PITTSBURGH – NY RANGERS 1-2 (Slut, OT)
* * *
Jaha, intervjuer är gjorda, text skriven och dokument skickat till redaktör Persson i Stockholm.
Nu går jag till baren.
Imorrn kväll sitter jag i soffan på Manhattan igen och då blir det nog lite finbloggning, lugnt och avslappnat utan monsterintro, så jag kommer in i matchen på nytt..
Sedan väntar elimination game.
På Garden.
En fredagkväll.
Det kan bli nåt att vara med om.
Nu:
Skål – och godnatt.

Det går snabbt.
Den för dagen hårt kritiserade Hayes avgör – och Rangers leder alltså med 3-1.
Lite mer sen

PITTSBURGH – NY RANGERS 1-1 (Period 3, OT väntar)
* * *
Muprhy’s law.
Det som kan hända händer.
Så självfallet.
Det blir övertidsdrama.
Bara för att det är enda kvällen i hela slutspelet när det för min privata del hade varit skönt om det inte blivit det.
Men inget gnäll, för fan.
Det blir spänning och hjärtsnörp och ramalama.
* * *
Om Zuke fått träff på den där drömpassningen – eller om Bengan haft lite mer flyt gär på slutet hade det varit över nu.
Men om inte om fanns hade jag ägt ett NHL-lag och drivit Wynn i Vegas samtidigt, så varför ens tänka på det.
* * *
Någon här intill påstår att Pens aldrig vunnit på OT i Consol i en slutspelsmatch.
Kan det stämma?
Nå, Rangers var inte precis lyckosamma i OT finalen ifjol så det jämnar ju ut sig.
Jag tror det avgörs på en tveksam utvisning, åt endera hållet, och sen blir det ett jävla liv om det…

PITTSBURGH – NY RANGERS 1-1 (Period 2)
* * *
Långsamt, långsamt tuggar sig Rangers in i matchen – samtidigt som pingvinerna börjar sprätta lite mindre ivrigt med fenorna – och plötsligt har Brassard krigat in en ful kvittering.
Sa ju det.
Det är upplagt för övertid i den här ronden….
* * *
Penguins olycka kan – säger kan – vara att de inte inte fick ut mer av den massiva dominansen i första.
Det är slutspel.
Då måste the killers kill de få gånger motståndaren vacklar.
* * *
Det är alls ingen tillfällighet att just Brassard bär in Rangers i matchen igen.
Han är verkligen den typ av krigare som växer i de stora ögonblicken och gör den sortens mål.
* * *
What, Rutqvist?
Det finns inget jag hellre släpper in än U-båtar.
Hela bloggen är en enda stor, vänlig U-båtshamn!
* * *
Att han helt missar mål i ett av få öppna lägen kan Hayes dock inte ursäkta med bristande rutin.
Det är bara…nåt man inte får göra.
* * *
Bad-ass och true warrior…
Lovejoys kärnfulla beskrivningar av Bengan hör till de mest träffande en hockeyspelare kläckt ur sig.
* * *
Jag ser ju inget därifrån, så jag vet inte bestämt, men det känns som att Senators hade behövt bomba in några kassar och fått lite marginal.
Så här jämna matcher vinner ju Habs alltid, om inte annat så nästan på rent självförtroende.
* **
Gary är här ikväll.
Kommissionären himself.
Honom skulle det vara skoj att ta bira med igen.
Inför finalerna i Vancouver 2011 stod vi – kommissionären, yours truly biff och några till – faktiskt och babblade vid en stökiga bardisk.
Han var något stel och formell i sin framtoning, men trevlig ändå.
Såna här gånger har han dock bråttom hem, privat-jeten har motorerna på redan i mitten av tredje och framåt midnatt ligger lille Gary sin Hästen-säng i New Jersey igen.
* * *
Långemann, det är meningen att du ska säga ”nämen, åh, jag tycker då det är lika bra som vanligt”, så bloggaren blir glad.
Inte bekräfta självkritiken….
* * *
Nä, jag vet inte med bestämdhet att Gary Bettman har en Hästen-säng.
Men det känns så.
* * *
Det är nog bäst jag påpekar att jag skojar om Långemann och självkritik och bekräftelse…
* * *
Det går kittlande pressläktarrykten om barer som är betydligt roligare än den på Marriott, har öppet till ”two-ish” och ofta frekventeras av glada medlemmar i hockeyskribent-facket.
Jag känner mig genast lite piggare…
* * *
Nu är det nog bäst att fylla depåerna med RC Cola.
Det kan bli en lång natt.

PITTSBURGH – NY RANGERS 1-0 (Period 1)
* * *
Japp, det här är Penguins match.
De börjar, som utlovat, mycket bättre än i de tidigare matcherna – och de fortsätter bättre också.
Det är ett helt annat bett i agerandet, en helt annan stridslystnad i närkamperna, en helt annan ilska i forecheckingen
Rangers?
De gör en typisk slutspelsmatch när de inte måste vinna.
* * *
– Jag älskar att vara på isen med Hörnqvist, säger Lovejoy.
Sen går han ut och drar på ett skott som hans bad ass-polare från Rotebro (nöjd, kommentatorn?), i sedvanligt stök framför Henke, styr in till 1-0.
Jag tror jag förstår, Ben…
* * *
Det är bra underligt ändå att Rangers vet att de inte ska uppträda så här – och gör det ändå.
Sure, hemmalaget har lärt sig från förra matchen och ser till att göra det mycket svårare för dem.
Men det ursäktar inte slafsiga passningar, halvengagerad skridskoåkning och avsaknad av hundraprocentigt fokus.
* * *
– Geno, Geno, Geno, försöker Consol.
Och det gör ju Consol alldeles rätt i.
Får Pens igång även honom öppnar sig serien som en lavin i Uralbergen hemma i Ryssland.
* * *
Ja, Tobias Pettersson, jag vill minnas att du och Johansson trodde att Hayes skulle göra ett femstjärnigt slutspel.
I själva verket har han varit den Rangers-forward som haft svårast att växla om från serielunk – med dess ytor och svala temperament – till playoff-hetta.
Men han är ju ung och lär sig väl till nästa gång.
* * *
Bor det många schweizare i Pittsburgh?
Vi hör kobjällror på läktarna i afton – som vore det hockey night i Bern.
* * *
Glömde Sudden, Sskalexander. Du har onekligen en poäng, han är såklart den Sollentuna-son som varit föremål för flesta celebra kärleksförklaringar.
* * *
Kobjällrorna är nu inte det enda som hörs.
Det är ett sjusatans tryck i Consol, värre till och med än i måndags – och då var det ändå det mäktigaste jag upplevt i den förträffliga arenan.
* * *
Taggen, du vet precis var gränserna går.
Försök inte.
* * *
Gör Penguins ytterligare två i början av andra finns det risk att den här matchen kommer få saloon-slagsmålen i västra Kanada att framstå som ett avsnitt av ”Pantertanter”.
Det onda blodet kokar.
* * *
Trots att jag till skillnad från Micheletti fick i alla fall några timmar i bingen är jag verkligen utmattad ikväll – och juicerna i hjärnan vill inte börja flöda.
Formuleringarna saknar spänst, liknelserna vägrar ta form, det ekar bara tomt när jag försöker kommer på referenser från film- och musikvärlden.
Sorry, men det blir så efter en veckas oavbrutet race – och får jag bara en dags vila börjar det svänga som det ska igen.

The killer in me is the killer in you, sjunger Billy Corgan i ”Disarm” – Smashing Pumpkins största stund enligt mitt blygsamma förmenande.
När spelarna i Pittsburgh Penguins och New York Rangers stirrar varandra i ögonen inför Game 4 i Consol Energy Center ikväll skulle de kunna säga, eller åtminstone tänka, likadant.
The killer in me is the killer in you.
De är olika, som hockeyspelare och människor, men det har de gemensamt.
De vet hur man, i symbolisk mening, dödar.
De vet hur man, i exakt rätt ögonblick, sätter in det dräpande knockout-slaget.
Det vet hur man lämnar sina opponenter i diket vid sidan av vägen mot toppen och fortsätter framåt – utan att se sig om och utan att tveka.
Annars hade de inte kommit hit, ändå fram, till ögonblicken då de allra bästa i sporten de utövar gör upp om de stora och ovärderliga potterna.
Ikväll är ett sådant ögonblick.
Det handlar – alltjämt i symbolisk mening – om att döda eller dödas i rond fyra.
På lite olika sätt för de inblandade parterna, jovisst.
Rangers måste visa den avgörande förintelseinstinkten och ta ett fast strypgrepp om sitt lätt skakade byte – och Pittsburgh måste gräva ner sig i survival mode och vända hotande undergång till triumfatorisk återuppståndelse.
Men förutsättningarna när spelarna radar upp sig på den blankspolade isen och hör hela Consol stämma upp i ”Star-Spangled Banner är givna.
Döda – eller dödas.
Och killer står mot killer.
* * *
Det sista jag såg innan jag la mig i min mjuka hotellrumssäng i natt var en Joe Micheletti som, live, intervjuade matchhjälten Brent Seabrook i United Center.
Och det första jag ser när jag sju timmar senare kliver in pressrummet i Consol Energy Center är – Joe Micheletti.
I egen hög person.
Jovisst.
Den förträfflige tv-kommentatorn refererade den nästan fem timmar långa nattmanglingen i Chicago fram till ett på natten, sov på sin höjd en timme, tog 06.00-planet från O’Hare – och är nu här och ska täcka även den här drabbningen.
Min rätt att klaga över att sved av trötthet i hela ansiktet när klockan ringde i morse är, kan jag kan känna, begränsad…
* * *
I samma episka serenad sjunger Billy Corgan också om att han ska ”disarm you with a smile”.
Den frasen är det svårare föreställa sig att någon i kvällens dans kommer att nynna på när han stirrar rivalerna i vitögat.
I förrgår började osämjan – äntligen – intensifieras i den här serien och ingen ler överhuvudtaget längre.
I den mån en soldat försöker avväpna en annan soldat där ute är det med knutna nävar, tjuvsmällar i veka livet och grova invektiv.
– Det är fortfarande långtifrån lika fientligt som mellan exempelvis Vancouver och Calgary. Vi är fortfarande två lag som i första hand vill spela hockey och hålla oss borta från tjafset. Men det har definitivt blivit mer ”chirpy”. Vi är rivaler och har sett mycket av varandra senaste veckan. Då är det lätt hänt, säger Hagge efter onsdagens värmning.
Och, well, he should know…
* * *
När jag berättar för Micheletti att han var det sista jag såg innan jag somnade i natt tittar han lätt förskräckt upp och ler.
– Det där vet jag inte hur jag ska tolka…
Åh, som att jag är kär förstås.
Det blir man ju i riktigt begåvade kommentatorer.
* * *
Intrycket att Ben Lovejoy är en förträfflig citatmaskin bekräftas när jag smyger fram och ber om hans syn på vad Bengan Hörnqvist ”brings to the table”.
– Hallå, svarar han på tafflig imitation av svenska, säkerligen utlärd av Hampus Lindholm.
Sedan sätter han igång:
– Han är utan tvekan den svensk jag stött på som är mest ”bad ass”. Jag lärde känna, och blev väldigt fäst vid, de unga svenskarna i Anaheim. Men Hörnqvist är tuffare än alla de tre tillsammans. Här ett pain in the ass att möta, men jag älskar att spela i samma lag och vara på isen samtidigt. För jag vet att han kommer vinna alla närkamper, jaga rätt på alla lösa puckar och hela tiden kriga . Yeah, a real bad-ass. A true warrior.
Ha ha, tack, Herr Kärleksglädje.
Det är sådana uttalandet som får det att sjunga i anteckningsblocket.
* * *
Kollegorna fick tydligen se en bra baseboll-match på vackra PNC Park igår.
Men det var kallt och ölen smakade inte som den skulle i en trist blåst.
Så jag gjorde rätt som stannade hemma och diskuterade room service-meny med Skånske Jan, Playoffwill och John J istället.
En bal på slottet är inte alltid en bal på slottet.
* * *
Jag pratade med Sid igår också – bevis ska, om redaktör Ekeliw utfört sina arbetsuppgifter hemma på redaktionen, finnas till och med i form av en videosnutt på sportbladet.se
Han älskar Patric Hörnqvist.
Hör själva.
Han säger ju det.
– Jag älskar alla i det här laget, men som han anfört oss i de här slutspelsmatcherna…
Har en världsstjärna någonsin uttryckt sig med sådan värme om någon från Sollentuna?
Det undrar jag.
Stort.
* * *
Det där med förintelseinstinkt, det där med att ta kommandot i slutspelsserier, det där med att – som kollektiv – lyfta kniven och hugga när motståndaren blottat halsen…det har aldrig varit New York Rangers starka sida.
De krånglar sig emellanåt vidare, men är helt oförmögna att mobilisera hundraprocentigt fokus när inte allt står på spel och behöver nästan alltid sju matcher på sig.
Nu påstår de – som vi var inne på redan förra veckan – att de utvecklat en helt annan mental hårdhet, men det har vi hört förr.
Jag är helt övertygad om att Penguins utjämnar ikväll – och att nytt sjustegsdrama väntar.
* * *
Basen är svart nu också.
Men jag kompletterar idag med en mörkblå kavaj – och småprickig slips i svart och vitt.
Inte ens Pat Leonard kan få det till att jag håller på någon.
* * *
Uppe i Canadien Tire Center kan Montreal fullborda ännu en sweep ikväll.
Omöjligt är det ju långtifrån, men jag har en känsla av att EK65 och hans stolta vänner tömmer bränsletanken i en sista desperat urladdning och tar en seger inför hemmafansen.
Sedan är allt över i Bell Centre på lördag.
Julia, du håller oss uppdaterade i spåret, right?
* * *
De new yorskska kollegorna är mycket roade över att jag tar upp gin & tonic-spåret med Crosby.
– Det, skrockar redaktör Leonard, måste vara hela säsongens frågeställning.
Ah, i den riktiga boulevardpressen vet vi värdet av att slå klacksparkar även med de största.
* * *
Vi blev ju alla så förhäxade av midnattsdramat i United Center att vi – eller åtminstone jag – nästan helt glömde bort det som hände i Saddledome.
Men Flames har alltså 3-1-övertag nu och det är ju rent förbryllande, men de där jädra kidsen inte bara spelar med en take-no-prisoner-hunger som får papa Biffen att skratta rakt ut emellanåt – de lyckas fucka upp veteranerna mentalt, och komma under skinnet på dem, också.
Såna som sur-Bieksa, Hamhuis och Bonino trampar ju rakt in i fälla efter fälla.
Det borde de vara på tok för garvade för, men icke.
Dumskallar.
Nu vinner Flames.
* * *
– Jaha, här sitter geparden från Södertälje, säger jag hurtigt när jag kliver fram till Hagge efter morgonvärmningen.
– Jag är faktiskt från Nykvarn, replikerar han.
Oh, excuse meeee.
Det var tydligen en viktig distinktion.
– Nej, nej, jag skojar bara, Södertälje går bra, försöker han.
Nänä, Geparden från Nykvarn it is.
Själv kommer jag från Nedre Tjärna, inte Borlänge…
* * *
Taddson och Björn Falk – två mycket intressanta motpoler i kommentatorsspårsvärlden – har, med benägen assistans av Tobias Pettersson, förväntad debatt om monsterproppen Tom Wilson satte Visnovsky ur stridbart skick med på Long Island igår
Well, låt mig vara domare
Jag håller med om att Wilson är ett vårdslöst råskinn och även den tacklingen var kanske på gränsen, men inte fullt så rättegångsvärdig som Isles-fansen tycker.
NHL tog de facto inte ens upp den för diskussion – för det fanns inga skäl till det.
Samtidigt är det förstås bara underhållande att Okposo skiter i etiketten och kallar Wilson ”idiot”.
Ärlighet varar som bekant längst, så mer sånt.
* * *
Min dyre vän och kollega Jarkko ska, som vi säger på vår töntlingo, ”ta” de sena matcherna ikväll.
I teorin skulle jag alltså, efter avslutat värv, hinna till hotellbaren och andas för första gången på en vecka.
Så det blir alldeles självklart övertidsdrama till långt in i gryningen här också.
* * *
Pens svär på att de ska starta Game 4 med helt annan energi och aggressivitet än de föregående matcherna.
– Det ska redan från början se ut som det gjorde i tredje perioden i måndags, säger Sid med bestämd stämma.
Sen ska de försöka komma ur Rangers ständiga, tajta jävla press också,
– De var jobbiga i den senaste matchen. Våra backar hann ha pucken en sekund. Sedan hade de en Rangers-spelare på sig. Deras killar, däremot, fick transportera puck i sju-åtta sekunder och kunde sedan slå öppnande passningar. Det där måste vi komma till rätta med, säger en uppriktigt bekymrad Bengan.
* * *
– Spara lite av det där kaffet nu…
Joe Micheletti promenerar förbi just som jag gått till attack mot kannorna i det lilla pentryt bakom pressläktaren.
Och ja, är det någon som behöver kaffe ikväll är det nog han…
* * *
Tränar inte du och Bengan ihop på somrarna, frågar jag han från Nykvarn.
– Jo. Men man kan bli arg även på dem man tycker om, eller hur?
Sannerligen.
Jag gillar ju till exempel Skånske Jan…
* * *
Plötsligt får bloggen bättre plats på pressläktaren och flyttas ner på primetime-raden där the big shots sitter.
De har väl insett att det inte går att ha mig på plats 124 i Sibirien.
Pens förlorar ju alla viktiga matcher då. Game 5 och Game 7 ifjol, till exempel – och så den i måndags.
* * *
Wow, Eric byter avatar out of the blue.
Du får förvarna, unge man.
Det bara sjöng till i hela min existens här.
* * *
Nå, då så.
Sekonderna lämnar ringen.
Killer står mot killer.
Nu ska de döda – eller dödas.

CHICAGO – NASHVILLE 3-2 (Slut, tredje OT-perioden)
* * *
Ja, Seabrook ja.
Det borde man kunnat räkna ut.
Även han har några såna här dödsstötar på meritlistan – i en hel räcka gastkramande nattmanglingar.
That’s Blackhawks for you.
Dom kan sånt här.
Men det är för jäkla heartbreaking för Predators.
Som dom slet, som dom visade karaktären.
Och samtidigt:
Även om det inte känns så nu, och ännu mindre går att glödja sig åt, kommer Forsberg och Järnkrok och den allt mäktigare Ekholm ha enorm nytta av den här erfarenheten i framtiden.
* * *
Huruvida jag har nån nytta av att fortfarande sitta här är mer oklart.
Om sex timmar ringer klockan för morning skate på Consol – och jag lär ju inte somna på stört.
Men vad gör det, nyttigt eller inte – det var fantastiskt att se.
Vi hörs när dom släpper pucken här inne, vägg i vägg, vid 01 er tid.

Ja, jag hann aldrig till last call i baren…
Ha!
En klassisk mattmangling pågår i Madhouse on Madison. Andra övertidsperioden är över, klockan har passerat 01.00 i Chicago (och 02.00 på mitt hotellrum…) och det står fortfarande 2-2.
Det kommer vara fruktansvärt synd om laget som förlorar det här…
* * *
Jag vill aldrig veta exakt hur det kändes för Flipper Forsberg när han, av ren trötthet föreställer jag mig, skickade pucken öve plexit och fick sitta i två minuter.
En av livets tyngsta stunde, no doubt.
* * *
De ha spelat i fyra och en halv timme, drygt, nu och måste käka.
Så nu har nån ringt in pizza till United.
Hoppas Flipper får lite Cannibale, som bästa pizzan på Goldies i Leksand hette.
* * *
Showtime Kane.
Det är fortfarande varningslampa på honom…

Det blir sudden-drama i United också.
och säger andra halvan av tredje perioden något om fortsättningen ska Predators vara glada om de överlever fem minuter.
Blackhawks har börjat varva upp och spelar skoningslös playoff-hockey – och är det något de kan i Madhouse on Madison är det att go for the kill på övertid.
Patrick Kane är såklart självklara kandidaten för hjälterollen, han ÄLSKAR att avgöra slutspelsmatcher.
– Man vet när det är övertid, då ropar han efter pucken precis hela tiden, som Yellbear Hjalmarsson berättat flera gånger.
Men det skulle inte förvåna om det blir en svensk heller.
Det verkar vara trenden just nu.
Silfverberg gjorde mål när det var 21 sekunder häromdagen, Rakell hög till i sudden i Winnipeg igår och Bäckis trimuferade tidigare ikväll.
Så:
Yellbear?
Eller kanske Kryckan?
Om nu inte Flipper Forsberg chockar åt andra hållet…

Playoff Nicky!
Det är Bäckis som avgör på Long Island – med målet som torde vara karriärens viktigaste mål.
Och nu leder han slutspelets poängliga i ensamt majestät.
Storartat.