NY RANGERS – TAMPA 2-6 (Slut)
* * *
Ja, hur var det vi sa?
Det enda vi visste innan detta stora okända bröt loss var att välbekanta profiler i kommentatorsspåret skulle vara arga på domarna (ett ämne ingen i New York, på endera sidan, ens berör, för övrigt)…
Men vi visste inte att Bolts skulle lyckas göra sex mål på Henke.
Vi visste inte att att Tyler Johnson – som självfallet får hålla presskonferens, med namnskylt fäst i ställ på podiet – skulle fullborda ett hat trick.
Vi visste inte att Bolts skulle vara så väldigt mycket bättre än i första matchen.
Vi visste inte att det skulle kunna gå att göra mål i tre-mot-fem-underläge.
Vi visste inte att MSL skulle ha ÄNNU tyngre sekvenser än i de tidigare slutspelsmatcherna.
Vi visste inte att Vigge Hedman skulle slå en så fenomenal drömmacka till Killorn.
Vi visste inte att en linjedomare skulle få knät pajat och bli utbytt.
Vi visste inte att Ryan McDonagh efteråt skulle sitta och skälla om att han var generad över alla dumma, själviska utvisningar hans lagkamrater tog.
Och vi visste inte att det skulle sluta 2-6.
Men nu vet vi.
That’s the magic.
Nu vet vi också att jag går och lägger mig, sover några timmar och sen dundrar ner till Florida.
Vi hörs därifrån.

Bolts visar verklig klass i tredje och blåser bort Rangers med 6-2 (åtminstone…det är 47 sekunder kvar när jag nu går mot hissen).
En slutrapport kommer, men den blir mycket kort – det är bara timmar tills jag ska upp och flyga söderut.

NY RANGERS – TAMPA 2-3 (Period 2)
* * *
NHL-folket i kulisserna kan definitivt bläddra fram en namnskylt redan nu.
Tyler Johnson kommer att sitta vid det där podiet när Game 2 är färdigspelad.
Den briljante lille målkungen fullbordar alltså ett hat trick – på bortais.
Conn Smythe indeed.
* * *
Rangers är långa stunder sitt vanliga Game 2-jag vid 1-0-ledning.
Oskärpta, slarviga, odisciplinerade, halvhjärtade i närkamperna och frustrerade när de inte kommer nånstans.
Men den här gången är jag inte hundra att det får samma effekt som vanligt.
För snacka om att det var rätt kväll att blogga om att precis vad som helst kan hända.
Hat trick, comebacker, domare som blir utbytta, en Ben Bishop som sprider returer som hela sprinklersystemet på golfbanan i Augusta sprider vatten – och fullständigt galet high chaparall-sväng sista fem i mittperioden.
Men:
Det blir i alla fall inte 2-1 i afton…
* * *
Det ser för tragikomiskt ut när Dan Boyle kastar sig före 3-1-målet, blir bortgjord och helt hjälplöst glider förbi på mage – som en pensionär i simhallen när ungdomarna plaskar för mycket.
* * *
Någon dricker te med stark doft av linement i mitt pressläktarhörn.
Oacceptabelt, faktiskt.
* * *
Bishop har verkligen en av kvällarna när han ser så där märkligt svajig ut – och att han är ute i periferin och dansar när Stepan reducerar känns bara logiskt.
* * *
Mja, John J – Ace Frehleys framträdande här inne var ju dessvärre en tragisk olycka.
Han fick, ehum, inte till det och blev grundligt utbuad.
Riktigt ledsamt att se.
* * *
Linjemannens knä vrids ju helt enkelt sönder.
Vidrigt.
Och så får Greg Devorski helt oväntat hoppa in
Vi kan väl bara hoppas att han inte satt på läktaren och bärsade och hade det gott under första halvan av matchen…
* * *
Nu har Gris-Olle böjt sig över och snott min laguppställning.
Apropå att bärsa och ha det bra alltså…
* * *
Det var problem med bloggplattformen i första pausen, därav sent postat inlägg – och ingen korrläsning.
När sådana problem börjat fortsätter de gärna, så var förvarnade.
* * *
Vad som händer i tredje?
Ni vet.
Det är fullkomligt omöjligt att förutse.

NY RANGERS – TAMPA 1-2 (Period 1)
* * *
Jo, nog inträffade det saker under de här 20 minuterna absolut ingen hade kunnat föreställa sig på förhand.
Shorthanded självmål i tre-mot-fem, utvisningar åt alla håll och kanter, bortamål i 4-mot-3-läge, två mål signerade Tyler Johnson och en Tobias Pettersson som (nästan…) inget har att invända mot att Rangers-spelare blir utvisade.
Som sagt:
Allt kan hända i en Stanley Cup-vals…
* * *
Det är synd om Martin St. Louis nu.
I det här skicket skulle han inte ens platsa i Svenska kyrkans korplag – i kast med liten boll.
Först får han en eminent passning av Hagge precis framför Big Ben – och vinklar pucken så långt utanför att man börjar undra om han behöver ledarhund.
Sen inträffar ett snudd på historiskt spektakel.
I fem mot tre (!) får han en idiotpassning på skridskorna av gamla Tampa-buddyn Dan Boyle och fumlar ut pucken ur zon, varpå Tyler Johnson kommer i frilägeskontring – och returen brakar en fallande St. Louis alltså in i egen bur.
Något är väldigt, väldigt fel – han ÄR ju inte så bedrövlig egentligen.
* * *
– Tyler Conn Smythe Johnson, jublar vår strumpvikande och gräsklippande vän i Örby.
Och det är ju ingen överdrift.
Går Bolts hela vägen är han en av de hetaste kandidaterna.
* * *
St Louis kan dock trösta sig med att det i formell mening inte ÄR tre mot fem när han gör sitt första mål i årets slutspel.
Brian Boyle har precis kommit in på isen igen när han ramlar in i Henke.
Så när framtida hockeystudenter tittar i protokollet kommer de inte förstå vad som egentligen hände.
Vi som lever i den här eran vet dock….
* * *
Som Gulitti på Bergen Record konstaterar är detta med all sannolikhet den första slutspelsserien i historien med två JT på isen.
Miller i Rangers och Brown i Lightning.
Tänk att få vara med om sån historia…
* * *
Så här en måndagkväll kunde man kanske tro att det skulle vara lite lugnare, men Gris-Olle – placerad bara några meter från bloggen, på andra sidan en ynklig plexiglasskiva – brölar som förryckt redan innan hans hjältar kommit ut på isen.
Kan bli en lång kväll.
* * *
Det känns så lagom hockey och slutspelshetta med nationalsång framförd av en proper militärkör, anförd av gravallvarlig dirigent och allt.
Hämta hem Amirante, please.
* * *
Jon Bon Jovi blir inzoomad i jumbon – liksom Jewel och Susan Sarandon.
Hyggligt tung kändisfaktor där, det medges.
Men vad säger Devils-fansen? Ska inte han vara på sin sida Hudson-floden och stöda sina pojkar?
* * *
Vad händer nu då?
Ja, det vet vi inte heller.
Men jag tror – tror! – att det i alla fall inte blir 2-1 den här gången…

På ett litet bord intill podiet i den matsal på Madison Square Garden som NHL – från och med nu direkt inkopplat i logistiken kring alla matcher – förvandlat till intervjurum ligger två stora högar med små, färgglada skyltar.
På de skyltarna står namnen på coacherna Cooper och Vigneault, som enligt strängt reglemente måste tala med media varje dag, samt samtliga spelare som ingår i den östra konferensfinalen – från de största stjärnorna till de minst glamorösa Hunwick-reserverna.
Och det slår mig plötsligt att hela den förtrollande tjuskraften i det vi just nu är involverade i finns inpackad i de två högarna.
Nicole och David från NHL-kontoret vet aldrig vilka spelare som kommer att utföra sådana stordåd att de måste tas till intervjurummet för enskilda presskonferenser – och vilka skyltar de därmed måste bläddra fram och sätta i små ställ på podiet.
Visst, man kan utgå från att Lundqvist-, Bishop-, Johnson- och Stepan-exemplaren kommer utsättas för visst slitage, men i övrigt kan namnskyltarna shufflas ungefär som spelkort på ett blackjack-bord i Las Vegas.
Vilken kväll som helst kan vilken hockeykrigare som helst bli The Big Hero.
Den ovissheten, den totala renonsen på förutsägbarhet, utgör i någon mån ursprungskittlingen i alla sportevenemang, men det exalterande i fenomenet accentueras när vi når den här sortens klimax och drömmar större än livet självt står på spel.
Det finns mycket annat som gör att jag ser Stanley Cup-slutspelet som själva livets höjdpunkt.
Ah, ni vet.
Sättet på vilket spotlightsen i taket på Garden tycks bränna med extra mycket effekt och lyster. Loggorna i den blänkande isen. Ivern hos en alltmer månghövdad mediakår. Förväntningar som dallrar elektriskt i luften. Det högtidliga och uppskruvade och stämningsfulla. ”We Want The Cup”-ramsorna. Bombastiska matchintron. Känslan att att befinna sig i ett centrum mot vilket världens – eller åtminstone hockeyvärldens – alla blickar riktas i samma ögonblick.
Men kärnan i magin är att vi på förhand inte vet mer än att Rangers kommer spela i blå tröjor och Tampa i vita, att vi förmodligen får se hockey av världsklass och att en kommentator som heter Tobias Pettersson blir förbannad på domarna.
Därutöver är allt öppet. Oskrivet. Okänt. Vad som helst kan hända, vem som helst kan bli bragdman eller skurk – och resultatet kan skrivas hur som helst (fast det är klart, det lutar väl åt 2-1…).
Den dimensionen går i princip inte att hitta någon annanstans. Inte i film, inte på konsert, inte i romaner, teaterpjäser eller ens politiska debatter.
Där finns ändå, för det mesta, en rätt given dramaturgi.
Men det gör det inte när New York Rangers och Tampa Bay Lightning går upp i Game 2 i Stanley Cup-slutspelets östra konferensfinal.
Så häng med mig nu i vårnatten.
Något stort vi inte vet något alls om ska alldeles strax brisera.
* * *
I morse gjorde det återigen nästan fysiskt ont när klockan – eller telefonen, om vi ska vara petiga – ringde.
Det var verkligen hockeyfri kväll igår och jag gick verkligen ut på en lång promenad i värmen – se resultat i New York-bloggen vägg i vägg! – men sedan skulle en lång krönika till en annan publikation skrivas och därefter kunde jag inte förmå mig att gå till sängs och till slut blev det bara ett par timmar hos John Blund.
Igen.
Jag hinner tänka att jag kanske ska skita i morgonvärmningen just idag, men just som den farliga reflektionen fått fäste och kudden börjar kännas riktigt skön mot nacken rycker jag till, sätter mig upp och ryter ”Nej, för fan, det går inte”.
Sedan biter jag bara ihop och kliver upp och slår några åkarbrasor, för det är så.
Det går inte.
Inte den här tiden på året.
Under grundserien kan man steka enstaka morning skates, för det sägs ändå aldrig något som inte sagts förut, men under playoff-vårarna ska bloggaren vara på plats redan när reväljen går och sedan sitta hela dagen i hallen och vänta på att pucken släpps,
Man – eller i alla fall jag ­– får inte rätt sorts feeling annars, inte rätt sorts puls, inte rätt sorts emotionella stegring mot gametime-clou.
Så här är jag ändå.
Trött – och euforiskt pigg på samma gång.
* * *
Nu har Rangers återigen en sån där gyllene möjlighet som de är nästan lika bra på att sumpa som målchanser i början av matcherna.
De kan gå upp i 2-0-ledning och ta kommando över konferensfinalserien gång för alla.
– Det vore något. Jag tror aldrig det hänt under mina år här i New York, säger Hagelin när jag springer på honom efter en skate han inte deltar i eftersom den är frivillig och han för tillfället får åka skridskor så det räcker ändå.
Då glömmer Nykvarn-geparden fjolårets konferensfinal mot Montreal. I den gick Blåskjortorna faktiskt upp i 2-0-ledning – på bortaplan, no less.
Men i övrigt är statistiken i den här situationen klart nedslående för hemmalaget.
Sedan 2012 har de fattiga 1-6 i Game 2 när de vunnit första matchen i en slutspelsserie.
Det är som att de slappnar av alldeles så lite när hotet om 0-2-underläge är eliminerat – och minsta lilla reduktion i fokus, koncentration och hängivenhet ger omedelbart utslag i Stanley Cup.
* * *
Titta här nu då – vem har stigit upp ur underjorden och blivit del av den mediakår han inte direkt högaktade under sina många år som coach.
Jovisst, Tårtan is back!
Som expertkommentator på ESPN.
Häpnadsväckande!
* * *
Kvällens holmgång innebär även för Bolts en ypperlig chans i högre grad än ett pressande måste.
Jag envisas ju med att hävda att det inte är särskilt mycket till katastrof att hamna i 0-2-underläge efter två bortamatcher. Däremot har man verkligen uträttat något viktigt och stort om man snor en match on the road och kommer hem med 1-1 i ryggen.
Ska man ta våra vänner från västra Florida på orden finns också gränslöst med utrymme till förbättringar i kväll,
– Det var nästan så vi kräktes när vi tittade på video efter första matchen, säger coach Cooper.
Så hemskt var det ju förstås inte.
Men det är ord som lär få hans underhuggare att vakna och kamma till slutspelsskägget.
* * *
Det allra bästa med John Tortorellas oväntade framträdande hos ESPN är att Linda Cohn, studiovärden som fått eremiten att visa sig offentligt för första gången sedan han avskedades i Vancouver, suttit på pressläktarplatsen intill mig genom hela slutspelet.
Jag har en del att fråga henne nu…
* * *
”När man möter målvakter som är så bra som Henrik Lundqvist och Carey Price”, är det en reporter som frågar Strålle under förmiddagen, ”försöker man göra på något annat sätt i avsluten då”.
– Jag vet inte, flinar Slayer-konnässören från Tibro, fråga dom som kommer till avslut..
* * *
Min snusleverans är nu paketerad och skickad med bud över Atlanten, men den kommer fram först i morgon eftermiddag och då är jag redan i Tampa.
Så det blir, bokstavligt talat, Generalknas under Game 3 och 4.
Ha överseende med dåligt humör, vallningar och eventuella hjärnblödningar.
* * *
Syttende maj firades som bekant igår, men i New York äger den stora norska högtiden rum idag.
För första gången sedan han åkte på sin otäcka hjärnskakning i femte matchen mot Pittsburgh skrinnade Mats Zuccarello i morse ut på Garden-isen innan Rangers skate, i full utrustning och allt.
Det innebär inte att han kommer spela ikväll eller på onsdag – men kanske i slutet av de här serien och definitivt i en eventuell final.
Dejligt och göyal och akkurat och vad ni vill!
* * *
Rapport från södra Kalifornien:
Coach Q petar David Rundblad imorrn och kastar in Kyle Cuminskey istället.
Tuffa bud, men det är obönhörligt under våren. Inga misstag alls tolereras.
* * *
Cooper hotar med ett mer fysiskt Bolts idag – och då kan Strålle komma till användning.
Vi får inte se det särkilt ofta, men han kan faktiskt bomba in tacklingar som är lika hårda som musiken han lyssnar på.
– Jag förlitar mig på tajming i de situationerna. Jag är inte direkt stor och tung och kör inte över nån som är beredd. Det är mycket som ska spela in, jag måste ha självförtroende som individ och också veta att vi som spelar efter vår struktur, så det finns utrymme för fysiskt spel, säger han.
Många om och men där.
Men tro mig, när Strålle tar sats gör motståndarforwards med pucken på klubbladet bäst i att titta upp.
Det är inte kul att åka på en propp som känns som Sepulturas ”Godless” låter.
* * *
Helsvart outfit i kväll – spetsad med en slips i vitt och guld.
Johnny Cash möter Liberace, typ.
Det är en winner!
* * *
Hags bekräftar intrycket att han och lagkamraterna hade större ytor att dansa på i första matchen mot Bolts än under en enda minut mot Washington – i synnerhet i första perioden.
– Ja, då spelade vi väldigt bra offensivt också. Det var bara det vanliga problemet, vi gjorde inga mål. Vi måste försöka göra mer än ett när vi får så många chanser, säger han.
Det låter onekligen som en idé.
* * *
Yes, ikväll hinner jag vara med i matchvinnar-lotteriet och drar det inte helt värdelösa namnet Chris Kreider.
Show me the money, baby.
* * *
Coach Cooper blir helt översvallande när han får frågor om Strålle och citerar sig själv från tidigare i vintras.
– Han kommer kanske inte vinna Norris Trophy, men hans backpartner kommer göra det.
Alltså:
Anton gör sina medspelare bättre. Oerhört mycket bättre, till och med.
När jag återger hyllningarna ler västgöten roat.
– Jaha. Ja, då får Hedman dela priset med mig när han vinner då, säger han.
Precis.
Vigge kan redan nu bereda plats i talet han får hålla i Vegas under 2016 års Awards-show.
* * *
Nej, jag vet ingenting om nye Flyers-coachen Hakston – men han ger ett coolt intryck och det är ju lysande av GM Hextall att lyckas överraska med en sådan skräll mitt under Babcock-racet.
Todd McLellan, däremot, känner jag till och jag tror han blir en finfin coach åt Wonderkid McDavid i Edmonton.
* * *
Brian Boyle var med Lightning på isen under morgonövningarna, men huruvida han spelar är fortfarande höljt i dunkel.
– The update is I have no update, säger Cooper och låter för ett skrämmande ögonblick som han som börjat jobba åt ESPN.
Vi lär få veta under matchvärmningen.
* * *
Inga handpåläggningar i Rangers omklädningsrum den här morgonen. Däremot kommer jag åt spetsen på Vigge Hedmans ena skena när jag står och väntar medan amerikaner pratar med Strålman.
Det kan kan vara just den touch Den Majestätiske Från Ångermanland behöver för att börja skjuta skarpt.
* * *
Och i skrivande stund twitter-rapporterar Billy Jaffe att Boyle är med när Bolts sparkar fotboll som förvärmning.
Det betyder att han troligen spelar – och den nyheten lär få Youngblood Ekeliw att gå ner i spagat,
Jag fick honom i telefonluren just som han hade klippt mammas och pappas gräsmatta hemma i Örby under sena eftermiddagen – nytt sätt att lugna sköra nerver! – och han pratade så ivrigt om ”BB”:s betydelse att han slog knut på tungan flera gånger om.
* * *
Tuesday – Partly cloudy. 91 degrees.
Wednesday – Sunny. 88 degrees.
Thursday – Sunny. 88 degrees.
Friday – Partly cloudy. 93 degrees.
Ja, förlåt. Jag var bara att kolla av väderprognos för Tampa de kommande dagarna…
* * *
Tillbaka från Kalifornien, ready to rock:
Eken!
Han har, rapporteras det, redan siktats i pressloungen…
* * *
Ja, Game 2 då.
Om sådär tre timmar vet vi vad som hände, vad matchen hade för karaktär, vilka som gjorde mål och hur det slutade
Men just nu:
Nada.
Ingen kan ana vad vi har framför oss.
Det är det som är så fantastiskt.

ANAHEIM – CHICAGO 4-1 (Slut)
* * *
Jaha, det är redan klart att det blir Rangers-Ducks i Stanley Cup-finalen då…
Det verkar onekligen så på vissa av kommentarerna i spåret i alla fall.
Men hejda er.
I princip har ingenting hänt ännu.
Hemmalagen i de båda konferensfinalerna har hållit serven i första matchen och behöver inte noja över risken att hamna i 0-2-underläge inför de båda bortafajterna.
I övrigt:
Bägge serierna är alltjämt oskrivna blad.
* * *
Ja, John J.
Jag såg dansken – och jag blev imponerad.
* * *
Ducks var, precis som Lille Fridolf säger, opportunistiska och tog vara på de chanser de fick.
De spelade också bra defensivt och såg till att hålla Hawks på rätt betryggande avstånd från Andersen.
Men de gör nog bäst i att försöka hålla i pucken lite mer i fortsättningen.
Blackhawks kommer, som alltid, komma tillbaka with a vengeance på tisdag.
* * *
– Det känns lite konstigt att spela och ändå ha hela dagen ledig efteråt, säger Hampus Lindholm när jag talar med honom på telefon efteråt.
Ja, i södra Kalifornien är klockan fortfarande bara 17.00.
Här är den 20.00, men det känns likadant på andra kusten – trots att jag har en hel del annat att skriva och egentligen inte alls är ledig.
Men en kväll helt fri från hockey är ett mycket ovanligt fenomen den här tiden på året, så jag ska åtminstone gå ut och ta en promenad.
Imorrn hörs vi från Garden igen.
Be there!

ANAHEIM – CHICAGO 2-1(Period 2)
* * *
Även om spelet utjämnats något är känslan fortfarande densamma.
Chicago har det mest av spelet utan att skapa särskilt mycket drömlägen – och Ducks hugger när chanserna uppenbarar sig.
Det är clutch- och slutspelshockey det.
Fast just när jag skrivit det begår Beauchemin – Eric J:s gamle nemesis – ett riktigt bedrövligt misstag i egen zon och Broadway Brad Richards kan reducera.
Se där, ja.
* * *
Frågar ni på allvar om jag snusar lös eller portion?
Det tycker jag är likvärdigt med att fråga Keith Richards om han dricker bourbon eller Gatorade.
Givetvis lös.
Forever and ever.
* * *
Mm, Rundblad har det fortsatt tungt. Han är inne på Palmieris 2-0 också – och Lille Fridolf matchar öppet och tydligt mycket hårt när han och Timonen är inne.
Där har coach Q något att ligga vaken om nätterna och fundera över.
Han kan ju omöjligen varva Keith, Sebraok, Yellbear och Oduya i varannat byte, det går inte.
* * *
Getzlaf och Perry är ”tysta” ännu, men då är det alltid andra Ducks-kedjor som sluter upp längst fram vid fronten och sätter in de döda stötarna istället.
Det är det vi menar när vi pratar om komplett lag.
* * *
Men Rundblad står för en fin insats när han räddar ett mål och jag är övertygad om att han kan hosta upp sig och spela bättre än så här.
* * *
Hampus Hagman, redaktören min hjärna envisas med att då och då blanda samman med Hampus Lindholm, sms:ar:
– Hagman slår till!
Ha ha, jag är extremt vaksam på det där nu…
* * *
Tänk att man skulle vara med om att någon i världen känner desperat saknad efter Michal Roszival…
Det hade man inte trott när han spelade på Broadway.
* * *
Ännu har väl den här matchen inte riktigt levt upp till hypen, men efter Richards sena reducering ska den tredjeperiod som kommer nu kunna bli rätt häftig.

ANAHEIM – CHICAGO 1-0 (Period 1)
* * *
Svensk upprullning monumentale i Disneyland!
Jacke åker ner i rundeln, vänder, väntar och i precis rätt läge droppar han pucken till en släpande Hampus Lindholm och han snärtar in första målet i den västra konferensfinalen 2015.
Sånt gläder en gammal svenskvän i en mjuk soffa på östra Manhattan!
* * *
Annars är det väldigt mycket Hawks. De har 16-7 i skott och ser till att matchen huvudsakligen spelas nere i Andersens zon.
Men bortsett från läget när Showtime Kane missar helt öppen kasse – eller om det nu är dansken som gör en av årets räddningar med klubban – har de inga superheta chanser.
Det känns som att det kanske ska försöka ändra på det och inte avlossa så många poänglösa skott utifrån.
Hör du det, Brad Richards?
* * *
Firma Kesler-Silfverberg är ju väldigt nära redan i ett numerär underläge precis i inledningen.
Det är ett nytt radarpar som fötts där.
* * *
Nä, det börjar inte jättebra för Rundblad.
Men han kan väl få lite mer än några byten i karriärens första slutspelsmatch på sig innan domen förkunnas?
För övrigt spelar det inte så roll, i andra och tredje kommer coach punggrepparen förlita sig på The Big Four nästan hela tiden i alla fall.
* * *
Här sitter jag och gör mig lustig över hur omöjligt det hade varit att flyga till Anaheim efter matchen i New York igår – och tillbaka till New York i natt.
Då visar det sig att kommentatorn Kenny Alberts är mitt uppe i det äventyret.
Han var i New York igår, är i Disneyland nu och kommer garanterat vara i New York imorrn igen.
Om han sedan fortsätter pendla vet jag inte, det vore nästan att utsätta honom för mordförsök…
* * *
Inte ska du bli spyfärdig, unge Herr Pettersson…
Det känns bara som att det här är de två bästa slutspelslagen som är kvar, men om begreppet ”moralisk final” väcker så oerhört starka känslor ska jag självfallet sluta använda det.
* * *
Det låter som att Ovie åkte hem bara för att få vara med om en ny tung smäll – bara fyra dagar efter den senaste.
Något säger mig att han ångrar det och önskar att han istället, som kapten och allt, stannat i Washington och hjälpt sina unga lagkamrater att hela såren efter karriärens svåraste förlust.
De kände sig nog aningen snopna när han bara drog vidare redan dan efter…
* * *
Lille Fridolf Boudreau är, på sitt sätt, lite stilig med orange slips mot ljusblå skjorta.
* * *
Pressläktaren i Honda Center är den minsta i hela ligan, så det finns verkligen inga garantier att jag beviljas ackreditering där.
Så alla med dom drömmarna vet…
* * *
Nu ska det bli kul att se andra perioden i den mora…västra konferensfinalen.

Känslan är den här:
Två väldiga bisonoxar kommer frustande över prärien, från varsitt håll.
Precis innan de kolliderar ökar bägge två hastigheten och sedan bara – huvud mot huvud i en krasch som nästan spränger ljudvallen.
Anaheim Ducks mot Chicago Blackhawks är två urkrafter och nu möts de i en konferensfinal som väntat på att hända sedan i höstas.
Ja, hela säsongen har pekat och strävat mot den här urladdningen.
Moralisk final?
Det känns ju så.
Såvida de inte tröttar ut varandra i för många bedövande nattmanglingar förefaller det nästan givet att slutsegraren i den här serien också kommer att vinna hela Stanley Cup.
Nu börjar dom.
Det här blir nåt.
* * *
Om jag hastat ut till JFK efter matchen på Garden igår hade jag nog hunnit med sista flighten till LAX, kommit fram sent igår natt, lokal tid, och kunnat se den här matchen live i Honda Center också. Då hade jag visserligen behövt ta en ny red eye tillbaka till New York i natt och kommit tillbaka tidigt i morgon bitti, men tekniskt hade det definitivt varit möjligt.
Jag är dock lite för gammal, och i aningen för dålig form, för sådana halsbrytande äventyr.
Så vi kör från korresoffan.
Men det blir bättre än det brukar, framförallt för Anaheim-fansen. Den här gången kan bloggen se hela väst-dramat och har ingenting annat som måste göras framåt andraperioden.
Har du hört på maken, Ångestpåsen?
* * *
Bland väldigt mycket som ska bli kul i den här serien:
Jakob Silfverbergs fortsatte stegring mot ära och berömmelse.
Han har varit en solid NHL-spelare ända sedan han kom hit för tre år sedan, men det är i det här slutspelet den 24-årige gästriken fått sitt riktigt stora genombrott.
Han är i princip lika bra som när han ledde Brynäs till SM-guld 2012.
Ingen tillfällighet, visade det sig sig när jag pratade med honom efter den avgörande segern mot Calgary.
– Jag tyckte det gick okej under grundserien men inte mer, så jag gav mig fan på att jag skulle höja mig ett par snäpp i slutspelet, sa han.
Det är bara att fortsätta accelerera, Jacke.
* * *
Ni har en VM-final att hålla koll på idag också, jag är medveten om det.
Jag – som självfallet håller på Kanada; go Brent Burns! – har haft en del av förstaperren på NBC Sports i bakgrunden, men nu är det fullt fokus på dagens stora hockeymatch (…) så ni får gärna hålla mig uppdaterad i spåret.
* * *
Förstakedjorna kommer, förmodligen, ta ut varandra i den västra konferensfinalen,
Då blir andrakedjan viktigast och där känns det som att Ducks, med mäktige Ryan Kesler om centerankare i just den formationen, har sin stora fördel. Brad Richards är inte på Kesler-nivå längre.
Blackhawks stora fördel?
Den kollektiva vinnarattityden, det kollektiva lugnet, den kollektiva förmågan att komma tillbaka från vilka underlägen som helst – och Patrick Kane, den ende superstjärnan i hela ligan som bara växer ju svårare matcherna blir.
* * *
Om jag verkar konstig de kommande dagarna beror det på att jag tidvis har General under läppen.
Ja, ni vet – tvåplussnuset.
Jag är ju egentligen en Ettan-man och beställde en ny laddning från min svenska leverantör i onsdags, men till min stora frustration visade det sig att denna leverantör hade kristihimmelsfärdsstängt, så min beställning hinner inte skickas förrän på måndag och kommer hit först när jag flugit till Tampa
För att inte hamna i akut nöd – och däremd inte kunna skriva en rad – fick jag därför trampa bort till Barclay Rex på 42:a gatan och tjacka upp ett litet reservlager och där har de bara just General.
Den dag Swedish Match lanserar sin bästa produkt – Ettan, för fan! – i USA ska jag utlysa allmän helgdag.
* * *
Vilket av lagen i den slutliga västduellen som har fördel på målvaktssidan kan man verkligen undra.
Varken Crawford eller Andersen känns som giganter och nu när jag tänker på det kan det vara den enda punkt på vilken östra konferensen rent allmänt har övertag på den västra.
Rinne, visst. Quick, visst. Men det är i öst Carey Price, Henrik Lundqvist, Tuukka Rask, Ben Bishop, Barden Holtby och Steve Mason spelar.
Vad är dealen med det?
* * *
Kaffet är nybryggt och pulsen hög.
Nu åker vi.
Den episka serien ska börja.

NY RANGERS – TAMPA 2-1 (Slut)
* * *
Snart kan jag ha raden ovan fastnålad, som det heter på twitter.
Och jag känner viss oro över det.
När samma sifferkombinationer återkommer för ofta blir det gärna som för Hurley och hans lottonummer – 4, 8, 15, 16, 23, 42 – i ”Lost”.
Kom ihåg var ni läste det först…
* * *
Vi är nu så djupt inne i slutspelet att Henke inte längre kan möta media vid sin plats omklädningsrummet.
Det är för många som vill prata med honom.
Så precis som ifjol kommer han till stora intervjurummet och håller presskonferens istället och det är en syn.
Vi andra – och även de bland oss som faktiskt försökt klä upp sig… – ser ut som luffare från Tranås när han dyker upp i en midnattsblå kostym som sitter a million bucks på honom.
Knäckande.
* * *
Upprullningen innan Palat – stor favorit i Örby, han också – stänker in kvitteringen håller världsklass.
Just idag får de inte så många chanser att iscensätta såna shownummer, för Rangers backar svarar för sin kanske mest felfria insats i hela slutspelet, men kan de få ner pucken och snurra likadant lite oftare i fortsättningen, oh yes – då blir detta en mycket lång serie.
* * *
Henke kommer med den ultimata komplimangen när han får frågor om matchhjälten Dominic Moore.
– Han förbereder sig nästan som en målvakt, säger han.
Då har man gjort intryck på Lundqvist…
* * *
Till och med Dan Boyle var bra idag.
Nej, jag skojar inte.
* * *
Nu går åskan över Manhattan.
Det kan ju inte vara annat än ett bra omen för Lightning inför returen på måndag.
* * *
Den andre Boyle, Brian, är skadad – inte hemma och föder barn, som någon felaktigt uppgav för mig.
Huruvida han återkommer i den här serien är oklart.
* * *
Nu ska Biffen gå ut och äta, eh, jag biff.
Men vid 21.00 i morgon, er tid, sitter jag i korresoffan för att klippa vad som har alla förutsättningar att bli en monstermatch mellan Ducks och Blackhawks.
Var med då!