CHICAGO – TAMPA 0-0 (Period 1)
* * *
Tampa har alltså en rookie nästan helt utan slutspelserfarenhet, rimligen svårt nervös, i kassen.
Vad gör Chicago då?
Dom väntar tills det gått 08.18 innan de avlossar första skottet mot mål.
Det känns…lite dumt.
Men vad vet jag, det kanske är snillrik coach Q-strategi att se till att ynglingen inte får känna på pucken och därmed blir lite obekväm.
Om inte har han skäl att sparka på annat än handdukar inne i hemmarummet i den här pausen.
* * *
Mm, nog har Johnny ont.
Men innanför det där tröjbröstet pumpar ett lejons tappra hjärta, så han krigar beslutsamt vidare.
* * *
Hemmalagets skottstatistik de inledande åtta minuterna säger det mesta man behöver veta om den inledande perioden.
Den är betydligt mindre underhållande och explosiv än de senaste sex i serie; Bolts spelar väldigt tajt – men Hawks är rätt tandlösa också.
Så här brukar de verkligen inte se ut när de har ryggen mot väggen i slutspelsmatcher.
* * *
Nä, Vigge har inte läst sig hög på pressklippen.
Han spelar precis lika stor och säker hockey som vanligt.
Snart kommer bomben.
Jag tror jag törs lova det.
* * *
Att kapten Toews blir synligt frustrerad och tidvis uppträder md ett kroppsspråk vanligen förknippat med kinkiga småbarn – på isen – är sällan ett bra tecken för Hawks.
Snart får Brent Seabrook ta ett långt snack med sin polare.
Det var när han klev in i utvisningsbåset i Joe Louis Arens och helt sonika ruskade om kaptenen serien mot Red Wings 2013 vände.
* * *
Bänkgrannen som inte var här i måndags beslutade sig helt onödigt för att se kvällens match och har nu orsakat betydande trängsel på vår fina hylla.
Jag hatar honom för det – helt utan grund.
* * *
Det finns två huvudsakliga tankegångar om målvaktssoppan i Tampa här.
Ena skolan undrar om Cooper begick ett allvarligt misstag som spelade Biskopen i måndags, varmed den okända skadan kanske förvärrades.
Den andra tycker att Bolts gör det mycket begåvat, som i värsta fall får se serien utjämnad – och då har gett Bish tre dagars vila innan lördagens jättematch. Och i bästa fall får unge ”Vasy” en drömstart på Stanley Cup-karriär och stjäl den här matchen.
* * *
Shit, John J…rättstavningsprogrammet gör mig inte uppmärksam på den där felstavningen, så när det är så uppjagat som ikväll missar jag den.
Men jag kanske ska börja skicka dem till dig för snabbkorr innan publicering?
* * *
I pausen mellan värmningen och matchstart går jag på toa – och får stå skuldra mot skuldra med, håll i dig John J, Doc Emrick.
Och nej, jag tittar inte…
* * *
Jo, Vince Vaghn är Hawks-fan – och sitter nere vid plexit intill hemmabåset i röd jersey och allt.
Men självklart var han ute med Coop igår i alla fall, sånt där betyder inget när man får festa med en NHL-coach.
* * *
När jag och Doc har skvalat klart kommer Jim Corneliuson in på muggen också – och nästan omfamnar den gamle kommentatorn
– Jag har hört att du säger snälla saker om mig i tv. Det värmer mitt hjärta, säger mannen som anför The Madhouse när det ska rytas nationalhymn.
Doc bara skrattar och svarar att han önskar han lät som Corneliuson.
Det gör John J med, replikerar jag inte – men jag tänker det.
* * *
Det är nästan så jag sitter och hoppas att Gudlevskis får komma in.
Han var ju inte bara oerhörd med Lettland i Sotji för ett och ett halvt år sedan.
Han heter Kristers i förnamn.
Nej, inte Krister
Kristers.
Detta finner jag underhållande.
* * *
Käre Bassem, du har inte fått in en enda sån där svavelosande kommentar i spåret på månader.
Det är bara för mig du skriver – tills du hittar en mer acceptabel ton.
* * *
Nå, let’s get this show going nu.
Ett mål åt ena eller andra hållet – sen exploderar det.

Phil Pritchard, keeper of the cup, har setts i Chicago-natten de senaste dygnen, men bucklan är inte i hallen.
Inte ännu.
Först när ena finallaget kan avgöra hela serien smyger Pritchard, i lönndom, in bakvägen med sin sägenomspunna klenod och sätter sig i sitt hemliga rum i källaren och väntar på sanningens ögonblick.
Likafullt:
Det börjar dra ihop sig nu.
Vi är nära.
Stanley Cup-finalen – och därmed hela hockeysäsongen 2014-2015 – har börjat stegra mot sitt slutgiltiga klimax.
Vinner Tampa Bay Lightning nattens match – Game 4 – i ett Chicago som alltjämt skälver av förväntan har de plötsligt slagläge och kan bli mästare hemma i Amalie på lördag.
Sannolikheten känns för all del större att Blackhawks utjämnar och tvingar fram en oviss vattendelare till Game 5, men det spelar i så fall ingen större roll.
När vi trängt så här djupt in i finalen, när dramaturgin börjar bli så här raffinerad, när de tänkbara konsekvenserna av det som äger rum på isen är så här genomgripande och hisnande fattar glöden eld – den som pyrt i the utltimate showdown sedan första nedsläpp i Amalie för exakt en vecka sedan.
Om så en människa som aldrig hört talas om hockey och Stanley Cup och Blackhawks och Lightning råkade promenera förbi The Madhouse just nu är jag övertygad om att också den människan skulle känna att något stort är på väg att hända här.
Något högtidligt.
Något som är oändligt viktigt för väldigt många människor.
För så är det – i sanning.
Det börjar dra ihop sig…
* * *
Jag minns inte exakt vem det var, men du som i måndags nämnde ”blackened cajun shrimp” på Tavern on Rush-menyn får härmed ett hjärtligt tack.
De var nästan lika goda som den första klunken champagne kommer att vara i gapet på nyblivna Stanley Cup-mästare någon av de närmaste sju kvällarna.
Vi – det lilla blågula sällskap som följer finalracet – hade överhuvudtaget en förträfflig kväll i det sedvanligt brusande vimlet i det lilla restaurangpalatset.
Hela det där området kring North Rush Street och East Bellevue är en av Chicagos greatest hits, med ett folkliv som får det att sjunga i själen så fort man kliver ur taxen.
Men tavernan – en scen i lika hög utsträckning som en krog, precis som Craig’s i Los Angeles och inte minst gamla Elaine’s hemma på Upper East Side – är själva medelpunkten och jag längtar redan tillbaka.
* * *
Klockan är slagen – Kimmo Timonen kliver in i finalen
Trots att allt – dessbättre – tyder på att Johnny Oduya faktiskt kan spela får Finlands egen Nicklas Lidström, 40 år gammal, chansen i kväll.
– Jag är exalterad. Det är för att få vara med i den här sortens matcher jag jobbat mig tillbaka efter det här tunga året, säger han med ett leende man vanligtvis ser hos rookies snarare än legendarer med 1100 NHL-matcher under bältet.
Bäst av allt:
Skulle Hawks vinna får han namnet i bucklan, plus ring, även om han inte spelar en match till.
En sekund i finalen räcker.
* * *
Till skillnad från när en legendarisk kommentator från omsusad svensk kabelkanal följde med under finalen 2010 var det dock ingen som sjöng Evert Taube-visor så det riste i väggpanelerna på Tavern igår kväll.
Jag hade hoppats lite på TT-Sundberg, men han bara visslade lite på några gamla schlagers.
En besvikelse.
* * *
Johnny, ja. Han var inte med på värmningen i förmiddags, men coach handdukssparkare säger att han ”troligen” står på isen när Madhouse strax efter 19 ikväll spränger våra trumhinnor med nationalsångsvrålet.
Frågan är dock vad den 33-årige stockholmaren kan uträtta.
Som ni påpekade redan då kunde han i princip bara spela med enhandsfattning under sista perioden i måndags.
Risken är uppenbar att Q tvingas använda de två ”extrabackarna” – Kimmo och om det nu blir Rundblad eller Cumiskey – betydligt mr än han egentligen vill.
* * *
Hjälper en kollega från Toronto – Doctor Zeis, kallad – att nå Lidas hemma i Sverige och han blir så glad att han efter avslutad intervju med den störste svensken någonsin räcker över luren.
Så jag får sitta och småspråka lite med evige nummer 5 under förmiddagen.
En bättre uppladdning inför en final kan jag omöjligen tänka mig.
* * *
Missade hotellfrukosten idag också och nu sitter jag här i pressrummet och känner mig som utsvulten survivor i en undergångsfilm och väntar på att de nån jävla gång ska börja servera pre game-middagen i pressloungen.
Är man idiot får man verkligen lida.
* * *
Det är förstås för att få fråga om Vigge Hedman nordamerikanska journalister vill ha tag i den sjufaldige Norris Trophy-vinnaren som går och trampar hemma i den västmanländska sommaren.
Det är ju, so far, Vigges Stanley Cup-final och självfallet är det intressant att höra hur den senaste svenska back som var lika bra på den allra största scenen ser på honom.
Commendatore själv viftar undan alla jämförelser med Lidas.
– Vi kan absolut inte nämnas på samma gång, menar han.
Annars verkar han ta all uppståndelse, alla hyllningar och alla förväntningar som följer på sån dundrande succé med förbluffande ro.
Själv hade jag, som 24-åring, haft enorma svårigheter att hantera en sådan situation. Jag hade antigen åkt hem till mamma och gömt mig – eller fått hybris som en hel Noel Gallagher.
– Jag tycker det är roligt att spela hockey, säger Vigge och rycker på axlarna, och det är förstås kul att höra vänliga saker folk säger om en. Men man får komma ihåg att det blir väldigt mycket uppmärksamhet just för att det är final.
Det är en jordnära, ödmjuk och sensationellt stabil pöjk Olle och Elisabet Hedman från Fäbodvägen i Domsjö skickar ut i världen.
* * *
Ibland känns det som att Chicago är familjen Hjalmarssons stad.
När jag efter gårdagens presskonferenser hoppade in i en Uber-bil utanför United Center fick chauffören fort fram att jag är svensk och började sedan rejva om att han minsann brukar köra en ”classy lady” som är gift med en en svensk Blackhawks-stjärna och bloggar om mode.
Ja, det är ju fru Yellbear det – Elina.
Och när jag några timmar senare stod vid den stökiga bardisken på The Lodge – jo, vi hamnade där efter middagen; jag erkänner! – var det ung dam i sällskapet intill som också fick fram att jag kommer från Sverige och med det började hyperventilera om hur mycket hon älskar nummer 4 i Blackhawks.
– När det var OS förra året gick jag upp mitt i nätterna bara för att se Nick spela med Sverige. Jag struntar i Toews och Kane, det är Nick jag beundrar. Han är bäst, hojtade hon.
Hjalmarsson City it is.
* * *
Murvlarna ger inte upp försöken att få Tampa att bekräfta att Biskopen är skadad. Under en presskonferens får Brian Boyle frågan om hur mycket han beundrar målisen när han spelar fast han har så ont.
– Har han? Det har inte jag hört, flinar den katolske jätten från Boston.
Jo, det har han. Några av försöken att komma upp från isen i onsdags påminde starkt om hur det ser ut när jag själv ska resa mig ur soffan en trött söndagkväll – och sidledsförflyttningarna gick inte snabbare än de automatiska entré-dörrarna på gamla Domus i Borlänge.
Hawks måste rimligen kunna utnyttja dessa blottor bättre idag.
Uppdatering från värmningen:
Biskopen är inte ens ombytt.
Vasilevsky står – och Kristers Gudlevski, den lettländske OS-hjälten, agerar backup.
Ojvoj.
* * *
Det värsta är inte att fånige NBC-chefen Mark Lazarus föreslår att NHL-stjärnorna ska sluta odla slutspelsskägg så att de blir lättare att marknadsföra (say what?). Det värsta är att folk förväxlar jönsen med Chicago Sun-skribenten Mark Lazerus – med E i efternamnet! – och skäller ut honom för bristen på respekt för djupt rotade traditioner…
* * *
Lightning bor furstligt under sina fyra nätter i Chi-Town. The Peninsula, beläget på Superior Street, har flera gånger utnämnts till hela USA:s bästa lyxhotell.
Och de verkar trivas också.
När jag frågar Stålmannen från Tibro vad han gjorde igår berättar han att överhuvudtaget inte lämnade sitt tillfälliga Chicago-hem.
– Jag bara låg på rummet och läste och pratade med polare och hade det skönt. Där har du nåt att skriva om!
Ja, tack. Det är sån information jag lever för.
* * *
Det var tillvaron som musikjournalist jag trodde skulle vara det stora hotet mot levern, men en genomsnittlig Markus Larsson på Hultsfredsfestival framstår som Gunde Svan i jämförelse med kanadensiska hockeyjournalister på Stanley Cup-resa.
Kväll efter kväll kör de lika hårt – och inställer sig sedan lik förbannat för tjänstgöring vid halv tio-tiden varje morgon.
Den staminan är Conn Smythe-värdig.
* * *
Det börjar bli lite grinigt bland blackhawkarna nu. Lite irriterat och otåligt.
Har man tillbringat minsta tid i deras närvaro under årens lopp vet man att det betyder att motståndarna bör akta sig.
Det när de biter ihop i tänderna av lätt vrede – nu huvudsakligen beroende på att de ligger under och inte spelat sin bästa hockey i finalen, men också på att Lightning blivit lite media darlings – Chicago Blackhawks är som allra farligast.
– Det stämmer. Det är bra för laget att vi är lite griniga , säger Kryckan Krüger lätt irriterat…
* * *
Det var också tillvaron som musikjournalist jag trodde skulle vara det stora hotet mot öronen, men att stå bakom Darlings målbur under Blackhawks morgonvärmningar i United Center och utsätta sig för smällarna när slagskotten träffar i sargen får basmullret på vilken Motörhead-konsert som helst att likna det stilla rasslet i björkens lövkrona en sommarkväll på svenska landsbygden.
* * *
När jag messar Youngblood Ekeliw och hetsar om att hans Bolts kan vara en enda seger från Stanley Cup-titeln efter kvällens duell kommer det korta svaret blixtsnabbt:
”Ojvoj”.
* * *
Ikväll är det mer eller mindre garanterat att det blir övertid.
Jag har nämligen tidig flight till Tampa och måste tvinga mig igenom en bagarväckning i morgon bitti och då blir det nästan undantagslöst två och tre extraperioder.
You just watch.
* * *
Även smooth talkin’ coach Cooper var ute i Chicago-natten igår – med Charles Barkley och Vince Vaughn.
Det försöker han dock halvt om halvt förneka på förmiddagens presskonferens.
– Vi var ute på traditionell middag med lagledningen och Barkley och Vaughn råkade bara vara på samma ställe, försöker han.
Jaja, vi kan tolka de där påsarna under ögonen utan större problem…
* * *
Kul ögonblick under Hawks värmning:
Coach Q gör en duktig vurpa och sätter sig på arslet – och hela laget jublar glatt.
– Japp, the boys tycker alltid det är kul när coachen slår i isen, muttrar han.
* * *
De ställer inga frågor och håller sig för sig själva, men jag tycker ändå om gossarna i det rätt månghövdade kinesiska tv-team som följer hela finalen.
Om inte annat ser de ju till att sportfans även i Peking och Shanghai och Guangzhou får förundras av Commendatore Hedman.
* * *
Bra Game Winning-lott i Bjurre-biffens vänstra ficka just nu:
Marian Hossa.
Jag låtsas att jag kan slovakiska nationalsången och nynnar den nu.
* * *
Mitt under eftermiddagsstiltjen, när vi bara är några få som sitter kvar i pressrummet och knattrar på våra lianor, hörs plötsligt en välartikulerad svensk stämma från ena hörnet.
Marie Lehmann lägger ingressen till ett innerligt Kimmo Timonen-reportage.
Det skänker mig en särskild sorts harmoni att höra.
* * *
För första gången under de sex bortamatcher jag sett dem spela live i det här slutspelet, i New York och Chicago, har Bolts medresta fans på läktarna i kväll.
Jo, det står faktiskt tre försynta tjommar i Tampa-jerseys vid bortalagets spelargång strax innan matchvärmningen.
De kommer inte precis att höras som Hawks-fansen hördes i Amalie, men ändå.
* * *
En och en halv timme före matchstart tar Phil Esposito en kaka i pressläktarpentryt.
* * *
Det var ju till Chicago John Candy var på väg när han, med Steve Martin sovande i passagerarsätet, svängde loss till Ray Charles ”Mess Around” under bilfärden i hysteriskt roliga ”Trains, planes & automobiles”– så när Madhouse DJ:n plötsligt slänger på den odödliga klassikern utför jag exakt samma dansnummer i pressläktarstolen, inklusive luftsax-solo, som min fellow tungviktare bakom ratten.
Vänta, vi har det här – så ni får ett hum om hur det ser ut.
* * *
De makalösa räkmackorna får hela hockeyvärlden att dra efter andan, men det dröjer inte förrän Vigge Hedman bombar in ett eget mål också.
Tonight’s the night – kanske.
* * *
Kimmo kommer inte spela mer än tre-fyra minuter och snälla hockeygudar – låt de tre-fyra minuterna passera utan allvarliga missöden.
* * *
Okej, here we go – snart.
NHL-bloggen ger er Game 4 i Stanley Cup-finalen 2015.
Med den börjar upploppet mot himlen – och helvetet.

Victor, Victor, Victor.
Hedman, Hedman, Hedman.
Och kan Johnny O spela Game 4? Ingen vet.
Se där – med de tre raderna var denna tisdag på Stanley Cup-touren sammanfattade.
Det var allt det talades under förmiddagens presskonferenser i The Madhouse.
Att Commendatore Hedman tagit över showen – och att det är högst oklart om Johnny kan spela i morrn.
Därför tar jag ledigt från orden idag och ger er istället lite bilder från senaste tre-fyra dygnen.
Hörs när showdown nummer 4 börjar på onsdagskvällen.

CHICAGO – TAMPA 2-3 (Slut)
* * *
Det har i skrivande stund gått drygt en och en halv timme sedan slutsignalen ljöd i ett dystert Madhouse, men jag är fortfarande förstummad över den Victor Hedman-passning som avgjorde tredje finalen.
Mannen är ett defensivt monster som gör det så fruktansvärt svårt för frustrerade Chicago-forwards – men brer samtidigt offensiva räkmackor som en hel Foppa.
När såg vi senast en svensk spela så bra, och dominera så kraftigt, i en Stanley Cup-final?
Jo, det var för sju år sedan när Henrik Zetterberg tog bort Sidney Crosby.
Han fick Conn Smythe han.
Vinner Tampa detta får Vigge en han också, det börjar kännas snudd på klart.
* * *
Saad prickar in ett sylvasst direktskott från mitt i slottet ett byte när Vigge & co blivit kvar alldeles för länge på isen.
Men vad händer?
”Chelsea Dagger” hinner inte mer än tona ut, och du-du-du-du-duandet inte mer än tystna, förrän Palat trycker in kvitteringen.
13 sekunder tar det, exakt.
Typiskt den här drömfinalen.
* * *
Och nej och nej – det är inte bara jag som hemmakär svensk som sitter här och yrar om Vigge som Conn Smythe-kandidat.
Precis varenda en av de tunga nordamerikanska tyckarna och krönikörerna är inne på samma linje.
Den som inte tror mig kan ju kolla lite på twitter.
Själv vill Pansarkryssaren dock inte höra talas om det.
– Jag är bara fokuserad på att vinna två matcher till, säger han när bloggen och TT-Sundberg kastar oss fram i slagsmålet runt honom i omklädningsrummet.
Vi får ta det med pappa Olle i Tampas till helgen istället.
* * *
Det var någon som fes väldigt illa på pressläktaren i tredje perioden.
Ska vi misstänka Melrose och hans popcorn – eller är det bara förtal?
* * *
Hawks-fans twitter-skriker om att van Riemsdyk suger.
Mm, det är inte så att det är punggrepparen, som slänger in en rookie med 14 NHL-matcher i höstas under bältet, som ska ha mest av den sleven?
* * *
Marian Hossa var Hawks allra bästa forward ikväll, var han inte?
Men det hjälpte inte mot blixtlåset Hedman-Strålman.
* * *
Stamkos om Vigge:
– Det finns inte ord som beskriver vilken urkraft han var där ute ikväll.
* * *
Johnny O återkom dessbättre i tredje, men Coach Q låter bekymrad när han får frågan hur det är med en av de omistliga i Big Four.
– Vi får se hur han mår i morgon, heter det.
Hur fan gör han om stockholmaren inte kan vara med i Game 4?
* * *
Enligt Cooper syntes det i ögonen på Biskopen i morse att han skulle kunna spela – och i biskopens blick bor sanningen, det slog redan Ingmar Bergman fast.
* * *
Apropå Quenneville finns det en väldigt rolig filmsnutt på honom när han i samband med utvisningen på Saad i andraperren sparkar iväg en handduk i båset.
Leta på den.
Mannen är en ofrivillig entertainer ibland.
* * *
Bolts är två segrar från titeln.
Men självfallet:
Hawks kommer tillbaka.
Det här är om inte en breeze, så i alla fall något de varit med om många gånger förr.
* * *
Den här arbetsdagen började för sexton timmar sedan, så nu tycker jag att jag med ganska gott samvete kan slå igen butiken.
Imorrn är det matchfritt men träningar och känner jag mig själv rätt dyker det om inte annat upp lite bilder här framåt sena kvällen.
Tills dess:
Peace.

Nej, det blir ingen övertid.
För Pansarkryssaren från Ångermanland – Conn Smythe-kandidaten Victor Hedman – stävar med drygt tre minuter kvar upp längs sargen, slår en av sina patenterade drömpassningar rakt in i målgården och Paquette stöter in avgörande 3-2.
My gosh…
Mer kommer om nån timme.
Nu ska det skrivas lite om Commendatore Hedman

CHICAGO – TAMPA 1-1 (Period 2)
* * *
Holy hell, det är oavbruten action i den här superfinalen – och incidenter som blir talk of the town tills nästa match börjar kommer stöt i stöt.
Mest hallabaloo lär följa på situationen när Brandon Saad i numerärt underläge kör på Biskopen och omedelbart åker ut för goaltender interference
Men vi kommer också få höra en del om att Bolts under det en och en halv minut långa fem-mot-tre-läge som följer gör absolut ingenting.
Det brukar vara saltsyra i strupen under slutspelet.
* * *
Johnny O försvinner ut i omklädningsrummet – förhoppningsvis inte på grund av allvarligare åkomma.
Det är ju själva mardrömmen för Q – att en av The Big Four gör sönder.
Vad ska han göra då?
Gå runt på tre?
Spela Duncan i 40 minuter?
* * *
Men punggreppare Q är ju löjlig när han skrynklar ihop ansiktet till ett litet russin i samband med Saads utvisning.
Han slår ju handskarna i skallen på Biskopen, klart det blir utvisning då.
Den hetlevrade coachen borde nöjt sig med sitt vanliga ”fuck me”.
* * *
MaangeJ, Ekeliw har djupa försänkningar i Tampa och sitter på finfina biljetter till både Game 5 och eventuell Game 7 – utan att han behövt scanna av svarta börsen.
Ackreditering till final är det försent att ordna nu, det ska administreras redan i mitten av maj, men jag ska göra mitt allra bästa för att se till att han får komma in backstage åtminstone någon förmiddag.
Ekan i Lightnings omklädningsrum…det vore nog en obetalbar syn.
* * *
Barry Melrose sitter några platser till vänster om bloggen – och äter popcorn.
Detta är VIP-hyllan.
* * *
Jag gissar, Tobias, att du inte har några idolbilder på Scott Stevens?
Det har däremot Kronwall.
Eller i alla fall en video med Devils-legendarens greatest hits – och den piggar han upp sig med mellan varven…
* * *
Biskopen ser å sin sida inledningsvis ut att ha piggat upp sig med nattvardsvin i pausen, för när Filppula mycket okaraktäristiskt ger pucken till en fri Vermette är han iskall och avväpnar fransk-kanadensaren hur enkelt som helst.
Men sedan är det flera situationer när han helt uppenbart har så ont att han knappt kan resa sig.
Om nu Cooper litar så mycket på Vasilevsky som han svor på i lördags – varför spelar han då en skadad Bish?
* * *
Racing-drottningen Danica Patrick, med Hawks-keps på hjässan, blir inzoomad i jumbon.
Coolt, hon har varit stor Biffen-favorit sedan jag träffade henne i Indianapolis i samband med Kenny Bräcks sista Indy 500 för ganska precis tio år sedan.
* * *
Jaså David, du har också synpunkter på Carle?
Dem delar du med Youngblood Ekeliw, kan jag säga.
* * *
Danica borde för övrigt känna sig mycket hemtam.
Bolts har tajtat till ordentligt både i egen zon och i mitten och därmed tagit lite udd av Hawks offensiv, men det går fortfarande lika fort som när hon tar kurvorna på Indianapolis Speedway.
* * *
Jag är hundra på att Kucherov ska måla när han kommer i brakande friläge, såna missar den unge ryssen inte oftare än Skånske Jan går i förstamajtåg, men där är det Crawford som visar klass.
* * *
Finalens första övertidsthriller?
Kan bli så – och inte mig emot.
Jag tycker de här ljuvliga matcherna tar slut alldeles för fort.

CHICAGO – TAMPA 1-1 (Period 1)
* * *
Ännu en blitz till period, spelad i hänsynslöst Formel 1-tempo.
Oh yeah.
Och för första gången i finalen får Tampa – och vi andra – veta hur det ser ut när Hawks spelar sin bästa, mest explosiva playoff-hockey.
Gästerna inleder för all del med mest energi, men sedan tar Chicago över showen och etablerar några gånger sånt tryck nere hos en skakig Biskop att jag tammefan nästan får huvudvärk.
Ojvoj.
* * *
Just ja.
Hade glömt att vi får höra hela Madhouse du-du-du-du-du-dua sig igenom jublet till Fratellis ”Chelsea Dagger” vid alla hemmamål.
Det borde jag inte gjort, för den knappade Chicago-fansen in på jukeboxen i tikibaren i lördags – och sen körde de allsång så det ekade i den fuktiga Florida-natten.
* * *
Och när blev Ryan Callahan plötsligt Al McInnis?
Satan vilken tjong-i-medaljongen-bomb han får på
Naturligtvis är det MVP-Vigge som står för den magiska framspelningen också
Igen.
* * *
Tilltalet finallagen emellan har hittills varit mycket vänlig, för att inte säga direkt vördnadsfull. Så sent som i fredags talade Kane till exempel om hur förstummande han tycker det är att se trillingkedjan spela hockey.
Men det känns som att stämningen därvidlag håller på att förändras.
En sån som Andrew Shaw, som bevisligen har vässat huggtänderna, verkar till exempel mycket angelägen om att korrigera de dumheterna.
* * *
Inte sedan Linda Blair spydde på Max von Sydow i ”Excorsisten” har en biskop sett darrigare ut än Bolts-keepern ikväll.
Men jag är inte hundra på att det beror på den omtalade skadan.
Han har ju i varje serie, mot Wings och Habs och Rangers, haft enstaka matcher av den här sorten, när minsta strumprullare genererar juicy returer och lusten att åka ut på långfärdsodysséer verkar te sig oemotståndlig.
Alldeles oavsett:
Hawks borde pumpa skott mot honom från alla vinklar och vrår.
* * *
Det säger – också – något om Vigge Hedmans storhet att inget sysselsätter coach Q mer än ansträngningarna för att hålla Kane och/eller Toews borta från Pansarkryssaren från Ångermanland.
Nu, med rätten till sista byte, är det en lite lättare uppgift.
* * *
Efter OS-invigningsceremonierna på den monstruösa Amalie-jumbotronen – de som eldar upp alla så enormt att vi alla vill springa genom väggar – känns preludierna på den futtiga United-skärmen som ett västgöta-klimax.
Men än sen?
Det är inte dom som sätter tonen här.
Det är det världsberömda nationalsångsvrålet och jag kan försäkra – det är lika chockartat som någonsin tidigare.
Dom skriker fan hål i huvudet på oss, det är helt fantastiskt.
* * *
Det fanns de som tyckte Showtime inte verkade förstått att finalen hade börjat nere i Tampa.
Well, nu tycks det i alla fall ha gått in.
* * *
Rundblad är mycket riktigt petad – och ersätts av van Riemsdyk den yngre.
Hoppas David, i sitt granna slutspelsskägg, vet att det bara beror på Q vill testa nåt nytt – inte att han nödvändigtvis gjorde något fel i Amalie senast.
* * *
Det kan verka något befängt att dom spelar julmusik i The Madhouse efter värmningen, men det är som sagt ett madhouse – och det är ”The Most Wonderful Time of The Year” dom dunkar på med och inget kunde vara sannare.
Detta är verkligen den bästa tiden på året.
* * *
Glömde i introt, men det var förstås bara en tidsfråga innan Björne Nord skulle bli omnämnd i samband med Stanley Cup-finalen.
Det är Strålle Strålman som plötsligt avslöjar att han som ung var tungt Djurgården-fan och börjar räkna upp gamla järnkaminer han hade som idoler.
– Håkan Södergren, Thomas Eriksson, Thomas Johansson, Björn Nord, Christian Due-Boje, Patric Kjellberg…det var mina killar, säger han.
Vem kunde ana?
* * *
Letar innan matchvärmningen ivrigt efter den gode gosse som sköter Game Winning Goal-lotteriet, men det kunde jag gott låtit bli för jag drar Brian Boyle.
Long shot monumentale.
* * *
Jag sitter tvärs över isen från den fläck där Kron Wall of Pain släckte lyset för Havlat i konferensfinalen 2009.
Jag var här då också, på samma pressläktarrad, och jag vet att såna som Tobias Pettersson blir upprörda när jag säger så, men jag tyckte det var ett mästerverk till propp och ser plankorna i just den delen av United-sargen – alldeles intill Blackhaws bås – som holy ground.
* * *
Tråkigt med damernas poängförlust mot Nigeria i Winnipeg, men jag ber att få påminna om att herrarna också inledde med ett oavgjort resultat mot ett afrikanskt lag den eviga sommaren 1994 och det gick till slut rätt bra ändå.
* * *
Det här fortsätter alldeles snart.
Saliga är vi som får vara med och se.

Redan när busschauffören som i arla morgonstunden kör oss från Marriott-hotellet vid Magnificent Mile tar av från Eisenhover Expressway och rundar Malcom X College börjar min puls rusa.
För där tornar hon upp sig, väldig och vördnadsbjudande, som en klippformation i Grand Canyon.
United Center – på mycket goda grunder kallad The Madhouse on Madison i folkmun.
Det är, vid sidan av katedralen i Montreal, min absoluta favoritarena i hela ligan – och helt utan konkurrens häftigast south of the border.
Här pressas stämningen upp mot vansinnets höjder redan under vanlig grundserievardag.
Vid de stora matcherna sprängs alla fördämningar – och att sitta här såna gånger hör till det mest exalterande människor med minsta fäbless för hockey kan vara med om.
Det handlar inte bara om det berömda nationalsångsvrålet – även om det är en av de mest spektakulära kulturyttringar det här landet överhuvudtaget har.
Något i de gigantiska läktarsektionernas branta sluttning, i tätheten mellan sätena och kanske också i den egenartat dunkla belysningen skapar en helt unikt laddad old school-atmosfär.
Nu ska vi få se ytterligare en finalmatch just här – den sjunde i ordningen för mig sedan 2010, och som lokala hjältarna Wayne Campbell och Garth Algar sa i ”Wayne’s World”:
I’m not worthy.
* * *
Egentligen har han nog varken råd eller tid, men likafullt:
19.57 på fredag, lokal tid, kliver Jonathan Youngblood Ekeliw ut i ankomsthallen på Tampa International.
Han stod helt enkelt inte längre ut med att hans Tampa Bay Lightning spelar Stanley Cup-final utan att han är på plats, så efter matchen i lördags dundrade han bara ut på nätet och beställde en flygbiljett.
Den passionen och den glöden är så fin och så admirabel att jag överväger att ta emot med både blåsorkester och can can-dansande cheerleaders.
* * *
Jag trodde det var mycket media i Tampa, men heliga guds moder – trängseln inne i Blackhawks omklädningsrum när de nu kommit hem efter två finaler bakom fiendens linjer liknar ingenting jag nånsin sett.
Det är svårare att komma fram till spelare man eventuellt vill prata med än att komma längst fram till scenen på en Justin Bieber-konsert och möjligheten till avslappnade, enskilda samtal med de svenska profilerna är ohyggligt begränsade.
Annat var det de år man kunde slå sig ner bredvid Yellbear, räcka fram en snusdosa och sedan sitta och babbla hur som helst i en kvart
– Ja, det är verkligen annorlunda nu. Jag vet inte vad som hänt, säger han när jag ändå lyckas tränga mig fram.
Men det vet jag.
Förutom att mediaskocken vuxit och han själv slutat snusa har fler insett att smålänningen med hockeyvärldens största hjärta är väldigt bra och väldigt intressant att prata med.
* * *
Själv hade jag en skakig resa upp över kontinenten igår kväll; piloten tvingades i princip åka slalom mellan åskmolnen i mellanvästern.
Men det gjorde inte så mycket, för jag kom till flygplatsen i mycket god tid, satt länge i en väldigt trevlig bar och resten kan ni förmodligen räkna ut själva.
Låt mig bara säga så här:
Dryckessessioner i flygplatsbarer har en alldeles särskild sorts charm.
* * *
Före tredje Stanley Cup-finalen 2009, mellan Detroit Red Wings och Pittsburgh Penguins, kom en gänglig, blyg och storögd pojke vandrande genom de dammiga backstage-korridorerna i gamla Igloon i Pittsburgh.
Han var en av de fem-sex top prospects som sannolikt skulle komma att väljas först i draften senare samma sommar och enligt gamla NHL-traditioner därför bjöds in till en Stanley Cup-final.
Sex år senare sitter den ynglingen – känd under namnet Victor Hedman – i Tampas omklädningsrum och ser hur årets top prospect-klass, anförd av den våldsamt hypade Connor McDavid, är på likadant, begeistrat finalbesök.
– Det känns som det var igår, säger han och ser uppriktigt förvånad ut över tidens snabba gång.
– Jag var väldigt nervös den gången, när jag skulle få gå in i omklädningsrummet och träffa Zäta och Lidas och andra jag hade sett upp till när jag var yngre.
Jodå, jag minns. Det lyste intensivt i de artonåriga ögonen när han, mycket försiktigt, tittade in i igloons hysteriskt trånga gästkabyss.
– Hela den upplevelsen var fantastisk. Att träffa alla och se en final…jag hade underkäken i golvet hela tiden, kändes det som.
Well, nu är det Vigge själv som får tonåringar på första omklädningsrumsbesöket att tappa hakorna
– Nja, flinar han och nickar mot Steven Stamkos, de är nog mer starstruck av han i tröja nummer 91.
Säg inte det.
När jag under ett pressmöte strax innan frågar Jack Eichel, den förmodade drafttvåan, om svenska favoriter pratar han sig alldeles varm om ”han i tröja nummer 77” också.
– Hedman är ”a hell of a hockeyplayer” och har varit helt outstanding i det här slutspelet, säger han.
Och väl inne hos Tampa ser jag hur Eichel kastar imponerade blickar mot backbjässen som för sex år sedan själv stod i ett likadant rum och var förstummad.
* * *
Biskopens vara eller inte – det är kvällens fråga.
Tampa-målisen deltar i morgonvärmningen och ser ut att vara fit for fight, men varken coach Cooper eller Biskopen själv vill avslöja om han kommer spela Game 3.
Faktum är att ”Bish” inte har ett skvatt mer än ”Vi får se” att säga under en kort presskonferens på podiet och till slut utbrister han:
– Jag känner mig som Marshawn Lynch just nu.
Marshawn Lynch är Seattle Seahawks-stjärnan som inför Super Bowl i Phoenix i vintras gav exakt samma svar på 29 frågor i rad.
– I’m just here so I won’t get fined
Men riktigt så illa är det ju inte med Biskopen.
* * *
När jag först tar upp finalbesöket i Pittsburgh för sex år sedan replikerar Vigge att han mycket väl minns bloggens närvaro..
– Det var ju du som tog hand om pappa.
Jo, he he. Den unge talangen var själv bara arton och fick snällt gå och lägga sig efter matchen, men den gode Olle följde med på mediafest på William Penn-hotellet och hade mycket trevligt.
* * *
Chris Johnston från Sportsnet böjer sig fram mot Yellbear Hjalmarsson och frågar om det stämmer att de målar korna i hans hemby i Blackhawks färger när det drar ihop sig till final.
– Var har du hört det, är det han där som berättat, ler Russnäs och nickar mot yours truly.
”Han där” är skyldig, den traditionen är så fantastisk att jag berättar om den för alla som vill lyssna.
Men tydligen har stödtrupperna på småländska höglandet inte plockat fram målarfärgen ännu.
– Det är fortfarande lite för tidigt i finalen, det händer först när det verkligen drar ihop sig, förklarar Niklas.
Well, efter nattens match tycker jag det är dags.
Russnäs, mobilisera penslarna!
* * *
Jag frågar även Connor McDavid om svenska favoriter och hans svar kommer blixtsnabbt:
Sudden.
– Jag kommer ju från Toronto och såg verkligen upp till Mats Sundin. Jag såg honom spela varje lördagkväll, det kändes som han kunde gör allting på isen.
Undra på att killen blivit så bra, med den sortens förebilder!
* * *
Även den svenska mediatruppen i Stanley Cup-finalen har börjat växa.
Från och med nu är även TT:s Göran Sundberg och SVT-duon Marie Lehmann och foto-Evve med på resan.
Och ja:
Bord är självfallet bokat på Tavern on Rush i morgon kväll.
Det är alltid där de stora svenska hockeykvällarna i Chicago avlossas.
* * *
Att ställa frågor till coacherna på podiet är den typ av upplevelse som får en lätt ängslig bonne från Borlänge att svälja hårt, särskilt som han får sitta med mikrofon och vänta medan de svarar färdigt på frågan innan.
Men idag gaskar jag ändå upp mig och frågar Cooper om han håller med om att Vigge varit rätt given Norris Trophy-kandidat om han inte blivit skadad i början av säsongen.
Svaret är ett rungande ”ja”.
– Vi hade inte varit här utan ”Heddy”. Han har spelat precis så här bra för oss hela säsongen och jag är verkligen glad över att fler får se det nu.
Det var just den typen av svar jag var ute efter…
* * *
TT-Göran pratar den mest utpräglade stockholmskan på den här sidan Tjalle Mild, men när man frågar varifrån i huvudstaden han kommer svarar han:
– Nä….ja e från Luleå.
Det är mycket roligt.
* * *
Coach Q funderar på ändringar i laget ikväll.
Bickell, som tydligen är fri från sin mystiska yrsel, verkar gå in i andrakedjan med Showtime Kane och Brad Richards – och så finns det överhängande risk att Trevor van Riemsdyk petar David Rundblad.
Surt.
Rundy skötte sig prickfritt i lördags och var plus 1 – förlusten till trots.
* * *
Dom spelar country i Tampas omklädningsrum efter morgonvärmningen.
Vad tycker death metal-rockaren Strålle Strålman om det, egentligen?
– Det är bättre än den vanliga skiten man brukar få höra. Dom här spelar i alla fall på riktiga instrument, muttrar han.
Så nu vet vi det.
Avicii har inget att hämta hos den västgötska hockeyhistoriens störste.
* * *
Bloggen har svart kostym ikväll, svart skjorta, svarta skor och svart allting.
Utom slipsen.
Den är en blågul klenod som, om den används med försiktighet, alltid generar svenska mål.
Kom ihåg det när Kryckan och Vigge båda spräcker finalnollorna i natt.
* * *
Jag är fortfarande lite förbryllad över kommentatorsspårsskribenten som i lördags tyckte sig ha kunnat utläsa att jag har en dålig relation till Johnny Oduya.
Say what, liksom.
Så här är det med Johnny:
Han är en av få svenska NHL-proffs som i princip är omöjlig att nå på telefon – han gillar inte luren, helt enkelt – och hinner han försvinner han, som idag, ut ur omklädningsrummet innan mediaflockar så stora som de som följer finaler kommer inklampande.
Men när man väl träffar den ärrade stockholmaren både trevlig och vältalig och rolig.
På den tiden han spelade i New Jersey åt vi för övrigt lunch på Ikea – köttbullar! – i samband med ett reportage och innan OS i Sotji gjorde jag lång intervju med honom åt Cafe också.
Detta kändes viktigt att få utrett.
* * *
Från och med femte matchen har Strålle hela familjen, inklusive mamma och pappa hemifrån Tibro, med sig på läktarna i finalen – både här i Chicago och hemma i Tampa.
Egentligen skulle hustrun Johanna varit här redan ikväll, men hon åkte istället till New York för att prova ut bröllopsklänning.
Jo, Strålle gifter sig i sommar – trots att han redan är gift.
– Men det var ett snabbt visum-bröllop här i USA. Nu ska vi ha riktig tillställning.
Fast inte i Tibro.
– Mja, nästan. Vi ska vara i Kvänum. Det ligger alldeles intill.
Kvänum?
Pudding har rätt, hockeyspelarna neråt landet kommer verkligen från kufiska orter man aldrig hört talas om.
* * *
Apropå Johnny Oduya hade han, som bloggen rapportet om vid upprepade tillfällen, Kryckan Krüger boende i källaren i sitt hus utanför Chicago i många år.
Men no more.
Checking-kungen från Huddinge har slutligen flyttat hemifrån.
– He he. Ja, så skulle man nästan kunna beskriva det. Jag har ett eget hus nu, berättar han.
* * *
Under alla tidigare finaler i The Madhouse, både 2010 och 2013, har jag fått sitta i den provisoriska pressboxen på ena kortsidan – otroligt trång och bökig och allmänt olämplig för, eh, fullvuxna.
Men nu är det plötsligt nån på NHL som förbarmat sig och gett Aftonbladet ett primetime-säte mitt på den reguljära pressläktaren.
Det är mycket oklart vad jag gjort för att förtjäna den sortens privilegium, men jag böjer mig i djupaste tacksamhet.
* * *
Det gulaktiga, halvdunkla ljuset här inne alltså…det ger lite samma känsla som på de exotiska bilder från NHL man vid ytterligt sällsynta tillfällen fick se på svensk tv på sjuttiotalet.
Väldigt speciellt.
* * *
Note to self:
Ät hotellfrukost innan heldagspassen i United Center.
Eljest hinner du bli hungrig som en hel Eken innan pressmiddagen dukas fram vid sena eftermiddagen.
* * *
För er i Europa spelar det ju ingen roll, hos er är klockan 02.00 nu också, men vi har de facto rest in i en ny tidszon och det betyder att matcherna här i The Madhouse startar redan klockan 19.
Det innebär mindre tid till introkomponerande, vilket aalltid irriterar – men slipper vi övertid blir det desto mer tid över till glada after game-aktiviteter…
* * *
När åskan gick gick över Montreal och New York vann Lightning alla matcher.
Så det borde oroa Blackhawks och deras fans att höra hur det mullrar och dånar utanför The Madhouse en timme innan officiell matchstart.
* * *
Det är bara två dagar sedan Game 2 avgjordes, men ändå känns det som vi fått längta för länge på fortsättningen.
Den matchen var ju så fruktansvärt bra, så fruktansvärt underhållande, så fruktansvärt exalterande.
Men här har vi nu Game 3.
I självaste The Madhouse.
Det kommer, tror jag, bli en dröm.

TAMPA – CHICAGO 4-3 (Slut)
* * *
We’ve got ourselves en serie.
Och inte vilken som helst heller.
Fortsätter det på samma satt kommer Stanley Cup-finalen 2015 bli ihågkommen som en av de mest underhållande genom alla tider.
* * *
Vigge gjorde enligt mitt förmenande en av karriärens matcher och det är inte mer än rätt att såna som Ken Campbell från Hockey News efteråt frågar om han inte själv tror att han varit Norris Trophy-kandidat om han inte blivit skadad i början av säsongen.
– Det är inte upp till mig att säga något om det, ler Vigge.
Jag kan däremot säga precis som det är:
Ja, om Victor Hedman spelat så här hela säsongen hade han fått åka till Las Vegas efter midsommar.
* * *
Den eventuella interference-historien vid Chicagos 3-3-mål är den typ av situation som kommer att kunna kontrolleras av Toronto från och med nästa säsong, men lämnas utan granskning nu.
Jag håller med de som twittrat att det är obegripligt att en sådan regel inte börjar gälla omedelbart när beslutet väl är taget.
Vad finns det att vänta på?
* * *
Det är en kväll när allt händer.
Plötsligt måste Bishop ut i omklädningsrummet och under ett par minuter får reserven Vasilevsky helt oförhappandes ställa sig i kassen.
Sen kommer Bishop tillbaka, men försvinner igen – och den unge ryssen får åter kliva in och avsluta matchen.
Det gör han med den äran och Bolts-spelarna säger unisont att de inte var det minsta bekymrade när det skedde.
Inte heller får de armsvett av tanken på att de kanske tvingas förlita sig på Vasilevsky i The Madhouse on Madison på måndag kväll.
– Jag har fullt förtroende för honom, han är en vinnar, säger Vigge.
* * *
Mindre lustig kväll för Patrick Sharp.
Det är när han tar sin dubbla utvisning Blackhawks tappar den här matchen.
– Jag har aldrig ställt till med något liknande, men det hände och jag tar på mig ansvaret, säger han utan att vika ner blicken efteråt.
Starkt ändå
* * *
Det ser minst sagt absurt ut när Cooper, som en annan baseboll-coach, har ett anteckningsblock för munnen under sitt samtal med domarna efter det kontroversiella 3-3-målet.
Är det verkligen något han säger i en sådan situation som kan skada laget om någon lyckas läsa hans läppar?
* * *
Callahan får sig en svärm beska småländska svordomar i öronen när Sharp blir utvisad för andra gången, oklart varför – men jag tror törs lova att det känns lite obehagligt…
* * *
Nu drar vi vidare till The Madhouse.
Jag har inte varit där sedan finalerna 2013 och ser fram emot återkomsten nåt alldeles oerhört.
Vi hörs därifrån.

Det är över, Tampa vinner med 4-3 och har utjämnat Stanley Cup-finalen.
Mer kommer senare.