WASHINGTON – NY RANGERS 1-1 (Period 2)
* * *
Burracuda?
Snarare Pirayan!
Jag vet inte om det bara en myt, men det sägs ju att hungriga pirayor kan sluka en hel ko på några sekunder om man sänker ner den i rätt sorts sydamerikanskt vattendrag och just så känns det att Washingtons egen skånska rovfisk gör med det övertag Rangers skaffat sig med sitt ledningsmål när han tar pucken ute vid sargen, vräker sig in i slottet, väntar och väntar och väntar och snärtar in kvitteringen i exakt rätt ögonblick.
Han bara slukar övertaget. I ett nafs.
Stort.
* * *
Lättnaden i Rangers-lägret när de skruvat ena byxbenet så många varv att bara ett tunt snöre återstår (ja, jag är lite förtjust i den här liknelsen…är det ingen i läsekretsen som vridit ur ett par jeans innan de hängts in i torkskåpet?) och Brassard till slut får fram en liten droppe är så total att den känns ända upp i taket
Det är rätt snyggt också, när St Louis lättar fram pucken och den enda blåskjorta som gjort mål sedan Råttan Edberg spelade i Caps (lätt överdrift, men ändå…) stoppar upp den i nättaket.
* * *
Kedjan med Brouwer, Burracuda och Beagle har också, precis som senast, ett par såna grymma urladdningar till byten när det känns som att de spränger hela hallen, och sitt lag, fullt med energi.
Fina krigare.
* * *
Eric, vad gäller Capstronauten är det nog så att han blev kallad till Cape Canaveral för några år sedan, NASA:s hgkvarter ligger ju där, bara några timmars bilväg från Tampa, och nu har han helt enkelt börjat gå på slutspelshockey i Amalie Arena.
* * *
Jag har två scratchade Capitals-spelare på sätena intill mig den här perren.
Den ene har ett namn som rimmar på Ler (fast det gör han verkligen inte, han har gameface på pressläktaren också) och den andre kan få en att tänka på cafe Latte.
De dricker vatten och jublar euforiskt när unge landsmannen Burra sätter kvitteringen.
* * *
Moores agerande när han blir utvisad är mycket dumt och orutinerat, tycker jag vi kan vara överens om
* * *
Lite Rangers-fans verkar det ändå vara här.
Precis i början av den här pausen blir det i alla fall ett satans liv i kurvan bortanför pressläktaren.
Nån har sagt nåt, nån annan har svarat och plötsligt är det ölmuggar som flyger och ramsor om ”assholes” och what not.
Hockeypubliken…
* * *
Vad som än händer kan Badtofflan trösta sig med att han är nominerad för en Jack Adams.
Han, Lavoliette och Hartley fick beskedet idag.
Fine, men jag tycker nog Maurice i Winnipeg borde ingå i den skaran också.
* * *
Snacka om stor och viktig tredjeperre här nu.
Jag ska vika strumpor tills den börjar.

WASHINGTON – NY RANGERS 0-0 (Period 1)
* * *
Rangers vrider och vrider och vrider på de där nytvättade jeansen, så knogarna vitnar.
Men det kommer inte en endaste droppe ur det fuktiga tyget.
Kort sagt:
De kan inte göra mål.
Det har gått fyra perioder sedan de senast scorade på Holtby – och trots att de spelar bra även i denna förstaperiod, tidvis leder skotten med 10-2 och faktiskt fått in den efterfrågade trafiken framför målgården känns det inte som de är riktigt nära en endaste gång.
Capitals är alltjämt helt iskalla i sin massiva defensiv, begår inga misstag – och längst bak står Holtby lugn som en hel årskonsumtion Sobril.
De kan nog börja kolla om flyglarmet över Manhattan funkar.
* * *
Det är, om möjligt, ännu högre volym i Domusbunkern i kväll.
De värsta gemensamma attackerna träffar verkligen som tryckvågor i bröstkorgen – och hörselsnäckorna känner sig som puckar Alex Ovetjkin skjutit slagskott med.
* * *
Asta Kask Fast är i och för sig inte långt ifrån att få träff på volley i en av de tokhetsiga situationerna, men nej – de tränade inte baseboll i Nässjö på 90-talet.
* * *
Han har inte synts till ännu, men enligt namnskylten ska jag ha självaste Al Koken som bänkgranne.
Han – Smokin’ Al Koken, som de kallar honom – är vanligtvis rinkreporter åt Caps, men nu ska han tydligen sitta här.
Det tror jag när jag ser det.
* * *
Just ja, det glömde jag.
Pat Leonard berättade igår att han försökt uttala ordet ”Nässjö” för Jesper – och fick en rent förskrämd blick till svar.
* * *
Niskanen och Orpik är ju ett lika stort lyft för Capitals backuppsättning som Johnny Boom Boom och Nick Leddy för Islanders, men det är inte bara dom som spelar bra.
Även Carlson – framförallt han – och Alzner och Green har börjat spela på exakt rätt sätt.
Herregud, Green, minns vilka ägg han la förr om åren.
* * *
Sitter nedanför en ökänd kallvindsfläkt – som frussne Eken hatar med en passion han vanligtvis reserverar för dåligt lagad mat – och kommer se ut som han som trampar genom glaciären i ”The Day After Tomorrow” innan kvällen är över.
* * *
Det är Prustens vän Brad Watson som dömer den här matchen.
Undrar om han har några spelare han kallar motherfucker även i dessa lag…
* * *
Arga tanten?
Beagle-jersey idag med.
Och kobjällra i handen!
Men hon har inte blängt en enda gång.
Jag inbillar mig nog bara…
* * *
Niehelatre, är det inte så att Markov begått lugubra misstag genom hela det här slutspelet?
* * *
Rangers-fansen är vad jag kan upptäcka betydligt färre idag.
De tröttnade väl på att sitta här och inte höras mer än en mimare när en jumbo startar på JFK.
* * *
John J, den var väldigt fyndig och rolig – men fruktansvärt nasty också.
No chance…
* * *
Fint gafflande mellan båsen.
Så ska det vara när vi nått Game 4.
* * *
Nu skulle jag helst gå och hämta en kaffe, men med de här skorna känns det som att jag gör bäst i att sitta kvar här…

Det är ännu en spektakulär sommardag i nationens huvudstad och de lokala hockeystjärnornas ögon lyser i det gnistrande solskenet.
Av hopp.
Av tro.
Av spirande insikt om att det här faktiskt kan vara året när det händer…
Jag möter visserligen inte de brinnande blickarna live, för Capitals envisas fortfarande med att hålla alla ispass på det där varuhustaket i Arlington och igår krockade träningen med Rangers dito i Verizon Center och dagens morning skate ägde rum, ehum, för tidigt.
Men det räcker att följa tv-sändningarna från omklädningsrummet i Kettler Iceplex för att upptäcka att det finns något som aldrig tidigare skådats i de där välbekanta ögonen.
Hos Bäckis, hos Mojo, hos John Carlson och Joel Ward och Mike Green och Brooks Laich och, förstås, The Great Eight Ovie.
De har alla varit i Washington länge, men aldrig lyckats ta sig förbi andra Stanley Cup-omgången – istället har de gång på gång fått uppleva hur dröm efter dröm krossats när kollektivet vikit ner sig i avgörande lägen.
Efter segern i måndags tycks de dock som att ett nytt slags självförtroende fått fäste i de härdade pojkarnas bultande hjärtan och börjat reflekteras i det som kallas själens spegel.
Det är som att de slutligen förstått, på allvar, att de i år har en tyngd, en hårdhet och – samtidigt – ett moget lugn som gör det exceptionellt svårt för den kvickfotade motståndaren från världsmetropolen 36 mil norröver.
Om de lyckas omsätta den vetskapen och den tron i ytterligare en stor insats i afton, vinner även Game 4 och skaffar sig blytungt 3-1-överläge i serien, då kan det här bli ett definierande ögonblick i huvudstadens moderna idrottshistoria.
Det kan, kort sagt, vara kvällen när Washington Capitals efter näranog ett decennium sliter sig loss ur loser-mentalitetens bojor och blir ett riktigt slutspelslag.
Ögonen indikerar att det är dags.
Ögonen lyser…
* * *
Det blev fiasko med mina sportbarsplaner igår kväll.
Det råkar nämligen vara så att Washington Wizards, stans NBA-lag, också är mitt uppe i ett slutspelsdrama, mot Atlanta Hawks, så på de vattenhål där jag hade bespetsat mig att avnjuta Blackhawks och Wild och Ducks och Flames gick det inte att se något annat än bakset.
Så det blev en helt vanlig middag på downtown-schabraket The Hamilton, som bloggen varmt rekommenderar den som kommer till DC och vill uppleva uppdaterad old school-stämning.
Sen joinade jag upp med New York-murvlarna på en uteservering i Georgetown.
Där var det rätt livat, hockey förutan.
Jag hade dock hela tiden känslan att någon svensk i de två pågående matcherna skulle ställa till med något uppseendeväckande, så jag höll mig på den så kallade matten, för ledig eller inte – såna gånger måste ju citat roddas hem.
Och mycket riktigt:
Mikael Backlund!
Det var bara att harkla sig och åka hem och jobba lite.
* * *
Det syns saker i Rangers-spelarnas blickar också.
Men det är mer återhållen vrede än tro, mer jävlaranamma än hopp och mer desperation än inspiration
De vet ju.
Den här grandiosa President’s Trophy-säsongen får inte vara över redan nu.
– Det är årets viktigaste match vi ska spela nu, sa Henke Lundqvist matter-of-factly efter träningen igår.
Jo.
Ny torsk och de kan slå på flyglarmet över Manhattan, så prekärt börjar läget i så fall bli.
Men det vill till att de hittar ett svar på Capitals defensiv, massivt som skrovet på en isbrytare i Bottenhavet, och börjar göra mål.
Och det förefaller sanningen lättare sagt än gjort.
Jag tycker känslan när de stångar på och försöker men hela tiden fastnar i en veritabel gyttja av Capitals-spelare är samma som när man försöker vrida de sista dropparna vatten ur ett par nytvättade jeans.
Det går fruktansvärt trögt och värker i handlederna men det ska gå att få ut en droppe till. Och sen en till. Och en till…
Vidrigt jobb.
Men det måste göras.
Och det måste lyckas.
* * *
Men alltså, vad är dealen med alla blågula matchhjältar?
Nu har Rakell, Bäckis, Hagge och Mickis alla prickat in sudden-puckar – och Jacke Silfverberg avgjort med bara sekunder kvar av ordinarie matchtid.
Det är definitivt rekord under mina tio slutspel på plats.
The killer Swedes, liksom.
* * *
Personligen tror jag att hålet den lille norrmannen lämnat efter sig i Rangers laguppställning är större än både hans storlek och uppmärksamheten kring frånvaron indikerar.
Hans kreativitet och hans tidvis geniala passningar är precis vad som kan behövas när Capitals-zonen börjar se ut som dansgolvet på Studio 54 just som Village Peoples ”Y.M.C.A” hade släppts.
Men inte bara det.
De saknar Zukes uppkäftighet, edge och passion också.
* * *
Det här var året när Wild äntligen skulle ha en chans att komma åt Chicago Blackhawks.
Men nä, jag är ledsen.
Chicago Blackhawks har börjat spela sin allra bästa slutspelshockey och då går det inte att ”komma åt” Chicago Blackhawks.
Enda chansen för konkurrenterna i Central Division är att de någon gång gör som det enda jämförbara laget – LA Kings – och av ren leda vid grundserielunken helt enkelt missar playoff.
* * *
Nu ska ni få höra:
De är såpass lika att vare sig jag eller någon annan sett det under de här tre dygnen, men plötsligt upptäcker jag – här i hallen – att jag har udda par skor på mig.
Nej, inte strumpor.
Skor!
Jag måste bara ha rafsat åt mig de som låg närmast på golvet när jag packade inför resan i måndags morse och sen har jag trampat runt här som en praktlallare med en Boss och en Magli.
Kostymikonen, eh? Mister uppklädd – som klagar på Vigneaults badtofflor?
Sicken pinsam klassiker.
* * *
Han må sakna hals, men Barry Trotz kan prata – som om det, nu när jag tänker på det, vore en motsättning.
Bland det roligaste om Caps verkligen tränger djupt in i slutspelet vore att få fortsätta sitta genom hans presskonferenser.
När det går bra är han som en blandning av Hans Vilnius, Fredrik Lindström och Fritiof Piraten med sina långrandiga anekdoter, kvicka skämt och strategiska utläggningar.
* * *
Alltså dojorna är verkligen lika och ingen verkar som sagt ha sett något ännu, men om man tittar noga så blir det uppenbart och därför är det nu som att jag sitter och försöker gömma fötterna under pressläktarbänken – ungefär som när man drömmer att man gått ut utan byxor och försöker dölja…ja.
* * *
Inte för att vi ska fördjupa oss så mycket i VM i den här bloggen, men det var bra synd att Tre Kronor inte kunde hålla ledningen i Prag tidigare idag.
En vinst i den matchen hade varit väldigt angenäm att få diskutera med en hop mycket självsäkra kanadensiska reportrar som följer den här serien…
* * *
”Somliga går med olika skor”…var det så Cornelis Vreeswijk-sången egentligen hette?
* * *
Martin St Louis såg inte direkt imponerad ut när en murvel igår frågade om han kände sig bättre nu när hans gamla redarpartner Steven Stamkos åtminstone hade brutit SIN måltorka.
Och det kan ju också ha varit den dummaste frågan någon ställt sedan Staffan Schmidt intervjuade The Jam i ”Måndagsbörsen”.
* * *
Younblood Ekeliw meddelar att han som uppladdning inför Tampas stora chans att döda serien mot Habs varit på O’Leary’s och ätit en fin stek som var ”ungefär en femtedel i size med den i Nashville”.
– Nu har jag några öl i magen också. Det känns bra, skrockar han gott.
Ojvoj.
Ekan på lyset när Bolts spelar stormatch…det är nog en väldig tur att han håller sig från vårt kommentatorsspår.
* * *
Men Martin St. Louis måste börja göra mål han också.
Rick Nash likaså.
Now, jag fattar att det verkligen inte är lätt. Att tro att stjärnorna per automatik ska fortsätta producera som i grundserien är bara naivt. Motståndarna ägnar ohygglig massa kraft åt att stänga ner dem, det finns inga ytor kvar och målchanser blir det nästan inga alls.
Men likafullt:
Det är för att göra mål nu, den här tiden på året, såna som Nash och St Louis har de löner de har – och det är därför Ranger offrat förstaval och framtid för att få dem till Manhattan.
På samma sätt måste Keith Yandle göra mer
Lika där, ju.
Soprano-karaktären Sather gick all in på honom för att laget skulle göra mer fler playoff-mål – i synnerhet i powerplay.
Då duger det inte att ”bara” spela bra.
* * *
Från Prag kommer för övrigt rapporter om att Predators representanter i Tre Kronor ingalunda glömt att Youngblood stod och trampade på klubbmärket i omklädningsrummet i Bridgestone Arena i februari.
Younbloods replik på det:
– Usch!
* * *
Ovetjkin har, ser vi på monitorerna, återigen hiskeligt gula byxor när Caps lattjar med fotboll innan värmningen.
Men framförallt ser vi att han plötsligt hittar en liten studsmatta bakom en zamboni och ställer sig och hoppar på den – med ett leende bara barn i bollrummet på McDonald’s vanligtvis kan uppvisa.
Och inte blir han dystrare när Burracuda Burakovsky plötsligt springer fram och börjar kittla honom.
En fin liten scen innan stormen brakar loss.
* * *
Hagelin var missnöjd med sitt eget spel i måndags.
– Hela vår kedja spelade sådär, grymtade han efter träningen igår.
– Vi lyssnade lite för mycket på coachernas förmaningar om att spela bra i defensiven, så vi var inte tillräckligt aggressiva i forecheckingen och hamnade för långt ner. Bästa defensiven är att ha pucken nere i deras zon.
Det ska det, förstår man utan att han säger det, bli ändring på ikväll.
Så räkna med att virvelvinden från Nykvarn har raketmotorn påslagen.
* * *
Julia, den där sortens rykten har väldigt lätt att uppstå i just Montreal när det går dåligt och spelare blir sjuka eller skadade.
Jag har en bestämd känsla av att Desharnais, och alla andra, varit mer eller mindre spiknyktra sedan slutspelet började.
* * *
Rangers tränade alltså vid lunch igår.
Sedan hade de hela dagen ledigt.
Vad gör en sån som Henke Lundqvist då?
– Nja, det är väldigt lugnt. Nästa match finns ju i bakhuvudet, men jag försöker undvika att börja fokusera för tidigt. Det blir bara jobbigt. Jag ser nog nån film, då kopplar man borta allting annat.
Så nu vet ni det också.
* * *
Jag trodde jag visste något om irritation innan jag hade suttit i en ishall där de slår på tv-monitorer och låter pauston ringa på högsta volym i trekvart.
Det gjorde jag inte.
* * *
Quckie Fast eller Burracuda.
Någon av de två kommer bidra till den där svenska hjältefaktorn ikväll.
* * *
Var förvarnade:
Nätet i Verizon kommer braka ihop idag också.
Så det blir fördröjningar med mina poster – och era kommentarer.
* * *
Eken är på väg tillbaka till Amerika, men har inte hunnit ännu, så jag får säga det till mig själv igen:
Tänk, nu sitter jag här igen.
Och där sitter ni.
Kolla på ögonen när matchen börjar, lyder mitt råd.
De som det brinner mest i tillhör krigarna som vinner den här oerhörda matchen.

Det är femte maj – Cinco de Mayo på spanska – och denna förträffliga mexikanska högtid firar bloggen, som tidigare meddelats, med en night off (hela slutspelets sista, tror jag…)
Men vill ni ha något att göra kan ni ju alltid kolla lite på den här länken.
Jag säger ingenting, men det finns, host host, en blogg och en podd som ligger mig varmt om hjärtat…

WASHINGTON – NY RANGERS 1-0 (Slut)
* * *
Jaha, intervjuer är gjorda, presskonferenser avklarade, referat randade och dokument skickade till förkylde redaktör Hagman hemma i Stockholm.
Nu ska jag avsluta aftonen med en liten supé på bloggens gamla stamhak i huvudstaden.
Där hoppas jag att ringandet i öronen upphör.
Jisses, dånet när de kör den där ”Unleash the fury”-grej på Verizon-jumbotronen har samma effekt på trumhinnorna som en AC/DC-konsert.
* * *
Imorrn har jag en night off och går på baseboll – alternativt sitter i sportbar och ser om Minnesota Wild kan skänka vår vän MN Johan den eufori han förtjänar.
Sen ses vi här på onsdag kväll igen.

Slut, Caps vinner förträffligt drama med 1-0.
Mer kommer.

WASHINGTON – NY RANGERS 1-0 (Period 2)
* * *
Självklart.
Beagle hugger till.
Och det är som att Arga Tanten förstått att jag hånat hennes tröjval, för mitt i det allmänna jubelkaoset börjar hon peka frenetiskt på namnet på ryggen åt hela pressläktaren.
Men den kan jag ju gott äta.
Med senap på.
* * *
Ja!
Ja!
Ja!
Bilderna på Sather när han, med en cigarr fetare än en normal ölburk i käften står och kastar in puckar innan morgonvärmningen, är de coolaste jag sett sedan Tony Soprano gick nerför garageuppfarten i sin morgonrock sista gången.
Det är nästan så jag vill gå fram och ta honom i hand när han kommer vaggande in på presstoan i pausen, men jag törs inte.
* * *
Andra är Caps period, det tycker jag är rätt odiskutabelt.
De får ett skitmål, visst, men första tio för de resolut i dansen och skapar ju klart mest och bäst.
Rangers sliter och försöker, men har svårt att komma till lägen i ett extremt kompakt Capitals-försvar – och när St. Louis får chansen och störtar iväg i friläge avslutar han tamare än en trubadur som sjunger Ledin på ett after beach-party.
* * *
Alltid, minst en gång per match måste nätet i Verizon kuka ur.
Sorry, dröjsmålet berodde helt och håller på att wifi plötsligt försvann.
* * *
Men riktigt så illa att Rangers-fansen ska behöva ropa efter Kostka är det väl ändå inte…
* * *
Om vi skulle ta och diskutera domare för en gångs skull…vad säger Tobias Pettersson om hela Prust-affären?
Det var inte direkt smart att kasta armbågsskydd – varefter Stamkos ju helt genialt langade dyrgripen vidare upp på läktaren – men om det stämmer att domare Watson kallade honom ”motherfucker” och ”piece of shit” kanske man kan förstå att han blev
* * *
Domus-varuhuset vrålar rakt ut varje gång Ovetjkin får pucken på offensiv sida om rödlinjen.
Och vem kan klandra någon för det?
* * *
Bassem, du märker att de värsta sortens utbrott inte blir publicerade, va?
Ta det liiite piano.
* * *
Känns det inte redan som att det är upplagt för att Rangers återupptar Olle Nordin-marschen och antingen (John J? Ser du? Rätt!) vinner eller förlorar med 2-1.
* * *
Nä, Eric, jag har inte behövt steka några kommentarer, men om du tycker det är ”lugnt” mellan Pettersson och Taddson tycker jag du är dålig på att läsa av stämningar….
* * *
Övertid?
Jag tror fortfarande så jag.

WASHINGTON – NY RANGERS 0-0 (Period 1)
* * *
All Series, baby…
Säger Lundqvist när Ovie är helt ren precis framför målgården men blir rånad av sin svenske nemesis.
Sen gör han det igen i nästa PP.
Ha ha, världskriget fortsätter med oförminskad intensitet…
* * *
Och på tal om intensitet:
Sista fem är ju spelet så besinningslöst att man vill göra en Ekeliw och ta av sig strumporna och sätta sig och vika dem i ren panik..
Det är knappt en avblåsning, spelet böljar fram och tillbaka som en insjö under orkan, blixtrande skott följer på blixtrande skott…
Goddamned!
Dessförinnan kan man konstatera att Rangers, inte minst med hjälp av utmärkt forechecking, är klart bäst i början, men att Caps efter utvisningarna kommer starkare och starkare.
Lucky us, sa vi så?
* * *
Unge Kuznetsov har varit bra hela sässen, men det känns som han får sitt stora genombrott i det här slutspelet.
Som Silfverberg i Anaheim ungefär.
* * *
Tryck?
Jotack.
Emellanåt skriker de så man nästan kan inbilla sig att man känner en tryckvåg i bröstkorgen.
* * *
Asta Kask Jesper Fast gjorde enligt Badtofflan – och de flesta andra – sin bästa match som Ranger i lördags och jag skulle vilja påstå att han inte är mycket sämre ikväll.
* * *
Troy Brouwer har tydligen lovat Trotzen att göra ”A big goal” i den här serien.
Kom ihåg det ifall det nu blir förväntad övertid.
* * *
Oh, de kör Star Wars-tema i matchintrot, inklusive ledmotiv som orsakar gåshud under vilka omständigheter som helst och nu träffar mitt i centrala nervsystemet.
Och i sanning:
Det är ett Stjärnornas Krig som pågår.
* * *
Minnesgoda läsare kommer ihåg att ett äldre kvinnligt Capitals-fan med säsongskort på raden precis framför pressläktaren brukar blänga surt på bloggen.
Well, hon är förstås här ikväll också, i en Jay Beagle-jersey, men sitter såpass långt ifrån mig att jag tror jag ska klara mig.
Inte då.
Plötsligt reser hon sig, vänder sig om, scannar av pressläktaren, stannar vid just mig och nästan grimaserar av avsmak.
Vad fan, vad har jag GJORT den människan?
* * *
Imorgon är det en night off, på alla sätt och vis, och kollegorna från New York tycker – precis som i Pittsburgh – att jag ska följa med på baseboll-match.
Men jag ska, enligt gammalt Washington-upplägg, sitta på en sportbar och titta på hockey, tycker ni inte?
* * *
Jay Beagle-jersey? Av allt ett Capitals-fan kan sätta på sig?
Det är ju rent lugubert.
* * *
Aj, John J…gjorde jag det igen?
Skandal.
Nu får det bli så här:
ANTINGEN skärper jag mig eller så får jag ge en del av lönen till dig…
* * *
Och jag som tyckte det var nåt med kobjällrorna i Pittsburgh.
Här är det mer bjällerklang än på en Phil Spector-producerad julsång.
* * *
Hur var det nu då, hade ingen synpunkter snyggaste svenska slutspelsmålet`
Eller är vi alla överens om att Hampus bomb igår toppar den listan?
* * *
Det är ett och annat Rangers-fan här också, det sitter en hel hop i kurvan bortanför mig.
Men de är rätt chanslösa.
Varje gång de försöker få igång ”Let’s go Rangers” kommer det ett dånande ”Rangers suck” till svar och sedan bara dränks de i allmänt oväsen.
* * *
Nu ska jag gå och hämta kaffe.
All series, baby.

Det enda som saknas just nu är gamle vapendragaren Eken.
Han ska egentligen sitta på sätet intill här uppe i den spatiösa pressboxen i Verizon Center-taket och, när det börjar dra ihop sig till showtime, böja sig över och säga:
– Tänk, Per, nu sitter vi här igen.
Och så ska jag, som en annan drängen Alfred i ”Emil i Lönneberga”, svara:
– Ja, Henrik, tänk. Nu sitter vi här igen…
Corny så det förslår, jag medger.
Men det blev en ritual under år av gemensamma playoff-kvällar just här och det där meningsutbytet känns nu lika självklart och omistligt under en slutspelsbatalj i Verizon som isen, klubborna och frågan om varför det finns en våning 4 och en våning 6 i presshissen, men ingen våning 5.
Eken är dock vid Adriatiska havet och firar mamma Evas 60-årsdag just nu – grattis från bloggen! – så på stolen intill finns bara ett gapande tomrum.
Men det ska nog gå bra ändå, för allt annat är precis som det ska när Stanley Cup goes to Washington.
Det är till exempel så förbluffande varmt att bloggarens svarta finskjorta klibbar mot ryggen under promenaden ner längs Pennsylvania Avenue, det doftar förföriskt av nyutslagna körsbärsblommor och avgaser och matolja och i Chinatown – där det här gamla Domus-varuhuset till hall alltså är beläget – känns det som att hela stan liksom dragit ihop sig i spänd väntan på en våldsam kollektiv ”Rock The Red”-eruption.
Exakt så har det alltid varit när det spelas stora matcher i DC om våren, exakt så är det nu också och jag älskar varje sekund.
Och jag får väl säga det till mig själv istället:
Tänk, nu sitter du här igen…
* * *
– Sista ordet är inte sagt ännu, slog en underfundigt flinande Henke Lundqvist fast när ”All series, baby, all series”-duellen med den oerhörde Ovetjkin kom på tal efter utjämningen i lördags.
Nej, det lär inte vara uttalat förrän sista matchen – en Game 7 i New York nästa vecka, gissar jag – är avgjord.
Hela den här matchserien har ju, snabbt, utvecklats till en giganternas interna stormaktskrig.
Den ene kommer från Moskva och gör mål som trotsar allt förnuft – den andra kommer från Åre och gör räddningar som emellanåt strider mot själva naturlagarna.
De kommer gå i clinch om och om och om igen.
Lucky us som får titta på.
* * *
Och plötsligt:
En bomb mitt i slutspelsmarängen, levererad av en gammal räv som vi inte trodde att vi skulle höra nåt mer av den här säsongen.
Lou Lamoriello anställer alltså Ray Shero som general manager – och kliver själv, efter hundra år, in i en ny roll som President.
Säga vad man vill om Uncle Lou, men han håller sina spelkort tätt mot bröstet och vet hur man överraskar.
Det blir säkerligen kanon, Shero har vad som brukar kallas en femstjärnig ”hockey mind”.
* * *
Efter att jag de senaste två resorna ner genom Jersey, Pennsylvania, Delaware och Maryland suttit tvärs över gången från först Cameron Diaz och sedan Alan Alda är det förstås en besvikelse att konstatera att tågvagnen idag är helt renons på celebriteter.
Den enda jag ser – och framförallt hör – är en kvinna av VD-sort som oavbrutet vrålar i en telefon om odugliga anställda.
– Sean is a fucking douchebag, klargör hon till exempel.
Så nu vet ni det.
* * *
Ovie och Kung Lundqvist har ju i någon mån alltid haft mano-a-mano-dueller när Caps och Rangers brakat samman i slutspelet, men det känns som att tvekampen vässats och fått ytterligare några förbluffande dimensioner i år.
Det är Ali mot Foreman i Rumble in The Jungle nu.
Det är Michael Corleone myt Hyman Roth i ”Gudfadern 2”
Det är Oasis mot Blur.
Och den stegringen i superstjärnornas rivalitet är förstås ett av de främsta skälen till att den här serien, i alla fall hittills, är roligare och mer spännande och sevärd än de övriga fyra de här lagen utkämpat sedan 2009.
Ett annat är att de två första matcherna rent allmänt var väldigt bra; hårda, explosiva, händelserika och spelade i samma hastighet som Acela-tåget tidigare idag dundrande fram genom delstaterna jag nämnde ovan.
Skillnaden mot Rangers fem fajter mot Penguins är lika stor som den mellan en biff på Sparks och en kebab på syltorna vägg i vägg med Verizon.
Det här är en riktig, frustande playoffdrabbning.
Så igen:
Lucky us som får titta på.
* * *
Det blev ingen slutrapport igår, slår det mig först nu.
Sorry, jag blev för trött och såsig i pallet när allt annat var färdigskrivet.
Men det var ju synd för då hade jag med utgång i Hampus Lindholms underbara 2-0-balja startat en debatt om vilket som är det snyggaste svenska slutspelsmålet hittills.
På rak arm kommer jag inte på något som slår det shownumret, när han kommer släpande i kontring, får en perfekt macka av Perry, stävar ut lite åt sidan och stänker in det där enastående skottet.
Har vi några motförslag?
* * *
När Caps nu har hemmaplan, och Trotz med rätten att byta sist kan se till att han inte behöver spela mot Girardi och McDonagh hela tiden (istället kan vi väl utgå från att mannen utan hals försöker exploatera Dan Boyle så mycket det bara går…), känns det som att The Great Eight har the upper hand i Fight of The Century, för att nu sno tillbaka det epitetet från Mayweather och Pacman.
Samtidigt beskriver sig Henke och alla andra Blåskjortor som stolta road warriors och gör de facto oftast sina allra bästa matcher på bortaplan.
Intressant blir det.
* * *
När jag säger det är varmt i Washington menar jag verkligen att det är varmt.
Kvicksilvret stack nästan iväg mot 90 Fahrenheit idag – vilket motsvarar 32 celsius.
Så blir det alltid, alltid så fort Caps tränger djupt in i slutspelet.
Mycket sällsamt.
Och ljuvligt.
* * *
Råkar stå och vänta vid den lugubra presshissen när Rangers buss styr in i garaget intill och först ut, med imponerande svikt i steget, är coach Badtofflan.
Now, vi känner inte varandra och har aldrig träffats på tu man hand, men han hälsar ändå glatt.
Fina Badtofflan.
Det hade inte föregångaren gjort…
* * *
Flipper Forsberg fortsätter glänsa i Prag, noterar jag – och apropå honom får jag idag höra en rolig sak som går att koppla till den här matchen.
När hans pappa, Patrik, back in the day spelade Division 1-hockey i Östervåla hade han en viss Anders Bäckström som coach.
Idag har han denne Bäckström en hyggligt framgångsrik son i NHL – precis som Patrik.
* * *
Vigneaults föregångare, ja.
Tårtan Tortorella.
Det var här han, mitt under brinnande slutspelsbatalj 2009, han höll på att hamna i slagsmål med en lokal Gris-Olle bakom gästernas bås.
Öl stänkte, klubbor slogs i plexit, avstängning följde…ah, those were the days.
Man saknar honom ibland ändå…
* * *
Alltid en mäktig syn i Verizon:
En och en halv timme före matchstart, innan publiken börjat släppas in, kommer Braden Holtby ut båset och står sen stum och bara tittar på sin kasse i en kvart.
* * *
Det här är enda matchen ikväll.
Och Old Ebbitt Grill har öppet sent.
I’m just saying.
* * *
Hittar den inte nu, men tidigare idag såg jag, nånstans på twitter, en väldigt rolig video på Ryan McDonagh.
Nån hade zoomat in honom i båset medan laguppställningen lästes upp av speakern och det visade sig att kapten Ryan satt och läste med i uppräkningen av namn.
Jag trodde bara det var jag som höll på och fånade mig på det viset..
* * *
Nu jinxade jag antagligen Old Ebbitt-sittningen.
Det blir, förstås, övertid…
* * *
Tampa mot antigen Washington eller Rangers, det låter verkligen som en konferensfinal i min smak.
* * *
Under den presskonferens jag missade i morse talade Vigneault tydligen om att Rick Nash har ”balls” som vågar åka in framför kassen.
Joel punggrepparen applåderar.
* * *
– Det kommer, varnar en vän, koka i Verizon ikväll.
Jotack, det är jag helt beredd på.
Jag har varit här på slutspelsmatcher förr och flera gånger fått lämna in trumhinnorna på behandling efteråt – och det känns i stämningen i hela stan att Caps-fansen samlat sig till något extra just i den här serien.
Dom har vittring i år, dom känner på sig att nåt oerhört kan hända i detta slutspel…
* * *
Brassard berättar att han på väg till Garden i lördags morse blev stoppad av en polis på Manhattan.
– Vinn idag, sa konstapeln och gav honom en klapp på axeln.
Några timmar senare satte han – Brassard, inte polisen… – det matchavgörande målet.
Snygg historia.
* * *
Synd bara, att Capstronauten inte är här längre.
Han verkar ju ha gått vilse och hamnat i Tampa, sensationellt nog.
* * *
Nu åker vi alldeles strax.
Och som det brukade heta:
Tänk, nu sitter jag här igen…

CHICAGO-MINNESOTA 2-0 (Period 1)
* * *
Han har ju ohygglig tur just den här gången, men ändå.
Det är så typiskt att just Kapten Toews är den om bryter dödläget i en match av det här slaget.
Han är den moderna erans Mark Messier.
* * *
Det roligaste med att bevaka The Hives besök hos Letterman – sommaren 2004 var det – var att de var där och repade på förmiddagen.
Då kunde man trampa omkring på scenen, ta på Daves skrivbord (men inte sitta i stolen; det fick man uttryckligen inte och bara Pelle vågade trotsa förbudet) och trampa omkring bland bänkraderna ute i teatern.
Allt såg mycket mindre ut än man föreställer sig, det var precis så kallt som alla sagt och Biff Henderson tittade lugubert på Biffen.
Själva sändningen fick jag tillbringa i Green Room bakom scenen och det var coolt det med.
* * *
Sugar Kane behöver däremot ingen tur för att pricka in tvåan.
Det är ett klassiskt Showtime-mål.
* * *
Tur inte Tobias Pettersson håller på Minnesota – eller ser den här matchen.
Då hade han haft ett och annat att säga om bedömningen när Oduya slår armarna runt Stewarts smalben.
Men vi har ju MN Johan in action och han kan ju också fart på adrenalinet.
Vad tyckte du?
* * *
Åh, sickna juicy tacos.
Rena Calle Järnkrok-klassen.
* * *
Ibland är Corey Crawford bättre än sitt rykte…
* * *
Och i The Pond har Ducks snabbt inlett slakten.
Snart är alla kanadensiska lag utslagna.