I gryningen denna soliga Memorial Day Weekend-söndag kliver Victor Hedman upp ur sin hotellsäng i västra Midtown, går in i badrummet, vaskar kallt vatten i ansiktet och tittar sig i spegeln.
Några kvarter därifrån, i ett penthouse i Hell’s Kitchen, står en lika nyvaken Henrik Lundqvist i köket och laddar espressomaskinen och genom fönstret kan han konstatera att hans vanligtvis sprakande hemstad fortfarande ligger öde i behaglig helgdvala.
För några ögonblick stannar de båda svenska slutspelskrigarna upp i tyst reflektion, ser Stanley Cup-bucklan glittra för sitt inre och börjar nynna på sången…
The guilty undertaker sighs
The lonely organ grinder cries
The silver saxophones say I should refuse you
The cracked bells and washed-out horns,
blow into my face with scorn
But it’s not that way
I wasn’t born to lose you
I want you
I want you
I want you so bad
Nä, så är det nog inte.
Varken Henke eller Vigge är, vad jag förstått, så inne på 49 år gamla rockklassiker.
Men det råkar vara Bob Dylans födelsedag idag – mästaren blir 74 – så jag vill gärna måla den lilla bilden i alla fall.
Och texten – från låten ”I Want You” – går verkligen att applicera på det de båda svenska hockeystjärnorna är inblandade i.
Den skuldmedvetne begravningsentreprenören som suckar är ju kommissionär Bettman och den ensamma organisten sitter bevisligen i taket på Madison Square Garden och eftersom ingen lyssnar får han verkligen slita.
Saxofonerna ekar i motståndarnas hymner och det andra lagets fans försöker definitivt blåsa förakt i ansiktet på dem med trasiga bjällror och utslitna signalhorn.
Och framförallt:
De vill ha trofén de ser framför sig i den tidiga morgonen innan säsongens hittills största match.
De vill.
De vill.
De vill.
So bad.
* * *
Game 5 när det står 2-2…det är alltid ett fascinerande vägskäl i en slutspelsserie.
Innan den börjar är maktbalansen helt perfekt, styrkeförhållandena väger lika jämt som rättvisan i Fru Justitias vågskål, mätaren i vattenpasset står rakt upp.
Men det är sista gången.
När den femte holmgången, på ena eller andra sättet, är avgjord har ena laget ovillkorligen slagläge och det andra kan lika ovillkorligt få drömmarna krossade nästa gång.
Och historiskt sett är det påfallande ofta den som vinner Game 5 som till sist stångar sig vidare.
Så sitt nu inte hemma i soffan och känn dig avslappnad bara för att det inte kan bli handshake ikväll.
Det här är ändå, som Christopher Moltisanti en gång uttryckte det på Bada Bing, ”Scarface, final scene, fucking bazookas under each arm, say hello to my little friend!”.
* * *
Man kunde ju tro att den exklusiva ”Entourage”-visning Rick Nash ombesörjde i St. Petersburg i torsdags skulle vara starten på en ny Big Game-tradition för Rangers, eftersom den följdes av en oväntad storseger.
Men nej, Blåskjortorna samlades inte för ny inspirerade filmkväll igår och såg – vilket jag hade tippat – den kommande ”Terminator”-filmen.
– Nej, vi tog det bara väldigt lugnt. Jag var hemma och kollade på hockey, säger yrvädret från Nykvarn.
Fine.
Utmana ödet bara.
Det är hur som helst fantastiskt vilket genomslag den där ”Entourage”-förställningen fick.
Till och med Jerry Ferrara, som spelar Turtle, började febra på Twitter om att det var han och Drama och Vinny och Ari Gold och E som förlöste Rangers och det är klart, bättre reklam inför premiären nästa vecka kunde de inte fått.
Frågan är bara vad Kevin Connolly tycker. Han är die hard Islanders-fan i verkligheten – och spelade, som E, ett likadant i tv-serien.
Att hjälpa Rangers är för en sådan som det skulle vara för Ebba Witt-Brattström att bidra till att Karl Ove Knausgård får Nobelpriset i litteratur.
* * *
Vigge Hedman har mamma Elisabeth och pappa Olle på plats ikväll.
– Ja, mamma sa tidigt att det var hennes dröm att se mig spela mot New York Rangers på Madison Square Garden, så när det blev klart att vi skulle mötas i den här rundan ringde jag och sa att det var dags att komma, berättar backbjässen.
Däremot följer de stolta föräldrarna inte med till Florida för Game 6.
– Nä, det har bara varit här över helgen och åker hem i morgon igen. De är riktiga krigare.
Det är väl nåt i DNA:t.
* * *
Det var ett tag sedan sist, men idag kommer Badtofflan verkligen i badtofflor till sin presskonferens.
Titta bara
Vi får trösta oss med att han i alla fall har strumpor…
* * *
Med mamma Hedman på besök kommer frågan förstås upp vad hon egentligen tycker om sonens numer snudd på Deep Purple-långa hårman.
– Hon tycker om den. Pappa är inte lika förtjust, men det spelar ingen roll. Bara mamma är nöjd är allt bra, ler han.
Helt riktigt.
Det är mammas åsikt som räknas.
* * *
Apropå bilder hade jag den här vyn från hotellbalkongen i Tampa innan jag stack mot flygplatsen igår morse och det roade mig att tänka att det var Jon Cooper som tagit ut backarna och Ben Bishop på tidig excercis i bukten efter floppen i Amalie Arena kvällen innan.
* * *
Efter morgonvärmningen passar jag förstås på att upplysa Lundqvist om att det är Dylans födelsedag och att det är en dag när de stora mästarna alltid levererar.
Han himlar lätt med ögonen och svarar:
– If you say so…
I say so, Henrik, och sooner or later, one of us must know…
* * *
Eken har gjort en dokumentär om Vigge – ”På skridskor över Atlanten”, check it out! – och känner familjen Hedman väl sedan dess, så han ska träffa mamma och pappa för en bit mat före matchen och undrar om inte jag ska ansluta.
– Vi ses redan vid fem, säger han.
Fem!?!
Då är det bara tre timmar kvar till matchstart.
För mig är det själva upploppet i det utmattande intro-racet.
* * *
En som definitivt inte firar Bob Dylans födelsedag är Strålle Strålman.
Han lyssnar fortfarande på den mest skoningslöst brutala metal som finns – och precis som ifjol har han ett färskt tips hemifrån Västergötland – närmare bestämt Skövde – att dela med sig av:
Implode.
– De är jävligt bra. Du får kolla på nätet, säger han.
Det har jag gjort och här är dom.
För mig är det där den musikaliska motsvarigheten till de värsta kaoshögarna i målgården när Washington jagade kvittering mot Rangers i Game 6 i förra omgången, men låt inte mig hindra er från att uppskatta Strålles rekommendationer.
* * *
Rangers morgonvärmning ser ut som vilken morgonvärmning som helst och enligt getskägget från Nykvarn – Hagelin – går det aldrig att utläsa nånting av sådana övningar.
– Nä, det har jag lärt mig vid det här laget. Ibland går det fullständigt åt helvete när det sett bra ut på morgonen. Och vice versa. Så när jag ser att någon gör nåt dåligt på morgonen brukar jag tänka att, ”åh, nu blir det bra ikväll”. Och när någon gör något bra på morgonen så tänker jag också att ”åh, nu blir det bra ikväll”.
Klockren logik a la Nykvarn.
* * *
Det har varit rätt dåligt med suggestiva preview-videos av riktigt hög klass i årets Stanley Cup, men den här Oh Captain, My Captain-versionen från romtillverkaren Captain Morgan får det i alla fall i några sekunder att stocka sig på rätt sätt i min känsliga hals.
Patetiskt, javisst. Men några helt förstummande ögonblick med Lidas ingår ju…
* * *
När Vigge under en lång intervju med LeBrun och Chris Johnston under morgonen får berätta om Foppa och Sedin-tvillingarna och Markus Näslund och alla andra superstars från hemstaden Ö-vik suckar Strålle på sätet intill.
– Varför är det, säger han, aldrig någon som frågar mig om Tibro? Vi har ju också tunga sportkändisar. Robin Söderling, systrarna Helgesson och…ja, Strålle Strålman.
Ha!
* * *
Den här ”We Want The Cup”-pjäsen från NBC Sport är åt helvete för kort och oambitiös, men bra ändå.
När den ramsan ekar i hallarna börjar det bli riktig magi…
* * *
Jag kommer inte i kontakt med några skridskor i idag, men trampar på badtofflorna som står vid Asta Kask Fasts plats – jo, han har ett par han också – och på vägen in i Tampas omklädningsrum är det någon som river ner en av Brian Boyles klubbor så att jag får den rakt över tårna.
Take from this what you want…
* * *
Ah, ta och titta på ”We Want The Cup”-videon en gång till.
Den hänförda lyckan i ögonen på den blonde lilla knatten som i en kort sekvens är med och skanderar…den säger mer än alla högtravande bloggfraser om vad Stanley Cup betyder.
* * *
Coach Cooper – Mister smooth talker jurist-pretty boy – går ut on a limb och säger att han har en stark känsla av att Ryan Callahan gör mål ikväll.
Så brukar NHL-coacher aldrig säga, och de cyniska New York-kollegorna fnyser säkert grinigt, men jag tycker det är rätt roligt att någon är lite lekhumör ibland.
Var skulle vi annars vara?
* * *
Zuke tränar inte ens på egen hand idag, och även om Badtofflan svarar att han är ”day to day…getting better” när ivriga norska journalister frågar om när den lille kan tänkas vara med igen börjar det stå klart att han inte kommer kunna göra comeback förrän tidigast i en eventuell final.
Det finns inte tid till en enda regelrätt träning innan dess och utan åtminstone EN sådan går det inte att ge sig in i dansen när man varit borta över en månad.
* * *
Klockan är skrivande stund strax efter fem på eftermiddagen och det dröjer fortfarande två timmar tills de första åskådarna släpps in, men en liten promenad, i syfte att få fart på blodcirkulationen i bloggproducerartarmarna i hjärnan, visar att det redan sjuder av aktivitet i den gamla hallen.
Ute i entréhallen på plan 6 gör de i ordning den oändliga raden av souvenir- och matstånd.
En ung kille med allvarlig uppsyn sprättar upp en kartong och gräver fram en ny laddning Lundqvist-tröjor. Vid en bardisk intill staplar en kvinnlig kollega plastmuggar i höga travar – och bortanför henne står en vaktmästare på stege och fixar med en lampa som blinkar irriterande.
I gångarna på våningsplanet under samlas samtidigt den veritabla armén av publikvärdar, de som kollar biljetter och ledsagar ovana besökare rätt, för informationsmöte.
– Johnson, you’ll take care of section 206 tonight, ropar en förman.
Borta vid zamboni-entrén hackar ismaskinisten Frank och hans kollegor försiktigt med spett i isen.
Och så hastar en kock förbi med en serveringsvagn full av nygräddat bröd, på väg mot någon av lyxlogerna högst upp i taket.
Så ser det ut inför varje evenemang i the woooorld’s most famous arena, men det känns att något utöver det vanliga ska hända just ikväll.
Luften är mättad av förväntan, hopp – och ångest.
Vi har vad vi har här:
Stor match, stor kväll.
* * *
Steve Yzerman – eller Stevie Wonder, som dom med all rätt fortfarande säger i Detroit – har med sina nya, smarta glasögon en intellektuell, nästan lundensk framtoning när han under förmiddagen står högt upp på läktaren och tittar på Rangers värmning.
Man kanske skulle fråga vad han tycker om den pågående Witt-Brattström-debatten i Sverige…
Han gör för övrigt inga fel. De här två lagen har kommit överens om att de får kolla på varandras träningar.
Annat var det ifjol, när en Kapten Haddock Therrien plötsligt började skälla som en bandhund på Uffe Samuelsson.
* * *
Nästan alla i pressrummet slutar skriva och tittar upp från laptopparna när de börja öva nationalsången inne i hallen.
Vi hör ju vem som plötsligt är tillbaka:
John Amirante!
Då vet man att MSG – som nyss gav den gamle mannen sparken efter 25 år – ser allvarligt på det som ska hända.
Åh, Garden kommer ta emot honom med samma slags jubel som vanligtvis bara föräras Henke.
* * *
Det är som sagt Memorial Day Weekend i USA och det innebär officiell start på den amerikanska sommaren.
Det innebär också att protokollet tillåter ljus klädsel – fram till Labor Day Weekend i höst – så jag kör en beige liten kavaj till det svarta idag, med matchande slips.
Rena Idas sommarvisa, hela jag.
* * *
”Hur går det ikväll”, har det stått i åtminstone 20 sms och mail jag fått från Sverige under dagen.
Men jag vet ju aldrig hur det går och brukar därför inte tippa heller.
Med ett lag som Tampa på isen känns allting dessutom extra oförutsägbart.
De har två kedjor som hör till de skickligaste, snabbaste och mest explosiva jag nånsin sett – och när de vevar igång som värst känns det tidvis som att Rangers är helt chanslösa.
Å andra sidan håller många av birollsinnehavarna i övriga kedjor betydligt beskedligare klass, försvarsspelet är emellanåt riktig mjukost och målisen Ben Bishop varvar de mest storartade insatser med totala genomklappningar som de i förrgår.
Rangers, å sin sida, har sin kackerlacksbetonade envishet och tillhörande förmåga att alltid komma tillbaka, en Henrik Lundqvist som blir alltmer omöjlig ju mer som står på spel, en backbesättning som i alla fall på papperet håller världsklass och på sina håll en speed under grillorna inte står Tyler Johnsons långt efter.
Samtidigt har de superstars som ofta bara försvinner, ett powerplay som ibland är tandlöst som en nyfödd bebis, en sällsam förmåga att bränna målchanser – utom i de två senaste matcherna då, men de föregående fjorton drabbningarna kanske ändå säger mer… – och en tendens göra förbryllande plattmatcher mitt i den här typen av serie.
Så you tell me:
Hur går det?
* * *
Mellanslagstangenten på min laptop har bestämt sig för att krångla ikväll.
Så jag ber att få utfärda varning för säregna sammansättningar av ord…
* * *
Om nu Cooper får lufta sin magkänsla om Cally ber jag att få lufta min om en av hans före detta lagkamrater.
Jag tror det lossnar för Getskägget från Nykvarn.
Hagge sätter en, oavsett hur det går.
* * *
– Good evening, säger en liten gubbe som hastar förbi när jag står och hänger vid kaffekannorna bakom pressläktaren.
Doc Emrick, heter han och sorry, pojkar och flickor – det är han som sitter vid NBC-micken ikväll.
Kenny Alberts är också här, men berättar att han sköter MSG:s radiosändning.
Jag meddelar att många av mina läsare är fans och därmed blir besvikna – och Kenny hälsar tillbaka och tackar för det svenska stödet!
* * *
Okej, Game 5.
Vinnaren har plötsligt matchboll och kan smasha hem en plats i Stanley Cup-finalen 2015 på tisdag.
Eller som han som fyller år sa:
Knockin’ on heaven’s door.
