TAMPA – CHICAGO 3-2 (Period 2)
* * *
Som Don Cherry utbrast när det var som allra hetast i finalen mellan Devils och Ducks 2003:
The old heart is pumping now!
Det var ju just så här vi alla hade hoppats att det skulle se ut när det stod klart att de här två lagen skulle mötas i Stanley Cup-final.
Vilken show.
Vilken hockeyporr
Vilken karneval.
Det händer ju saker som får oss att dra efter andan praktiskt hela tiden.
Så please – övertid!
Jag vill inte att det här tar slut.
* * *
Shaw och Teräväinen gör alltså två snabba för Hawks i början av perioden, sedan kvitterar Kucherov med en styrning som kunde ställas ut på vernissage och slutligen lyckas Johnson tråckla in en puck som Crawford rimligen fortfarande står och svär över att han lyckades släppa in.
More to come, det kan jag svära på.
* * *
När Hawks börjar måla står det klart att Lightnings ansträngningar för att hålla bortafans borta, all aggressivitet till trots, misslyckats kapitalt.
Jublet är i princip lika högt som när Cedric kom med sin paketlösning i första.
Tampa-fansen får väl kontra och invadera The Madhouse på måndag.
Fast det händer ju tyvärr inte,
Bolts bortafölje existerar inte.
* * *
Det är inte långtifrån att Stålmannen från Västergötland ökar på till 2-0 med ett vasst skott från blå under den korta powerplay-sekvens som återstår i början av mittperioden.
* * *
Att Shaw gör mål kommer inte som någon överraskning. Han är bevisligen på bettet…
* * *
Om Drouin lyckats tillvarata den överrumplande backhand-passning Hedman slog bakom ryggen i slutsekunderna hade vi haft ett eget nationaldagsfirande att ta hand om i Tampa-natten.
Herregud, vilka bra saker han gör emellanåt.
* * *
Nu blommar löken i Florida-värmen igen.
Capstronauten har ynglat av sig och sitter med en kopia vid sidan av Blackhawks bås.
Så spejsat.
* * *
Johnsons mål firas, som sig bör, med Chuck Berrys ”Johnny B. Goode” och saturday night danskväll utbryter i bänkraderna.
Då är det stor happening i Amalie.
* * *
Rent rörande när Tobias och David – svåra antagonister under den östra konferensfinalen – förenas i kommentatorsspårskärlek visavi Bolts…
* * *
Teräväinen står för finalens stora genombrott – och ska man ta honom på orden är det en ren plåga.
Efter första matchen berättade han att det första han, häpnadsväckande nog, tänkte när han gjorde mål var ”Shit, nu måste jag prata med media”.
Well, replikerade Juha från Sanomat, du slipper i alla fall gå till podiet.
– Oooh, tank god, sa Teuvo.
Men dagen efter tvingades han dit också – och konstigast av allt är att den blyge ynglingen var hur bra som helst och charmade alla.
* * *
Man ska egentligen inte vara greedy, det här var underhållning så det räckte för en hel sommar, men hoppas, hoppas tredje blir samma slags parad nerför de stora finalmatchernas boulevard.

TAMPA – CHICAGO 1-0 (Period 1
* * *
Rock ’n roll!
Inte nog med den elektriska atmosfären.
Inte nog med allt som står på spel.
Inte nog med det massiva monstertrycket i Amalie.
Vi ser en riktigt explosiv, sprakande snabb och händelserik förstaperiod, fullspäckad av chanser och grannlåt.
Hawks är klart mer stridslystna ur startblocken i afton och går till omedelbar attack.
Men Bolts svarar oförskräckt upp och kör så det ryker i isen de också.
Bara de nu inte begår samma misstag som i onsdags och backar hem för mycket.
Självfallet ska defensiven vara tajt och solid, men den måste kompletteras med annat.
Annars går det garanterat som senast.
* * *
Strålle Strålman är så kunglig, så säker och så bra att jag tror att vi snart får ta bort r:e i hans efternamn,
Det är helt enkelt Stålmannen som spelar i Tampas tröja nummer sex.
* * *
Människan som sköter målsignalen är het han också och hinner avlossa ett par toner i brölet redan när Paquette i mitten av perioden träffar baksidan av Crawfords kasse.
Det är hans motsvarighet till att göra en indianare.
* * *
Däremot kan vi inte ta bort r:et i smeknamnet Strålle.
Då blir han ju stolle…
* * *
Drouin är absolut en offensiv attraktion, men han gör sig skyldig till några juicy turnovers som Toews & co glatt mumsar på och sånär lyckas utnyttja för kvittering.
Då gnisslar Cooper tänder, det behöver man inte ha högskoleexamen för att förstå.
* * *
Mitt under matchvärmningen börjar hela pressläktaren jubla och applådera och jag får för några ögonblick för mig att Kane redan ställt till med så mycket show att inte ens neutrala murvlar kan hålla sig från att uttrycka sin förtjusning.
Men nej.
Det är American Pharaoah som springer hem det nämnda hästloppet på tv-monitorerna.
Somliga är då så lättroade.
* * *
När Paquette gör mål, är det då en paquette-lösning för Tampa?
* * *
Vigge är ju så bra, men nog borde han skjuta lite oftare?
* * *
Båda bröderna Esposito – Phil och Tony – är med och eldar på publiken i jumbotronen innan lagen kommer in för lineup.
Om Ekeliw varit här hade han initierat vågen.
Inga är ju större än EspÅsito.
Skulle vara LabrAAten då…
* * *
Ja, Taggen, du vet att vi inte skriver på det viset i det här spåret.
Fula ord…
* * *
Bishop håller nollan, men han har en sån där kväll när många aktioner ser väldigt skakiga och yviga ut.
Det borde Showtime kunna utnyttja.
* * *
Vissa av er är ju känsliga för sånt, så jag ska väl inte berätta att det förutom svensk nationaldag också är årsdagen av D-Day och att Lightning hittat en gamma veteran som var med på Omaha Beach.
Han kommer – berättar jag fortfarande inte – ut på isen precis innan matchstart och sedan blir det dundrande emfas i nationalsången…
* * *
Bolts fick ett powerplay här på slutet, men annars har det varit väldigt lite utvisningar i de inledande fyra perioderna och det beror inte på att det är onödigt snällt – det beror på att domarna låter killarna spela.
Bra det.
* * *
Har Bolts dragit lärdomar av första matchen?
I så fall:
Mer blixtrande action inom kort.

Bob McKenzie har varit en av Nordamerikas ledande hockeyjournalister sedan slutet av 70-talet och sett fler Stanley Cup-finaler än någon kan räkna till.
Likafullt:
När preludierna var över i onsdags och lagen ställde upp för puckdrop på den förföriskt glänsande Amalie Arena-isen var han lika tagen som alla andra.
– This never gets old, sa han med euforin brinnande i sina 58-åriga ögon.
Det uttrycket – att nånting ”never gets old” – används för att beskriva upplevelser man varit med om många gånger men ändå aldrig blir trött på.
Den sortens upplevelser blir färre och färre av ju längre en människa lever.
Man har – tycker man – sett allt, hört allt och vet hur allting känns.
Men mäster McKenzie sätter verkligen tummen mitt i en sanning.
Just Stanley Cup-finaler blir aldrig gamla.
Jag är mitt uppe i min nionde serie och ska, om jag räknat rätt, se den 49:e enskilda finalen live ikväll (sviten bröts med Game 5 i Vancouver, 2011; jag var sjuk och pallade inte en cross continental-flygning till för en match som inte hade elimination-karaktär och den store Marco Polo-Persson var ändå på plats för Sportbladet…).
Men det finns inte ett uns, inte ett fragment, mer av blaserad liknöjdhet i mitt hjärta än det gjorde första gången, i Anaheim våren 2007.
Det är precis lika exalterande att känna hur den förtätade stämningen i korridorerna under läktarna timmarna innan matchstart bara stegrar och stegrar och till slut når ett crescendo av vibrerande elektricitet.
Det är precis lika kittlande att se hur en tunn dimma, väldigt lätt att förväxla med krutrök, i den kokande värmen lägger sig över rinken och skänker blänket från isen ett extra skimmer av magi.
Det är precis lika fantastiskt att uppleva hur tiden bokstavligen stannar i de stora ögonblicken och bilden av exempelvis ett avgörande mål bränns fast på näthinnan för evigt.
Efter ett två dagar långt uppehåll när vi med tilltagande otålighet fått gå och vänta på mer action är det nu äntligen dags för Game 2 mellan Tampa Bay Lightning och Chicago Blackhawks.
Och jag ber att, med allt eftertryck jag har, säga precis som Bob McKenzie:
This never gets old.
* * *
Det kan bli late early för Tampa Bay Lightning om de inte vinner i afton.
Som bloggen konstaterat många gånger förut:
Det är en sak att förlora två inledande bortamatcher i en slutspelsserie, men en helt annan att förlora två inledande hemmamatcher.
Och relevansen i den iakttagelsen bara stärks när motståndaren heter Chicago Blackhawks.
Att komma till The Madhouse on Madison med 0-2 i arslet…you just can’t do that.
Men Smooth Talkin’ Cooper har pumpat sina spelare fulla med swagger, så de kan alla rada upp orsaker till att det ändå inte finns några skäl att känna oro.
1. Även om det skulle hända har de genom hela slutspelet spelat bättre borta än hemma.
2. De har inte förlorat tre matcher i rad på hela säsongen, vilket är väldigt imponerande, och varför skulle de börja nu?
3. De spelade bra redan i Game 1, men kan spela ännu bättre i 60 minuter.
Fine.
Men det är bäst att undvika 0-2 i alla fall, trust me on that one.
* * *
De hade släckt ner och preview-snuttarna rullade för fullt, så jag kunde inte se några detaljer, men jag tror det att det var tre Blackhawks-spelare som kom lommande genom salongen strax innan ”Entourage”-visningen jag och Eken klippte i Ybor City igår kväll
De gick som hockeyspelare – hjulbent monumentale – och slutspelsskäggen avtecknade sig tydligt mot bioduken.
Bra idé, pojkar.
Alla hockeystjärnor som gått och sett ”Entourage” i Tampa-trakten de senaste veckorna har vunnit matchen mot Lightning i Amalie kvällen därpå…
Dessutom fick de se en bra film.
Jo, faktiskt.
Den höll mycket högre klass än sådana tv-serie-på-stora-duken-givar brukar göra och Ari Gold är fortfarande en av de mest underhållande karaktärerna i den rörliga bildens hela historia.
* * *
Står ännu en förmiddag nere vid sargen och följer Blackhawks morning skate och blir inte så lite starstruck när Toews och Kane tillsammans skoj-brakar in i just mitt sarghörn och för några ögonblick står näsa mot näsa med yours truly. Det är nästan så jag trycker ansiktet mot plexit som han i ”Midnight Express” när fästmön kommer på besök i det turkiska fängelset…
Men framförallt slås jag ännu en gång av hur fruktansvärt fort det går, och hur mycket kraft som lösgörs, när de här köttpaketen skjuter fart över isen.
Det finns inga NHL-spelare som är dåliga och det finns inga NHL-spelare som är långsamma.
I den mån det ser så ut på tv, eller från en stol högt upp på en läktarsektion, beror det på att de är dåliga och/eller långsamma i förhållande till de stora virtuoserna i världens bästa liga.
Straight up, utan jämförelser med superstars som de jag har inom kyssavstånd i mitt sarghörn, är de alla bättre än vi åskådare ens kan greppa.
Det kan vara värt att tänka på ibland.
* * *
Nu har pappa Olle kommit till stan, så var beredd.
Vigge Hedman kommer att göra en stormatch och förmodligen smaska in ett mål också.
Han är alltid som bäst med päronen på plats.
– De är mina lucky charms, säger han.
* * *
Exotiskt nog börjar denna andra final 19.15, lokal tid – och det kan ni tacka hästarna för.
NBC sänder nämligen stora hästracet Belmont Stakes ikväll och det slutar just 19.15 och då vill producenterna glida rakt in i hockeyn.
Det är för rätten att få göra så som kanalen för tre år sedan hostade upp två miljarder dollar – 17 miljarder kronor, i fina, runda slängar – för sändningsrättigheterna och vi som tittar på har bara att äta vad de serverar, på vilka tider de än serverar det.
Å andra sidan kommer pucken förstås inte släppas 19.15.
På anslagstavlan inne i Lightnings rum har någon, med blå tuschpenna, avslöjat sanningen:
”Gamestart 19.26”, står det.
Bloggen – alltid på sanningssökarnas sida.
* * *
David Rundblad framstår inte som typen som kan odla oförglömliga slutspelsskägg, men faktiskt.
Han har fått ut en rätt imponerande matta på sin västerbottniska haka.
– Ja, jag är överraskad själv, säger han och skiner upp när jag tar upp ämnet , jag känner mig riktigt nöjd med det här.
Ett av de bästa i laget?
– Mja….jo, jag tar dig på orden. Om du säger att det är ett av de bästa i laget så håller jag med.
Det gör inte Kryckan Krüger.
– Rundy? Nja, han kan väl ändå inte konkurrera med Oduya eller Scott Darling. Johnny ser riktigt tuff ut.
Och hur bedömer Huddinge-expressen sitt eget skägg?
– Väldigt average. Men när du pratar slutspelsskägg får du inte glömma Teuvo Teräväinen. Kolla honom.
Jag kollar och inser att han, som rookie och allt, förmodligen får ta mycket abuse för en behåring som inte är mycket tätare än den på Ryan Getzlafs huvud.
* * *
Förlusten i första finalen har på inga sätt dämpat Lightning-febern i nordvästra Florida.
Bara en sån här sak:
Garth Brooks skulle ha spelat i Amalie Arena den här helgen, men tvingades på grund av finalen ställa in – och ingen är ens upprörd.
Jag menar, det här är södern – i normala fall hade en inställd Garth Brooks-konsert lett till upplopp, skottlossning och traktorkaravaner nerför Old Water Street.
* * *
Jag vet inte om det beror på att mediaskocken som följer cirkusen blivit så mycket större eller på att de svenska spelarna är så bra i år, men det är betydligt svårare att få alone-time med ”mina” killar under den här finalen.
Idag hittar jag Strålle i ett hörn strax innanför omklädningsrumsentrén och tror att vi är säkra där, men jag hinner bara ställa några få frågor på ärans och hjältarnas språk – sedan är vi omringande av nordamerikanska journalister i fyrdubbla led och i en kvart får jag stå där, nästan på Tibro-sonens badtofflor, och se dum ut.
* * *
Annat tecken på Tampas vilda entusiasm över det faktum att the local heroes spelar Stanley Cup-final:
Det smattrar såna små Lightning-vimplar i sidorutorna även på polisbilarna.
Det skulle vara New York det…
* * *
Alla kände samma sak under de första fem minuterna i onsdags:
– Åh, det här kommer bli bästa fucking hockeymatchen jag någonsin sett.
Sen blev det inte riktigt så – för att uttrycka det diplomatiskt.
Och vi ska tydligen inte förvänta oss för mycket Las Vegas-show i fortsättningen heller.
– Man kan inte vinna utan en bra defensiv. Det är så mycket detaljer nuförtiden, så mycket video och system och massor av saker. Vi kan knappast gå tillbaka till eran när man röker cigaretter och dricker öl i omklädningsrummet, säger Johnny Oduya till den gode Bruce Arthur på Toronto Star.
Now, då skulle det i och för sig kunna bli väldigt intressant, men okej, Johnny. Vi fattar.
* * *
Det är tunga insatser i game winner-lotteriet ikväll, vinnaren plockar hem över 700 dollar – och jag drar Killer Killorn.
Möcke möcke bra, som Svennis skulle sagt.
Lotten ligger i vänster kavajficka, glöm inte att påminna mig om det när Killer prickar in 4-3 i tredje OT-perioden.
* * *
Kapten Toews får frågan hur det kommer sig att hans franska kan vara så bra.
– Jag växte upp som franskspråkig. En bättre fråga vore hur den kunnat bli så dålig, svarar han.
Touché!
* * *
Fast det är ju Sveriges nationaldag idag, så det rimliga är ju att en blågul pjäs står för GWG.
Vigge, med Olle in the house…det bränns där.
* * *
Jag gick, som utlovat, hem och la mig efter biobesöket igår, men så tråkiga var inte kollegorna.
I morse satt merparten av dem här i pressrummet och såg ut som härsket smör – men nu, till kvällen, är de helt mirakulöst som nya människor igen.
Den typen av stamina har inte herr Biff längre, sorry.
* * *
Profetian om övertid just ikväll är inte gripen ur luften,
Fyra Stanley Cup-finaler i rad har Game 2 slutat med sudden death-avgörande.
2011: Vancouver-Boston 3-2. Hjälte – Alex Burrows efter elva (!) sekunder.
2012: New Jersey-LA Kings 1-2. Hjälte – Jeff Carter efter 13.42 i första OT-perioden.
2013: Chicago-Boston. 1-2. Hjälte – Daniel Paille efter 13.48 i första OT.perioden
2014: LA Kings – NY Rangers 5-4. Hjälte – Dustin Brown efter 10.26 i andra övertidsperioden.
Detta är statistisk som får kollegor med tidiga flighter till Chicago i morgon att grimasera oroligt, men jag åker inte förrän till kvällen, så by all means…låt oss få ett femte Game 2-drama .
* * *
Min rätt att göra mig lustig över passformen på andras kläder är högst begränsad, men Barry Melrose kavajer lever i ett helt eget universum.
De är så stora och, framförallt, så långa att det är omöjligt att inte tänka på Cirkus Scotts lustigaste clowner.
Sorry, Barry…
* * *
Det verkar som att coach Q motstår frestelsen att peta i sin laguppställning. Det fanns ett tag planer på att Van Riemsdyk den yngre, Trevor, skulle kastas in och få uppleva en så kallad baptism by fire, men det tycks inte bli så.
Däremot överväger Cooper tydligen att ge wonderkid Jonathan Drouin chansen . Han ska vara med på matchvärmningen och sedan får vi se.
I så fall blir Youngblood Ekeliw, en hängiven Drouin-supporter, glad.
– Han lär sig mer på isen än på läktaren, brukar han rasa hemma i Örby.
* * *
Bolts får mer och mer kritik för sina fåniga försök att hindra motståndarlagens fans från att köpa biljetter – och förbjuda dem att bära egna klubbfärger på vissa läktarsektioner – och idén ger verkligen ett småsint och osäkert intryck.
Så beter sig bara den som har dåligt självförtroende.
* * *
Nu har det börjat.
Nu har stämningen börjat intensifieras, förtätas och stegra mot sitt svindlande, högtidliga klimax.
Jag säger det igen:
This never gets old.

Dag fyra i Tampa…
Smooth talkin’ coach Cooper kliver upp på podiet i det trånga, dåligt ventilerade intervjurummet i Amalie Arena och tittar roat på den lätt medtagna församling som sitter och flämtar i bänkraderna.
Sen säger han:
– Det luktar annorlunda här idag. Var ni ute nånstans igår? Naughty, naughty.
Ha, det är nästan like roligt som när Barry Trotz en likadan förmiddag i Nashville för några år sedan begrundade samma slags sorglustiga uppställning murvlar och utbrast:
– You know, guys, it gets even better closer to the weekend…
Och precis som kollega Trotz under slutspelet 2011 har Cooper all anledning att håna oss.
Det blev en lång kväll igår.
Och yster.
Men hey, det är varmt här.
Då måste man vara noga med vätskeersättningen!
* * *
Tålamodet hos spelarna när de står i omklädningsrummet efter träningar och våg efter våg av journalister ständigt kommer med samma frågor är imponerande.
Precis när den ene är klar sticker näste – som just varit del av en annan scrum – fram mikrofonen:
– Niklas Hjalmarsson, blir inte ni fyra backar som spelar så mycket för Blackhawks trötta?
Just den spelaren får dock idag nog av just den frågan, gör timeout-tecknet och går.
Jag har verkligen, verkligen full förståelse.
* * *
Båda lagen kör långa, gedigna träningspass idag och nu vet ju coacherna vad det är som måste gnuggas extra.
Som Cooper sa redan i tisdags: De kan titta på video tills de blir blåa i ansiktet om de vill – usch vad otäckt DET vore – men det är först när de spelat första matchen de på allvar förstår vad som kommer att hända i en sån här serie.
Nu vet de – och adjustar accordingly, för att tala Ekeliw-svengelska
* * *
Mycket av gårdagskvällen gick åt till att gratulera, och skåla med, Bob McKenzie.
Han fick ju just igår veta att han vunnit Elmer Ferguson Award – det årliga priset till Nordamerikas bästa hockeyjournalist.
Och inte sedan Marlon Brando fick en Oscar för sin gestaltning av Vito Corleone har världen sett en värdigare vinnare av ett pris.
* * *
Coach Q får höra att Bickell ska ha påstått att han åtminstone klarat ett första hjärnskakningstest, men det går den gamle punggrepparen inte på.
– Han har klarat ett första hjärnskakningstest för att han inte genomgått något sådant test, skrockar han.
Kort sagt:
Försök inte få Q att yppa ett ord om vad det är eventuella skador hans spelare lider av under slutspelet.
* * *
Frågan ”Blir ni inte att trötta av att spela för mycket” har blivit för Yellbear och Oduya och Keith och Seabrook vad ”Varför buar dom åt Zuccarello” är för mig.
* * *
Från New York kommer det rapporter om att Glen Sather överväger att sluta – åtminstone som general manager.
Ja, det är nog dags att han lutar sig tillbaka i en solstol på sin veranda utanför kåken i La Quinta utanför Palm Springs, tänder en cigarr och njuter av det som återstår – vilket torde vara lätt när man har 20-25 miljoner dollar på banken…
* * *
Det är verkligen svensktätt inne hos Chicago.
Inte nog med Hjalmarsson, Oduya, Krüger, Rundblad och Nordström.
Viktor Svedberg reser med som reserv och har ett eget bås i rummet också.
Och let me tell you:
Han är en jätte.
Hoppas killen snart är redo för NHL, det känns som vi får en stor attraktion att följa då.
* * *
Det har regnat i Tampa idag.
Inte okej.
* * *
Rundblad, ja.
Han skiner upp när Ken Campbell från The Hockey News promenerar förbi, för vad har Kenny på sig om inte en Skellefteå AIK-T-shirt.
– Väldigt vackert, säger David.
* * *
Ikväll blir det betydligt lugnare. Jag och Eken ska gå och se ”Entourage” – för det är ju en populär syssla i de här trakterna, har vi hört – och sen blir det inget mer, för imorrn är det match och då vill gamle Biffen vakna som en torped.
Hörs då.
Sist bara, en bild från gårdagen.
Eken är törstig och går till baren och ber att få ett järn…

Har du blivit biten nån gång?
Joel Quenneville ser av förklarliga skäl något perplex ut när han under sin presskonferens i Amalie Arena dagen efter första finalen får den originella frågan.
– Eh, no, svarar han och tittar sig förvirrat omkring.
Sedan står han tyst en stund medan nästan reporter formulerar en ny fråga, men utbrister plötsligt.
– Nor have I ever bitten anyone..
Det är mycket möjligt att det är ett väldigt typiskt ”you-should-have-been-there”-ögonblick, för jag medger att det inte ser särskilt roligt ut så här i skrift men IRL är det hilarious – förmodligen på grund av det oväntade i frågan.
* * *
Frågar Eken vad han tyckte om första finalbloggen.
– Det stod för lite om mig, svarar han.
Så ni ser.
Det är inte som att jag plågar min sidekick när jag låter honom dansa i de här inläggen.
* * *
Det är förstås Andrew Shaws påstådda bett i Victor Hedmans bröstkorg som föranleder frågan till Blackhawks-coachen, men den incidenten verkar inte få några påföljder.
NHL har tittat på video, men inte kunnat avgöra om Shaw verkligen sätter gaddarna rakt i skrovet på pansarkryssaren från Ångermanland.
Vi är dock många – fler än vanligt, kanske man ska säga… – som vill se Vigge i bar överkropp nu, så vi får veta.
* * *
I övrigt händer det inte så mycket så det stör här nere i solen dagen efter första urladdningen.
Båda lagen har möten i Amalie och valda spelare, plus coacherna, kommer till podiet och pratar lite.
Kontentan:
Bolts tycker att de spelade bra i två perioder men blev för försiktiga och rentav rädda i tredje – och det ska det bli ändring på på lördag.
Hawks tycker att de spelade dåligt fram till de sista sex-sju minuterna – och det ska det bli ändring på på lördag.
Fine.
Bara de spelar roligare hockey än under de avslutande 40 minuterna får vad som helst hända, tycker jag.
* * *
Newsflash:
Champions har blivit utkonkurrerat som after game-hangout i Tampa-natten.
Jovisst,
När sådana som jag avslutat vårt värv går vi istället till ett etablissemang som kort och kallas tikibaren och ligger helt öppet i en park precis utanför Marriott-hotellet.
Också där stänger de 02.00, men grejen är att man i samband med last call kan köpa hela hinkar med med öl och sedan får sitta kvar under bar himmel och stoja hur länge man vill.
Mycket sympatiskt, tycker vi.
Kommande natt kan därvidlag bli en sann klassiker.
För inte nog med att vi har en night off här och först ska på en media reception på en restaurang som heter Ulele – det är ingen match imorrn heller.
Det betyder att en betydande samling hockeyjournalister som stressat hårt i två månader kan gå ut utan att vara alltför bekymrade om hur de mår när de vaknar.
Så watch out, Tampa.
Det kommer bli…kul.
Och medan jag deltar i de ystra övningarna kan ni ta och titta på lite bilder från de inledande dagarna under finalcirkusen.

TAMPA – CHICAGO 1-2 (Slut)
* * *
Jag trodde jag skulle slippa se fler 2-1-matcher i det här slutspelet, men uh-uh.
Även den första finalmatchen slutar med det klassiska Olle Nordin-resultatet.
Det var väl själva fan…
Tyvärr speglar siffrorna matchen rätt så bra också.
Tampa ställde till med stor show första tio, men sedan blev de New Jersey Devils 1995 och det straffade sig givetvis.
Det är en sak att försöka spela på resultat mot New York Rangers, en helt annan mot Chicago Blackhawks.
Men ungdomarna i Bolts har varit bra på att dra snabba lärdomar tidigare under slutspelet och gör det säkert nu också.
* * *
Får nordamerikanska kollegor att dra efter andan när jag visar Marie Lehmanns twitter-bilder från ett hem i Ångermanland där Victor Hedmans bror Oscar sitter och följer matchen på tv – i fullt dagsljus klockan tre på natten.
Vi är ett exotiskt folkslag från ett exotiskt land.
* * *
Jo, det verkar som att Andrew Shaw faktiskt gjorde en Alex Burrows och bet Hedman i bröstkorgen (!) när det var gurgel bakom Biskopsgården i andra.
– Det kändes så och det ser så ut, säger Vigge när jag träffar honom efteråt.
Fler kommentarer har han inte.
Dels svider förlusten mer än Shaws taggiga tänder, dels ska man inte fokusera på onödiga saker i en final.
* * *
Det är kanske inte fullt lika ljust som i Ångermanland, men tv-apparaterna står på även i den småländska sommarnatten.
– Ja, jag kan inte tänka mig något annat, flinar Yellbear.
Däremot tror han inte att korna hemma i Russnäs är målade i Blackhawks-färger ännu.
– Det är lite tidigt för det. Vi har tagit ett steg i rätt riktning, men en final är ett maraton och vi har väldigt, väldigt långt kvar.
* * *
Stackars min kompis Juha från Sanomat.
Ifjol hade han inga finländare alls på isen och kunde avnjuta hela finalen utan överdrivna stresspåslag.
Nu inte bara deltar blåvita stjärnor. De går, som den förträfflige Teräväinen ikväll, och avgör matcherna också.
– Det är skandal, jag måste jobba på riktigt, muttrar han.
Hi hi.
* * *
Det blir tvärstopp i trafiken när jag till slut kommit ner med presshissen och försöker hasta mot omklädningsrummen.
Orsak:
Gary Bettman och Don Cherry har sprungit på varandra och måste stanna och kramas lite.
Det känns som en scen som skulle kunna få rätt många svenska hockeyfans att stoppa fingrarna i halsen…
* * *
Mot Sherwood-skogen, höll jag på ett säga.
Men inte riktigt.
Mot baren.
Nu är det två matchfria dagar, men det händer saker i alla fall och jag räknar kallt med att vi har nåt att säga varandra här även under torsdagskvällen.

Bolts blir FÖR defensiva och tappar första finalen.
2-1 till Chicago.
En lektion för Cooper och hans unga begåvningar, man kan inte spela på resultat med 1-0-ledning mot ett lag som Blackhawks
Kör istället…
Mer kommer.

TAMPA – CHICAGO 1-0 (Period 2)
* * *
Inte samma blitz till period som första och inga fler mål
Men det beror allra mest på att finalen plötsligt tar formen av en målvaktsduell monumentale.
Både Crawford och Bishop briljerar – gång på gång.
Jag trodde vi var överens om att de skulle vara sina respektive lags svaga länkar…
* * *
Showtime, tycker Kane och försöker sig på sin klassiska spin-o-rama precis innanför blålinjen.
Men Tampa har läst på och låter sig icke förödmjukas.
Nästan lite synd, det finns mycket lite i världen – alla kategorier – som är vackrare än det konstnumret.
* * *
Jo, ja, det ser aningen absurt ut när Versteeg blir intryckt i stolpen – och åker ut.
Men han hinner åka in i Bishop på vägen och enligt samtida bedömningsfilosofi ska man inte befinna sig i den typ av situationer dör dylikt kan inträffa och de blåser ju alltid i det läget
* * *
Jovisst, Hawks har alltid månghövdat bortafölje, så givetvis är det gott om fans på läktarna när de lirar final igen – trots Lightnings försök att stoppa bortasupportrar genom att kräva fast Florida-adress av alla som vill köpa biljett.
Det funkade sådär även mot Red Wings, Habs och Rangers och inte ens Bettman himself tycker att det är så mycket att orda om.
– Det är väl fint att Tampa blivit sådan hockeymarknad att Lightning tycker sig ha råd att neka människor att köpa biljett, sa han med illa dold ironi under sin presskonferens i eftermiddags.
– Men, fortsatte han, om Blackhawks-fans verkligen vill se matcher här nere vet de hur de ska göra. Så svårt är det inte.
Svartabörs-Gary slår till!
* * *
Min bild är att Hawks forwards måste söka sig närmare Bishops målgård.
Det vill säga – Biskopsgården.
Hej häpp Arne Hegerfors!
* * *
När jag tidigare i eftermiddags satt och var nostalgisk över tidigare års finalbloggar såg jag att jag efter bloggens allra första, i Pittsburgh 2008, tackade en räcka kommentatorer som hade varit med och förgyllt de sex magiska kvällarna den gången.
En enda av de signaturerna är fortfarande aktiv sju år senare:
MN Johan.
Kanske har andra bytt ”nick”, kanske glömde jag några där i den glada kvällen när Lidas hade lyft bucklan, men det känns ändå fastlagt:
Du är the original stammis, MN Johan.
* * *
Det finns nog skönare saker i världen att täcka skoningslösa Steven Stamkos-skott med ryggen och den som vill höra mer om det kan ju fråga Yellbear Hjalmarsson senare ikväll.
Ouch.
* * *
Eken har förstås hittat en egen, ledig bänkrad, utan skrivbord framför, och sitter där med gamle södermalmspunkaren Axel Öberg och ser ut att ha det skönast i hela hallen.
Men det förtjänar han för i eftermiddags intervjuade han yours truly om Toews och Stamkos till ett inslag ni någon kväll får avnjuta hemma i den svenska sommarnatten.
Fint va?
* * *
Uffe Bodin sätter medelst en mitt-i-natten-tweet tummen mitt i en sanning vi alla borde ha identifierat vid det här laget:
Det är lite Justin Williams-vibbar över Killer Killorn.
* * *
Jag gissar att nån snabbt drar proppen ur den här matchen i början av slutperioden.
I så fall:
Orkanvarning i Florida.

TAMPA – CHICAGO 1-0 (Period 1)
* * *
Alltså, känslan här….
Känslan när Stanley Cup-finalen 2015 brakar igång och rinken nedanför oss lyser som en nypolerad scen på Broadway en stor premiärkväll och arton tusen i absolut fullknökade bänkrader på läktarna vrålar rakt ut i lust och extas och hopp…den är helt overklig.
Som ett rus.
Som en high.
Som religiös hänryckning.
Gud, vad jag älskar att få vara med om detta.
* * *
Var det nån som glömde upplysa Bolts om att det här inte är fortsättningen på en Game 7 och att sudden inte pågår?
De öppnar ju som om världens själva överlevnad hängde på ett snabbt hemmamål.
Och sedan fortsätter det i ungefär samma ursinniga stil resten av perren.
Sån ljuvlig action.
* * *
Killer Killorns styrning – på volley – på det första målet årets final är ju rena Harlem Globetrotter-numret.
Som flera redan påpekat i spåret:
Så inleder man sin finalkarriär.
* * *
Hawks ser ut att vara steget efter när motståndarna inledningsvis vrider adrenalinkranarna i botten och bara kör, men de har som bekant varit med förr och vet ju:
Om vi bara håller emot tills finaldebutanten åkt av sig den här euforin blir det bättre – och mycket riktigt.
I slutet steppar de upp och visar, framför allt i PP:t, att det är två bra lag som möts i årets showdown….
* * *
Matchintrot, på världens fetaste jumbotron, höll världsklass, redan under konferensfinalerna.
När det nu ackompanjeras av dånande Star Wars-bombasmer och 18 000 små lampor som blinkar i blått ute på läktarsektionerna känns det som ett av de mäktigare någonsin.
Go, Amalie.
* * *
Nu är det, måste vi nog ändå säga, löjeväckande trångt på den här provisoriska pressläktaren.
Men jag har flyttat ut på gaveln på skrivbordet och om jag bara viker ihop hela mig som en strykbräda går det jättebra att sitta och blogga…
* * *
Örby-sonen läser om Palats bara överkropp och messar direkt:
– Jag hade gått fram och kramat honom, gråtandes, och blivit utslängd.
Det är förmodligen helt sant också…
* * *
Intrycket av den ångermanländska Pansarkryssaren från i förmiddags består.
Vigge är inte det minsta tagen av det enorma ögonblicket.
Han bara älskar varje sekund.
* * *
Nu steker vi politiken i spåret.
Enough!
* * *
Men Vigge är inte direkt ute efter att ställa sig in hos Hawks-fansen när han ger självaste Kane en liten jävel i huvudet bakom kassen här på slutet.
Det finns dom som är heliga Chicago – och sen finns det Patrick Kane.
* * *
Jag har Mike Zeisberger från Toronto Sun som bänkgranne så jag är kompenserad för trängseln.
Han är en mycket underhållande herre.
Olyckligtvis har han dock kollat upp mig på Wikipedia och kan nu inte sluta prata om Pink Floyd….
* * *
Det är inget fel på Biskopens första finalingripande heller.
Den tv-plocken kommer den veva på de lokala sändningarna i några dagar.
* * *
Vi är en period in i äventyret och det känns fortfarande likadant:
Det här blir nog den bästa finalserie jag sett live.

Det var exalterande när grundserien brakade igång för åtta månader sedan – för bloggens del i Scottrade Center i ett grått och kallt St Louis.
Hjärtat slog hårt under streckstridsracet i början av april
Febertopparna avlöste varandra i första slutspelsomgången.
Och kvällarna förra veckan då det drog ihop sig i några av decenniets största avgöranden kunde vi ju knappt andas.
Likafullt:
Först nu kulminerar NHL-säsongen 2014-2015.
Först nu knyts allt vi våndats över och jublat åt sedan början av oktober ihop i ett definitivt klimax.
Först nu är vi framme vid det mål som ändå varit meningen med vår färd.
Tampa Bay Lightning och Chicago Blackhawks, the last two standning, – gör upp i det ultimata hockeydramat – större, finare och mer ärofullt än allting annat en utövare av den här sportens kan vara med om.
Välkommen till Stanley Cup-finalen.
Det är här historia skrivs, legender skapas och heliga drömmar besannas.
* * *
Det här är min nionde final i rad – den åttonde med bloggen – och jag har en väldigt bestämd känsla av att det kan bli den allra bästa.
Jo, vad gäller ren hockeyunderhållning tror jag att den här duellen till och med kommer överträffa dubbelmackan med Detroit och Pittsburgh 08 och 09.
Bolts och Hawks är båda lag som spelar enastående offensiv, kvick, tekniskt driven och sexig hockey – och båda har laguppställningarna fullsprängda av showmän och konstnärer.
So, buckle up, Dorothy – you’re not in Kings- and Bruins-land anymore…
* * *
Victor Hedman har drömt om, och längtat efter, den här dagen så länge han kan minnas.
Ändå verkar han inte alls särskilt tagen när han på förmiddagen före första Stanley Cup-finalen i livet kommer utlommande från omklädningsrummet i hoodie, shorts, badtofflor och som pricken över beachbum-i:et en baseboll-kepa nertryck över långa, blöta hårtester.
– Nej, jag kan inte påstå att jag är nervös. Däremot är jag väldigt exalterad. Det ska bli så otroligt kul att få vara med om det här, säger han och samtidigt lyser det så intensivt i de där vänliga ögonen att man förstår:
Det är alldeles lugnt med Vigge.
Han kan, sina blott 24 år på jorden, hantera det här.
Han blir bara gladare, och mer spelsugen, ju mer atmosfären kring matcherna trappas upp.
Så känner man igen superstars i vardande.
* * *
Tampa, ja.
Fint att vara tillbaka – så snabbt.
Här var stämningen, som bloggen rapporterade med ivrig frekvens, uppspelt och febrig redan under konferensfinalen mot New York Rangers.
Nu har alla fördämningar brustit.
Mig skulle det inte förvåna ens om alligatorerna i den lilla slänten mot kanalen bakom Marriott-hotellet är engagerade och jublar över trillingkedjans otroliga speed, så upptrissad känns den allmänna andan.
Och vare sig de – alligatorerna – vill eller inte lär de bli varse vad som händer ikväll, för de lokala myndigheterna har smällt upp storbildskärmar över hela stan så att även de som inte lyckats få tag i the hottest ticket in town sedan 2004 kan samlas och följa matcherna tillsammans.
* * *
Yellbear Hjalmarsson svarade med ett förskräckt ”nej, nej…” redan när jag efter Game 7-triumfen i Southern California frågade om han tänkt på att han kan bli en av de stora svenska Stanley Cup-legenderna med en tredje ring och han blir inte mycket mer förtjust när jag åter tar upp ämnet under den så kallade Media Day som traditionsenligt äger rum i Amalie dagen före första finalen.
– Det där känns läskigt att tala om…vi är fortfarande så långt därifrån, säger han.
Jaja.
Men jag tänker i alla fall ta mig friheten att febra över det coola i att den besjälade smålänningen faktiskt kan få sitt namn inristat och snart är lika stor som Nicklas Lidström, Tomas Holmström, Stefan Persson och Anders Kallur.
Det är egentligen en omöjlig prestation under lönetakseran, men han spelar i Chicago Blackhawks och då kan vad som helst hända.
* * *
Det var ju förträffligt att så många verkade uppskatta Stora Finaltipset i år också.
Det är ett jädra plock – särskilt när mail ska klistras in i nytt dokument; varför har så många så lugubra mailprogram, med blå text och what not? – och det tar sin tid men jag tycker det blir jäkligt fint när det är färdigt.
Roligast i år, om ni frågar mig:
Erik Niva.
Så typiskt honom att han lyckas vara ett världens främsta uppslagsverk om fotboll – och samtidigt ha sån nördkoll på gammal NHL-trivia att han tar upp Mikael Anderssons flytt från Hartford till Tampa sommaren 1992…
* * *
Strålle Strålman ska spela sin andra Stanley Cup-final – på lika många år.
Han var ju med Rangers uppe på den stora scenen ifjol också.
Och inte för att han precis föreföll hysterisk som han som är expert på avlyssning i ”Ocean’s Eleven” då heller, men han säger själv att allt är lite lättare när han vet hur allt fungerar i finalcirkusen.
– Det är lika med allt man tar sig till i livet. Tapetserar man väggarna så är det enklare andra gången man försöker, filosoferar han under ett kort litet möte med bloggen i omklädningsrumsentrén.
Personligen skulle jag vilja påstå att det är VISS skillnad på att tapetsera väggar och spela Stanley Cup-final, men okej.
Vi fattar poängen.
* * *
Plötsligt går Scotty Bowman, i mycket långsamt mak, förbi i katakomberna i det nu väldigt spatiösa pressrum de byggt åt oss i Amalie.
Det känns som jag föreställer mig att det skulle vara att befinna sig på Mulberry Street i Little Italy och se Don Corleone.
Ojvoj, liksom.
* * *
När alla, som Strålle, pratar om att det är bra att ha känt på finalatmosfären och veta vad som väntar sprider de inte bara luftpastejer omkring sig.
Det är förtätad stämning även under tidiga slutspelsrundor, men allting trissas upp ytterligare några hisnande snäpp när det är dags för the ultimate showdown.
Medias bevakning är ännu mer intensiv och ivrig och utförs av ännu talrikare skaror, fansen får stora superfrossan och luften blir liksom alldeles tjock av förväntan.
Så här en och en halv timme före första nedsläpp får allting bakom kulisserna i den här mäktiga hallen liksom ett helt nytt skimmer – nervöst, högtidligt och glamoröst.
Ah, det är som vanligt väldigt svårt att beskriva men jag tror faktiskt ni känner det genom tv-apparaterna också.
* * *
Min bild är att de fyra Chicago-backarna börjar bli mer trötta på frågorna om hur mycket de spelar än av själva speltiden.
Men precis som landsmannen Hjalmarsson försöker Johnny Oduya använda det eviga tjatet om att de inte ska orka som tändvätska.
– Jo, man är ju lite så. När någon säger att man inte kommer att klara något, då blir man dum i huvudet och måste bevisa att man visst klarar det, säger han och kliar sig i sitt sensationellt täta slutspelsskägg.
* * *
Det är inget jag tar upp med honom, riktigt så okänslig är jag inte, men medan Yellbear har chans att bärga sin tredje titel kan Tibros stolte representant i Stanley Cup-finalen nå en annan, mindre rolig milstolpe.
Om Tampa förlorar är Strålle den ende svensk i historien som förlorat två Stanley Cup-finaler – utan att också ha vunnit.
Även Nicklas Lidström och Kjell Samuelsson har varit med och torskat två gånger, men de har kompenserat genom att vinna andra år.
Så här ser hela listan, uppdaterad över svenskar som förlorat i Stanley Cup-finalen ut.

Anders Hedberg (NY Rangers, 1979), Ulf Nilson (Ny Rangers, 1979), Kent-Erik Andersson (Minnesota North Stars, 1981), Thomas Gradin (Vancouver Canucks, 1982), Lars Molin (Vancouver Canucks, 1982), Lars Lindgren (Vancouver Canucks, 1982), Peo Brasar (Vancouver Canucks, 1982), Anders Eldebrink (Vancouver Canucks, 1982), Willy Lindström (Edmonton Oilers, 1983), Anders Kallur (NY Islanders, 1984), Stefan Persson (NY Islanders, 1984), Tomas Jonsson (NY Islanders, 1984), Mats Hallin (NY Islanders, 1984), Pelle Lindbergh (Philadelphia Flyers, 1985), Thomas Eriksson (Philadelphia Flyers, 1985), Håkan Loob (Calgary Flames, 1986), Per-Erik Eklund (Philadelphia Flyers, 1987), Kjell Samuelsson (Philadelphia Flyers, 1987 och 1997), Michael Thelvén (Boston Bruins, 1988), Mats Näslund (Montreal Canadiens, 1989), Ulf Dahlén (Minnsota North Stars, 1991), Tomas Sandström (LA Kings, 1993), Nicklas Lidström (Detroit Red Wings , 1995), Johan Garpenlöv (Florida Panthers, 1996), Mikael Renberg (Philadelphia Flyers, 1997), Calle Johansson (Washington Capitals 1998), Niclas Wallin (Carolina Hurricanes, 2001), Tommy Westlund (Carolina Hurricanes, 2002), Niclas Hävelid (Anaheim Ducks, 2003), Samuel Påhlsson (Anaheim Dukcs, 2003), Patric Kjellberg (Aneheim Ducks, 2003), Fredrik Olausson (Anaheim Ducks, 2003), Marcus Nilson (Calgary Flames 2004), Daniel Alfredsson (Ottawa Senators, 2007), Nicklas Lidström (Detroit Red Wings 2009), Tomas Holmström (Detroit Red Wings 2009), Henrik Zetterberg (Detroit Red Wings 2009), Niklas Kronwall (Detroit Red Wings 2009), Mikael Samuelsson (Detroit Red Wings 2009), Johan Franzén (Detroit Red Wings 2009), Andreas Lilja (Detroit Red Wings 2009), Jonathan Ericsson (Detroit Red Wings 2009), Daniel Sedin (Vancouver Canucks, 2011), Henrik Sedin (Vancouver Canucks, 2011), Alex Edler (Vancouver Canucks, 2011), Henrik Tallinder (New Jersey Devils, 2012), Johan Hedberg (New Jersey Devils 2012), Jacob Josefson (New Jersey Devils 2012), Adam Larsson (New Jersey Devils 2012), Carl Söderberg (Boston Bruins, 2013), Henrik Lundqvist (New York Rangers, 2014), Carl Hagelin (New York Rangers, 2014), Anton Strålman (New York Rangers, 2014).
Det kan tyckas taskigt att trycka den, men jag menar tvärtom.
Alla vet exakt vilka som vunnit, jag tycker även de här gossarna förtjänar att veta att de är ihågkomna.
De spelade ändå Stanley Cup-final. Det är mer än vad du och jag gjort.
* * *
Det räcker att David Rundblad spelar en endast sekund i en av finalerna för att han ska få ring och namn på bucklan och det är ju bra, för så mycket mer speltid – okej, LITE mer… – verkar coach Q inte vilja ge honom.
Då är det inte alldeles lätt att spela hockey, Yellbear sa häromdagen att han mycket hellre har 28-29 minuters speltid än 6-7, för när man spelar så lite hinner man bli stel när man sitter i båset och får sen mjölksyra efter 30 sekunder när man väl kastas ut i the action.
”Rundy”, som de kallar David här, nickar instämmande.
– Man vet aldrig när man ska spela heller, så man kan bara sitta och försöka hålla sig alert. Det är lite svårt. Men jag tar det, lätt. Det är en stor ynnest bara att få vara med här. Och när jag kommer in försöker jag bara spela enkelt, så jag inte ställer till nåt.
Klokt.
Men framförallt viktigt att komma ihåg:
En en enda sekund räcker för att namnet Rundblad ska bli evigt..
* * *
Den reguljära pressboxen i Amalie är rätt liten – ingen hade förväntat sig att det skulle spelas några finaler här… – så när det nu blir tungt mediatryck har de fått bygga en så kallade auxillery-box och i den sitter jag.
Bökigt och trångt och Gris-Ollar överallt, men jag har suttit på likadana provisorium förr – gamla igloon i Pittsburgh var en utmaning – och vet att det går ändå.
* * *
Strålle värmer upp med samma obönhörligt stenhårda metal som vanligt – och bänkgrannen i omklädningsrummet, Hedman, ber garanterat inte att få låna en hörlur.
– Nej, aldrig. Jag vet vad Anton lyssnar på och skulle inte komma på tanken att få ta del av det, säger han med en lätt rysning.
Så nu vet vi det:
Man kan vara radarpar utan att dela musiksmak.
* * *
Den första finalen kräver alltid samma outfit.
Svart kostym, vit skjorta, svart slips.
Det är allvar nu.
* * *
Kryckan Krüger går omkring och bara ser stenhård ut hela tiden.
Han ska ha sin andra ring.
Det bara är så.
* * *
Tur inte Ekeliw är här (ännu i alla fall, jag har två sängar på mitt rum och har erbjudit honom en av dem, free of charge….)
För när jag står och hänger utanför Tampas omklädningsrum går Ondrej Palat plötsligt förbi i bar överkropp – en väldig atletisk en – och jag är inte säker på att Youngblood klarat den synen.
Så tur, som sagt, att han istället är hemma i Örby och, som han säger, gör sig beredd att åter få några ångestattacker efter att ha gått och varit lycklig ”över att vi är i fucking final” i några dygn.
* * *
Nu så, folks.
Vi har väntat i ett år, meh nu är Stanley Cup-finalen 2015 är här.
Den blir magisk.