Jag tror det är Stanley Cup-loggan som gör det.
När jag i arla morgonstunden kommer till Madison Square Garden för första morgonvärmningen i slutspelsserien mellan New York Rangers och Pittsburgh Penguins och ser den ståtliga symbolen för hela årets själva kulmen insprängd i den knöliga isen, precis innanför bägge blålinjerna, känns det som att allt…hits home.
Det är verkligen slutspel nu.
Det ska verkligen spelas rykande playoff-hockey i the woooorld ’most famous arena.
Det kommer verkligen att rista av eufori, adrenalin, nervositet och helig förväntan mitt på Manhattan
Och jag får sitta mitt i orkanen.
Det är så det svartnar för ögonen när den insikten sjunker in .
Indikatorerna radar sedan upp sig, var jag än vänder mig och var jag än tittar.
Där är vaktmästarna som går i bänkraderna och lägger något slags små vita armband på varje säte.
Där är de hopvikta borden som rensats från loungen för att ge plats åt ett riktigt spatiöst och värdigt presskonferens-centrum.
Där är the thousand yard stare i ögonen på spelarna när de tar de sista skären innan skarpt läge råder.
Och där är media.
En ohygglig massa media.
– Lots of new faces, grymtar en kollega van vid mer svängrum på arbetsplatsen.
Jo.
Att försöka ta sig fram till Henke Lundqvists hörn i omklädningsrummet är som att försöka rycka i vasaloppsstarten.
Med norsk valla
Galet.
Men roligt.
Så fruktansvärt roligt.
Roligare än allting annat som finns.
Come fly with me, som Frank Sinatra sjunger i ett av sina mest minnesvärda ögonblick.
Det här blir en resa.
* * *
När jag talade med Yellbear Hjalmarsson efter thrillern i Nashville igår kväll skrockade han om att han ju bara gör mål i var femtionde slutspelsmatch och att det därför var angenämt att få hänga en kasse i första fajten mot Predators.
Men när jag hetsade ihop mitt referat föll ”i:et” bort, så på vår sajt sa han att han gör mål i var FEMTONDE slutspelsmatch.
Morsning korsning.
Jag noterade emellertid inte detta penibla misstag förrän ett SMS plingade till i mobilen framåt småtimmarna.
Det var den felciterade smålänningen själv.
”En liten indianare mitt i slottet från din sida”, skrev han.
Ha ha ha!
Sannerligen.
Men vilken briljant korrigering.
Russnäs rules.
* * *
Rangers talar med dubbla tungor just nu.
Å ena sidan insisterar de på att de tar en dag i taget och inte alls har några tankar på revansch för fjolårets finaltorsk
Igår, ute i Tarrytown, hällde till exempel Henke kallt vatten på mina teorier om att det är nu eller aldrig för Blåskjortorna från Broadway.
– Så tänker jag inte. Jag har allt fokus på Pittsburgh-serien nu. Final känns väldigt avlägset. Vi lärde oss ifjol hur oerhört hårt jobb som krävs för att nå dit, så det tänker vi inte ens på längre.
Det låter ju väldigt klokt.
Å andra sidan lyder lagets nya stridsrop, tryckt på underställ de knallar omkring i bakom kulisserna:
Change the ending!
Det korrelerar ju direkt till det som hände ifjol – och signalerar att de i själva verkar inte tänker på annat än att de ska tillbaka till finalen och ta en titel.
I de här sammanhangen är ordstävet ”Believe half of what you see and none of what you hear” värt att ha i åtanke.
* * *
I Montreal är det speluppehåll idag – men det onda blodet i serien mellan Habs och Sens fortsätter koka.
PK Subban blir inte avstängd för sin omtalade slashing och senatorerna rasar.
Mark Stone, som har en mikrofraktur (?) i handleden och kanske inte kan spela mer i förstarundan, menar att Montreal-stjärnan hotade honom redan innan han svingade sin klubba som en yxa och visste precis vad han gjorde.
Det tror general managern Bryan Murray också.
– Jag är pissed. Det är vår bäste spelare som försvinner. Subban borde vara avstängd, grymtar han.
Subban, å sin sida, slår bestämt fast att han aldrig hotat någon och inte hade en aning om var eller vem han slashade.
Men när han får frågor om han tagit med kontakt med Stone för att be om ursäkt svarar han kort.
– Nej.
Tänker han göra det då?
– Nej.
Samtidigt verkar coach Dave Cameron stå fast vid sitt hot om vedergällning.
Han tänker, tydligen, spela dunderklumpen Chris Neil i Game 2.
Ojvoj.
Det kommer bli mayhem när kriget fortsätter i Bell Centre i morgon.
* * *
Pens må ha sett lite anemiska ut under sista grundserieveckorna men Patric Hörnqvists energi är det då inget fel på.
Jag tror jag missat honom efter morning-skejten, men plötsligt kommer han dribblande som en Messi genom mediahopen, med en jäkla fotboll.
– Ja, jag tänkte jag skulle finta bort dig, säger han.
Inga djurgårdare har nånsin fintat bort några bragekillar, men ändå.
Det är härligt att se vitaliteten.
* * *
Fin scen i Tarrytown i går.
Jag och The Oak Man stod vid plexit vid kortplanket bakom Henke och babblade om bästa stekhusen i Nebraska och Iowa när GM Sather plötsligt kom släntrande – på det Don Corleone-sätt bara han kan komma släntrande, med fladdrande ytterrock och allt.
Vi är verkligen inte det minsta bekanta, men plötsligt tittade The Godfather upp och grymtade:
– Hey guys. How ya doin’?
Chockerande.
Men han kanske hörde att jag nämnde Mahogany Prime Steakhouse i Omaha och blev impad.
* * *
Alla verkar eniga om att matchen mellan Capitals och Islanders var gårdagens tråkigaste.
Men då har de inte läst Taddsons analyser i vårt kommentatorsspår.
Den där låt grådaskiga sammandrabbningen fick ny lyster när han efteråt öppnade spjällen vid tangentbordet.
Tack för det.
* * *
Rangers var på lagmiddag igår kväll, för att svetsa ihop styrkorna ordentligt inför takeoff i The Cup Run 2015.
Men mina föreställningar om att de, på Soprano Family-vis, svor varandra evigt brödraskap med åtminstone en tequila-shot kommer på skam.
– Vi drack vatten och cola, informerar Hagge.
Det låter inte lika högtidligt, om han ursäktar.
* * *
Om det nu är vasaloppsstart runt Hank vet jag inte hur man ska beskriva det som pågår runt Sidney Crosby inne hos Pens.
Har ni möjligen sett bilderna från festen när 30 miljoner pilgrimer i februari 2013 samlades i indiska Allahabad för att bada i Ganges?
Ungefär så är det.
* * *
Efter sin tomhylsa till middag hann Rangers-spelarna åka hem och kolla lite på gårdagskvällens matcher också och när jag frågar om den galna intensiteten i några av dem kommer filosof Hagelin med nya fascinerande visdomar.
– Jag kan försäkra, säger han, att det är mycket mer intensivt i de här första matcherna i den inledande rundan än i Stanley Cup-finalen.
How come?
– Alla har så mycket adrenalin nu i början, och är samtidigt så nervösa, att de bara kör. Sedan lugnar det ner sig.
Bara så TV-sporten, Viasat och de andra vet:
De har ett framtida bisittarämne i Carl Hagelin.
* * *
Tre timmar före första nedsläpp går jag in badrummet mitt emot pressrummet och knyter den runt halsen.
Slipsen.
En grå och matt röd i randigt mönster.
Mot i övrigt Johnny Cash-svart ”fond”.
Nu är det slutspel.
* * *
Det konstiga med den här serien är att Rangers är favoriter och Penguins underdogs monumentale.
Det har varit precis tvärtom de tidigare gånger de mötts – 2008 och ifjol. Och i de flesta grundseriematcher genom åren med.
Nu finns det de, rätt kaxiga, new yorkers som säger sig vara övertygade om att Blueshirts ska svepa för att de gamla mästarna från Steeltown hade en kackig avslutning på grundserien.
– Men det får vi inte låta oss luras av. Det är fortfarande ett bra lag med några extremt skickliga spelare. Nu är de inne och har fått andas några dagar. Vi måste verkligen vara redo, varnar Lunkan.
Bengan Hörnqvist ger honom rätt.
– Det var lite tungt i slutet av serien och vi ska inte sticka under stolen med att vi har några riktigt tunga skador. Men just att vi till slut säkrade slutspelsplatsen har gett oss nytt lugn och jag tror att vi kan börja spela lika bra som i höstas igen, säger han.
Ja, pingvinslakt blir det det näppeligen.
* * *
Nu har jag fått veta vad de där vita banden som vaktmästarna placerade på alla säten ska vara till.
Det är något slags liten lampa – och när de släcker lyset i Garden under den intro-showen ska de tydligen användas för spektakulära ljuseffekter.
Vi får väl se.
Sånt brukar bli antigen mäktigt – eller Spinal Tap.
* * *
Hörnqvist är ju Pittsburghs ställföreträdande Tomas Holmström, så honom kommer Henrik Lundqvist se mycket av – och skördetröskan från Sollentuna tänker inte vara det minsta varsam i brottningsmatcherna med sin berömde landsman.
– Nej, flinar han, det får det vara slut med. Nu är det allvar.
* * *
Det enda lilla, lilla, lilla som möjligen inte känns bra med att vara här och lapa live-evenemangets förföriska elektricitet är ju att jag missar övriga matcher – med undantag möjligen för sista halvtimmen i mötet Anaheim-Winnipeg.
Jag hade verkligen velat se Tampa mot Detroit – också.
Nu får jag lita på era utförliga rapporter istället.
Även de ska väl kunna användas som inspiration för terror-sms till Youngblood Ekeliw – just nu så nervös att han är på väg att upplösas i molekyler.
* * *
Har du, frågar någon Vigneault under förmiddagen, börjat spara slutspelsskägg ännu?
Nej, svarar den franskkanadensaren och gnider sig i stubbet på hakan, inte förrän ikväll.
Lite humor där, Alain.
* * *
Darling är tydligen inte coach punggrepparens darling, för trots den lysande insatsen mot Preds igår får han börja på bänken igen i morrn.
– Crawford är vår starting goalie, morrar Q.
Det är lite som att jag egentligen har ett par finare skor än de jag satte på mig idag, men det här är mina Stanley Cup-dojor så det blev så, utan diskussion.
Men jag är en lallare på pressläktaren och Q coach för Stanley Cup-favoriten och jag trodde det var skillnad..
* * *
Doc Emrick, lätt omstridd NBC-kommentator, går plötsligt förbi, klappar mig i ryggen och säger:
– How are you doing today?
Fint, tack.
Särskilt nu när jag vet att vi känner varann.
Det hade jag ingen aning om.
* * *
Nere i Tampa får Valtteri Filppula frågor om sin gamle granne i Red Wings omklädningsrum, en viss Zetterberg från Njurunda, och säger, med ett snett leende:
– Jag tycker synd om killen som sitter bredvid honom idag (Abdelfucker om jag inte misstar mig. Red:s anm).
När Zäta, courtesy of Helene St James, får höra det rycker han lätt roat på axlarna:
– De får hämta lite tejp ibland. Är det så farligt?
Nej, men är det inte det Hästpolo-Gustav är till för?
* * *
Nej, era fåfänga förhoppningar om att Doc kanske är här enkom för sitt höga nöjes skull och inte nödvändigtvis ska kommentera har ingen grund.
Det är Doc i era öron natten lång.
* * *
Personligen tycker jag ett ”Red:s anm” satt som ett Shea Weber-skott mitt i allting.
* * *
Lätt upprörande:
Med alla dessa ”new faces”, som kollegan kallade alla murvlar som plötsligt dykt upp lagom till slutspelet, blir strävsamma pressläktarstammisar som yours truly Biff föst åt sidan och får sitta sämre än till vardags.
Att ingen ingen skrivit en folksång om det ännu…
* * *
Det är svårt att komma runt intrycket att Mike Johnston inte riktigt framstår som en NHL-coach.
När han håller presskonferens på förmiddagen känns han snarare som studierektor på en högstadieskola i Oskarshamn.
Men det kan väl fungera det med.
* * *
Åh, när jag nu intagit min nya pressläktarstol – oroväckande nära Gris-Olle – visar det sig att även vi fått såna här små band att blinka med under intro-showen.
Good luck att få sura journalister att vara med på något sånt…
* * *
I morgon ska jag sova ut, och ligga och tryna så länge att genomsnittliga mjölkbönder skulle bli direkt provocerade.
Jag vill redan nu göra detta klart.
* * *
Pens bor, berättar Bengan, i närheten av Central Park och hade trevlig vårpromenad i grönskan i går.
Där ligger det i praktiken bara extrema lyxhotell, med dygnspriser på rummen man skulle få en tvåplansvilla i Borlänge för, men är det playoff så är det playoff.
Då ska grabbarna ”ha det bra” och klubbarna låter stålarna rulla.
* * *
Rick Nash har en del extrapress på sig – ikväll och i resten av slutspelet,
42 mål i grundserien, yes, det var ju nice.
Men det kommer inte betyda så mycket som en tia i Monopol-pengar om han inte levererar nu när the going gets tough också.
* * *
Det förbluffande kommentatorsracet börjat.
Ni minns Kenny Alberts halsbrytande crosscountry-odysséer ifjol.
Well, nu har Joe Micheletti tagit upp det brutala temat.
Han var med och kommenterade i Nashville igår, flög tillbaka hit i morse och ska ”göra” även den här matchen – och imorrn bitti återvänder till Dolly Parton-land igen.
Och här sitter jag och jolmar om att jag är trött.
* * *
Evgeni Malkin har inte nämnts en enda gång i det här introt.
Det ska jag be att få få ändra på.
Jag tror han kommer att explodera i åtminstone någon av matcherna mot Rangers.
* * *
Väntar man förresten inte bara på att han Ottawas ägare, Melnyk, ska lägga näsan i blöt också?
Då brukar det bli riktigt underhållande.
* * *
Årets längsta intro är färdigställt och jag ska ta och ge er lite tid att läsa det.
Så jag ber härmed, som avslutning, att återigen citera Ol’ Blue Eyes:
Come fly with me.

WASHINGTON – NY ISLANDERS 1-4 (Slut)
MONTREAL – OTTAWA 4-3 (Slut).
NASHVILLE – CHICAGO 3-4 (SLUT, OT2).
VANCOUVER – CALGARY 1-2 (SLUT)
* * *
Krutröken efter den allra första ronden i Stanley Cup-slutspelet börjar
skingras.
Men det kommer ta ytterligare ett par timmar innan den lagt sig helt.
För jisses, såna dynamitladdningar till matcher som exploderade i ansiktet på oss.
Jag känner mig alldeles…salig.
Det här var ju bara första lilla tuggan på den första lilla aptitretaren.
Det kommer fortsätta likadant.
Kväll efter kväll efter kväll efter kväll.
Fram till midsommar.
Härlig är jorden, höll jag på att säga.
* * *
Första övertidsperioden i Nashville var nästan lika himlastormande som några av de diton Blackhawks spelade mot LA Kings i förra slutspelet.
Alla på hela isen bara körde – oavbrutet, utan tyglar, fast beslutna att springa åka rakt genom sargen om det skulle behövas
Men så typiskt Hawks.
De ligger under med med tre efter första, sen äter de sig in i match-helvetet – och vinner fruktansvärt knäckande långt in i sudden-drama.
Där har ni den elaka storebrorsan…
* * *
I Rogers Arena i Vancouver gick det nästan att se att det som hände skulle hända.
Canucks var helt slut och gick på fälgarna – medan Flames outtröttliga yngel bara pumpade och pumpade.
Fast ändå.
Så oerhört heartbreaking för Eddie att få den örfilen med 30 sekunder kvar av tredjeperren
* * *
Yellbear Hjalmarsson är en slutspelskung.
Han gjorde inte bara det där reduceringsmålet i början av andra – det som både i utförande och anda fick mig att tänka på en Tony Soprano på krigsstigen.
Han var majestätisk i varje sekvens jag såg under OT-urladdningen.
* * *
Nä, Mika behövde aldrig se mitt nummer blinka
Förluster, vet ni.
Då svarar dom ändå inte.
* * *
Jag tänkte efter första i Bridgestone att det skulle bli så lagom kul för Chicago-kollegorna att gå in och tala med charmtrollet Crawford efter den här matchen.
Men nu behöver de inte det.
De talar givetvis med my darling Darling istället.
Han tog över förstaspaden i afton, väl?
* * *
Ottawa-coachen Dave Cameron hotar alltså med blodig vedergällning om NHL inte stänger av Subban.
– Det är enkelt. Antigen stänger ligan av honom eller så slashar vi en av deras bästa spelare och får bara fem minuter, morrar han.
Ojvoj.
Den kommentaren kommer han förmodligen få sota för.
Men det blir jädrans så skoj att se rond två i Bell Centre på fredag…
* * *
Kris Russel.
Vad var oddsen på att han skulle avgöra ett slutspelsdrama?
Pretty, pretty, pretty, pretty oerhörda, som Larry David skulle sagt.
* * *
Lägger precis på luren efter att ha pratat med Yellbear och han bekräftar:
Tempot i första OT-perioden var helt galet.
– Jag tänkte det…fortsätter det så här i ytterligare någon period kommer man att behöva läggas in på sjukhus efteråt.
* * *
Nu är det läggdags i Midtown.
Eller försök till läggdags.
Det går ju inte att sova ännu på nån timme efter en sån här…brisad.
Men tidigt i morrn studsar herr biff upp igen, för att hinna på slutspelets första morning skate på Garden.
Vi hörs därifrån några timmar senare.
Då ni, då ni…

Nu är det som det brukar just den här tiden, jag måste randa referat – annars blir en redaktör hagman gramse när han kommer in på redaktionen om en halvtimme.
Men jag kollar samtidigt – det blir slutspelets första OT i Nashville, va? – och hoppas in när jag kan igen.
Tills dess – kommentera på!

Ja, det slutar självklart med gurgel i Bell Centre.
Så kommer det fortsätta på fredag också.
Det var en klassisk slutspelsserie som inleddes i den ljuvliga Quebec-metropolen ikväll
* * *
Än slank han in och än slank han ut och än slank han in i omklädningsrummet.
Sällan har nån med ont i en hand försökt komma tillbaka så många gånger i en och samma match.
Vi får väl hoppas att han mår okej.
Det får PK också.
Är Ottawas bäste målskytt skadad kommer det kosta honom en match eller två, jag känner mig tämligen övertygad om det.
* * *
Mmm, slutspelshetta i spåret också.
Det är som det ska vara.
Men försök låta bli att få alldeles Kapten Haddock på varandra nu…
* * *
Jag ber att få travestera en viss Ekeliw på twitter:
Corey Crawford och Hamburglar-Hammond förvandlades till Jason LaBarbera och Alex Auld ikväll.
Ouch.
* * *
Den här Gallagher alltså.
Det är en underskattade hockeyspelare.
* * *
Just att Hammond höll LaBarbera-klass var, hävdar jag, huvudskälet till att Habs vann den här första ronden.
Men hamburgaren har, mot allt förnuft, kommit tillbaka starkt förr.
Det är nog ett måste om inte Ottawas saga ska få ett snabbt slut.
* * *
Det blir inte som Barry Trotz föreställer sig alla gånger…
Häromdagen såg jag om Road to Winter Classic på Epix och det hade jag ju glömt, men efter förlusten på Garden precis innan jul konstaterade han, lätt arrogant.
– This is a team we’ll pass. I’m telling you right now, we’re gonna pass them. No doubt.
Kanske inte ändå….
Och inte blev öppningen mot Islanders, hemma i Verizon, heller som han tycktes rätt säker på att den skulle bli.
Taddson, jag vill ha en av dina grundliga analyser!
* * *
Av det jag såg, i slutet av första perren, såg det ut som att Predators bara körde – och att Hawks inte var redo överhuvudtaget.
Men tydligen har de kommit på att just ja, det är ju slutspel och plötsligt är den där elake storebrodern som just sluppit ur fängelse i Bridgestone och så står det 3-3.
* * *
Nu:
Ett till kanadensiskt derby.
Det finns ingen anledning att misstänka att det blir mindre fantastiskt än det vi just såg.

Jag hinner tänka ”Mja, nu har det lugnat ner sig lite i den här matchen”
Morsning korsning.
I just det ögonblicket bryter själva helvetet lös.
Habs gör två snabba i en sån där svit när det känns som att Cameron måste ta timeout, men han hinner aldrig för sen är det buttends och avslagna armar och matchstraff och fem-mot-tre-lägen och kvittering och nytt mål för Habs i numerärt underläge och kvittering igen och innan det är över blir det fanimig 4-3 också.
Jävlar i min lilla låda vilken vilda västern-show!
* * *
Ja, hur var det nu med Subbans matchstraff?
Den ena säger si och den andra säger så, som Dag Vag diktade en gång i tiden.
Jag tyckte först det såg ut som att han slog handleden av Stone med en brutal yxhuggarslashing och i det perspektivet föreföll straffet mycket lämpligt.
Men Stone är tillbaka och verkar må bra, så det kanske inte var så hemskt som det såg ut.
Kanske har Subban rentav en poäng när han, i blotta understället, står i spelargången och – som man förstår – rasar om att det måste ha varit filmning…
* * *
Vad var det Hagge sa idag?
Man får färre målchanser än vanligt, men de man får brukar vara mycket mer öppna.
Eller håller med när han kommer glidande som en långfärdsskrinnare och kan snurra in tredje målet på hamburgaren.
* * *
Ni kan inte begära så mycket av en gammal bloggare som sitter och håller andan för att det är sån halsbrytande non stop-action hela tiden.
Dom zoomade in Mika efter Markos lilla klavertramp och då trodde jag det var han som skrevs in i protokollet.
Han kan få ett samtal i alla fall, för sakens skull.
* * *
Titta noga i kommentatorsspåret.
Tobias Pettersson berömmer domarna.
Helt unikt.
Och det kommer inte upprepas när lavinen går borta på västra Manhattan i morgon…
* * *
Och givetvis:
Nu har Mika säkrat telefonsamtal.
* * *
Markov fumlar med pucken som Dupond och Dupont i början av den här perioden också.
Är han på lyset?
* * *
Som tidigare nämnde Friedman slår fast på twitter.
Santorelli, Franson och Vermette trejdades alla mot förstaval vid trade deadline.
Nu inleder samtliga slutspelsserien mellan Nashville och Chicago som healthy scratches.
Mm, när marknaden är renons på riktig stjärnglans blir andrahandssorteringen lätt gravt överskattad.
* * *
Dansk skalle, vet man ju var det där.
Men dansk butt-end?
Det kan kan Eller inte riktigt ha menat.
* * *
RobinsonRobban, efter så här många år måste du ju veta att du inte får såna där utbrott publicerade?
* * *
Ojdå, Washington.
Så här var det inte meningen att det skulle börja i år?
* * *
Nä, mycket till målvaktsmatch ser vi ju inte längre.
Det är mer kylskåpskall julkorv än fräsande burger över Hammond i den här perren.
* * *
Nu har det kört ihop sig här, när Nashville och Chicago börjat också.
Men vi slår över nu i pausen, förstås.
* * *
Det kommer bli nästan lika underhållande att höra kommentarerna i Bell Centre i natt.
Tänk Therrien..
Ett världskrig har utbrutit I Quebec.

Herregud.
Öppningen i Bell Centre är helt besinningslös.
Det känns som jag inte ens hinner andas under all oavbruten action och nu sitter jag bara här och flämtar.
Och så här fortsätter det nu.
I match efter match efter match.
I två månader.
* * *
Första målet i Stanley Cup-slutspelet 2015 görs alltså av Brock Nelson, för New York Islanders mot Washington Capitals i Verzion Center
Karriärens överlägsna höjdpunkt so far, gissar jag.
* * *
Sen gör Markov kvällens första mål i Bell Centre.
Mellan benen.
På sin egen målis och polare Price.
Ojvoj.
Fin start på slutspelet.
Men det är Mika som får målet och han kan därför räkna med ett se Biffens nummer i telefon-displayen om några timmar.
* * *
Habs-fansen hoppas, har jag förstått, att Hamburglar Hammond ska vakna ur sin hypnos och bli sitt vanliga AHL-jag när temperaturen nu skruvas upp mot galenskapens kokpunkt.
Men det är inte riktigt så det ser ut när Mitchell kommer fri och blir blåst på konfekten.
The Hamburglar Magic är intakt.
* * *
Vi har alltså första svenska målet i Stanley Cup-slutspelet också, signerat Mojo Johansson.
Vackert.
* * *
Ja, jag säger som Eric och John J:
Var är Julia?
Snälla kommentatorsspårsdrottning, hedra oss med din närvaro när dina eviga hjältar dansar.
* * *
Price har hunnit spänna imponerande målvakts-bbiceps han också.
När de egna backarna vinklar in skott på honom kan han ju inte göra så mycket.
* * *
Och just när jag skrev det dök hon upp, drottning Julia.
Har du börjat städa än?
* * *
Ha ha, javisst – Castafiore är tillbaka i Bell Centre.
Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, påstod Thåström.
Ingen sjunger kanadensiska nationalsången som Madame Ginette Reno, ber jag att få replikera.
* * *
Ska Erik Karlsson spela så här mycket i varenda slutspelsmatch slår han världsrekord.
Många byten har det fan inte varit när han INTE varit på isen.
* * *
Det är tragiskt att det finns äggskallar som inte kan hålla käften under ceremonier som den Habs har den goda smaken att hålla för avlidne Ottawa-coachen Reed.
Man jag gissar att den sortens förolämpningar fungerar som extrabränsle i Sens brasa.
* * *
Hur blev Subbans höga klubba inte utvisning här i slutet?
Jag menar…what?
* * *
Jag har inte sett mer av matchen i Verizon Center än det som flimra förbi när det varit reklampauser i Montreal, så jag vet inte så mycket mer än att det står 1-1.
Kan någon berätta mer om hur det sett ut?
Jag får en känsla av att det inte varit fullt lika galet som i Bell Centre.
* * *
Andas, Biffen, andas.

Det är nästan så jag som en annan hammarbyare vill utbrista i gamla Kenta-dängor.
För jag har verkligen väntat så länge på just denna dag.
Sedan fjortonde juni förra året, åtminstone.
Då stod jag, strax efter lunch, i lobbyn på JW Marriott i downton Los Angeles och suckade djupt. Stanley Cup-finalen mellan Kings och Rangers hade avgjorts kvällen innan, vänner och kollegor spreds i rask takt för vinden och allt var tomt och vemodigt.
Framförallt bet den här tanken i själen:
Det dröjer så fruktansvärt länge innan det blir slutspel igen. Nästa års playoff är sanslöst avlägset. Jag kommer inte få känna den euforiska high som blivit vårarnas särskilda klimax förrän vi sett en hel sommar, en hel höst och en hel vinter.
Men här är vi nu – nästan exakt tio månader senare. Sommaren har passerat, hösten har passerat och vintern har passerat.
Längtan är över.
Och det känns precis som det ska.
Det sjuder av upprymdhet i bröstkorgen.
Det kittlar i solar plexus.
Det buzzar i hela skallen.
Åh, Stanley Cup Playoffs 2015.
Jag har väntat så länge på just denna dag.
* * *
Det börjar, för bloggens del, traditionsenligt i korresoffan.
Ja, det har förstås sin oöverträffade tjusning att vara på plats, live, i en hall där det spelas playoff-hockey och en yngre upplaga av den här just nu lätt överkokta biffen hade säkerligen störtat ner till Washington ikväll bara för att.
Men erfarenheten har lärt mig att det finns en poäng i att ta det lite piano ut ur startblocken.
Ser man en live-match direkt första kvällen, och hugger en till redan kvällen därpå, bränner man inte bara mycket krut och blir trött som en Phil Kessel på höstens första training camp-pass.
Man missar övriga matcher som spelas och kommer inte in i första rundan på rätt sätt.
Det gör man från korresoffan.
Så här sitter jag, med färskt snus på bordet och nybryggt kaffe i kannan och putsad dator i famnen och sprittande lyckorus i hjärtat.
* * *
Sånt vi – eller åtminstone inte jag – tänkt på att vi får se nu:
Stanley Cup-loggan på isen.
Skäggen som växer sig långa och yviga och väldiga.
Riktig övertid – som kan på i flera perioder.
De vita handdukarna.
”We Want The Cup”-ramsorna
Och spelet i sig, goddammit:
Hårdare, tajtare, snabbare, elakare, präglat av hundraprocentig satsning i varje skär.
Det är som att vara på fest hos en någon med resurser som plötsligt föser undan de alldagliga cognac-sorterna och ställer fram en flaska Delamain de Voyage på bordet.
* * *
Blir under dagens skjutsad till Rangers träningsanläggning i Tarrytown och gissa vem som kör?
Eken.
Det är första gången.
Vi har tusentals gemensamma hyrbilsmil under bältet – mellan Pittsburgh och Detroit 08 och 09, över kontinenten i somras, fram och tillbaka till Raleigh på All Star-match etc etc – men min sidekick från Sätra i den dubiösa staden Gävle har inte suttit vid ratten under en enda av dem.
Nu blir det bara så och det visar sig att The Royal Oak är en utmärkt bilförare.
Lite tung med foten på gasen, men jag sa ju att han är från Gävle.
Annars:
Smooth, följsamt, säkert, lagom aggressivt.
My man Eken.
* * *
Frågan är vilka matcher som förtjänar ens huvudsakliga koncentration här i porten till himmelriket.
Det kan, som bekant, bli lite uppfuckat med för ivrigt zappande.
Men jag tror jag i alla fall ska försöka tvinga mig att fokusera på matchen i Bell Centre.
Det är ändå just Bell Centre – hockeyns St. Peterskyrka.
Och där lirar laget som det är allra mest feber kring när starten går.
Ottawa Senators.
Det börjar nästan kännas som när allt märkligt hände New York Rangers ifjol.
De fullbordade det där miraklet i sista omgången. Sedan gick assisterande coachen Mark Reed bort och självfallet är det ingen som inte hellre sett att han tillfrisknat och levt vidare, men nu har de fått enorm extra-motivation och spelar för honom – liksom för svårt cancersjuke general managern Bryan Murray.
Underlig divine Intervention, liknar det.
* * *
Eken hämnas dock för åratal av Dylan-, Aretha Franklin- och My Morning Jacket-tortyr genom att plugga mainstream-hip hop hela vägen fram och tillbaka.
Men det får man ha överseende med.
Gävle, sa vi inte så?
* * *
Fast jag vet inte, det har blivit lite konstigt med uppfattningarna kring serien mellan Habs och Sens.
Så många tror att Ottawa ska skrälla att det nästan är en skräll om de inte skräller.
Come on, får jag lov att säga åt mig själv.
Canadiens vann divisionen, har Carey Price i målet och lärde vi oss något ifjol var det väl att PK Subban är en playoff-artist av ädlaste märke.
Dom är fortfarande favoriter.
* * *
När kanadensiska CBC i går hade Stanley Cup-special tippade panelen de här finalligan.
Nick Kypreos: NY Rangers – Winnipeg Jets (!).
Elliotte Friedman: NY Rangers – Chicago Blackhawks.
Damien Cox: Tampa Bay Lightning – Minnesota Wild.
Doug MacLean: Tampa Bay Lightning – Chicago Blackhawks.
David Miller: NY Rangers – Chicago Blackhawks.
So there you go.
* * *
När Pär Mårts, Peter Popovic och Rikard Grönborg var här förra månaden vill jag minnas att de sa att man inte får plats i VM-truppen bara för att man spelar i NHL.
Men, öh, tillåt mig klia mig i hjässan:
Det är väl i praktiken ingen NHL-svensk som inte ska spela slutspel som inte blivit erbjuden en resa till Prag?
Men inte mig emot, jag är av åsikten att de bästa spelar här och innebär förstärkningar, allihop.
* * *
Om Rangers träning ska vi inte orda så mycket, till det laget återkommer vi imorrn, men Carl Hagelin sa något intressant.
– Man får färre målchanser i slutspelsmatcher. Men de man får är i allmänhet klarare än unde grundserien. Alla spelar så bra nu så om det blir en målchans har oftast något grovt misstag begåtts och plötsligt är man ren.
Sällsamt.
* * *
Bruins sparkar GM Chiarelli.
Så kan det gå.
En Stanley Cup-titel och ytterligare final…jo, men här kommer man ingenstans på gamla meriter.
Vad, undrar ju jag, tycker Lillbjörn och Storbjörn?
* * *
Nej, självfallet – jag kommer inte kunna hålla mig från att zappa över till matchen mellan Capitals och Islanders när tillfälle ges.
Det blir oerhört intressant att se hur det mötet artar sig och vad som händer i denna första match.
* * *
Vilket grymt tryck i kommentatorsspåret – redan innan vi börjat.
* * *
Och sedan fortsätter det med Nashville-Chicago och Vancouver-Calgary.
Heliga guds mamma, det är fantastiska dueller det med.
* * *
Ingen Hamonic i Islanders och ingen Pacioretty i Montreal.
De kommer båda lämna betydande hål efter sig.
* * *
Okej, mina vänner.
Lord Stanleys tid har börjat.
Det är det här som är livet.

Jag är förtjust i det uttrycket, oavsett inför vilka happenings det används.
On the eve of the presidential election
On the eve of Thanksgiving.
On the eve of the new Soprano season…
Det betyder kvällen innan, eller precis på tröskeln till.,..ja, det som ska hända och jag tycker det är laddat med så mycket hopp, förväntan och allmän högtidskänsla att jag alltid ryser.
Och aldrig mer så än just den här kvällen, när Stanley Cup-slutspelet precis ska börja och de första duellerna avgörs inom mindre än ett dygn.
Det är, i brist på bättre uttryck, en helig afton.
Självfallet ska den krönas med bloggens tips – eller first round predictions, om ni vill svänga er med såna uttryck.
Jag har haft dem publicerade i tidningen tidigare, och därefter – till indignation för Skåne-bördiga skränfockar från North Carolina – bakom plusväggen på nätet.
Men här kommer förstås helt nya texter, enkom för bloggen.
Är vi On the eve of The Stanley Cup Playoffs så är vi.

ÖST

•Montreal – Ottawa.
– Det börjar se ut som att stjärnorna i ett ödesbestämt drag formerat sig på precis rätt sätt på himlavalvet ovanför Ottawa. De lyckades fullborda sin sanslösa comeback i allra sista omgången och stormar in i playoff i en medvind som skulle få meteorologerna på tv att varna för kategori 5-orkan om de mätte upp den. Två dagar senare gick älskade assisterande coachen Mark Reed bort – efter att i sista mötet med spelarna för två veckor sedan ha bett dem att ”win it all”. Som om det inte vore nog kämpar även general managern Bryan Murray mot obotlig cancersjukdom och en hel landsända brinner för att han ska få fira något riktigt stort innan det är för sent. Det är sådant som kan få NHL-lag att utföra mirakel. Vad det gäller den här inledande serien är det dessutom så att Sens tycker väldigt mycket om att spela mot storebror Montreal. De brukar vinna de matcherna. Dn stora utmaningen består i att göra mål på Carey Price. Han är världens bäste målvakt, just nu på en helt annan nivå än alla andra. Men med sådana som Erik Karlsson och sensationella rookie-duon Mark Stone och Mike Hoffman på väg mot mästarform tror jag de klarar det. Det blir 2013 all over again.
Tips: 3-4.

•Tampa – Detroit
– Jag tycker det var alldeles nyss vi, eller åtminstone jag, satt och gafflade om att Wings ser ut som en bona fide contender för första gången sedan finalåren 2008 och 2009. Men då visste vi inte att målvaktsduon Jimmy Howard och Petr Mrazek knappast ens skulle hålla allsvensk klass ”down the stretch”. Men det gjorde dom – och absolut ingeting talar för att de plötsligt blivit gossar att hålla i handen under det korta uppehållet sedan grundserien slutade i lördags. Så nu tror jag inte det hjälper att Henrik Zetterberg är i sitt bästa fysiska skick inför ett slutspel på många år, att fler backar än Niklas Kronwall och Jonathan Ericsson går att använda eller att truppen rymmer mer kollektiv kunskap om hur playoff-hockey spelas än Tampas dito. De kommer få mycket svårt mot det välbalanserade, djupa, stora och skickliga lagbygge gamle Red Wings-ikonen Steve Yzerman byggt i västra Florida. Det omfattar också en väldigt bra målvakt i Big Ben Bishop…
Tips: 4-2.

•NY Rangers – Pittsburgh
– Det låter konstigt när motståndaren kommer till spel med Sidney Crosby och Evgeni Malkin, två av världens absolut bästa hockeyspelare. Men det enda som kan stoppa Rangers i den här serien är eventuell oförmåga att hantera press och favoritskap. Det brukar vara tvärtom, det är Pens som SKA vinna tvekamperna mot Rangers under vårarna. Men i år är det Blueshirts tur att smaka på den sizzling fajitan. De inte FÅR åka ur direkt. Efter President’s Trophy-triumf och all-in-trejder vore det praktfiasko. Om denna verklighet fuckar med det kollektiva nervsystemet kan det bli besvärligt. Annars ska ”Blueshirts” helt enkelt inte ha några problem. De är just nu flera klasser bättre än Penguins – i synnerhet som Penguins får klara sig utan tre toppbackarna Kris Letang, Christian Erhoff och Olli Määttä.
Tips: 4-1.

•Washington – NY Islanders
– För två år sedan var det sexton Islanders-spelare som gjorde karriärens första slutspelsmatch i Game 1 mot Pittsburgh. Ändå lyckades de skaka ”battle-tested” pingviner rätt ordentligt i ett par matcher i den serien. Nu går de till strid med en helt annan erfarenhet – och Johnny Boychuk och Nick Leddy, två backar med Stanley Cup-ringar på fingrarna, som nya vapenbröder. Så den allra sista dansen i Nassau Coliseum kan bli yster. Caps är med Barry Trotz som coach å sin sida betydligt bättre rustade för playoff-hockey än under alla de där åren som slutade i penibla magplask. De har blivit tunga och hårda och, inte minst, tajtare i defensiven. Och så har de alltjämt världens bäste målskytt i frontlinjerna. Honom har just Isles, som Caps-fanatikern Taddson oroligt påminde om i spåret nyligen, i och för sig varit bättre på neutralisera än de flesta andra. Men ändå. När pojkarna ska skiljas från männen blir Ovetjkins skott, och Braden Holtbys spel i kassen, utslagsgivande
Tips: 4-3.

VÄST

•St. Louis – Minnesota
– Hoppas de bunkrat med gips och plåster och värktabletter i omklädningsrummen i Scottrade och Excel. Det kommer behövas när de här bestarna till lag brakar samman i en serie som jag nästan kan garantera kommer pågå i sju matcher. Ojvoj vilken kraftmätning. Vem som fortfarande står upp när krutröken slutligen lagt sig kan ingen annat än gissa. Det borde någon gång vara dags för Blues. Ett lag med så mycket djup, med en så komplett backuppsättning, med så mycket firepower och en så slug coach som Ken Hitchcock i båset ska inte gå att stoppa för evigt. Men Wild har långsamt vuxit och blivit bättre och mer svårslagna för varje säsong och kommer bli en alldeles formidabel motståndare . Jag tror det är en nyckelserie. Den som vinner här för möta Chicago i nästa omgång och den som tar den serien vinner alltihop. Jag säger St Louis, för nåt måste jag ju säga, men är helt på det klara med det att lika gärna kan bli Minnesota.
Tips: 4-3.

•Nashville – Chicago
– Ni kan det gamla favoritcitatet: Slutspelet är grundseriens elake storebror som precis släppts ur fängelse och är ute och letar efter trubbel. Det korrekta i det gamla ordstävet kommer ungdomarna i Nashville bli varse nu. De har gjort det strålande i grundserien, mycket bättre än någon nånsin föreställt sig, men nu tar sagan slut. Inte nog med att de inte haft med den här illvillige storebrorsan förut. De får se honom i uppförstorad version i form av Chicago Blackhawks – ett av de bästa slutspelslag som existerat. De har inte imponerat lika mycket som vanligt i serielunken, men som LA Kings visat vid upprepade tillfällen behövs inte det heller. Nu sätter de på raketmotorn. Och får tillbaka Patrick Kane redan i första matchen. Jag är snäll som ger Preds matcher två matcher, tror jag…
Tips: 2-4.

•Anaheim – Winnipeg
– En alldeles för minnesgod twittrare påminde mig för någon dag sedan om att jag lovat åka till Manitoba-prärien om Jets mot alla odds skulle nå slutspelet. Jag och mina enfaldiga löften…Men det vore tveklöst en oförglömlig upplevelse. Winnipeg kommer att skälva i seismiska konvulsioner – och stämningen i MTS Centre vara hela slutspelets mest orgiastiska. Det är ett av skälen till att jag tror att Jets, trots sin orutin, kan se till att konferensettan Anaheim får tallriken full. Det blir inte lätt att vara bortalag när Jets Nation får vara med om slutspel för första gången på nästan 20 år . Ett annat är den metamorfos coachen Paul Maurice iscensatt. Ett av ligans snällaste och minst hotfulla lag har på bara ett år blivit ett av de tyngsta och tuffaste. Och det kommer säkerligen väl till pass i just playoff. Men i slutändan tycker jag ändå att Ducks ska de ta det här. Det är ändå ett elitlag av den sort som kan ha en femstjärnig pjäs som Ryan Kesler som andrecenter. Och så har de hemmaplansfördel i Game 7. Det kan vara viktigast av allt…
Tips: 4-3.

•Vancouver – Calgary
– På det så kallade papperet är Canucks bättre än Flames på nästan alla punkter. Därvidlag är inte minst så kallade fancy stats obönhörliga. Flames har så lite puck under matcherna att de skulle kunna demonstrera mot orättvis fördelningspolitik utanför parlamentet i Ottawa. Ändå blir denna västkanadensiska derbyklassiker – som Leksand mot Mora på engelska – ingalunda någon blowout. För Bob Hartleys Calgary har andra egenskaper. Moral. Uthållighet. En förbluffande alla-för-en-attityd. Och det har räckt väldigt, väldigt långt tidigare under säsongen. Det känns ibland som att de inte går att bli av med, vad som än händer. Så Canucks kommer att behöva spinna på alla cylindrar. Men i sista matchen tar bröderna Sedin, tillbaka i rena 2011-slaget under andra halvan av årets grundserie, hem baconet åt den passionerade metropolen längst där borta på västkusten.
Tips: 4-3

Fortsättningen?
Konferensfinal i öst: NY Rangers-Tampa.
Konferensfinal i väst: Anaheim-Chicago.
Final: Tampa-Chicago.
Stanley Cup-mästare: Chicago.

Där har ni en del att idissla – och, utgår jag från, skrika om i kommentatorsspåret.
Jag återkommer när The Eve övergått i puck drop i Montreal och Washington.
Så ohyggligt kul det här ska bli…

Ja, jag sitter, precis som jag förutspådde i pressboxen på Wells Fargo för tolv timmar sedan, vid datorn och stånkar över att NHL aldrig för spelschemat för första omgången till torgs.
Att det ska behöva ta sån tid…
Nå, vad vi vet är att vi har de här fantastiska, kittlande, oerhörda, sanslöst spännande serierna.

ÖST
•Montreal Canadiens – Ottawa Senators
•Tampa Bay Ligthning – Detroit Red Wings
•New York Rangers – Pittsburgh Penguins
•Washington Capitals – New York Islanders

VÄST
•St Louis Blues – Minnesota Wild
•Nashville Predators – Chicago Blackhawks
•Anaheim Ducks – Winnipeg Jets
•Vancouver Canucks – Calgary Flames

Satan alltså.
Satan!
Jag ska, har jag bestämt mig för, återkomma med grundligt tips till måndagstidningen – och först då fyrar jag av dem här också.
Men jag kan säga att jag redan identifierat minst en skräll, och så tror jag att jag kommit fram till att Tampa spelar final – mot antigen Chicago eller segraren i serien St Louis-Minnesota.
Ha!
* * *
För första gången sedan jag började med det här för tio år sedan är vi i år garanterade svensk representation i Stanley Cup-finalen.
Endast ett lag är helt renons på blågula inslag – och eftersom det laget är New York Islanders tror jag vi kan vara rätt säkra på att det kommer finnas svenska hjältar i båda lagen den här gången.
Förlåt, Björn…
* * *
Jag klagade själv på ”om-någon-sagt”-klichén för några dagar sedan, men om någon i höstas sagt att Boston Bruins skulle missa playoff hade en väldig massa analytiker slagit fast att den personen var en komplett idiot.
Nu skulle samma person framstå som ett geni.
Jag?
Jag sa att de skulle spela final…
* * *
Det brukar vara lite trögt att få fram VM-besked så här direkt efter de sista matcherna, men Oliver Ekman-Larsson vilar inte på hanen när jag får tag i honom.
Han ska spela VM i Prag och så är det med det.
Wow, jag hoppas Pär Mårts gör en high five med sig själv hemma i Västerås.
Det är den back som gjort mest mål i hela NHL som sätter sig på ett plan och flyger hem.
Snacka om förstärkning.
* * *
Med Ottawas fullbordade mirakel står det också klart att Kanada har fem slag i slutspel.
Av sju.
Det är bästa facit på….ja, för jävla länge.
Sen blir det förstås final mellan Ottawa och Winnipeg.
Då kommer Gary Bettman springa nerför sjätte avenyn med uppsliten skjorta och vråla i vredesmod.
* * *
Jamie Benns spurt mot guldplatsen i poängligan är värd en egen historiebok.
Ha, vilken show.
Vi konstaterar samtidigt att Bäckis vann assistligan – liksom svenska poängligan.
Bäste svenske målskytt: Hästpolo-Gustav.
Och Flipper Forsberg kom till slut trea i rookie-ligan, bakom Stone och Johnny Hockey.
* * *
Nu är det 21 timmar sedan jag steg upp och åkte till Philadelphia, så nu tänkte jag nog ta och gå och knyta mig här.
Det kommer inte bli så mycket sömn närmaste veckorna – första rundan brukar vara ett helt sanslöst monster – så det kan behövas.
Vi hörs inom ko…vänta.
Nu kom programmet. I sin helhet. Det ligger ute på sportbladet.se – med svenska tider – men vi kan väl ta det här också.

•Torsdag 16/4: NY Rangers – Pittsburgh (01.00).
•Lördag 18/4: NY Rangers – Pittsburgh (02.00).
•Måndag 20/4: Pittsburgh – NY Rangers (01.00).
•Onsdag 22/4: Pittsburgh – NY Rangers (01.00).
•Fredag 22/4: NY Rangers – Pittsburgh (TBA)
•Söndag 26/4: Pittsburgh – NY Rangers (TBA)
•Tisdag 28/4: NY Rangers – Pittsburgh (TBA)

•Onsdag 15/4: Washington – NY Islanders (01.00)
•Fredag 17/4: Washington – NY Islanders (01.00).
•Söndag 19/4: NY Islanders – Washington (18.00).
•Tisdag 21/4: NY Islanders – Washington (01.30).
•Torsdag 23/4: Washington – Islanders (TBA).
•Lördag 25/4: NY Islanders – Washington (TBA).
•Måndag 27/4: Washington – NY Islanders (TBA).

•Onsdag 15/4: Montreal – Ottawa (01.00).
•Fredag 17/4: Montreal – Ottawa (01.00).
•Söndag 19/4: Ottawa – Montreal (01.00).
•Onsdag 22/4: Ottawa – Montreal (01.00).
•Fredag 24/4: Montreal – Ottawa (TBA).
•Söndag 26/4: Ottawa – Montreal (TBA).
•Tisdag 28/4: Montreal – Ottawa (TBA)

•Torsdag 16/4: Tampa – Detroit (01.30).
•Lördag 18/4: Tampa – Detroit (21.00).
•Tisdag 21/4: Detroit – Tampa (01.00)
•Torsdag 23/4: Detroit – Tampa (01.00)
•Lördag 25/4: Tampa – Detroit (TBA).
•Måndag 27/4: Detroit – Tampa (TBA).
•Onsdag 29/4: Tampa – Detroit (TBA)

•Torsdag 16/4: Anaheim – Winnipeg (04.30).
•Lördag 18/4: Anaheim – Winnipeg (04.30).
•Måndag 20/4: Winnipeg – Anaheim (03.00).
•Onsdag 22/4: Winnipeg – Anaheim (03.30).
•Fredag 24/4: Anaheim – Winnipeg (TBA).
•Söndag 26/4: Winnipeg – Anaheim (TBA).
•Tisdag 28/4: Anaheim – Winnipeg (TBA)

•Onsdag 15/4: Vancouver – Calgary (04.00).
•Fredag 17/4: Vancouver – Calgary (04.00).
•Söndag 19/4: Calgary – Vancouver (04.00).
•Tisdag 21/4: Calgary – Vancouver (04.00).
•Torsdag 23/4: Vancouver – Calgary (TBA):
•Lördag 25/4: Calgary – Vancouver (TBA).
•Måndag 27/4: Vancouver – Calgary (TBA).

•Torsdag 16/4: St. Louis – Minnesota (03.30).
•Lördag 18/4: St Louis – Minnesota (21.00).
•Måndag 20/4: Minnesota – St. Louis (02.00).
•Onsdag 22/4: Minnesota – St. Louis (03.30).
•Fredag 24/4: St. Louis – Minnesota (TBA).
•Söndag 26/4: Minnesota – St. Louis (TBA).
•Onsdag 29/4: St. Louis – Minnesota (TBA).

•Onsdag 15/4: Nashville – Chicago (02.30).
•Fredag 17/4: Nashville – Chicago (03.30).
•Söndag 19/4: Chicago – Nashville (21.00).
•Tisdag 21/4: Chicago – Nashville (03.30).
•Torsdag 23/4: Nashville – Chicago (TBA).
•Lördag 25/4: Chicago – Nashville (TBA).
•Måndag 27/4: Nashville – Chicago (TBA).

Bye, bye Boston-björnar.
För första gången på sju år får de gå i ide redan i början av april.
Det verkar som de gjort en OK match i Tampa, men det hjälper inte för som väntat vinner Penguins – till slut – i Buffalo.
Så vi får ett slutspel utan regerande mästarna LA Kings, fjolårets President’s Trophy-vinnare Boston Bruins och mångåriga playoff-institutionen San Jose Sharks.
Ojvoj paradigmskifte.
* * *
Red Wings vilar Zäta, Kronwall och Pavel – och ställer Mrazek i kassen.
Ändå lyckas Hurricanes bli nollade i säsongsavslutningen inför hemmapubliken – och jag berövas min drömserie.
Må dom överdosera på BBQ-sås allihop.
* * *
Det blir Rangers mot Penguins i första omgången istället.
Ska väl gå att titta på det med.
* * *
Ja, Tobias, det var en lektion för framtida övningar när det gäller att komma hem från Philly i tid.
Tåg it is.
* * *
Apropå det faktum att alla Detroit-stjärnorna står Brendan Smith för ett av årets uttalanden.
Han får också sitta och titta ikväll – men det är som bestraffning för att han fuckade upp så grovt i Montreal i torsdags.
– Allt som händer är en reflektion av vad man gör i livet, säger Babcock och förklarar därmed att han var tvungen att markera.
Men Smith ser det inte så. Han säger till Helene St James att han inget hört från Babs och så utbrister han:
– Kanske sparar han mig på samma sätt som han sparar ”Kronner”.
Ha ha ha!
Det är det grövsta exemplet på bristande självkritik jag stött på sedan Michael Bolton började sjunga opera under en konsert på Globen.
* * *
Jag undrar, lätt vemodigt:
Vad gör Storbjörn och Lillbjörn i natt?
Hur mår de?
Hur lång tid tar det innan de kan börja njuta av den vår som kommer nu?
Sorry, boys.
* * *
I och med att Habs tar minst en poäng mot Toronto står det klart att de vinner Atlantic Division.
Så alla serier i öst är spikade
•Montreal – Ottawa.
•Tampa – Detroit
•NY Rangers – Pittsburgh
•Washington – NY Islanders.
Vilken fest!
* * *
Jag återkommer med tips och analys och annat smått och gott när även väst är klart.
Då lär det vara morgon i Sverige, men ändå.
Spåret är förstås öppet fram till dess.