DETROIT – TAMPA 3-0 (slut)
NY ISLANDERS – WASHINGTON 1-1 (Period 3, OT väntar)
CHICAGO – NASHVILLE 0-0 (Mitten av Period 1)
* * *
Det finns mycket lite på den här planeten som är lika exalterande som att höra The Joe förenas i Journeys ”Don’t stop believin”” – och trycka i för allt vad stämbanden håller i de där raderna om det South Detroit som inte finns – när Red Wings vinner i Stanley Cup-slutspelet.
Jag ryser lite här i hotellrumsanonymiteten.
* * *
På Long Island känns det som att hela serien håller andan.
Det som händer härnäst är så otroligt viktigt.
Utjämnar Caps är det helt öppet i en best of 3-giv.
Men ser Islanders till att skaffa 3-1-ledning är det med all säkerhet över.
För jävla spännande.
* * *
Biffen får fyra plus.
För att vara room service-biff i Pittsburgh alltså.
Jämfört med riktiga biffar på de stora stekhusen var den ju förstås en butt-ending i smaklökarna – men det är å andra sidan som att mäta en giktbruten isterbuk i hockeybockey-korpen Surahammar med Pavel Datsyuk.
Segare saker har definitivt serverats i köttets division III, så att säga.
* * *
Jag trodde nog att Wings skulle kunna ta den här matchen, men att de skulle nolla Bolts?
Fanns inte som tänkbart alternativ.
Imponerande.
Och nu blir det serie – inte stilla utpysande av luft som mot Bruins ifjol.
* * *
Fan, Jan, nu när du nämner det – man är alldeles för sällan på Wendy’s i Tuscaloosa.
Eller inte…
* * *
Det är precis som John J säger:
Sandpapperet Abdelfuckers medverkan gav Detroit ett rejält lyft.
När han fick sitt smeknamn kunde jag aldrig ana att han satt på den potentialen.
* * *
Bra tryck i kommentatorsspåret.
En helt vanlig tisdagnatt.
Det uppskattas.
* * *
Något oväntat:
Vissa viktiga Tampa-pjäser ser frustrerade och griniga ut över att det inte går lätt.
Sånt finns det inget utrymme för den här tiden på året.
* * *
Hjälte i Nassau Coliseum?
Burracuda – eller Matt Martin, av alla.
Och förmodligen pågår sudden-dramat lite längre än senast.
* * *
Nu ska jag smälta middag med ännu en kopp hotellkaffe – och samtidigt börja randa referat.
Då vet ni att det bli lite sändningsuppehåll, men i spåret går det som vanligt att slå raka puckar.

DETROIT – TAMPA 1-0 (Period 2)
NY ISLANDERS – WASHINGTON 1-1 (Mitt i period 2)
* * *
När man håller emot i långt tre-mot-fem-läge går det ofta vägen – eller tvärtom:
Gör man inte mål när man får fem-mot-tre-läge vinner man inte.
Några av Red Wings-spelarna på isen vet allt om det där sen sjätte finalen här i Pittsburgh 2008.
Lidas, Kronwall och Zäta bärgade en Stanley Cup-titel i en sådan situation där och då…
* * *
Jag trodde det skulle vara avgörande för Caps att få första målet.
Men man ska spela hela perioderna också.
* * *
Annars är det en jämnare period i bläckfiskångorna i Hockeytown – och Bolts har några långa anfall när det känns som att de tagit över.
Men jag tycker även Wings fortsätter spela bra.
Kul tredjeperiod kan vänta på oss.
* * *
Nu har jag tryckt på ”At Your Service”-knappen på telefonen och beställt upp den omtalade New York-biffen – och därtill en hotellets utmärkta Steelhead-chowder som starter.
Jadå!
* * *
Efter alla de ledsamma åren ute i Uniondale har jag svårt att vänja mig vid att Isles uppträder så här.
De har sån pondus, sån tyngd, sån skräckinjagande framtoning som bara de verkligt stora brukar ha.
* * *
DJ:n i The Joe fortsätter regera.
Sicken fröjd att höra Neil Youngs ”Keep on Rockin’ In The Free World” i den gamla plåtburken.
Annat än Opus ”Life is Life” i Löfbergs Lila, det.
* * *
Jag tror inte det hänt något särskilt med Herr Peel, John J.
NHL har bara sett vad alla andra sett och kommit fram till att han inte är kvalificerad att döma slutspelshockey.
* * *
Hästpolo har varit väldigt ”tyst” och verkar ha det lite motigt.
Han kanske ska ta och sko om hovarna, gör man inte så i hans sport?
* * *
Nu ska jag hugga in på, eh, biffen!

DETROIT – TAMPA 1-0 (Period 1)
* * *
Tatar skjuter och hockeypoeten från Jetakerinburg lyckas få fram klubbspetsen och styr in 1-0 – trots att han har Strålle i fejset.
Tro mig, det är inte många som förmår producera nånting i den situationen.
* * *
Ja, visst – när de pratar om Sustr låter det som att Fast Freddy Shoestring börjat spela igen.
Jag blir alldeles tårögd.
* * *
Wings leder rättvist.
Bolts har pushat tillbaka sista minuterna, men hemmalaget inledde klart bästa och har sett ut som under de mest lovande grundseriematcherna i vissa sekvenser.
* * *
Det är en väldigt kort intervju, bestående av en enda fråga, med Kron Wall of Pain precis före första nedsläpp.
Och reportern vågar väl inte ställa några fler, Järfällas Scott Stevens har ju sitt game face on.
Fan så knallhård han ser ut de gångerna.
Om Hollywood nånsin blev varse skulle han få roll efter roll som skoningslös hit man i svärtade maffiadraman.
* * *
En tågvissla ekar genom skymningen i Pittsburgh.
Det är vackert.
* * *
Nädu, Taggen, Marriott har inga minibarer på rummen.
Kaffe är det starkaste de tillhandahåller.
Och bartendern där nere ropar ”last call” redan vid halv ett, så jag ligger risigt till.
Tacka vet jag när Las Vegas Black Aces – om de nu ska heta så – är med i slutspelet framåt 2019.
Då kommer det inte vara någon brådska…
* * *
Brendan Morrow har aldrig varit rolig att spela mot i playoff.
Han är inte verkligen lika bra som 2008 längre, men han vet hur man stör och irriterar och tjuvnyper och kommer under skinnet.
* * *
Starbucks, Skåne-Jan?
Det är för såna urbana hipsters som du.
Jag vill ha en old cop of Joe, alltid.
* * *
He he, kommer Vigge och ska kaxa lite mot Zäta när han – Zäta – varit lite råbarkad mot Killorn?
Humor.
* * *
Som Dylan sa, John J:
Don’t criticize what you can’t understand.
Att höra svenskar som aldrig satt sig in i baseboll avfärda det som ”brännboll” är lika tröttsamt som att höra amerikaner såga fotboll.
Det är i sina bästa stunder en alldeles magisk sport och nu när blåsten avtagit och downtown Pittsburgh nu byter till kvällsskrud under en rosa skymningshimmel gissar jag att Brooksie och de andra har det alldeles förträffligt.
Men det har ju jag med.
* * *
Om det blir en sjätte match på Long Island, på lördag, har jag ackreditering säkrad.
Så indignerade Isles-fans vet…
* * *
Ribs, Playoff Will?
Jag hittar inga ribs på min room service-meny.
Det är nog bara nåt de ljuger om på nätet.
Men New York-strippen finns och yes, den ligger mycket bra till…
* * *
Det är inte så dumt för Wings att de fått tillbaka Abdelfucker.
Han är den typ av pain in the pung som helt saknas i resten av truppen, med möjligt undantag för Big E och den skadade The Mule.
* * *
Nu slår jag över till den lugubra kanalen USA – 48 på hotell-tv:n, så ni vet – och ser om det smäller nåt på Long Island.

Ett stökig hotellrum nånstans ute i spenaten.
Samma Marriott-möblemang som överallt annanstans.
Utsikt mot ingenting speciellt.
En halvknuten slips – gul och grå, vilket inte har nånting med Penguins att göra…– slängd på golvet.
En kavaj ihopknölad i fåtöljen
En öppen resväska i hörnet
Sönderrivna kaffeförpackningar vid den lilla kaffebryggaren.
En room service-meny framlagd på skrivbordet, för framtida ”consideration”
Och så hockey på tv:n – fyra matcher efter varandra.
Det är, kort sagt, en klassisk slutspelskväll för bloggen?
Låter det torftigt?
Då har man inte förstått nånting om mig, Stanley Cup – eller livet.
Det här är ju bland det bästa som finns.
Särskilt om jag får sällskap av lite vänner i kommentatorsspåret – och det får jag väl?
* * *
Att det är stora och viktiga matcher som ska spelas över hela kontinenten behöver jag inte påpeka.
Slutspel pågår.
Då finns det inga andra slags matcher.
Först ska Detroit Red Wings visa om det har nåt mer att komma med på hemmaplan. De stal en match nere i Tampa, men om inte fler i truppen kan göra sig kvitt mjukosten i armar och ben riskerar den här inledande serien att bli en repris av den mot Boston förra året.
Sedan måste Washington, nästan ovillkorligen, vinna på Long Island. Hamnar de i 1-3-underläge är det över, om inte på torsdag så definitivt på lördag. Det blir inte lätt när den oerhörda Johnny Boychuk håller på att nobelpris i nya kategorin ”Ovetjkin-neutralisering”.
Nashville har tillika sista chansen att lägga grunden för en upset mot Blackhawks. Jag önskar jag hade större förhoppningar om att det ska kunna ske. Men utan Weber? That’s a tall order.
Och sen är det ju kriget i västra Kanada också.
Det kan gå hur som helst.
Allt man vet är att det lär bli ett jävla hallå på isen igen.
* * *
Jag älskar som sagt såna här hotellrum-sessions, men ska samtidigt inte förneka att det kändes lite surt att svara ”nej, jag ska kolla hockeymatcherna på tv” när New York-kollegorna frågade om jag inte skulle följa med dem, allihop, på baseboll ikväll.
Pirates möter Chicago Cubs på PNC Park och New York-murvlarna hävdar att det är en av nationens mest betagande Ballparks och att det kommer vara magiskt att sitta där i solnedgången och läppja på en kall plastmuggsöl.
Mmm, men jag har John J och Eric och Skånske Jan och Chall att ta hand om, och det blåser ändå så förfärligt och vad är väl en bal på slottet…
* * *
Inte heller Bengan vill, efter Penguins rätt intensiva tisdagsträning på Consol-isen, dela med sig av någon utförligare skildring av ”the swede-on-swede violence”, som hans och Hagges dubbla sammandrabbningar igår beskrevs på tv och sociala medier.
– Det råkade vara Hagge jag hamnade i lite tjafs med, men det kunnat vara vem som helst. Serien har börjat bli riktigt het nu, säger han.
Men ni pratade väl svenska med varann?
– Jo, det förstås.
Och vad sa ni då?
– Ah, inget speciellt (brett flin)
Det är inte lätt att vara grävande murvel i den här världen….
* * *
Åh, bläckfiskarna flyger i The Joe igen – och sen kommer Octopus Al ut och svingar dem över hjässan så slemmet stänker över zamboni-maskinerna.
Det finns få slutspelstraditioner som värmer mitt hjärta på samma sätt.
* * *
Rossi blev inte direkt folkhjälte i Pittsburgh efter sin Tribune-krönika om bråket med Rutherford.
Ojvoj.
* * *
Just Boom Boom Boychuk insatser mot Ovie har hört till slutspelets mest imponerande – och särskilt då i senaste matchen.
Den trejden alltså, den är Garth Snows allra största stund – målvaktskarriären inräknad.
* * *
Det finns en liten chans att jag hinner joina det new yorkska mediauppbådet i hotellbaren lite senare, men då måste det gå undan i Saddledome och det kommer det ju inte göra…
* * *
Bästa lagen hittills?
Ja, det är ju Montreal och, framförallt, Anaheim.
Det må vara inramningen världen kommer att minnas från matchen i MTS Centre igår, men att vara motståndare i den miljön och kliva av isen som segrare är en enastående bedrift.
Jag har aldrig sett ett Boudreau-lag agera så storartat i ett slutspel tidigare.
* * *
En ny laddning kaffe puttrar i den lilla bryggaren på bänken bortanför skrivbordet.
Så here we go.
Stanley Cup-Kväll nummer sju.
Den blir nåt.

PITTSBURGH – NY RANGERS 1-2 (Slut)
* * *
Kära nån…dramat i Winnipeg.
Jag blev helt förhäxad av sista perioden och övertiden och kom på efterkälken med allt redaktör Persson satt hemma i Stockholm och väntade på.
Sorry för det.
Men naturligtvis är det en svensk som kraschar partyt när Manitoba-metropolen firar decenniets kanadensiska fest.
Rickard Rocket Rakell sätter fram klubbspetsen på ett Beauchemin-skott och sen är the whiteout förvandlat till en blackout.
Ojvoj.
* * *
Här i Pittsburgh kändes det till sist exakt – exakt! – som i Game 7 i konferens-semin förra året.
Det var ju precis likadant.
Rangers hade 2-1-ledning och Penguins tryckte på som vansinniga – och Henke stängde igen.
Ojvoj igen.
* * *
Även om Jets nu skulle bli svepta på onsdags – och risken finns; Ducks ser äckligt starka ut – kommer ingen glömma att Stanley Cup återvände till Winnipeg den här våren.
Det var ingen slutspelsfest vilken som helst som pågick i MTS Centre.
Det var något mycket större.
Som någon skrev på twitter
– En liten stad i Kanada firade att den fick tillbaka något som den ursprungligen förlorade för att den var liten.
* * *
Henke svär på att han inte filmade när Sid körde på honom.
– Nej, jag fick en armbåge i huvudet. Så är det alltid mot Pittsburgh. Slashingar, crosscheckingar, pååkningar. Jag har spelat mot dom här i många år och förväntar mig inget annat. Jag försöker bara undvika att bli frustrerad, säger han när bloggen lyckats tränga sig fram i vasaloppsstartskaoset runt hans hörn i kabyssen.
* * *
Slutspelshettan stiger oavbrutet i kommentatorsspåret och det är väl som det ska vara, men please:
Försök låta bli att angripa varandra personligen….
* * *
Jag har varit här några gånger nu och vill påstå att Consol aldrig låtit så mycket som direkt efter Bengans kvitteringsmål.
Det var någon minut där när jag faktiskt höll för öronen.
* * *
Jag kan tänka mig att en viss Eric ligger hemma i sängen i Arvika och kokar fortfarande.
Inte nog med att Jets torskade till sist.
Gamle ”favoriten” Beauchemin var inblandad också…
* * *
Bengan och Hagge såg verkligen inte ut att tycka om varandra ikväll.
Men det går inte att få geparden från Södertälje att säga något om det.
– Vi är två idrottsmän som båda vill vinna och då kan det bli så där, är det enda han klämmer ur sig.
Samtidigt ser han påfallande förbannad ut.
Det finns mer att krama ur den storyn-i-storyn, tror jag.
* * *
Det låter som det kan bli spännande att läsa Post-Gazette imorrn.
GM Rutherford och Rossi från lokala Tribune-Review hade en så kallad ”falling out” efter slutsignalen och Rossi bestämde sig tydligen för att skriva om det.
Vänta, han har redan gjort det.
Här är aktstycket:
Wow…vilken grej.
Det är turbulent i pingvindammen.
* * *
Läggdags i P-burgh.
Imorrn blir det en slutspelsklassiker.
Hotellrumsblogg.
Väl mött då.

Slut, Rangers lyckas med nöd och näppe hålla undan efter brutal pingvin-push – och vinner med 2-1.
Mer sen

PITTSBURGH – NY RANGERS 0-2 (Period 2)
* * *
Så underhållande är det kanske inte – inte på Montreal-Ottawa-sättet – men Rangers gör på väldigt karaktäristiskt sätt en ypperlig bortamatch och ser till att Penguins inte få något alls.
Hemmalaget har bara elva skott efter två perioder – siffran var blott 6 efter halva matchen – och det beror inte i huvudsak på egen oförmåga.
Det beror på att motståndarna vet hur man gör på bortaplan.
* * *
Dom buar inte på Hagge, nej.
Men nu är publiken jävligt gramse på Henke istället.
Dom tycker att han filmar när han kastar sig efter att Sid kommit åt honom och mja, lite kanske han, ehum, hjälper till…
* * *
Springer sånär in i Olli Määttäs skuldra på väg ut från pressläktartoaletten.
Han ser verkligen inte gammal ut, den finländske gossen.
Men tänk om han varit på isen istället.
Han och Letang och Erhoff.
Då hade förutsättningarna i den här serien varit helt annorlunda.
* * *
Åskådarna i Consol är överhuvudtaget i Tobias Pettersson-mode i synen på zebrorna Charron och Sutherland nu.
Dom buar med rent bostonskt eftertryck mellan varven.
* * *
Molinari på Post-Gazette tycker att Penguins utgjorde så futtigt hot i förstaperren att Rangers hade kunnat ha Henrik Ibsen i mål lika gärna som Henrik Lundqvist.
– Det hade inte gjort någon skillnad, morrar han.
Med tanke på att Ibsen dog 1906 får det ses som rätt bister kritik.
* * *
Ojvoj, Sollentuna och Södertälje har en intern blågul uppgörelse.
Där vill man höra vad som sägs.
Inget tryckbart, gissningsvis.
* * *
En undrar ju:
Hur hög puls har MN Johan i Xcel Energy Center i St Paul nu när Game 3 mellan Wild och Blues rasar för fullt?
* * *
Da va, Geno?
Något plågar Bengans omklädningsrumsgranne.
* * *
Det känns som Miami Vice-kavajer var inne senast Martin St Louis träffade mål med en sån där specialare till direktskott från dålig vinkel på högerkanten.
* * *
Överhuvudtaget börjar det bli lite grinigare i närkamper och efter avblåsningar nu.
Skulle Rangers hänga ett eller två till kan det nog bli Saddledome av det här också.
* * *
Sluta prata så mycket om Carl’s Jr.
Annars flyger direkt till Kalifornien i morgon
Goddamned, en sån Big Star, på favorit-callen i Cathedral City, längs Palm Canyon Drive…det är nästan så jag skulle kunna byta bort en debatt med er om var jag ska befinna för den nåden.
* * *
Det kommer rimligen en brutal Pittsburgh-push nu i tredje.
Då lär Ibsen få bekänna färg.
Själv ska jag nu fullborda en överdos RC Cola.

PITTSBURGH – NY RANGERS 0-1 (Period 1)
* * *
Näe, ännu går det ju inte att påstå att Klitschko-fajten på lördag är hotad som veckans clash på Garden.
Lite har temperaturen kanske stigit, lite buff och knuff och tugg går att notera, men i huvudsak envisas bägge lagen med att försöka vinna genom att…ja, spela hockey.
Fast så åskar det tydligen inte heller.
De som kommer sent hävdar tvärtom att det är en fin vårkväll där ute.
Hm.
Men tidigare idag såg det ut som…well.
Det krävs dock bara en bomb till tackling, nånstans på banan. Sen kan det börja koka på riktigt.
* * *
De svart-gula fansen glömmer att go Johnny Sack on Hagge (ja, så mycket för mina fan-på-väggen-målningar…).
Och det ångrar de säkert, för se vad som händer:
Han kommer – efter drömpassning av Yandle över hela isen – fri i stridsflyg-speed och dammar in pucken bakom Fleury.
* * *
Penguins tredjekedja, med den förträfflige Brandon Sutter på centerpositionen, fortsätter underligt nog att kännas som det största kontinuerliga hotet mot gästerna.
Och fjärdekedjan, där Comeau och Lovejoy-favoriten Comeau glöder av slutspelsfeber, är inte dum den heller.
* * *
Playoff-intro är inte särdeles spektakulärt, men det får jävlar i mig fart på Consol.
Dundrande tryck blir det.
Jag säger ju det:
Det här med att Pens för en gångs skull slipper favorittrycket har gett de här fansen en ny sorts boost.
* * *
Fast när Sid väl får en chans är han såklart allra farligast.
Det ringer klockrent i stolpen den enda tiondel Rangers-backarna tappar markeringen på honom.
Förargligt.
* * *
Det var för passningar som den han slår till Hagge Rangers trejdade till sig Yandle.
* * *
Skånske Jan, nu tar du och snyter dig.
Att det skrivs om matcher du inte är intresserad av har aldrig hindrat dig från att dela med dig av dina åsikter förr.
Keep it coming…
* * *
Dom säger att han som sjunger nationalsången heter Jeff, men jag ser ju:
De är Jalle Lorensson från Wilmer X, med några extrakilon under skjortan.
* * *
Ping! Jerry Seinfeld moment!
Ena benet somnar medan jag sitter här och skriver under värmningen och precis när jag reser mig och börjar halta helt överdrivet kommer det en tjomme som går illa på riktigt.
Han tittar missbelåtet på mig…
* * *
Fast Jalle behöver inte anstränga sig så mycket.
Publiken tar över och sjunger ”Star-Spangled Banner” så det rister i timret mellan läktarsektionerna.
Sånt händer aldrig i New York.
* * *
Jag ska enligt namnskyltarna ha den legendariske tjecken Zdenek Matejovsky på ena sidan om mig och Daniel från norska TV2 på den andra – men ingen av dem har visat sig.
Upprörande.
* * *
Saknar Taddsons traditionsenliga monsteranalys efter det något kvicka avgörandet på Long Island igår.
Vad hände, Caps-konnässören?
* * *
Rangers gör nog sin bästa period på hela serien, men utan att direkt glänsa – och att de tar ledningen betyder inte nödvändigtvis så mycket, det har de gjort varenda match.
* * *
Nu ska det smaka med lite RC Cola, hörrni.

Nu, när åskan går över västra Pennsylvanias gröna kullar och åsar.
Nu, när en hård vind sliter i de gnisslande stålbroarna över passagen där de floderna Allegheny, Monogahela och Ohio möts
Nu, när luften tätnar av förväntan mellan de låga trälängorna i backarna i arbetarklasskvarteren som såg Andy Warhol växa upp.
Nu tar även Stanley Cup-serien mellan New York Rangers och Pittsburgh Penguins fyr och blir en väpnad konflikt.
Den må hittills ha känts betydligt beskedligare än de övriga sju slagen, men make no mistake – gossarna som går i clinch i grandiosa Consol Energy Center ikväll har samma slags känslor för varandra som de vi ser på de kanadensiska isarna, i Montreal och Ottawa och Vancouver och Calgary.
Som Patric Hörnqvist konstaterar efter dagens sammanbitna värmning i hemmahallen:
– När man står och väntar på tekning med samma kille tjugo gånger per kväll, match efter match, och han slashar en över vaderna…då börjar man tycka rätt illa om honom.
Ja, tänk dig själv den situationen på jobbet. Du har en svettig, flåsande konkurrent i ansiktet hela tiden. Han har, förmodligen, en otrevlig uppsyn. Han luktar illa. Han spottar och stönar. Han pratar skit hela tiden. Och plötsligt rappar han han dig över benen med en jävla träklubba när ingen ser.
Tredje kvällen skulle jag definitivt ompröva min syn på dödsstraff och gå Derek Dorsett on his ass.
Så yes.
Tredje gången gillt.
Nu, när åskan går, smäller det.
* * *
Carl Hagelin sitter efter förmiddagsdrillen i omklädningsrummets schysstaste hörn, med en vägg på ena sidan (”ja, suveränt, jag slipper ha svettiga killar på bägge sidor om mig’) och ser inte ut som att han förväntar sig att något utöver det vanliga ska hända just i den här matchen.
Men risken är ju ganska betydande att han blir grundligt utbuad av Consol efter krocken med local hero Crosby i förrgår.
– Det har jag inte ens tänkt på, säger han.
Så bra då, att det kommer en korpulent jävla bloggare och stör uppladdningen med dylika spekulationer…
– Men jag gjorde absolut inget fel där, fortsätter Carl Lewis-epigonen från Södertälje, jag var trött efter en och en halv minuts penalty kill och försökte bara ta mig till båset och vi krockade. Jag är en hederlig spelare och försöker aldrig skada någon.
Det vet motståndarna också, Bengan sa ju till exempel just så i lördags, och media med – utom enstaka skribenter i lokalpressen här som hävdar att det är skandalöst att man tydligen får blindsajda Sidney Crosby hur man vill utan att bli avstängd (say what?).
Men fansen i The Steel City är, misstänker jag, inte fullt lika förstående.
Inte när det kommer till Sid.
De känner förmodligen som Johnny Sack när Tony Soprano inte ville överlämna sin kusin, Tony Blundetto, efter mordet på Billy Leotardo, och Johnny utbrast:
– You either deliver that prick to my door, or I will rain a shitstorm down on you and your family like you have never fucking seen!
Håll i hatten, Carl.
* * *
Todd McLellan får alltså sparken.
Som om det var hans fel att hajarna till slut slutade simma.
Det är ju mannen som sparkar honom – GM Wilson – som måste bort om det någonsin ska bli ordning på San Jose-torpet.
Men good för McLellan ändå.
Han kommer vara en av de mest eftertraktade coacherna i hela ligan – och det finns ju vakanser på åtskilliga adresser. I Edmonton, Philadelphia, Toronto, Buffalo, New Jersey och kanske även i Boston och Pittsburgh – beroende på hur serien bloggen punktmarkerar utvecklar sig.
Mitt tips är dock att det grånande tränarsnillet snart har en deal med Ken Holland i Detroit.
McLellan var mäkta populär som assisterande coach i Hockeytown och jag tror att Holland faktiskt hellre ser honom än hyllade Mike Babcock i båset nästa säsong.
Dels lär Kenny varken vilja eller kunna matcha de löner såna som Maple Leafs och Flyers kommer erbjuda, dels borde han nu ha kommit fram till att det är bra om hans rödvingar får höra en ny röst.
Enter: McLellan.
Kom ihåg var ni läste det först…
* * *
Bengan Hörnqvist har platsen intill Evgeni Malkin i pingvinernas rymliga gemak och när jag står och pratar svenska med målgårdsmarodören från Sollentuna rycker den ryske superstjärnan till.
Sedan tittar han på mig, på min framsträckta I-phone, på Bengan och därefter ropar han skrattande:
– What? Really? Really? Swedish? Wow.
Ja, det är ju verkligen sensationellt…
* * *
Bob McKenzie berättade idag på twitter att han ofta får frågan om vilken som är den mest högljudda hall han varit i och svaret är Winnipeg, när Kanada och Ryssland spelade JVM-final 1999.
– Nothing else has been close, hette det.
Bob McKenzie har sett en och annan hockeymatch, för att uttrycka det stillsamt, så hans ord väger en del.
Kort sagt:
Det är serien mellan Rangers och Pens jag är satt att följa – vad nu än suringar som håller på andra lag tror och tycker – och jag klagar verkligen inte, men ikväll hade jag väldigt, väldigt gärna suttit i MTS Centre
* * *
Bengan svarar Malkin genom att klappa honom i ryggen.
– Da va, Geno, da va, säger han.
Det låter roligt och ryssen skrockar gott.
Men vad betyder det?
Da va?
Va då, heter det där jag kommer från.
* * *
De flesta spelare brukar försöka tona ner och släta över när det onda blodet kokat.
Därför var det uppfriskande att tala med Mikael Backlund efter fältslaget i Saddledome igår kväll och höra honom kommentera sin egen boarding på Hamhuis.
– Ja, sa han, känslorna svallade väl över där. Men Hamhuis hade inte precis uppfört sig prickfritt i matchen innan, så jag ville verkligen trycka dit honom.
Right on.
* * *
Här pratar båda lagen om att de ska försöka minimera utvisningarna framöver.
Men som Hagge Hagelin vet hjälper det inte alltid hur disciplinerat man än uppför sig. Ibland åker man ut för tripping fast man inte ens nuddat sin motståndare.
– Den situationen…ja, killen kom själv fram och sa att jag inte rörde honom och domarna förstod att de hade begått ett misstag. Sånt händer. Men de gångarna sitter man i utvisningsbåset och hoppas att hockeygudarna ska vara på ens sida, så det inte blir mål. Men det blev det ju i lördags. Det var lite jobbigt.
* * *
Jag flög hit redan igår kväll och ingen ska väl komma och påstå att downtown Pittsburgh en regnig söndagkväll i april får juicerna att flöda, men det var rent fantastiskt att få åka in från flygplatsen utan att fastna i den rent djävulska trafiken som hör vardagarna till – och bristen på action gjorde verkligen ingenting, för jag satt ändå bara på hotellrummet och tittade på hockey.
Taggen, huliganen i kommentatorsspåret som ständigt vill ha ut bloggen på dåligheter, rasar…
* * *
Ben Lovejoy blir snabbt en Pittsburgh-favorit i New Yorks medialäger, för det visar sig att han kan prata hockey i allmänhet, och den här serien i synnerhet, som ingen annan.
– Wow, säger en kollega, tänk om vi hade någon som ville prata så mycket detaljerna i spelet.
Bra, tänker jag, att veta vem jag ska gå till när jag behöver inside-utläggningar om Bengan Hörnqvist.
* * *
Scare för Rangers:
Keith Yandle är inte med på morgonvärmningen.
Sjuk, visar det sig – som en annan Braden Holtby.
Men enligt Badtofflan kommer han att spela.
Annars kanske Kevin Klein gör comeback en match tidigare än planerat.
Han är, för första gången sedan han fick armen avskjuten, med på exercis och ser då i alla fall i mina oskyldiga ögon ut att vara redo för rock ’n’ roll.
* * *
Det var en smula mindblowing att se Erik Karlsson igår.
I det mest spektakulära förvandlingsnumret sedan den där lilla killen blev Tom Hanks i ”Big” antog EK65 plötsligt skepnaden av Niklas Kronwall och började open ice-proppa Habs-stjärnor så det sjöng i isen.
Men det hjälpte inte.
Canadiens håller på att göra med Ottawa som de gjorde med Tampa ifjol.
Kan Sens komma tillbaka?
Nä.
I så fall framstår den historiska klättringen genom tabellen under vintern som vilken serielunkskvittering som i helst.
* * *
Men Badtofflan är ingen badtoffla idag.
Han – coach Vigneault – har faktiskt ansträngt sig och kommer till presskonferens i kostym.
Slutspel speciale.
* * *
Det räcker att se Consol-fasaden för att jag ska känna den lugubra smaken av RC Cola i gommen.
Så absurt att de inte serverar annan läskeblask – i alla fall inte backstage.
Men när jag nu satt mig tillrätta i det provisoriska pressrummet häller jag ändå i mig den tveksamma förfriskningen som om det var ädlaste konjak.
Det hör till, det är sen gammalt.
* * *
Medan Kevin Klen alltså är på väg tillbaka och troligen spelar på onsdag får Penguins av allt att döma klara sig utan Christian Erhoff även i fortsättningen.
– Hans rehabilitering har planat ut och han blir inte bättre, meddelar coach Johnston.
Så de kämpar vidare med backar oerfarna som enucker på djupet och det tänker Rangers försöka exploatera mer i de kommande matcherna.
– Ja, de har några backar som inte spelat så mycket i NHL och dem måste vi sätta hårdare press på och köra hårdare med, säger Hagge.
* * *
Jag kör Johnny Cash-upplägget ikväll.
Helt svart.
Fast med en gul-grå slips till.
– Du vet att det ser ut som att du håller på Penguins va, skrockar Pat Leonard.
Meh!
Stop commenting on Fashion, Pat.
Jag håller inte på nån och Pens har väl inget grått i sitt emblem.
Fast jag kanske gör klokast i att knyta av mig slipsen innan jag går in till Rangers för efter-matchen-intervjuer, i synnerhet om de ramlat ner i 1-2-hålet…
* * *
Och så här, när det börjar bli riktigt allvar, förändrar en sån som Bengan Hörnqvist rutinerna under en matchdag då?
Nope.
– Det blir kanske lite kortare tid, men jag gör precis som vanligt. Jag åker hem och käkar lunch och vilar och sen är det tillbaka hit på eftermiddagen, berättar han.
Jag som hade bespetsat mig på en beskrivning av japanske koncentrationsövningar på en hemlig anläggning utanför stan, men bloggare håller ju alltid på och löjlar sig med överdrivna fantasier.
* * *
När Paul Maurice till slut gav Adam Pardy chansen i slutspelsuppställningen gjorde han mål direkt och nu är den gamle backen given.
– Det krävs att han eldar upp mitt hus och skör sönder däcken på min bil för att jag ska peta honom, säger Jets-coachen.
Utsökt citat!
* * *
Henke?
Inne i sin bubbla, skulle jag säga efter ha försökt konversera med honom i morse.
Vänlig, men fåordig.
Fast det intrycket gav å andra sidan hela laget.
Värmningen var mycket samlad och business-artad, inte ens Zuke höll på och goofade.
– Det är viktigt med fokus nu. Vi måste visa mer av det här, sa normmannen efteråt och dunkade lite i vänster sida av bröstkorgen.
* * *
Det är lite tröttsam att NHL inte kan kan offentliggöra starttiderna för femte-, sjätte- och sjunde-matcherna.
Men det beror ju på att vi fortfarande inte vet vilka serier som fortsätter så länge – och NBC vill kunna välja och vraka tidiga helgmatcher.
The fuckers!
* * *
En lagkamrat citatmaskin Lovejoy hyllade med extra emfas i morse var Maxim LaPierre.
– Han är tre gånger bättre nu än i grundserien. Det rinner ju fradga ur käften på honom.
* * *
Frågar Hagge om det finns någon i Pittsburgh han tycker särskilt illa om.
– Ja.
Vem då?
– Det tänker jag inte berätta för dig.
Nähä.
* * *
Känslan av att nånting stort ska hända, att nåt som en hel stad väntat på länge nu briserar, att själva inandningsluften laddats med elektricitet, är lika påtaglig här som i New York.
Ja, det finns till och med nåt mer, en kittling som jag gissar springer ur det faktum att fansen i Pittsburgh för en gångs skulle håller på ett lag som ska ställa till med upset.
* * *
– Vi är road är road warriors och vann här tre slutspelsmatcher här ifjol. Så vi går in i de här bortamötena med stort självförtroende, fortsätter den sällsynt sammanbitne Zuke.
Sen slår han sig mot hjärtat igen.
Det kan vara nåt stort på gång från honom.
* * *
På lördag går Wladimir Klitschko upp i en länge emotsedd titelmatch på Garden.
Dagen innan spelas femte matchen i den här serien i samma arena och ja, jag vill att det innan dess hinner hända så mycket att jag kan bränna av oavbrutna referenser till det som ska hända ett dygn senare.
Som sagt:
Det här måste tända till nu.
Åskan går där ute – och det ska den göra på isen också.

NY RANGERS – PITTSBURGH 3-4 (Slut)
* * *
Ja, som sagt.
Det blev till sist en skoj tredjeperiod med lite temperament och spänning.
Och Pens tog det.
Som jag ser saken främst av fyra anledningar.
De var – allra viktigast – lysande i sin penalty kill, de var vassa i powerplay, Sidney Crosby är en jävel på att spela hockey och Flower har konserverat sin fina grundserieform.
Nu blir det en lång serie, jodå.
* * *
Efter tio år händer det.
Bloggen får närkontakt med Gris-Olle.
När Eken – som är ett socialt geni ingen kan motstå – satt sig intill böjer sig den brölande sällen över den där glasskivan, får fram att vi är från Sverige, börjar fistbumpa och säger:
– Alright, Swedes, don’t worry. I got your back.
Vilken lättnad.
* * *
Man får ju lite obehagliga David Steckel-vibbar när Crosby ligger och håller sig för käken efter krocken med Hagge.
Men dessbättre verkar det inte vara nån större fara – och det var garanterat just en krock.
Det tror Bengan Hörnqvist också:
– Ja, Hagge är ingen ful spelare. Jag är helt övertygad om att han inte var ute efter att skada Sid. De råkade bara åka ihop när han skulle till båset, säger han.
* * *
Det är inte alldeles ovanligt att det blir slagsmål på Garden, men det brukar vara på sektionerna högst upp i taket.
Nu utbryter kalabalik längst ner, precis bakom Penguins bås, under slutminuterna.
Även de rika och kända kan bli tokiga på hockey…
* * *
Det har varit en låååååång dag idag – den började vid nio i morse och slutar sexton timmar senare – och nu slår jag igen kioskluckan.
I ett dygn.
Imorrn blir det ingen blogg alls.
Jag måste hämta kraft en dag.
Men vi kör på måndag kväll igen.