Erik Karlsson har sina andra Norris Trophy!
Mer kommer om detta, jag lovar!

Selke går till Bergeron – igen.
Tråkigt, han hade ju en relativt halvdan säsong med ett lag som inte precis rosade marknaden.
Ge det till Kryckan nån gång, för fan!

The Carey Price sweepstakes har börjat.
Han vinner Ted Lindsay Award – det pris spelarna såklart värderar allra högst
Det är skillnad på att belönas av fellow hockeyspelare och korpulenta journalister….
* * *
Jag missade namnet, men värden – visst är det han som spelade snut i första ”Hangover” och gav the wolfpack elektriska stötar i den fantastiska scenen på polisstationen?
Bra är han i all fall – i synnerhet för att vara ett NHL-evenemang….

Hockeyspelare gör det tillsammans.
Det är hela grejen med sporten vi tillber och avgudar i den här bloggen.
Samarbete.
Kollaboration.
Kollektiva ansträngningar för att uppnå gemensamma drömmar.
Så egentligen är den gala som den vi nu ska se i Vegas – NHL:s egen Rockbjörnen! – en anomali.
Under dylika happenings premieras ju individerna. Soloartisterna. Enmansshowerna.
Och ändå:
NHL Awards är den perfekta slutklämmen på säsongen.
För kollektivet utgörs av individer och vissa av de individerna är mer omistliga än andra.
Eller rättare sagt – utan enskilda hörnstenar, stöttepelare och klippblock av en viss kaliber skulle framgångsrika kollektiv aldrig uppstå.
Så rulla ut röda mattan, tänd Sin Citys skarpaste spotlights och låt trumpetstötarna ljuda över öknen.
Det är dags att hylla de största solisterna i världens bästa sport.
* * *
Jag firade födelsedag igår och gjorde det grundligt – som sig bör i en stad som rests ur den heta ökensanden enkom som hyllning till underhållningen, muntrationen och sorglösheten.
Exakt när jag kom tillbaka till rummet på Cosmopolitan är inte helt utrett, men solen lyste och plånboken värkte i bakfickan.
Så ha lite fördragsamhet om jag under den här livesändningens gång i verbal mening kanske inte har samma klipp i steget som en Tampa-trilling.
* * *
De flyttar runt den här galan som John Tortorella stuvade om i Rangers kedjeformationer.
Första gången jag bevakade den, när Lidas vann sin sista Norris, höll vi till på Palms på West Flamingo. Nästa gång – 2013 – satt vi på Wynn och flämtade i hettan. Och nu är det MGM Grand och dess Garden Arena NHL tagit över.
Inte mig emot, jag gillar att se mig om – och det här är en riktig arena där alla som varit nåt de senaste 25 åren nån gång uppträtt. Stones, Springsteen, Madonna, Elton John, Cher…you name them.
Dessutom var det just här, mitt på golvet, som Mike Tyson bet Evander Holyfield i örat för 18 år sedan
Holy ground.
* * *
Det verkar som att herr kommissionären också var ute och hade lite kul i natt.
Han ger i alla fall ett något skrynkligt och raspigt intryck under en presskonferens han håller efter förmiddagens Board of Governors-möte.
Det hindrar honom inte från att brejka nyheten att NHL nu i formell mening inlett expansionsprocessen.
Det innebär inte att nya lag med hundra procents säkerhet kommer att spela i ligan om några år, men de som känner sig hugade – och har 500 miljoner dollar över; det är vad det kostar att bli medlem i NHL 2015 – kan ansöka om att få ansluta ett nytt lag.
Att nyheten – helt väntad, för övrigt – presenteras i detta Nevadas Babylon är självfallet ingen nyhet,
Det första nya laget – Black Knights, tror vi – kommer att spela i den flashiga hallen som börjar ta form strax bortanför Strippen, mellan megaresortsen New York, New York och Monte Carlo.
Premiärsäsong:
2017-2018.
* * *
7 september 1996 gick Tyson en annan match i MGM Grand Garden Arena, mot Bruce Seldon.
Senare samma natt mördades en av åskådarna i en drive-by-shooting i hörnet Flamingo och Koval.
Tupac Shakur hette han.
* * *
The Price is right, verkar det som.
Kvällens gala kan mycket väl bli en grand slam för Carey Price.
Montreal-målisen tippas vinna både Hart Trophy, Vezina Trophy och Ted Lindsay Award – priset NHL-spelarna själva delar ut.
I så fall är han största stjärnan i Vegas sedan Elvis gjorde comeback på Hilton 1968.
* * *
Jag kan inte riktigt släppa att NHL:s ”expansion fee” ligger på 500 miljoner dollar.
500 miljoner!
Det är besinningslöst mycket pengar.
* * *
Det svenska hoppet står till Erik Karlsson.
Han är ju, ännu en gång, nominerad till en Norris Trophy – tillsammans med PK Subban och Drew Doughty.
Kategorin har länge beskrivits som den mest öppna och det intrycket stärktes under en intensiv debatt vid en bardisk på Cosmo igår.
Alla tre nämndes som helt säkra favoriter av tunga och välrennomerade mediaprofiler…
* * *
– Har det lugnat ner sig nu, frågade en Chicago-reporter när Jonathan Toews slog sig ner på ett podium under mediadagen igår.
Hawks-kaptenen satt tyst en stund, grimaserade illa och sa:
– We’re in Vegas, aren’t we?
Vi är ju det.
* * *
Henrik Lundqvist kan vinna också – i Foundation-kategorin.
Men tyvärr är han inte på plats.
Jag erbjuder mig härmed att gå upp och hämta priset å min landsmans vägnar och lovar att i så fall inte ens använda uttrycket ”fuck” i mitt tacktal…
* * *
Ni behöver inte anstränga er för att lokalisera eder bloggbiff under kamerasvepningarna över läktarna, för jag är inte där.
Media sitter, som alltid, i ett konferensrum nånstans i environgerna och följer evenemanget på tv-skärmar.
Åh, the glamour.
* * *
Nej, jag har inte sett några stjärnor bland spelborden de gångna nätterna.
Jiri Hudler stod och tittade nyfiket på ett Crapsbord på Bellagio i förrgår, men det var allt.
* * *
Det bästa med de här Vegas-galorna är att de börjar så tidigt.
Lokalt är klockan de facto bara fyra på eftermiddagen när vi brakar igång – och vid sex är det över,
Så det finns gott om tid för extracurricular aactivities efteråt…
* * *
Okej, vi tar väl och åker då.
Exakt vad det här blir för slags blogg vet jag inte, men jag tror att jag kommer uppdatera rent frekvent.
Häng med!

Greetings from Las Vegas!
Här råkar bloggen befinna sig just nu – och under galan här på MGM Grand Garden Arena i morgon natt (01.00, er tid) blir det live-tagning.
Till dess får ni studera lite bilder.

CHICAGO – TAMPA 2-0 (Slut – Chicago Stanley Cup-mästare)
* * *
Jag trodde nog innerst inne att jag vid det här laget återigen skulle sitta i tikibaren i downtown Tampa och tala lugnande till en Younblood Ekeliw försatt i ett tillstånd av besinningslös euforia inför Game 7.
Inget i den hockey som spelades de två sista matcherna indikerade i och för sig det.
Men ödet…ödet ville en resa till down south, kändes det som.
But nope.
Istället är jag fortfarande kvar i Chicago.
Under ovädret igår ställdes nästan alla flygningar mellan Chicago och New York in, så allting är uppbackat idag och alla plan på en av de mest trafikerade rutterna i hela landet fulla.
Jag får åka hem imorrn istället och för all del, det finns värre städer att fastna i än Chicago.
Men det är som vanligt den här dagen.
Alla som hållit ihop i två veckor – i vissa fall månader, om räknar hela slutspelet – sprids för vinden och åker hem till sitt.
Att då bli ensam kvar känns lite tomt och vemodigt och bittert.
Om vi ändå just parkerat vid ett av de där borden nere vid kanalen i den varma Tampa-kvällen, fått in ett par hinkar Miller Light och hört palmkronorna rassla i vinden…
Ah, next year.
* * *
Jodå, Chicago ställde till med partaj så det riste i hela Illinois i går natt.
Vi kom i och för sig aldrig till de kvarter där festens högsta Richter-siffror uppmätts, men det som hände på gatorna runt mediahotellet räckte bra.
Bilförare låg på tutorna kvällen lång, ”Let’s go Hawks”-ramsorna ekade mellan skyskraporna och på barerna på Hubbard Street satt klackarna så hårt i taket att de nog aldrig går att få loss igen,
Och det är bara början.
Som Yellbear sa på isen när han stod med sonen Theo i famnen och bara myste:
– Nu ska vi ha fest i en vecka och det finns inte många städer som det är bättre att gå ut och ha roligt i än Chicago.
Nej, sannerligen.
* * *
Det var, förstås, förkrossade Tampa-spelare som satt och stirrade tomt framför sig i omklädningsrummet efter den avslutande 2-0-torsken.
– Det känns som jag har svikit Brenden Morrow och Rick Bowness (den assisterande coachen, som förlorade även med Vancouver 2011). Jag kunde inte göra mål, sa till exempel Steven Stamkos med darr i stämbanden.
De mådde säkerligen inte mycket bättre när de satte sig på planet och flög hem tidigare idag, men när de landade för några timmar sedan måste de första leendena sedan slutsignalen i går spruckit upp i de ärriga, blåslagna nunorna.
För trots den gruvligt plågsamma förlusten hade uppemot 500 fans samlats vid privat jet-terminalen på flygplatsen för att hylla dem och tacka för en fantastisk säsong.
På plakaten som hölls fram som i en allé när de körde ut från bilparkeringen kunde de tappra förlorarna läsa saker som:
Bolts Fan Forever
Hold Your Heads High! We’re Proud Of You!
Always The Thunder!
Proud Of You!
I Believe In This Team!
Den som skrev det sista – I believe in this team – har all anledning att göra just det.
Spelarna själva kommer inte finna någon tröst i den sanningen på länge än, men pojkar blev män under den här processen och nästa år är de redo att ta ett steg till.
Jo, jag är rätt övertygad om det.
Ibland kan en riktig snyting djupt in i slutspelet vara exakt vad som behövs för ge ett så talangfullt lag den sista pushen.
Känslan är densamma som när Pittsburgh förlorade finalen mot Detroit 2008, i Game 6 – och sedan kom tillbaka och slog samma motståndare året därpå.
* * *
Jag såg det live och det var rörande nog, men det är först via tv-bilder idag jag kunnat iaktta scenen när Kimmo får bucklan av Toews mer ingående och satan:
När han sträcker den över huvudet och bara skriker rakt ut är det många decenniers uppdämd längtan som får sitt utlopp.
Så vackert.
* * *
Usch, Strålle och Brian Boyle alltså.
De har nu förlorat två finaler i rad.
Det måste svida något alldeles oerhört.
Men de får göra en Marian Hossa.
Han förlorade också två i rad, med två olika lag, 2008 och 2009.
Sedan kom the sweet reward 2010.
* * *
Det började regna in bilder från gryningen i Russnäs så fort slutsignalen hade gått och såvitt jag förstår var hela byn – ung som gammal, människa som ko – uppe och firade att bygdens store son vunnit igen.
– Ja, kolla, det där är vara kusiner, sa Yellbears storebror när jag höll upp mobilen och visade.
Om en dryg månad får de – kusinerna, grannarna, korna – se bucklan för tredje gången.
– Ja, jag vet inte om de börjar tröttna på jag kommer hem med den hela tiden, skrockade Niklas igår.
Knappast.
Det har ju blivit en av de stora sommartraditionerna på småländska höglandet.
* * *
Fan också, jag tappade bort den rosa slipsen under efterfesten igår.
Nu måste jag hitta en ny, lika spektakulär att bära på de största matcherna.
Keons Elvis-tema känns rätt lockande.
* * *
Bucklan kommer till Stockholm också – både Johnny O och Kryckan Krüger ska visa upp på den på viktiga platser i huvudstaden för andra gången.
Men Joakim Nordström då?
– Åh, jag ska definitivt ta hem den till Tyresö, jublar han.
Tyresö kan således börja ladda.
Viktor Svedberg, som tornade över precis alla under firandet på isen, har dock inte tänkt så långt ännu.
– Nä, det vet jag verkligen inte, sa han med världens lyckligaste leende medan jag stod och sträckte mig med mobilen som jag vanligtvis bara sträcker mig när jag ska ha ner kakburken mamma försöker gömma högst upp i kökshyllorna om somrarna.
* * *
Tyler Johnson spelade med bruten handled, Biskopen med sträckt ljumske och Kucherovs axel var ordentligt uppfuckad efter mötet med stolpen i lördags.
Det hjälpte inte, om man säger så.
Men det är , om man nu också ska vara lite kritiskt, långtifrån hela förklaringen till att Bolts när det verkligen inte fick hända för första gången på hela säsongen förlorade tre matcher i rad.
Stamkos sanslösa impotens i avsluten betydde också en hel del – liksom Jon Coopers tama Bengt-Åke-coachning i slutet av matcherna.
Att han inte kunde pumpa sina demolerade toppforwards oavbrutet må vara hänt, men för fan – vad gjorde Sustr och Carle på isen de sista fem-sex minuterna?
Då skulle Victor ha spelat i princip hela tiden, som Duncan Keith, och så är det faktiskt bara med det.
* * *
Vemodet här på det övergivna mediahotellet är ändå hanterbart.
Redan nästa vecka samlas åtskilliga av oss som har bevakat finalen vid pumparna i Vegas för Awards Show och då blir det garanterat åka av igen..
* * *
Jag hade precis sträckt fram mobilen och skulle börja intervjua Kryckan i kaoset på United-isen, men det var ytterligare en släkting som skulle ha en kram först.
Mormor.
Det är så många ljuvliga scener som utspelas under det där firandet.
* * *
Till och med Showtime Kane ruskade på huvudet i beundran åt Vigge Hedmans final.
– Han är verkligen speciell back. Han har hela serien igenom gjort mig frustrerad och fått mig att åka och omkring och prata med mig själv, hette det i intervjuer igår.
Det är inget Vigge bryr sig ett skvatt om just nu, men såsmåningom kommer han vara stolt över så fint beröm från det hållet.
* * *
Jag försökte hylla Johnny O för att han räddade kvällen med brytningen när Kucherov kom fri precis i början, för hade Tampa tagit ledningen där är det mycket möjligt att jag verkligen suttit i tikibaren just nu, men den ärrade stockholmaren – coolast av alla under isfirandet – kom först inte ens ihåg vilken sekvens jag menade.
– Jaha…det där läget. Men då hade jag ju först gett honom friläge också, sa han och ryckte på axlarna.
* * *
När min vän Juha efter det som skulle visa sig bli karriärens sista förmiddagsvärmning frågade Kimmo om han hade sovit under natten svarade den finländske legendaren att jodå, viss hade han det.
Men när han efteråt hittade sin landsman i kalabaliken erkände han:
– Jag ljög för dig i morse. Jag sov ingenting igår natt.
Ha ha.
* * *
Ekeliw?
Han var förstummad av sorg igår, men trots att han nu får gå och dra i Tampa i flera dagar helt i onödan har han gaskat upp sig hyggligt.
– Ah, jag känner ändå trevliga människor och vi har haft bra, peppande snack idag, säger han på telefon och låter riktigt redig.
* * *
Yellbear junior, tvåårige sonen Theo, var med på isen igår också.
Han charmade alla när han pussade på pappa, ryckte i tv-mikrofoner och tittade förundrat på allt som pågick runtomkring.
Det var bara när han sattes i skålen ovanpå Stanley Cup-bucklan Theo blev lite gramse.
Han såg faktiskt nästan lika missnöjd ut som pappa när han får dumma frågor av journalister…
Intill stod samtidigt fru Yellbear, Elina, och lyste av glädje.
– Tredje gången…det är otroligt. Men jag kände på mig att de skulle vinna hemma den här gången och det sa jag åt Niklas innan de började också.
Man ska lyssna på spelarfruarna, det är oftast de som vet allra bäst.
* * *
Jag tippade att Chicago skulle vinna med 4-2, men det var jag inte precis ensam om.
Tvärtom var det nog allra vanligaste profetian i bloggens ”Stora Finaltipset” för ett par veckor sedan.
Här är alla som satte 4-2.
Filip Forsberg
Nicklas Bäckström
Niklas Kronwall
Kenta Nilsson
Johan Garpenlöv
Kristian Huselius
Patric Hörnqvist
Pär Mårts
Jonas ”Monstret” Gustavsson
Pelle Bäckman
Kevin Allen, USA Today
Isabel Boltenstern
Ulf ”Lill Pröjsarn” Nilson
Peter Popovic
James Mirtle, TSN
Douglas Murray
Calle Johansson
Linus Hugosson
Joakim Andersson
Johan Franzén
Niclas Viberg
Niklas Eriksson
Kevin Dupont, Boston Globe
Philip Bjuresäter, Svenska Fans
Johan Hedberg
Ricard Persson
Bruce Garrioch, Ottawa Sun
Öystein Jarlsbo, VG
Niklas Persson
Valentina Lizana Wallner
Daniel Breitholtz
Steve Zipay, Newsday
Mike Helber
Hans Abrahamsson
Malin Fransson
Andrew Gross, Bergen Record
Peter Sibner
Larry Brooks, NY Post.
Ken Campbell, The Hockey News.
Håkan Södergren
Magnus Pääjärvi
Greg ”Puck Daddy” Wyshynski
Henrik Ek
Kjell Samuelsson
Chris Kuc, Chicago Tribune
Gustav Nyquist
Dave Lozo, Bleacher Report
Björn Nord
Niklas Holmgren
Pat Leonard, Daily News
Petter Rönnqvist
Tony Johansson
Niclas Schaub
Chris Härenstam
Dennis Everberg
Pontus Wernbloom
Håkan Andersson
Carl-Johan Goth
Göran Sundberg

Sedan var det några som bara sa ”Chicago” också och de förtjänar förstås inte samma beundran, men de ska ändå nämnas.
Danijela Rundqvist
Henrik Lundqvist
Pudding
Anders Kallur
Ankan Parmström
Mike Zeisberger, Toronto Sun
Erik Granqvist
Jacob Markström
Curre Lundmark
Per-Ragnar Bergqvist
Patrik Berglund
William Karlsson
Christer Rockström
Fredrik Sjöström
Patrik Nemeth
Dick Axelsson
Christer Abris
Jarkko Päiviniemi
* * *
Kanske mest rörande på United-isen när sen kväll började gå mot natt igår:
Clint Reifs och Steve Montadors närmaste var med och firade.
Väldigt fint av Blackhawks att bjuda in dem.
* * *
Media får inte längre komma in i vinnarnas omklädningsrum efter Stanley Cup-finalen och det är bara bra det, annars hade jag haft en champagne-indränkt kostym att försöka packa på något vis nu.
Men jag passerade utanför Hawks-kabyssen på väg mot mediaentrén några timmar efter slutsignalen och där var doftväggen densamma som utanför alla sådana rum den sortens kvällar.
Det luktade cigarr, champagne, öl – och triumf.
* * *
Jaha, finalen är avgjord och säsongens sista matchintro skrivet.
Men ännu är bloggen inte klar för i år.
Vi ska ha awards och draft och free agency också – och sedan den stora sammanfattning då till exempel Årets Kommentator utses.
Så vi hörs och ses snart igen, min vänner.
Tills dess – några sista finalbilder.

CHICAGO – TAMPA 2-0 (Slut)
* * *
Bloggen har fått äran att, tillsammans med övriga murvlar, kliva ut på åtskilliga NHL-isar efter avslutade Stanley Cup-finaler.
Men upplevelsen har nog aldrig varit coolare än i The Madhouse ikväll.
Att ramla runt bland nyblivna mästare från Chicago, medan praktiskt taget alla 22 000 vilda hemmafans står kvar på läktarna och bara skriker, det är riktigt omtumlande.
Det finns faktiskt bara ett ord:
Ojvoj.
* * *
Det är i skrivande stund lite panik, jag har sprutat hem texter till redaktör Björkman, och hade hoppats hinna sitta här och filosofera i bloggen en stund – men nu kommer NHL-personal och skriker om att sista bussen tillbaka till stan går om en kvart och den vill jag ogärna missa, då blir jag kvar.
Så kan vi säga att det är okej att jag sticker och hinner få se åtminstone lite av den historiska festen i Chicagoland – och sedan återkommer med mer matig sammanfattning , plus bilder, i morrn?
Vore schysst.
Ett par saker bara:
•Fantastiskt rörande att se Toews lämna bucklan till Kimmo. Snacka om värdig slutpunkt på en fantastisk karriär.
•Duncan Keith var given Conn Smythe-vinnare.
•– Vi är som bröder och känner sån kärlek för varandra, säger den historiske Yellbear om sina lagkamrater när jag hittar honom i yran på isen.
Bara han säger så lysande saker.
•Tampa kommer tillbaka – förmodligen redan nästa år.
Okej, mer imorrn – hoppas ni tycker det är okej.
Det finns en hel del att läsa på sportbladet.se tills dess…

Chicago Blackhawks är Stanley Cup-mästare 2015.
De vinner den avgörande matchen med 2-0 – och tidernas fest har just utbrutit i Chicago.
Nu ska det bli ceremoni, men plötsligt kommer uppgifter om att bucklan kan vara försenad!
Jag tyckte mig ju känna hur den fick stämningen i hallen att förtätas redan i eftemiddags…
Präktig skandal om de inte fått hit den i tid.
Oavsett:
Stort grattis till Chicago.
Nu ska det skrivas mycket och slutrapport kommer sist.

CHICAGO – TAMPA 1-0 (Period 2)
* * *
Som mästerkommentatorn Jim Hughson sa till bilderna i den emotionella Stanley Cup-trailern för två år sedan:
This is the stuff you see with your heart and your stomach. I wish it’d never end!
En sån fantastisk hockeymatch.
En sån infernalisk kamp.
En sån furiös fart.
En sån makalös demonstrationen av den oändliga, otsoppbara viljan som bor i hjärtat på hockeyns största krigare.
Jag önskar verkligen att det aldrig tog slut…
* * *
Att det fortfarande är mållöst när det gått 17 minuter av andra perioden känns helt absurt.
Men då kommer det:
Du-du-du-du-du-du-du-du-du-du-du-du-du!
Duncan Keith stormar fram och plaskar in en juicy retur.
Jublet som följer hörs till månen, det är jag övertygad om.
Inte är det ologiskt heller.
Tampa har haft sitt, men Chicago har haft ännu mer och tidvis etablerat ett tryck så djävulskt att känns som att de blivit besatta av demoner.
Nu är drömmen nära…
* * *
Gör Steven Stamkos inte mål på lägen som de han öppnar mittperioden med – när han kommer helt fri och hinner stanna upp framför kassen – då gör han aldrig mål.
Det är sinnessjukt bra gjort av Crawford också – han har varit rena Conn Smythe-målisen senaste två matcherna – men en elitskytt av Stammers kaliber ska inte kunna missa där.
Ska inte.
Man tar sig för pannan.
* * *
Det är tillika bara logiskt om det är just Duncan Keith som får avgöra den här finalen.
Han har varit bäst och kommer få sin Conn Smythe.
* * *
Strålle, Strålle, Strålle…det skottet i luften kan komma att följa honom hela sommaren.
* * *
Från Tampas lummiga förorter, där hans svenske kompis Sami bor, meddelar Ekeliw att han, trots en puls på 700, har det bra.
– Riktigt skön soffa att hänga i, Lightning-prylar överallt och så är det ett skönt gäng här. Bland annat en tjeck som heter Ondrej. Det är sant!
Då kan det ju inte gå annat än bra.
* * *
Måljubel förresten…trycket i åskådarsvrålen när Hawks MISSAR sina chanser är högre än jublet vid mål i de flesta hallar.
* * *
The boards are alive tonight – som motorvägen i Springsteens ”The Ghost of Tom Joad”.
Watch it, Biskopen.
* * *
Från Russnäs har det däremot inte kommit några rapporter ännu.
Men jag utgår från att hela byn är vaken och att ”Chelsea Dagger” ekar över ängarna i sommarmorgonen så korna noddar med i den inofficiella nationalsången.
* * *
En skillnad hos Tampa, som jag från mitt lekmannaperspektiv tycker mig ha noterat, är att de inte längre slår passningar lika snabbt och med samma precision som i de tidigare slutspelsserierna.
Då sa det ofta bara pang och pang och så satt pucken på klubbladen utan att motståndarna hann reagera.
– Jag har aldrig stött på en motståndare som så snabbt kan skapa så mycket av nåt som inte är nånting, som filosofen Hagelin uttryckte det efter en match på Garden.
Chicago gör det säkert mycket svårare för dem, är mer alerta och bryter passningsvägarna innan pucken lämnar framspelarens klubba.
Men ändå.
Lite av stringensen har gått förlorad också – framförallt hos trillingarna.
* * *
Är det säsongens sista period vi ska se nu?
Det känns så.
Men jag har gärna fel.
Övertid, övertid, övertid….

CHICAGO – TAMPA 0-0 (Period 1)
* * *
Halleluja!
Vi får en rivstart helt värdig matchens historiska potential.
Båda lagen spelar fruktansvärt bra – i besinningslöst Formel 1-tempo.
Det ska inte vara möjligt.
Inte nu.
Dom har ont precis överallt, dom är så trötta att dom knappt kan andas och dom borde vara helt skräckslagna över allt som står på spel ikväll.
Men likafullt.
Hockey för gudar utövas.
* * *
Nationalsångsvrålet är helt…bortom allt förstånd.
Och det mynnar direkt ut i den klassiska ramsan:
– We want the cup, we want the cup, we want the cup!
* * *
Johnny Oduyas brytning när Kucherov efter någon minut är på väg igenom håller sådan världsklass att GM Bowman förmodligen skruvar sig i ett säte och tänker:
Finns det verkligen ingen chans att vi kan behålla den killen i sommar?
* * *
Vad heter ormen som bitit Steven Stakmos?
Han träffar klockrent i stolpen – tillhörande den bur han fortfarande inte kan fatta att han inte kvitterade i senast han var här.
* * *
Strax före värmningen går känd kollega förbi och säger:
– Först hat tricks. Sedan tikibaren. Det är planen för i morgon kväll…
Now, hold on…
* * *
Biskopen är ett äventyr på två ben.
Han gör ju en magisk räddning när firma Kane och Toews har fått till sin upprullning i ett enastående powerplay och han är lysande även när Teräväinen har drömläge.
Men han varvar förstklassiga ingripanden med otroligt halsbrytande yvigheter.
Fastnar bakom kassen, sprätter puckar åt alla möjliga håll och kanter, är ute och simmar…
Vore jag Youngblood skulle hjärtat stanna hela tiden.
* * *
Tror Khucherov att Yellbear Hjalmarsson ska gå på fancy finter mitt i slottet i en Stanley Cup-final är han sadly mistaken.
* * *
Det hade jag ingen aning om när jag tills för två år sedan rökte själv, men fy fan så det stinker om rökare.
Apropå en ny pressläktargranne..
* * *
Kryckan ramlar på blålinjen när han störtar ut på matchvärmningen.
Ingen bra start på kvällen.
Han kanske skulle behöva en…krycka!
* * *
Det rysliga ovädret fortsätter och nu läcker det genom United Center-taket.
Så några stolar – som åskådarna betalat sanslöst mycket pengar för att få sitta i – skyddas med plast strax före värmningen.
Oh, boy.
Det hände inte ens i gamla Gyllerinken i Borlänge – som var ett tält.
* * *
Om Brian Boyle tycker det är skandal att han bestraffas när han trycker klubban i bakhuvudet på Kane har han en luguber rättsuppfattning.
* * *
Jodå, Jan, det finns tikibarer i New York också – men inte just den tikibaren, full av hockeymänniskor inbegripna i en Stanley Cup-final.
* * *
Man kan ju tycka att Blackhawks, en hyggligt framgångsrik affärsrörelse, skulle ha råd att hålla efter ett tak…
* * *
Det är mäktigt att se Vigge Hedman, med hårmanen fladdrande i vinddraget, åka fram till båset och utföra sin lilla precisionsövning med klubbspetsen mellan puckarna som ligger uppradade på sargkanten.
Sedan ger han materialaren en vänskaplig axeltackling – och störtar ut på isen igen.
* * *
När man äntligen ger Alvestas Benny Hill ett litet ben, med en historia om finska jultomten, då reagerar han inte ens.
Jag är skakad, Taggen..
* * *
Om ni är intresserade har självaste Tyler Seguin kvällen till ära tagit över ESPN officiella NHL-konto på twitter.
Kan nog bli rätt skoj.
* * *
Tom Morello, Rage Against The Machine-mannen, är in the house – i Hawks-jersey och allt.
Tycker han verkligen om knösarna i professionell sport?
* * *
Har Biskopen barn?
I så fall är ju det a son of a bish…
* * *
Bolts kan inte ge Blackhawks fler powerplay, det är helt klart.
Nästa gång smäller det.
* * *
Matchklockan på den futtiga United-jumbotronen är lika svår att läsa som texten på de små schampo-flaskorna på hotellrummet.
Det finns mycket att investera i här…
* * *
Somtehing’s gotta give, som det heter.
Och jag är ledsen att behöva upprepa en så trött klyscha, men första målet känns oerhört avgörande.
Det kommer i andra.