Det blir – 2-1.
Tänka sig…
OK, mer sen.

NY RANGERS – TAMPA 1-0 (Period 2)
* * *
I det som brukar kallas grevens tid – vem nu greven är och varför han har så bråttom – spräcker övertidshjälten Derek Stepan Big Bens nolla.
Innan dess började det kännas som att hemmalaget skulle få betala dyrt för sina brända chanser och Kenneth Kennholt-träffar i kortplanket bakom Herr Bish.
För Bolts steppade upp i andra, började skapa mer och hade nog börjat få en känsla av att de skulle kunna stjäla den här matchen.
De kan de fortfarande, en upprörd Ekeliw hamrar in meddelanden om att de alltid är bäst i tredjeperioden, men lite andrum har Kennholt-epigonerna i alla fall fått nu.
* * *
Stepan sätter 1-0-målet från praktiskt taget samma isfläck som i avgörandet i onsdags, på nästan samma slags retur.
Han vet var han ska befinna sig, den pojken.
* * *
Jag har egentligen inte heller så mycket emot Doc, faktiskt.
Men eftersom det räcker med att nämna honom för att delar av kommentatorsspåret ska reagera som professor Kalkyl när Kapten Haddock säger åt honom att sluta spela apa i ”Månen tur & retur del 1” kan jag förstås inte låta bli hälla vatten på kvarnarna
Dock:
Jag föredrar Jim Hughson.
Fast jag föredrar att höra honom prata hockey framför nästan allting i livet, så det räknas inte riktigt.
* * *
Tack, Stroemgrien. ”Aktiv ungdom” är härmed den officiella Jesper Fast-låten.
Jag ska leta på den i pausen.
* * *
Det har gått så långt att jag omedelbart börjar tänka på Tobias Pettersson i bloggens kommentatorsspår när domarna tar utvisningar dom inte gillar i Rangers-lägret…
* * *
Callahan har dragit på sig Gardens vrede och blir utbuad varje gång han rör pucken.
Däremot har jag inte kunnat se om hans gamla kompisar gjort som Pittsburgh-pingvinerna gjord mot Jonte Ericsson i finalen 2009 och hackat med klubborna i operationssåret.
Låter vidrigt, men det är Stanley Cup och då kommer det hända…
* * *
Stoffe, jag hann aldrig köpa någon matchvinnarlott och det är ju stor skandal.
Å anda sidan hann jag hit i tid. Det gjorde inte Pierre, enär hans plan från Toronto i morse vände åter efter starten på grund av tekniska problem.
* * *
Fan om inte Tyler Johnson till och med är lite lik sin störste supporter från Örby.
Jag tycker det.
* * *
Nu kör de BB King-memorial i jumbotronen i pausen.
Den ska jag be att få njuta av i några sekunder.

NY RANGERS – TAMPA 0-0 (Period 1)
* * *
En stor skillnad för Rangers:
Det är betydligt mindre trångt i Tampas zon än det var i Washingtons – och de har betydligt lättare både att spela runt pucken och att få fram skott.
En grej som likafullt består:
De kan inte göra mål…
Hemmalaget har ett helt koppel fina lägen, men lyckas bara inte få in pucken.
Same old song, som Four Tops sjöng.
* * *
Lightning ägnar verkligen förstaperren åt att känna sig för och åstadkommer i princip ingenting framåt.
Det ligger ändå hela tiden i luften att de när som helst kan explodera i vindlande snabb spelvändning och bara ta över det här.
* * *
Män i kilt kommer in och hamrar på tummor mellan värmning och match.
Någon på Garden har fått för sig att det är ett grepp som höjer stämningen riktigt högtidliga dagar och kvällar.
Det gör det inte.
* * *
En annan detalj Rangers-spelarna torde känna igen:
De möter en förträfflig målis.
Big Ben har inte visat minsta lilla fragment av darrigheten i vissa av de tidigare matcherna utan tvärtom uppträtt med pondus och säkerhet.
* * *
De upphetsade mediaräkorna har blivit berövade en av sin storyline eftersom Brian Boyle alltså saknas.
Å andra sidan har de omedelbart fått en ny eftersom han saknas på grund av att han hustru ska föda barn idag.
* * *
Ja, Tobias, hur känner du inför grejen att Sather ville ha Dan Boyle istället för Strålle…?
* * *
Ekeliw är mycket upprörd över att Boyle hållit på och skaffat barn och grejat.
– Fan, blytungt, oerhört viktigt spelare. Vår bottom-6 är medelmåttig just nu, sms-kvider han.
* * *
Det börjar bli en tradition nu:
De zoomar in den lille norrmannen i en loge högt uppe i taket och Garden briserar i sitt ”zuuuuuuke”.
* * *
Finns det några Asta Kask-låtar som går att koppla till Jesper Fasts alltmer imponerande insatser?
Jag kan inte göteborgspunk så bra men utgår från att någon titel som täcker in kämpaglöd, hög hastighet, riv och slit och tysta smålänningar.
* * *
Är på väg att själv försöka skoja om att de buar åt Zuke, men bitter erfarenhet har lärt mig att ironi inte inte fungerar i skrift och det skulle garanterat sluta med att någon humorlös Bror Duktig skulle gå in i spåret och läxa upp mig om att de inte alls buar…
* * *
Det hade varit lättare om vi kallade Jesper för Ebba Grön.
Då hade just till exempel ”Tyst för fan” varit hans låt.
* * *
Michael J. Fox och Debra Messing utgör förstaperiodens kändiskvot i jumbotronen.
Dom har vi sett förr.
Jag tycker David Letterman borde komma hit när han nu bara har tre shower kvar.
DET skulle bli ett mäktigt lyft för alla.
* * *
Klockan är fortfarande lite för lite både för mig och Gris-Olle, men medan han försöker få upp tempen med ett par öl till får jag nöja mig med kaffe.
Det ska väl gå det med.

De har slitit som utsvultna djur för att nå hit
De har lidit.
De har tömt sina hjärtan på blod.
De har kramat ur sig allt de har.
Och ändå:
Männen som denna grå, regnsjuka New York-eftermiddag inleder Stanley Cup-slutspelets östra konferensfinal på Madison Square Garden har inte kommit någonstans ännu.
Eller jo, i formell mening är de ju halvvägs.
De har bärgat åtta av de sexton slutspelssegrar som krävs för att nå skatten vid regnbågens fot.
Men det är nu det svåra börjar.
Det brutala.
Det nästan helt omöjliga.
Som när bergsklättrarna tagit sig över isfallen under vägen upp mot Mount Everests topp och plötsligt måste bestiga vertikala Hillary Step – i luft så tunn att det svartnar för ögonen.
Som när maratonlöparen börjar känna blodsmak och inser att det är två mil kvar – på het, skoningslöst hård asfalt.
Som när immigranterna som seglade över Atlanten på 1800-talet hade varit sjösjuka i en vecka och fick rapport att det var först då vädret skulle bli hårt.
Mycket lite i världen, och absolut ingenting i amerikansk proffsidrott, är svårare, mer krävande eller mer utmattande än att ta sig genom – och överleva – de sista omgångarna i Stanley Cup Playoffs.
Just därför är känslan för de få som när hela vägen så himlastormande enorm – och just därför är upplevelsen för oss som tittar på så fantastiskt kittlande att det nuddar vid det rent beroendeframkallande.
Låt den sista stigningen mot Hillary Step börja.
* * *
Efter övertidsknocken här på Garden i onsdags jobbade jag till 02.00 med referat och krönikor och blogginlägg och what not.
Då hade det varit morsning och godnatt i alla amerikanska städer utom Las Vegas, New Orleans, Miami Beach – och New York.
Här får de vid det nätta klocklaget fortfarande servera spånken i ytterligare två timmar, så det hann bli ystert på den journalistfest som hölls på en irländsk bar tvärs över gatan.
Mycket skoj.
Det innebar dock att ytterligt få av de vardagsbestyr som skulle ombesörjas dagen därpå blev uträttade, men hey – nåt får man offra.
* * *
Det borde kunna bli häftig hockeyaction när Rangers och Bolts går upp i sin första slutspelsdans någonsin.
Båda lagen är exceptionellt kvicka, båda vill verkligen spela och båda kommer till strid med artister som kan ställa till med stor show om ytorna bara blir lite, lite större.
För Tampa kommer skillnaden, gissar jag, inte vara så enorm. Montreal och, framförallt, Detroit har ändå likheter med Rangers.
Men för Rangers väntar något helt annat än mot blytunga, köttiga, tajta Washington.
Lättare blir det inte.
Men annorlunda.
Och förmodligen roligare.
* * *
När match börjar vid ett och bloggaren vaknar och innan han hunnit gnugga nattgrumset ur ögonen tycker att det att det står 1.15 på den amerikanska klockradiodisplayen…den känslan är inte särskilt skön.
Å andra sidan:
När bloggaren i ren Mister Bean-panik fått på sig glasögonen och kan konstatera att det i själva verket står 7.15…den känslan är desto mer ljuvlig.
* * *
En blindtarmsoperation är kanske inte längre samma stora ingrepp som när jag var liten – och fruktade den där inflammationen som vampyrer fruktar dagsljus.
Men ändå.
Det är rätt mindblowing att se Ryan Callahan segla ut på isen under Tampas träning på Garden under fredagseftermiddagen.
Han opererades alltså sent som natten till tisdag – och bara ett par dagar senare har han snörat på sig skridskor och är ute och dammar puckar i planket så det dånar i den öde hallen.
Om det inte gör FÖR ont ska den förre Rangers-kaptenen spela idag också.
Hockeyspelare…de är Zeb Macahan allihop.
* * *
Men även om jag nu inte försover mig – utan faktiskt stiger upp kvart över sju och bara en dryg timme senare har en slips knuten runt halsen – känns det lugubert att öppna konferensfinalen med en 13.00-matiné.
Der är kul att ni kan titta på anständiga tider där hemma och det är ännu roligare att vi hinner in få grejor i morgondagens papperstidning, men det är svårt att komma upp i rätt sorts varvtal den här tiden på dygnet, varmed ett intro av den här sorten blir både kort och lite platt.
Men bare with me.
Ju längre eftermiddagen går, desto mer ska juicerna rimligen börja flöda.
* * *
Media, i alla dess former, är helt till sig över alla inbyggda storylines i den här serien.
Ah, ni vet. I Tampa finns ju tre slutspelsfantomer som spelade med Rangers så sent som ifjol: nämnde Ryan Callahan, Brian Boyle och Strålle Strålman, death metal-rockaren från Tibro. Och i Rangers finns Martin St. Louis, den största ikonen i Tampas historia. Plus förre Stanley Cup-backen Dan Boyle – och Dominic Moore.
Under grundserien var det definitivt Bolts som hade mest nytta av de motsättningar som bor i den sortens historia.
Cally, Boyle och Strålle var alla förbannade på Glen Sather – eftersom de helst hade stannat kvar här, men inte fick de kontrakt de tyckte de förtjänade – och ledde sitt Tampa till tre gloriösa segrar.
Och helt har de känslorna inte svalnat, visar det sig när jag talar med Strålle.
– Nej, det är fortfarande en extra drivkraft. Det värsta som skulle kunna hända är att Rangers går och vinner det här, säger han med ett snett leende.
* * *
Vet inte riktigt hur det funkar, men om ni kan rekommenderar jag läsekretsen att försöka få in kanadensiska CBC:s sändning.
Maestro Jim Hughson är in the house, nämligen.
Han står och ser ut som den ZZ Top sjunger om i ”Sharp Dressed Man” under Badtofflan Vigneaults korta lilla presskonferens.
Amerikanska NBC:s kommentator sitter intill och ser inte fullt lika vass ut.
Doc, heter han…
* * *
Sin gamla gud, Martin St Louis, verkar det dock inte som att Bolts behöver bekymra sig så väldigt mycket om.
Han har haft ett mycket mediokert slutspel och blev till och med bänkad sista tio i Game 7 mot Caps.
– Säg inte så där. Du jinxar oss ju, ropar Vigge Hedman när jag försöker prata med honom om gamle mentorn och kompisen.
– Marty…vi vet var han går för. Gör han bara ett mål lossnar det. Så det där vill jag inte höra om.
Ojvoj, här får man vakta sin gamla tunga…
* * *
Zuuuuuke har fortfarande inte genomfört ett endaste ispass sedan han fick McDonaghs hårda skott i pallet och spelar förstås inte idag, men nyheterna är ändå goda:
Badtofflan har hopp om att norrmannen kommer att dyka upp under den här serien, kanske redan nere i Florida i veckan.
Det vore väldigt roligt – inte minst som saknaden efter Zuccarello-febriga kollegor från Norge börjar bli stor nu.
* * *
Lightning landade i New York redan i torsdag och då störtade Strålle – inte bara hårdrockare utan också sweet tooth monumentale – direkt till svenska godisbutiken Sockerbit i West Village.
Men där visade det sig, mycket snopet, vara kristihimmelsfärdsstängt.
– Fast söndag…då är det öppet och vi har spelledigt. Jag längtar redan, säger han och smackar belåtet.
Livet var ändå enklare när Anton bodde i Westchester och hade egna direktleveranser från Christopher Street…
* * *
Den på Garden som tog beslutet att kaffeautomaterna i den vanliga pressloungen måste flyttas till den provisoriska matsalen bortanför zamboni-entrén – och sedan bestämde att den matsalen får öppna först två timmar före matchstart – förtjänar en hård puck på fotknölen.
* * *
En av de norska kollegorna som saknas är Öystein på VG och just som jag skrivit raderna om Zuke ovan mailar han och säger att han tror att Rangers-Tampa kan bli ”en jävla göyal serie”.
Göyal var ordet!
Och ja, ingen ska i alla fall behöva pipa, kan man tycka.
* * *
Det finns drygt arton tusen stolar i den här hallen och på varenda en av dem hänger nu en blå T-shirt på vilka det står ”Blueshirts”.
Fattigt jämfört med de blinkande lamporna från första matchen mot Pittsburgh för en dryg månad sedan, men innan publiken börjat komma in är det i alla fall en rätt snygg syn.
* * *
Göyal betyder tydligen ”rolig” på norska.
Man lär sig ständigt något nytt.
* * *
Dan Boyle såg inte direkt pigg när han vinglade omkring på isen efter Orpiks knockout-tackling i onsdags – det såg tvärtom ut som att han inte längre hade skenor på grillorna – men han spelar idag han också.
Ytterligare ett bevis på att hockeyspelare inte riktigt är som andra.
* * *
Det är väldigt svårt att inte bli charmad av Tampa-coachen Jon Cooper.
Han är smart och vältalig som en ärrad jurist , men har också en glimt i ögonen som han inte ens i de skarpaste lägen kan dölja.
Idag ombeds han beskriva sin stil som coach.
– Oh god, svarar han, those are the questions you have to send in advance.
Mycket göyal.
* * *
Jag trodde Younblood Ekeliw skulle vara förhållandevis lugn när hans Tampa nu tagit sig till konferensfinal och bara är i början av en serie, men temperaturen har tydligen redan börjat stiga rakt genom taket ute i Örby.
– Jag är nästan i vika-strumpor-stadiet, messar han.
Ojvoj.
* * *
Som Cooper konstaterade igår:
– Det spelar ingen roll hur mycket video vi tittar på, det är först när vi spelat en match vi vet var vi har varann och sedan kan börja kalibrera taktik och strategi.
Kort sagt:
Den här matchen kommer åtminstone inledningsvis ha en känna-sig-för-karaktär.
Så är det ju alltid när en ny serie börjar.
Jag tror dock det kommer gå rätt snabbt, blott en eller två perioder, innan det blir åka av på riktigt.
De är ju halvvägs nu och gyllene drömmar ligger i potten.

NY RANGERS – WASHINGTON 2-1 (Slut, Övertid)
* * *
Det kommer att bli ihågkommet som ytterligare ett sånt där defining moment i Madison Square Garden-historien.
Jesper Fast – den alltmer briljante – river åt sig den lösa puck som ligger kvar efter tekning och får tillbaka den till Keith Yandle. Han spelar vidare till Dan Girardi, som skjuter – och på studsreturen dyker Derek Stepan upp och smäller in sudden-pucken som avgör hela serien och skickar New York Rangers till en ny konferensfinal.
Det är inte lätt att beskriva hur det känns att sitta i en en hall där det inträffar, men det känns som att hela scenen för några korta ögonblick fryser fast i tiden.
Det var lika när Kings avgjorde finalen i ifjol, när Chicago iscensatte sin galna slutforcering i Boston 2013 och när Crosby satte sudden-pucken i OS-finalen 2010.
Man vet direkt.
Det här glömmer jag aldrig…
* * *
The Final Four heter alltså Anaheim Ducks, Chicago Blackhawks, New York Rangers och Tampa Bay Lightning.
Och bucklan kommer till någon av följande svenska platser i sommar:
Gävle (Jakob Silfverberg).
Helsingborg (Hampus Lindholm).
Stockholm (Rickard Rakell, Johnny Oduya, Marcus Krüger,).
Russnäs (Niklas Hjalmarsson).
Skellefteå (David Rundblad).
Tyresö (Joakim Nordström).
Göteborg (Henrik Lundqvist)
Södertälje (Carl Hagelin).
Nässjö (Jesper Fast).
Tibro (Anton Strålman).
Örnsköldsvik (Victor Hedman).
Fint va?
* * *
Som jag skrev redan i förra inlägget:
Det är väldigt svårt att inte tycka synd om Washington Capitals den här gången.
Aldrig tidigare under Ovie- och Bäckis-eran har de spelat bättre playoff-hockey än under serierna mot Islanders och Rangers och de hade ju ett sataniskt tryck också under övertidsperioden ikväll.
Men det går fan inte.
De kommer aldrig förbi den förhatliga andrarundan.
* * *
Jag är en man som tror på vetenskap och alltid fnyser åt humbug och hokus pokus, men när jag studerar de här siffrorna måste till och med jag erkänna att det nästan känns lite kusligt.
5/13/13: Henrik 35 saves, Rangers win Game 7
5/13/14: Henrik 35 saves, Rangers win Game 7
5/13/15: Henrik 35 saves, Rangers win Game 7
Alltså, samma slags match, på samma datum tre år i rad – och exakt lika många räddningar varje gång.
Öh, Stephen King….har du en ny bok här, eller?
* * *
Jag träffar en mycket nedslagen Bäckis när han kommer lommande från omklädningsrummet, på väg mot spelarbussen för säsongens sista resa hem, en knapp timme efter det bittra slutet.
Det finns inte mycket att säga, men han konstaterar att det vände när Rangers fick in 1-1-målet när en och fyrtio återstod av Game 5.
– Vi skulle dödat den här serien då, säger han och försvinner iväg nerför rampen mot 33:e gatan.
* * *
Hagman hemma i Stockholm – han som med jämna mellanrum blir sammanblandad med en Lindholm i södra Kalifornien – febrar om att alla vill veta vad Lundqvist och Ovetjkin sa till varandra under the handshake.
Men jag kan tyvärr inte stilla unge redaktörns nyfikenhet, Ovie pratar knappt alls efteråt och Henke säger bara att det var artigt och trevligt och att alla bara önskade varandra lycka till.
Den där garantin är glömd nu.
Ovie sa vad han måste säga, det höll inte och – big deal.
* * *
Spelschemat för konferensfinalerna kom ut så snabbt att man knappt han konstatera att den här matchen var avgjord, men precis som det ryktades alltså:
Rangers och Bolts första match spelas på lördag, 13.00 amerikansk östkusttid (19.00 i Sverige) och Ducks och Hawks första spelas på söndag, 15.00 amerikansk östkusttid (21.00 i Sverige).
Sedan är starttiden genomgående 02.00 eller 03.00 för er där hemma.
Sorry about that.
* * *
Hur det går i konferensfinalerna ska jag be att få återkomma om. Ett tips ska tänkas ut och publiceras nånstans på, tja, typ fredag.
Men jag sa ju före slutspelet att jag trodde Tampa och Chicago skulle spela final (och bytte sedan helt dumt spår och började tro på Montreal, men det tar vi inget extra för just nu) och jag ser ingen riktig anledning att ändra på det nu.
* * *
Nu är klockan halv två i New York och oh, yes.
Det är dags.
Jag ska fira av den här serien med några riktigt kalla.
Vi hörs till helgen.

Stepan!
Rangers vinner
2-1
Väldigt, väldigt synd om Capitals, tycker jag.
Mer kommer sen.

NY RANGERS – WASHINGTON 1-1 (Period 3, OT väntar)
* * *
Ja, det var klart.
Den här infernaliska serien måste avgöras i sudden.
I Game 7.
Det. Finns. Inget. Större.
Heartbreak – eller himmelsk eufori.
Det avgörs av ett enda mål. En studs. Ett skott. Ett misstag…
Ojvoj.
* * *
Orpiks tackling?
Ja, den är på gränsen – och det ser inte roligt ut för Boyle när han ramlar iväg, groggy som ett Mike Tyson-offer.
Men Brian Leetch & co lär ta sig en titta och sen tar de korrekt beslut.
Tills vidare får Orpik stå ut med att Garden buar så fort han rör pucken.
* * *
Bara det inte blir nåt konstigt domslut som avgör.
Det får inte hända.
* * *
Nu höll rubriken på att bli ”Game 4, del 7”.
Då är bloggaren uppe i varv.
* * *
Hagge eller Joel Ward.
Där har ni mina potentiella hjältar.

NY RANGERS – WASHINGTON 1-1 (Period 2)
* * *
Allt är som vanligt.
Fast tvärtom
Caps har klart övertag i första, men i andra – det som varit huvudstadslagets verkliga shownummer genom hela slutspelet – svänger momentum över åt andra hållet.
Då är frågan:
Vad blir det för tredjeperiod?
Bara ett är säkert:
Gastkramning monumentale väntar för alla.
* * *
Det är inget skämt att det slår gnistor om Bäckis.
Rangers har lyckats neutralisera honom med viss framgång i de närmast föregående matcherna, men nu är det som att han gett sig fan på att de får göra vad de vill – han kommer spela sin bästa, mest okuvliga hockey i alla fall.
* * *
Sa ju det, nu har Gris-Olles farfar börjat bli riktigt otålig och skrålar med darrande stämma att Rangers ska ”åka upp och göra ett mål”.
Ja, att de inte tänkt på det.
* * *
Och det är, verkligen inget fel på Mojos insats ikväll heller.
* * *
Trotzen verkar vara en tolerant och godhjärtad man, men jag gissar att han har mycket svårt att hålla sig från att åtminstone vrida om kinden på Mike Green när han tar två utvisningar på raken – varav en riktigt dum – så att Rangers får sin chans att komma in i matchen.
* * *
AirZappa, har du kristallkula med dig vid tv:n?
Snygg profetia.
Eller skrev du om Hayes redan när han hade hängt in den där skönheten?
* * *
Rangers gör som vanligt när det är stora matcher, de bjuder in 94-laget och sen får publiken jumbotronjubla lite åt Messier, Richter, Graves, Matteau och Anderson.
Däremot är Brian Leetch inte med den här gången. Han jobbar ju numer åt ligan och sitter i den Department of Player Safety som exempelvis Tobias Pettersson tidvis har lite synpunkter på…
* * *
Rangers-fansen fortsätter gapa ”Ovie sucks” och let them – förstår de inte att han bara blir uppeldad och motiverad av sådant kan de ju gott skylla sig själva.
* * *
Jaha, Sting på läktaren också.
En engelsman i New York alltså – och då passar såna alltid på att se en hockeymatch, det sjöng han ju om i sången med samma namn.
Eller inte…
* * *
Snacka om att Vigge och Strålle och de andra nere i Florida-värmen bara har det gött när de sitter tillbakalutade och kollar på det här.
* * *
Övertid?
Det tror jag bara vore för mycket.
Då slutar kristi himmelsfärdshelgen verkligen md himmelsfärd för många jag känner i spåret…
* * *
Det går inte att längta mer än jag just nu längtar efter den kalla post game-öl som förr eller senare, och oavsett hur det här slutar, ska rinna ner i min torra strupe.

NY RANGERS – WASHINGTON 0-1 (Period 1)
* * *
En del av garantin är inlöst.
För vem är det som – efter att Bäckis vunnit tung offensiv tekning och Mojo serverat en macka med majonäs på – kliver fram och vräker in 1-0 för Capitals om inte The Great Eight.
Så gör man när man lovat.
Stort.
Mycket stort.
* * *
För en gångs skull:
Det är riktigt brakande tryck redan innan laget som har den här hallen som hemmaplan kommer in på isen, till och med de med platser längst ner har kommit i tid – och sedan stiger stämningen oavbrutet mot det högsta nationalsångsvrålet jag hört här. Det är nästan lite Madhouse on Madison över det hela.
Sånt händer aldrig i MSG, men ikväll hände det.
* * *
Henke får göra en första kalasräddning när Beagle har helt öppet läge på en retur – sedan Burracuda, i sedvanligt oförskräckt stil, stuckit på kontring.
Det kommer krävas fler, känns det som.
* * *
Men när Ovetjkin går Messier on New York’s ass blir det, precis som ni noterat, väldigt, väldigt tyst.
Det är som när båda motorerna på en jumbo plötsligt slås av – mitt i luften.
* * *
Rick Nash, däremot, cementerar bilden av sig själv som en som inte kan göra mål i de verkligt avgörande ögonblicken.
Han får drömläge i numerärt underläge, kommer fri – och blir enkelt avväpnad av den store Holtby.
* * *
Ojvoj, den gode Chris Johnston från Sportsnet är in the house,
Då vet man att det är en riktigt stor match som ska avgöras.
Tillika vet man att det kan bli ystra post game-aktiviteter…
* * *
Det verkar vara Gris-Olles farfar som fått platsen närmast mig.
Han har Brad Richards-tröja (!) och verkar förhållandevis fredlig, som 70-plussare tenderar vara.
Men man vet aldrig, det här är Garden…
* * *
Det är dramatiskt redan under värmningen.
Tom Wilson väntar in i det längsta och ser till så att Chris Kreider inte får dra över en puck i Washingtons tomma kasse, vilket han tydligen gjorde senast.
Man får inte lämna något åt slumpen…
* * *
He he, Zuke tittar åt ett annat håll och förstår inte varför hela Garden plötsligt ”buar”, rycker förskräckt till – men så ser han att han själv är inzoomad i jumbon och får sin särskilda hälsning.
Då ler den glade norrmannen blygt igen.
* * *
Ja, Taddson, vad skulle hända om Brooks Laich och Brooks Orpik gifte sig?
Skulle båda heta Brooks Laich då – eller Brooks Orpik?
Jag tycker de ska göra det, bara för sakens skull – och så ska kan Larry Brooks vara vigselförrättare.
* * *
Glenn Frey från Eagles inzoomad i jumbon,
Nu är de verkliga hockeyfansen här…
* * *
Min bild är att Caps leder även i allmänt utförande.
De känns vassare, mindre stirriga och lika täta bakåt som i de första matcherna i den här serien.
Hemmaspelarna känns mer än lovligt nervös och tagna av allvaret.
* * *
Och när Frey vinkar i jumbon sätter DJ:n på ”Take it Easy”.
Det låter inte som den ultimata rekommendationen…
* * *
Själv ska jag dock ta det easy med en del snus, en del kaffe och en del babbel med valfri kollega.

Game 7, baby.
Ett tag tänkte jag att hela dagens intro skulle få bestå av den enda raden.
Det hade, på sitt sätt, varit ett statement värdigt en kväll som den vi nu ska uppleva i New York.
Men det hade också varit bekvämt och slappt och därför samtidigt ovärdigt en av decenniets matcher på Garden.
För det är det ju.
Den har inte samma tyngd som sjätte matchen mot Montreal ifjol, när en plats i Stanley Cup-finalen stod på spel, och givetvis inte heller samma tyngd som Stanley Cup-finalerna i sig.
Men i övrigt är det bara Game 7, mellan Rangers och samma Washington Capitals, i maj 2012 som riktigt kan jämföras.
Också då låg en konferensfinal i potten.
Också då kunde drömmar spelarna närt sedan de som små knattar låg i sina pojkrum och tittade på idolaffischer av Foppa och Joe Sakic på väggarna gå i uppfyllelse – eller krossas.
Också då handlade det om liv eller död.
Också då drogs allting, i en enda utandning, till den yttersta allt-eller-inget-spetsen.
Nu händer det igen.
Game 7, baby.
There’s nothing like it.
* * *
En Kristi Himmelsfärdsafton och allt är det nog bäst att förklara följande för eventuellt nytillkomna läsare redan på en gång:
Det här är ingen liveblogg på så sätt att den uppdateras hela tiden.
Jag kommer med den här typen av pladder-inlägg – om än inte fullt lika långa… – i pauserna.
IRL action får man i kommentatorsspåret, eller på typ nhl.com, och så bidrar bloggen – är det tänkt – med närvarokänsla under utandningarna.
* * *
Jag har vant mig vid att se hockeycelebriteter vid det här laget och blir inte särskilt till mig ens när en Mario Lemieux – ständigt med gåtfullt leende på läpparna – går och stryker i Garden-korridorerna under Pittsburgh Penguins besök.
Men när jag i arla morgonstunden står och väntar på stans segaste hiss och NBA-stjärnan Charles Barkley plötsligt kommer in genom pressentrén och ropar ”Good morning everybody, I hope you’re all doing great”, då blir jag aningen starstruck.
Han har varit idol ända sedan han under Atlanta-OS 1996 stod vid sidan av bänken under en match och anförde publiken i ”Y.M.C.A.”dansen – och nuförtiden är han ju tv-kändis big time.
Frågan är vad han gör på Garden när det ska spelas hockey.
Är ”The Round Mound of Rebound” den senaste i raden av superstars som charmats av Kung Henrik och ska hit och ge honom sitt stöd under The Big Moment?
Nä, tv-kanalen TNT råkar bara ha ett event på teatern vägg i vägg och där är han, som varande socialt geni, konferencier.
Men någon får gärna övertala honom att komma in och göra ”Y.M.C.A”-dansen med oss ikväll också.
Jag lovar, jag ställer mig upp på pressläktaren och gör bokstäverna med armarna.
* * *
Vi har en garanti på bordet.
Alex Ovetjkin gjorde ju efter matchen i söndags en Mark Messier och lovade Caps-vinst i denna Game 7.
– Vi ska åka till New York, spela vårt spel, vinna och sedan möta antingen (John J!) Tampa eller Montreal i konferensen, slog den ryska superstjärnan morskt fast.
Igår fick han frågan om han verkligen menade så – och backade inte en centimeter.
Det är det förstås några, framförallt i media, som surat över.
”Så kan man väl inte säga”, liksom.
Hallå.
Här går vi ständigt och klagar över att hockeyspelare aldrig säger något och när de väl gör det så är det fel också.
Right on, säger jag.
Det är klart att han som ledare, franchise-spelare och superstar ska elda på sina vapendragare med en garanti.
* * *
Tågolyckan i Philadelphia igår kväll, då sju människor omkom och över 50 skadades, har ruskat om mediahopen som följer den här serien.
Tåget var på väg från Washington till New York och inte nog med att vi alla – yours truly inkluderad – åkt den sträckan fram och tillbaka som tättingar senaste två veckorna; några Washington-reportrar åkte just igår kväll, två av dem på avgången timmen innan olyckståget.
Livet är bra slumpartat och hockey betyder egentligen ingenting.
* * *
New York-media har dock inte tagit Ovies garanti med vad som ens med den mest extrema välvilja skulle kunna beskrivas som ”lugn”.
I Post beskrivs han idag som ”Public Enemy number 8” och store krönikören Mike Vaccaro jämför honom med klassiska New York-villians som Boston Red Sox Pedro Martinez, Indiana Pacers Reggie Miller och Cincinnati Reds Pete Rose.
Det är en så kallad självuppfyllande profetia vars effekter kommer att fortplantas genom hela stan och få sitt utlopp i en storm av högljudd animositet på Gardens läktare ikväll.
Desto större är det förstås därmed om ryssen lyckas backa upp sina ord.
Om inte?
Well, då blir det mindre roligt; hånet från The Garden Faithful kommer följa honom till graven.
Men man ska givetvis inte skygga för en garanti bara på grund av den lilla risken.
* * *
Det känns ödesmättat att sitta genom förmiddagens värmningar.
För det ena av lagen är det obönhörligen säsongens sista.
Nå , Rangers kan i så falla trösta sig med att de i alla fall inte överansträngde sig i onödan.
Blott reserverna plus Tanner Glass och Martin St. Louis är på isen – och de åker mest omkring och tittar i taket.
Resten?
Well, de är nånstans i hallens inre och tuggar luft i väntan på att få explodera.
* * *
Men överdrifter eller inte – det är en lisa att se hockey ta över på New Yorks sportsidor igen.
Det är vanligtvis fjärde största sporten i stan, klart distanserad av baseboll och amerikansk fotboll och basket, men idag har vi Rangers på förstasidan, baksidan (sportens egen förstasida) och de två första uppslagen på sporten.
Det är det överlägset bästa med att det går bra för Rangers:
The Greatest City In The World får plötsligt hockeyfeber.
* * *
Now, som vi var inne på redan i söndags handlar det inte bara om en chans att få spela om en plats i Stanley Cup-finalen för Garanti-Alex.
Hela hans legacy – själva legendarstatusen – hänger på om Capitals slutligen tar sig förbi den omgång organisationen aldrig passerat under hans decennium i DC.
Ingen kan ta ifrån honom hans individuella storhet, hans förmåga att göra mål eller hans stjärnglans.
Ingen kan heller kalla honom ”loser” per se.
Men händer det igen – misslyckas Caps ännu en gång att krångla sig förbi den här förbannade andra rundan – då konsolideras uppfattningen att han är inte någon riktig vinnare, ingen sån som kan ta ett helt lag på sina axlar och föra det till himlen.
Det skänker garantin ännu mer lyster.
* * *
Derek Stepan sitter efter värmningen och talar ingående med en NBC-kommentator, som det ser ut för att förklara teknings- och powerplay-strategi.
Vem kommentatorn är?
Åh, Mike ”Doc Emrick, 2004 års vinnare av Lester Patrick Trophy – det årliga priset till en individ som stått för ”outstanding service to hockey in The United States”.
Så, my goodness – det är ännu en gång honom ni får lyssna till i afton.
* * *
Capitals, däremot, har full ställ på isen och pumpar påfallande hårt i alla övningar.
Bara en av de ordinarie spelarna står över.
Alex Ovetjkin…
Denna information får läsekretsen tolka som den själv vill.
* * *
Det är många rutiner för en bloggare med vane-neuroser sådana här dagar.
De – dagarna – följer alltid samma mönster.
Först anländer jag i mycket god tid, mellan nio och halv tio, så jag får sitta ensam – eller nästan ensam – i pressrummet och bara andas atmosfär.
Sedan ser det ut så här,
10.30: Ser Rangers värmning från en särskild sektion ovanför gästernas bås.
11.00: Rangers omklädningsrum öppnas och jag följer med hela mediaskocken in.
11.15: Sitter i den provisoriska mediarummet och hör en man i badtofflor prata.
11.30: Ser Capitals värmning nere vid i sargen i höjd med zamboni-entrén – alltid med en kopp kaffe.
12.00: Capitals omklädningsrum öppnas och yada yada.
12.30: Står i en trång passage utanför Capitals omklädningsrum och hör en man utan hals prata.
12.45: Börjar skriva på det här introt.
13.45: Går ut och äter lunch, vanligtvis på Nick & Steff (men just idag har de stängt, på grund av det där Charles Barkley-evenemanget, så jag får gå till italienaren på andra sidan 33:e gatan och störs svårt av det, även om en penne vodka med lite malle i är rätt god).
14.30: Kommer tillbaka och sätter mig och skriver på allvar.
15.00: Går en trappa ner och hämtar kaffe.
15.30: Går en trappa ner och hämtar mer kaffe.
16.00: Går en trappa ner och hämtar ännu mer kaffe.
16.30: Går in i badrummet och knyter på mig slipsen.
18.00: Packar ihop, går till presshissen och åker upp till pressläktaren
18.10: Sätter mig på min pressläktarstol och försöker föra intro i hamn.
18.35 (senast…): Publicerar bloggintro.
Något mer ni vill veta?
* * *
Mojo Johansson har definitivt inget emot att hans kapten garanterat seger.
– Nej, vad skulle det vara för fel med det? Det är ju så vi resonerar i laget. Vi ska vinna. Vi åker ju inte hit för att förlora, då hade vi lika gärna kunnat packa ihop redan på förhand, säger han och baxar av sig armbågsskydden.
Exakt.
Dessutom tror Landskronas tuffaste sedan Claes Kronqvist att chansen att Ovie ska kunna infria löftet är mycket god.
Och huvudskälet till optimismen är de sista tolv minuterna i matchen i söndags.
– Då spelade vi extremt bra, menar han.
Sannerligen.
Riktigt så går det naturligtvis inte att ösa en hel match, men kan de få till den sortens offensiva push under ytterligare några sekvenser, då är de halva foten inne i planet ner till Tampa på fredag.
* * *
The Game 7 Outfit är väldigt klassisk i grunden.
Svart kostym och vit skjorta.
Men utstyrseln spetsas med en slips i – wait for it – rosa!
Den rariteten – klart Elvis-inspirerad – kommer bara fram vid verkligt högtidliga tillfällen och garanterar big time drama denna kristihimmelsfärdsmatch.
* * *
För Rangers talar historien – den egna såväl som Washingtons.
De har under Big Game Lundqvists era varit extremt bra i do-or-die-matcher och de facto inte haft en handshake hemma på Garden som förlorare sedan Buffalo slog ut dem i andra omgången 2007.
Samtidigt har Caps dystra 4-12 i Game 7-statistik genom åren – och vid hela nio tillfällen har de förlorat serier de haft 3-1-övertag i.
Sådan statistik betyder ingenting när matcherna väl börjar, säger dom.
Nej, men historien har likafullt en tendens att upprepa sig…
* * *
Jag missar då allt spännande. Vid tiotiden i förmiddags fick kollegorna som anlände först då se poliser med dragna vapen komma stormande norrut på åttonde avenyn.
De jagade, visade det sig, en skurk som attackerat oskyldiga över hela Manhattan med hammare de senaste dygnen och i höjd med 38:e gatan och just åttonde avenyn sköt dom honom också.
Som en kär företrädare brukade skriva:
Bara i New York, barn, bara i New York…
* * *
– Jag känner en nervös energi, säger Trotz när han ombeds sammanfatta sina känslor inför den största match han coachat.
Tell me about it.
Den nervösa energin vibrerar hela dagen som ett lågintensivt brus i etern och börjar ett par timmar innan första nedsläpp stegra mot ett mer dunkande, dundrande crescendo.
Outhärdligt för den som verkligen håller på något av lag och, som det heter, har skin in the game – men också helt oemotståndligt, för dem såväl som för oss andra.
* * *
Jag klämmer inte på några skridskoplösar idag. Däremot trampar jag på bladet på en klubba Jesper Fast lagt vid sin plats.
Det går att Biffen ur klumpedunsskolan, men det går inte…ja, ni vet.
Men minns det:
När Asta Kask från Nässjö får pucken på klubbladet…där har eder bloggares 45:or varit för några timmar sen.
* * *
Bäckis försvinner ut ur Caps-kabyssen innan det kommit några journalister inklampande och då kan man i och för sig be en PR-filur att ta ut honom igen, men då ska alla prata med nummer 19 och det känns det som vi gott kan bespara honom en sån här dag.
Dessutom säger han vad som behöver sägas när han knallar förbi zamboni-hörnet där jag står och trycker när han är på väg ut från isen.
– Tjena…ja, man börjar kunna det här med Game 7 nu.
Jo.
* * *
En enda match ikväll. Och så inga fler förrän på lördag eftermiddag – när östra konferensfinalen antingen börjar här eller i Tampa.
Blir det inte utgång efter den här urladdningen, då blir det aldrig utgång.
* * *
Jag står ett tag och begrundar Martin St. Louis axelskydd och låt mig säga så här:
Om någon sagt att ja, det där är Sura-Pelle Petterssons gamla grejor från VM 1963 så hade jag bara nickat.
De skulle kunna forslas runt på Antikrundan, utan tvekan.
* * *
Andre Burakovsky är en 20 år och har aldrig uppträtt på en tillnärmelsevis lika stor scen som den han kliver ut på ikväll.
Ändå förefaller han helt oberörd och avslappnad när han kommer in från det som definitivt är hans sista skate på Garden för säsongen.
– Jaja, det här ska bara bli skitkul. Game 7 om en konferensfinal…det är ju för detta man håller på, säger han och ler.
Jag skulle kunna dra upp pappa Robert igen, för han hade kunnat säga precis likadant för 25 år sen, men avkomman vill ju helst inte ha några jämförelser så vi låter väl bli…
* * *
Två lag beredda att göra allt för att vinna, två lag med spelare som vägrar att ens tänka tanken att säsongen ska vara över ikväll, gör sig beredda att gå i clinch.
På läktarna, i deras hemstäder och över hela världen sitter fans och kan knappt andas av sån där nervositet som lätt glider över i rent illamående.
Snart riktas alla blickar hit, mot det skarpa strålkastarskenet på sjunde avenyn på Manhattan.
Sen släpps pucken och allt som finns är de här unga männens desperata jakt efter en dröm.
Game 7, baby, Game 7…