TAMPA – MONTREAL 4-1 (Slut)
* * *
Sedär, Tampa hade DET och gjorde en riktigt, riktigt bra match när det behövdes som bäst.
Montreal, däremot, svarade inte på utmaningen när saker och ting drogs till sin spets.
Så Bolts får gå upp i konferensfinal mot antigen Washington eller Rangers – och Habs går på semester.
* * *
Mitt hjärta blöder för Julia och Åsa – men jublar samtidigt för Youngblood Ekeliw, som nu trampar runt i pojkrummet hemma i Örby och bara skrattar.
Hans vän Simmen har fått ett och annat sms, sägs det..
* * *
Med Canadiens sorti försvinner sista kanadensiska laget ur Stanley Cup-slutspelet och det börjar nu bli väldigt länge sedan bucklan kom ”hem” till The Great White North.
22 år and counting…
Ja, majoriteten av spelarna i de amerikanska lag som vinner kommer alltid från Kanada, men det är föga tröst för fansen där uppe.
* * *
Rangers eller Caps, vad passar Bolts bäst?
Spelar ingen roll.
Är de lika ojämna som tidigare i serierna mot Wings och Habs får de problem mot bägge två – och spelar de som ikväll har de en synnerligen god chans att gå till Stanley Cup-final oavsett motstånd.
* * *
Jag vill ha sagt att Jacob De La Rose gjort ett utomordentligt slutspel och etablerat sig som NHL:er nu.
* * *
Nu ska jag se Letterman.
Sedan börjar uppladdningen för morgondagens Big Drama på västra Manhattan.
Vi hörs när det drar ihop sig där.

TAMPA – MONTREAL 3-0 (Period 2)
* * *
Jag kan känna smaken av de sotade vingarna på Champions på Marriott Waterside, ett par hundra meter från Amalie Arena.
Inte nog med att Bolts leder med 2-0, uppträder med hunger och skärpa och gör vad de ska överallt på isen.
Habs verkar förbryllande sega och platta – som om de plötsligt glömt att man måste lida om man vill ha framgång i Stanley Cup Playoffs…
* * *
Bad news för Montreal – och för de som, eventuellt, ska möta Tampa i fortsättningen.
Steven Stamkos har helt uppenbart gjort sig kvitt sina slutspelsdemoner och börjar se ut som sitt grundseriejag igen.
Då går ingen säker.
* * *
Men Habs är ju, nästan, på väg att komma in i matchen och hade antagligen inte blivit att leka med om de fått in 2-1.
Men först gör Big Ben en av säsongens räddningar.
Och sen tar Pellepennan säsongens dummaste utvisning, varpå Bolts går upp i 3-0-ledning.
Morsning korsning.
* * *
Nu är du luguber, Bostonmolle – hålla på och baktala kaffe i den här bloggen?
Det går ju inte, förstå du väl.
* * *
Strålle – extramålis igen!
Tänk om Sather inte trejdat bort honom för Boyle…
* * *
I Örby är det en ung man vaken mitt i natten.
Han har hög puls, han står upp framför sin tv, han går i cirklar runt rummet när det är reklampaus, han vågar inget hoppas och inget tro.
Men nu är det nära, Youngblood…
* * *
För ordningens skull, ifall det kommer in någon vän av ordning och läser och sen ska vifta med pekpinnen:
Jag vet att Sather inte trejdade Strålle mot Boyle – det är bara ett litet internskämt några av stammisarna här i kommentatorsspåret har.
* * *
Ojvoj, nu börjar Joe och Pierre prata om det otroliga i att Vigge Hedman inte var med i det svenska OS-laget ifjol.
Hoppas inte John J hörde…
* * *
Som någon sa:
Det ser plötsligt ut som i en av de där fem raka matcherna Bolts vann mot Habs under grundserien.
Det hade man inte räknat med.
* * *
Ja, Eric – på Tim Horton’s har de också bästa kaffet, blaskigare till och med än det som serveras söder om gränsen.
* * *
Ja, sista perren i den här serien då.
Väl?

TAMPA – MONTREAL 1-0 (Period 1)
* * *
Först är det avvaktande.
Sedan tar Habs över.
Så gör Bolts, som en, eh, ja, blixt från klar himmel, mål.
Och därefter är det bara hemmalaget.
Denna sällsamma sport…
Men spännande är det.
* * *
När Price tittar i plocken efter Kucherov-pucken som, out of the blue, går in ser han ut som en turist i Smögen som fått sin glass stulen av en fräck fiskmås.
* * *
Om det är som både Zanoj och Sjöquist säger, att Morgan Freeman sjöng kanadensiska nationalsången i Amalie, då var den väl ett rop på frihet…
* * *
Plekanec känns het, tycker jag.
Det är han som kommer frälsa Julia och Åsa – om nu någon gör det.
* * *
Om Callahan kommer tillbaka nåt mer och till exempel spelar en eventuell Game 7 – jo, så snabbt återvände faktiskt Jonte 2009 – får han räkna med många elaka klubbspetsar i höger ljumsktrakt.
Så är det bara – och det är just därför klubbarna särskilt nu i slutspelet försöker hålla alla skador hemliga och kommer med sina ”Lower body injury”-floskler.
* * *
Teemu, det är NBC:s konstiga uppmickning som får det att låta olika högt i vissa hallar.
I Tampa är det tvärtom ett sjujävla liv och väldigt högljutt även till vardags – och nu kan jag bara tänka mig.
* * *
Big Ben Bishop ser i alla fall ut att ha rätt inställning ikväll.
Den här perioden var hans bästa på länge.
Han inte bara stoppade allt som kom emot honom.
Han hade – pondus.
Det har vi inte sett mycket av as of lately.
* * *
NBC har alltså både Kenny Albert och Joe Micheletti och Pierre McGuire på plats i Tampa?
Det måste ju vara Pierre som trängt sig på.
Producenterna hade bestämt att ja, Kenny och Joe fortsätter följa den serien, men plötsligt kom Pierre och grinade över att han inte hade någon match och till slut fick de ge med sig.
Det är min bild.
* * *
Efter några minuter rasar Örby-blixten om att det ser för jävligt ut, att Bolts ändå inte har nåt i en konferensfinal att göra och vad fan menar Cooper med att ha Drouin på läktaren, ”oförklarligt och oförsvarbart”, kallas det.
Sen ändras tonläget snabbt och Cooper är plötsligt den bästa coach som funnits…
* * *
John J, fem plus för den klapp-klapp-mackan till Tobias, ha ha!
* * *
Dajm och kaffe…inte dumt det.

Det var Bob Hartley, Calgarys citatmaskin till coach, som sa det när hans unga lejon blev utslagna av Anaheim i förrgår:
– Den här investeringen i erfarenhet är enorm för oss. Nu vet våra spelare hur mycket man måste lida för att vinna i Stanley Cup.
Inte kriga.
Inte kämpa.
Inte offra sig.
Lida.
Eller ”suffer, som var det engelska uttryck Hartley använde.
Det är alldeles sant det.
Den som vill ha framgång i detta den amerikanska proffsidrottens hårdaste och svåraste slutspel måste vara beredd att utstå regelrätta kval och plågor – såväl fysiskt som mentalt och emotionellt.
Självaste Wayne Gretzky berättade ju en gång om att det var först när Oilers hade förlorat finalen mot New York Islanders 1983 och han efteråt råkade titta in in i mästarnas omklädningsrum – och såg hur de snarare än att fira fick hjälp att plåstra om sår, linda om trasiga revben och lägga is på ohyggliga blåmärken – han verkligen förstod vad som krävs för att nå ända fram
I kväll får vi veta om Tampa Bay Lightning förstått och är redo att lida.
De måste.
Annars är det här med all säkerhet säsongens sista match i Amalie Arena.
Mina tvivel är avsevärda.
Jag tycker Bolts uppträtt lite naivt och godtroget i serien mot Montreal och tidvis tagit sig friheten att inte alls satsa de hundratjugo procent som alltid är absolut nödvändiga. För att det liksom varit klart. För att det ju ändå gick så bra i den där förövningen som kallas grundserien. För att allt ordnar sig till sist.
Det är då man tappar 3-0-ledningar…
Nu har de en sista chans att visa att de tvivlen är omotiverade och att de är villiga att lida
För varann, för vinst, för Stanley Cup.
* * *
Om Capitals avgjort den andra serien i öst i söndags var planen att bloggen skulle befinna sig i Florida-värmen ikväll.
Men med ett Game 7-drama coming up på Manhattan redan i morrn – komplett med morgonvärmningar som inte går att missa – blev det lite för tajt.
Nästa vecka kanske…jag skulle inte ha något emot en sittning på Champions nu.
Men tills dess:
The legendary korresoffa.
Där är det ingen som lider.
Där har man det bara…paradisiskt.
* * *
Kärnan i Habs trupp har mer rutin och fattar exakt vad som fordras – speciellt i det utsatta läge de ju alltjämt befinner sig.
Men de inte bara är redo att blotta sig för vilka plågor som helst.
De vet hur man psykar sin motståndare också.
Och samtidigt pumpar sig själv full av tro och hopp.
Särskilt gäller ju det superstjärnan och slutspelsartisten PK Subban.
Det var, i alla fall delvis, tack vare hans bergfasta tro på sig själv som de till slut knockade ett chockat Boston ifjol.
Så tar lagkamraterna bara rygg på honom i Amalie kan det bli en oförglömlig natt för Julia och Chall-Åsa och alla andra passionerade Montreal-fans.
* * *
Kan ni haja att det igår var exakt en månad sedan grundserien tog slut – och att det på fredag är en månad sedan de första slutspelsmatcherna spelades.
Tiden går verkligen ohyggligt fort när det här racet drar igång.
Å andra sidan känns det bra länge sedan vi funderade på firstround-lag som Ottawa, Nashville, Pittsburgh, Detroit och Vancouver.
För att inte tala om de som aldrig gick till playoff överhuvudtaget.
Finns dom?
* * *
Ryan Callahan gör alltså en Jonathan Ericsson och får blindtarmsinflammation mitt under pågående slutspelsdrama.
Sur tajming.
Och så lagom bra för Lightning.
Cally är inte framträdande och viktig som han en gång var i New York, men ändå.
En sån här kväll hade hans hjärta behövts.
* * *
Ligan är mycket hemlig om när konferensfinalerna börjar spelas, men Lille Fridolf Boudreau försade sig idag och nämnde något om en första match mellan Ducks och Blackhawks på söndag eftermiddag.
Det betyder sannolikt att den östra finalen – mellan vilka det nu blir – börjar på lördag.
Så då vet ni det.
* * *
En i Tampa-lägret som definitivt lider är Youngblood Ekeliw.
Han har jobbat hela kvällen, men nu skyndat hem till Örby med taxi och kan knappt andas.
”Win for Cally”, är allt han får ur sig när man försöker kontakta honom…
* * *
På vardagsrumsbordet framför korresoffan – lakrits och en dubbel dajm, inköpt på Scandinavian House på Park Avenue idag.
Det tyckte jag kunde unna mig en sån här kväll.
Det är hockeyspelarna som ska lida, inte jag…
Och nu får vi se om de är beredda att göra det.

WASHINGTON – NY RANGERS 3-4 (Slut)
* * *
Ja, men det där var väl helt odramatiskt?
Nästan lite serielunk, inte sant?
Ho ho, det var en sån overklig kväll när alla till slut står upp på pressläktaren, kavlar upp skjortärmarna, lättar på slipsknutarna och bara skriker ”Fuck!”, ”Did you see that?” och ”I can’t believe this!”.
Aldrig är själva livskänslan så stark som just då, aldrig slår hjärtat så hårt, aldrig sköljer adrenalin och dopamin och alla andra glada kemikalier genom kroppen på samma sätt.
Wow.
* * *
Jag har sett Henke utpumpad några gånger, men aldrig så totalt urlakad som efter den här holmgången.
– Jag är bara så trött, så trött…jag vet knappt var jag ska ta vägen, stönar han när jag trängt mig fram genom den nordamerikanska mediahop som just stått och viftat med mikrofoner och block under brättet på Broadway-hatten.
Man kan fatta det.
Forceringen efter 3-4-reduceringen hör till det mest besinningslösa jag sett på en is.
Tidvis såg det ut som att Caps spelade fem mot tre fast båda lagen hade fullt manskap och jag var hundraprocentigt övertygad om att kvitteringen förr eller senare skulle komma.
Men målisen som inte tvekar att pressa sig till den fullständiga utmattningens gräns såg till att förhindra det…
* * *
Tom Wilson får frågan vad som sades i Caps omklädningsrum direkt efteråt.
– En väldig massa F-words, grymtar han.
De får beskrivas som välmotiverade.
Att påstå att avgrunden nu öppnat sig är kanske att ta i – kvällens tema till trots – men det går att se vålnaderna från serien mot Flyers 2008, mot Penguins 2009, mot Montreal 2010 (framförallt DE vålnaderna…) , mot Rangers 2012 och mot Rangers igen 2013 följer spelarna genom spelargången och in i omklädningsrummet.
Det som håller på att hända kan inte hända igen.
Då blir bilden av ”samma gamla Washington” ovedersäglig sanning.
* * *
– Vi gjorde en väldigt bra match ikväll. Tills tolv minuter återstod. Då slutade vi spela, säger Henke.
Jo, när det plötsligt står tre (!) man rena framför målgården – och självklart reducerar – är det rätt tydligt att en och annan i försvarande lag tycker det är avgjort och klart…
* * *
Det är verkligen ingen quit i Calgary.
Fantastisk krigarinsats de just nu håller på och genomför i Honda Center.
Samtidigt börjar Ducks bli lätt desperata.
För tro mig mig, det är en sak att vara Washington och tvingas flyga en knapp timme till New York – en helt annan att vara Anaheim och behöva åka hela vägen upp till Calgary ännu en gång.
Och i båset står Bruce Boudreau…
* * *
Om OT följt i Verizon kan vi alla fall vara säkra på att avgörandet kommit snabbt.
Det blev ju mål i första minuten i samtliga tre perioder.
Jag har inget minne av att jag nånsin upplevt det tidigare.
* * *
Bloggen förärades hundratals och åter hundratals kommentarer under det här dramat – mitt i svenska vårnatten en söndag.
Jag tackar ödmjukast, mycket lite gläder mig mer än när vi får upp sån temperatur i spåret.
* * *
Jag tycker som Mike Milbury att det nog ändå är nåt dubiöst med Stajans knätackling på Perry.
Det känns som att han vet rätt bra vad han gör där…
Tur för Ducks att skyttekungen kommer tillbaka.
Om det varit så illa som det först såg ut – jag tyckte definitivt det såg ut som han blåste knäet – hade den incidenten kunnat förändra hela serien.
* * *
Och då hörde vi knappt av Taddson alls.
Var tog du vägen, gamle gosse?
* * *
Däremot har jag fortfarande inga synpunkter på Ovetjkins big hit på McDonagh – även om ryssen förstås vet vem det är han tacklar och försöker sätta ur stridbart skick.
Och det är lika mycket tur för Rangers att kaptenen – som tycktes trasa sönder en axel han haft svåra problem med tidigare – kommer tillbaka.
Utan honom får Blåskjortorna mycket svårare att neutralisera just Ovetjkin.
* * *
Ha ha, till och med gamle Larry King glider ut på twitter och frågar:
”Why can’t the Washington Capitals ever win the big game?”.
Fast det är ju inte sant.
De slog till exempel mighty Boston Bruins i Game 7 2012 – i TD Garden.
Det är definitivt en erfarenhet de kan använda för att besvärja spökena på onsdag.
En annan är tredjeperioden ikväll.
Kan de spela likadant hela tiden, då jävlar…
* * *
Det blir övertid i Honda Center.
Grymt.
Jag är vaken och tar det gärna i kommentatorsspåret om någon där ute är sugen.
* * *
I morgon kväll är det, kors i både tak och golv, ingen hockey – vilket vi kan tacka svepande Chicago för.
Så då tar eder bloggare ledigt.
Men på tisdag sitter vi soffan igen – för att se om Ekan pojkar kan ta sig samman hemma i Amalie Arena.
Sedan väntar en klassiker på Garden.
Game 7.
Ojvoj.

Jisses i himlen….efter en av de värsta pusher jag sett, från caps, vinner Rangers ändå med 4-3 och det blir en Game 7 i New York på onsdag.
Mer sen.

WASHINGTON – NY RANGERS 1-2 (Period 2)
* * *
Nej, Capitals vill verkligen inte tillbaka till Manhattan en gång till, hur trevligt det nu än är där om vårarna…
De har börjat pumpa riktigt tungt nu och är de facto uppe i 35 skott nu.
Efter två perioder.
Henke får, som nån sa en gång, se mer gummi än en död skunk på en Parkway i New York.
Och intensiteten lär inte avta i tredje, om man säger så.
* * *
Morsning korsning – vilken start IGEN!
Nu hinner det gå 28 sekunder, sen har warrior Chimera stångat in reduceringen.
Det är just såna karaktärer som får kliva in när stjärnorna blir bortraderade.
* * *
Caps-reserven som får en att tänka på Latte sitter här i grannskapet ikväll också.
Han ser dock snarare ut som en kopp beska droppar efter första, så man vill inte ens titta åt det hållet.
Nu är minen något muntrare.
* * *
BostonMolle, det var exakt likadant med mig.
Men, tänkte jag i mitt stilla sinne, fick inte Caps en utvisning när det var fyra sekunder kvar?
Sen kom jag på att rymdfärjan Kreider ju faktiskt hann göra mål under de fyra sekunderna…
* * *
Ha ha, Tobias Pettersson – Strålle vs Yandle/Boyle är din egen ”varför buar dom åt Zuccarello”.
Du kan få haka på en egen banderoll när jag flyger över landet i sommar.
* * *
Det är sannerligen inte mycket power i Rangers powerplay.
* * *
Kvällens trumhinnespräckande ”Unleash the fury” kommer redan i mittperioden.
De brukar spara den till tredje, men det är klart:
När Caps får ett PP i just den situationen ska furyn förstås unleashas, varför vänta.
* * *
Burracuda försvinner från bänken ett tag, men återkommer sju-åtta minuter senare – lätt haltande dock.
* * *
Arga tanten är verkligen arg ikväll.
Inte på mig, men på livet i stort.
Vid minsta motgång för hemmalaget står hon upp och hytter med kobjällran ner mot isen, liksom darrande, hela hon.
Och det är klart, Arga tanten har suttit här i alla år och har rätt att kräva att nån gång få vara med om en riktigt stor framgång.
* * *
Episk tredjeperiod kommer.
Episk, säger jag.

WASHINGTON – NY RANGERS 0-2 (Period 1)
* * *
Ja, jävlar.
Vilken urladdning.
Bästa perioden i hela serien – lätt.
Det liksom bara….exploderar.
Må det få fortsätta likadant, då är vi sanning in for a ride.
* * *
Morsning korsning – oväntad start monumentale.
Jag menar, vi är ju alla helt inställda på att det ska bli precis lika målsnålt och kyskhetsbältestajt som i alla tidigare matcher – och så kontrar Kreider, med farten hos en rymdfärja som precis lämnat atmosfären, in 0-1 efter 40 sekunder.
Sen har gästerna minst sagt grymma lägen att öka på ett par gånger också, men Holtby fortsätter vara Patrick Roy.
* * *
Och morsning korsning – oväntat slut monumentale.
Jag har redan skrivit in 0-1 där uppe i resultatraden, men Kreider – het som en oskyddad gråsten i Mojave-öknen i juli – lyckas alltså med 0.3 sekunder kvar öka på också.
* * *
Man behöver inte ha högskoleexamen i hockey för att räkna ut att Caps blivit uppmanade att spela, som det heter, mer fysiskt ikväll.
Satan, det smäller så stickorna yr om sargerna – och då är de ändå inte av trä.
* * *
Ojvoj, Top 10-räddning av spagat-Henke när Brouwer bara ska dunka in returen.
Det strider mot själva naturen det där…
* * *
Och sen Holtby på det – när de matar skott mot honom och han bara dansar bort puckarna som en Nurejev på Bolsjoi-teatern.
Det här är en av de mest förbluffande målvaktsmatcher jag nånsin sett.
* * *
Ikväll är det en riktigt talrik samling Rangers-fans som samlats vid plexit run gästernas entré under värmningen.
Men sedan sprids de ut och syns inte till mer…
* * *
Rangera har en del att vara nöjda med i den här öppningsperioden – men inte powerplay.
Under det de har vinner Caps skotten med 3-0…
* * *
Rummet Doc sitter i och kommenterar är verkligen ingen hytt i Verizon.
Det är en spatiös lyx-loge, med fantastisk vy över isen – och runt sig har han en hel armada av sidekicks som hjälper till med statistik, fakta, förfriskningar och idéer som de håller på skyltar.
Så skulle jag också vilja ha det, några stycken som servade med saker att skriva om i bloggen.
Fast det är klart – det är väl just det ni i kommentatorsspåret är…
* * *
Man vet att publiken är laddad när den jublar, högt, för att bortalaget får byta tekare…
* * *
Det här är ju lätt dagens länk.
Tårtan vill tillbaka in i båset.
http://www.thescore.com/nhl/news/762412
Jag tycker Shanny ska ska ringa!
Tårtan och Toronto-media – det vore ett kemiskt experiment som skulle intressera själve Einstein.
* * *
Arga tanten tar det säkra före det osäkra och sportar Jay Beagle-jerseyn i den här matchen också.
Hennes hubby, däremot, har gått old school och kör en Bondra-tröja.
Mycket vågat.
* * *
Det känns som nån sprungit rakt över en efter den här perren, så nu ska jag bara resa mig upp och…ja, pusta lite.

Bud Fox’ värld har precis börjat rasa samman och han ska strax gripas av polis – inför ögonen på kollegorna på Jackson Steinman-kontoret.
Då kommer Lou Mannheim – spelad av den förträfflige Hal Holbrook – fram, lägger handen på Charlie Sheen-karaktärens välskurna kavajaxel och säger, med sin mest bourbonimpregnerade cigarröst:

– Man looks in the abyss, there’s nothing staring back at him. At that moment, man finds his character. And that is what keeps him out of the abyss.

Den monologen, från Oliver Stones ”Wall Street”, borde någon framföra även för männen och pojkarna som ikväll ska utkämpa Game 6 i Stanley Cup-serien mellan Washington Capitals och New York Rangers här i ett andlöst Verizon Center.
De som förlorar riskerar visserligen inte ett fullt lika katastrofalt öde som Bud Fox när han hade haft det dåliga omdömet att sätta sig upp mot Gordon Gekko, men i rena hockeytermer kan man gott påstå att de kommer stirra ner i avgrunden.
Capitals, för att börja med dem, tvingas vid nederlag till en gastkramande Game 7 i i New York – efter att ha haft ledningen med 3-1 i serien.
Det får inte inte hända.
Då cementeras bilden av att Ovetjkin & Bäckis-erans Washington är ett lag som aldrig kan döda slutspelsserier när chansen finns och vålnader från ett decennium av chockerande magplask kommer gå genom omklädningsrum och flygplanskabin och sen sitta tysta i en hotellrumsfåtölj på Manhattan och titta på spelarna när de ska försöka sova på tisdag kväll.
För Rangers är det ännu värre.
Om de torskar är säsongen obönhörligen över – säsongen när de vann President’s Trophy och under parollen ”Change the ending” skulle tillbaka till Stanley Cup-finalen och få revansch för fjolårets nederlag.
Det får inte heller hända.
Då är det här likafullt ett förlorat år och alla Sathers kostsamma trejder har varit förgäves.
Så pjäserna på den mjuka Verizon-isen – Bäckström och Lundqvist och Ovetjkin och Nash och Niskanen och Girardi och Burakovsky och Hagelin och alla andra – måste verkligen finna sin sanna karaktär nu, göra säsongens match och vinna.
Något annat finns inte.
Något annat är otänkbart.
* * *
Alltid ställer en stressad slutspelsbiff till med någon form av spektakel…
Idag lyckas jag visserligen åka till nationens huvudstad med identiska skor på fötterna, vilket känns som en stor framgång, men på förmiddagståget neröver blir jag varse att jag i en krönika som jag skrev igår kallade lysande Anaheim-backen Hampus Lindholm för Hampus Hagman.
I ingressen.
What, säger ni? Vem?
Well, Hampus Hagman är morgonredaktör på sportbladet.se och således den som tar emot referat och klagomål och böner och allmänna utbrott från mig under NHL-säsongerna. Följaktligen knappar jag in hans namn i mailen hundratals gånger per år och när jag ska skriva Lindholm tar tydligen autopiloten över och skriver Hagman igen.
Hjärnsläpp, kallas sådant – och jag är en av de allra bästa i grenen.
Förlåt, alla Ducks- och Lindholm-fans.
* * *
Särskilt betydelsefull, avgörande och rent definierande känns det som att den här matchen kan vara för Alex Ovetjkin himself.
Hela hans ”legacy” – eller arv, om ni hellre vill det – i NHL står faktiskt på spel.
Tar han Capitals till konferensfinal, och kanske vidare, då är han legitim legend.
Men går det här åt helvete ännu en gång står det klart:
Han är ingen vinnare.
”The Great Eight” är garanterat själv medveten om vad som ligger i potten och jag har en känsla av att han samlar sig till en rent Mark Messier-inspirerad insats.
Det var ju Messier som, för 21 år sedan, garanterade seger när Rangers låg under med 3-2 i konferensfinalen mot New Jersey – och sedan backade upp sin garanti med ett hat trick.
Kom ihåg var ni läste det först…
* * *
Hampus Hagman, den verklige, blir dock väldigt uppspelt av att jag gjort honom till NHL-stjärna med matchvinnarkaraktär.
– Om någon agent hör av sig kan du ju ge dem mitt nummer, skrockar han.
Jaja…
* * *
Det är Mors dag i USA idag – och det är en högtid som får juicerna att flöda hos Rangers-fansen.
Ni minns väl vad som hände på samma datum ifjol?
Martin St. Louis, vars mamma ju just hade gått bort, inledde Game 6 mot Pittsburgh hemma på Garden med att göra mål och hela stan förenades i reservationslös kärlek till den sörjande stjärnan.
Han känner saknaden och tomheten när Nordamerikas mammor hyllas i år också.
– Att inte kunna skicka en blomma till sin mamma en sån här dag, det känns fortfarande väldigt tungt, säger han till Post.
Kan Rangers använda den känslan, och sluta upp bakom sin sargade vän, en gång till?
We’ll find out.
Soon.
* * *
Bortsett från Hagman-incidenten är tågresan angenäm.
Jag somnar redan norr om Philadelphia och vaknar först när en konduktör nånstans i höjd med Baltimore puttar mig på axeln och säger att jag nu börjat snarka så högt att det inte är roligt för medpassagerarna längre.
Nähä…
* * *
Bloggen har inga nya Burakovsky-anekdoter på lager, tyvärr.
Jag har inte träffat Caps sedan morgonvärmningen inför Game 5 – och när jag försöker fiska hos Bäckis via telefon svarar han:
– Du får fler om vi vinner den här serien.
Well, i så fall:
Let’s go, Caps!
* * *
En ny, småtrevlig Verizon-tradition har etablerats.
Jag kommer alltid för tidigt till allting och är följaktligen här redan kvart över tre, fast jag vet att ackreditering inte går att hämta upp förrän tre timmar före matchstart.
Då går jag sedan tre matcher tillbaka till en Häagen Dazs i den lilla gallerian vägg i vägg med mediaentrén och äter en glass och tittar på nervösa Capitals-fans som dricker bärs vid en bardisk alldeles intill.
Småtrevligt.
* * *
Bilden i Rangers-lägret att de i senaste mötet löste problemet med Capitals oerhört framgångsrika skottäckningsbonanza.
Niskanen & co täckte bara tretton skott i Game 5 – mot 20 plus i samtliga föregående fajter.
Hur?
Well, man menar att sudden-målet var ett praktexempel på hur det går till.
Derek Stepan fintade skott, varpå två Capitals-krigare kastade sig rakt ut i ”the lane” – och så passade ”Step” istället till McDonagh och pang bom, slut på match.
* * *
Jag får ännu en gång klara mig utan Eken i Verizon.
Men det kommer ett sms – från Vegas.
”Jag ska se matchen från poolkanten och är med dig i tanken”, skriver han.
Vilket svineri…
* * *
Samtidigt är the word från Washington-lägret att de inte är hundraprocentigt nöjda med en enda match i den här serien.
Som Trotzen, lätt hotfullt, sa redan i fredags:
– Vi visste att vi skulle få det bästa från dom ikväll och det fick vi också. Men dom har fortfarande inte sett det bästa från oss…
Ska man tro Holtby är det – Capitals allra bästa – det de visade i Game 7 mot Islanders.
– Det var vår bästa match för säsongen. Bra timing. Och nu ska vi spela så igen, säger keepern.
* * *
Ekeliw har snabbt tagit sig hem till Örby igen och lovar heligt att aldrig mer sätta sig i Simmens Habs-soffa – framförallt inte om Lightning fuckar upp alltsamman på tisdag.
* **
På pressläktarens monitorer får vi se hur Capitals-spelarna, den ene i stiligare kostym än den andra, anländer till arbetsplatsen – och jag kan lätt förbluffad konstatera att Mojo Johansson är den ende som inte fistbumpar vakten utanför dörren till omklädningsrummet.
Vad är dealen med det?
Sysslar de inte med sånt trams i Landskrona?
Måste redas ut.
* * *
Om det blir tryck i Domus-varuhuset i afton?
Det är som att fråga om solen går upp imorrn, om kaffe är svart och om Big Papa Wennerholm gillar att dra dåliga ordvitsar.
Går det bra för Capitals kan detta bli något för framtida fabler vid de bästa bardiskarna.
* * *
Lou Mannheim – Hal Holbrook-karaktärern jag citerade i inledningen – sprider fler visdomar omkring sig i ”Wall Street”.
Här är en som också skulle kunna appliceras på hockeykrigarna i det här Stanley Cup-infernot:
– Kid, you’re on a roll. Enjoy while it lasts, cause it never does…
* * *
Jovisst, i natt kom det tammefan ett Zuke-mail igen.
”Vet du varför de buar åt Zuccarello på Garden…”.
Som Kalle Anka alltid säger när han blir upprörd:
Kvack!
I sommar hyr jag att plan och flyger runt hela Sverige med en sån där banderoll fäst i stjärtfenan.
På den ska det stå:
”Dom buar inte åt Zuccarello på Madison Square Garden, för fan. Dom skriker Zuuuuuuuuke. Som Springsteen-fansen skriker Bruuuuuuuuuce åt Bruce”.
Blir en jävla lång banderoll det, men det får det vara värt.
* * *
Gordon Gekko, den verkliga stjärnan i ”Wall Street”, har även han en del att säga som Stanley Cup-artister borde lyssna till.
Som den om girighet.
”Greed, in lack of a better word, is good. Greed is right. Greed works… Greed, in all of it forms – greed for life, for money, for love, for knowledge – has marked the upward surge of mankind”.
Han hade kunnat lägga till:
Greed for goals.
Det är bara att gå ut och vara hungrig och lysten och glupsk efter mål.
Då blir det bra.
* * *
Den skadade Zuke har ju, som vi berättade om redan igår, följt med Rangers till DC och är tydligen med och peppar – med e… – dem i omklädningsrummet runt matcher och träningar.
– Han är en viktig del av det här laget och det känns inspirerande bara att se honom. Alla gillar Zuke, säger Marc Staal.
Så, den lilla norrmannen kanske ändå kan bidra med nånting litet fast han inte spelar.
* * *
Inatt blir det inga nattövningar på The Hamilton. När det här är klart ska jag åka till hotellet och se när Hampus Hag…Lindholm tar Anaheim till konferensfinal.
För visst blir det så?
Inte bryter Flames en 22 matcher lång förlustsvit i Honda Center?
* * *
Jag hör honom öva upp sig strax innan värmningen, så låt mig bli den förste att berätta för er:
Doc Emrick kommenterar den här matchen…
* * *
Okej, puckdrop närmar sig – och om några timmar har avgrunden, på ena eller andra sättet, öppnat sig.
De som kramar fram mest av sin sanna karaktär och stirrar ner i mörkret vinner.
Let’s go.

MONTREAL – TAMPA 2-1 (Period 2)
* * *
I Montreal har årets lördagkväll precis börjat.
I Falun, däremot, är stämningen – precis som väntat – mer…kluven.
Den ene nörden firar som om residensstaden fått ett OS, den andra har tydligen gått ut i trapphuset och tänker sova där…

Här har vi först Ekans rapport:

”Nu får Tampa Bay Sharks ta och vinna den här skiten hemma.
Klar uppryckning mot förra pissmatchen, men ändå på något sätt rättvist att Habs kniper denna måste jag säga. 
En minutlång firandeövning av Simm vid Parantööööös mål, för övrigt. Inkluderade varenda kvadratmeter av den här lyan. Hemskt.Jag går och lägger mig i trapphuset nu. Gonatt!”
* * *
Simmen skriver så här:

”ET LET BUUUUUUUUT!
Alléz, alléz Montreal!
P-A Parenteau av allihop kliver in och hittar samma lucka som DSP,  men på motsatt sida av buren. 
Då Stamkos gjorde 1-1 raserades hela världen av Ekeliw desperata glädjeskutt. 
Vid 2-1 visste jublet inte några gränser – världen öppnades plötsligt.
Ekeliw mår inte alls bra just nu och har nu börjat tvivla på soffan i Falun…
Oj oj.”
* * *
Själv konstaterar jag lugnt att det är Bolts som, de facto, har all press på sig nu.
De måste – måste! – vinna i Amalie Arena på tisdag kväll.
Blir det en Game 7 i Katedralen, då riskerar de att skrivas in i historieböckerna som ett av de där lagen som tappat 3-0-ledning…
* * *
Tack för i natt.
Nu ska jag vila och packa – och imorrn bär det av till Washington igen.
Vi hörs när lavinen går i Verizon Center.