I den soliga, men alltjämt onödigt svala, förmiddagen styr jag ner hyrbilen i Midtown Tunnel, brassar iväg längs Long Island Expressway, tar efter en halvtimme av mot Northern Parkway och navigerar mig slutligen fram till gamla Fort Neverlose – också känt som Nassau Coliseum.
Och det finns en överhängande risk att det är sista gången jag någonsin gör den resan.
För matchen i eftermiddag, den sjätte i serien mellan New York Islanders och Washington Capitals, kan mycket väl vara det historiska slutet på Coliseum-eran.
Får Islanders – som ju från och med nästa säsong spelar i flashiga Barclays Center i Brooklyn – stryk är det definitivt finito. Och det kan det vara även om de vinner. För då väntar en Game 7 i Verizon Center i DC på tisdag och den blir inte lätt att ta hem.
Så:
Bloggen sitter och skriver potentiell historia här.
Missa det inte.
* * *
När jag susar in genom Tailgate-partyt och hittar en ledig ruta står Mike Bossy som en annan Vince Taylor – eller Joe Strummer, om ni hellre vill det – på parkeringen och sjunger:
– Biffen drove up, in a brand new Cadillac.
Nej, det gör han inte.
Men han kunde gjort.
För Hertz har vänligheten att slänga åt mig nycklarna till en alldeles sprillans Cadillac.
Och det är förstås så man ska färdas till Coliseum en sån här dag.
Värdigt, liksom.
* * *
De flesta som följt den här serien på nära håll tror att Capitals de facto stänger serien idag.
Playoyff Nicky och hans kompisar har spelat bättre och bättre för varje match – samtidigt som Isles drabbats av tunga skador och nu knappt har några backar kvar.
Det må vara sant, men jag ber att få reservera mig.
Jag har varit med förr när det känts självklart att Capitals ska vinna i slutspelet och sedan fått se dem fullborda spektakulära magplask.
Och hemmalaget kommer ha en extraspelare i ryggen, i form av sin sjövilda publik, matchen igenom.
Knapp hemmaseger…jag tycker det känns så.
* * *
Tailgate-partyt, ja..
Det inte bara pågår när jag vid tolv rattar in min Clash-kärra på NHL:s livligaste parkering.
Det har, meddelar vanligtvis tillförlitliga källor, pågått sedan åtta i morse.
När John Tavares vid sådär kvart över tre glider fram till tekningscirkeln för första nedsläpp kommer fansen således vara i…fin form.
Frågan är bara vad som händer om Islanders torskar.
– Det kommer bli en bad scene, säger en god vän som känner den här delen av Long Island ingående.
Och med ”bad” menar han då som i…lite farligt.
Teorin är att fansen, när sagan till sist tar slut, kommer riva hela hallen för att försöka få med sig ovärderliga souvenirer hem.
Nåväl.
Jag är från Borlänge och har varit på krogen Bolanche vid stängning, så jag kan inte påstå att jag får särskilt mycket armsvett inför de utsikterna.
* * *
Hör ropen från gamla landet, Skånske Jan:
De saknar dig i kommentatorsspåret!
Så kom tillbaka, din gamle klydderöv.
Jag ber om ursäkt för förolämpningar som slunkit igenom, det kommer inte ske igen.
* * *
Det är verkligen episk historia som kan nå sin slutpunkt idag – på ena eller andra sättet.
Nassau Coliseum öppnade samma år som Jaromir Jagr föddes, alltså 1972, och under de 43 år som gått sedan dess har det varit non-stop action i den numer rätt bedagade plåtlådan.
Särskilt oförglömliga är förstås åren i början av 80-talet, när de som har sina tröjnummer i taket – Mike Bossy, Bob Nyström, Billy Smith, Denis Potvin, Clark Gillies och Bryan Trottier – hjälpte Islanders att vinna fyra mästerskap på raken, ihop med svenskarna Anders Kallur och Stefan Persson och, de två sista gångerna, Tomas Jonsson och big bad Mats Hallin.
Själv kom jag hit för första gången hösten 2005, för en pre season-match mellan Islanders och Rangers och minns det framförallt av två skäl.
Det var första gången jag satt på pressläktaren i en NHL-arena och det var, om nu Islanders-fansen ursäktar, tillika första gången jag såg och träffade Henrik Lundqvist.
Mycket tyder dock på att denna – eventuellt – sista dans i ladan kommer leva kvar som allra starkaste minnet.
* * *
Jag blev så omtumlad att jag glömde berätta det i slutrapporten i natt, men goddammit:
När vi stod i kön i den trånga korridoren utanför Rangers omklädningsrum kom en leende Jamie Lynn-Siegler gående.
Jag har med andra ord varit bara några centimeter från Meadow Soprano.
Och Fredrik Wikingsson som tyckte det var nåt att Bob Dylan spelade några låtar bara för honom…
* * *
Kommer Johnny Boom Boom Boychuk spränga 30-minutersvallen idag?
Med alla skador i Islanders försvarsled är risken – eller chansen, beroende på hur man ser det – uppenbar.
* * *
Coliseums pressläktare är en av de minsta och bökigaste i hela NHL, så slagsmålen om platser vid den här typen av Big Games blir lika intensiva som de på isen när Vancouver och Calgary möts i slutspelet.
En vän från just Vancouver som är här för att täcka bägge New York-serierna berättar att han under fjärde matchen i början av vecka fick sitta med – organisten!
Jag, som tillhör internationell media och därmed befinner mig allra längst ner i media-hierarkin, gör mig således inga illusioner om att ens få vara inomhus.
Men häpnadsväckande nog får jag bästa platsen någonsin. Raden längst fram. Nästan i höjd med rödlinjen. Med – förhållandevis – hyggligt svängrum i sidled.
What’s the catch, frågar sig cynikern omedelbart.
Jo, jag har Capitals radio-team på sätet intill.
– Och jag ber redan nu om ursäkt. Jag är ganska högljudd, säger han som verkar vara huvudstadens Lasse Granqvist när han hälsar.
Well, ha ha, fine with me ändå.
Ett live-referat, på riktigt liksom, är inte alltid så dumt.
* * *
Tio över två, en dryg timme innan matchstart, dundrar den första ”Let’s go, Islanders”-ramsan under de solkiga takplattorna.
Vid motsvarande tid igår kväll hade Rangers-fansen inte rest sig ur vardagsrumssoffan ännu.
* * *
När jag talade med Bäckis efter matchen i förrgår skrockade han rätt gott när jag försökte linda in Caps slutspelsvurpor genom åren i ett försåtligt ”Nicklas, ni har ju haft vissa problem att stänga slutspelsserier när ni haft chansen”.
– Ja, Per (uttalat med överdrivet eftertryck…), det har du onekligen rätt i.
Sedan förklarade han dock att laget utvecklat en ny, mental hårdhet under Trotz och att han trodde att de eventuellt skulle kunna vara lite vassare i den grenen i år.
* * *
Skånske Jan, skånske Jan, skånske Jan!
* * *
Vad är det med svenska matchvinnare i det här slutspelet?
Jakob Silfverberg gjorde det där avgörande 2-1-målet med 21 sekunder kvar av tredje och sedan har vi haft tre sudden death-hjältar: Rakell, Bäckis och så Hagge igår då.
Det är ett lysande blågult facit!
* * *
Men Bäckis framhöll också att Islanders är en väldigt, väldigt tuff motståndare.
– Det har varit fruktansvärt tajta och svåra matcher. Dom kör av bara helvetet hela tiden, hette det.
* * *
Kallur, Persson, Jonsson och Hallin är kanske inte här i fysisk mening idag, men väl i andlig.
Det känner bloggen.
Andra svenskar som spelat här, och som finns i bloggens tänker när hallen de ett tag hade som hemadress kanske stänger, är Kenny Jönsson (framförallt han), Göran Högosta (evig Borlänge-hjälte!), Niklas Andersson, Mikael Andersson, Mini-Magic Robert Nilsson, Mats Lindgren, Tommy Salo, Tommy Söderström, Andreas Johansson, Jörgen Jönsson, Dick Tärnström, Johan Davidsson, Mattias Timander, Mattias Weinhandl, Anders Nilsson och UllaBulla Ullström.
* * *
Buar dom när Tom Wilson har pucken, frågar jag mig bänkgranne helt naivt.
– Buar? Dom vrålar i absolut avsky och hade de högafflarna med sig skulle de jaga honom från ön i klassisk 1800-talsstil.
Okej.
Den något vårdslöse Caps-forwarden står inte högt i kurs efter den brutala tacklingen som tog Visnovsky ur serien…
* * *
Marre måste nämnas också.
Mariusz Czerkawski.
Han är förvisso från Polen, men känns som svensk – och var ett tag publikfavorit i Fort Neverlose.
* * *
Värmning pågår och oh yes, det är redan brakande karnevalstryck i hallen.
Garden, jag önskar du var här och såg hur det ska gå till.
* * *
Okej, nu gör vi oss redo.
Det som kan vara allra sista dansen i Nassau Coliseum börjar alldeles strax.
Häng med.

NY RANGERS – PITTSBURGH 2-1 (Slut, OT)
* * *
Hagge hade det.
Han hade clear eyes och full heart – och couldn’t lose.
Vilken jädra mister clutch han gått och blivit.
Karln (eller Carln…) spelade ju fram till Kevin Hayes sudden-balja i förrgår – och nu smaskar han alltså själv in målet som avgör hela serien.
– Det är lätt det skönaste mål jag någonsin gjort, säger han när han står och bara ler i Broadway-hatten efteråt.
Vi kan tro det, Bork Bork, vi kan tro det.
* * *
Efter såna här hjärtskärande nederlag brukar de svenskar som ingår i förlorande lag av förklarliga skäl inte vara sugna på att prata alls , men när jag efter avklarade intervjuer inne hos vinnarna kommer trampande mot Penguins omklädningsrum stiger Penguins PR-chef fram och frågar:
– Du letar efter Patric, va? Ja, han frågade efter dig. Vänta här så kommer han.
Och så kommer han, tar i hand och förklarar sedan redigt och vänligt hur han ser på det som hände i den här serien.
Så agerar en äkta stand-up guy.
Otroligt imponerande.
* * *
Det är så man gnuggar sig i ögonen över att Rangers lyckas avsluta en tidig slutspelsserie efter bara fem matcher.
– Ja, det är första gången det händer sedan jag kom hit. Vi har inlett med Game 7-serier varje gång, säger hjälten Hagelin.
Kanske är det som Marc Staal påstod innan årets slutspel började.
De har utvecklat lite killer-instinkt ändå.
* * *
VM?
Det återkommer Bengan om.
– Jag ska gå genomgå några tester först. Sedan får vi se, säger han.
* * *
Nu ska jag gå ut och….ja, kanske ta en öl.
Det är ju såna snarare än kokosprickar som kröner de stora fredagkvällarna nuförtiden.
Men hey – vi hörs från Long Island imorrn.

Är det Hagge?
Visst fan är det Hagge.
Han tar Rangers till nästa omgång med sudden-balja.
2-1.
Handshake pågår, jag kommer med mer sen.

NY RANGERS – PITTSBURGH 1-1 (Period 3, OT väntar)
* * *
Visst fan kommer det bli 2-1 eller 1-2.
Igen.
Nytt sudden-drama väntar.
Efter en vild tredjeperre när Penguins en lång, lång stund trycker tillbaka Rangers så hårt att det känns som att ett ldningsmål är ödesbestämt – och Dan Boyle sedan har en öppen kasse han kommer drömma mardrömmar om hela sommaren om det skiter sig för Rangers.
Och nu?
You tell me.
Det kan bli precis hur som helst, såklart. En sketen studs, en omdebatterad utvisning, ett makalöst solonummer, en målvaktstavla…
Men jag tror det kommer gå hyfsat snabbt igen.
* * *
Det finns fan inget som är tröttsammare att lyssna på än en halvfull människa som sitter och drar samma tradiga hejaramsa om och om och om igen.
Här är den halvfulla människan en Gris-Olle och ramsan den förbannade ”Let’s go, Rangers”.
På repeat, lite halvslött och slirande sådär.
Ge mig Sobril.
* * *
Du, Tobias Pettersson, vad tycker du om domarna egentligen?
Hi hi, förlåt…
* * *
Mycket starkt av Senators att åka till Katedralen och bärga en sån här seger.
Jag gissar att Habs-fansen börjar sitta lite obekvämt nu.
* * *
Ni märker vem det är som inte är med i spåret längre, va?
Jag saknar honom.
* * *
Hunwick eller Perron.
Där har ni mina mycket oväntade hjältealternativ.

NY RANGERS – PITTSBURGH 1-1 (Period 2)
* * *
Det var bara en tidsfråga innan Penguins skulle kvittera.
De åt sig ju närmare och närmare och närmare och inte ens en Henke så här oerhört angelägen om att hålla tätt kan stå emot såna gånger
Inte i längden.
Så sanningen från i onsdags står fast:
Gör man inte mål när man väl har övertag och skapar chanser, då får man till slut äta surgröt.
* * *
Malkin håller på att varva upp, är mitt bestämde intryck.
Det är ju i så fall de godaste nyheter Pittsburgh fått sedan stålet uppfanns.
* * *
Toronto gör en korrekt bedömning.
Pucken tar först i Henke och studsar sedan i Spalings hand – och då ska det ju räknas.
* * *
Nästa gång svenska valmyndigheten skickar en försändelse till alla röstberättigade i nationen, kan de inte då också vara vänliga och inkludera information om att Garden inte buar åt Mats Zuccarello utan skriker ”Zuuuuuke”, som Springteen-fans skriker ”Bruuuuuuuce” åt honom, och som Calgary-fansen en gång skrek ”Looooooooob” åt Håkan.
* * *
Nja, John J, till och med du får lov att erkänna att Marc-Andre är gör en rätt fenomenal match.
Fem plus.
* * *
Men nu behöver jag inte svara på mer frågor om Zuke, för tyvärr – den där pucken tog just så illa som befarat och norrmannen har spelat färdigt för kvällen.
* * *
På sätet intill McEnroe:
Skådisen Will Arnett.
Kul för honom.
* * *
Inget snack:
Det var betydligt mer tryck i Consol Energy Center.
Här går det i underliga intervaller.
Ena stunden, främst när Ranger ligger på, gapar de så det rister i sargerna – sedan kommer långa stunder när det bara är mummel och sorl.
Tråkigt – och jag förstår att PlayoffWill går hem.
* * *
Oh, Meadow Soprano är in the house.
Eller Jamie Lynn-Siegler om ni hellre vill det då.
Då måste ju Rangers hosta upp sig.
Annars går hon till pappa Tony och berättar att de gjort henne besviken och..tänk på Coco sista säsongen, säger jag.
* * *
Dags att boka resa tillbaka till Pittsburgh på söndag?
Jag tycker det börjar kännas så.
Och ett är helt klart.
Det blir 2-1 eller 1-2.
Vad annars?

NY RANGERS – PITTSBURGH 1-0 (Period 1)
* * *
Som senast.
Fast tvärtom.
Rangers dominerar, i alla fall under två långa sekvenser, kraftigt.
Men de får inte ute mer av övertaget än ett mål.
Den sortens magra utdelning blev Penguins fall i förrgår.
Lika nu?
Inte omöjligt.
Så länge de har känning kommer ju gästerna att köra hårdare och hårdare till inget återstår mer.
* * *
Känns som Henke gör en rätt betydelsefull räddning när Malkin i Pens första PP kommer loss i snabb soloräd precis framför kassen.
Där är är det fullt hjärta, trust me.
* * *
Bra tjo och tjim nu.
Men vägen fram till skarpt läge lever inte upp till mina vilda förväntningar.
Så sent som 2006 minns jag att det, inför första mötet i serien mot Devils, var fullt på Garden-läktarna redan under värmningen – och ramsorna dånade.
Så är det ju ute på Long Island också. Hela tiden.
Här är hallen faktiskt inte ens fullsatt när Malkin, som siste man, lämnar isen.
Det är rätt dåligt.
* * *
Flower fortsätter ha clear eyes han också.
Den här gången är det verkligen inte hans fel om säsongen slutar i missmod för Pens.
Tvärtom, han har ju genomgående varit bäst i laget de här slutspelsmatcherna.
* * *
Om ni skulle råka se mig på tv-bilder i omklädningsrummen efteråt och tycker det ser ut som att jag går och ger folk fingret behöver ni inte vara oroliga.
Det är långfingret som frusit fast i den positionen i pressläktarens arktiska kyla.
* * *
Tre Gris-Olle på sektionen intill har i alla fall haft en lång fredagsuppladdning.
Oh boy.
* * *
Henkes kompis Johnny Mac vinkar i jumbotronen.
Han kommer såklart bara de riktigt stora kvällarna, efter ett liv som hans finns det inte tid eller tålamod för annat.
* * *
Plötsligt luktar det broccoli på pressläktaren.
Oväntat.
* * *
Såg inget vidare ut med Zuuuuke.
Han fick pucken rakt på käken, om jag inte såg fel.
Går den av hjälper det inte ens med norsk-italienskt virke, det går icke att spela vidare.
* * *
För första gången sedan vi träffades för snart tio år sedan sitter Gris-Olle och har synpunkter på spelet och säger saker som att ”Rangers måste få ner puckarna djupare”.
Stop coaching, Gris-Olle.
* * *
Chazz Palmentieri är näste kändis till jumbotronrakning.
Han sitter väl och spanar efter the usual suspects.
* * *
Ni kommer ingenstans med mig med kladdkaksdiskussioner.
Kladdkakans storhet har jag aldrig förstått.
* * *
Clear eyes, färskt kaffe.

Clear eyes, full hearts, can’t lose…
Så lyder stridsropet i ”Friday Night Lights” – den bästa film, och sedermera tv-serie, som gjorts om stora fredagkvällar.
Och här har vi, sannerligen, en stor fredagkväll.
Rangers kan slå ut Pittsburgh Penguins.
På Madison Square Garden.
En buzzing afton när helgen precis börjat och the hard working new yorkers som det heter i en extatisk Springsteen-dänga hört the whistle blow, fått av sig the work clothes och är out in the street.
För hemmalaget är det en guldglänsande chans – inte bara att för en gångs skulle få ett snabbt slut på en tidig slutspelsserie och skaffa sig något så sällsynt som utrymme för lite vila och återhämtning inför nästa runda.
De kan vara med och skapa ett oförglömligt ögonblick.
En lokal klassiker.
En New York-fredag for the ages.
Penguins har å sin sida inget val.
Det är do or die i den kalla New York-kvällen för deras del.
Antigen vinner de – eller så tar sagan om säsongen 2014-2015 slut.
Men det är ett slags gyllene tillfälle det med.
Överlever man under sådana omständigheter vet man att man kan göra vad som helst och fortsättningen förvandlas till ett vackert löfte om guld vid regnbågens fot.
Så alla inblandade gör klokt i att plugga in ramsan coach Taylor fick Tim Riggins, Smash Williams, Matt Saracen och de andra ungbloden i Panthers från Dillon High att skråla inför de stora fredagkvällarna.
Det som ska finnas i den här sortens skarpa lägen ska finnas i blicken och i hjärtat.
Gör det det kan man inte förlora.
Så, pojkar:
Clear eyes, full hearts – can’t lose!
* * *
I kommentatorsspåret är isen nyspolad och blålinjerna ifyllda på nytt. Krutröken från den gångna nattens sammandrabbningar har vädrats ut och flisorna från sönderslagna klubbor sopats bort.
Ni är, självfallet, välkomna tillbaka för ny holmgång i natt och jag förväntar mig inget annat än hårda närkamper på nytt.
Men efter extrainsatt möte med bloggens domarkommitté har vi bestämt oss för en hårdare bedömningsnivå den här fredagskvällen.
Inga unsportsmanlike conducts är tillåtna, inte heller kastade handskar eller spearings i mellangärdet.
Överträdelser beivras omedelbart med matchstraff.
Här ska alla trivas – basta!
* * *
Själv har jag alltid sett just fredagkvällarna som veckans absoluta höjdpunkt.
Saturday Night må ha en annan, mer mytisk status – framförallt i det har landet – men redan som barn kunde jag ana de första fragmenten av söndagsångest redan när slutvinjetten började rulla efter lördagskvällarnas ”Macahan”-avsnitt.
Veckans tristaste dag var – och är – ju bara några timmar bort då.
På fredagarna, däremot, då var vardagslunken äntligen över, hela helgen låg outforskad och väntade och i godispåsen mamma slängde åt mig inne på pojkrummet fanns supergoda kokosprickar
Bortsett från att ingen längre slänger åt mig några godispåsar och att skillnaden mellan helg och vardag i det här yrket egentligen är rätt obefintlig känns det fortfarande likadant.
Fredagarna är bäst.
Antagligen är det därför jag är så osedvanligt uppspelt ikväll också.
Vid 47 är en match som den här just den här veckodagen lika upphetsande som det vid 12 var att samma veckodag sätta tänderna i en kokosprick strax innan ”Baretta”.
* * *
Äh, det blir såklart som vanligt i spåret.
Jag tyckte bara det var kul att fantisera om att bloggen så här i känslosvallande slutspelstider hade en domarkommitté.
* * *
– Det här, säger Bengan efter att ha pluggat powerplay med Crosby och Malkin på morgonvärmningen, är i alla fall den största matchen jag spelat sedan jag kom till NHL.
Och han tycker bara det är kul.
– Ja, det är för att vara med om såna här kvällar man håller på.
Att insatserna är så höga som insatser överhuvudtaget kan bli, och konsekvenserna av en förlust så obönhörliga, skrämmer inte.
– Man vet ju vad som gäller och vi vill verkligen inte att det här ska vara sista matchen vi spelar tillsammans. Men det går inte att åka omkring och tänka på det. Vi måste slappa av, ha roligt och njuta av ögonblicket. Annars går det inte.
Kloka ord från Rotebro-hållet.
* * *
Pete Chiarelli, Bostons sparkade GM, behövde inte vara utan jobb länge.
Han blir alltså ny chef för hockeyverksamheten i Edmonton – på samma sätt som Shanny är det i Toronto.Och samtidigt ny GM.
På något sätt känns det som att hela situationen kring once-in-a-generation talangen Oilers kommer att plocka vid draften plötsligt ljusnade.
* * *
Jag sitter efter Rangers morgonoperationer på Quickies plats och pratar med Hagge från Nykvarn och ovanför den platsen sitter det ju en skylt uppspikad på vilket det står ”Fast”.
När jag är klar kommer en gammal bekant från Vancouver Sun fram och säger att han tänkte ta en bild på scenen och rikta en pil från den skylten rakt ner.
– Cause I’m thinking…not so much, perhaps.
Ha ha, nej, inte precis.
För mycket kokosprickar genom åren.
* * *
Rent klimatmässigt borde de som kallar sig pingviner trivas bra i New York idag.
Plötsligt har Kung Bore gjort comeback, som Kings mot Sharks i slutspelet ifjol, och tvingat ner kvicksilvret mot fryspunkten igen.
Och här som det precis hade börjat bli läge att tjejlyssna på Jonathan Richmans ”Springtime in New York”.
* * *
Fan ta den skithög som ringde in ett bombhot mot Frihetsgudinnan tidigare idag.
Inte nog med att det såklart är ett allvarligt och smaklöst brott i sig.
Hotet fick fart på våra redaktörer hemma i Stockholm också, så de ringde mig, varpå jag kom upp i varv – och sedan var koncentrationen i introkomponerandet bruten
Hittar de den skyldige ställer jag lätt upp som vittne.
* * *
Glamorösa NHL-proffs eller inte, människor är som dom är alldeles oavsett.
Medan bloggen står och väntar på en Rotebro-Bengan efter det som kan vara Penguins sista skate för säsongen kommer Nick Spaling trampande genom omklädningskabyssen, får syn på Maxim LaPierre och börjar fånsjunga en hemmagjord spontan-låt om kompisen.
– Maxime, Maxime, Maximeeee Oooooh, here sits Maxime, he’s a nice guy.
Som jag när jag träffar Eken och är på den sortens humör.
Lite avväpnande är det.
* * *
Ingen Kevin Klein i Rangers laguppställning ikväll heller.
Han har fortfarande ont i armen.
Antar vi.
Han vägrar prata med media efter de träningar han genomför med reserverna.
Klein declines to comment, helt enkelt.
* * *
Jag står nere vid sargen på kortsidan och blänger när Penguins nöter playoff.
Crosby, Malkin, Kunitz, Paul Martin och Bengan deltar och det är en lätt sinnesvidgande upplevelse att se på så nära håll.
Överhuvudtaget blir den ohyggliga snabbheten, den kirurgiska precisionen och den skrämmande kraftfullheten hos spelarna riktigt tydlig och verklig först på det avståndet.
Men nu handlar det dessutom om två av världens absolut bästa hockeyspelare som övar ihop med sina viktigaste sidekicks inför ett av karriärens 20-30 viktigaste framträanden.
Det är som att vara med när Yo Yo Ma stämmer cellon inför en konsert på Paris konserthus, när Placido Domingo sjunger upp innan en premiär på The Met eller när Thomas Keller väljer ut råvaror till kvällens middag.
Man blir stum.
* * *
Rangers har ingen riktig morgonvärmning idag, det är bara reserverna och Klein som är ute och lattjar med Talbot.
Sen kommer Hagge och några lagkamrater in i omklädningsrummet i underställ och svarar på mediafrågor.
Nykvarn-sonen förefaller samlad, men avspänd. Som alltid. Han är ständigt peppad och positiv – och får ibland hjälpa upp humöret på sina fellow blueshirts också.
– Ja, vi behöver ju inte nämna några namn, men ibland är det en och annan som blir lite väl down på sig själv och då kan det hända att jag försöker säga några uppmuntrande ord.
Hagge är New York Rangers Eken, helt enkelt.
* * *
Jag blir avis där vid sargen under Pens PP-träning också.
När spelarna får upp farten på grillorna och skjuter iväg över hela isen ser det ut som att de upplever den ultimata…ja, frihetskänslan.
Jag vill också.
Men det var det där med koksprickarna.
* * *
I Prudential Center på andra sidan Hudson-floden spelas det som bekant ingen hockey den här våren.
Men action kan jag meddela att det är ändå.
Idag var min kompis Maja från Ornäs utanför Borlänge där och och fick sin officiella examen från Berkeley vid en högtidlig ceremoni.
Jag kunde tyvärr inte vara med – skyll på Henke, om han inte spelat så bra hade jag varit ledig! – men skickar en grattishälsning till henne och stolta föräldrar och syskon på det här sättet istället.
* * *
Bengan Hörnqvist lovar inte att göra hat trick ikväll, absolut inte, men han såg vad gamle kompisen – eller snarare lärjungen – Flipper Forsberg ställde till med i Nashville igår och säger:
– Det kanske kan vara dags för en annan svensk att göra hat trick ikväll också.
Väl valt tillfälle i så fall.
* * *
Vad säger du, Julia?
Stänger Habs serien hemma i Katedralen i natt?
Jag misstänker det – men tror du behöver ha sopkvast och dammvippa inom räckhåll.
Det kommer bli tajt och hårt och spännande.
* * *
Jag vet inte om det framgår genom tv-rutor, med i verkligheten, på nån meters avstånd, ger jacket på näsan – den väl tilltagna – backveteranen Ron Scuderi en klart blodisande framtoning.
* * *
Badtofflan har inte badtofflor på presskonferensen – men väl shorts.
Jag önskar jag hade lite mer Leffe Boork i mig, då hade jag tagit mikrofonen och frågat om han tycker det är ett värdigt sätt att representera sin klubb på inför säsongens största match.
På med brallorna, Alain!
* * *
Bengan är, som jag, rätt övertygad om att Pens hade vunnit matchen i onsdags om de bara fått mer utdelning under sitt kraftiga övertag i första perioden.
– Istället fick de göra ett jäkla skitmål i andra. Men så är det ofta i slutspel, konstiga studsar avgör. I längden brukar det dock jämna ut sig. Så för oss handlar det nu bara om att komma ut likadant en gång till, konstaterar han.
* * *
Kvällens slips, med svart och grått i diskreta mönster, kan vara en all time high för Papa Biff.
Den matchar mot svart skjorta och grå kavaj som Kenny Albert och Joe Micheletti matchar varandra i kommentatorshytten.
* * *
Lyssnar man på sången i Rangers-lägret är frågan dock om det bara var Penguins som startade bra i senaste Consol-duellen – eller om matchbilden i första hand formades av att motståndet sög.
– Vi var usla. Det kommer vi inte vara igen, säger Ryan McDonagh.
Sanningen lär röjas ikväll.
* * *
Bob Hartley om livet som Flame i Calgary:
– Om man åker för att tanka för man spurta till pumpen, för fansen vill fylla på bensinen åt en.
Så är det för Brage-spelarna i Borlänge också.
Eller borde vara.
* * *
En annan dimension i den här uppgörelsen är att rollerna var de ombytta för ett år sedan.
Då reste Rangers till Pittsburgh för att spela Game 5 i 1-3-underläge.
Sen minns alla vad som hände.
– Ja, vi vet precis hur de känner och hur de kommer att spela. Och vi vet vad som kan inträffa om de får vinna en match. Därför ska vi verkligen göra allt för att matcha deras desperation och vinna, säger Hagge.
Jo, det är bara det att den där desperationen inte går att imitera eller krama fram på beställning.
Den finns där – eller så finns den inte där.
Fråga Penguins.
De sa samma saker ifjol och det gick i alla fall inte…
* * *
I Garden-PA:t strax innan publiken släpps in:
The Cures ”Friday, I’m In Love”.
Klockrent.
Det är kvällens självklara ledmotiv.
* * *
Vaktmästar-Frank har vridit ner temperaturen på Garden mot kriminella nivåer i afton.
Snälla publik, kom hit och värm upp hallhelvetet.
Annars får Henke bryta Wassberg-tappar ur slutspelsskägget under värmningen.
* * *
Okej, Friday I’m In Love.
Ge oss en kokosprick till match, snälla blåskjortor och pingviner.
Ni vet vad som gäller denna stora, stora kväll.
Clear eyes.
Full harts.
Can’t lose.

Filip Forsberg Show!
Så replikerar man när de röstande medlemmarna i Professional Hockey Writers Association snuvar en på Calder Trophy-nominering.
Man går ut och gör hat trick..
I en do-or-die-match – mot Chicago Blackhawks.
Jag slänger in min imaginära hatt på isen, jag också.
* * *
Gurgel i spåret – igen.
Nu är det ytterligare en som gjort klart att han avbryter karriären som kommentator.
Suck, kan ni inte FÖRSÖKA sluta begå game misconduct mot varandra?
Somligt missar jag, som en annan Tim Peel, och det är – uppriktigt – väldigt trist om människor ska känna att de inte kan vara här utan att bli utsatts för personangrepp.
Lär av Canucks skärpning i natt…
* * *
Sms när Tampa fullbordar sin sällsamma out-of-the-blue-vändning:
”Det här är den lyckligaste natten i mitt liv”.
Gissa från vem?
En ledtråd:
Det kom från Örby…
* * *
Lördagens match mellan Islanders och Washington börjar 15.00 lokal tid, alltså 21.00 er tid.
Då kan historia skrivas.
Det kan ju mycket väl vara sista matchen någonsin i gamla Coliseum-ladan.
Inte dumt, således, att bloggen har sin ackreditering säkrad.
* * *
Men Red Wings alltså, kära Red Wings…
Det var en golden chans som gick förlorad där.
* * *
Canucks lever en dag till.
Trodde jag inte riktigt, men det såg ut som att de spelade mycket smartare ikväll.
Kan det bli en Game 7 där, kanske?
Det vore nåt.
* * *
Nu ska jag försöka rensa hjärnan – rätt fullsprängd av hockey – med ett par gamla Sopranos-avsnitt.
I morrn bitti är det ny morning skate på Garden och sedan, vid 01.00, årets största fredagkväll på Manhattan.
See you then, era råskinn!

Säg inget till Ekeliw – rent förtvivlad nu, stackars gossen – men det börjar se ut som att Lightning är ett Sharks i miniformat.
Lysande i grundserien – och en omedelbar bust i slutspelet, år efter år.
Nu har de spelat fem perioder i The Joe utan att göra ett enda mål på Mrazek.
Ja, jag skrev rätt.
På – Mrazek.
Ojvoj.
Något väldigt radikalt måste hända i tredje perioden.
Annars är den här serien Detroits.
* * *
NHL-bloggen – med ett kommentatorsspår där allt kan hända.
En torsdagkväll i Stanley Cup-slutspelet rasar plötsligt en debatt om – pizzafyllning.
Ho ho.
Men håller showen levande på ett lysande sätt.
Det är ju ett självspelande piano, det här.
* * *
MSG – som jag får nöja mig med under Islanders matcher – har fuckat upp sändningen från Verizon på något sätt.
Publikljudet är nerskruvat och kommentatorerna låter som att de sitter på kebaben på sjätte gatan, intill media-entrén, och babblar.
Då går mycket av live-nerven förlorad och jag slår över till NBCS och följer the action i The Joe istället.
* * *
Själv har jag en mycket konservativ syn på pizza och håller mig uteslutande till traditionell fyllning.
Skinka, champinjoner, lök, amerikansk salami…allt annat är puck med grafiskt spårljus, som ju NHL försökte lansera en gång i tiden.
* * *
Hästpolo och Bacon har varit Lightnings banemän i de två första.
Figures.
De var med när Detroits farmarlag från Grand Rapids slog Tampas dito från Syracuse i Calder Cup-finalen.
Med 4-2 till slut…

Efter onödigt otrevlig flygresa från västra Pennsylvania ligger bloggen parkerad i korresoffan igen.
Under inflygningen till LaGuardia – den långa varianten, då de kommer in söderifrån, flyger förbi Manhattan och vänder först när man börjat fundera på om man sitter på fel plan och är på väg till Hartford – blåste det värre än i vinddraget när Carl Hagelin från Nykvarn svischar förbi en stabbig back.
Jag. Gillar. Inte. Det.
Men desto behagligare är det ju att ligga här nu med en färsk prilla under läppen, nybryggt kaffe i kanna på bordet och – snart – fyra hockeydraman på tv:n.
Som jag förvarnade om igår spar jag lite på krutet i natt, bloggar lite sporadiskt och låter, huvudsakligen, er driva showen framåt i kommentatorsspåret .
Deal?
Bra.
* * *
Det blev inte så värst blodigt igår. Jag kom aldrig längre än till hotellbaren och drack bara en handfull Yunengling – fantastiskt öl dom brygger i Pennsylvania – men de var löjligt goda och jag behövde verkligen få sitta med några kollegor och bara prata lite skit.
* * *
Jag vågar inget säga till Youngblood Ekeliw, för han är helt stissad nu, men jag tycker det börjar kännas som att Red Wings kan ha en liten upset på jäsning och vinner även ikväll…
* * *
Eftersom de inledde sin resa mot toppen flera år efter jag lämnade landet har jag något svårt att greppa att Växjö kan vara svenska mästare i hockey.
Växjö för mig är Lo fi-håkan – ja, min gode vän och radarpartner under ett decennium på Aftonbladets popredaktion Håkan Steen alltså – och Öster och Melody Club och vägen till Vilhelm Moberg-trakter och fina efterfester på Statt efter Melodifestivalen 2002.
Hockey? Not so much.
Men likafullt:
Ett stort grattis från bloggen, som hörde upplösningen på Sportradion och tänkte att, ja, det var ju kul för dom ändå.
* * *
Alldeles oavsett vad Taddson och Tobias Pettersson tycker om tacklingen har Islanders spelarna tydligen inga planer på att glömma att Tom Wilson sänkte Visnovsky.
Det kan bli en mycket lustiger dans i Verizon ikväll.
* * *
Jag är alldeles dagvill och har en stark – och rätt skön – fredagskänsla.
Men hey – det är först imorrn det är fredag.
Och vad händer då?
Det blir feeeest på Garden.
Can’t wait.
* * *
Caps, å sin sida, kommer spraka och spinna blott av glädje över att vara hemma igen.
De bodde på Marriott-hotellet vägg i vägg med Nassau Coliseum mellan de två Long Island-matcherna och vistelsen var visserligen bara tre dagar lång, men som Joel Ward konstaterade efteråt:
– Det känns som vi varit här i tre veckor.
Ha ha, jag förstår precis.
Det finns liksom inte så mycket att göra där ute…
* * *
Gojjan, jag ber om ursäkt om jag gett intryck av att inte bry mig om Anaheim-ankorna.
Vi pratade länge om dem i senaste podden, men upprepar mig gärna här:
Anaheim Ducks är tveklöst det lag som imponerat mest hittills. Att åka till Winnipeg, vara bortalag i DEN miljön och fullborda en sweep…det är enastående gjort.
* * *
Båda de sena matcherna ikväll är elimination games och mja, jag tror det är sista matcherna i båda dom serierna.
Kanske kan Nashville samla sig till en sista motattack, men Vancouver har inget svar på Calgary-ynglens oförvägna attack-hockey.
Som Bob Hartley tydligen sa tidigare idag:
– The Calgary Flames won’t quit.
Jag vet inte riktigt varför, men det låter väldigt mäktigt när en man av den sorten säger så och uttalar hela namnet.
The Calgary Flames won’t quit…
Ojvoj.
* * *
Jag blir för övrigt tokig över att aldrig få besked om när jag ska vara på Long Island på lördag.
Men de sätter förstås inte tiderna förrän de vet om det blir matcher i Calgary och/eller Chicago.
Douchebags!
* * *
Visst, vi ska säga det också:
Tack för allt, Hal Gill.
Han var en älskade antihjälte i den här bloggen och jag tror aldrig jag haft roligare än när Barry Trotz slängde in honom i ett powerplay för Nashville och sa att det var som att parkera en minibuss i målgården.
Nu lägger han av.
So long, pansarkryssaren.
* * *
Okej, golvet är ert.
Jag hoppar in nån gång då och då om jag verkligen har nån synpunkt jag behöver lufta, men det är i kommentatorsspåret kvällens föreställning äger rum.