PHILADELPHIA – CHICAGO 2-0 (Period 2)
* * *
Ja, för fan.
Det här är definitivt ett annat Philadelphia än det vi såg förra säsongen.
* * *
Nja du, Playoffwill – en gång i tiden fanns det ju de among oss som kunde få sådana beställningar uppsatta som ”rikssamtal” på hotellräkningen.
Men det är andra tider nu, allt har blivit mer ordentligt – och tråkigare.
* * *
Det verkar dumt att ta så många utvisningar som Chicago gör.
* * *
Jag borde förstått att oflytet från roulette- och crapsborden i natt skulle hålla i sig när jag försökte tippa målskyttar här…
* * *
För att göra sig skyldig till en high sticking på Viktor Svedberg måste man fan vara högt upp i tropssfären och vifta med klubban.
* * *
Det känns nästan absurt att skriva, men Flyers har inte bara en förstklassig förstemålis nu – Neuvirth är en utomordentlig backup också.
* * *
Svedberg, ja.
Under premiären i Brooklyn i fredags, var det inte nån i spåret som påstod att han skulle bli skickad till AHL i expressfart?
Men inte alls. Den nye Kjell Samuelsson spelar även ikväll – och gör det helt OK.
* * *
Fyra poäng av Erik Karlsson i Columbus.
Det betyder att det är han och Zäta som delar förstaplatsen i poängligan nu.

PHILADELPHIA – CHICAGO 0-0 (Period 1)
* * *
Ja, men vi har ju i alla fall Hento, Playoffwill, Eric, Lappen och Oscar Jansson med oss.
Så lite finblogg blir det väl då.
* * *
Skonsamt kort, men ändå väldigt värdig, ceremoni för Kimmo Timonen.
* * *
Jag vänjer mig aldrig riktigt vid att befinna mig i den här tidszonen under hockeysäsongen.
När 19-matcherna börjar på östkusten är den ju bara fyra på eftermiddagen här och så tidigt vill rätt sorts känsla helt enkelt inte riktigt infinna sig.
* * *
Finns det någon, nånstans, som inte gillar Kimmo Timonen?
Det har jag svårt att tro.
* * *
Det verkar inte som att Patrick Kane är direkt älskad i Philadelphia heller.
Kan bli en lång säsong för honom det här.
* * *
När jag nu är just här, i Vegas, hade ju det mest angenäma förstås varit att sitta i en sportsbook och se kvällens matcher på storskärm – med en liten jamare i handen.
Men jag kan ju inte svika er…
* * *
Ingen jätterolig match det här – men nog känns det som att Flyers som kollektiv har mer mer svikt i steget den här säsongen.
Om vi nu bara kunde få svar på varför det gick som det gick under besöket i Florida.
* * *
Man vet inte säkert, men detta kan mycket väl vara första gången i historien någon sitter och bloggar om hockey på klassiska Caesar’s Palace.
* * *
Zäta etta i poängligan.
Hm, nu kan det bli svårt att undvika All Star-festen i Nashville i slutet av januari.
* * *
Jag tror Panarin gör första målet i andra perren, men Wayne Simmonds kommer svara snabbt.

Som ett band jag – i alla fall ibland – gillar mer än vad världen tror skaldade en gång:
Is there anybody out there?
Jag är kvar i Vegas, men har flyttat tillbaka in i den här mer hemvana bloggen och tänkte kanske vi skulle ta och klippa kvällens duell mellan Flyers och Blackhawks.
Den visas på NBC:s sportkanal och mot alla odds återfinns den i kanalutbudet här på hotellet.
Men det bygger på att någon där ute vill vara med, så svara nu på Pink Floyd-frågan:
Är det nån där ute?

Som jag flaggade för redan i söndags:
Litet, litet sändningsuppehåll pågår i den här bloggen.
Men vill ni kan vi umgås i alla fall. Jag är nämligen i Vegas och bevakar demokratisk primärvalsdebatt och kör i den andra bloggen istället.
https://bloggar.aftonbladet.se/bjurmansnewyorkblogg/
Titta in och säg hej, men försök låta bli att BARA prata hockey där…

NY RANGERS – COLUMBUS 5-2 (Slut)
* * *
Ja, vad skrev jag i introt om att jag skulle få jobba som ett litet as en natt när alla lag utom Kings och Jets var på banan?
I Sanning.
Jag har nu gjort intervjuer med, och skrivit referat om, Oscar Lindberg, Henke Lundqvist, Zäta, Filip Forsberg, Mojo Johansson och Gabriel Landeskog – samt trummat ihop en Jagr-vinklad sammanfattning av ytterligare några matcher.
Excuse me while I kiss the kudde nu, som Jimi Hendrix skaldade.
* * *
Pete DeBoer efter att hans hajar smaskat i sig också Anaheim:
– Det var ett statement från vår sida: San Jose Sharks är tillbaka och vi är på riktigt.
Det kallar jag bra citat.
* * *
Under söndagskvällen är det bara en match, mellan Senators och Canadiens, och efter fyra raka nätter i de raka puckarnas tjänst tar jag en paus då (fast jag sitter här och kommentatorsspåret är öppet, för de som känner sig manade).
Den pausen fortsätter sedan under både måndagen och tisdagen, för då är jag på valuppdrag för nyhetsredaktionen.
Men senare i veckan åker vi igen.

Det är på hårstrået Oscar piskar in tredje baljan i slutet, men han får nöja sig med två – och det faktum att Rangers tar tredje raka.
För det är slut och 5-2 blir det.
Mer om nån timme eller så.

NY RANGERS – COLUMBUS 4-0 (Period 2)
* * *
Showen har kommit av sig på Garden – som shower tenderar göra när det går så lätt som det gjorde för Oscar Lindbergs lag i början.
Blue Jackets försöker komma in i handlingen och naglar sig långa stunder fast i Blueshirts-zonen men The King firar verkligen 10-årsjubileum.
Den desperata fotbollsräddningen här i slutet, när pucken studsar galet och det egentligen ÄR mål i öppen kasse…den är värd ett helt eget firande.
Den hör till de mest spektakulära under de här tio åren.
* * *
Rangers har fram till alldeles nyss inte fått ett powerplay på hela matchen och jag tänker att vi ska pika Tobias om att de såklart är Tanner Glass-effekten; Jackets vågar inte ta sig några friheter när han är med.
Men så får de till sist ett numerärt överläge och det hinner pågå i åtta sekunder och sen har Brassard gjort 4-0 och det förklarar kanske varför det inte är nån bra idé att ta utvisningar mot New York-laget sån här kvällar.
* * *
Verkligen beklagligt att inte Svenska Fans-Viberg är med på twitter ikväll.
Inte nog med det som händer i Sunrise – jag hade, noterar jag i pausen, kunnat rapportera att Craig Berube sitter på pressläktarraden ovanför bloggen, utsänd av USA Hockey.
Det hade funnits en hel uppsättning hälsningar att framföra, gissar jag…
* * *
Förlåt, Emil. Men så går det när du börjar tala om must, det blir kortslutning i centrala nervsystemet då.
* * *
Kedjan med Zäta, Apfelstrudel och wonderkid Larkin verkar det inte vara några större fel på.
Men UllBRANDS killar är ännu vassare just ikväll.
* * *
Luke Wilson, skådisen, får äran som första kändis inzoomad i jumbotronen för säsongen.
Som bloggen känner igen i alla fall. Det var nån donna som fick vinka i förstaperren också, men dom jag inte har koll på räknas givetvis inte.
* * *
Själv har jag alltid tyckt att Schlemko framförallt är ett väldigt egenartat namn. Slemko, liksom. En sån vill man inte gärna föreställa sig!
* * *
Nu har skyttekungen Lindberg – etta i poängligan! – 20 minuter på sig att fullborda sitt hat hat trick.
Det kommer.

NY RANGERS – COLUMBUS 3-0 (Period 1).
* * *
Herregud, jag skojade ju bara när jag undrande om vi om tio år får sitta och vara lika nostalgiska över Oscar Lindbergs debut i Rangers som vi idag är över Henkes.
Men nu vetifan.
Han inte bara gör som i säsongspremiären mot Blackhawks i onsdags och scorar så fort han touchar pucken.
Fyra minuter senare brakar han in fjärde målet för säsongen också – och därmed leder rookien från Skellefteå nu NHL:s målliga.
Som vi sagt i den här bloggen sedan urminnes tider:
Ojvoj!
* * *
Det är rätt mycket ”ojvoj” över hela inledningen.
I princip fortsätter det bara som under Rangers häpnadsväckande 77-sekundersvändning i Nationwide i slutminuterna igår.
De attackerar vilt och allt går in och efter knappt sex minuter står det 3-0.
Många öppna munnar på pressläktaren då, kan jag säga.
* * *
Henke firar tioårsjubileum med ett par riktiga världsklass-räddningar. Ja, en är så formidabel att pucken känner sig hedrad och vill stanna i svenskens utrustning.
* * *
– Kommer du använda ordet ”preludier” idag, frågar Eken när han helt överraskande slår sig ner på stolen intill i pressrummet.
Självfallet.
* * *
I bloggens season preview tror jag bestämt att jag skrev att Blue Jackets backuppsättning visserligen inte är så namnkunnig men också utvecklats till en solitt och pålitligt kollektiv.
Efter den här perioden är det som att jag vill skriva en insändare till mig själv och skälla om att jag helt uppenbarligen inte vet vad jag talar om.
* **
Efter Vigneault är det Uffe Samuelsson som föräras mest högljudda ovationer när de under preludierna – skonsamt kortfattade – presenterar coach-staben.
De enda från Fagersta som varit med om något liknande är The Hives.
* * *
Hällegerd – kan inte Hynes få mer än EN match innan du börjar varva med motorsågen.
Jag tycker du ska rikta några pilar mot schemaläggarna istället. Det är taskigt att låta Devils få börja med en back-to-back och bara ett dygn efter premiären tvingas upp mot ett Washington som gör sin första match.
* * *
Tobias Pettersson har polare på plats på Garden.
Det är i alla fall en som lyckas perforera det allmänna sorlet med ett väldigt eftertryckligt ”buuuuu” när Tanner Glass under – just det – preludierna kommer ut på isen.
* * *
Kan någon vara vänlig och bistå med en mer utförlig beskrivning av vad som händer mellan Panthers och Flyers?
Jag menar…vad fan?
* * *
Ullmark, är det för att vara elak du nämner julmust?
Det finns inget jag saknar mer från Sverige – ja, ihop med Piggelin är det nog det enda – än must.
* * *
Får vi se en Oscar Hat Trick fullbordad?
Skulle inte alls förvåna, säger jag och tar periodpaus-prilla.

Det vore magstarkt att påstå att Manhattan denna soliga oktoberlördag står i högstämd givakt för att New York Rangers begår hemmapermiäri The Wooorld’s Most Famous Arena.
Hockey har inte riktigt den statusen i den här stan – och Rangers blir en verklig angelägenhet i bredare folklager först när de tränger djupt in i slutspelet.
Men lite förväntan går det allt att ana i den milda höstluften.
Lite laddning.
Lite nerv.
Det är trots allt Broadways own Blueshirts som efter två segrar bakom fiendens linjer kommer hem för en första show för året framför sina måhända – jämförelsevis – fåtaliga men passionerade fans.
Så bloggen fröjdas och samlar sig till en yster live-tango i det som också är hans säsongsdebut i hemmahallen.
Ni följer väl i dansen i den fina lördagsnatten?
* * *
It was twenty years tonight, sjunger Beatles som bekant i den berömda sången och den frasen har gått på repeat i min hjärnsmet sedan jag vaknade i förmiddags.
Fast det var inte tjugo år sedan.
Bara tio.
Som Henrik Lundqvist gjorde sin allra första match med New York Rangers alltså.
Det är inte exakt på dagen heller; det var 8 oktober 2005 han debuterade, borta mot New Jersey i gamla Meadowlands – men ändå.
Ett tioårsjubileum är det och det firar vi givetvis ikväll.
* * *
Efter avslutat efter-matchen-jox igår kväll visade det sig att det inte bara är smidigt att ta sig mellan östra Manhattan och Barclays på tunnelbaneräls.
Jag var hemma på en dryg kvart med taxi också.
Idag, däremot, tar det en förbannad, stillastående evighet att korsa Manhattan i Columbus Day Weekend-trafiken.
Så det där med att Garden skulle vara bloggens naturliga hemmahall är kanske inte hugget i sten….
* * *
Jag var inte med ute i Continental Airlines Arena den där kvällen för ett decennium sedan; varken jag eller dåvarande Sportbladet-chefer hade förstått vad det var för slags saga som skulle få sin början när Frölundas 23-årige keeper klev in i National Hockey League.
Däremot såg jag när han bärgade sin allra första seger, mot samma New Jersey fast på hemmaplan, fem dagar senare.
Det var min premiär som ackrediterad på Garden och det som nu blivit vardag – alltjämt jäkligt fascinerande vardag, men likafullt vardag – var helt nytt.
Jag visste ingenting, kände ingen, förstod inte hur någonting fungerade, visste inte var jag skulle gå för att komma till pressläktare eller in i omklädningsrummet eller ens ut på åttonde avenyn efteråt.
Det var fantastiskt.
Och i och med det är det ju detta ett tioårsjubileum även för mig.
Ni som följer matchen med brända och destillerade drycker tillhands kan ju höja ett glas i den mörka natten.
* * *
Det står en något luggsliten karaktär, inte helt olik Bubbles i ”The Wire”, och trycker på trottoaren tvärsöver gatan från pressentrén när jag kommer ångande under eftermiddagen.
– Want speed, väser han precis som jag passerar.
Just då är jag så upprörd över trafiken på 34:e gatan att jag nästan svarar ja.
Fast det är väl egentligen valium jag skulle behöva.
* * *
Jag frågar Larry Brooks om han minns Henkes debut och självfallet gör han det.
– Övertidsförlust, 3-2, var det inte så?
Jo.
Och när användas smeknamnet ”King Henrik” första gången i New York Posts gloriösa spalter?
– Det var tidigt, efter att han hållit sin första nolla, mot…det kan ha varit Florida Panthers.
Visst.
17 oktober mot Panthers. På Garden. Han stoppade 23 skott, Rangers vann med 4-0 och Jaromir Jagr gjorde två mål.
Jag var där då också och vid det laget hade cheferna i Stockholm hunnit bli lite upphetsade så jag fick leverera hela uppslag om hur Garden hade förälskat sig i den nya svensken och börjat skandera ”HEN-RIK, HEN-RIK, HEN-RIK” när han stod för särskilt svettiga ingripanden.
Ett dygn senare kunde jag också rapportera att New Yorks främste hockeyskribent hade döpt honom till ”Kung Henrik…”.
* * *
I Brooklyn igår klev det in en bunt ruffiga Isles-fans i presshissen före matchen och när de såg mig utbrast de:
– Oh, här är det bara ”suits”.
Det tog så hårt i mitt gamla punkhjärta att jag ett tag överväger att dra på mig jeans och t-shirt idag, ett gammalt Ramones-fan kan knappt tänka sig något värre än att bli kallad ”suit”, men…nä.
Det är NHL, det är opening night på Garden, det är Henke-jubileum.
Då måste man vara lite sharp.
* * *
Redan när det stod klart att Columbus skulle komma hit under andra delen av en back-to-back och således inte ha någon morgonvärmning – för det har inga lag då – suckade jag frustrerat över att det ska vara så svårt för bloggen och den eminente Alexander Wennberg att nånsin få kontakt.
Men det räcker inte med utebliven morning skate, Chris Kreider tacklade sönder honom igår så Alexander är överhuvudtaget inte med på resan till New York och chanserna att äntligen få prata med honom återigen reducerade till noll.
Det är nåt slags voodoo inblandad här.
* * *
Ber den svensk om ursäkt som igår bad en vakt gå till mig och fråga om jag hade tid att vara med på en bild.
Det var bara trekvart kvar till matchstart och jag slet med ett jobbigt intro; då är jag för stressad och adrenalinstinn för att kunna vara med på sånt.
* * *
Det är nästan så jag börjar undra om vi om ytterligare tio år kommer att sitta och rejva nostalgiskt även om Oscar Lindbergs första matcher med Rangers.
Han har ju haft en sensationell öppning på säsongen och smackade, med utomordentlig precision, in sitt andra mål igår.
Mig förvånar det inte alls om det kommer mer ikväll, han måste ju introducera sig för hemmafansen också.
* * *
I gengäld får vi se Wild Bill William Karlsson på Garden-isen, han kliver in i Blue Jackets-uppställningen i Wennbergs frånvaro.
Kul, jag är svag för artister med hans oförvägna stil – han kallas ju inte Wild Bill utan anledning.
* * *
Apropå morgonvärmningar har Rangers fortfarande inte haft någon under inledningen av säsongen och när Vigneault får frågan om varför säger han aldrig varit fan av morgonvärmningar och vadå, det brukar generera euforiskt jubel från medialägret.
He he, jo, hockeyskribenter på bortaresor uppskattar att de inte behöver gå upp redan i ottan efter…ja, låt oss kalla det trevliga trevlig samkväm på stan.
* * *
Räknar med sjudande aktivitet i spåret under natten, för det är en av säsongens mest intensiva omgångar som pågår, med 28 lag av 30 in action.
Räknar också med att jag av samma anledning får jobba som ett litet as med referat och intervjuer framåt småtimmarna.
* * *
Det ligger små cupcakes och väntar vid varje plats på pressläktaren i afton.
Vilken fin premiärmuta.
Synd att jag kommit över min Sex & The City-mani och inte längre faller ut i Carrie-monologer när jag smakar såna.
* * *
Blue Jackets tog i med hårdhandskarna igår – vad nu hårdhandskar är; varför säger man så? – och tydligen överväger Vigneault att replikera genom att trycka in Tanner Glass i laguppställningen.
Låt inte mig hindra er från att uppfatta det som ett begåvat drag.
* * *
Ok, en ny säsong på Garden börjar härmed.
Låt oss hoppas att den är starten på lika omvälvande och roliga saker som den tog sin början i oktober 2005.

NY ISLANDERS – CHICAGO 2-3 (Slut, OT)
* * *
Så, NHL:s flagga är slutligen planterad i Brooklyn.
Det bli bra när allt satt sig – för Islanders såväl som för de som ska titta på dem – och back-to-Nassau-rörelsen kommer självdö.
Det förstår ju alla ni som nu tittar på det lilla bildspel som avslutar säsongens första liveblogg.
Vi hörs från Rangers hemmapremiär Garden kommande natt.