Plötsligt reser sig kapten McDonagh i New York Rangers omklädningsrum och ber lagkamraterna vara tysta.
Sedan håller han, med darrande stämma, ett glödande tal om att hela säsongen står på spel ikväll, att allt de tillsammans dedicerat sina liv åt de senaste sju månaderna kan ryckas ur deras händer och att de måste samla sig till säsongens urladdning i det femte slutspelsmötet med Washington Capitals.
Och så avslutar han, likt Michael Caine i ”Interstellar”, med Dylan Thomas eviga rader.

Do not go gentle into that good night
Old age should burn and rage at close of day
Rage, rage against the dying of the light…

Nä, tyvärr.
Den scenen har aldrig ägt rum – och kommer aldrig göra det heller.
Moderna hockeyspelare håller inga högtidliga tal och citerar verkligen inga odödliga poeter.
– Det är svårt att hitta rätt ord och det finns inte heller så mycket att prata om. Alla här vet vad som gäller, säger Big Mac helt torrt till New York Post.
Skyll sig själv då.
Jag är helt övertygad om att rätt sorts emotionella fraser, levererade med rätt sorts emfas, kan flytta berg.
Som när Herb Brooks sprängde de egentligen underlägsna college-kidsen fulla med sprakande inspiration inför Miracle on Ice-matchen mot CCCP.
Som när president Bartlet enar sina trupper inför andra valkampanjen i ”West Wing”.
Som när Satangkai, Sioux-stammens stolta krigarhövding, förklarar sin okuvliga livsfilosofi innan han i trots tar sitt eget liv och Zeb Macahan får bära fram honom till generalerna från den amerikanska armén.
Men Rangers egen hövding får väl hoppas att hans skaror, som han säger, förstår vad som gäller ändå.
Att de verkligen fattar att de inget annat kan än rasa mot den döende dagens sista strimmor av ljus…
* * *
Själv har jag Rolling Stones ”The Last Time” på hjärnan när jag vaggar runt i Gardens inre under för- och eftermiddagen.
”Well, this could be the last time”, kan jag höra Mick Jagger mässa när vaktmästar-Frank backar ut sin zamboni på isen mellan kombattanternas träningspass, ”this could be the last time. Maybe the last time, I don’t know”.
För det kan det.
Oavsett om Rangers vinner eller förlorar kan det vara sista morgonvärmningen, sista dagen och sista matchen i the woooorld’s most famous arena för säsongen.
Så jag försökter ta in allting med extra öppna sinnen, absorberar och lägger på minnet.
Det specifika dånet när puck träffar just de här sargerna – som monteras upp och ner nästan dagligen och därför får en helt egen sorts ranglighet.
Den karaktäristiskt ingrodda doften av avgaser, svett, Franks cigarettrök och new yorksk fukt i just det här zambonigaraget.
Den särskilt bländande skenet från strålkastarna i just det här vackra taket.
Värmen i just det här pressrummet, greppvänligheten i just de här kaffemuggarna, åsynen av just de här spelarna på flykt över just den här knöliga isen….
Garden är verkligen ett andra hem och jag kommer sakna det om jag – med eventuellt undantag för en U2-konsert i juli – inte kommer hit igen förrän i mitten av september.
* * *
Även om solen nästa står i zenit inne i Capitals omklädningsrum skulle det inte skada med ett par flammande tal där inne heller.
Om det nödvändiga i att gripa den gyllene chansen när den yppar sig. Om att inte ge en dödligt sårad motståndare liv igen. Om att dela ut det dräpande slaget medan tid finns.
Men kapten Ovetkjin verkar inte direkt vara den bombastiska typen.
Det hänger dock en fin skylt på väggen precis ovanför Andre Burakovskys bås.
På den står:
”Together.
Bmecte
Tillsammans”.
Samma kärnfulla, innerliga, meningsfulla glosa på samtliga tre språk som talas i truppen.
Och ibland kanske det inte behövs mer för att stimulera nödvändig motivation.
* * *
Jävla bra Stones-låt för övrigt, ”The Last Time”, från en tid de var riktigt unga och hungriga och spelade in låtar som kändes som de rusade rakt över en.
* * *
Självfallet ber jag Hagge om en kommentar om Mårts märkliga uttalanden i Prag igår – och hoppas att han, som fellow sörmlänning och allt, ska göra en Micke Samuelsson.
Men där går jag bet.
– He he, det skulle vara rätt kul att säga så nån gång. Fast nä. Zucca visade mig det där när vi åt lunch igår. Men jag har inga kommentarer, det får stå för honom. Jag laddar för match här och hoppas fortsätta spela i Stanley Cup-slutspelet länge ännu, säger han.
Leendet indikerar dock att han kanske inte tycker att förbundskaptenens utspel var helt klockrent och när jag tio minuter senare, efter att ha ramlat runt och lyssnat på andra intervjuer, är på väg ut genom dörren ropar han:
– Hälsa Mårts…
Ha!
* * *
Bäckis börjar le lyckligt varje gång man nämner Burakovskys namn, underförstått för att den unge skåningen gör och säger så mycket roligt hela tiden, och idag kräver jag att få exempel.
Valbo’s finest ger – alltjämt lyckligt leende – med sig och här är ett sådant exempel:
Killarna i laget frågar vem det var som sa ”Sting like a bee, float like a butterfly” och Andre svarar att, jo, det vet han:
– Barack Obama!
När skrattande kompisar förklarar att nej, det var den mest klassiske boxaren av dem alla, säger Burracuda att aha, ja, men då vet jag:
– Mustafa Muhammed!
* * *
Skulle det vara så att Big Rick Nash plötsligt exploderar och gör mål ikväll beror det på The Biffen Magic.
Han har båset intill Hagelin och när jag talat klart med landsmannen blir jag inknuffad i Nashs tomma bås av ivriga amerikanska kollegor och sätter, för att ta emot mig på något sätt, en snusfläckig tumme mitt på superstjärnans ena skridskoplös.
Jag råkar, helt ofrivilligt, titta rakt ner i hans byxor också.
”Rick Nash” står det på en solkig liten namnlapp på insidan av dem.
* * *
Här är en till Burra:
Precis när han hade kommit till Washington lånade han Bäckis bil för att åka till flygplatsen och hämta bekanta – och blev stoppad av polis för fortkörning.
Lätt orolig ringde han Bäckis och frågade hur han skulle göra nu.
– Hur fort har du kört, suckade Bäckis.
– Öh, ja 80 (miles per hour alltså).
– Men hur kunde du köra i 80 när du vet att det är 55?
– Jamen, det var nedförsbacke…
Bingo!
* * *
Jaha, Mårts sumpar Jonas Brodin också.
Han ville, som framgår av den här utmärkta Tomas Ros-stänkaren, verkligen komma till VM – men Tre Kronor tyckte inte han var värd att vänta på.
Jag vet inte om Bacons kvaliteter är okända för landslagsledningen, men låt oss säga så här:
Han skulle inte direkt spela i Torontos farmarlag…
* * *
Andre själv suckar när jag berättar vad Bäckis, med benägen assistans av Mojo Johansson, underhållit mig med för anekdoter under förmiddagen.
– Dom där två…jag får höra så mycket av dom. Gubbar…
Men du får väl ge tillbaka?
– Jag försöker, men då blir dom bara sura.
Ha ha, det där påminner väldigt mycket om dynamiken mellan en skäggig lagkapten och en ung hästpolofantast i ett omklädningsrum i Michigan…
* * *
Badtofflan har, förutom shorts, T-shirt utanpå en långärmad sweatshirt när han kommer till förmiddagens presskonferens och ser således ut som han kunnat spela bas i Popsicle 1993.
Hey princess!
* * *
Jag såg det först på sammandraget efteråt, men när Conn Smythe Kane hade satt sitt sjunde mål igår..såg ni, han pekade imponerat på Yellbear Hjalmarsson om och om igen.
Undra på det.
Yellbears backhandflipp var som, coach punggrepparen mycket riktigt konstaterade efteråt, en passning man aldrig glömmer.
* * *
Stämningen på Garden har, let’s be honest, inte varit direkt häpnadsväckande i årets slutspel, men denna varma Friday Night i världens huvudstad hoppas Badtofflan på bättring.
– Som jag sa ifjol….vi vill ha oreserverad kärlek ikväll.
Ja, vem vill inte det, Alain?
Men som redan Bobby Blue Bland sjöng:
Ain’t no love in the heart of the city…
* * *
Som vanligt var det en ren ynnest att intervjua Yellbear igår också.
Det finns ingen bättre. Han uttrycker sig både själfullt och välformulerat, använder aldrig trötta klyschor och bidrar alltid med målande skildringar som förklarar varför Blackhawks är Blackhawks.
Som den, igår, om skillnaden mellan att nå en konferensfinal första gången – och att göra det för femte gången.
– Första gången vi nådde så långt, 2009, minns jag att vi var otroligt glada och till och med hade lite fest i omklädningsrummet efteråt. Ikväll var grabbarna snarare lite förbannade för att vi höll på att tappa matchen på slutet. Det här är en fokuserad grupp och vi har bara ett mål.
Mm.
Alla andra som följer dem in i Final Four-himlen i år kommer däremot hoppa jämfota av upphetsning – och det är därför ingen av dem, sannolikt, kommer åt Blackhawks.
* * *
Jag ber att få meddela:
Sportbladets utsände i Madison Square Garden har två exakt likadana skor på fötterna ikväll.
Sensationellt, inte sant?
Grejen med den sortens misstag är att man bara begår dem en gång.
Klyschan om att ”lära sig av sina misstag” har i bland full täckning.
Tänk om det vore likadant med felpassningar, Dan Boyle…
* * *
Ojvoj, kommentatorn Taddson firar sin 30-årsdag ikväll.
Det krävs inte gränslös fantasi för att föreställa sig vad han framförallt önskar sig för present.
Pettersson och andra Rangers-fans han älskar att provocera kan alldeles oavsett fira att han tydligen tänker ägna sig åt yster födelsedagsskiva och inte kommer visa sig i spåret…
* * *
Jo, Rangers spinner för fullt på erfarenheten från ifjol – när de vände 1-3-läge mot Pittsburgh i andra omgången.
Hagge menar till och med att det känns som chansen till en sådan scenförändring är större i år.
– Då hade vi spelat riktigt dåligt och blivit helt överkörda i ett par matcher. Nu känns det som att vi varit nära varenda kväll, säger han.
Frågan är bara vad som är mest gynnsamt.
Om man spelar dåligt kan man ju bli bättre. Men om man spelar så bra man kan och ändå förlorar – vad gör man då?
Jo, det är klart man kan alltid hoppas på snusfläckiga tummar på superstjärnornas skridskoplösar…
* * *
Mojo Johansson, å sin sida, menar att Washington också kan spela mycket bättre – trots att de tagit ett så fast strypgrepp på Blueshirts genom stora delar av serien.
– Ja, offensivt finns det mer att göra. Det är väldigt trångt även i Rangers zon, men vi ska ändå kunna få ner pucken och ha längre anfall, säger han.
Det åter obehagligt för hemmalaget.
* * *
Eken har återvänt från Europa, kliver stilig som en månadsmagasinsmodell ut ur presshissen, går rakt fram till Papa Biff och utbrister:
– Tänk, Per. Nu sitter vi här igen.
Det är egentligen i Washington han ska säga så, men med tanke på omständigheterna:
Fem plus!
* * *
Rangers stora hopp återfinns i kassen.
Do or die är Henkes vaniljsås.
Han har 8-0 i så kallade elimination games på Garden sedan 2012.
8-0.
* * *
Åker under förmiddagen hiss på Garden med en liten målare, inhyrd på entreprenad av vad jag förstår.
Han tittar på min ackrediteringsbricka och frågar vad det är som ska hända här ikväll.
– Rangers spelar playoff-match mot Washington, svarar jag.
– Så dom ska spela…hockey?
Mm.
– Är det kul att titta på?
Jovars, ibland så…
Men där ser ni.
Det är inte som att hela stan är hypnotiserad av Stanley Cup.
* * *
Sitter så nära Gris-Olles favorithörn på läktaren att jag förmodligen skulle behövt regnrock, öronproppar och automatvapen med mig i packningen.
Må det vara en beskedlig variant som har köpt biljetten till sätet allra närmast…
* * *
Badtofflan pratar ivrigt om Dan Boyles rika erfarenhet från stora slutspelsmatcher och drar förstås upp Stanley Cup-titeln för elva år sedan.
Ja, och sedan var det ju alla gloriösa framträdanden med San Jose Sharks…
* * *
Efter de två första matcherna här på Garden kändes Ovetjkin som Capitals främste Conn Smythe-kandidat.
Nu är det han som sitter i mörkret i båset och stirrar tomt framför sig en och en halv timme före första nedsläpp.
Holtby.
Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att påstå att han är allra bäste målisen av de nu kvarvarande.
Motbud på den?
* * *
Precis som Taddson fyller Kevin Hayes år idag.
Min gissning är att de aldrig kommer att fira ihop – och då inte bara för att Hayes är sju år yngre än kommentatorsspårsprovokatören.
* * *
Bobby Ewing-frillan, Mike Babcock, har alltså fått tillåtelse av Red Wings att sondera marknaden.
Villkoret:
Den klubb som erbjuder coach-stjärnan en deal han accepterar innan kontraktet med Detroit går ut sista juni måste också ge upp ett draftval.
Det borde varken Maple Leafs, Flyers eller Sabres ha minsta problem med att göra.
Babs är på väg bort, det är helt klart – och nästa säsong har Zäta, Kronwall, Hästpolo och de andra en ny coach.
McLellan borde han heta.
* * *
Ja, vi är här nu då.
Vid slutet av det som kan vara säsongens sista intro från Madison Square Garden.
Ska det bli något mer finns det en sak herrarna i blå tröjor där nere på isen måste göra.
Rage, rage against the dying of the light…

MINNESOTA – CHICAGO 3-4 (Slut)
* * *
Ojvoj monumentale, vilket slut…
Men Wild är smoked.
Och Chicago Blackhawks är tillbaka i västra konferensfinalen – för tredje året i rad.
Det är det öde de övriga lagen i fantastiska Central Division tvingas leva med.
Hur mycket de än förstärker sina trupper, hur bra de än spelar, måste de förr eller senare ta sig förbi Chicago Blackhawks i playoff och det går bara inte, för den här upplagan av Chicago Blackhawks är för bra på slutspelshockey.
Som jag konstaterade redan häromdagen:
Enda chansen för Wild, Blues, Preds, Stars, Jets och Avalanche är att de, likt Kings i år, någon tycker det är så tråkigt med grundserielunk att de helt enkelt landar under strecket.
* * *
Och naturligtvis är det Kane som – efter formidabel framspelning av Yellbear – sätter den avgörande pucken.
Alltså, denne Sugar Kane…den ende superstjärnan som bara blir bättre och bättre ju mindre ytor han får, ju hårdare matcherna blir, ju mer som står på spel…
Han har förnamnet inristat i Conn Smythe Trophy igen.
* * *
Men, ha ha, hur sätter Toews pucken i stolpen när han har öppen kasse?
Tänk om det fått verklig betydelse…
* * *
Beklagar verkligen, MN Johan.
Detta skulle ju vara året.
Men Chicago…
* * *
Nu ska jag invänta telefonsamtal från Yellbear (som för egen del ska upp i karriärens femte konferensfinal), skriva, sova – och så upp och studsa för vad som mycket väl kan vara säsongens sista morgonvärmning på Garden.
Vi hörs därifrån när det börjar dra ihop sig.

MINNESOTA – CHICAGO 1-2 (Period 2)
* * *
Fy för satan.
Det ser inte verkligen inte skoj ut när Roszivals fotled går av.
För det är ju det den gör, eller hur?
Ohyggligt.
Well, det ger ju Wild en gyllene chans.
Hawks måste gå stenhårt med The Big Four i försvarslinjerna – och alternera med Kimmo då och då.
Det ska man egentligen inte orka i en så här stor match…
* * *
Den utlovade rapporten från MN Johan kom aldrig.
Jag gissar att han är så besviken – eller så skakande nervös – att han inte ens kan hålla i telefonen.
* * *
Med Rosie borta – och det såg ut som att säsongen var över där – lär Rundblad få knyta på sig skridskorna till första mötet med Anaheim.
Om det nu inte blir match i United Center till helgen…
Det klarar han fint.
* * *
Otroligt att det inte blir fler utvisningar i en så intensiv, fysisk och emotionell match.
Men skickliga spelare vet exakt var gränserna går.
* * *
PK Subban har inlett den psykologiska krigföringen nu – den han åtminstone till viss del knäckte Bruins med ifjol.
– Bishop har suttit på en hästsko i den här serien, men det var en enorm boost för oss att se honom bli utbytt, säger han.
Uh-uh.
Ekeliw skruvar obekvämt på sig…
* * *
Jo, men där dök ju MN Johan upp.
Tack för insatsen ändå, buddy!
* * *
Är första serien i andra omgången över om 20 effektiva minuter?
Vi vet om…ja, 20 effektiva minuter.

MINNESOTA – CHICAGO 0-1 (Period 1)
* * *
My goodness, vilken svacka Biffen plötsligt hamnade i efter en liten supé från Notaro.
Jag ligger i den berömda soffan och klarar bara med stor möda av att hålla ögonen öppna.
Men som tur är har vi vår vän MN Johan på plats i X:et och han har lovat komma med en utförlig rapport i kommentatorsspåret.
Håll koll där.
Jag får försöka örfila upp med ytterligare några koppar kaffe och återkommer i nästa paus.

TAMPA – MONTREAL 2-6 (Slut)
* * *
Kul för Lightning-fansen att ha köpt plåtar, till slutspelspriser, för att få se det där…
Men de kan ju glädja sig åt att det blir ny match i Amalie till veckan.
För visst.
Nu vinner Habs – med ny glöd i blicken – hemma i Bell Centre också.
Sen väntar måste-måste-måste-drama för Ekan i Game 6…
* * *
Nu slår vi över till Excel och vem visar sid vid micken där om inte gamla Doc.
My goodness!
Men det blir bra det med.

TAMPA – MONTREAL 1-5 (Period 2)
* * *
Snälla, Ekeliws pojkar…
Det är en sak att inte riktigt kunna matcha engagemanget hos en desperat motståndare i en match av detta slag – och en helt annan att kollapsa på det här helt bedrövliga sättet.
Detta kan definitivt få konsekvenser för fortsättningen.
* * *
Men hey, Julias pojkar…
Det är en sak att bita sig kvar i en serie med en seger i en så här match – och en helt annan att köra över den loja, slarviga, oengagerade motståndaren.
Detta kan definitivt få konsekvenser för fortsättningen…
* * *
Big Ben har stannat, om vi nu ska fullfölja metaforen med klockan i London.
Så där får man bara inte stå och göra bort sig som NHL-keeper.
* * *
Chall-Åsa, det är förstås lika trevligt att ha dig här – samtidigt som Julia.
The queens of kommentatorsspåret regerar.
* * *
Jag tycker det är dags att Jacob De La Rose får hänga en kasse i tredje.
Det har han gjort sig förtjänt av.
* * *
Man såg vi inte de här tendenserna hos Bolts även mot Red Wings?
De tar sig friheten att vara ojämna och göra enstaka plattmatcher.
Det är bristen på playoff-rutin, och avsaknaden av killer-instinkt, som skiner igenom, antar jag.
Å andra sidan har de hela tiden kommit tillbaka starkt efter den här sortens floppar.
En just nu tyst muttrande Ekeliw får hoppas på det.
* * *
Blir det grinigt nu?
En kan ju hoppas…

TAMPA – MONTREAL 0-2 (Period 1)
* * *
Det är ju bara att feja Katedralen fin igen.
Game 5 coming up om några dagar.
Habs spelar inte bara med en sammanbiten beslutsamhet och passion som Bolts inte alls matchar.
Det känns rent allmänt som att de är omöjliga att spela mot när de får tvåmålsledning.
Full revansch för fjolårsdebaclet blir det inte för Vigge & co.
* * *
Åhå, Markov av alla.
Sa vi inte just att han tappat det?
Nu spräcker han Bishops nolla – och enkelt ser det ut också.
* * *
Men det här händer ju så ofta lag i Bolts situation.
Det är väldigt lätt att säga, och förmodligen också intala sig själv, att man ska matcha desperationen hos laget som riskerar att få sin säsong avslutad, men det går inte.
* * *
Härligt, Julia.
Hoppas fler har träbenen påskruvade så de belönas för dina uppoffringar.
* * *
Däremot hade man ju trott, och kanske förväntat sig, att Big Ben skulle vara lika perfekt som sin namne i London.
Men plötsligt ser han åter så där svajig ut som i vissa matcherna av mot Detroit.
* * *
Den här soffan alltså…den håller numer så hög klass att jag tar den för given och aldrig ger den berömmet den förtjänar.
Som Tårtan visavi Henrik Lundqvist ungefär.
Men sedan den tog över från ursprungliga korresoffan för ett par år sedan har den gått från klarhet till klarhet och är nu given Hart-, Conn Smythe- och Jack Adams-vinnare varje säsong.
* * *
Oroligt i Örby nu.
En tredje raka seger tar man ju inte i Bell Centre, och sen är det absolut måste-match i Amalie på tisdag…
* * *
Titta, även här blir det dålig stämning på grund av Tre Kronor-ledningen…
Din invändning är noterad, John J.
Men häng inte upp dig på det nu – var ditt vanliga förträffliga jag och entertain us!
* * *
Paquette ser ut som en pensionär som får väskan ryckt på stan när Lars Eller rycker åt sig pucken av honom.
Inget vidare.
* * *
En ny kanna kaffe är precis brygd.
Lycka.

Åh, soffan.
Fina, fina korresoffan.
Den stora upplevelsen är ju såklart att vara ute i the playoff action och smaka på live-nerven, men nuförtiden känns det väldigt gott även att komma hem och klippa en slutspelskväll vid tv:n, i soffornas svar på Patrick Kane.
Det är väl åldern.
Men också känslan av mer överblick, att slippa oro över ackrediteringar och trilskande nät (ta i trä…) och det fina i att kunna ringa in en delivery-beställning från Notaro nere på hörnet.
Och så behöver en gammal idiot inte skämmas om han sätter på sig två olika skor…
Så:
Nu har vi en grym kväll afton ihop på det här sättet
* * *
Vi kan få vara med om något så unikt som två fullbordade sweeps i en och samma giv ikväll.
Bolts kan ju ta fjärde raka mot Habs hemma i Amalie Arena och Blackhawks likaså mot Wild i i Excel Energy Center.
Jag tror att Tampa klarar det, men att Wild tvingar fram en Game i United Center.
Just därför blir det förstås tvärtom.
Vad tror läsekretsen?
* * *
Jag fattar verkligen inte heller varför Pär Mårts helt utan anledning plötsligt går ut och kapar Hagelin.
Vad ska det vara bra för?
Underlättar det i relationen med NHL-proffsen, efter fiaskon som det med Bengan Hörnqvist?
Blir det lättare, tror man, att få hem Hagges gode vän Henrik Lundqvist då?
Så onödigt och dumt.
* * *
Om någon sagt…var jag nu på väg att skriva om Tampas läge inför fjärde fajten med Montreal.
Men någon sa ju, faktiskt.
Professor Hugosson – ni vet, Linus på Pro Hockey – tippade, djärvt och utmanande som det kändes då, att Bolts skulle svepa i den här serien.
Oerhört snyggt om han sätter den profetian ikväll.
* * *
Det var bara tre minuter kvar tills köket skulle stänga när jag, med nya dojor på fötterna, hastade in på Tha Hamilton igår kväll, men jag hann få in en crabcake-beställning.
Sedan satt jag och pratade med en bartender som visade sig vara från Boston och höll stenhårt på Bruins.
– PJ Axelsson är en av mina största favoriter genom alla tider, slog han fast.
Pebbens legend lever för evigt.
* * *
I någon mån är det förstås tur när man får in ett segermål som det Tyler Johnson frälste Bolts med i sista sekunden igår.
Men inte bara.
Det är aldrig frustrerade lag på nedgång, med hjärtat fullt av tvivel, som gör såna mål.
Det är lag som har självförtroende, swagger och rätt sorts vinnarattityd.
Som Tampa – och som Washington.
* * *
När vi spelade in podd för någon timme sedan – den finns ute nu, på sportbladet.se – hade Youngblood Ekan Tomas Vanek etta på listan över chokers i det pågående slutspelet.
Och ja, det börjar väl kännas som att den där bilden av allt skulle bli finemang bara han fick komma ”hem” till Minnesota börjat krackelera rätt ordentligt.
* * *
Julia, hedrar du oss med din närvaro i natt också – eller har du slutligen gett upp?
Det vore tråkigt, tycker jag.
* * *
Ekeliw försökte för övrigt låta avslappnad och lugn inför Tampa-matchen, men mig lurar han ju inte.
Han vill så oerhört gärna se en sweep – så att han kan terra kompisen Simmen när de ses i Dalarna till helgen.
Och jag kan förstå.
Simmen var inte vad man kallar en god vinnare när skon satt på andra foten för ett år sedan…
* * *
Blackhawks har fortfarande inte gjort några mål precis på slutsignalen, men de har ju allt det där som är så avgörande i slutspel, de också – och därtill ännu fler matchvinnare än Tampa.
Det är därför det här, förr eller senare, slutar med en ny heartbreak för Wild.
Dock:
De brukar, som det heter, maila in åtminstone en match per serie och jag har som sagt en känsla av att det här är den matchen.
* * *
Men först:
Till Tampa.
Må det smälla – hårt.

WASHINGTON – NY RANGERS 2-1 (Slut)
* * *
Farsan upp i dan, säger jag när ett häpnadsväckande berg av reportrar och fotografer till slut skingrats vid fantastiske tvåmålsskytten Burracudas plats i omklädningskabyssen.
– Nä, flinar han, så får du inte säga…
Jodå, på 80-talet såg jag pappa Robert göra ungefär likadant – gång på gång – i gamla Leksands Isstadion.
Stora mål i rätt lägen – utan åthävor och på ren instinkt.
Fast det är klart:
Det var inte Stanley Cup-slutspel, Henke Lundqvist stod inte i kassen och han löste inte upp miljoner knutar för ett lag som alltid brukade förlora den här sortens playoff-draman.
Så vi kan väl slå fast det då.
Junior är störst nu.
* * *
Galet att Tampa ”gör” en Washington och sätter 2-1-pucken samtidigt som slutsignalen går.
Men det verkar vara grejen här ute i öst.
Dom som verkligen spelar tills the fat lady sings vinner och går vidare…
* * *
Som Lundqvist konstaterar behöver Rangers inte sätta sig och tänka alltför länge på hur de ska göra nästa gång.
– Det finns inget att klura ut. Vi måste göra mål. Simple as that, säger han.
Japp – och samtidigt just så fruktansvärt svårt.
* * *
Trotzen har ju varit rätt barsk mot Burracuda under säsongen, men behandlingen verkar onekligen ha fått önskad effekt.
– I början hade han, som de flesta unga spelare, svårt att hantera att bli petad och gick och ”mopade” i omklädningsrummet. Men jag sa åt honom att jag inte tänkte ge honom chansen förrän jag fick se honom le igen. Nu ler han precis hela tiden, berättar halsmannen.
Mycket roligt.
* * *
Flyglarmet går över Manhattan för på fredag kväll kan President’s Trophy-säsongen vara över.
Jag tror att Rangers kanske kan ta den och tvinga fram en ny match här på söndag, men Caps kommer med all säkerhet att vinna serien.
Blåskjortorna har fjolåret att försöka hämta inspiration ur, även de låg de som bekant under med 3-1 inför Game 5 i andra omgången. Men den gången lade sig gud i – och Capitals modell 2015 är ett mycket, mycket bättre lag än Penguins modell 2014.
* * *
Nu tror jag att jag kanske ska gå och ta den öl Mickis Backlund rånade mig på igår kväll.
Jag måste bara först till hotellet och byta skor…
Vi hörs i korresoffan imorrn kväll igen.

Slut, Burakovsky knäcker Rangers med sina två kanonmål och Caps vinner med 2-1.
Mer sen.