Den bästa dagen är en dag av törst…

14 juni 1994 vann New York Rangers Game 7 i Stanley Cup-finalen mot Vancouver Canucks på Madison Square Garden.
Idag, 20 år och 50 veckor senare, avgörs – i samma hall – den största hockeymatch New York upplevt sedan det odödliga datumet.
Ja, världsmetropolen har sett Blueshirts i magnifika slag i the woooorld’s most famous arena även under den tio år långa Henrik Lundqvist-eran.
Ultimata Do-or-die-kollisioner med Ottawa, Philadelphia och Washington – flera gånger om. Rysaren mot Montreal i sjätte matchen ifjol. Och så finalerna mot Kings, förstås. Men då låg de redan under med 0-2 när första hemmamatchen spelades och efter ytterligare en förlust förstod alla att Rangers var rökta.
Nu, när Eastern Conference Finals 2015 når sitt absoluta crescendo, är det…något annat.
Nu är det DEFCON 1.
Red Alert.
En hotande tia på Richterskalan.
I en enda, slutgiltig urladdning avgörs vilket lag som går till Stanley Cup-final. I en enda, oåterkallelig all-or-nothing-detonation går drömmar i uppfyllelse – eller krossas. I en enda, definitiv giv definieras karriärer, liv och hela små världar.
Bortsett från elimination-finaler som den i Garden för två decennier sedan, när segraren har chans på självaste titeln, finns ingenting ingenting större.
Ingenting.
Som många av er redan vet, och som som framgått av inledningsraden i det här introt, vänder jag mig alltid till sweet baby Karin Boye såna gånger.
Jag måste.
De mest glödande raderna i hennes dikt ”I rörelse” är sedan SVT:s VM-krönika från 1994 för evigt förknippade med de allra största idrottsögonblicken – och här kommer de igen.

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst
Nog finns det mål och mening i vår färd
men det är vägen som är mödan värd
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr
Oändligt är vårt stora äventyr.

* * *
Hagelin och Asta kask-Fast bara tittar roat på mig när jag frågar om de klarar av att sova inför matcher som den här – utan tvekan den viktigaste Fast spelat och vid sidan av OS-finalen i Sotji också det tyngsta ögonblicket i Hagges karriär.
Självklart gör de det.
De lägger sig, släcker lyset – och sen sover de.
För mig är det väldigt, väldigt konstigt.
Alltså, JAG hade svårt att somna efter ett biobesök och lite krönikerande igår kväll.
Inte för att jag ”håller” på nån – mer än alla inblandade svenskar, förstås – utan för att att det som händer ikväll är så spännande, så dramatiskt, så kittlande, så roligt och så avgörande inför fortsättningen.
Om jag vore inblandad, om jag på något sätt skulle ha med utgången av det oändliga äventyret att göra, hade jag suttit på en köksstol och hyperventilerat in i väggen hela natten.
Men som vi konstaterat många, många gånger förr:
Det finns ett oändligt antal skäl till att såna som Hagge och Jeppe är elitidrottsmän – och att jag inte är det.
Förmågan att kunna slappna av när det behövs som bäst är bara ytterligare ett.
* * *
Dear old Karin sjunger givetvis för kvällens gäster på Manhattan också.
Det här är enorm match även för Bolts.
Enorm.
De gick igenom en Game 7 i en konferensfinal redan för fyra år sedan, mot blivande mästarna Boston Bruins, men det känns annorlunda den här gången.
De är bättre.
De förtjänar att vara här på ett annat sätt.
De förefaller rentav predestinerade att få uppleva ära och triumf.
Och medan västra Florida då, 2011, tyckte det var kul att de lokala hjältarna var tillbaka i meningsfulla strider fullkomligen knakar det av heliga förhoppningar och begär i trakten nu.
Så hör poeten, Vigge och Strålle och Stammer och Tyler Johnson:
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr…
* * *
Jag hade Don Brennan från Ottawa Sun och Joe McDonald – ESPN:s tunge man i Boston – i bilen upp till Rangers träningsanläggning i Tarrytown igår och innan jag med viss möda baxat ut ur garaget på 48:e gatan var de lätt oroliga.
– Vilken sida kör ni på i Sverige egentligen, undrade mina nordamerikanska vänner.
Ha!
Men när vi susade upp längs Major Deegan Expressway genom Westchester-skogarna insåg de att jag kör bil som Erik Karlsson åker skridskor och lutade sig lättade tillbaka i Cadillac-sätena.
Jag skämmer inte ut mitt hemland i den sortens avgörande situationer!
* * *
Själv talar han om så prosaiska saker som att ”förberedelser” och att ”hitta rätt balans mellan aggressivitet och lugn”, men alla som sett Henrik Lundqvist i action i Game 7-draman vet att det är nåt mer, nåt svårgripbart och svårförklarat som pågår när han ställer sig i kassen såna här kvällar.
Larry Brooks skriver i en kolumn idag om att ”mystique and aura emenates from Game 7 Lundqvist” och lagkamraten Derick Brassard är närmast stargazed när han pratar om honom.
– The way he’s been walking around this morning…you can see that he’s on a mission, heter det.
Ja, Henke är ju Mister Game 7 – och det beror inte bara på att han är bra på att förbereda sig…
* * *
Efter vår roadtrip norröver igår gick jag som sagt på bio – ”San Andreas”, där Hollywood gör med Kalifornien exakt vad Chicago vill göra imorgon! – men de nordamerikanska kollegorna hamnade, som de plägar göra, på sportbaren Foley’s på 33:e gatan.
Där ombads de signera en baseboll – ägaren har en grej för sportjournalister och nej, vi förstår inte heller… – och då blev Brennan så till sig att han stavade sitt eget namn fel och skrev ”Bennan”.
Montern den bollen blir utställd i kommer vara en evig attraktion för Nordamerikas alla hockeyskribenter.
* * *
Vigge Hedman har vunnit Game 7-klassiker förr.
Inte på Madison Square Garden – men väl på Fäbodvägen hemma i Domsjö.
– Ja, självfallet. Det var såna här matcher vi spelade där när jag var liten. Jag var ofta målvakt och gjorde framförallt avgörande räddningar. Men jag gjorde mål också och då var det alltid sudden i Game 7 i Stanley Cup. Det är det här som varit drömmen ända sedan man blev medveten om NHL, säger han när bloggen träffar honom efter konferensfinalens allra sista morgonvärmning.
Det verkligt udda med landhockeymatcherna på Fäbodvägen är att de spelades i en uppförsbacke.
Nu är tvärtom för Vigge.
Han susar nerför i skönaste nerförslutet, mot upploppet…
* * *
En halvtimme innan Rangers reserver genomför en försiktig optional skate kommer en ensam, kortväxt nordbo ut på isen för att åka lite skridskor på egen hand.
Nej, inte Mats Zuccarello.
Carl Hagelin.
Det har aldrig hänt förut och om det varit för tjugo år sedan hade man kunnat misstänka att han behövde köra av sig gårdagskvällens tequila-ångor, för såna var många NHL-stjärnor på den tiden, men geparden från Nykvarn trycker garanterat inte i sig nån booze kvällen före en av karriärens absoluta höjdpunkter.
Så varför?
– Jag har ett par nya skridskor och ville köra in dem.
Nu?
I Game 7 i en konferensfinal?
Ska man verkligen börja dribbla med så central del av utrustningen i detta läge?
– Well, vi får se. Det blir ett gametime decision, flinar han.
Jag blir nervös bara av att höra om såna äventyrligheter..
* * *
Steven Stamkos är inte överdrivet imponerad av Henke Lundqvists Game 7-facit.
– Han är en storartad målvakt. Men han har aldrig spelat en Game 7 mot Tampa Bay Lightning, säger superstjärnan.
Ett lysande citat.
* * *
Själv har jag gjort vad jag kunnat nu.
Inte nog med att jag sportar en av de allra finaste, ljusgrå kostymerna från Ralph Lauren.
Efter den traditionsenliga lunchen på Nick & Steff gick jag ner till grabbarna på Penn Station och fick skorna putsade.
De – skorna, inte grabbarna… – lyser nu ikapp med den nyspolade Garden-isen.
Då brukar det bli drömhockey.
* * *
Inte heller Brian Boyle får särskilt mycket armsvett av Henkes, och Rangers, Game 7-historia.
När han får den rätt dumma frågan om han tror att hans gamla kompisar är oslagbara såna här gånger svarar han:
– Vad gör jag i så fall här? Varför flög jag upp från Florida?
Nej, man kan undra.
* * *
Vår vän från Örby, Youngblood Ekeliw, jobbar ikväll och enligt rapporter från redaktionen i Stockholm är han ”så nervös, så nervös”.
Så här ser det förresten ut där han sitter och redigerar texter från Fifa-konferensen i Schweiz.

Ja, ni ser rätt.
Elaka kollegor har dekorerat stolsryggen med fiendens symboler…
När han först efter en halvtimme upptäcker detta övergrepp säger Younblood:
– Usch!
* * *
Mats Zuccarello har börjat prata!
När han efter ett pass med övriga reserverar kommer ångande genom spelargången i sin no contact-tröja – gul som gulan i ett ägg – frågar en norsk journalist hur han mår.
– Bra, svarar den lille magikern och trampar vidare.
Han behöver ju inte vara så långrandig, muttrar någon.
Men hey, det är mer än vi hört på snart två månader.
* * *
Smoot talkin’ coach Cooper ger ett betydligt mindre spänt intryck idag än inför Game 6 i Tampa – och sprider vackert ödesmättade citat omkring sig.
– Jag ska inte dra klyschan om att det här är som vilken match som helst. Det är det inte. Det är en helt overklig stund att få vara med om, säger han bland annat.
Jag kan bara instämma.
* * *
Fram till dagens uttömmande ”Bra!” har de norska journalisterna fått nöja sig med kompisen Hagelins uttalanden om Zuccarello och i Tarrytown igår kom en utförlig hälsorapport.
– Mats har i alla fall en väldigt fin bränna. Han har legat mycket i solen och det tror jag ett tecken på att han mår utmärkt, sa getskägget från Nykvarn.
* * *
Vigneault, däremot, yada yada-babblar om att det är viktigt att se på kvällens inferno som ”ännu en match vi ska spela”.
Som för att understryka att han verkligen tror på det snömoset är han – inför säsongens själva clou – barfota i badtofflorna igen.
Fula manstår…jag säger som Ekeliw:
– Usch!
* * *
Fatta vilken episk handshake som, oavsett vad det står på resultattavlan då, väntar när den här matchen är spelad.
Nästan alla inblandade har kopplingar till motståndarlaget, nästan alla som ska titta varandra i ögonen är – eller har varit – polare.
Det kommer ta tid, gissar jag.
* * *
Att påstå att New York står stilla ikväll är att ljuga. Här bor över åtta miljoner människor och många av dem har inte ens en aning om att konferensfinalen spelas.
Men temperaturen börjar stiga, merparten av sportfansen har i alla fall tillfälligt gjort Rangers till sin första prioritet och skulle de vinna ikväll blir det skälvande feber igen.
Det märks om inte annat på biljettpriserna till kvällens talk of the town-event. Billigaste biljetten på Stubhub.com går två och en halv timme före puckdrop loss på 580 dollar (fem tusen kronor) – och den dyraste på 7500 dollar (64 000 kronor).
Så, well, är ni här och har lite växelpengar över så är det ju bara att gå…
* * *
Under en lagmiddag innan slutspelet inleddes höll gamle Brenden Morrow ett tal för sina unga lagkamrater och berättade att han spelade Stanley Cup-final med Dallas Stars 2000.
– Sedan dess har jag inte återvänt en enda gång. På femton långa år.
Andemeningen:
Man måste ta de få chanser man får, för det finns inga garantier att man någonsin återvänder.
Och så är det ju.
Fönstren är bara öppna under korta perioder, de flesta får överhuvudtaget aldrig veta hur det känns att spela hockeyns allra största matcher – och brända möjligheter kommer aldrig åter.
Personligen tror jag ju det är särskilt akut för Rangers. De är i konferensfinal för andra året i följd. Det är extremt sällsynt – och en tredje gång återvänder de inte.
Därtill krävs för mycket hårt jobb, för mycket flyt och för mycket av maximal prestation,
Så det är kanske inte nu eller aldrig för Henke och hans vapendragare. Men det är nu – eller inte på väldigt länge…
* * *
Även det mediala intresset för hockeyn har börjar nå de verkliga febertopparna.
Ikväll är det så trångt i pressboxen att jag trängs allra längst ut på flanken och sitter skuldra mot skuldra med Gris-Olle.
Bara en plexiglasskiva han lätt kan böja sig över skiljer oss åt.
Vi får hoppas att det är den fredliga och någotsånär nyktra varianten som köpt just den biljetten ikväll.
Eljest får jag flytta upp till Eken och de andra internationella aktörerna ett par våningar upp och jag är ju motståndare till den sortens ingrepp i rutinerna…
* * *
Naturligtvis är det akut för just Brenden Morrow också (och ju fler korkade utvisningar han tar, desto värre blir det, som Ekeliw grymtar…)
Han måste till final i år, annars blir det definitivt inga fler framträdanden på den stora scenen.
Men som lag kommer Tampa Bay Lightning, med all sin unga stjärnglans, vara ett powerhouse i många år och det skulle inte alls förvåna om de får ytterligare chanser i solens starkaste strålar redan nästa och nästnästa säsong.
Den tanken kommer inte vara någon tröst om det går åt helvete ikväll – men väl om några veckor.
* * *
De övar intro på jumbon två timmar innan matchstart. Till dånande hjärtslagsrytmer pumpar korta fraser som ska få juicerna att flöda på Garden.
”This is our house.
This is our home.
Let it be know
Let Madison Square Garden be heard
Where we would you rather be?”
Nej, det kan jag definitivt säga.
Det finns absolut ingenstans på den här planeten jag heller skulle vilja vara just nu.
Ingenstans.
Det här är lätt en av de 50 största kvällarna i mitt liv – av 17 520 stycken (när jag fyller 48 om några veckor…)
Jag känner mig oerhört priviligierad som får vara med om den.
* * *
Och när vi som bäst behöver det avlossar NHL och NBC äntligen årets bästa preview-video, med den mäktige Liev Schreiber som speaker – om den eviga lyster som skänks namnen som till slut graveras in i Stanley Cup-bucklan.
Kunde vara längre, den här också, men ah – det är bilder som träffar rakt i hjärteroten.
* * *
En sån här gång, när det är fredag och allt, måste nog detta påpekas igen:
Det här är ingen liveblogg som uppdateras hela tiden, ingen Cover It Live-tagning där varje mål rapporteras IRL.
Jag kommer med intryck och iakttagelser och babbel i pauserna, enligt upplägg inarbetat sedan åtta år – men samtidigt pågår live-fest oavbrutet i kommentatorsspåret.
Häng med där!
* * *
Nu tittar Karin ner på de här männen och pojkarna från sin himmel och säger det igen:
Den bästa dagen är en dag av törst.
Samtidigt ekar David Bowies klassiska ord i den fuktiga New York-rymden.

Though nothing will keep us together
We could steal time
just for one day
We could be heroes, forever and ever
What’d you say?
We can be heroes
We can be heroes
We can be heroes

CHICAGO – ANAHEIM 5-2 (Period 2)
* * *
Det Woodstock var för Amerikas hippies, det påsken är för de kristna och det första maj är för kommunister – det blir den kommande helgen för oss som råkar vara förälskade i högklassig hockey.
Två Stanley Cup-finalister ska obönhörligen vaskas fram – och det sker i två Game 7-draman med potential att bli odödliga klassiker..
Först Rangers mot Bolts på Madison Square Garden på fredag kväll, sedan Ducks mot Blackhawks i Honda Center på lördag.
Som sagt:
Det är första gången på femton år båda konferensfinalerna avgörs i sådan ovillkorlig do-or-die-dramatik.
Då, 2000, slog New Jersey Devils ut Philadelphia Flyers och Dallas Stars knockade Colorado Avalanche.
Nu?
Jag är öppen för allt…
* * *
Pierre McGuire frågar Duncan Keith om hur han ser på att han och lagkamraterna nu äntligen får en extra dags vila och Game 6-kungen svarar att den extradagen verkligen behövs och att han ser fram emot den.
Sedan lämnar Pierre över till gamle Doc och gamle Doc utbrister:
– Tänk, vilken atlet . Han tycker inte att han behöver en extra dags ledigt. Oroligt.
My goodness…
* * *
Ankorna anföll som fåglarna i Hitchcocks film med samma namn i tredje perioden – och sekvensen som pågick i åtta minuter utan en enda avblåsning höll samma klass som de bästa stunderna i den konferensfinal Hawks utkämpade mot Kings ifjol.
Så nej.
Det är ingen idé någon ringer mig och frågar om jag vill hänga med ut och göra Saturday Night på lördag.
Jag ska se på tv.
* * *
Det var väl nästan det jag kunde ana…
När jag pratar med Yellbear efter matchen visar det sig att han bara får energi av allt babblande om att han borde vara slutkörd nu.
– Jag blir bara extra taggad av allt snack i media om att vi spelar så mycket och att de ska nöta ner oss med sitt fysiska spela och att vi inte kommer att orka. Det är bara tändvätska och sådan är det härligt att få i ett slutspel. Det ska bli kul att få visa att vi visst orkar.
De där obstinata Karl Oskar-generna är bra att ha på en hockeyrink…
* * *
För första gången sedan konferensfinalerna började är det helt hockeyfri kväll i morgon.
Det känns nästan lite konstigt, men framförallt skönt.
Jag ska gå på bio och se tre filmer i rad, eller nåt.
Sedan blir det fredag.
Då…då….då ska bloggen på något sätt försöka undvika övertändning.

CHICAGO – ANAHEIM 3-1 (Period 2)
* * *
Jaha, vad gör ni på lördag kväll då?
Min plan är i alla fall klar:
Jag sitter just här, i just den här korresoffan, och ser en Game 7-klassiker mellan Anaheim Ducks och Chicago Blackhawks.
För ojvoj.
Hawks grillar anka i United Center nu.
Det är som att tredjeperioden i Honda Center i måndags, när Toews plötsligt bara tog över, fortsätter här.
* * *
Fast så sent som i Game 4 i United Center gjorde ju Anaheim tre mål på 37 sekunder, så det finns säkert Hawks-fans som får hjärtstillestånd när Maroon spräcker Crawfords nolla.
Det känns dock som att det är ett annat Chicago på isen ikväll, ett som bara bestämt sig för att säsongen ska fortsätta och inte bjuder på fler kollapser av den sorten
* * *
Om det var Toews som tog över showen i förrgår är det Duncan Keith som leder stormningen över slagfältet i natt.
Han har assist på alla målen och spelar som en gud.
Vilket är helt absurt.
Vid det här laget borde han ligga med dropp och bara flämta.
Han har inte bara spelat överlägset mest av alla, Ducks har ju medvetet gått in för att nöta ner honom med en evig störtskur av blytunga tacklingar.
Men vad händer?
Den makalösa backen har mer energi än någonsin i Game 6…
* * *
Dansken är okej.
Utan den akrobatiska benparaden på slutet hade det verkligen varit över nu.
* * *
Nu går det ju tydligen bra, men när Seabrook får en armbåge i nian och blir liggande en stund går det inte låta bli att tänka tanken:
Vad händer om någon av The Big Four blir skadade?
Då är Hawks truly smoked, förmodligen.
* * *
Rangers kan nu följa på med hur många reserver de vill, inklusive Oscar Lindberg, för Hartford Wolfpack blev ikväll svepta av Manchester Monarchs – Los Angeles Kings farmarlag – i AHL-slutspelet.
* * *
Det är inte många som vinner en sprint mot Hampus Lindholm, men Saad har raketmotorn påslagen och tar honom vid det – mycket riktigt – viktiga 1-0-målet.
* * *
Risotton kom först nu.
Men den som väntar…ni vet.

CHICAGO – ANAHEIM 0-0 (Period 1)
* * *
Nä, det är ingen i Chicago som ser särskit trött ut ikväll.
Hemmaspelarna för rätt bra i dansen, har mycket puck och skapar ett par fina lägen – medan Anaheim huvudsakligen ägnar sig åt strikt bortaspel och täcker bort flertalet skott som riktas mot dansken(därav den något oväntade skottstatistiken).
Så vet i alla fall det.
De har inte börjat lyssnat på kropparnas signaler om smärta, trötthet och rädsla i United Center.
* * *
Bickell vill tydligen ha revansch för det oturliga felskäret innan övertidsmålet i förrgår och inleder med ett monsterbyte i vlket han sänker wonder kid Vatanen med två proppar.
Sedan stångar han sig fram i några hyggliga halvlägen också
Ibland kan det vara floppar som den i tisdags som får juicerna att flöda hos den sortens gamla slutspelswarriors.
* * *
Samtidigt känns det farligt varje gång ankorna flaxar in i motståndarzonen.
Dels för att de är så bra, dels för att man aldrig vet med Crawford – den minst imponerande målisen som är kvar i det här slutspelet.
* * *
Det låter mäktigt i tv också, men tro mig:
Nationalsångsvrålet i The Madhouse går inte att göra rättvisa, det är ett fenomen som måste upplevas live och fantamme borde kulturminnesmärkas.
* * *
Punggrepparen gör alltså en Lille Fridolf och knyter en orange slips runt halsen.
Vad menar han med det, egentligen?
Det är ju Ducks färg och så kan man enligt min mening inte utmana hockeygudarna.
* * *
Ja, jag hade Kenny Alberts med på planet till LaGuardia idag, så ja visste redan att NBC flugit upp gammel-Doc till United Center.
Nedslående.
Och nu är det ju en extra dag ledigt, så det blir inga problem att skicka senioren österut för Game 7 heller.
* * *
Oh, Teräväinen har hetaste chansen i hela perren här på slutet.
Det är bara ett mål som saknas nu.
Sedan har han fått sitt stora genombrott.
* * *
Meh, att det alltid ska vara problem med plexit i The Madhouse.
Är det för att Oduya skjuter så hårt under värmningarna?
* * *
Första målet känns väldigt viktigt.
Men then again, när gör det inte det?
* * *
Rundblad spelar bara 2.25, men ser mycket stabilare ut än i den olyckliga slutspelsdebuten.
* * *
En fin risotto är nu på väg till Biffens holk i Midtown.
Jag ser fram emot den med nästan samma förväntan som jag ser fram emot mittperioden som snart börjar.

Dom har, i princip, bara fyra backar.
Dom manglas oavbrutet in i sargerna av några av de största och starkaste hockeyspelare som finns.
Dom stångar sig genom övertidsdraman som emellanåt pågår i både två och tre extraperioder.
Dom flyger fyra timmar, över två tidszoner, varannan dag.
Och framförallt – dom har hållit på ungefär likadant sedan mitten av april.
Så det är inte alldeles omotiverat att, som en lokalreporter vid en presskonferens i United Center idag, fråga Chicago Blackhawks-kaptenen Jonathan Toews hur fan han orkar.
– Well, svarar den respektingivande befälhavaren och tittar reportern rakt i ögonen, efter ett tag slutar man bara lyssna på vad kroppen säger åt en.
Läs det igen:
Efter ett tag slutar man bara lyssna på vad kroppen säger åt en…
Den meningen säger så otroligt mycket om vad hockeyspelare är för slags karaktärer, vad de är beredda att göra för varandra och för sina drömmar – och varför jag fortfarande tror att Chicago kan vinna den skoningslösa duellen mot Anaheim
För det är rätt lätt att föreställa sig vad det är kroppen säger när den står på tröskeln till Game 6 i en sån här serie.
”Det gör ont – här och här och här och här och här och här och här.
Jag är utmattad.
Jag behöver vila.
Jag behöver näring.
Jag orkar inte mer.
Jag vill inte mer….”
Men Toews och Yellbear och Keith och Seabrook och Oduya och de andra bara håller för öronen, knyter på sig skridskorna och stormar ut på slagfältet igen – ikväll för att, i en gastkramande do-or-die-giv, se till att alla umbäranden, allt lidande och all ångest inte varit förgäves.
Min beundran är oändlig.
* * *
Jag lyssnar däremot på min betydligt mindre slitstarka lekamen när den efter ännu en tidig flygning upp längs the eastern seabord, och därefter ännu en hektisk solouppvisning i konsten att utföra alla nödvändiga vardagsbestyr på några få korta eftermiddagstimmar, nu säger att den vill bli tillbakalutad i korresoffan och få lite glass och lite kaffe.
Varför lida, liksom…?
* * *
Tragedin är fulländad.
I natt få Kimmo Timonen inte spela överhuvudtaget,
Coach Q petar legendaren och slänger in Rundblad istället.
Varför la han inte av? Varför skulle han utsätta sig för den här förödmjukelsen?
Tänk om detta hänt Lidas…jag blir ledsen av blotta tanken.
Men som Robin Fredriksson – en av podcast-kungarna hos Svenska Fans – påminde om på twitter idag visste den svenska hockeyhistoriens största när det var dags och kom med följande visdomsord under avskedspressern i Detroit för tre år sedan:
”Retiring today allows me to walk away from the game with pride, rather than having the game walk away from me…”
Du skulle ha lyssnat på de orden, Kimmo…
* * *
Media i Tampa-trakten förhåller sig vanligtvis mycket väluppfostrat visavi Bolts, men idag är det en krönikör i Tribune – Martin Fennelley – som höjer rösten och skäller ut sina hjältar för att de utsatt sig själv aför något så omöjligt som att spela Game 7 mot New York Rangers och Kung Henrik på Garden.
”Few creatures to have ever roamed the earth, including T-Rex, are more imposing than Henrik Lundqvist in Game 7s”, menar Fennelly.
Ha ha, Tyrannosaurus Hankus!
* * *
Så inga eventuella ankvänner i spåret tar illa upp:
Jag hyser den största beundran även för Ducks.
De har när de varit som bäst – och det har de varit nästa hela tiden… – sett starkare och tyngre och vassare och mer kompletta ut än alla andra i hela slutspelsvalsen.
* * *
Sharks har enligt samstämmiga rapporter anlitat Pete DeBoer som ny coach.
Känns sådär, tycker jag.
Min bild är nog överdrivet negativ på grund av hans behandling av unga svenskarna i truppen, han tog ju ändå Devils till final 2012 – fast de egentligen inte hade där att göra.
Men ändå.
DeBoer framstår inte som svaret på problemen i San Jose.
* * *
En annan grej med Anaheim är att de i år har en aura, en utstrålning, ett skimmer som vi de senaste åren sett hos såna som Kings, Bruins och just Blackhawks.
Det är svårt att peka på vad det är, men man bara känner när man ser dem:
De här killarna har något speciellt på gång…
* * *
Fifa-pamparna som stirrar emot oss på bilder efter den ljuvliga FBI-raiden mot Lucifer Blatters imperium får mig att tänka på Immobilliare – konsortiet Michael Corleone försöker köpa i ”Gudfadern 3”.
Karaktärerna som i lönndom håller i trådarna i det företaget skulle alla kunna vara Blatter-kompisar.
* * *
Ikväll gör Jakob Silfverberg mål.
Likaså Johnny Oduya, faktiskt.
* * *
Om exakt en vecka, just den här tiden, spelas den första Stanley Cup-finalen 2015.
Då kommer ett av lagen som nu gör sig redo för mer lidande och mer ångest i United Center vara med.
Det andra kommer att vara utslängt från festen.
Avgörs det redan ikväll?
Vi vet snart.

TAMPA – NY RANGERS 3-7 (Slut)
* * *
Jag säger det igen.
Game 7, baby.
Med en plats i Stanley Cup-finalen i potten.
På Garden.
En fredagkväll.
Det kommer inte bara bli nåt.
Det kommer bli…bibliskt.
* * *
Hörrdu, ”Hek i USA”.
Det var då ett jävla tjatande om sorteringen av kommentarer.
Som åtskilliga av dina fellow kommentatorer försökt upplysa dig om under natten handlar det om dina inställningar.
Läs här noga vad Tobias Pettersson säger åt dig:
”Jag skrev till dig i ett annat inlägg, problemet är inte i bloggen, problemet är i dina inställningar. Under blogginlägget har du en grej du kan ändra, ”Sortera efter”, där kan du välja mellan Bäst, Nyaste eller Äldsta. Byt till det du vill ha, gissar att du har på ”Bäst” just nu…Skyll inte dina egna felaktiga inställningar på bloggen.”
Basta!
* * *
Hat trick, och sammanlagt fem poäng, av Brassard. Tre assist och mål av Nash, som aldrig gjort en bättre playoff-match.
Jo, det var många av de stora som steppade upp hos Rangers i natt.
Men den allra störste, den som sitter med Broadway-hatten och ler efteråt, är King Lundqvist.
Mister Elimination Game levererade igen.
* * *
Pretty Boy Cooper sa i morse att han inte fruktar en Game 7 i New York – men att han verkligen inte vill flyga upp till världsmetropolen igen.
– Jag skulle verkligen vilja ha några dagar när jag slipper kliva på ett flygplan, hette det.
Sorry, Jon.
Det är bara att spänna fast säkerhetsbältet ännu en gång.
Och detsamma gäller mig, hyggligt tidigt imorrn,.
Så jag drar ner rullgardinen för i natt – och återkommer med övriga intryck från korresoffan innan infernot i Madhouse on Madison i morgon kväll.

Rangers Elimination Game Magic består.
De slår alltså Tampa med 7-3 i årets viktigaste match.
Så:
Game 7 coming up, baby.
I Madison Square Garden.
En fredagkväll.
Det blir nåt.

TAMPA – NY RANGERS 1-2 (Period 2)
* * *
En grinding, knallhård, utmattande dragkamp pågår – om varje millimeter.
Men Rangers kan väl inte gärna fortsätta spela på resultat – när de har enmålsledning – i en period till?
Alltså, de har tajtat till det något alldeles väldigt i egna zonen och gör det svårt till och med för trillingarna att skapa chanser – också i den vanligtvis superba mittperioden.
Likafullt:
Det här Tampa Bay Lightning dom möter.
Förr eller senare brister fördämningarna.
* * *
Henke fortsätter vara kunglig.
Räddningen han gör när Boyle har jättechans just som ett av Rangers impotenta powerplay är över känns synnerligen betydelsefull.
* * *
Tyler Johnson kanske ändå har lite feberkänningar.
Det här är, hittills, hans klart sämsta match i hela slutspelet.
* * *
När Brenden Morrow tar en utvisning här i slutet tror jag det går en propp i Örby.
Det har liksom hänt förr och även om den här nu inte är lika onödig som de han vanligtvis åker på har Youngblood Ekeliws överseende med veteranen för länge sedan sinat..
* * *
I sekretariatet är de så övertygade om att Glass ska åka ut när han tacklar Coburn till nästa torsdag att de öppnar dörren till utvisningsbåset och dunkar på den lilla nidvisan i PA:at.
Men till allmän förvåning, så…nä.
* * *
Cooper ägnade – återigen – en stor del av sin presskonferens i morse åt att hylla just Morrow.
– Alla ser kanske inte vad han gör, men jag kan lova att de två backar som är inne under hans byten vet att Brenden är där ute, hette det bland annat.
Ja, det är klart, de får ju vara beredda på en storm av turnovers….
* * *
Ha ha, min fotografvän Axel Öberg dundrar in i kommentatorsspåret med ett litet utbrott om ”backlinjen”.
Han är, om någon sitter och kliar sig i huvudet, inte mer intresserad av hockey än man föreställer sig att Milan Lucic är av poesi och driver bara med oss.
* * *
Vad som än händer ska vi inte hit för mer konferensfinal, så att min ackrediteringsbricka rivs sönder när spännet fastnar i kavajen innebär inte riktigt samma katastrof jag hade upplevt det som förra veckan.
Men ändå.
Att plötsligt se sin bricka på golvet är traumatiskt…
* * *
Jaha, period tre.
Nu avgörs det.
Antingen blir Bolts klara för Stanley Cup-final – eller så tvingar Rangers fram en Game 7.
Vilket drama.

TAMPA – NY RANGERS 1-2 (Period 1)
* * *
Såna här matcher, när så ohyggligt mycket ligger i potten, brukar börja avvaktande.
Men vid min gud.
Game 6 mellan Bolts och Rangers är inte mer avvaktande än sångerna i Strålle Strålmans Spotify-listor.
Alla kör.
Från första sekund till sekund 1200.
Tack.
Det var just för förhoppningen att få se det här vi gått och varit helt stirriga hela dagen.
* * *
Det Stora Rånet i Tampa…finns den filmen?
Annars är det bara att skicka manus till Hollywood och be Clint Eastwood regissera.
För sekvensen när Henke med en helt overklig benparad hindrar Stamkos från att göra exakt samma slags mål, i öppen kasse, som i förrgår är den värsta stöld jag sett sedan George Clooney och de andra tömde valvet i Bellagio i ”Ocean’s Eleven”.
Elimination Game-Henke är på plats, kan man lugnt konstatera.
* * *
Sedan gör Tampa ett riktigt Glen Sather-mål.
Strålle hittar Callahan med drömmacka och Callahan – som ser ut som att han skulle spela nio övertidsperioder ikväll – fintar in den satan så viktiga reduceringen.
* * *
Vigge är då inte ansatt av någon nervositet i stundens allvar.
Han börjar matchen med att helt iskallt avväpna en nästan fri Asta Kask-Jesper
Sedan är han sån härförare där ute Djingis Kahn applåderar i sin himmel.
Oerhört imponerande.
* * *
Det är, faktiskt, makalöst tryck i mighty Amalie ikväll.
När en sån trivseltorsten i jumbon efter matchvärmningen leder hela hallen i den tjeckiskt färgade ”I believe that we can win”-ramsan som Youngblood Ekeliw älskar, då är det nästan så man trycks tillbaka lite i sin pressläktarfåtölj.
* * *
Med Front 242-Åke som sidekick får man fram den mest spektakulära informationen.
Han noterar att en Kay Whitmore är domar-supervisor i den här serien och utbrister:
– Var det inte han som var bedrövlig målvakt i Södertälje en gång?
Snabb googling visar att, jo – visst var det så.
Han vaktade kassen åt SSK säsongen 96-97– och hade en räddningsprocent på 3.86…
* * *
My Chemical Romance känns inte som ett band jag borde gilla, det verkar vara en banal samling tvålkoppar.
Men när Lightning, precis som Kings ifjol, fyrar av de inledande stroferna av ”Welcome to The Black Parade” under introt stockar det sig som på kommando i min sentimentala gamla hals.
Det är nåt väldans suggestivt och effektivt och tårdrypande över den lilla trudelutten.
* * *

Det blev lite fel…ha ha.
* * *
Om dina konspirationsteorier stämmer, Eric J – varför såg inte de ondskans företrädare du tror styr de här serierna till att det blev sju matcher i finalen förra året?
Det var den final som hade högst tittarsiffror i USA i modern tid – helt logiskt enär lagen kom från USA:s två största städer – och två matcher till hade varit mumma.
Från kontoret på sjätte avenyn kan de, en gång för alla, göra ingenting åt utgången i olika slutspelsserier.
Däremot kan de förstås önska sig saker och en Game 7 i en konferensfinal på Manhattan skulle det ju vara konstigt om de rynkade på näsan åt.
Sant är också att NBC inte direkt dansar lambada över tanken på en final mellan Tampa och Anaheim; det är en small market-uppgörelse få skulle titta på (Anaheim är INTE Los Angeles; lika lite som Koppom är Arvika…)
Men blir det så, så blir det så.
* * *
Brassard har en förmåga att göra mål i stora matcher.
Rick Nash måste undra hur det går till…
* * *
Hey hey my my, andas lite i kommentatorsspåret nu…
Det ska jag göra här.

Här är det.
Ögonblicket Tampa – ja, hela nordvästra Florida – väntat på i elva långa år.
Ikväll kan det hända igen.
Ikväll kan hockeylaget som blivit den här solblekta landsändans särskilda darling återskapa magin från 2004.
Ikväll kan Tampa Bay Lightning bli klara för ny Stanley Cup-final.
Så en kollektiv bön ekar mellan de Venedig-inspirerade kanalerna i downtown-kvarteren runt maffiga Amalie Arena:
Le’ts do this!
Detta är vårt nu!
Detta är chansen!
Detta är stunden när vi fryser in segern i en hockeymatch i evigheten!
Men svaret från den sällsamt resistenta kackerlackssvärm som flugit ner från New York för att rädda sin säsong är lika resolut som i en call-and-response-dänga i en baptistkyrka i Harlem:
This ain’t happening.
Inte nu.
Inte ännu.
Rangers tänker göra årets match och tvinga fram en Game 7 på Manhattan på fredag – though the heavens’ fall, som det heter i juridikens jakt på sanningen.
Av de ingredienserna, och i den motsättningen – mellan hoppet om den slutgiltiga segern och obeveklig vägran att förlora – tror jag vi kokar en oförglömlig Game 6 i den östra konferensfinalen i Stanley Cup-finalen 2015.
* * *
Igår var det en munter afton i den gamla hamnstaden strax söder om The Florida Panhandle.
En illuster samling hockeyskribenter samlades på utmärkta sportbaren Hattricks på South Franklin Street och såg på Ducks-Blackhawks – och spelade shuffleboard.
Jo, faktiskt.
Framförallt de kanadensiska murvlarna är svårt bitna av detta lugubra tidsfördriv.
Don’t ask…
Under Jonatan Toews-showen i tredje perioden i Honda Center blev det dock mer fokus på hockey och när The Captain tog Hawks till övertid vidtog inte bara game winner-lotteri.
Vi hade en regelrätt draft, med turordningslotteri och allt, och varje deltagare fick plocka fyra potentiella sudden-hjältar.
Jag tog i tur och ordning Hjalmarsson, Silfverberg, Lindholm och Krüger – och möttes med dånande jubel och high five-smatter varje gång jag högg till med en landsman.
Tyvärr hann dramat inte pågå i mer än 45 sekunder, men han som vann – en man som delar namn med en känd blomma – blev glad.
När han för några ögonblick övervägde att inte bjuda medtävlarna på en runda Stella fick han dock finna sig i att baren, på hockeyläktarvis, började skandera ”aaasssshole, aaasssshole, aaassshole…”.
Ah, you should have been there…
* * *
En kung är alltid större än en biskop, är Rangers-fansen noga med att påpeka inför den här ödesmättade do-or-die-thrillern.
Ekeliw och hans anförvanter skulle kunna replikera:
I en monarki, ja. Men nu befinner vi oss i en republik och här finns inga kungar. Däremot en och annan biskop med stort inflytande över vad som händer…
Det är hur som helst den stora, avgörande duellen ikväll.
King Lundqvist mot Big Ben Bishop.
Ni vet alla hur den svenska stjärnan brukar vara såna här gånger. Han är en av det samtida NHL:s stora Elimination Game-magiker. Det går nästan inte att slå honom när han har knivseggen mot sin just nu håriga strupe. Och han har nästan mer erfarenhet än någon annan av just sådana lägen.
Den erfarenheten tror och hoppas han att han får nytta av nu.
– När man hamnar i olika situationer använder man man alltid sina tidigare erfarenheter. Man vet hur man ska närma sig, och förbereda sig inför, såna här matcher och det är ofta vad det kokas ner till. Förberedelser och att i mental mening vara på rätt ställe. Sen går du bara ut och gör ditt bästa, säger han.
Bishop, å sin sida, har varit förbryllande ojämn rakt igenom hela slutspelet och varvat Dominik Hasek-uppvisningar med floppar till matcher som den i fredags.
Men:
Han har alltid varit sitt bästa jag när det verkligen, verkligen behövts.
Som i game 7 mot Detroit, som i Game 6 mot Montreal.
Så:
Kungen eller Biskopen?
Det låter som ett drag en schackspelare funderar på, men det är frågan som avgör den största hockeymatch som spelats i Amalie Arena – eller St Petes Times Forum, som hallen hette då – sedan 7 juni 2004, när Bolts med två mål signerade Ruslan Fedotenko vann Game 7 i Stanley Cup-finalen mot Calgary Flames.
* * *
Det kan ha varit så att jag och Don Brennan från Ottawa Sun – en färgstark karaktär jag hunnit bli mycket god kamrat med under den här resan – sjöng hela Eagles ”Hotel California” på Hattricks igår också.
Men som coacherna säger när de får frågor om eventuella ändringar i laguppställningarna:
No comments.
* * *
Alla spelare jag träffat i den här ligan gör samma sak efter morgonvärmningarna.
De åker hem – eller till hotellrummet, om de spelar borta – och sover.
Men inte Vigge Hedman.
– Nä, jag sover aldrig. Jag blir lite slö, men kan inte sova under dagen.
Så vad gör du?
– Jag spelar tv-spel.
Du spelar tv-spel?
– Ja, he he. Jag spelar Fifa och lite andre grejor,
Och NHL, förstås ?
– Nej, NHL får jag nog av i verkliga livet.
Annars låter det som den perfekta uppladdningen. Vad skulle vara bättre än att komma till hallen och redan ha ett hat trick under bältet, liksom?
Men Pansarkryssaren från Ångermanland kanske har begränsad talang med joysticken och riskerar att hans digitala EA Sports-version bara gör bort sig och då ska NHL förstås undvikas…
* * *
Rangers hade ingen exklusiv filmvisning i egen salong igår kväll heller.
– Nej, men vi satt faktiskt och kollade lite film i den hospitality suite vi har som grupprum på hotellet.
Och vad såg ni?
– The Wolf of Wall Street.
Now…det kallar jag rätt sorts inspiration!
Självfallet måste Henke redan på bussen till Amalie nu på eftermiddagen utföra Matthew McConaugheys gutturala strupsång, komplett med knytnäve i bröstet.
Och strax innan första nedsläpp ställer sig McDonagh givetvis upp och håller ett av Leonardo DiCaprios motivationstal och får omklädningsrummet att brisera i samma slags besinningslöst aggressiva eufori som trading-golvet på Stratton Oakmont.
Då kan inget gå fel….
* * *
Toews igår alltså…jag kan inte komma över det.
Det var som att han under tredje perioden blev besatt av den stora, rytande hockeydemonen och bara SKULLE äta upp Anaheims ledning.
Om inte Bickel varit sånt knucklehead i första slutspelsminuten hade han säkert kunna tvinga fram en seger också, men alldeles oavsett:
Efter den föreställningen känner jag mig helt övertygad om att Hawks faktiskt kan nå final igen.
* * *
Om ni mot förmodan skulle hitta några faktafel i den översvallande Victor Hedman-hyllning Pierre LeBrun avfyrat på ESPN.com är det mig ni ska skylla på.
Jag satt på sätet bredvid den femstjärnige stilisten på planet ner igår och plötsligt räckte han över sin laptop och bad mig läsa originaltexten för att kolla om det var just några faktafel.
Now, att vara jag och få läsa en LeBrun-text på det sättet, direkt på datorn…det är som att vara Dylan-fan och få titta i hans texthäfte.
* * *
Eftersom Rick Nash tydligen har en Hollywood-kran och kan arrangeras visningar av filmer som inte haft premiär tänkte jag ett tag skämta lite om att det, med tanke på hur Martin St. Louis spelat på slutet, varit passande om Rangers gått och sett den nya ”Jurassic Park”-film som går upp 12 juni.
Men så elaka är vi ju inte i den här bloggen.
* * *
LeBrun är inte den ende som avlossat långa, jublande tirader om Vigge Hedman senaste dygnen.
Den 24-årige bjässen har varit föremål för åtminstone fem olika hyllningsfeatures i amerikansk och kanadensisk media sedan förra matchen.
Smickrande, får man anta
– Ja, det har jag inget emot. Det är bara ett slags bevis på att det gått bra, både för mig och för laget.
Precis.
* * *
Det var inte meningen att Zuke skulle skejta med Rangers i morse, men han bytte om och gav sig ut på isen i alla fall.
Som för att visa…nåt.
Naturligtvis är han ändå inte aktuell för spel ikväll, men det skulle inte förvåna det minsta om han på ren jävla envishet tränger sig in i laguppställningen i en eventuell Game 7.
* * *
I skrivande stund går Rangers, under det som kan vara säsongens sista pre game-promenad, förbi på betonggolvet framför det vingliga bord där jag sitter och skriver detta.
Henke, med mördande stål i blicken, ser ut som att han vill bita någon i halsen och ruska.
Inte ett ögonblick när man springer fram och morsar, tro mig…
* * *
Smooth talkin’ coach Cooper får frågan vad han – som aldrig varit i närheten av en Stanley Cup-final – känner när han vet att hans lag är en enda seger från the promised land.
Som alla andra drar han först bla bla bla-ramsan om att de inte tänker så långt framåt, men sedan spänner han blicken i den i det kyffiga intervjurummet som undrat och svarar:
– Upphetsning. Förväntan. Nervositet. Rädsla. Spänning.
Ja, de känslorna sjuder inte bara i pretty boy – även vi som inte har eget skinn i the game känner upphetsning, förväntan, nervositet rädsla, spänning. Plus ovisshet, ångest, eufori, glädje, välbefinnande, rastlöshet och lust.
Det är ju Elimination Game i en konferensfinal.
Då blir det så.
* * *
Det verkar som att jag även ikväll får sällskap av Front 242-Åke Ros – gyllenbrun som en George Hamilton efter några dagar på redden utanför Sarasota, av Facebook-bilder att döma – på pressläktaren.
Jag känner lycka som överträffar Tyler Johnsons efter fullbordat hat trick på Garden.
* * *
Frågan är hur mycket nervositet och rädsla Smooth talkin’ Coopers unga spelare känner.
När en Stanley Cup-final ligger i potten har mer ärrade pjäser än Palat och Kucherov fått stage fright
Förhoppningsvis har sådana som Strålle Strålman – som varit på den här rodeon förr – talat med dem om vad som gäller.
– Njae, det finns inte så mycket att säga. De vet att vi måste göra vår bästa match för säsongen igen och det visade de redan i Game 7 mot Detroit och i sjätte matchen mot Montreal att de klarar, säger han.
Sant.
Men som sagt:
Det är något med the verge of Stanley Cup Finals som kan få unga nervtrådar att darra som vibratot i Jussi Björlings stämband.
* * *
Låt mig bara slänga in det här scenariot i diskussionen, som en fantasi att smaka lite på.
Game 7 i New York.
I en konferensfinal.
En fredagkväll.
Måste inte till och med en Ekeliw tycka att det skulle heaven on earth?
* * *
Har som snusare känt mig lätt alienerad under den här serien, men när Vigge lämnar sin omklädningsrumsplats efter förmiddagens träning ser jag något väldigt vackert ligga kvar och glänsa på bänken.
En dosa General. Portion, visserligen – men ändå.
Där stiger Pansarkryssaren ännu mer i aktning, om det är möjligt.
* * *
Nej, uppgifterna om att till och med Ekeliw skulle jubla över en Game 7 kan härmed dementeras.
”I helvete”, rasar han i sms, ”vi ska vinna redan ikväll”.
Uppfattat…
I övrigt är han så övertänd att han inte klarar av att skicka annat än så kallade emojisarpå blixtar…
* * *
Hagge beskriver det, lätt fiffigt, som att Rangers blev ”outrangered” i förra matchen.
Kort sagt:
Bolts började plötsligt spela som Rangers, framförallt i egen zon – och tog därmed sina motståndare på sängen.
Har gästerna från Manhattan svar på det då?
– Ja, svarar Hagge kort.
* * *
Apropå blixtar:
Det är buller och bång utanför Amalie, hör vi genom plåttaket halvannan timme innan matchstart.
Åskan har drivit in från Mexikanska Golfen och Ekeliws blixtar slår ner oavbrutet.
Senast Tampa hade det vädret, är en bekant från trakten snabb med att påpeka:
Innan Game 6 mot Montreal…
* * *
Det börjar bli så ont om rena kläder nu – för tillfällena att orkestrera en kemtvätt-lämning har varit begränsade – att jag får uppträda i röd skjorta ikväll, senast använd vid julbord på Aquavit i december.
Å andra sidan är jag så långhårig, och har sånt yvigt silverskägg, att det inte spelar någon roll vad jag sätter på mig.
Det ser ut som att jag sovit i slänten ner mot kanalen nedanför Marriott-hotellet i alla fall.
Ska korrigeras innan finalen, jag lovar.
* * *
Varken Girardi eller McDonagh var med på Rangers värmning i morse. De skulle lämna ett hyggligt hål i uppställningen, om man säger så. Men lugn, Pettersson – bägge spelar.
Det gör Johnson och Palat också, fast inte heller den hyggligt viktiga duon deltog i morgonövningarna.
– Men det ryktas att de är sjuka, panikmessar Ekan.
Nä.
De syntes nyss på rask flykt mot omklädningsrummet.
Däremot verkar det som att Pacquette, som verkligen har ena armen i ett paket efter smällen i New York i söndags, inte kan vara med.
* * *
Strax innan publiken släpps in i Amalie sjunger Phil Collins i högtalarna att det är ”something in the air tonight”.
I’d say.
Senast Tampa upplevde nånting så här stort och väldigt och omtumlande var, som sagt, 7 juni 2004.
Då vann de Stanley Cup – för första gången i organisationens historia.
Nu kan de sladda upp framför himlens portar igen.
Bara de envisa kackerlackorna som står i vägen går att jaga ut på golfbanan…
Spänn fast er, amigos.
Detta har alla förutsättningarna att bli en av de verkligt stora kvällarna i den här bloggen.