CHICAGO-MINNESOTA 0-0 (Period 1)
* * *
Hårt, tajt, jämnt och inga mål.
Så mycket mer finns det inte att säga om det där.
Jag tröstar mig med tacos.

MONTREAL – TAMPA 2-6 (Slut)
* * *
Det där var ju…priceless.
Nu är Montreal riktigt illa ut.
Som vi var inne på här så sent som igår går det att ligga under med 2-0 efter de inledande matcherna, men inte om de spelats hemma.
* * *
Men, tuffa lille Prusten.
Jag sa ju att du skulle gå hem och läsa en bok.
Istället – ”budskap” och kast med med handske mot Tampas bås och what not.
Kom igen, Prusten.
Mark Twain.
Det borde passa.
* * *
Nu är mexikanskt krubb på väg mot Midtown-holken.
Blev inspirerad när jag läste om Filips hat trick – han och Ekholm och Järnkrok har ju rena tacos-orgierna i sitt gemensamma hus i Nashville – och tyckte det skulle sitta fint med några tacos när vi nu glider över till händelserna i The Madhouse.

MONTREAL – TAMPA 1-4 (Period 2)
* * *
Oh shit, Montreal.
Steven ”Joe Thornton” gör mål.
Om det innebär att proppen går ur – som den i avloppet i min dusch när en viss vän som tappar hår som en hel katt varit på besök – och den den mördande kobran från Markham i Ontario blir sig själv igen, då blir det här jobbigt.
Eller snarare ännu jobbigare…
* * *
Det är ju inte domarna som är dåliga, eller partiska i den här matchen.
Det är Habs som tar otroligt korkade utvisningar hela tiden.
* * *
Ekeliw kan sin hockey han.
När jag messade och frågade hur det kändes under Montreals monsterdominans i början svarade han:
– Om vi håller 1-0 i första är jag nöjd. Då kan vi växa in i matchen.
Klockren analys.
* * *
Bell Centre är en fantastiskt elektrisk och högljudd arena när Habs spelar bra.
Men det finns samtidigt ingenting som kan vara så tyst som Katedralen när det går så här.
* * *
Det är 198 majestätiska centimeter som kommer stävande när Vigge Hedman smyger upp i sista PP:t och dödar matchen helt med sin 4-1-kasse.
* * *
Jarkkos Ekeliw-rapport:
”Han mår toppen. Ylade något om slutspelskungen när Stamkos gjorde mål. Tror han drar hem till tredje”.
* * *
Professor Hugosson visste kanske vad han talade om när han tippade att Lightning skulle sweepa i den här serien…
* * *
Alltså, när jag säger starkt kaffe menar jag ju inte starkt kaffe på riktigt.
Jag menar att jag doserar lite mer av den amerikanska kattsanden i bryggaren…
* * *
Ja, nu ska Prust förstås ut och ”markera” i tredje.
Suck.
Han borde gå hem och läsa en bra bok istället.
* * *
1-7 blir det, till sist.

MONTREAL – TAMPA 1-1 (Period 1)
* * *
Det hade varit klokt av Montreal att utnyttja sitt inledande övertag lite bättre.
Första tio dominerar de ju Lightning som Mike Tyson dominerade Michael Spinks i Atantic City 1988.
Men till skillnad från Iron Mike går de aldrig på knock, gör bara ett mål och visst – den skrala utdelningen kommer tillbaka och biter dem i klydderöven.
Illa, Julia
* * *
Jodå John J, jag jag gjorde en high five med mig själv när jag såg att Flipper från Åkerö hade gjort hat trick.
Det är så skoj att han får sitt genombrott inför den bredare publiken.
* * *
Ah, på reprisbilderna ser man hur Petry får den där rent sexuella svikten i klubbladet när han drar iväg skottet det blir mål på.
Det finns inget snyggare.
* * *
Jag höll på Pacman och hade således tung uppförsbacke under The Fight igår.
Men trots Mayweathers överlägsenhet var det en rolig tv-sändning att följa, för jag råkade veta att ingen mindre än Skånske Jan var på plats och försökte således identifiera honom på läktaren.
Jag tror jag såg honom – en stor bullrig karl som satt och skrockade med en stor plastmugg öl några rader från ringside…
* * *
Men Tobias, ska vi spela hockeymatcher UTAN domare?
De gör ändå så gott de kan och skulle saknas rätt svårt, tror jag…
* * *
Ekeliw påstod före första nedsläpp att han var lugn idag, eftersom en förlut inte skulle vara någon förlut, men nu rapporterar Jarkko från redaktionen att han knappt är kontaktbar och bara fnyser när Jarkko vill få en text om Finland i VM publicerad…
* * *
Flynn, Mitchell, Petry…GM Bergevin vet hur man trejdar till sig guldkorn ingen annan hittat.
* * *
– Men NU gillar han plötsligt finländare, messar Jarkko efter Filppulas kvittering.
Och plötsligt är texten om de blåvita Lejonen publicerad…
* * *
Uj, vad långsamt det går i Biffens hjärna nu.
Jag tror vi får sätta på lite starkt kaffe idag, faktiskt.

Hej på er, era klydde….ja.
Ännu en Stanley Cup-kväll är här, en riktigt välmatad en med tre matcher.
Dom ska det bli fint att beta av, en efter en.
Ni får dock göra det utan anständigt intro här.
Jag har sovit länge, är lätt ankommen efter sittningar på Jones och Manitoba’s i natt och har haft annat att skriva under dagen.
Men nu försöker jag pumpa på som vanligt.
Nån som är med?
Jag tror för övrigt att Ducks skaffar sig 2-0-ledning men att både Habs och Wild utjämnar.

NY RANGERS – WASHINGTON 3-2 (Slut)
* * *
Som kvinnan på stolen intill på pressläktaren, som fram till dess inte yppat ett ord, utbrister när Ovetjkin gör ytterligare ett ”All series, baby, all series”-mål:
– Good lord!
Ja, good lord monumentale.
På knä, när han fallit, fyrar han av ett hårdare, vassare, snabbare skott än de flesta är förmögna när de står oattackerade på blålinjen och får ladda i sekunder.
Det är som när Jimi Hendrix solar i ”Voodoo Child”, som när Marlon Brando med en enda blick fångar hela Don Corleones uppdämda vrede eller som när Philippe Petit går på lina, utan skyddsnär, mellan Twin Towers.
Man kan egentligen inte göra så.
Men de stora konstnärerna gör det ändå.
Det är en ynnest att få vara med och se när det händer.
* * *
Till slut bryts alltså Olle Nordin-marschen.
Bortsett från i den enda förlustmatchen mot Pittsburgh har det bara blivit 2-1 i alla Rangers slutspelsmatcher i år.
En får tacka.
När allt kommer omkring är det ändå rätt roligt att semål.
* * *
Ovie backar onekligen upp sitt ”All series, baby, all series” med det där mästerstycket till kasse.
Men Henke hinner innan dess få in några rätt dräpande repliker i duellen han också.
– Och sista ordet är inte sagt, flinar Henke.
Nej, det är just det som är så kittlande inför fortsättningen.
* * *
När jag sent omsider lämnar Garden – det tar sin lilla tid att få ihop texter och krönikor ibland – håller de på att bygga upp Claptons scen inne i arenan igen.
Slowhand tar tar åter över efter the fast sharpshooters.
* * *
– Just thought it would be a good thing to do…
Badtofflan svarar på frågan varför han flyttade upp vår vän Asta Kask i kedjan med Kreider och Stepan
I sanning.
Jesper gjorde sin kanske bästa match som Ranger.
– Fast jag tycker han varit riktigt, riktigt bra i hela det här slutspelet, berömmer Henke.
* * *
Nu ska jag ägna mig åt en helt fri lördagkväll och, framförallt, försöka se lite boxning.
Vi får se i vad för slags skick jag är när söndagens fajter börjar, men i nån form hörs vi här.

Ho ho, vilket sprakande vanvettskaos ända in i kaklet.
Men Rangers håller undan och vinner för första gången i det här slutspelet med nåt annat än 2-1.
3-2 blir det.
Mer om någon timme här.

NY RANGERS – WASHINGTON 2-1 (Period 2
* * *
I den mån något Eric Clapton-nummer ska kopplas till händelserna på den här isen är det ”Riding with The King”.
Caps har sannerligen glömt värmen hotellrumssängarna nu, börjar komma upp i ruggiga varvtal och tvingar Henke att göra helt galna räddningar.
Den när han snurrar som ett roulettehjul på Kuznetsovs första drömläge är en instant classic som kommer att vevas på jumbotronen i den här hallen i många år.
* * *
Johan, arga utbrott om halshuggningar får ingen genom här.
Men ta det inte personligt.
Jag tror aldrig jag fimpat så mycket kommentarer som när Rangers-fansen ville få utlopp för sin frustration i torsdags kväll…
* * *
Jo, det finns Clapton-sånger åt Holtby också.
”Wonderful Tonight” passar till exempel bra.
Han står för några helt sensationella konstnummer – och inte minst när Kreider med raketmotorn påslagen kommer i ett par tjurrusningar.
* * *
Ovetjkin försöker verkligen ruska av sig känslan av att han har huvudet kvar på kudden och far tidvis över isen som Roger Rabbitt i den där köksscenen med bebisen.
En syn är det.
* * *
Kommentatorsspårsdiskussionen om vilka fans som är mest enögda finner jag mycket underhållande.
Låt mig som neutral ordningsvakt på dansen avslöja sanningen:
Ni är precis lika färgade, jäviga och blinda allihop – och det är därför det blir festligt när ni debatterar.
* * *
The usual suspects sitter på läktarna denna eftermiddag.
Chazz Palminteri, till exempel…
* * *
Personligen tycker jag det verkar som att domarna kastat upp piporna på läktarna och låter allt passera.
Det känns lite farligt.
* * *
Jag har just läst, och publicerat, Prytzens spådom om att Henke självklart ska hålla nollan.
Då snärtar Kuznetsov in den välgödda returen…
* * *
Ja, jag trodde jag skulle få vänta på Mayweather och Pacquiao ikväll för att få sen riktig titelmatch.
Men det har börjat ryka i kommentatorsspårets ringhörnor redan nu och snart har vi helt uppenbart en rumble in the jungle mellan Tobias Pettersson och Taddson…
* * *
Ett och annat tyder på att det här kan bli en rätt händelserik och emotionell tredjeperre.
Se till att säkerhetsbältet är ordentligt åtspänt.

NY RANGERS – WASHINGTON 2-0 (Period 1)
* * *
Ja, här hinner vi inte mer än gnugga morgongrumset ur ögonen.
Sen säger det pang.
Quicke Asth skjuter och Kreider brakar in returen.
Därmed har Garden vaknat, om man säger så.
* * *
All series, baby, all series…
När Henke utför sitt konstverk till benparad på en helt fri Ovie efter någon minut skulle han kunna åka fram och sätta in den repliken.
Men räddningen är genmäle nog.
Och ryssen blir ju så grinig att han måste in och hacka lite med klubban.
* * *
Intrycket är ju överhuvudtaget att Rangers fått i sig mer vitaminer till frukost.
De är klart mycket piggare och mer energiska i hela perioden, medan Caps mestadels såsar omkring i sin vanliga matinékoma.
* * *
Det känns direkt lugubert att skriva, men om jag varit Badtofflan hade jag tagit Boyles lätt omtöcknade tillstånd efter Bäckis omtalade tackling som alibi för att aktivera Hunwick istället.
Men av högst oklara skäl verkar Rangers-coachen vara väldigt förtjust i backveteranen.
Det är lite som att så många av oss tycker om surströmming fast vi känner lukten…
* * *
Jag kan inte hålla på och kalla Ovetjkin för ryssen.
”Ryssen”, det är en legendar i den svenska rockbranschen som jobbade åt konsertarrangören EMA-Telstar på 80- och 90-talet och var så lite hockeyproffs som någon överhuvudtaget kan vara.
* * *
Här sitter jag och jämför Dan Boyle med surströmming och känner mig till och med lite nöjd med det.
Då gör han mål.
Så det är snarare jag som är rutten fisk.
* * *
Ska mitt episka misstag i ett svar till en läsare sluta med att Jesper Fast får smeknamnet Asta Kask?
En sann klassiker i så fall.
* * *
Taddson, du hade giltig frånvaro i första matchen, men nu börjar det kännas deprimerande att du inte är med oss.
Låt känslorna flöda nu…
* * *
Äh, Calle Johansson hatar ingen.
Däremot är det kanske inte så underligt om han tycker bättre om klubben han själv spelade för i typ ett sekel och sedan var assisterande tränare åt så sent som ifjol.
* * *
Tom Wilson tar ibland utvisningar som indikerar begränsade chanser att vinna nobelpris i framtiden.
* * *
Jamen, där dök ju Taddson upp.
Tack för det.
* * *
Det är betydligt bättre drag på Garden idag än i torsdags kväll.
Delvis beror det förstås på att Rangers går upp i ledning efter 38 sekunder, men inte bara.
Gris-Olle och hans vänner har inte hunnit olja upp sig på samma sätt och orkar liksom fokusera på det som händer på isen.
Det är mycket märkligt att vara med om
* * *
Caps defensiva spel fortsätter dock göra starkt intryck på en gammal biff, trots två insläppta.
Det är extremt trångt och svårframkomligt i zonen framför Holtby – hela tiden.
Så såg det verkligen aldrig ut förr.
* * *
Nu ska vi spetsa färskt kaffe med lite 5 Hour Energy.
Personligen känner jag mig fortfarande mer som Caps såg ut i inledningsperioden än som Rangers.

Det är en gloriös vårmorgon på den amerikanska östkusten, en väldig sol värmer genom ett guldskimrande dis och klockan klämtar för hockeylaget New York Rangers.
För att återigen citera – eller snarare travestera – den store vardagsfilosofen Yogi Berra:
It’s getting late early för Blåskjortorna.
Finalen i Metropolitan-divisionen är fortfarande ung, men i playoff kan det gå undan och av alla ovedersägliga sanningar är det här den mest obönhörliga.
Det går an att ligga under med 2-0 efter de inledande matcherna, men inte om man börjat hemma.
Då har man försatt sig i en nästan omöjlig situation och får ägna resten av serien åt ångestfylld jakt på utjämning bakom fiendens linjer, som en gambler i Vegas som bränt alla stålar i de inledande givarna vid blackjack-borden
Så:
Matinén på Garden idag är en must-win för Rangers.
Samtidigt ler den nämnda morgonsolen där uppe vänligt åt det andra hockeylaget som är här idag.
Washington Capitals.
För det finns en annan lika obönhörlig sanning som brinner som ett heligt hopp i rummet där Bäckis och hans lagkamrater just nu sitter och förbereder sig för show.
Det behöver inte betyda så överdrivet mycket att leda med 2-0 efter de inledande matcherna, såvida man inte börjat borta.
Då har man verkligen tagit kommandot, satt motståndaren under ångvältspress och kan åka hem och spela matcher som är löften snarare än måsten.
Så:
Matinén på Garden idag är ett gyllene tillfälle för Caps.
* * *
– Showtime, showtime, skrek Patrick Kane när han hade fullbordat ett av sina konstverk i Chicagos serie mot Minnesota förra året och därmed var det slutspelets klassiska paroll myntad.
I förrgår formulerade Alex Ovetjkin årets dito.
Strax efter att han bombat in 1-0 med ett av de hårdaste skott som någonsin avlossats i the wooooorld’s most famous arena skrinnade den ryske superstjärnan förbi Henke Lundqvist och hojtade:
– All series, baby, all series!
Löftet fastnade i NBC:s mikrofoner och har gått ”viralt” i hela hockeyvärlden.
Undra på det.
Det låter ju så underbart kaxigt och självsäkert och Noel Gallagher-coolt.
Och inte så lite hånfullt…
Henke verkar dock måttligt skakad.
När någon tog upp ”attacken” efter träningen igår himlade han bara med ögonen.
– Om du tror det att det är tyst där ute har du aldrig varit i närheten av en hockeyrink. Just han håller alltid på och tjattrar. Jag bryr mig verkligen inte, hette det.
* * *
Det var Eric Clapton-konsert på Garden igår – och blir en ny i morgon kväll.
Så vakna skribenter har öppet läge om någon av målvakterna är fumliga med plocken.
”Jag trodde det var först i morgon Slowhand skulle uppträda här…”.
* * *
Men en sak är säker:
Om Ovie backar upp sina ord och hänger likadana kassar serien igenom, då blir det inte skoj för Henke.
Det var inte ett mål. Det var ett….övergrepp.
* * *
Inte så lite imponerande att vaktmästarna hinner riva Claptons scen, göra hallen redo för hockey – och sen förvandla den till konserthall igen.
Inom loppet av ett dygn.
Tillika är det coolt att tränga sig förbi förstärkare och svarta lådor det står ”Clapton” på i korridorerna under läktarvalven i den arla morgonstunden.
* * *
Nä, de utsatte inte gamle Doc Emrick för någon hälsovådlig bagarväckning i Chicago i morse.
Det är, har bloggen härmed glädjen att få avslöja, Kenny Albert och Joe Micheletti som tar dagens matiné
Jag träffar Joe i pressläktarhissen och frågar när de flög hem från Montreal i morse.
– Vi körde efter matchen igår och kom hit halv sju nånting. Man kan inte riskera att flighter är inställda såna här gånger, svarar han.
Slutspelskrigare!
* * *
Eftersom Clapton som sagt var här och spelade Armani-blues kunde Capitals inte, som brukligt, träna i matcharenan igår.
Istället fick de ta sig till Chelsea Piers några kvarter söderöver.
Inte direkt lyxigt, men åtminstone Bäckis bör ha fått lite extra inspiration, för där spelar hans fellow Gävle-legend Eken faktiskt hockey – med ett slags korplag – varje vecka.
Och ska man tro Eken var han Bäckis idol i yngre dagar…
* * *
Ska bli kul att se hur det går för Jesper Asth idag…
Ah, det lilla skämtet lär vara helt obegripligt för de som inte läste gårdagens intro, så här kommer en förklarande snutt i repris från igår:
Framåt gryningen igår, när jag svajade in på upploppet i den sista texten och kortslutningsgnistorna började slå om hjärnan, kom det ett uppfordrande läsarmail om att jag hade stavat Jesper Fasts namn fel.
”Han heter inte Fast. Han heter Fasth”, slogs det…eh, fast.
Jag försöker alltid vara tålmodig och vänlig när jag replikerar på den sortens läsarreaktioner, men lät i mitt mindre fräscha tillstånd antagligen rätt grinig när jag svarade.
Fel blev det också.
Jag meddelade att smålänningen hade tagit bort bokstaven F när han flyttade hit för att det skulle bli lättare i den amerikanska vardagen, sådeså.
”Okej, där fick jag lära mig nåt”, svarade läsaren. ”Men…du menar väl att han tog bort bokstaven H?”.
Hm.
Jo.
Det menade jag.
Hade varit lite konstigt om han, för att göra livet lättare, döpt om sig till Jesper Asth…
* * *
Jag vet inte om ni får se den amerikanska reklamen under hockeysändningarna, men just nu pumpar de oavbrutet med en film där Bäckis – oerhört imponerande… – skjuter fram Geico-loggan ur ett isblock.
Rätt kul, tycker jag.
Men modellen själv är inte fullt lika road.
– Det är inte lätt när hela laget sitter och tittar på match tillsammans, kan jag meddela. Då får man höra, suckar han.
Ha ha, det är rätt lätt att föreställa sig…
* * *
På Rangers officiella twitterkonto förekommer just nu inga stora bokstäver.
Orsak:
Stor bokstav heter ju ”capital” på engelska och så länge den här serien pågår vill Manhattan-klubben inte röra sådana.
Lite humor.
* * *
I väntan på att mannen utan hals ska komma ut och hålla pre game-presser står jag och hänger utanför Caps omklädningsrum och kan konstatera att materialaren lyssnar på Dwight Yoakam medan han slipar Mojo Johanssons skridskor.
Så nu är han min favoritmaterialare i världen – näst efter Pudding förstås.
* * *
Den här morgonövningen är, lätt häpnadsväckande, dagens enda match.
Så plötsligt ligger en hel lördagkväll öppen och fri.
Det kommer han som driver den här bloggen att utnyttja….
* * *
Capitals har genom åren haft så svårt att prestera under eftermiddagsmatcher att ämnet kommer upp under Trotz presskonferens.
– Det har blivit bättre än i höstas, men jag kan inte förneka. Vi har lättare att komma upp i varv på kvällarna, konstaterar coachen.
Jag förstår precis.
Det är omöjligt att få juicerna att flöda på rätt sätt på så här okristliga tider.
Därför är det här introt hutlöst kort för att vara i slutspelet – och vare sig formuleringar eller metaforer de roligaste.
Men det blir förhoppningsvis mer studs och temperament i gamle Biffen i takt med att eftermiddagen går.
En ekvation med en del ångestfyllt ”måste” och en del hoppfull ”chans” ska ju lösas.