TAMPA – NY RANGERS 4-3 (Period 2)
* * *
The Triplets strikes igen!
Det hjälper inte längre hur mycket Rangers än anstränger sig för att radera bort dem.
Med exceptionell kvickhet och vetenskaplig precision får de Girardi och McDonagh och alla andra att se ut som Hal Gill.
Först Palat, sedan MVP-Johnson – och för variationens skull prickar Killer Killorn in ett lika snyggt mål han också.
Det är underbar hockeykonst, varken mer eller mindre.
* * *
Aha, Amalie buar varje gång Martin St. Louis har pucken.
Han har haft det så oerhört lite att det märks först i mitten av den här perioden…
* * *
Rangers har tappat det mesta från förstaperren, framförallt fokuset i defensiven, men Asta Kask-Jesper från Nässjö gör i alla fall vad han kan och prickar in sitt andra för kvällen.
Att gästerna behövde det målet är som satt säga fiskar behöver vatten, men ärligt talat – fortsätter MVP-Tyler och hans vänner att pumpa så här är det extremt svårt att se att Blåskjortorna ska komma tillbaka.
* * *
Den Majestätiske från Ångermanland gör det igen. Det är så vackert att se när han som en annan pansarkryssare stävar ner i rundeln medan Johnson bara placerar sig – och i exakt rätt läge kommer mackan.
Norris Trophy 2016!
* * *
Matthew Carle gick tydligen sönder när han krockade med Stepan innan Nässjö-expressens mål.
Desto större tur då, att Cooper återigen valt att byta om sju backar.
* * *
Högsta, mest unisona ramsan hittills:
– Referee sucks, referee sucks, referee sucks.
Amalie goes T. Pettersson…
* * *
Om nu Carle inte kan spela nästa match, och Cooper ändå vill fortsätta med sju D-men, finns det några karaktärer med festliga namn att ta ut i tjänst.
Till exempel Slater Koekkoek, Jake Dotchin och Dylan Blujus.
Blujus?
* * *
Jag vill egentligen inte ge Ekeliw detta, eftersom jag tjatat så mycket om att slutspel är något helt annat, men – det påminner väldigt mycket om grundseriematcherna mellan de här två lagen nu…
* * *
Kan jag få ett glas Blujus till frukosten, tack.
Nej, förlåt.
* * *
Efter 4-2-målet smackar DJ:n på Daft Punks ”Get Lucky” och let me tell you, det är party i Amalie nu…

TAMPA – NY RANGERS 1-2 (Period 1)
* **
Gud hör en bloggares bön.
För visst, ikväll är det två lag på isen som blåser topplocken av konferensfinalen.
Det går snabbt, det är fokuserat och blixtrande frenetiskt – och det har till och med börjat smälla ordentligt i där ute.
Tack och bock.
* * *
Tidig avgång från Nässjö, höll jag på att säga.
Asta Kask Quicke Fast kommer loss i friläge och fintar iskallt in sin andra kasse i årets slutspel.
”Aktiv ungdom”, var det så hans punkfärgade soundtrack hette?
I sanning.
* * *
The Triplets – MVP-Johnson, Kucherov och Palat – hålls i herrans tukt och förmaning i den här perren.
Men då tar Stamkos istället hand om ett av två misstag gästerna ändå begår.
Och det är ju grejen med den spelare:
De behöver bara få en extra millimeter gratis och sen säger det pang.
* * *
Henke är helt tydligt fortfarande på samma barska humör som i förmiddags
Räddningen när Killer Killorn sånär gör samma slags mål som i måndags ute på högerflanken är den typ av konstnummer han utför när han har DET adrenalinet strömmande i kroppen.
* * *
Historien förutan lyckas Lightning iscensätta ett matchintro nästan lika häpnadsväckande som det dom chocka oss med uppe i Montreal.
Men så har de också världens största jumbotron till hjälp – en monsterpjäs som hänger som en egen dimension i rymden ovanför isen.
* * *
Det har inte märkts under värmningen, eller på stan tidigare idag, så det är lätt frapperande att höra jublet när Brassard gör 1-0.
Här är uppenbarligen väldigt mycket Rangers-fans.
* * *
Nej, Pettersson , det är olyckligtvis en vokalist med något svajigt gehör som framför nationalsången i Amalie.
Men vi befinner oss i trakter där fansen gärna själva tar i under ”Star-Spangled Banner”, så det blir lite fint i alla fall.
* * *
Å andra sidan är det många new yorkers som tröttnat på vintrar som den vi nyss hade och, klokt nog, flyttat till Florida så jag tippar att många av de som sitter här och gapar helt enkelt är exil-fans.
* * *
Nej, Per – jag har inga belägg för att JJ läser poesi och skulle bli rätt förvånad om det stämde.
Det är en trött hjärna som producerar blogg ikväll och får sig att sånt är lite lustigt.
* * *
Jag har sagt så mycket elakt om Dan Boyle under det här slutspelet att inget mer behövs.
Det är bara att titta på reprisen när han ställer till med ny show på blålinjen innan Stammers reducering.
* * *
Lugna och fina i kommentatorsspåret nu, lugna och fina.
Ni behöver inte börja hata varann…
* * *
Sju koppar kaffe nu, sen ska vi se om vi får mer sprätt på det här.

Och jag som trodde det var slutspelsyra hemma i New York…
I så fall är det Beatlemania förenad med väckelsemöte i texansk megachurch – anfört av Jesus himself – här i nordvästra Florida.
Så fort vi kliver av planet och kommer ut i den soldränkta terminalen på Tampa International står det klart att det bara handlar om Lightning här nu.
Verkligen bara.
Stora ”Let’s go, Bolts”-banderoller hänger utanför alla butiker, till och med säkerhetspersonalen har Ligthning-nålar på skjortkragarna – och i själva ankomsthallen får vi, via plakat av dimensioner som brukar förbehållas fasaddukar i Las Vegas, veta att vi nu befinner oss i ”Bolts Nation”.
Intrycket förstärks under taxifärden längs I-275 in mot stan, för i sidorutorna på praktiskt taget varje bil smattrar små Lightning-vimplar – och inne i den tajta downtown-kärnan blir det ovedersäglig sanning.
Allt går i blått och vitt.
Allt.
Det är som om Spike Jonze gjort en Jonathan Ekeliw-version av ”Being John Malkovich” och låtit oss komma in i den unge Örby-sonens hjärna.
Där ser det förmodligen ut just så här…
Men det blir ofta på detta sätt när lag från här sortens metropoler, i synnerhet down south, når stor framgång.
Tampa är ju en mycket mindre stad än exempelvis New York, med mindre utbud av attraktioner och en densitet som underlättar för strömningar som de jag beskriver att bara ta över – och när människor i södern hittar något att förenas kring piskar de dessutom ofta fram en entusiasm som liknar ingenting.
Den bilden vidimerar Strålle Strålman när jag efter onsdagens morning skate frågar honom om den sensationella ”buzzen” i stan.
– Det är det som överraskat mig mest sedan jag kom hit. Hur fantastiska fansen är, säger han nickande.
– Ta bara scenerna när vi kom tillbaka från New York igår. Det stod 150 man och väntade på oss på flygplatsen, bara för att välkomna oss hem igen. Mitt på dagen en vanlig tisdagseftermiddag. Rätt otroligt.
Ja, och det säger något om vad för slags känslor och stämningar som kommer att släppas loss i mäktiga Amalie Arena när the local heroes nu går upp i den första hemmamatchen i konferensfinalen mot New York Rangers.
Jag ber redan nu att få tacka för minnena…
* * *
Det var lite beatlemania i mediaförsamlingen här i environgerna i morse också.
Mike Babcock-racet fick adrenalinet att pumpa hos murvlarna, inte minst de stora från north of the border.
Någon fick till och med fram information om att ett privatjet tillhörande MLSE, som ju äger Toronto Maple Leafs, hade lyft från Big Smoke och skulle landa i Detroit 45 minuter senare.
Åt den uppgiften tror jag det var någon som tjöt rakt ut.
Därmed har man väl nästan varit med om allt…
Nå, till slut blev det alltså Leafs för den mest eftertraktade coachen sedan Scotty Bowman la av.
Oväntat, minst sagt. Så sent som igår hette det ju att Toronto var ute ur bilden och – och i andra klubbar som jagade honom, främst Buffalo Sabres, ser det sannerligen ut att finnas ett intressantare spelarmaterial att jobba med.
Men i slutändan gick det inte att tacka nej till ett monsterkontrakt värt 50 miljoner dollar och som professor Hugosson påpekar i ett sms:
Skulle han lyckas i Toronto och döda en snart 50-årig Stanley Cup-torka får han parker och skolor uppkallade efter sig…
* * *
Min fromma förhoppning inför kvällen är att båda lagen i den östra konferensfinalen spelar bra – samtidigt.
Det vore nåt efter två inledande ronder när antingen Bolts, i den första, eller Rangers, i den andra, hackat som motorerna på en gammal PV en januarimorgon i Lycksele.
Och det ser åtminstone ut som att gästerna från norr bestämt sig för att vara jävligt mycket bättre än i Game 2.
De är exceptionellt sammanbitna både under och efter morgonvärmningen. Griniga, rentav. Nästan förbannade.
– Ja, vi är ”pissed” på vår egen insats i måndags, bekräftar Hagelin när jag hittar honom inklämd bakom att par volumniösa journaliströvar i ett omklädningsrum som ter sig parodiskt litet när den mediala konferensfinallavinen går.
Det låter som rätt typ av bränsle att fylla tankarna med.
* * *
Jäkla Kryckan alltså…
Inte nog med att det blev Triple Overtime i Honda Center – och att tredje OT-perioden pågick i över sexton minuter.
Naturligtvis var det helt nödvändigt han som skulle avgöra också.
Det innebar att jag fick stanna uppe ytterligare en och halv timme för att få tag i honom – och sedan blev det inte mer än, i runda slängar, fyra timmars sömn i natt heller.
Nu är det så jag skulle behöva…ja, en krycka!
* * *
Igår nedkom Brian Boyle och hans hustru – perfekt tajmat, mellan två matcher – slutligen med en son och den stolta pappan poserade under kvällen med avkomman på twitter.
Åtskilliga Rangers-fans gratulerade generöst – och lade till:
”Härligt Boyler, nu har du gjort dig förtjänt av lite ledighet. Take a week off…”.
Humor.
* * *
Men när den sömndruckne bloggaren klagar som mest över brist på kvalitetstid på kudden kommer MSG:s radiokommentator knallade genom presskorridorerna i Amalie…
Snacka om reality check.
Det är ju helt otroligt.
När klockan var kvart över två i den här tidszonen igår natt var det Kenny Albert som hojtade om Kryckans övertidsmål i Anaheim på hotell-tv:n – och bara åtta timmar står han, livs levande, framför mig tre tidszoner bort.
Påsarna under ögonen påminner visserligen starkt om Braydon Coburns suspensoarer, men ändå.
Kenny förtjänar en egen inristning i Conn Smythe-trofén.
* * *
Bolts spelade femplus-hockey i förrgår – och den stora utmaningen för deras del består i att försöka göra det igen.
De har tidigare under slutspelet varit besynnerligt ojämna och haft väldigt svårt rada upp två Stanley Cup-värdiga insatser efter varandra.
– Ja, vi är unga, säger Vigge Hedman med en obekymrad matter-of-factly-min.
– Då blir det så ibland. Det viktiga är att vi har karaktär och aldrig gör två dåliga matcher i rad. Men vi är medvetna om att Rangers kommer att komma ut jäkligt hårt ikväll och vi ska försöka möta dem på rätt sätt.
Youth is wasted on the young, säger jag.
* * *
Det är just nu så trångt om hotellrum i Tampa-trakten att Rangers bor i St .Petersburg
Nej, inte det ryska St.Petersburg – då hade vi verkligen snackat tung överbeläggning i The Sunshine state… – utan grannstaden några mil söderöver
Orsak:
Department of Homeland Security arrangerar sin årliga ”Special Operations Forces”-mässa i stan.
Det är en händelse som ser ut som en tanke. Jag vet flera kedjor i den här serien som skulle behöva hjälp av Special Forces…
* * *
Gästerna såg i måndags vad ett taggat Lightning kan ställa till med i powerplay, så nu har de vinnlagt sig om att ta betydligt färre utvisningar.
Det är lätt att säga, men i stridens hetta – då får jag för mig att det som händer liksom bara händer.
Jesper Fast begs to differ, faktiskt.
– Det går kanske inte att tänka på hela tiden, men om man är riktigt alert och fokuserad befinner man sig oftare på rätt ställe och då behöver man inte använda klubborna på samma sätt som vi alldeles för ofta gjorde vi i förra matchen.
Ibland kommer de intressantaste sanningarna från Nässjö.
* * *
Deltagarna i ”Special Forces”-konferensen är i huvudsak militärer, secret service-agenter och andra som jobbar inom det lugubra fältet ”security”.
Kort sagt:
Det är gott om män med polis-snagg, stora biceps, allvarliga miner och fula solglasögon på det beramade Marriott-hotellet vägg i vägg med Amalie.
Såna har jag i allmänhet väldigt lite gemensamt med. De lyssnar sällan på Velvet Underground, läser inte Tranströmer och diskuterar vad jag förstår bara i undantagsfall existensen mening över en söt sambuca.
Det kan därför bli rätt intressant på Champions fram på småtimmarna.
* * *
Lokaltidningen Tribune ägnar Vigge Hedman förstaisda och ett uppslag på sporten inför Game 2 – och i artikeln fyrar coach Cooper av de stora superlativen om Den Majestätiske från Ångermanland.
– Man kommer inte så här långt i Stanley Cup-slutspelet utan en back av yttersta elitklass. Och Hedman är just den backen för oss. När Hedman kör, då kör hela laget, säger advokaten som basar i Bolts Nation.
Ja, jag blir mer och mer övertygad:
Om Vigge inte brutit sitt finger i höstas, och sedan fick slita ont för att komma tillbaka i ursprungligt slag, hade han varit Norris Trophy-kandidat nu.
Men next year….
* * *
Om geparden från Nykvarn – Hagge – är bister efter uppläxningen i förra matchen kan ni ju föreställa er Henke.
Han talar för ovanlighetens skull inte alls med media efter värmningen och när jag råkar springa in honom i korridoren utanför hälsar han bara med ett kort ”Tja” och hastar vidare.
Det betyder, kan vi nog utgå från, att han tänker vara alldeles osedvanligt omedgörlig kväll.
* * *
”We are the thunder”, står det på de blå handdukar som hänger på varje stolsrygg i Amalie.
Nja, hur ska dom ha det nu?
Är dom inte the lightning?
* * *
När Rangers var här i vintras blev Martin St. Louis grundligen hyllad av sina gamla fans.
Jag gissar att man kan räkna med vad som brukar kallas ”annat ljud i skällan” ikväll.
Men om Tampa-ikonen inte är bättre än i de senaste matcherna har Bolts Nation verkligen inte så stor anledning att oja sig, för i så fall gör han större nytta för sitt gamla lag än för sitt nya.
* * *
Bloggen går till storm i svart kostym ikväll också – men varvar med ljusblå skjorta.
Det är ju ändå skir Florida-sommar här nere.
* * *
Okej, Bolts Nation är redo.
Game 3 i The Eastern Conference Finals ska alldeles strax börja och hela västra Florida i ett enda kollektivt vrål få utlopp för förväntningar som byggts upp sedan sista matchen mot Montreal.
Vi får alla vara med om något riktigt stort nu.

ANAHEIM – CHICAGO 2-3 (Slut, OT-period 3)
* * *
Kryckan!
När det är knappt fyra minuter kvar av tredje övertidperioden, och två hela matcher i princip spelats efter varandra, går han in och gör karriärens mål och avgöra dramat.
Och den gamla sanningen består:
Det är väldigt, väldigt svårt att slå Chicago Blackhawks i riktiga nattmanglingar.
* * *
Nu kommer det vara väldigt, väldigt svårt att hålla Bjuppe Biff från sängen också.
God natt.

ANAHEIM – CHICAGO 2-2 (Period 5, OT pågår).
* * *
Jamen…dom borde ju ha lite bollkänsla och godkänna Shaws Kneten Andersson-balja även fast det i strikt mening kanske inte är tillåtet att göra så.
Fantastiskt snyggt.
Men bortdömt är bortdömt och here we go:
Vi går snart in i period 6.
Och jag är så trött att jag nästan – häpp – nickar till…
* * *
Det är såna här gånger Chicagos enorma rutin brukar ge utslag.
De vinner nästan alla såna här maratonmatcher.
Så jag börja darra i Lindholm-profetian och tror nu mer på the usual suspects.
Kane, Seabrook, Keith…

ANAHEIM – CHICAGO 2-2 (Period 4, OT pågår)
* * *
Nattmangling monumentale.
Såklart.
Det var ju i natt jag hoppades komma i säng i tid…
Men Hampus…han avgör i början av OT 2.

ANAHEIM – CHICAGO 2-2 (Period 3, OT väntar)
* * *
Jag säger igen:
Hampus avgör.
Eller Hossa…

ANAHEIM – CHICAGO 2-2 (Period 2)
* * *
De här ankorna är de mest fascinerande jag sett sedan de som bodde i Tony Sopranos pool.
De flaxar emellanåt till med vingarna så motståndarna bara lämnas i att dammoln bakom dem – och kommer då i helt blixtrande pusher.
Anfallet när Scorey Perry kvitterar är typexempel.
Så fort det står klart att Hawks inte fått ut pucken känner man:
Ojvoj, nu blir det mål.
Och så blir det det.
* * *
Jag tror som Engblom, Alberts och Micheletti att Rocket Rakell inte noterar att det är avvaktade offside – och när Crawford befinner sig så långt utanför sin målgård är han ju tacklingsbar.
Likafullt får ju Rocket, när han tar sig sådana friheter, finna sig i att fellow stockholmaren Oduya har ett och annat att säga…
* * *
Hey Bostonmolle, du är i Orlando? Då är vi ju i praktiskt taget grannar ikväll.
Ska du inte ta dig till västkusten och se Game 3 i morrn? Rangers…det är väl ett lag alla i Boston gillar?
* * *
Namnen Timonen och Cumiskey hörde man inte mycket om i mittperioden.
De kan knappt ha spelat, väl?
* * *
Ibland kommer lycka i form av en cuban sandwich.
Fan så gott.
* * *
Ett litet tips:
Hampus Lindholm avgör ikväll.

ANAHEIM – CHICAGO 1-2 (Period 1)
* * *
Hawks är ju på väg att grilla anka ikväll.
Men så händer det igen.
Femte D-man, Kimmo Timonen, går bort sig, Anaheim reducerar – och tar över matchen.
Ajaj, den där situationen har snabbt vuxit sig till en blotta i paritet med Spidermans när hans superkrafter slutar fungera.
* * *
Streaming scheming…
Bilden fryser, stallar och hoppar hela tiden.
Jag saknar tv som Quenneville saknar Roszival…
* * *
Det är för ledsamt att det är just Kimmo Timonen blivit integrerad del av det här backtraumat.
Han är ju en av de största, Finland egen Lidas – och tänk själva om vi behövt se sig Mighty Nick på det här sättet.
Men det går helt enkelt inte att, vid 40 års ålder, missa snudd på en hel säsong på grund av allvarlig sjukdom och sen gå in och försöka spela på högsta tänkbara nivå.
* * *
Getzlafs tjong i metallen på slutet…det är ren poesi i ljudet vid en sån klockren stolpträff.
* * *
Problemet för Hawks är ju inte bara att de är sårbara varje gång de två ”övriga” backarna är inne.
De fyra stora tvingas ju spela så fruktansvärt mycket att bränslet riskerar ta slut.
* * *
Kenny Albert, tre tidszoner och sex timmars flygresa härifrån, i strålande form vid sin mick – men jag ger mig själva fan på att kommer promenerande genom Amalie Arena i morgon också.
* * *
Jag uppskattar omtanken men ni behöver inte tycka synd om den gamle bloggaren.
Det är varmt i Tampa, jag har Stanley Cup-hockey på datorn, en Cuban Sandwich är på väg upp från room service och om en och en halv timme börjar näst sista Letterman någonsin – med Bob Dylan och Bill Murray som gäster.

Ja, titta.
Solen går ner i Tampa-bukten, himlen färgas rosa och en stilla vindpust får palmkronorna utanför fönstret att rasslar slött i den varma kvällen…
Sämre tisdagar har jag upplevt.
Ett problem bara:
NBC Sports ingår inte i utbudet av tv-kanaler på hotellet jag gästar just ikväll, så jag kan inte ha vanlig tv-session under andra ronden i den västra konferensfinalen.
Istället får jag kolla på en stream på datorn och det går ju det med, men blir inte riktigt samma sak.
Farbror vill ligga på rygg i sängen och ha hockeyn på stor tv-skärm, förstår ni.
Jag ska dock försöka göra mitt bästa för att motstå frestelsen att gå ner i baren – där de underligt nog visar matchen – och bloggpumpar i alla fall tills vidare på sedvanligt sätt.
* * *
Vem satt parkerad i sätet bakom på flighten ner i morse om inte kommentatorsspårsfavoriten Pierre McGuire…
Jag hade lust att vända mig om och fråga om han kunde gissa vilken skola jag gått i, men vågade inte.
Det var för övrigt mer hockeymedia-adel på den Delta-kärran.
Pierre LeBrun, Kevin Allen från USA Today, Bruce Arthur från Toronto Star och fyra New York-kollegor flög med ner längs the eastern seabord.
Ett haveri hade varit hockeyjournalist-versionen av Buddy Hollys ”The day the music died”-kraschen i Iowa 1959…
* * *
David Rundblad får alltså klättra tillbaka upp på pressläktare efter den mindre lyckosamma insatsen i första conf-finalen.
Istället försöker coach punggreppare testa Kyle Cumiskey i det där tredje backparet som egentligen inte är.
Börjar kännas som ett ett stort frågetecken för Blackhawks, det där.
De har i många år förlitat sig väldigt mycket på The Big Four – Keith, Seabrook, Yellbear och Oduya – men också haft fint djup i truppen.
Var tog det vägen?
Kan man nå drömmarnas mål med endast två solida backpar?
Jag förstår de som tvivlar.
* * *
Ni äger verkligen gamle Biffen….
Jag har egentligen ingen ork för det här ikväll, det blev inte mer än två timmars sömn i natt heller – för andra dygnet i rad – och tröttheten snuddar vid det här laget det ren psykotiska, men stressen över vetskapen om hur arga och besvikna somliga i spåret blir om jag släcker lyset väger över.
Hur hamnade jag här? Hur blev jag er slav? Kan ingen människorättsorganisation engagera sig…
* * *
Min känsla är att Jakob Silfverberg är typen som bara växer ju mer framgång han har och ikväll kan den stora Tyler Johnson-explosionen komma.
You just watch…
* * *
Det är nog bäst jag påpekar att jag skojar i utgången ovan. Så viktig tror jag inte att jag är.
Men pliktkänslan mot världens bästa läsekrets är stor, det vill jag ändå påpeka.
* * *
OK, puckdrop i Honda Center.
Ankflocken kan skaffa sig herravälde över The Western Conference Finals nu.