Drakarnas kväll på Broadway

När det är som svårast.
När det gör som mest ont i hela kroppen – från fotsulorna till hjässan.
När pressen och kraven och förväntningarna blir så överväldigande att det knappt går att svälja.
När motvinden når orkanstyrka och blåser rakt framifrån, rätt i ansiktet.
Det är då det visar sig vad hockeyspelare är gjorda av, vad de har i sig, vilka de ÄR.
Vissa avslöjas som små i de definierande ögonblicken. De blir ängsliga och frustrerade och förlorar sin förmåga att göra skillnad.
Mänskligt, kan man absolut kalla det – men mänskligt duger inte i den sortens skärseld.
För de som fötts för att vinna förvandlas istället till drakar i samma stunder. De lyfter i motvinden, får övermänsklig kraft i vingarna och börjar spruta eld ur näsborrarna.
Eller som den klassiska amerikanska maximen lyder:
When the going gets tough, the tough gets going.
Vem som är vad, och hur många det finns av de man vill hålla i andan när åskan går, avgör ödet för hela lag ställda inför verkligt brutala prövningar.
Så nu, när den östra konferensfinalen i 2024 års Stanley Cup slutspel når sitt första verkliga Moment of Truth på Madison Square Garden, riktas New Yorks blickar mot en trio stjärnor som behöver vakna ur sin slummer och ta Katlas gestalt om Broadway Blueshirts ska ha en chans att tämja vildkatten från södra Florida:
Mika Zibanejad, Chris Kreider och Artemi Panarin.
Det är dags för dem att bekänna färg, lägga korten på bordet och visa världen att de är skapade för mer än vardagens begränsade glans.
Hittills i matchserien har Aleksander Barkov, Gustav Forsling och Aaron Ekblad ätit dem till lunch och vi förstår alla att det är ohyggligt svårt att vrida sig loss ur de skruvstäd sådana defensiva maestros nitar fast dem i, men de måste göra det ändå.
På något sätt.
Ovillkorligen.
Exakt hur vet förstås inte jag, jag är inget mer än ett storögt vittne – men jag utgår från att de senaste dygnen ägnat sig åt grundlig soul searching, försökt hitta själva essensen i sina existenser som hockeyspelare, sett varandra i ögonen, tagit i hand och bara bestämt sig för att de också är drakar som sträcker ut sina vingar över himlavalvet när det är svårt och jobbigt och gör ont.
I så fall, om dessa Manhattans Bröderna Lejonhjärta börjar flyga högre än de någonsin gjort tidigare, kan det här bli den typ av kväll New York aldrig glömmer.
Om inte är risken stor att vi ser sista hockeymatchen på Garden för säsongen.
Hårda bud?
Otroligt hårda, men som sagt – det är då verkliga vinnarna står för sina allra, allra största prestationer.
Så Mika, Chris, Artemi:

Scenen är er…
• • •
Själv är jag verkligen ingen drake, bara en luggsliten bofink, och gångjärnen har börjat gnissla – de fysiska såväl som de mentala.
Insikten att vi återigen ska ut och flyga imorrn, och sedan göra det igen på söndag, skickar en rännil av ilande olust genom mellangärdet med jämna mellanrum.
Then again:
Ikväll och på lördag och – kanske – på måndag kommer jag få känna det jag alltid känner precis innan verkligt stora slutspelsmatcher börjar och ingen känsla i universum är mer berusande.
Så utan tvekan: It’s worth it – som inget annat jag känner till är worth it.
• • •
Det står, som bekant, 2-2 i matchserien, så inget avgörs definitivt i denna femte rond.
Men som coach Maurice konstaterar under ännu en av sina enmansshower till presskonferenser:
– Om 48 kommer det ena av de här fantastiska lagen spela en elimination-match. Därför kommer desperationen gå genom taket ikväll. Game 5, 6 7…oh. Det är allvar nu.
Indeed.
Vi befinner oss i The Purgatory – vestibulen utanför helvetet – och ingen nåd finns att få längre.
• • •
Det är inte bara jag och de som mailar mig som vill se mer av Bröderna Lejonhjärta i fortsättningen.
På ettan i NY Post idag har de arrangerat så en Rangers-supporter står böjd över en stjärnkikare och spanar efter Zibanejad, Kreider och Panarin.

Aj…
”Men har Mika psyket som behövs nu”, frågar de som mailar.
Ja, det tror jag ändå.
Han är en mycket vänlig och mjuk och eftertänksam man, men hockeyspelare kommer inte så långt som han gjort utan en vild eld i bröstet och den har vällt ut genom systemet förr – som i JVM-finalen 2012, till exempel.
Nu är dock tiden att visa att den fortfarande pyr med full kraft.
• • •
Eventuella resor till Dallas framöver ser ut att kunna bli…intressanta.
De har ”severe thunderstorms”, tornados och röda varningar i Texas-metropolen vareviga dag och de kollegor som just nu försöker ta sig dit från Edmonton sitter åter utspridda på flygplatser över hela kontinenten och väntar på att försenade flighter ska ställas in.
Det är nästan så en flygrädd börjar hålla på Oilers bara därför…
• • •
Apropå NY Post såg ettan ut så här för exakt tio år sedan idag (blir jag påmind om av Facebook)

Det var då Dominic Moore gjorde enda målet i Game 6 i 2014 års conf-drama på Garden och skickade Henke Lundqvist & co till Stanley Cup-final.
Ett jubileum värt att fira för Rangers, kan man tycka.
• • •
Tingsryds man i Stanley Cup-slutspelet såg jag aldrig till under vistelsen i Florida, så jag har inte hunnit fråga om hur det gick till när han räddade givet baklängesmål i Game 2 med…ja, röven.
Nu möter han upp efter morgonskejten och förklarar att det var tack vare frossandet på dopparedan i december han lyckades med den bedriften.
– Jag kände väl att jag kom lite på mellanhand i den situationen, så jag fick sätta ut rumpan. Det var tur att man käkade lite skinka i julas, säger han med ett brett leende.
Haha , det är ju hela slutspelets kommentar – efter ”Stop fucking crying, bro” och Tkachuks Kreider-dräpare om munskyddet.
• • •
Det var också i sjätte konferensfinalen 29 maj King Henrik gjorde NHL-karriärens mest klassiska räddning.

Storken behöver förmodligen utföra akrobatiska konstnummer på samma nivå om Reino Reinhart och Barky och Vera Från Hagen och Chucky ska kunna hindras från att smacka in fler puckar.
• • •
Om det nu är så att det räcker med att äta mycket julskinka och därigenom få ett stort arsel skulle även jag kunna bidra i mäktiga slutspelsdraman.
Fast jag misstänker att det behövs fler kvalifikationer än så för att Paul Maurice ska tacka ja till mitt erbjudande.
• • •
Rangers ändrar i laguppställningen igen, att döma av rapporterna från deras skate uppe i Tarrytown-skogen.
Chytil knös in i Mika-kedjan igen – och gamlingen Wheeler petas direkt efter sin comeback.
Detta dribblande med manskapet är antagligen nödvändigt, men det genererar inte direkt a ton of tillförsikt.
• • •
När jag under eftermiddagen kommer in på den stora herrmuggen utanför pressrummet för att knyta på mig slipsen sitter en ordningsvakt – tidig på jobbet, vad jag förstår – i ett av båsen och spelar upp gamla Donald Trump-tal på hög volym.
För sig själv.
Oaktat vad man tycker om den beramade ex-presidenten är det nåt creepy över den fikapaus-sysslan, det känns som att han planerar någon form av manifestation och jag lyckas få till en anständig knut först efter tre försök.
• • •
Nu är finalschemat helt spikat – oavsett vad som händer i de två konferensfinalerna.
Så här blir det.

Game 1: Lördag 8 juni
Game 2: Måndag 10 juni
Game 3: Torsdag 13 juni
Game 4: Lördag 15 juni
Game 5: Tisdag 18 juni
Game 6: Fredag 21 juni
Game 7: Måndag 24 juni

Samtliga matcher börjar 02.00 amerikansk östkusttid – alltså 02.00 i Sverige.
Och blir det sju matcher får jag fira min födelsedag on the road igen…
• • •
Jo, jag noterar att vänliga själar manar mig att ta sovmorgon och skippa katternas förmiddagslek på Garden.
Det hade kanske varit klokt och mer i linje med Doctor S rekommendationer, men under en konferensfinal…man får inte rätt feeling i sitt redan upphetsade blod om man inte är på plats redan under förberedelserna.
Så jag sitter på läktarna och ser när gästerna från solen genomför ett högljutt – det slås mycket med klubbor i sarg – och intensivt pass.

• • •
Nu var det på tok för länge sedan ni fick en uppdaterad version av svenska poängligan att begrunda – så här kommer den.

SVENSKA POÄNGLIGAN I STANLEY CUP-SLUTSPELET

1. Mika Zibanejad, NY Rangers – 14 poäng (3+11)
2. Elias Lindholm, Vancouver Canucks – 10 poäng (5+5)*
3. Gustav Forsling, Florida Panthers – 10 poäng (3+7)
4. Mattias Ekholm, Edmonton Oilers – 7 poäng (4+3)

5. Victor Hedman, Tampa Bay Lightning – 7 poäng (1+6)*

Elias Pettersson, Vancouver Canucks – 7 poäng (1+6)*
7. Filip Forsberg, Nashville Predators – 6 poäng (2+4)*
8. Adrian Kempe, LA Kings – 5 poäng (4+1)*
9. Mattias Janmark, Edmonton Oilers – 4 poäng (2+2)
10. Gustav Nyquist, Nashville Predators – 4 poäng (1+3)*
11 . Hampus Lindholm, Boston Bruins – 4 poäng (1+3)*
Oliver Ekman-Larsson, Florida Panthers – 4 poäng (1+3)
13. William Nylander, Toronto Maple Leafs – 3 poäng (3+0)*
14. Viktor Arvidsson, LA Kings – 3 poäng (0+3)*
Erik Gustafsson, NY Rangers – 3 poäng (0+3)
16. Pierre Engvall, NY Islanders – 2 poäng (1+1)*
Nils Höglander, Vancouver Canucks – 2 poäng (1+1)*
Alex Wennberg, NY Rangers – 2 poäng (1+1)
19. William Karlsson, Vegas Golden Knights – 2 poäng (0+2)*
20. David Gustafsson, Winnipeg Jets – 1 poäng (1+0)*
21. Jesper Boqvist, Boston Bruins – 1 poäng (0+1)*
Kevin Stenlund, Florida Panthers – 1 poäng (0+1)
Andreas Englund, LA Kings – 1 poäng (0+1)*
Timothy Liljegren, Toronto Maple Leafs – 1 poäng (0+1)*
Nils Lundkvist, Dallas Stars – 1 poäng (0+1)
*Utslagen
Mika får verkligen trycka till på pedalerna, annars har Fiskaren från Östergötland snart kommit ikapp.
• • •
Oj, nu när juryn nere på södra Manhattan funnit The Donald ”guilty” på samtliga 34 åtalspunkter gissar jag att det är bäst att hålla sig från ordningsvakten med ljudupptagningarna i mobilen.
Det kan, misstänker jag, överhuvudtaget bli en aningen stökig kväll i Förenta Staterna…
• • •
Vera Från Hagen får en puck i ansiktet under morgonskejten och hastar blödande av isen.
– Men det är ingen fara med honom. Ett par stygn var allt som behövdes, meddelar Maurice.
Imponerande med tanke på att han är byggd som, och har framtoningen hos, en revisor.
Det är inte jag som säger det, det är Maurice himself. Han menar att Vera inte har muskler som en normal hockeyspelare, framförallt inte kring vaderna.
Hockey kan han dock spela, revisorn – och göra mål.
• • •
Storfinken, ni vet storebror Ola, tror att Rangers förlorar ikväll.
– Men sen vinner de två raka, messar han.
Det är en originell ”take”.
Själv tror jag att de är smoked om de förlorar ikväll – och om de vinner tror jag ännu mer på en Game 7 på måndag.
Fast ni ska förmodligen lyssna på Ola, under de snart 57 år vi kamperat ihop är det i princip alltid han som haft rätt.
• • •
NY Post har till och med skickat hit allmänne sportkrönikören Mike Vaccaro ikväll.
Han skriver vanligtvis – helt briljant – om basket och baseboll och amerikansk fotboll och golf, men för tillfället regerar hockey i världens huvudstad, så the big guns laddas även i media.
Att han överhuvudtaget kan ta sig hit – och göra mig starstruck; jag råkar vara stort fan – är ett under ty förra året tvingades han amputera ena benet.
Läs denna otroliga, inspirerande story om hans väg tillbaka, ifall ni inte gjort det.
• • •
Steve Kozari och Dan O’Rourke dömer Game 5 och det här kanske jag kommer få äta upp, men det gläder mig för av de kvarvarande zebrorna är de bäst.
• • •
Bjurfinkens outfit ikväll består av lila skjorta och svart i övrigt.

Så får man hockeygudarna att servera oförglömliga ögonblick.
• • •
Det verkar vara illa ställt med Chris Tanev och jag säger det igen: Om han inte kan spela mer ökar Oilers chanser att avancera ganska avsevärt.
• • •
Någon Mattias Ekholm är han ju inte, men OEL har sett till att odla ett slutspelsskägg han borde vara nöjd med.
– Nja, ler han, nöjd vet jag inte om man kan säga att jag är. Men det börjar i alla fall bli långt.
• • •
Sam Rosen är tillbaka i radiohytten också, efter sin lilla health scare.
Prisa Gud – och leta rätt på MSG:s radiosändning på nätet, så ni slipper ESPN:s zombie-show.
• • •
Svenska målskyttar ikväll: Mika (vi får väl önska honom det när New York-pressen letar efter honom med stjärnkikare…) och OEL.
• • •
Det är torsdag kväll och hyggligt svalt där ute och Gris-Olle har laddat sedan tidiga eftermiddagen, så yeah:
Ett herrans råmande liv kommer det bli under största matchen på Garden på två år.
• • •
Kvällens låt: Simon & Garfunkel – The Only Living Boy in New York.
• • •
En och en halv timme innan puckdrop står Matthew Tkachuk i båset, i träningskläder, och bara stirrar på isen.
Som om han visualiserar vad som ska komma hända i manegen under kvällen.
Det ser mäktigt ut.
• • •
En debatt, anförd av den gode Pierre LeBrun, rasar om att grundserien borde starta i september och slutspelet avslutas betydligt tidigare.
31 maj, vill han se som sista tänkbara datum för en final.
Inte mig emot
Tänk om det var imorrn bucklan, som allra senast, delades ut – och sedan låg hela sommaren öppen.
Make it happen, Gary och fisiga TV-bolag.
• • •
Nåt riktigt nasty händer ikväll, det känner jag på mig.
• • •
Tänk bara hur många fler som med tidigarelagt Stanley Cup-rally som skulle få frågan ”Du, VM, har du hunnit tänka på det?”…
• • •
OK, här har vi det.
Vägskälet i den östra konferensfinalen 2024.
Den som vinner ikväll skaffar sig slagläge och har ena foten inne i Stanley Cup-slutspelet.
Det är så stort att jag knappt kan sitta still.
Låt drakarna spruta sin eld.

Det man måste offra vid Lord Stanleys altare, del 4 – The End

EDMONTON – DALLAS 5-2 (Slut)
• • •
Alright, alright, det är bara att erkänna – jag slocknade i korresoffan i tredje perioden.
Oförlåtligt, men inte oförklarligt efter dessa långa och intensiva dygn – komplett med flygresor hit och dit.
Sorry…
• • •
Så bägge konferensfinalerna kommer pågå i minst sex akter – och KAN komma att kulminera i Game 7-extas.
Det vore inte mer än rätt när fyra så lysande lag tagit sig fram till himlens portar – och det vore också helt fantastiskt.
• • •
Ingen ska tro att jag trynade bort hela kvällen, tvärtom vaknade jag strax efter slutsignalen och har alldeles strax en färsk intervju med målskytten The Janitor ute på sportbladet.se.
Check it out.
Nu ska jag försöka sova ytterligare några timmar och sedan har vi nytt high drama on the high sea på Garden.
Närvaro vid lägerelden är då obligatorisk.

Det man måste offra vid Lord Stanleys altare, del 3

EDMONTON – DALLAS 4-2 (Period 2)
• • •
Jahaja.
Nu får man ändå säga att det slår gnistor om Oilers – och att till och med Skinner står för en del inspirerade insatser.
Frågan är bara, som vanligt:

Kan de upprätthålla denna intensitet i ytterligare en period? Eller känner de, på typiskt hippie-vis, att det är lugnt nu och att de inte behöver ta i lika mycket sista 20?
Det FÅR inte hända igen.
Då är de smoked.
• • •
The Janitor – Jana från Danderyd – slår till mot sitt gamla lag, shorthanded och allt.
Det kan inte kännas helt dumt.
Med den cannolin avancerar han också från trettonde till nionde plats i blågula poängligan.
Värt ett litet tjut i Danderyd-morgonen bara det, kan man tycka.
• • •
Om Chris Tanev är allvarligt skadad kan det bli jobbigt för Stars.
Men vad fan, in med Prins Nils!
• • •
Nu är jag, får jag erkänna, rätt detroniserad.
Det tär på en gammal man, konferensfinal-rallyt – och det ilar till av stress i magen när jag mitt i andraperioden får mail om att Panthers inställer sig för skate på Garden vid 11.30 imorrn.
Men vi håller ut i en period till och tar detta i hamn.

Det man måste offra vid Lord Stanleys altare, del 2

EDMONTON – DALLAS 2-2 (Period 1)
• • •
Alltså, tyvärr.
Hela det inledande resonemanget faller för att en person på isen inte håller NHL-klass.
Så länge Stuart Skinner står i Oilers kasse spelar det ingen roll om McDavid och alla andra offrar tarmarna på det där altaret.
Stars kommer vinna i alla fall – för att det är så lätt för dem att göra mål.
Det är, I’m sorry to say, patetiskt.
• • •
Jo, jag ser att Oilers slår tillbaka och att Stars för en gång skull blir lite för avslappnade när de tar så enkel ledning, men jag lovar:
Skinner kommer hjälpa gästerna till seger.
• • •
I ett DM till betting-ikonen Plusset i eftermiddags lovade jag att Wyatt Johnston skulle göra två mål i den här matchen och Stångkorven ett.
Two out of three är hemma.
Ni som inte tror mig kan ju kolla med Herr P, så får ni höra.
• • •
Det är inte som att Eddie Olczyk låter ledsen över att Edmonton kommer tillbaka, om man säger så.
• • •
Ingen annan än grånande general managern Ken Holland rår för att det känns olustigt för Oilers-fansen TROTS att deras hjältar kommer tillbaka från 0-2-underläge.
Det är hans ansvar att världens bästa inte har en mer anständig målvakt bakom sig.
Tänk om Storken stod i det där laget…
• • •
Men det är ändå en lycka att TNT sänder den här serien och att jag slipper ESPN resten av säsongen, eftersom jag kommer vara på plats och följa the action live varje gång de släpper loss sina dönickar i tv.
• • •
VAR är Zydden?
• • •
NU blixtrar det så det jag nästan får ta på mig solbrillorna hemma i holken.
Vi tackar ödmjukast för att det inte var likadant för ett par timmar sen, när flight DL 2497 kom in för landning…

Det man måste offra vid Lord Stanleys altare

Inte ens nu – djupt inne i konferensfinalen, ett steg från paradiset – verkar alla förstå vad som krävs för att de ska få uppleva det de drömt om så intensivt, längtat efter så länge och offrat så mycket för.
De tror, ser det ut som, att det räcker att ge allt och spela som bäst då och då, i en period eller bara i särskilt utvalda byten.
Det gäller framförallt – eller snarare enbart – New York Rangers och Edmonton Oilers.
Ja, de har väldigt svåra motståndare – större, starkare, elakare, lömskare – men det är ingen ursäkt för de dramatiska dippar i inställning, skärpa och villighet att uthärda smärta och tynande krafter vi bevittnat under de pågående konferensfinalerna.
Man måste prestera på hundra procent av sin förmåga precis hela tiden i det här läget, anstränga sig till det yttersta varje gång man har skenorna i isen, vara hundraprocentigt koncentrerad varenda sekund och aldrig bry sig om att man har ont, är utmattad eller känner sig orättvist behandlad av högre makter.
Att den insikten tycks sitta djupare rotad hos Stars och Panthers beror kanske på de att de faktiskt spelat finaler i närtid – och förlorat dem.
Om inte förr fattade de – Stars i bubblan 2020, Panthers ifjol – då att man aldrig når bergets gloriösa topp om man tror att insatser som ens är avlägset besläktade med de som duger under den fjösiga serielunken duger också när slutspelets skärseld börjar bränna i köttet.
Det kostar inte bara mycket att ta sig dit – det kostar allt.
För Oilers är det nu helt centralt – ja, livsavgörande – att denna ofrånkomliga sanning blir själva ledstjärnan de följer genom onsdagskvällen.
De måste samla sig till 60 minuter av den typ av drömhockey de spelade under de inledande 20 i förrgår.
Om inte är äventyret i praktiken över och ännu en möjlighet för världens bäste spelare att få uppträda på den största scenen vaskad.
Kanske kan Wayne Gretzky, vars hjärta av naturliga skäl klappar för Alberta-klubben, ringa och ännu en gång återge den klassiska historien om vad han såg i Nassau Coliseum på Long Island sjuttonde maj 1983.
Ni kan den, utgår jag från?
Om inte:
New York Islanders hade just bärgat sin fjärde raka titel genom att fullborda en sweep mot up and coming Oilers i sin redan då gistna lada på Hempstead Turnpike och på vägen ut från arenan passerade The Great One hemmalagets omklädningsrum och förväntade sig att få se extatiskt firande och Tomas Jonsson dränkt i champagne.
Men istället möttes han av en scen i tv-serien ”M.A.S.H”.

De nyblivna mästarna satt och låg huller om buller och fick sår omlagda, brutna fingrar lindade och nålar stuckna i armarna för näring.
Exakt då förstod han vad som krävs för att vinna – och året därpå fick han dricka bubbel ur bucklan för första gången.
Så – 2024 års version av Edmonton Oilers: Scenen är er. Visa att ni fattar.
• • •
Matthew Tkachuk vs Chris Kreider – 10-0!
Visst, Kreider lyckades slänga upp Chuckies omtalade munskydd på läktaren i Amerante igår, men Floridas spirituella ledare gick för the kill när han fick chansen att kommentera händelsen vid en presskonferens innan flygningen till NYC i morse.
– Jag sa åt honom att det var hans bästa ”play” på hela matchen.
Haha – BOOM!
Värst av allt:
Det var ju sant…
• • •
Närkingar ska man passa sig för, varnade alltid min mormor, 104 när hon lämnade jordelivet och glasklar i skallen till de sista veckorna.
De är, hävdade hon bestämt, elaka.
Så det kan verkligen inte skada att Vitlöken trycker in Philip Broberg från Örebro – the mothership of the elaka, Hjalmar Söderberg Central – i Oilers uppställning ikväll.
Akta er, Texaner.
• • •
Lejonparten av det här introt komponeras alltså i luften, på väg mellan Fort Lauderdale och LaGuardia, och jag skulle vilja påstå att jag är lite heroisk som sitter här och knattrar på tangenterna nånstans i höjd med Virginia fast det tidvis skakar som i en Stooges-låt.
Men det är nog bara att vänja sig.
Nu flyger jag i denna riktning, får vara hemma under några korta timmar och studsar sedan tillbaka till södra Florida på fredag. För att därefter flyga till New York igen på söndag.
Att bevaka slutklämmen av en Stanley Cup-serie är ingenting för morsgrisar.
• • •
Svenska målskyttar ikväll: Philip Broberg. Närkingen…
• • •
Alright, nu sitter jag i korresoffan igen – äntligen.
Let’s go, detta blir säkerligen en kväll att minnas.

Heaven on Earth, del 6 – The End

FLORIDA – NY RANGERS 3-2 (Slut, OT1)
• • •
Coldplay kan inte längre höras någonstans i södra Florida.
Istället är det Belinda Carlisles ”Heaven on Earth” som dånar i Panthers omklädningsrum efter Sam Reinharts avgörande.
Såklart.
Ett bättre soundtrack går inte att tänka sig när man gjort sitt allra bästa – och fått belöningen man längtat efter.
Då är himlen verkligen en plats på jorden.
– Ja, efter två tuffa förluster kändes det extremt skönt att se den pucken gå in, säger den lättade fiskaren från Östergötland när vi träffar honom i den rusiga kabyssen.
Sen överröstas han ånyo av den förra Go Go’s-sångerskan, pluggad på högsta volym i det privata utrymmet vägg i vägg:

Ooh, baby, do you know what that’s worth?
Ooh, Heaven is a place on Earth
They say in Heaven, love comes first
We’ll make Heaven a place on Earth
Ooh, Heaven is a place on Earth

• • •
I motståndarlägret, framförallt bland fansen, fortsätter tugget om domsluten.
Mika borde fått en utvisning med sig i slutet av tredje och det borde blivit straff istället för utvisning när Wheeler rev ner Barkov och livet är för grymt och bla bla bla.
Minns bloggens gamla käpphäst:
Hakar man upp sig på slikt, och börjar fokusera på saker det inte finns någon som helst möjlighet att påverka, är man doomed.
I långa loppet kommer det jämna ut sig – framförallt på hemmaplan.
Istället borde Rangers fundera på varför de återigen hamnade på hälarna efter den utsökta förstaperioden och började begå så många individuella misstag.
• • •
För fem-sex år sedan hade scener som de som utbryter när Reinhart piskar in 3-2-pucken varit omöjliga att föreställa sig i denna hall.
Då var det så tomt på läktarna, och så sömnig stämning, att extasen i samband med ett sudden-mål i en konferensfinal…ah, den fanns inte i sinnevärlden.
Nu känns det som att solen exploderar i ansiktet.
Otroligt.
• • •
Det var verkligen inte Mikas kväll, detta.
Han sköt utanför när han hade den gyllene chansen i slutet av tredje – och han stod för det förödande pucktappet i mittzonen som ledde till att Wheeler tvingades vräka omkull Barkov.
– Jag borde tagit ett annat beslut än det tag jag tog i det läget, men det är inte mycket jag kan göra åt det nu, suckar han.
Nä.
Det är bara att ta revansch i The Woooorl’s Most Famous Arena på torsdag.
• • •
Nu bär det av hem till New York igen – och sedan tillbaka till FLL efter en utmattande kort turnaround.
Vem kommer ha ledningen då, när vi ser elimination-matchen i Amerant Bank Arens på lördag?
Well, jag har mina misstankar…
• • •
Imorrn kväll är planen att jag ska sitta i korresoffan när Game 4 i den västra duellen detonerar, men vi får se hur det blir med åska och eventuella förseningar till LaGuardia.
You’ll be updated, det lovar jag.
Tills dess tycker jag ni alla kan ta och följa Panthers exempel och vräka igång ”Heaven on Earth” på högsta volym.

Lights will guide you home, del 4

FLORIDA – NY RANGERS 2-2 (Period 3, OT väntar)
• • •
Tammefan.
Det blir skräckfyllt sudden death-drama igen.
Och inte heller den här gången BORDE det bli det.
Katterna trycker på oavbrutet, Rangers förlorar alla puckdueller och får bara vid några få tillfällen ut pucken ur egen zon.
Men Chris Martin tar ton i fukten ännu en gång…
• • •
Mika har den gyllene chansen att göra ett av sitt livs mål – i princip lika stort som det i JVM back in the day.
Men massörerna har inte hunnit till CVS och skaffat serum ännu…
• • •
I Rangers-lägret är ilskan stor över uteblivna utvisningar precis i slutet.
Well, i grundserien – eller rentav för en period sedan – hade de fått dem.
Men zebrorna törs inte nu.
• • •
Den här gången KAN väl inte Rangers vinna på detta sätt?
Det skulle vara…bisarrt.
Men jag säger ingenting.
Hjältar:

Lundell eller Mika, bara för sakens skull.

P.S Jag kommer rusa direkt det är klart, så resultatet kommer tills vidare bara i spåret.

Lights will guide you home, del 3

FLORIDA – NY RANGERS 2-1 (Period 2)
• • •
Coldplay har tystnat i Sunrise.
För precis som väntat blåser den vådliga Florida-stormen upp i mittperioden istället.
Katterna river med betydligt mer skärpa och fokus redan från start – och sedan bara ökar de trycket.
Det ser långa stunder ut som i tredjeperioden för ett par dygn sedan, för Rangers klarar inte alls av att stå upp som första 20 och börjar slå ifrån sig – ofta utan att komma ur egen zon.
Till slut stressas de till utvisningar också, inklusive en för en lök över plexit, och då hugger kissen – en gång och sedan en gång till.
• • •
Första halvan är det dock The Storken Show nere i södra målgården.
Han radar upp en sådan kavalkad av av klassräddningar att man nästan får Neo-i-Matrix-känsla.
Men i de där PP-sekvenserna blir pressen för överväldigande och därmed återfår han sin mänskliga skepnad igen.
• • •
Det är ingen dålig killerinstinkt Vera Från Hagen visar när han krigar in 2-1-målet – med vad som får betraktas som en närmast argsint volley.
• • •
Även Rangers PP återfår sin högst mänskliga skepnad i denna period.
• • •
Basketramsan DE-FENSE har jag alltid sett som en styggelse i hockey.
Den hör inte hemma i islador och låter bara fånig.
• • •
Matthew Tkachuk och Sam Bennett var riktigt förträffliga i den här perioden, tyckte jag.
Håller svenska katten Karlsson med?
• • •
REM-PE-ramsan hörs även här i de ångande träsken.
Förbluffande.
För bara några månader sedan visste ingen vem han var överhuvudtaget.
• • •
Kulikovan koko har man inte sett mycket av ikväll.
• • •
De har ingen korv idag, men väl en bakelse doktorn skulle örfila upp mig om han såg att jag tryckte i mig.
Å andra sidan förespråkar han inte direkt grillade med bröd heller.
• • •
Om Fiskaren från Linköping säkrar ytterligare en poäng passerar han Elias Lindholm och går upp på andraplats i svenska poängligan.
Sedan är det inte så jättelångt upp till Mika…
• • •
Det ska åska i New York imorrn, så givetvis – jag har redan börjat skruva på mig inför flygresan norröver och pratar turbulens med Sombrero-Johan under spelavbrotten.
• • •
Det skulle inte vara tråkigt att få sitta med i Rangers omklädningsrum och höra vad Lavy säger nu.
Han måste komma upp med nåt som vrider till matchbilden ordentligt, annars kommer matchserien definitivt vara kvitterad inför fredagens urladdning på Garden.
• • •
Själv ska jag nu ta en snus och vara tyst en stund.

Lights will guide you home, del 2

FLORIDA – NY RANGERS 0-1 (Period 1)
• • •
Det var ju katten också.
Eller – det var vad det inte var.
Vi räknar alla med att hemmalaget ska inleda med en monster-forcering som får sanden att spruta i kattlådan, men riktigt så kan man inte att beskriva skeendet.
Jo, de har några byten när de låter lite Florida-åska gå, men den förväntade superstormen kommer aldrig svepande genom ladan.
Det beror nog i viss mån på att solens bröder inte riktigt lyckas skruva upp den intensitet de önskar, men första hand är det gästerna som inte låter dem göra som de tänkt sig.
Rangers står för sin klart bästa period i hela serien och förtjänar den ledning de skaffar sig.
• • •
– Rangers powerplay är inget att skriva några serenader om, säger jag till Sombrero-Johan på stolen intill när Lundell sitter i snickarboa för sin high-sticking och Johan nickar eftertänksamt, som om jag bidragit med kvällens djupsinnighet.
Ögonblicket senare smaskar Trocheck in 1-0.
Tjena mors.
• • •
Om nu Storken njuter när puckarna viner runt öronen på honom får han sitt lystmäte inledningen av öppningsperioden, framförallt när katterna får sitt första PP.
Men han är med och ser verkligen ut att ha kul.
Vi tryckte nog inte tillräckligt på det i introt, men han börjar verkligen bli Conn Smyth-aktig.
.• • •
Trouba och Rodrigues – kompisar från förr – utbyter förstås artigheter så fort de ses i en sargduell.
Fraser som ”elbow” och ”diving” ingår i konversationen, gissar jag.
• • •
Rangers-fansen tycker både att domarna dömer på grundserievis när de tar ut Erkan – och att Luostarinen ”förstärker” när han kastar sig.
Stop crying, bro: Om de nu är bra på att få med sig domslut får man väl vara lite mindre vårdslös, eh.
• • •
Femtonde februari bröt Blake Wheeler benet i en riktigt rälig olycka på Garden.
Nu, i den fjärde konferensfinalen mot Florida, gör det 37-åriga lejonet comeback.
Det är lite som att rulla ut en väl insutten SUV till F1-loppet på Miami International Autodrome. Skön att köra, men…
• • •
Mikas är SÅ ormbiten att läkarna snart får åka till apoteket och fråga efter serum.
Sånt torde finnas här i Florida, väl?
• • •
Återigen är det packat med Rangers-fans i Amerante-ladan – och framförallt är de synliga när de samlas i bortalagets kurva under matchvärmningen.
Det måste kännas i hjärtat att dundra ut i fiendeland och möta den synen.
• • •
De gör redan reklam för Game 6 på lördag på Amerante-jumbotronen.
Är inte det att, you know, jinxa?
• • •
De serverar vurre med bröd på pressläktaren och nu ska jag gå och trycka i mig en sån – och diskutera med någon hur länge det tar innan katterna blir riktigt desperata.

Sida 8 av 1355