandra synnerligen väl efter alla dessa år och playoff-serier och de var inte direkt på skicka-julkort-basis innan den här matchen och är det rimligen ännu mindre nu.
Visst, ful spearing av Staal, sånt ska väl han hålla sig för god för?
• • •
Det är ingen tillfällighet att kedjan med Stålberg, Haysan Svejsan och Prins Oscar står för båda Rangers mål.
De är grymma redan första bytet, forecheckar så Orpik och Carlson knappt hinner andas, och fortsätter sedan på samma sätt perioden igenom.
Hemmalagets bästa kedja.
• • •
Halloween är över och nån måste berätta det för Brooks Orpik, så han slutar dela ut godis till kids som Chris Kreider.
• • •
Efter hat trick-showen mot Toronto zuuuuuuukar dom den lille norrmannen mer än nånsin på Garden, så det är väl bara att ladda ett autosvar i mailen…
• • •
Hastar in i pressloungen för en hetsmiddag, eftersom jag inte hunnit käka sedan bbq-frukosten på Salt Lick på Austin-Bergstrom International, och när jag står och lastar på knappt ätbar pasta kommer det fram en svensk och säger hej och frågar hur jag mår och först förstår jag inte vem det är men så tittar jag på ackrediteringsbrickan och goddammned:
Christer Lärking!
Det visar sig att hela SHL:s så kallade situationsrum under landslagsuppehållet där hemma är här på studieresa och hälsa på NHL:s Player Safety-gossar på sjätte avenyn här i New York och War room i Toronto till helgen.
Jag sitter ner med herrarna under min snabba måltid och det törs man väl knappt berätta när Pettersson är aktiv i spåret, men Lärking – domarlegendaren – verkar genuint sympatisk.
• • •
Klockan ringde alltså sju på hotellet på South Congress i Austin i morse och let me tell you – Austin är inte en stad där det är meningen att klockor ska ringa den tiden.
Det har kort sagt varit en lång dag, på alla sätt och vis, och ni må förlåta mig det låga tempot i kurvorna.
• • •
Det är dock inte omöjligt att jag gapat och skrikit åt Lärking uppe i Leksand förr om åren, för jag vag verkligen hetsig som en hel Tobias back in the day.
Men det behöver vi ju inte låtsas om just nu…
• • •
Alla dagar som börjar med frukost på Salt Lick är dock, i någon mån, alltid bra dagar.
• • •
Når Zäta nästa milstolpe med 300:e kassen ikväll?
Ja, det skulle jag gissa.
Mot Tampa trivs han.
• • •
Om jag haft Garden-ackrediteringen med mig i dataväskan – där den ju alltid borde ligga – hade jag kunnat ta tåget direkt Newark-flygplatsen och varit här i nästan lika god tid som vanligt.
Istället fick jag krångla mig ända till östra Manhattan, genom den helvetiska rusningstrafiken – och sen åter korsa Manhattan i samma helvetestrafik.
En läxa för dum biff.
• • •
Detta är kvällen när Pat Leonard – vår nye ordförande – kommer och delar ut säsongens medlemskort i PHWA.
Jag blir fortfarande barnsligt förtjust.
• • •
Stor grej ikväll:
Conny Lindgren från Falun – känd som Conny Thunders – är in the house.
Nån gång ska jag berätta hur vi träffades, inför Bowies Ullevi-shower 1983, och då kommer ni förstå hur stort det är att han sitter här.
• • •
Nej, Erik. Inte en bokstav har behövt stekas ännu.
• • •
Ah, alldeles strax fortsätter den här grymma matchen.
Så jäkla skoj!