I två månader har jag febrat.
I två månader har jag hetsat.
I två månader har jag sjungit mig gåshudsknottrig om förväntningar och drömmar och hopp och tro och klimax och kvällar vi aldrig glömmer.
Och ändå har allt som hänt sedan slutspelet började – 15 april, det är verkligen på dagen – bara varit prolog. Preludium. Ett långt förspel som pekat mot, och lett till, den här våta sommarkvällen i Chicago, Illinois.
För när pucken släpps i The Madhouse on Madison börjar den största hockeymatch som någonsin spelats i den här bredaxlade staden och vi når plötsligt nivåer där luften är så tunn att det svartnar för ögonen och piper i öronen.
Chicago Blackhawks kan inte bara bärga sin tredje Stanley Cup-titel på sex säsonger.
De kan för första gången sedan 1938 – och, mer betydelsefullt just nu, för första gången under Toews- och Kane-eran – vinna på hemmaplan.
Går det ens att föreställa sig något större?
Ja, den Game 7 som väntar i Tampa på onsdag ifall Lightning skulle krascha partyt för Hawks.
Det – Game 7 i Stanley Cup-finalen – är the ultimate showdown i hockeyns universum.
Men för Chicago – som kommit att älska Blackhawks på nästan samma sätt som Montreal älskar Canadiens – är tonight the night.
En enorm happening.
En oerhörd fest.
Vi andra har all anledning att ta säsongens djupaste andetag vi också.
Det är det här – just det här – vi väntat på.
* * *
Det finns de – huvudsakligen på ett eller annat sätt kopplade till Chicago Blackhawks – som försöker låtsas som att de inte vet om det, men alla vet.
Den är här nu.
Bucklan.
Under tidiga eftermiddagen baxar Bill Pritchard och Mike Bolt – de två legendarer som delar på titeln ”Keeper of The cup” och reser med den heliga klenoden över jorden året runt – in en stor, svart kista via lastkajen bakom zamboni-entrén och hastar sedan direkt vidare till ett hemligt rum i environgerna bortanför omklädningsrummen.
I samma stund händer något med atmosfären.
Trots att spelare och ledare lämnat hallen för sista uppladdningen i sin hem eller på sina hotellrum, och blott några journalister och vaktmästare går och slår dank i lugnet före den verkliga stormen, är det tydligt hur själva syret förtätas, blir tjockare och liksom skälver i luften
Det är så med Stanley Cup-bucklan.
För nordamerikanska hockeymänniskor har den samma hypnotiska kraft som Moses stentavlor har för djupt kristna, som Elvis har i Memphis, som Picasso-original har för konstälskarna.
Och nu är den här.
Gnistrande blank, polerad som kronjuvelerna under ett kungligt bröllop, redo att lyftas mot taket av lämplig kapten…
* * *
Varpu, min dyra finländska vän, har äntligen anslutit och efter några Jack D – ”neat, with a glass of water on the side”, som den bestämda beställningen lyder – i hotellbaren börjar hon dra anekdoter om hur annorlunda det var i omklädningsrummen i NHL förr om åren.
Som den gången hon stod och talade med Jyrki Lumme och en kanadensisk stjärna som här ska få förbli anonym plötsligt gick fram, drog ner byxorna och sa:
– Joulupukki!
Jultomten, betyder det på finska…
Mellan generade skrattsalvor harklar jag mig och säger något om att det allt är tur att arbetsvillkoren blivit bättre för kvinnliga hockeyreportrar, det där gränsar ju till sexuella trakasserier, men den finska drottningen bara fnyser.
– Bullshit! Det har blivit tråkigare! Allt var bättre innan hela ligan blev så corporate och klinisk och strikt.
Well…
* * *
Blackhawks lutar sig alltid mot sin rutin, sina erfarenheter och sin förmåga att spela den allra största hockeyn när det betyder som mest.
Men nu, idag, är så stora känslor satta i rörelse i hemstaden att jag undrar om inte även dessa iskalla stenstoder till hockeyspelare riskerar att bli överväldigade.
Det låter så när man hör kapten Toews tala om att han varje timme börjar tänka på vad som kan hända och sedan får ge sig själv mentala örfilar för att minnas att det allra svåraste fortfarande återstår.
Men Johnny Oduya – den ende svensk som inte hinner ut ur omklädningsrummet i tid efter morgonvärmningen och därför tvingas stå och svara på våra dumma frågor – håller inte med.
– På nåt sätt är det som att vi som grupp gillar det här bäst av allt. När det är nåt speciellt, när man känner stämningen och känslan i luften. Vi har mer problem inför en vanlig match i november. Det är det här vi spelar för, säger han.
* * *
Till saken hör att just Varpu var – och är! – väldigt bra på servereturer när någon är dum nog att försöka chocka henne.
När den kanadensiska stjärnan den där gången kom viftande med ”jultomten” svarade hon snabbt:
– Jag föredrar stora julklappar…
* * *
Ingen i det här Tampa-laget var med då, men ändå.
Någon form av inspiration kan de unga gästerna i Dårhuset förmodligen hämta ur det faktum att klubben befann sig i precis samma situation i finalen för elva år sedan.
Även då förlorade femte matchen hemma i Florida och tvingades flyga hela jävla vägen till Calgary för en omöjlig Game 6.
De skulle inte kunna vinna då heller, enligt en enig expertis.
Men det gjorde de – och fick lyfta bucklan hemma i downtown Tampa två dygn senare
– Well, I can tell you…we will show up tonight, säger smooth talkin’ pretty face coach Cooper och låter väldigt, väldigt övertygande.
* * *
Mitt under den glada hotellbarssittningen kommer det fram en ung, storögd finsk reporter och vill tacka legendariska Varpu för allt hon gjort för finsk hockey.
Hon nickar hummande och tar i hand – och när den unge beundraren gått igen vänder hon sig om och fnyser:
– What the fuck have I ever done for finnish hockey?
Drottningen är i stormform.
* * *
Hawks-Febern i Russnäs i Höreda socken strax utanför Eksjö på småländska höglandet är inte mycket mindre besinningslös än den i Chicago..
Som framgår av bilder local heroes Ingeson och Hermansson har vänligheten att maila bloggen har kossorna inte blivit målade ännu, men en tre månader gammal kalv poserar, omgiven av unga fans, i Hawks-jersey på hockeyrinken Yellbear Hjalmarsson skänkt Russnäs by.


Det kommer inte vara många lampor släckta i de få husen i den där byn i natt..
* * *
Stanley Cup-bucklan är inte det enda hemmaspelarna försöker blocka ut ur medvetandet just nu.
Innerst inne vet de också att klubben nånstans i hallen förvarar hundratals och åter hundratals exklusiva champagne-flaskor – färdiga att öppna och fira mästerskap med.
För att inte tala om alla kepsar och t-shirts med ”Stanley Cup Champions 2015”-tryck .
Men minsta tanke på den sortens detaljer – och hur fruktansvärt det vore om de måste kasseras – orsakar garanterat kollaps.
Min briljante vän Chris Johnston publicerade en väldigt intressant artikel om just det idag.
* * *
Själv tycker jag den här bilden från Russnäs, på en vagn där någon helt stillsamt ritat nummer 4 i smutsen, är allra bäst.

Den säger så mycket om drömmar i unga människor hjärtan, om en liten bygds kärlek till sin store son – och om hur något som händer i Chicago kan betyda så mycket i en liten by på en helt annan kontinent.
* * *
För Bolts är chansen att få sabba Chicagos fest, att få krossa en hel stads dröm, självfallet extra tändvätska.
– Man behöver i och för sig inte så mycket extra motivation en sån här gång, säger Strålle efter morgonvärmningen som kan bli säsongens sista , men visst. Alla såna grejor kan man elda på extra med. Det är bara bra.
Death metal-rockaren från Västergötland låter lika lugn som vanligt – och det är han också.
– Absolut. Jag litar fullständigt på det här laget, tycker allt känns som det ska inför matchen och är faktiskt inte särskilt orolig.
* * *
Det går vådliga stormar över Illinois idag.
Fråga bara Eken.
Han skulle flugit hit från New York idag, men alla flighter fram till klockan 19 ställdes helt brutalt in – så det blir ingen Game 6 för presskårens coolaste katt.
Det är en nyttig påminnelse om att man aldrig, aldrig kan resa samma dag när viktiga evenemang ska bevakas.
* * *
Frågan är bara om Bolts verkligen har kraft och hälsa nog för en urladdning som den som väntar nu.
Det är en halt, lytt, blåslagen, blödande och allmänt demolerad samling unga män som inställer sig för tjänstgöring i The Madhouse – och allra värst däran verkar den viktigaste pjäsen av dem alla, Biskopen, vara.
Som Uffe Bodin skrev på Hockeysverige.se tidigare idag:
”Ben Bishop skulle behöva en rollator för att navigera mellan stolparna”.
Men smooth talkin’ Cooper insisterar:
– We will show up tonight.
* * *
Elvis is in the building.
Då vet man att vi verkligen står inför sanningens ögonblick.
Det är NHL-veteranen David Keon – händelsevis den som sköter de internationella ackrediteringarna i hela ligan och således en man jag försöker hålla mig mycket väl med – som i vanlig ordning knutit på sig sin Elvis-slips.
– Det gör jag alltid de kvällar Stanley Cup-bucklan finns i hallen. Det var en tradition jag startade för 22 år sedan och den markerar just att Elvis is in the building, berättar han.
Oh yeah.
Själv sportar jag min fina rosa ikväll, men nu måste jag ju hitta en lika speciell slips att starta en egen Keon-tradition med.
* * *
Att Vigge Hedman kommer att showa upp i kväll tror jag ingen behöver betvivla.
Han brukar ju alltid vara så lättsam och gladlynt, men denna förmiddag ger han ett nästan skrämmande sammanbitet och fokuserat intryck.
– Det här ska bli så kul, det är för matcher som den här man håller på, säger han med en blick inte olik den Thousand Yard Stare Stanley Kubrick beskrev i krigsfilmen ”Full Metal Jacket”.
* * *
Chicagos poliskår är beredd.
Redan efter triumferna 2010 och 2013 utbröt tumult i the loop.
Vinner Hawks ikväll, på hemmaplan , kommer tidernas party att explodera där ute i regnet.
– Vi är bara glada om ett visst lag vinner en viss cup, men hoppas alla firar på rätt sätt. För säkerhets skull kommer vi vara väldigt synliga under kvällen, heter det i ett officiellt uttalande.
Det låter som en annan, alldeles oavsett, gör bäst i att åka raka vägen till hotellet efteråt…
* * *
Drar ett av de allra bästa namnen i Game Winning-lotteriet idag:
Brent Seabrook.
Går det till övertid – och vilket andlöst monsterdrama DET vore – är det han som kommer att skriva in sig i evigheten med ett mäktigt slagskott.
* * *
Två timmar före match ljuder sirener – både i United Center, utanför väggarna och i min mobil.
Det är, enligt de meddelanden som blinkar i min display, BÅDE tornado- och översvämningslarm.
Snälla Lightning-frälsta hockeygudar, nu tar ni väl ändå vädermetaforerna lite väl långt?
* * *
Och nere i Tampa går Youngblood Ekeliw och trampar rastlöst i väntan på besked om han ska få se en outplånlig Game 7 på onsdag – eller ha poänglös semester på öde downtown-gator i tre dagar till.
Här följer den unge mannens kortfattade rapport från de senaste dygnen:
”Den blytunga torsken kom jag över hyfsat snabbt genom ett besök på (den i bloggen numera klassiska) Tikibaren. Som vanligt har dock folk svårt att förstå vad jag säger här, mina uttalsproblem är ju grava. Jag heter tydligen Joooohnathan till exempel, inte Jonathan – de tycker det låter som ett alv-namn från Sagan om ringen. Och Ben Bishop är inte två meter, som jag säger – han är 6,7. Och matchen börjar inte 20 (folk blir genuint kränkta när jag hävdar det) utan 8 pm. Jag klagar inte på vädret i alla fall, grymt gött att hänga här! Men nu får Bolts verkligen se till att greja en game 7. Ondrej Palat, my man, kliv fram! (Ser för övrigt INTE matchen i Amalie Arena, på watch partyt där, utan hemma hos en polare som anordnar ett själv.)”
* * *
Det är inte en final där de stora superstjärnorna precis dansar i målprotokollet.
Toews och Johnson har till exempel bara gjort ett mål vardera so far – och Stamkos och Kane inga alls.
Dåligt, tycker många.
Men jag envisas med att tro och hävda att det inte är de som är dåliga; det är ohyggligt skickliga backar som, med hjälp av lika skickliga defensiva forwards, helt enkelt plockar bort dem.
Det är bland annat därför det i den här sortens tajta, snorjämna och målsnåla serier är så oerhört viktigt att birollsinnehavarna levererar.
* * *
Han har förlorat Stanley Cup-finaler, OS-finaler och VM-finaler.
Men i natt kan Kimmo Timonen – efter sexton säsonger och 1214 NHL- och playoff-matcher – avsluta karriären som gloriös vinnare.
Det vore så vackert att även förkrossade Tampa-spelar rimligen förmodligen hyllar honom vid handskakningen.
* * *
Bloggen har kvar sin gyllene plats i the main pressbox.
En sån här kväll.
Den ynnesten…
* * *
Kucherov?
Han ska vara med på matchvärmningen.
– Sen bestämmer jag och coach Cooper ihop, meddelar den unge ryssen.
* * *
Det yttersta beviset på att det här är en verkligt stor kväll.
Nästan alla journalister tog det piano igår och var i säng åtminstone före halv två…
* * *
De som inte läser den här bloggen tror att kampen mellan Hedman och Toews är nånting att komma med.
Men den är ju en picknick i parken jämfört med det krig som under finalen utbrutit mellan Tobias Pettersson och Playoff Will i vårt kommentatorsspår.
Låt fajten fortsätta, men boys – försök låta bli att förolämpa varandra.
* * *
Steven Stamkos har trots i blicken när han möter media under förmiddagen.
– Vi har arbetat för hårt för att det ska få ta slut redan ikväll, säger han.
Ja, det är ju det.
Allt lidande, allt utmattande slit, alla uppoffringar, alla kraftansamlingar, all oro och ångest har varit förgäves om ridån går ner nu.
Hockeyspelare som står inför det ödet brukar spela sitt livs hockey.
* * *
Nä…jag hade ju skaffat öronproppar, men de ligger kvar på hotellrummet.
Fuck me, som coach Q brukar säga.
Det kommer att slås inofficiellt världsrekord i nationalsångsvrål i The Madhouse om en dryg timme.
Arma trumhinnor, det var roligt så länge ni kunde tjäna mig…
* * *
Läktarna börjar sakta fyllas, Springsteens ”Hungry Heart” ekar i högtalarna och nånstans under läktarvalven sitter Pritchard och Bolt just i detta nu och gnider hela idrottsvärldens finaste pokal gnistrande blank.
Det drar ihop sig och jag säger er igen, mina vänner:
Det är det här vi väntat på – hela säsongen och hela slutspelet.

TAMPA – CHICAGO 1-2 (Slut)
* * *
Om mindre än 48 timmar lyfter Jim Corneliuson mikrofonen mot truten där nere i halvdunklet på United Center-isen.
Ett ögonblick senare…ja, vid min gud.
Kan ni tänka er den nationalsången?
Blackhawks har upplevt mycket de senaste sex åren, men de har faktiskt aldrig haft chansen att avgöra en final på hemmaplan.
– Nej, det har vi inte och bara tanken på att vi kan vinna inför våra fantastiska fans är extremt inspirerande. De har förtjänat det, säger Yellbear.
Det kommer, oavsett sympatier och åsikter i övrigt, bli något att uppleva.
Don’t miss.
* * *
Jag håller med, Cooper coachar lika tamt och fegt som Bengt-Åke under kvarten i Vancouver för fem år sedan.
Och så säger han efteråt att erfarenheten lärt honom att man inte kan spela samma killar för mycket de sista minuterna, då tar de slut
Ja, precis.
Som Duncan Keith och Yellbear.
Hallå.
* * *
Yellbear gjorde en av karriärens största matcher i natt och hyllas därefter.
– Han är en av de bästa backarna i hela ligan, slår till exempel coach Q fast.
Smålänningen är nöjd själv också.
– Ja, det kändes bra. Men det var en matchbild som passade mig också. Jag älskar att spela i egen zon. Det är kanske inte alla som gör det, men jag tycker det är fantastiskt kul att bidra på det sättet, säger han.
Kungligt citat.
* * *
Det är mycket gafflande om Vigges och Biskopens gemensamma magplask, men alltså – det är ju Bish som begår det dramatiska misstaget där.
Vad i helvete ska han ut och göra i den situationen?
Obegripligt monumentale.
* * *
Kossorna i Russnäs kan bespetsa sig på en rolig vecka.
För nu blir de, äntligen, målade.
– Ja, det är dags, slår Yellbear fast.
* * *
Ingen har slagit Bolts tre gånger i rad den här säsongen – och Strålle är övertygad om att inte heller Chicago kommer göra det.
– Vi vet att vi kan vinna där. Det handlar bara om en match, vi åker dit med inställningen att vi ska tillbaka hit. Det är det hela, säger han med samma lugna stämma som vanligt.
* * *
Nu ska jag gå ut och leta rätt på Ekan.
Han kan antagligen behöva lite tröst.
Sista besöket i Tikibaren för säsongen?
Risken finns.

Chicago vinner, 2-1 – och kan bärga buckla hemma i The Madhouse på måndag.
Ojvoj.
Mer kommer sen.

TAMPA – CHICAGO 1-1 (Period 2)
* * *
Det är som att jag bara hinner blinka ett par gånger.
Sen har halva mittperioden gått.
Det är non stop action, inga avblåsningar – och raggarhockey så oförutsebar att det känns lättare att räkna ut vilka nummer roulettekulan på bästa bordet på Wynn kommer landa på kvällen efter Awards-showen än hur den här matchen slutar.
Fly mig en drink, höll jag på att säga – man blir ju alldeles medtagen.
* * *
Plötsligt förvandlas Jason Garrison till Vigge Hedman och brer en leverpastejmacka från Operakällaren åt Filppula – och sen är det kvitterat.
* * *
Youngblood på sms:
– Vilket galet tryck det blev vid 1-1. Eruption! Galet mäktigt att sitta i the stands då, värt flygbiljetterna gånger tre!
* * *
Innan kvitteringen hinner Filpppula nästan göra ett praktfullt självmål på Biskopen också.
Allt kan verkligen hända.
* * *
Vid exakt noll tillfällen har något lag haft ledningen med mer än ett mål i hela finalen.
Absurt.
* * *
Crawford har verkligen spelat upp sig och står för en serie avgörande benparader.
Och visserligen släpper inte heller Biskopen in fler mål – inte ens när Filpp går till attack! – men han är fortfarande yvig som en baptistpastor med föraningar om förestående domedag.
Vore jag Ekeliw skulle jag darra varje gång det hettar till i egna zonen.
* * *
Adrian Kempe har just vunnit Calder Cup med Manchester Monarchs.
Bloggen gratulerar – och ser fram emot många höjdpunkter i NHL med Kings nästa sässe.
* * *
Nu ska jag ge mig ut i mobben igen, för jag har helt orutinerat suttit och varit nödig i två perioder.
Sorry…

TAMPA – CHICAGO 0-1 (Period 1)
* * *
Plötsligt förvandlas Stanley Cup-finalen till ett parodiskt stycke bondkomik.
Biskopen – tillbaka i sin predikstol, uppenbarligen på tok för tidigt – begår ett kolossalt, episkt, oförglömligt misstag när han går ut alldeles åt helvete för långt och krockar med Vigge Hedman.
Sen kan Patrick Sharp helt lugnt och stilla åka och stoppa pucken i tom kasse.
Det ser verkligen inte klokt ut – och är det inte heller.
Så många grövre misstag kan inte ha begåtts under den snart hundraåriga finalhistorien.
Jesus, Biskopen, Jesus…
* * *
Dessförinnan hinner Crawford utföra ett spektakulärt magplask på egen hand.
Han har pucken i målgården och ska bara dra iväg den – men passar rakt i gapet på en fri Kucherov mitt i slottet.
Han lyckas visserligen reda ut situationen – och Kucherov ser ut att bryta nyckelbenet när han brakar rakt in i en stolpe – men ändå.
Nånstans sitter Carey Price, Pekka Rinne, Henrik Lundqvist och Braden Holtby och tänker:
– Jaha, det är de här två kollegorna som spelar final. Och här sitter jag…
* * *
Hawks har sin klart bästa, mest energiska och beslutsamma matchstart i hela finalen och leder skotten med sjuka 11-2 efter sju minuter.
Samtidigt är Bolts just så dåliga som jag i introt påstod att de inte längre tar sig friheten att vara.
Morsning korsning.
Backarna Sustr-Carle…Cooper kanske borde ta en sida ur Q:s bok och minimera deras speltid till ingenting.
* * *
Det känns som att Showtime sakta, sakta kommer närmare och närmare och jag säger eder:
Gör han ett mål så gör han ytterligare några.
* * *
Biskopen imponerar inte precis i övrigt heller,
Framförallt är han lika generös med returerna som Father Tim Dolan är med oblaterna i St Patrick’s Cathedral hemma i New York, och fortsätter det så kliver Hawks snart in genom pärleporten.
* * *
Sharp har fått ta enormt mycket heat för sina tandlösa avslutningar i hela slutspelet.
Tänk om han missat även läget han fick nu.
Då hade fansen sänkt honom i Lake Michigan med betongpjäxa.
* * *
Skulle inte Vigge skjuta idag?
Han har ett av Tampas få bra lägen de inledande minuterna, fast passar lik förbaskat.
Visserligen är det ännu en exceptionellt snygg macka, men för fan – ladda Domsjö-kanonen nu.
* * *
Han kommer gissningsvis att berätta mer i sina egna rapporter, men redan i min telefon framgår det att Ekan Youngblood är salig som en katolik inför en privat audiens med Påven.
Han sitter på förträfflig plats tolv rader ovanför Blackhawks bås och tänk er själva:
Efter att i två månader ha gått och febrat i ett Stockholm där absolut ingen förstår hans passion för ett hockeylag i västra Florida är den unge hardcore-supportern plötsligt här – i sin kyrka.
Det är ju ändå för härligt.
* * *
Med Kucherov borta – och säsongen måste vara över, det ser för jävla illa ut – får Drouin chansen att skriva sin egen legend.
* * *
Som jag sitter i den provisoriska pressboxen kan jag i den långa pausen mellan intro-publicering och matchvärmning gå ut i de vanliga gångarna under läktarsektionerna – och där får jag, under ett varv runt hela arenan, veta mer om hur det känns att vara helt apart och lätt mobbad.
De vanliga hockeyfansen delar Skånske Jans syn på kostymer och tittar, flinar och hojtar:
– Hey, det här hockey, inte möte på mäklarfirman, är det en en härlig rödnacke som flåsar rakt i örat på mig.
Jaja.
Jag tycker det är väldigt fint att få bevaka en Stanley Cup-final och klär därför – helt frivilligt, T-shirt-Janne! – upp mig så gott jag kan.
* * *
När de under matchintrot presenterar varje hemmaspelare i monsterjumbotronen och kommer till nummer 18 tycker jag mig kunna höra hur den passionerade One-Two-punch-stämman skär genom oväsendet:
– Ooooondreeej!
* * *
In med Kristers!
* * *
Fast nu i pausen kommer det ett mycket lakoniskt sms från läktaren mitt emot:
– Ekeliw-effekten…
* * *
Minuterna innan slutspelsmatcher börjar tänker jag alltid:
Undrar vad som kommer hända som vi inte har en aning om just nu?
Ibland är det en del, om man säger så…
Herregud.

Det kommer aldrig vara över för mig, kungjorde Håkan Hellström på sitt senaste album.
Någon gång sent ikväll sitter 20 man i ett fuktigt omklädningsrum i Amalie-Arenans dunkla katakomber och idisslar samma sorts tanke.
”Det är inte över.
Inte för mig.
Inte för oss.
Jag ska tvinga fram en avgörande match.
Vi ska spela en Game 7 här på onsdag…”
Men de som förlorar det femte slaget i den här extremt jämna och ovissa dragkampen kan mycket väl ha nått vägs ände.
Inte i formell mening, man måste – som alla oavbrutet påpekar – vinna fyra finaler för att få öppna de exklusiva champagne-flaskorna hemliga hantlangare i båda klubbarna börjat bunkra upp med någonstans.
Men de tvingas ovillkorligen ta två matcher i rad, först på måndag i Chicago och sedan här i Tampa igen på onsdag, och jag tvivlar starkt på att det låter sig göras i den här helvetiska konkurrensen.
Så ingen ska låta sig luras av att bucklan inte delas ut när the fat lady sings i sommarnatten.
Det kan definitivt vara över för den som torskar det här.
* * *
Strax före nio igår kväll surrade det till i mobilen.
”Jag har landat!”, stod det i ett sms som trots att det bara var som vilket textmeddelande som helst kändes som att det ville hoppa ut ur displayen och dra en lambada på skivbordsskivan.
Kort sagt:
Jonathan Youngblood Ekeliw från Örby i Brännkyrka församling var framme vid sina drömmars mål.
Då hade han varit vaken i praktiskt taget två dygn, men en dryg timme senare satt han ändå på en barstol på Hat Tricks och tittade storögt på de kända hockeyjournalisternas sedvanliga backanal.
Han är tuffare än han ser ut, the kid.
* * *
Biskopen står lång och ståtlig i Lightnings kasse under morgonvärmningen.
Men nope – det är inte säkert att han kommer spela ikväll heller.
– Jag ska prata med coach Cooper före matchen. Då bestämmer vi, säger han.
Oerhört mycket i den här finalen kan hänga på utgången av det samtalet.
* * *
Jag kan ha haft ett litet finger med i spelet, men det gjorde inget:
Det var ändå hysteriskt roligt att se Ekans min när kända kanadensiska hockeyjournalister kom fram till honom vid bardisken på Hat tricks och hojtade:
– Youngblood! Välkommen till Tampa!
* * *
Kimmo Timonen lyser upp när han ser det finska journalistföljet i omklädningsrummet efter Blackhawks förmiddagsvärmning.
– Ah, idag är de här. Och de ser rätt nyktra ut också, flinar han.
Och bara någon minut senare går själve kapten Toews förbi, ser att den blåvite legendarer gör intervjuer på sitt modersmål och utbrister:
– Hey, the finnish media showed up!
Juha Hiitelä och hans kollegor håller på att finalens verkliga stjärnor.
* * *
Som bloggen – alltid mitt i nyhetsflödet! – redan rapporterat gnuggade Bolts powerplay under sin träning i plåtskjulet i Bandon igår.
De brände ju numerära överlägen en masse i The Madhouse i onsdags och det vill de av förklarliga skäl inte göra igen.
– Vi slog en passning för mycket senast och måste börja skjuta mer, få fram en ”shooting mentality”. Framförallt hos backarna, säger Vigge Hedman.
Ja, bloggen har ju länge propagerat för att han själv ska bomba iväg fler Domsjö-kanoner.
– Precis. Jag hör till de som måste skjuta mer. Det tänker jag göra också.
Watch it, Crawford.
* * *
Kimmo pratar på engelska också och jag tror aldrig jag hört ett bättre, mer uppriktigt efter-morgonvärmningen-snack.
Plötsligt levererar han till exempel det här citatet:
– Låt oss vara ärliga. Det är fem dagar kvar av min karriär.
Det låter väldigt ödesmättat och vemodigt.
* * *
Idag knallar The Kid från Örby planlöst omkring i sitt paradis – de ännu så länge stillsamma kvarteren runt Amalie – och det kommer sprittande sms nu också:
– Har just köpt Ondrej-tröja! Den fick special-sys på plats, för hans var en av få tröjor som inte var färdiga ännu. Ha ha, jublar pöjken.
* * *
Just när jag under sena eftermiddagen knutit på mig slipsen – en glittrigt grå, mot vit skjorta – kommer det bad news from home.
Magnus Härenstam har gått ur tiden.
Det känns precis som när vi inför en av finalerna i Boston för två år sedan fick beskedet att James Gandolfini hade gått bort.
Otroligt trist.
* * *
Kollar inte vem han har som bänkgranne så när jag under förmiddagen intervjuer Kryckan Krüger står jag helt klumpigt vid det båset och plötsligt brakar det till bakom ryggen:
– Please move, Kaner is here.
Det är Patrick Kane själv som pratar och innan jag som en annan Ekeliw hinner slutföra mitt förskräckta ”oh, sorry” har han gjort sig skyldig till en lättare checking from behind – rentav blindside också.
Men jag förtjänar det.
Bara en äkta lallare ställer sig in the center of Showtime universe.
* * *
När jag var barn fanns det ingenting i världen jag tyckte var roligare än Magnus & Brasse – och Magnus-sketchen ”Verkmästarn i magen” toppade nog listan över sketcher jag helst skrattade ihjäl mig åt.
Den tänkte jag på bara häromdagen, enär det är många verkmästare i många journalistmagar som har det kämpigt på kneget under den här finalen.
Så, för Magnus, en gång för alla:
Fy fan för franska vitlöksostar!
* * *
Det är tekningar jag pratar med Kryckan.
Han är ju en av de bästa i hela världen på just den detalen och bloggen vill veta hur det kommer sig.
– Det är nånting jag jobbat väldigt mycket på sedan jag kom över hit. Man kanske inte lägger ner lika mycket tid på det hemma i Sverige, men här ses det verkligen som en viktig del av spelet. Vi har en kille som vi jobbar med, Yanic Perreault. Han anses som en av de bästa tekare som funnits, avslutade karriären i Chicago och är fortfarande kvar i organisationen och vi gnuggar dagligen med honom, berättar Huddinges finest och fortsätter:
– Viktigaste egenskapen för en bra tekare? Vissa storväxta spelare använder framförallt kraft, men för mig är tajmingen viktigast och tajmingen måste man hålla fräsch precis hela tiden. Sedan är det klart att man också kollar på vad den man tekar mot gör, vad domarna gör…allt sådant. Men om jag ska säga en grej för mig är det tajmingen.
Nu vet ni detta.
* * *
Vi har nått den kritiska punkt då garderob-logistiken börjar bli en utmaning.
Att hålla skjortor, kavajer och byxor fria från skrynkel kräver rutin när det är in- och utcheckning varannan dag.
Men med hjälp av strykjärn, badrumsånga och väl utvecklad fördragsamhet – eller förmåga att blunda för sanningen, om ni hellre vill det – funkar det.
* * *
Att vänta med beskedet om Bishop kan spela eller inte…är inte det lite rough mot Vasilevskiy? Vore det inte bättre om han fick förbereda sig för match på riktigt istället för att gå omkring i nervös ovisshet hela dagen?
I’m just asking.
* * *
Det kunde man inte riktigt tro men Brian Burke – näppeligen känd som Nordamerikas mos dedicated follower of fashion – har satt den stilmässiga tonen i medialeden i årets finalrace.
När matcherna är över och rapporter lämnade och återsamling skett vid tikibarens pumpar knyter åtskilliga av sig slipsarna och hänger dem uppknutna runt nackarna – precis som barske gamle Burkie för jämnan.
Kalla mig fåntratt, men jag har alltid gillat den avslappnade dagsverket-är-utfört-känslan – eller den lika avslappnade den-formella-delen-av-festen-är-slut-känslan – i det stilgreppet.
* * *
Vigge Hedman är hängiven fotbollsnörd och påstår att han kan alla laguppställningar i de stora europeiska ligorna.
När jag ska testa detta yttrande och undrar om det är okej om jag ber om fyrbackslinjen i valfritt lag i England bara fnyser Manchester United-fanatikern.
– För lätt. England är ju enklast av allt. Ta något annat.
Då säger jag, oklart varför, Hamburg – och han sätter den nordtyska försvarskvartetten utan att tveka.
Häpnadsväckande.
* * *
Bara uddamålssegrar hittills – och ändå inte en enda övertidssekund.
Kan det inte vara dags för det nu?
Inte mig emot, jag har eftermiddagsflight till Chicago imorrn.
* * *
Johnny Oduya har inte varit tillgänglig för media sedan han skadade armen/handen för även om han nu spelar är det en helig regel hos många finallag:
Spelare med skador pratar inte offentligt.
Två och en halv timme före matchstart går den ärrade stockholmaren dock förbi utanför pressrummet, på väg mot omklädningskabyssen, och han ser inte ut att ha det minsta ont nånstans.
Bra det.
* * *
Till den här matchen har Rolling Stone, av sittplatsschemat att döma, skaffat sig ackreditering.
Coolt.
Hoppas det är David Fricke som ska gå – nu när Hunter S Thompson inte kan.
* * *
Drar Brandon Saad i Game Winning-lotteriet.
Det känns lite s(a)ad….
För inte slår väl blixten – för att nu vända på perspektiven sn smula – ner på samma ställe två gånger?
* * *
Tillbaka på den provisoriska pressläktarplats där en biff helst ska vara lövbiff för att sitta någorlunda bekvämt.
Men det var just här jag satt när finalen stegrade mot sitt hittills högsta klimax, i Game 2, så det känns ändå exalterande att se Amalie-isen ur det här perspektivet på nytt.
* * *
Det två dagar långa uppehåll Eric J gnisslar sina värmländska tänder åt i kommentatorsspåret är inte så överdrivet populärt bland spelarna heller.
Till och med Yellbear – som rimligen borde uppskatta lite extra vila – blir otålig när det dröjer så länge mellan finalerna.
– Jag hade helst spelat redan igår. Det är bara, som mest, tre matcher kvar av säsongen. Då vill man bara köra direkt, säger han.
Krigarkungen från småländska höglandet!
* * *
Kul att Adrian Kempe gör sån succé med Manchester Monarchs i Calder Cup-finalen mot Utica Comets.
Det betyder rimligen att vi äntligen har en svensk hos Kings nästa säsong – när de går för the big comeback.
* * *
Under de tre tidigare slutspelsserierna – minns ni dem? Känns som det var en helt annan säsong – hade Bolts en olycklig förmåga att varva toppmatcher med riktiga magplask, men det har de verkligen undvikit helt och hållet i den här.
De lär sig liksom hela tiden mitt i steget, och nu vet de uppenbarligen att de inte har råd med något annat än hundraprocentiga insatser kväll efter kväll.
* * *
Min svenskättade gamle Tampa-kompis Ernie – som jag först träffade vid en bardisk när jag var här och bevakade det republikanska partikonventet 2012 och sedan hållit kontakten med – berättar att säsongskortsinnehavare blivit uppmanade att infinna sig redan 19.45 för a very special pre game-ceremoni
Well, om de hittat på nåt ännu mer suggererande än i de två första matcherna kommer hemmapubliken gå rakt genom väggen, ut på Phil Esposito-plazan.
* * *
Chicago Blackhawks är framförallt bra på en sak:
De spelar större och större hockey ju längre slutspelsserier pågår.
Vi har inte sett så jättemycket av det i den här finalen, men nu är det game 5.
– Ja, vi har hela tiden snackat om att vi ska spela bättre och bättre för varje match. Ikväll är det dags att visa det också, säger Kryckan och låter hotfull.
* * *
Ni ville ju höra lite av Youngblood Ekeliw, så med ojämna mellanrum kommer han maila mig rapporter från sitt veritabla pilgrimsbesök i den här finalen och sen publicerar jag dem rakt upp och ner.
Här är den första:

Hallå-hallå-hallå-hallå-hallå!
Först och främst, det var en låååååång flygresa (som hade kunnat gå ännu smidigare om man på sträckan Frankfurt-Washington inte hamnat bredvid en välväxt tysk, som käkade medhavd laugenbrezel och hade sig). Men självklart värt det! Nu befinner man sig äntligen på helig mark och är ju tokladdad, BRUTALT laddad inför Matchen med stort M. Stanley Cup-final baby! I Amalie Fucking Arena. Köpt en matchtröja i Tampa-shopen och valet föll på nummer 18. Till slut. velade mellan den och Hedmans 77. Palat har ju dock alltid varit en personlig favorit sedan han slog igenom i AHL – och i protest mot att hans tröja var en av få som INTE (!!!) fanns färdigtryckt satte jag sy-snubbarna i arbete. Jag såg till att det löste det snabbt. Like a boss. Ondrej is my man. Mycket trevligt besök på klassiska Hattricks-baren här i downtown igår också. Var ju fantastiskt trött efter resan, men blev några glas ändå. Slog mig ner en stund med Dan Rosen (från NHL.com, ni vet), träffade Hedmans tillresta Öviks-polare och dessutom var bland annat SVT-Lehmann och TT-Sundberg på plats. +++++ på Tomas Ros-svenska. Nu en liten pregame-nap. Hör till. Sedan matchdags! U-n-d-e-r-b-a-r-t.
* * *
Okej, Game 5 i Stanley Cup-finalen 2015.
Det är ett sanningens skälvande ögonblick.
För ett av de två lagen kan det komma att vara över när vi om några timmar går härifrån.

I Tampa är allt som vanligt.
Luften vibrerar av het fukt, skratten ekar på tiki-baren nätterna i ända – och en hel stad håller andan i väntan på en hocketmatch.
Good to be back, säger jag.
* * *
Det spelas inomhusfotboll i Amalie Arena denna torsdag – med 17 000 på läktarna, befängt nog – så Lightning får hålla träning och mediamöten i sin träningshall i Brandon och det slår ju aldrig fel:
Det är en sliten, sunkig plåtlåda mitt ute i ingenstans.
Varför, åh varför, kan de rika NHL-lagen inte kosta på sig anständiga träningsanläggningar?
* * *
Nu, skrivande stund, är det bara en halvtimme kvar – sen landar han:
Jonathan Youngblood Ekeliw.
Om det nu funkar.
Åskan har gått över bukten under eftermiddagen och tidiga kvällen och Blackhawks fick åka och cirkla i en timme innan de kunde landa.
Vore väldigt typiskt.
Örbys mest passionerade har tvingats vara uppe ett och ett halvt dygn i sträck för att kunna genomföra den här resan…
* * *
Bolts gnuggar powerplay under sin träning i Brandon.
Väldigt bra idé.
* * *
Min flygresa igår var heller ingen ryggsimsession i vaniljsås.
Jag tvingades ju byta på hemska Atlanta/Hartsfield och blev förstås försenad – och när vi väl kom iväg skakade det som hela Shakin’ Stevens ner genom molnen.
Men väskan kom fram – före papa Biff, till och med.
* * *
Under konferensfinalen var det Homeland Security-mässa i den väldiga mässhallen vägg i vägg – ja, nästan – med Amalie.
Nu pågår Comic Con-dito, så hela stan är plötsligt nerlusad av unga nördar utklädda till….ja, inte vet vad jag vad det ska föreställa, men de ser ut som aliens.
Kontrasten när de imorrn blandas med hockeypubliken kan bli klart intressant.
* * *
Kimmo Timonen stod för finalseriens kommentar när han under en presskonferens igår tittade ut över journalisthorden och utbrast:
– Var är alla finska journalister? Det måste vara hangover day…
Den har vår vän Juha fått höra några gånger, om man säger så.
* * *
Nu börjar det bli så där kusligt med Håkan Loobs tips igen.
Har ni kollat?
Han sa att det skulle stå 2-2 efter fyra matcher – och att Chicago skulle vinna med 2-1 i Game 4…
* * *
Blackhawks-spelarna är på strålande humör, rapporterar coach Q.
– Ja, de har just fått veta att de haft sista träningen för säsongen.
* * *
Och nu tror ”Loooooob” alltså att Bolts tar två raka…..
* * *
Är det modebloggande hustrun Elina som lirkat fram sådan fashion sense hos Yellbear?
Han sportar tveklöst finalens snyggaste kostymer.
Häromdagen kom han i en middnattsblå kreation som hade fått själve Henke Lundqvist att vissla imponerat – och idag sitter han i en knivskarp vit sommarsvid på intervjupodiet på Hilton downtown.
Fast det har han inte mycket för.
Redan efter ett par minuter är det en klåpare som räcker upp armen och frågar:
– Ni är ju fyra backar som spelar väldigt mycket. Blir ni inte trötta?
Niklas blick är priceless.
* * *
Nu ska jag titta på fotbollsmatchen – må de svenska tjejerna vinna; då kan vi håna amerikanska kollegor monumentale – och vänta på junioren från Örby.
Vi hörs igen när det Game 5 närmar sig imorrn.
Till dess kan ni titta på några bilder från Brandon och Hilton.

CHICAGO – TAMPA 2-1 (Slut)
* * *
Nu är det ungefär tre timmar tills bloggen har skoningslös bagarväckning, så låt mig bara helt kortfattat säga att det ju var som fan.
Jag var hundra på att Bolts skulle kvittera på slutet, de gör ju alltid det under de där forceringarna – och att Stamkos inte får in pucken när han har öppen kasse är helt wacko.
Men Hawks vinner, ser till att serien är utjämnad – och vi ska alla tillbaka hit till Chi-Town på måndag.
Då kommer bucklan vara i The Madhouse och om de som vunnit i Tampa två dagar innan vinner också då är de Stanley Cup-mästare.
Ojvoj.
* * *
De flesta verkar överens:
Tampa var det bättre laget idag och borde kanske vunnit.
Men där har vi Hawks i slutspel.
Det är oftast just de gångerna de på nåt jäkla sätt ändå hittar ett sätt att vinna.
* * *
Ah, Kimmo träffar ribban.
Vilken story om han fått göra 3-1 där.
Men hockeygudarna kan vara så ogina.
* * *
Hyggligt rörig situation i Arizona-öknen igen och ärligt talat, är det inte dags att NHL bara ger upp och flyttar organisationen nånstans där den är välkommen?
Det verkar meningslöst att fortsätta den där kampen.
* * *
Det var, säger Yellbear, kanske inte så snyggt och underhållande, men…
– Det skiter jag fullständigt en sån här gång. Det är bara seger som räknas nu.
Just så
* * *
Det var inte nog med Vince Vaughn träffade Jon Cooper och resten av Tampas klubbledning på stan igår.
Han tog sällskapets nota också.
För 20 man.
– Så gör vi i Chicago, hälsar han.
* * *
Usch, som Jonte Ekeliw skulle ha sagt – jag har connection i Atlanta imorrn.
Då försvinner säkert väskan och det vore katastrof.
Men själv kommer jag förhoppningsvis fram, förr eller senare, och då hörs vi

Intensiv Tampa-forcering på slutet, men Chicago vinner.
2-1, tänka sig…
Så vi ska tillbaka till Chicago en gång till.
Liten skvätt till slutrapport kommer.

CHICAGO – TAMPA 1-1 (Period 2)
* * *
Det verkar som att Seabrook – eller någon – tagit där öga-mot-öga-snacket med Toews.
För nu ser han inte frustrerad ut längre.
Det brinner i ögonen på honom istället och se:
Plötsligt är finalnollan spräckt.
Det hjälper dock inte för att Hawks ska kunna skaka av sig Bolts.
Gästerna kommer tillbaka – på ett sätt som få gjort när det här mästarlaget skaffat sig ledning i måste-matcher.
Nu blir det spännande monumentale i slutperren.
* * *
Filppula har tittat på svensken med nummer 77 på ryggen och slår en räkmacka späckad med majonäs till Killorn vid kvitteringen.
Crawford står fortfarande och tittar åt andra hållet när Killer får pucken på klubbladet.
Wow.
* * *
Det börjar bli lite fult och elakt där ute.
Som sig bör.
Snälla pojkar får sällan lyfta pokaler.
* * *
Smärtan i Oduyas arm är nog ingenting mot den som känns i själen när han pumpar iväg ett skott som, via Coburns ena grilla, tar i insidan av stolpen och studsar ut igen.
Riktigt eländig otur.
* * *
Osannolikt nog träffar Patrick Sharp klockrent i samma stolpe när han några minuter senare kommer fri.
Men då gör det inte lika mycket, för Hawks nitar fast pucken i Bolts-zonen och momentet därpå stångar kapten Toews in sitt första finalmål för året.
* * *
Melrose smaskar i sig popcorn ikväll med.
Jag har klädnypa beredd.
* * *
När Kane råkar komma åt rookie-keepern några minuter in i mittperren är det en syrlig kollega några säten bort som utbrister:
– Om det där varit Bishop hade han legat på isen och vridit sig i fejkade smärtor och Kane hade fått åka till utvisningsbåset.
Det ligger nog något i det.
Men Vasy är en hederlig sort och reagerar inte alls.
* * *
Kmannen, det är några som mitt under brinnande final sitter och försöker följa city hall-mötet i Mojave-öknen.
Verkar rafflande.
* * *
Unge van Riemsdyk verkar inte vara mycket att hålla i handen när Tampa-åskan går.
In med Svedberg!
Det är mitt nya stridsrop.
* * *
Nej, John J, Doc luktar rik.
Det är han förmodligen också, man sitter inte och pratar i NBC på primetime kväll efter kväll utan att få väldigt, väldigt bra betalt.
* * *
Om nu Hawks bara får igång Kane också….men han verkar inte tycka det är så kul att spela när det kommer en lång jävla Hedman- eller Strålman-klubba och bara stöter bort pucken för honom varje gång.
* * *
Morrow och Boyle och Kucherov hade ett av sina bästa byten i hela slutspelet här i slutet.
Hur går det till?
Tittar Boyle på Morrow i båset och säger:
– Nu jävlar går vi ut och kör.
* * *
Den hittills mest raffinerade tredjeperioden börjar snart.
Hela finalen kan – kan, säger jag – avgöras nu.