DALLAS – VANCOUVER 1-1 (Period 1)
• • •
Jodå, nog lyser hockeystjärnorna big och bright på Texas-himlen.
När de befinner sig norr om offensiv blålinje .
Då är det ofta så man skulle behöva solbrillor, rentav
Men fördomarna om att de släpper till lite för mycket bakåt, och gärna öppnar sig för kontringar, har bekräftats några gånger i den här inledningsperioden-
Inte vad ordningsmännen bland tränare och tyckare missionerar om precis.
Men vi som tittar på har fan inte tråkigt.
• • •
Burrows, den gamla Sean Avery-epigonen, får en straff på just en sådan kontring – och som John J mycket riktigt konstaterar i spåret:
Han sätter en riktig bonnvariant.
• • •
Är det Jagger & Richards?
Är det Smith & Wesson?
Är det whiskey & soda?
Nej, det är Jamie Benn och Tyler Seguin
Ett formidabelt radarpar.
Hockeymatch förvandlas till offensiv can can-show varje gång de kommer in på isen.
• • •
Hittills har unge Canucks-stjärnan Jake Virtanen inte riktigt svarat upp mot förväntningarna ett sådant efternamn genererar hos mig.
• • •
Typiskt att Stars inte får utdelning under anfall som bara kan beskrivas som poetry in motion – men så slafsar Patrick Sharp iväg en puck utifrån kanten och plötsligt är det hål i Ryan Miller.
Men grannlåten kommer snart resultera i avtryck i protokollet, det känns oundvikligt.
• • •
Något otippat har de en filmsnutt med han från ”En röst i natten” – Jack Killian, tillika vicepresident Bingo Bob i ”Vita huset” – som publikpeppare i ACC precis innan första nedsläpp.
Good night Dallas, wherever you are…är det så dom menar?
• • •
Fantastiskt, efter sju mållösa perioder gör Tampa äntligen mål.
Nu kommer det gå att prata med Ekeliw igen.
• • •
Det känns som att jag borde kunna skriva något underhållande om de zeppelinare som svävar runt i hallen under pausen – det är ju ett kärt ämne i den här bloggen – men jag är för trött för att inte att upprepa mig, är jag rädd.
• • •
Det vore synd att påstå att det råder samma väckelsemötesstämning som under Trumps valmöte för en och en halv månad sedan, men hockeypubliken i Texas är nog sådan som behöver ledning för att få upp temperaturen.
Det betyder att det blir åka av nu.

Hur löd de nu, raderna från Gene Autry-klassikern jag bröstade av i bloggens stora season preview för snart en månad sedan?

”The stars at night, are big and bright, deep in the heart of Texas
The praire sky high, is wide and high, deep in the heart of Texas”

Yeah, baby – det är till Dallas jag flugit.
För att se NHL:s mest spännande och kittlande lag; först mot Vancouver ikväll och sedan mot San Jose på lördag eftermiddag.
Det var ni över 40 stycken som gissade i spåret – kul att vi har så många Doug Sahm-fans med oss! – men signaturen The Wildeone2 var allra först, så här ljuder en fanfar för honom!
• • •
Flighten från LaGuardia i morse gick – 06.20!
Dylika avgångstider kräver uppstigning vid 03.30.
Då snackar vi i sanning bagarväckning monumentale.
De flesta dagar i veckan har jag inte ens hunnit lägga mig vid halv fyra och det hann jag väl egentligen inte i natt heller.
En halvtimme hos John Blund blev det, som mest.
Någon minut lyckades jag väl sedan slumra i en obekväm flygplansfåtölj – till medpassagerarnas olycka, eftersom jag snarkar extra mycket när jag sitter och sover – och unnade mig också en timmes pre game-nap på hotellet efter förmiddagens skate i American Airlines Center, men var förvarnade.
Det är en mör biff som sitter här och jag kan slockna precis när som helst…
• • •
Det känns något konstigt och ovant att se Johnny Oduya i Dallas sällsamma kvadrat till omklädningsrum. Han ska ju sitta intill Yellbear Hjalmarsson i Blackhawks spatiösa relax-lounge i United Center.
Och känslorna är tydligen ömsesidiga.
– Vad faaaan nu då? Har det hänt nåt, utbrister han när han får syn på bloggen i villervallan av murvlar.
Nej, inget mer än att han flyttat till Texas och blivit pappa åt kidsen i västra konferensens eget Tampa Bay Lightning och således måste inspekteras närmare.
• • •
Tröttheten dämpas dock av det simpla faktum att jag är här, i älskade Lone Star State.
Jag har visserligen inte hunnit se eller göra någonting alls ännu, men ändå.
Det är nåt i luften, nåt i atmosfären och nåt med människorna som bor här som får det att sjunga i mitt hjärta
Som nämnde Doug Sahm – ni måste verkligen kolla upp honom om han skulle vara obekant – en gång konstaterade:
”You just can’t live in Texas, if you don’t have lots of soul”.
Det är dom har i allt det bredbent storvulna och bullriga:
Själ.
• • •
Om jag inte hör fel kallas Mattias Janmark för ”Jana” – och även om jag hör fel så är det så han från och med nu heter i den här bloggen, för det är ju ett ypperligt smeknamn! – och vi har breaking news om honom:
Jim Nill & co i klubbledningen har uppmanat honom att skaffa bostad här i Big D.
Det är ett otvetydigt tecken på att de tror på sin nye svensk och inte planerar att skicka honom till farmen.
– Vi åker på en roadtrip efter de här två matcherna. Sedan ska jag ta tag i det där, berättar han.
Ännu så länge bor succé-rookien dock hos Burger Klingberg och hans flickvän.
– Jobbigt? Nej, det är rätt skönt. Då behöver inte jag göra så mycket där hemma, flinar Burger.
• • •
Jag har inte sett hockey i American Airlines på…ja, det är ett jädra tag sen. Fyra-fem år nånting.
Däremot var det inte alls länge sedan jag var här.
Så sent som i mitten av september höll Donald Trump ett jättelikt valmöte i just den här fina hallen – en old school-skapelse i tegelskepnad med modern, flashig och tajt interiör – och då var jag utsänd av grannbloggen.
Hoppas den vulgäre tokstollen satte tonen den kvällen.
Det vore onekligen om underhållande om en hockeyspelare kunde vara lika…oblyg.
– Jag vill egentligen inte säga det, men jag är ju helt överlägsen mina motståndare, kan man ju i alla fall drömma om att även Burger skulle säga.
• • •
Det känns som tvillingarna Sedin alldeles nyss var the wonder kids i Canucks omklädningsrum.
Nu är de snarare den grå – eller, okej, alltjämt rödlätta – eminensen i ett hav av yngel.
Det ser ut som rena fritidsgården i gästkabyssen efter morgonvärmningen.
– Ja, tiden går fort. Plötsligt är vi äldst. Men det är roligt att plötsligt ha så många ungdomar omkring sig. De är positiva och glada och håller verkligen igång hela tiden. Det smittar av sig, säger Henrik.
Tell me about it.
Jag blir sexton igen varje gång jag har Eken – min egen positiva knatte – med mig.
• • •
Det är för övrigt i den här hallen jag upplevt några av mina mest magiska dygn som hockeyreporter.
Våren 2008, när Stars och Red Wings möttes i konferensfinal, var varje dag, varje timme, varje minut en rungande kick.
Så ett brett leende spricker automatiskt upp under boxarnäsan när jag återser den föredömligt överdådiga pressläktaren högst upp i taket.
• • •
Canucks är ute på en ovanligt angenäm liten roadtrip.
De spelar här ikväll, har ny match i Phoenix imorrn och åker sedan hem till västra Kanada igen.
Rena eastern conference-lyxen, det.
Men don’t get used to it, lyder ett bra råd.
I november och december får de resa mer än James Bond.
– Ja, efter den här trippen kommer vi fram till ju att tillbringa sammanlagt sju dagar i Vancouver utan att ha match, berättar Henrik Sedin.
Nå, de har sällan avgångar vid 06.20 i alla fall…
• • •
Tänk att de har en Faksa i Stars-truppen. Nu när man kan e-maila och allt…
• • •
Johnny O har snabbt funnit sig tillrätta i sin nya hemstad, bland annat för att den påminner så mycket om Atlanta – där han ju hann bo i två år innan Thrashers blev jets och flyttade till Winnipeg.
– Precis som där är människor så vänliga. Ja , de är ännu vänligare här, säger han.
Jag kan bara instämma – och det gäller de som jobbar i den lokala NHL-organisationen också.
När yours truly biff kliver ur hissen uppe på pressläktaren kommer en vakt omedelbart fram och tar i hand och berättar om hur allt fungerar (”där har du kaffet”, säger han till exempel – och visar sig alltså vara tankeläsare också!) och en halvtimme senare är en av PR-killarna plötsligt framme och pickar mig på axeln och hälsar välkommen.
– Vi vill att du ska trivas när du tagit dig ända hit, säger han.
Det är mer sannolikt att Derek Dorsett vinner Hart Trophy än att något liknande någonsin skulle hända i New York.
• • • 
Där blev du stekt, Playoffwill, så får man inte säga om Texas i den här bloggen – och verkligen inte om Doug Sahm!
Inte idag i alla fall.
• • •
Det är babbel i lokal media om att Burger Klingberg är en offensiv superstar, men ibland tar för stora risker och inte alltid känns helt stabil defensivt.
Vad påminner det om?
Just det – så gafflades det om Erik Karlsson i Ottawa för några år sedan också.
Nu har han två Norris Trophy under bältet.
I’m just saying.
• • •
Annan upplevelse man näppeligen får sig till livs i någon annan NHL-arena:
En äldre vakt kommer in i hissen på vägen upp till pressboxhimlen, börjar tala med mig – och jag förstår inte ett ord.
Dialekten är så bred att det låter som när man var liten och pratade sådan låtsasengelska
– Waschewwäschbrjolång.
Typ…
• • •
Ja, nu har jag alltså tagit mig ända hit, så nu får the stars at night tammesjutton se till att lysa big and bright också.
Är ni med och ser om vi blir bländade?
Vore skoj.

Sitter på Laguardia i svinottan för resa västerut, till en stad där jag de närmaste dagarna ska se, och blogga om, två matcher.
Var är vi på väg?
På tio poäng:
Doug Sahm, om han är bekant, låter extremt bra på bilstereon i denna stad.
Första rätta svaret belönas med en Biffens guldstjärna…

Ah, här kommer en späckad NHL-kväll till.
Jag har en hel del annat att ta hand om – framförallt förberedelser inför en ny holmgång i grannbloggen i morgon kväll – så det är inte säkert att jag hinner skriva så mycket.
Men spåret håller öppet och för att få upp temperaturen direkt ber jag att få avlossa Veckans Lista redan nu.
Best & Sämst of den senaste tiden – according to Bukta Biff.

VECKANS LISTA

1. Montreal Canadiens.
– Vem, vilka eller vad skulle annars toppa en NHL-lista av den här sorten just nu? De nio raka segrarna lyser som en bländande polstjärna över årets grundseriestart.
2. Benn & Seguin.
– Move over, Getzlaf och Perry. Det här är hockeyvärldens hetaste radarpar. Många kvällar är det som att coach Ruff håller en brinnande tändsticka över ett öppet bensinfat varje gång han skickar ut dem på isen.
3. Tårtans comeback.
– Det är fortfarande oklart om Kapten Ahab Tortorella verkligen är svaret på Columbus böner. Däremot är det inget snack om att vi som vill se mer underhållning i NHL får vårt lystmäte nu.
4. Connor McDavid.
– Jamen, se. Det kanske låg något i hypen ändå. The kid kan spela hockey…
5. Islanders svarta tröjor.
– Vissa konservativa fans som inte kan komma över säsongens alla nyheter och förmodligen helst skulle se att Bob Nystrom fortfarande ingick i truppen surar förstås. Men de här ställen är just så coola som nya adressen i New Yorks hippaste hood kräver.
6. The Mullet from Kladno.
– NHL-hockey är numer a young man’s game. Men det är det ingen som berättat för Jaromir Jagr, den ende äldre än 40 i hela ligan. Han bara fortsätter briljera som han alltid gjort.
7. New Jersey Devils.
– Coyotes, visst. En verkligt fin överraskning. Men att Devils ikväll kan ta femte raka segern är den största sensationen sedan Erik Åsbrink och Ylva Johansson blev kära.
8. Klas Dahlbeck.
– Sveriges målfarligaste back. Jo, faktiskt. Med två praktfulla kassar har Klas från Katrineholm gjort fler mål än både Erik Karlsson och Victor Hedman och OEL och Burger Klingberg. Den såg ni inte komma.
9. NHL-bibeln.
– Den var inte bara rolig att göra. Reaktionerna, inte minst på sociala medier, har varit fantastiska också. Vi laddar redan för nästa års version.
10. Stekt fläsk med löksås.
– Bucklan, bloggens privata kock, såg med en amerikansk version av denna paradrätt till att säkra bästa korresoffan-sessionen någonsin. Nu har han åkt vidare till Nashville och jag saknar honom som Anaheim saknar målskyttar.

BIFFENS BU

•Stekt anka.
– Herregud, vad är det som HÄNDER? Stanley Cup-favoriterna är de första sedan 1930 (!) som blivit nollade i fem av sina åtta första matcher.
•Ormen som bitit Rick Nash.
– Brukar det inte vara först framåt våren de giftiga reptilerna sätter huggtänderna i skyttekungen?
•Flames.
– Sophmore slump pågår.

CITATET

– Jag och Torts är som spagetti och köttbullar.
(Bob Hartley kommenterar gamle antagonisten Tårtans återkomst i ligan. En något besynnerlig metafor, men…okej)

NY RANGERS – CALGARY 4-1 (Slut)
• • •
Ameriante Brandelius sjöng fint, Rangers kom igång efter The Lindberg baby’s mål och Jonas Hiller var inget vidare.
Så mycket mer finns det inte att säga om det här.
Nu ska jag åka hem och se om inte Bucklan kan trumma ihop lite rester från igår.
Vi ses snart – med en färsk lista eller nåt sånt.

Matchen är över och Rangers vinner med 4-1.
Nån liten skvätt till kommer nog vad det lider

NY RANGERS – CALGARY 2-1 (Period 2)
• • •
Oscar från Skellefteå är den hetaste Lindberg som setts till i USA sedan Charles Lindbergh flög över Atlanten i Spirit of St Louis för 88 år sedan och bryter Rangers offensiva koma med just det som saknats i drygt en och en halv period:
Ett resolut avslut.
Med det är femte kassen för säsongen säkrad och Oscar delar plötsligt förstaplatsen i rookisarnas målliga med Connor McDavid och The Duke.
• • •
Fram till dess får vi mest se plockepinn-hockey i den här besynnerliga mittperioden.
Det är bara en enda low energy-röra av felpassningar, studsande puckar, klubbor som hakar i klubbor och grötiga scrums i Raantas målgård.
Tänd eld på den här skiten nu, pojkar.
• • •
Enda kändisen inzoomad i jumbotronen so far:
Komikern Gilbert Gottfried.
Inget att skriva hem om direkt.
• • •
Ja, otur att du skulle nämna Yandle just ikväll, Lillis.
Han har ju varit sitt allra värsta jag och spridit felpassningar som en sån där mackapär skyttar använder när de ska ska pricka lerduvor.
• • •
Men Bucklan har kul i alla fall.
”En mäktig upplevelse”, sms:ar han.
Så bra då – för det var så jag kände när han lagade mat i Midtown igår
• • •
Det är alltid konstiga matcher när Dan Girardi gör mål.
• • •
Enligt Wes Gilbertson, beat-reporter för Flames på Calgary Sun, har laget han följer fortfarande inte haft ledningen efter två perioder en enda gång under den här säsongen.
Det är ju lite weird.
• • •
Den Bussen jag nämnde i förra inlägget kallas för övrigt också Länsman och Bulltofta.

NY RANGERS – CALGARY 0-1 (Period 1)
• • •
Hyggligt underhållande förstaperiod.
Men inte mer.
Det får gärna bli lite mer action i fortsättningen, lite mer liv, lite mer temperament.
• • •
Johnny Gaudsreaus passning till Hudler vid 0-1-målet tydliggör varför han kallas Johnny Hockey.
Vilken macka.
Man skulle kunna tro att Bucklan bakat den.
• • •
Visst är det John Amirante som är här och sjunger nationalsångerna – i ny, ärtig toupé och allt.
Och han tas emot som vore han en gammal Stanley Cup-mästare återbördad till mammas gata.
Vackert.
• • •
Bucklans förhoppningar om att få se Henke grusas nog när Raanta avväpnar Backlund i short handed friläge.
Synd på fin referat-vinkel för mig bara.
• • •
Haysan-Svejsan ser mer än lovligt nonchalant ut när han missar öppen kasse i Rangers första PP.
Ungefär som Liam Gallagher – för att nu fortsätta med Oasis-parallellerna – när han går fram till bardisken för att beställa kvällens artonde pint.
• • •
Plötsligt lägger bildskärmen vid just min plats av och blir helt svart.
Misstänker att jag blivit strömförande av stöten i pressrummet och kortsluter alla elektriska system med minsta touch.
Vore nåt.
• • •
Nej, Wilmer, jag glömde förklara det där med ”Zuuuuuke” för Bucklan och risken är stor att han kommer fråga varför de buar åt norrmannen.
Vore tråkigt, för i så fall måste jag ju slänga ut honom.
• • •
Hiller gör alltså en räddning med nacken när Stoll skjuter – och på något sätt fastnar pucken sedan under masken på honom.
Inget man ser varje dag precis.
• • •
Nya, oväntade låtval när dom, av någon anledning, vevar Rangers halvchanser i jumbon.
Först Pink Floyds ”Another Brick In The Wall”, sedan Springsteens ”Tenth Avenue Freeze-Out” och så ”Stuck In The Middle With You”, ni vet den från ”Reservoir Dogs” när Michael Madsen skär örat av polisen.
Förklaring ges inte,
• • •
När ni nu lärt känna Bucklan kan jag ju upplysa om det i vårt gemensamma umgänge från tonåren i Borlänge också finns en Körven, en Bussen, en Älgen, en Wurten och en Leffe Blomma.
Lovar hålla er uppdaterade på när Körven kommer hit.

Så ska vi snart resa oss, sträcka på ryggarna och lyssna när de sjunger hockeysången i the wooooorld’s most famous arena.
Kanadensiska nationalhymnen alltså.
”O Canada”.
Förr om året skulle vi nog snarare sagt att den högstämda sovjetiska nationalsången var hockeyns verkliga anthem, för det var den som spelades när CCCP vann – och CCCP vann alltid.
Men idag är det, i alla fall för mig, ”O Canada” som utgör den blanka isens, de rungande slagskottens och de bedårande dragningarnas huvudsakliga soundtrack,
I och för sig hör jag, och alla andra hockeyåskådare som bor söder om 49:e breddgraden, ”Star-Spangled Banner” betydligt oftare, för det finns ju 23 amerikanska lag och bara sju kanadensiska, men den hör vi också i otaliga andra sammanhang.
”O Canada” är helt förbehållen hockey – som nu, när Calgary Flames för första och enda gången den här säsongen besöker Manhattan.
Till yttermera visso naglar den fast sig i hjärnan som Shea Weber-skott naglar sig fast nätmaskorna.
Jag vet precis hur det kommer bli sent i natt, när jag skrivit sista texterna och sett det färska ”Homeland”-avsnittet och ska försöka sova.
Precis när huvudet landat på kudden kommer den suggestiva melodislingan eka genom huvudet och jag mumla ”God keep our land, glorious and free” i det dunkla sovrumsmörkret.
Men inte mig emot.
Det är ju hockeysången.
• • •
Bucklan, min gamle bagarvän, är kvar i byn och ska ikväll uppleva sin första hockeymatch på Madison Square Garden.
Han sitter på sektion 212, ifall någon vill gå förbi och få klart för sig hur en som snor ihop världens bästa fläsk med löksås ser ut.
– Man vill ju någon gång ha sett Henrik Lundqvist spela hemmamatch, säger han när han efter visst dickederande lyckats säkra en biljett med mobilen.
Well, tyvärr blir det inget med det.
Det är rond två i en back-to-back-giv och eftersom herr kung spelade igår startar Antti Raanta ikväll.
– Jaha, suckar Bucklan och ser ut som om mjölet tagit slut när han ska baka gräddtårta, men…om han är dålig, då kommer väl Lundqvist in?
Jo, den möjligheten finns ju alltid…
• • •
Om jag inte hör alldeles fel under repetitionerna halvannan timme före första nedsläpp är det dessutom gamla John Amirante som ska sjunga nationalsångerna.
Oh yes, det är med det Harry Brandelius-besläktade darret i hans slitna stämband ”O Canada” blir som allra mest betagande.
• • •
Flames var som bekant som en av fjolårssäsongens största och roligaste överraskningar och vi var före grundseriestarten många som trodde att de stod i begrepp att ta ett avgörande steg framåt och bli en verklig contender.
Riktigt så har det nu inte sett ut i inledningen, snarare har de varit så bleka att Youngblood Ekeliw sett sig föranledd att prata om ”sophmore slump” i världens bästa podcast.
Men insatsen mot Red Wings hemma i Saddledome för några dygn sedan indikerar att de är på väg att hitta hem igen och jag tror fortfarande de kan bli ett av de stora hoten out west.
Jag tror tillika att Rangers, som rimligen är något tröttkörda just nu, riskerar att bränna sig svårt på dessa västkanadensiska eldsflammor ikväll.
• • •
Rangers vill inte gå så långt som att säga att Viktor Stålberg har en hjärnskakning, the official word är att han drabbats av ”en huvudskada”.
Han kan i vilket fall som helst inte spela ikväll och ersätts av Emerson Etem, en yngling som haft svårt att hitta in i det system som praktiseras av Rangers.
Vad gäller Gudas propp igår verkar den inte leda till något efterspel och Vigneault är nästan lika upprörd som Tobias Pettersson över detta.
Tja, säger bloggen – den var ju på gränsen och borde nog åtminstone renderat en utvisning, men min bild är inte att han prime-träffar Viktors huvud i den sekvensen.
Jag är dock beredd att medge att Viktor vet mer om det än vad jag gör…
• • •
Vi har en tv i pressrummet som alltid står på med hög volym och enda sättet att få tyst på fanskapet när vi ska försöka samla tankar för, exempelvis, ett bloggintro är att dra ur elsladden.
Det blir min uppgift idag och tjong i medaljongen, jag får mig en stöt så jag nästan sätter mig på arslet.
Det känns som ett omen av något slag.
• • •
Slutspelet är så avlägset att det knappt går att greppa, och tabellen har fortfarande inte fått konturer värda att ta på allvar.
Men en man får väl drömma och åtminstone ett par gånger i veckan går jag in och kollar vilka som skulle mötas i första playoff-omgången om det var sluttabellen jag tittade på.
Just nu skulle det bli dessa match-ups:

•Montreal-Detroit
•Washington-Philadelphia
•Tampa-Florida
•NY Rangers-NY Islanders
•Nashville-Chicago
•San Jose-St Louis
•Dallas-Minnesota
•Arizona-Vancouver
Nästan erotiskt att fantisera om, visst är det?
• • •
Calgarys wonderkid Sam Bennett tycker jag det ska bli riktigt roligt att få uppleva live.
Av det lilla jag hunnit se, till exempel i slutspelet i våras, har han exceptionellt gott om det Ekeliw brukar kalla ”drag i bakfickan”.
• • •
En nykter Tobias P återvänder till spåret ikväll. Det betyder inte nödvändigtvis att det blir lugnare. Något säger mig att tveksamma domslut och halvbakis Pettersson är en explosiv kombination…
• • •
Förkylning monumentale verkar gå i de new yorkska medialeden. Alla sitter här och nyser oavbrutet.
Tunnisar.
• • •
Det finns de som tycker att skillnaden i kvalitet mellan Dan Girardi ifjol och Dan Girardi i år är lika stor som mellan Oasis andra och tredje album.
Men nu ska vi väl inte vara SÅ elaka.
• • •
Såvitt jag förstår är det fortfarande ingen som frågat Bob Hartley, Flames-coachen, vad han tycker om att Tårtan Tortorella är tillbaka i NHL.
Man kanske skulle smyga sig ner och sträcka fram intervjubandspelaren i afton.
• • •
Värmningen har börjat och nånstans i mörkret bakom zamboni-åken står John Amirante och laddar för sitt framträdande.
Snart kommer hockeyns egen sång.

Snyggt slut i tre-mot-tre-dramat i Vancouver.
Mrazek ser att Hästpolo åker och stryker i mittzonen, får iväg rena Bäckis-passning och snipern från de skånska slottsskogarna kommer plötsligt fri och piskar in avgörande 3-2.
Vackert.
• • •
Bucklan har gått och lagt sig för länge sedan och jag är längtar verkligen efter att få trycka ner hjässan i kudden jag också.
Av femplus-gott fläsk med löksås och lika femplus-god äppelkaka med vaniljdito blir man tydligen lika trött som hockeyspelare efter tre övertidsperioder i en slutspelsmatch.
Jisses.
• • •
I nån mån hade jag ju ändå rätt i att Flipper skulle vara inblandad i avgörandet i Bridgestone. Det var ju honom Malkin tog bort ur ekvationen med en försynt och fräck liten tripping.
Några av er arga, noterar jag, men äh – det var ju framförallt klyftigt gjort i det läget.
• • •
The Tårtan effekt dröjde till match nummer två, men nu har Blue Jackets äntligen säsongens första seger.
Jag hoppas de går ut och firar den grundligt i Denver-natten.
• • •
Imorrn är det match på Garden igen och den börjar tack vare vintertidsupplägget vid midnatt er tid.
Jag räknar med stark månghövdad uppställning i spåret!