Slut, efter en festlig tredjeperiod när det äntligen blir lite nerv och action.
Pens vinner med 4-2….nej, 4-3. Rangers får in med fem sekunder kvar….nej, ha ha, 5-3, Pens får in en i tom kasse också. Fast den räknas inte.
Mer sen, folks.
Om nån är vaken.

NY RANGERS – PITTSBURGH 1-3 (Period 2)
* * *
Sidney Crosby, är det en Pittsburgh Penguins-spelare som heter.
Nu har han klivit in i Stanley Cup-slutspelet 2015 – och vänt den här matchen åt Pittsburgh.
Det var bara det vi väntade på – och den som inte gjorde det har nattmössan på sig i dagsljus.
* * *
Att pingvinerna emellanåt är så odisciplinerade…jag fattar inte vad det kommit från.
Blev inte James Neal trejdad?
* * *
När Henke klipper med en snygg plock vill Gris-Olle vara med i HEN-RIK-kören.
Men han skriker:
– Henry, Henry, Henry.
Hm.
* * *
Å andra sidan kostar det inte Pens nånting att ta alla de där utvisningarna.
Rangers powerplay har verkligen tappat all fjång.
Det enda som händer när de spelar fem mot fyra är att de förlorar momentum.
* * *
Ha ha, just ja.
Hade helt glömt att jag snubblade på Stepans jävla klubba i morse.
Det är magin i de italienska pjucksen, förstås…
* * *
En som tydligen inte tycker att Crosby är nånting att bry sig om är Dan Boyle.
Vid första målet tappar han all makering och står, precis som senast, vid målgården, och ser ut som att han väntar på bussen
Och honom ville Sather ha istället för Strålle Strålman?
Morsning korsning.
* * *
Det tog nästan fyra och en halv period, i en slutspelsserie, innan kommentator-Tobias blev upprörd på en domare.
Och även då håller han igen, får man lov att säga.
En utveckling lika oväntad som Nashvilles och Calgarys i årets grundserie.
* * *
Bob Erray går och vankar bakom pressläktaren den här pausen också – och nu ser han närmast förvildad ut.
Som att han inte kan förstå att det här händer.
* * *
Fast det tar sig snabbt.
Tobias Petterssons blodtryck alltså.
Ojvoj…
* * *
Det är knappt så jag vågar gå härifrån och gå och hämta kaffe i pausen, för Gris-Olle tittar lystet på datorn.
Han skulle kunna böja sig över glasskivan och börja skriva.
Då jävlar skulle vi, gissar jag, få se på blogginlägg…
* * *
Det kommer bli rätt trevligt att prata med Bengan efteråt i alla fall.
Förarbetet till Sid första kasse är fem plus.
* * *
Zanoj…din teori om Emricks ”Jack” är dagens otäckaste.
Och väldigt rolig,
Jag kan inte låta bli att flina över tanken på att gamla Doc satt och drog en SÅN anekdot.
* * *
Och Big Rick Nash, har ni sett till honom?
Nej, just ja.
Det är playoff.
Då sjunker grundserieartisterna in i tapeten igen…
* * *
Nu kommer Eken hit och sätter sig och tar sig lite för pannan.
Jag får ta hand om honom en stund, hörrni.

NY RANGERS – PITTSBURGH 1-0 (Period 1)
* * *
Pulsen saktar igen, för mja:
Det är länge en inledningsperiod utan färväntad slutspelsnerv.
Välspelad måhända, framförallt från ett vaknare och mer strukturerat Pittsburgh, men det händer inte så mycket så man vill protestera.
Men när det är tre minuter smaskar in 1-0 och då får tillställningen lite mer liv.
Ska vi köra nu, pojkar?
* * *
Ah, Bengan.
Han har ju ett gyllene läge.
Det är nästan så jag börjat formulera frågorna om hur det känns att få göra första playoff-baljan för Pens.
Men ingen cigarr i Sollentuna.
* * *
Efter sex minuter avlossas första skottet
I matchen alltså.
Det är Zuke som fjuppar iväg en liten lök mot Fleury.
Alltid nåt, som flickan sa.
* * *
Hittills har pingvinerna inte omsatt hoten om att krascha Lundqvist i särkilt mycket verklighet.
* * *
Förbluffande att Oilers vinner draften
Där har det ju blivit sisådär med några draftettor de senaste åren, om man säger så – och så får de den största, den typ av spelare som definierar en hel generation, också.
Det känns inte klockrent, nej.
* * *
Jag har Gris-Olles bästa vänner precis i örat ikväll.
Det är bara en glasskiva emellan och de vrålar så saliven stänker över skrivbordet.
Oh, like the good old days…
* * *
Till slut får vi in lotteriet skärmarna här också och jisses, stackars Connor ser verkligen helt detroniserad ut.
Han längtar inte efter att få sätta sig i på omklädningsrumsbänken i Rexall Place – eller känna den bitande Alberta-vinden i ansiktet i februari…
* * *
Man lär sig av sina misstag, som Dan Boyle sa.
Jag går och lättar på det så kallade trycket redan före matchstart idag.
Stoltheten över mig själv…
* * *
Ansiktsuttrycket i NBC-studion indikerar att Connor väldigt gärna skulle göra en Lindros.
Då skulle det bli livat.
Men det vågar han inte.
* * *
Det är vita handdukar som gäller på på läktarna idag
Och visst – det blir viss effekt när 17 000 viftar med såna också,
* * *
Jordana Brewster vinkar i jumbon.
Så ja, nu börjar det bli lite kvalitet på celebriteterna.
* * *
Däremot kan jag inte fatta på vilket sätt Oilers draftvinst på minsta sätt skulle indikera rigg och fusk.
När började sjätte avenyn, med Gary i spetsen, gilla small market-lag från Albertas tundra?
Består inte konspirationen i att han vill flytta hela NHL till amerikanska storstäder?
* * *
So long, Amirante.
Tack för de här åren i New York.
Han får ett värdigt avsked och ser lite vemodig ut när han försvinner in kulisserna igen.
Snyft.
* * *
Nej, nu får den här serien ta och hetta till och bli lite grisig.
Vi vill ha puls, som ett popband från John J:s hemstad sjöng.

Den förhöjda livskänslan.
Förnimmelsen att själva rytmen i tillvaron intensifieras.
Intrycket att alla sinnen skärps och reagerar med hundraprocentig stringens på allt som händer.
Det är, tror jag, det som gör stunder som de vi får uppleva i New York denna varma lördagkväll så oerhörda.
Jag tänkte på det i förrgår, hur det flera gånger var som att…oh boy, nu känner jag att jag lever.
Som under introt när de där 18 000 små lamporna blinkade så science fiction-artat i mörkret.
Som när hela hallen skakade efter Derick Brassards tidiga 1-0-mål.
Som vid Penguins jakt på kvittering i slutet.
Det var ögonblick när tiden liksom stannade och allt framstod som overkligt.
Jag vet inte om det riktigt går att förklara, jag kanske bara låter som en new age-tomte, men det är en high – och den är djupt beroendeframkallande.
Man vill uppleva den igen och igen och igen.
Nu får jag det.
Game 2 mellan New York Rangers och Pittsburgh ska avgöras på Madison Square Garden och redan under förmiddagen, mer än åtta timmar före showtime, känner jag hur feelingen är på väg.
Hur ljud och dofter stärks, hur pupillerna drar ihop sig i det magiska skenet från den nyspolade isen, hur pulsen accelererar och andningen trappas upp.
Det är som en dröm och baby, I’m pumped…
* * *
Igår försökte Badtofflan Vigneault göra hockeyns rättsliga instanser – företrädesvis domarna – uppmärksamma på vad han tyckte var Penguins oavbrutna försök att köra över Henke Lundqvist.
Men he – Hank – ain’t seen nothing yet, låter det som i pingvinernas omklädningsrum
När jag pratar med Patric Hörnqvist efter lördagens värmning bara skrockar han åt motståndarcoachens utläggningar.
– Vi var ju på honom alldeles för lite. Det var situationen när ”Kuny” kom åt honom, men inte heller det var särskilt farligt. I fortsättningen behöver vi störa honom mycket mer.
Vi och vi – det är i första hand målgårdsmarodör Bengan himself som ska in och brottas och hacka och slå.
– Precis, flinar han, nu går jag all in.
* * *
Pang, sa det i New York idag.
Och så blev det sommar.
Det är 25 grader i skuggan – och så stekhett när man vänder sina plufsiga kinder mot solen att det nästan blir en chock.
Slutspelsväder, kallas det också.
Vi som följer den här cirkusen får alltid leva med tryckande värme utomhus – och isande köld inne i hallarna.
De veka åker på rungande förkylningar redan i första rundan, medan vi mer motståndskraftiga brukar klara oss åtminstone till de inledande finalerna.
Men ingen kommer undan.
* * *
Inte helt oväntat haglar kokainskämten i den cyniska journalistskocken efter Stolls pikanta skandal vid MGM Grand-poolen i Vegas.
Jag har hygglig succé med kommentatorn Rhensos fina om att Kings visserligen är känt som ett possession-lag men att man inte hade en aning om att det var så här man menade – som jag givetvis helt ogenerat snor och gör till min egen.
Men den här är ju bäst:
– Did you hear? Stoll was on the fourth line when he was arrested…
* * *
Efter värmningarna på Garden går gästande lags spelare alltid tillbaka till omklädningsrummet via båset, men idag genar Sidney Crosby genom zamboni-entrén.
Samtidigt kommer Marc-Andre Fleury, med all sin utrustning, stånkande på den snitslade banan från båset och när han ser kompisen utbrister han på sin franskafärgade engelska:
– Ah, you lazy bastard!
Sid flinar glatt och fortsätter in i environgerna.
En fin liten ögonblicksbild från kulisserna, inte sant?
* * *
Man hade verkligen ingen aning om att ”mikrofraktur” skulle bli ett av kodorden i inledningen av årets Stanley Cup.
Men det har det blivit efter Subbans skogshuggarslashing över handlederna på Mark Stone.
Andra ord och begrepp som så att säga definierar de första slutspelsdygnen:
Corey Crawford, Jean Beliveaus änka, magsjuka (Holtby), kokain, Eddie Läcks humör, Chris Neil och Henke-bumps.
Har ni fler?
* * *
Marc Staal påstår att Rangers utvecklat mer killer-instinkt i år och därför har större chans att skaffa sig 2-0-ledning i den här serien än i tidigare diton.
Det tror jag när jag ser det.
Senast de inledde ett slutspel med två hemmasegrar var – 1994.
Sedan dess har det vid de åtta tillfällen då de inlett Stanley Cup-serier stått 1-1 efter första matcherna sex gånger – och 0-2 två gånger.
Jag har en mycket stark känsla av det blir som de där sex gångerna –inklusive ifjol – i år också.
För Staal själv är typexempel på en sån som inte delar ut de dödande karate-slagen när motståndaren blottat halsen.
* * *
Jag vet några som skulle svimma om de såg den nakna stjärnrumpa jag av misstag råkar få i blickfånget när de öppnar en dörr till det inre i Penguins-kabyssen…
* * *
– But you know, Jack was always like that. Oh, that Jack…
Doc Emrick sitter några bänkrader framför bloggen innan Johnstons presskonferens och låter, om ni ursäktar, som parodi på en gubbe som tillbringar eftermiddagarna på ljugarbänken i Stenungsund och drar anekdoter ingen vill höra.
Jag har ingen aning om vilken ”Jack” han babblar om, men ni fattar:
Remember when, eh?
* * *
Inne i pingvinboet – som alltid nerlusat med loggor och andra dekorationer från västra Pennsylvania– är hoppet om möjligheterna att utjämna den här serien mycket gott.
– Jag tror att Rangers sitter inne hos sig och tycker att de gjorde en bra match. Det tycker ju inte vi alls, vi kan spela väldigt mycket bättre. Och ändå var vi inte särskilt långt borta. Det hade bara behövts ett mål till. Så det känns bra inför fortsättningen, säger Bengan och hänger skridskorna på krokar ovanför sitt bås.
* * *
Ikväll gör Eken slutspelsdebut också.
Därmed visar han prov på minst lika mycket karaktär som Duncan Keith i slutspelsmatchen när han fick sju tänder utslagna och spelade vidare i alla fall.
Eken var nämligen ute på rajtantajtan med hustru och hustrus vänner under natten och har ungefär samma framtoning som en klick härsket smör idag.
Been there, känner stark empati…
* * *
Att Nashville tvingas åka till Chicago och spela två matcher i United Center utan Shea Weber är som att New Yorks brandkår skulle tvingas åka på jättebrand i en skyskrapa utan vattenkanoner.
* * *
Lördagskvällens outfit är mer edgy än vanligt.
Jag har en mörkgrå kostym och – håll i hatten nu – ljusblå skjorta.
Till detta svarta skor av finaste italiensk sort och så en grå-blå randig slips.
Va? Vad säger ni? Rena Liberace ju.
Nä, inspirationen kommer faktiskt från Michel Terrien.
Han är enligt min mening den coach som har allra mest utvecklad stilkänsla och igår körde han just grått och ljusblått och matchande slips, så här kommer en biff i likadant snitt.
* * *
Idag är det, på dagen, sexton år sedan Wayne Gretzky gjorde sin sista NHL-match.
På Garden.
Med Rangers.
Mot Penguins.
Riktigt vad det betyder vet jag inte, men rimligen något – och visst vore det cool om han var här idag också.
* * *
Inga nya armband läggs ut på stolarna inne i den skonsamt svala hallen under eftermiddagen och såvitt jag kan förstå betyder det att det inte blir samma ljusshow under introt ikväll.
Vad synd.
Jag tyckte det var riktigt mindblowing.
Och dessutom tror jag att jag kunnat impa på Eken genom att visa det – trots att han befinner sig i lätt sargat tillstånd.
* * *
Det var mycket snack efter första matchen om att Sidney Crosby inte syntes så mycket.
New York Post körde till och med en hel blänkare om ”osynlige Crosby”.
Det låter som ett sätt att locka fram det bästa hos den allra bäste.
Sanningen var ju att han aldrig fick någon riktig chans att komma in i Game 1, Pens dödade utvisningar hela första perioden och då spelar inte han – och sen hittade han aldrig rytmen.
– Nu ska vi vara bättre från början, inte stå och titta och sedan börja tänka för mycket. Då händer inget bra, säger han.
* * *
På väg ut ur Rangers rum, där det är egenartat lugnt och stillsamt, trampar jag på ett klubblad – tillhörande Stepan, tror jag – och håller på att vurpa duktigt.
– Hey, watch your step there, big fellow, skrockar en godmodig materialare.
Ja, alltid ska jag då fan ställa till nåt slags scen…
* * *
Det smärtade mig en smula att se Red Wings idag.
Dom brukar även när det tar emot vara lite explosiva, åtminstone.
Not so much nu.
Men å andra sidan är jag glad för Youngblood Ekeliws skull.
Han har sett sina älskade hjältar förlora fem slutspelsmatcher i rad och kan nu äntligen hjula lite över pojkrumsgolvet hemma i Örby.
* * *
Han sitter och skruvar lite lätt på tupén i loungen två timmar före matchstart och det är nästan så jag vill gå fram och ge honom en kram.
För tänka sig:
Efter 35 år sjunger John Amirante nationalsången för allra sista gången idag.
Han får, 80 år gammal, sparken av Garden.
Okänsligt, kan man tycka.
Och jinxigt.
Det är Amirante som stått och gapat där nere inför alla de största segrarna – inklusive den i Game 7 1994.
Men – nån gång måste man ju sluta.
Hoppas fansen förärar honom ett oförglömligt avsked.
* * *
Med sitt fullbordade hat trick idag är ryske magikern Tarasenko slutspelets hittills störste stjärna, det kan vi väl ganska lugnt slå fast.
* * *
Det är NBC som vill att lördagskvällarnas prime time-matcher ska börja först en halvtimme efter utsatt tid och när NBC vill något, då lyder NHL.
Det är sen gammalt.
Exakt varför 20.25 passar NBC bättre vet jag inte, men alla kan vara försäkrade om att det i en eller annan mening handlar om business.
* * *
Gardens organist, som man under matcherna hör påfallande lite av, får en och en halv timme innan första nedsläpp lite sommarfeeling och går loss i en slingrig och munter ”Here Comes The Sun”.
Kul för honom.
Men när ska arenorna här i nejden inse att de måste ge giget till vår Per Tengstrand?
* * *
Instämmer med den gode kommentatorn TeemuS:
Red Wings skulle aldrig, aldrig ha släppt ”Filp”.
Hanteringen av honom var nog faktiskt första repan i Ken Hollands blänkande general manager-lack.
* * *
I skrivande stund är klockan tio i sju, de första åskådarna har letat på sina platser på de tomma läktaretagen och den där ”nu-känns-det-att-jag-lever”-feelingen går att ana i den elektriskt laddade luften.
Det är till och med som att skenet från strålkastarna i Gardens berömda tak får en helt ny, ceremoniell lyster.
Som vore det premiär i Hollywood.
Som vore det fightnight i Las Vegas.
Som vore det inauguration ball i Washington.
Fast det är ju nåt ännu större som ska hända här.
Det är playoff game i New York City.
* * *
När han som har Tengstrands jobb slutar spela sätter DJ:n på Polices ”Don’t Stand so Close to Me” istället.
Den kommer Henke Lundqvist få anledning att nynna med under Bengan Hörnqvist byten ikväll.
* * *
Jag har ingen NBC på skärmen på pressläktaren, så jag missar draftlotteriet och får återkomma om utgången av det i nästa inlägg.
* * *
Nu så.
Pulsen rusar, det knottrar sig på armarna och extasen sjuder i bröstkrogen.
Det är en sån där stund igen…

Sådärja.
När de, i praktiken, var tvingade levererade både Bolts och Blues.
Nu blir det långa serier.
Kul det.
Själv flyttar jag nu fokus helt till det som händer i New York om några timmar.
En sak:
20.00 är den officiella starttiden.
Men lag och domare har av NBC fått beskedet att pucken släpps först 08.25 – eller 02.25, svensk tid.
Så nu vet ni det.

Ojvoj.
Bolts exploderar hemma i Amalie och Red Wings blir överkörda.
Men det är ju inte bara det att hemmalaget är mördande effektiva i offensiven.
Red Wings får ingenting, kommer ingenstans, tillåts inte utmana på minsta vis.
Jag har full förståelse för att Youngblood Ekeliw dansar lambada hemma i Örby just nu.
* * *
Den andra matchen ser jag ingenting av här och vet i princip bara att magiske Tarasenko hängt två på Dubnyk.
Kan någon – MN Johan – ge en utförligare beskrivning?
* * *
Tyler Johnson är en stor Biffen-favorit.
Odraftad och utdömd har han på egen hand krigat sig till sin plats i solen, utan att få det minsta gratis.
Såna vill man att det ska gå bra för.

Det verkar som att lagen i rubriken hörsammat budskapet.
De vet att begreppet för dagen är ”måste” – och tar båda ledningen.
Begåvat.
* * *
Jag har matchen från Tampa på tv-skärmen närmast mig och där får vi lära oss att också de snällaste lagen börjar hata varann rätt snabbt när det är playoff-serie.
Det var riktigt grinigt och gruffigt ett tag.
Bra.
Då borde det bli likadant här på Garden om några timmar.
* * *
Det måste vara svårt för Bolst-fansen att hata Detroit-målisen på traditionellt sätt.
– Mrrraaaaaaaaazek, Mrrrraaaaaaaazek…
Nej, den sitter inte klockrent.
* * *
Fast vad vet jag?
Det är som sagt inget ljud på pressrums-tv:n – för här sitter fortfarande många skönandar efter morgonvärmningarna och knackar på sina aktstycken och de får förstås inte störas.
En luguber upplevelse är det, att se hockey som stumfilm.
Kan jag få några violinister i ett konsertdike också?
Men vi tittar väl vidare

Okej, nu är det så här:
Jag sitter lite taskigt till, i ett kyffigt mediarum, och kan bara se lördagseftermiddagens matcher på tv-skärmar utan ljud.
Samtidigt måste jag skriva lite annat.
Så det blir så och så med bloggandet innan aftonen.
Men vill ni är ni såklart hjärtligt välkomna att tömma all er ammunition i kommentatorsspåret – så ska jag åtminstone försöka komma in med någon form av kommentar i pauserna.
Det är late early, som man säger, för både Tampa och St Louis.
Det kan funka ligga under med 2-0 i första rundan – men inte efter två hemmamatcher.
Då är man begravd i ett djupt, djupt hål.
Så – frustande monsterattack är att vänta från hemmalagen i den vackra eftermiddagen.
* * *
Kometen, kul att höra av dig igen.
Jag hoppas också att Buffalo vinner lotteriet om några timmar.
För din skull – och för att slippa konspirationer om att alltihop är riggat…

NASHVILLE – CHICAGO 6-2 (Slut).
VANCOUVER – CALGARY 4-1 (Slut).
* * *
Javisst:
Flipper Forsberg.
Det bara kändes att han skulle hänga en och när det känns så, då smäller det oftast.
Åtminstone när det handlar om artister från Åkerö.
* * *
Ja, punggrepparen Quenneville har en del att förklara nu – och kommer vara grinig som Jack Lemmon i ”Grumpy Old Men” när han får frågor om varför han inte fortsatte med hjälten från i onsdags.
Men frågorna är välgrundade.
Det hade funkat bättre med JOAN Crawford än med namnen Corey just nu.
Och så sitter mighty Darling på bänken.
Mycket dumt, Q, mycket dumt.
* * *
Fatta Broadway i Music City efter den här urladdningen.
En fredagkväll.
Det kommer rullas Stetson-hatt så det till och med skälver hemma hos Åsa i Memphis.
I like it, I love it, som Tim McGraw sjunger i Bridgestone när Flipper prickar in sina fullträffar.
* * *
Nu har jag sett Eddie-incidenten.
Jag trodde inte han kunde bli arg, men han har ju all rätt att go Tyson på Bollig där.
* * *
Vi får se, John J.
Just nu består min uppgift i att följa en uppgörelse på närmare håll.
Men det kan komma tillfällen att droppa in även i andra serier och det är aldrig svårt att att få mig till Nashville, om man säger så.
* * *
Det verkar som att vissa Kings-spelare försöker dränka sorgen efter slutspelsmissen på helt fel sätt.
Jarret Stoll har under natten gripis för kokaininnehav på Wet Republic i Vegas.
Ooops…
* * *
Skapligt kaos under slutet i Rogers, när Flames ska markera inför fortsättningen och stå i.
Men Canucks vinner alltså klart och är inne i serien på riktigt nu.
Den kommer bli lång och mycket brutal.
* * *
Tack för i natt.
Imorrn får vi se hur det blir.
Jag ska på morgonvärmning i Garden och blir sedan kvar där hela dagen, men vi har ju två eftermiddagsmatcher och jag ska föröka se till så att jag ser dem och kan blogga lite under tiden.

The Sedin Show går på såna högvarv i Rogers Arena att den matchen nästan känns avgjord.
Ja, jag vet – Flames är ett sånt där kackerlackslag som man aldrig blir av med, men jag har bestämt mig för att det är så , för jag vill fokusera på den gnistrande hockey-kabarén i Music City.
Den börjar bli riktigt, riktigt het.
* * *
Nå, Jan, nu när vi ändå har frågestund med dig:
Varför kommer du över till USA från första början – och hamnade du omedelbart i North Carolina?
* * *
Kul sekvens från Vancouver ändå.
De har mick på Daniel och Henrik och man hör hur de, på klingande ångermanländska, överlägger om nästa anfall.
– Slå ner pucken i rundeln, säger….ja, vem av dem det nu är som säger det.
* * *
Lite tam Bolognese de kom hit med från Radicchio.
Som Islanders försök till forcering i slutminuterna ikväll.
* * *
Joe Micheletti är det bästa som hänt tv sedan Sopranos.
Jag älskar att lyssna på honom.
Och om Tobias Pettersson, som saknade honom igår, läser det här så är det på följande vis:
MSG sänder Rangers matcher lokalt, så tittarna här får i vanlig ordning lyssna på honom och Sam.
Du borde kunna hitta en länk nånstans…
* * *
Det är ikväll Flipper Forsberg gör sitt första slutspelsmål.
Vänta och se.