Nu, men först nu, sitter jag i soffan igen.
Sorry.
Men det var köer från helvetet på vägen hit.
Inte så farligt på turnpiken, men in till Holland Tunnel och inne på Manhattan…monstruöst.
Det tog längre tid från tunneln hit till östra Midtown än från Philly till tunneln.
Vilket vansinne.
Djävulen må ta alla Jersey-bor som tar bilen till Manhattan på lördagkvällar…
Men nu knyter vi ihop detta.
Let me know, vad har hänt?

Ottawa Senators vinner med 3-1 – och har säkrat sin slutspelsplats.
En oerhörd bedrift.
Åttonde och sista playoff-laget i östra konferensen heter Boston eller Pittsburgh.
Det avgörs om ett antal timmar.
Vi hörs då, när jag är hemma i NYC igen

PHILADELPHIA – OTTAWA 1-2 (Period 2)
* * *
Dom får resa en staty av Steve Mason i den kanadensiska huvudstaden om Sens clinchar här.
För det är i så fall han som stått för de avgörande insatserna.
Gästerna är uppenbart darriga och skapar i princip ingenting i den här perren, men Flyers-keepern ser mycket generöst till att ge pucken till Pageau precis framför målgården – och så har Ottawa ena skridskon inne i playoff igen.
* * *
Dessförinnan har Matt Read dock kvitterat.
Och vad ska han göra på dylikt läge?
Det var som när min buddy Niklas Eriksson sköt upp Mora i Elitserien 2004.
Det hade han – Mister Leksand himself – absolut inget som helst intresse av, han mådde tvärtom illa av blotta tanken, men han fick öppet mål mot ett skälvande Skellefteå och det stred för mycket mot hela hans natur att missa, så han gjorde mål och Mora gick upp.
Så kan det gå.
Så Read vet…
* * *
Jag har sagt liknande saker förr, men det tål att upprepas:
Att se Erik Karlsson när han får upp fart i sina rusher över hela isen är som att höra John Coltrane i ett intrikat, helt oförutsägbart, andlöst vackert solo.
* * *
Faktum är att Ottawa påminner rätt mycket om Skellefteå i den där kvalserieepilogen i gamla Isstadion för tio år sedan.
De skulle ”bara” åka ner och slå avsågade Leksand för att säkra avancemanget till Elitserien, men fick överkokta snabbmakaroner i knäna och floppade totalt.
Så ser Sens ut just nu också.
De är spaka och rädda och skapar absolut ingenting framåt. Istället får de försvara sig i lätt panik mot ett Flyers som trycker på inte för att de vill utan för att de får och nu känns skottstatistiken (30-13!) inte längre som ett bakfyllemisstag i Alvesta.
Igen: Det här är som det heter Ottawas match ”to lose”.
* * *
När det här är slut ska jag sitta kvar i Wells Fargo och skriva ett tag, är det tänkt.
Sedan kör jag turnpiken norrut igen.
Så under matcherna som börjar 15.00 är det sändningsuppehåll i bloggen.
Men framåt aftonen ämnar jag vara med igen – från Korresoffan.
* * *
Det verkar inte heller så smart av gästerna utsätta hemmaspelarna för vårdslösa tacklingar och ge sig in i onödiga gurgel.
Då riskerar man ju väcka en motivation som inte fanns där från början.
* * *
I Calgary och Winnipeg har partyt enligt uppgift pågått oavbrutet sedan Flames respektive Jets blev klara i torsdags.
Fortsättningen kan följa i Ottawa i afton – och inte heller där när någon sluta förrän på tisdag om det här håller.
* * *
Fan, blev för sugen när jag nämnde honom, så nu ska jag ta på mig lurar och spisa ”A Love Supreme”.
Tills hockeyns Coltrane kommer tillbaka ut på isen.

PHILADELPHIA – OTTAWA 0-1 (Period 1)
* * *
Det är helt klart upp till Senators själva om de ska torska i eftermiddag…
Flyers har på nåt underligt sätt 14-4 i skott och laddar för all del på rätt duktigt när de väl får chanser, men Steve Masons rent komiska agerande när rookie-sensationen Mark Stone prickar in sitt 25:e mål för säsongen indikerar att hemmalaget inte direkt brinner för två poäng.
Så:
Slutspelsplatsen ska vara säkrad.
* * *
Erik spelar som man spelar när man älskar den här sortens tillspetsade situationer.
Så agerar dom som är på riktigt.
* * *
Vinner Senators finns det, för övrigt, ingen chans att de möter Rangers.
Då hamnar de antigen trea i divisionen (om Red Wings torskar) eller på första wild card-platsen.
Så motståndaren i första omgången heter antigen Montreal eller Tampa.
* * *
Fansen i Wells Fargo är uppenbart ambivalenta.
De har den DNA de har och kan inte låta bli att bua åt domare, håna motståndare och skrika andäktigt vid målchanser.
Men det är inte riktigt samma eftertryck i vare sig missnöjesyttringarna eller jublet och när de tänker efter delar de ju Steve Masons idéer om hur den här matchen bör sluta…
* * *
Att Sens faktiskt har slagläge på tredjeplatsen i divisionen i sista omgången, efter en hel säsong under strecket, är lätt absurt.
Men det skulle accentuera det historiska i efter-jul-stegringen.
* * *
– Det suger att det inte blir någon playoff-hockey alls, suckar en Philly-journalist jag känner.
Men det blir det ju.
Man måste bara vara utlänning och ha spelare i fler lag än ett följa.
Världens grej är det.
* * *
Men dom där 14-4….människan som räknar måste vara bakis som Taggen efter en helkväll på Statt i Alvesta.
* * *
Som det nu är grundserieavslutningen börjar tillställningen med att Flyers delar ut interna awards.
Voracek och Streit två troféer vardera, Giroux en – och så föräras Chris Vandevelde med Pelle Lindberg Award, priset till den som stått för störst framsteg sedan förra säsongen.
Kul för dom.
Men efter en säsong som den här hade det nästan varit lämpligast att göra som Devils och inte dela ut några sådana priser alls, eller hur?
* * *
Ska Caps spela borta hemmaplansfördelen i den här matinén.
Verkar dumt.
Men fint för mig.
Då kan vi knö in några fina besök i Coliseum i veckan också.
* * *
Kaffet i Wells Fargo är åtminstone fyra plus och därför hastar jag nu mot kannorna.

Jaha, elfte april.
Redan, höll jag på att säga.
När NHL offentliggjorde spelschemat i juli förra året kändes det här datumet så oerhört avlägset.
Jag minns att jag ögnade genom månad efter månad och tänkte att det skulle dröja så plågsamt länge innan vi var framme vid grundserieavslutningen, med dess kittlingar och frågetecken och vår-eufori och feber inför det magnifika som ska ta vid.
Men här är vi – och fort har det gått.
Det känns som det var alldeles nyss bloggen satt i pressboxen i Scottrade Center i St Louis och tittade på premiärmatch.
Och visst var juluppehållet bara för någon månad sedan – liksom Winter Classic-matchen i DC?
All Star-jippot ska vi inte bara inte tala om. Ett par veckor sen, right?
I själva verket det ett halvår sedan Opening Night, tre månader sedan vi frös i huvudstaden och två sedan kanonerna dånade i Ohio.
Ofattbart.
Då, i somras, gick det ju inte heller att förutse var det skulle vara mest angeläget att befinna sig denna final-lördag.
Om någon hade satt tummen på 12.30-matchen mellan Flyers och Senators i Wells Fargo i Philadelphia och sagt ”den här kommer du vilja se” hade jag tittat upp, rynkat på näsan och frågat:
– Really?
Ja, really.
Mot alla odds når sista omgången sitt verkliga klimax med en matiné i slakthusområdet strax utanför staden där den broderliga kärleken upphöjts till religion.
Ottawa Senators kan ju, om de bärgar en endaste poäng, fullborda tidernas comeback och säkra en playoff-plats i allra sista stund.
Så jag sitter i Wells Fargo, med hjärtat bultande av förväntan, och jag hoppas jag får sällskap av kompisarna i världens bästa kommentatorsspår.
* * *
Solen lyser fint över ett öde Manhattan när jag i arla morgonstunden rattar en röd Jeep Compass nerför andra avenyn och på passagerarsätet sitter min gode vän Mark.
Han jobbade tidigare på NHL:s media relations-avdelning – det var så vi lärde känna varann – men har nu flyttat till NBA och kan därmed leva ut sin kärlek till Ottawa Senators på ett helt annat sätt.
– Man, dom måste vinna idag. Det finns inget annat, säger han och trummar nervöst med fingrarna på instrumentbrädan.
* * *
Den mest gastkramande dramatiken fick sitt utlopp redan i förrgår, men det finns fler intressanta matcher även senare idag och ikväll.
Om Pittsburgh börjar darra i Buffalo kan framförallt den i Tampa, där sargade Boston har en sista chans till redemption, bli en diabolisk thriller.
Och personligen får jag ju feber bara av vetskapen att alla match-ups är spikade om några timmar.
Framåt midnatt kommer jag att sitta vid datorn hemma på Manhattan och stöna otåligt om att det dröjer för länge och plötsligt släpper NHL spelschemat och sen sitter jag och småhoppar i den luggslitna kontorsstolen och går igenom varje datum, varje match, varje tänkbart scenario.
Kan inte bärga mig, faktiskt.
* * *
När vi stannar för kaffe och en frukostmacka på ett rest-stop längs Jersey turnpike – de ser alla exakt likadana ut och är hutlöst sunkiga, vilket jag i min perversa fascination för allt amerikanskt inte kan låta bli att gilla – berättar Mark om när han förra sommaren åkte med på NBA:s uppvisningsturné i Kina.
När ska NHL slå sig in på den jungfruliga marknaden?
Jag vill också åka till Shanghai och jobba.
Tänk er DOM blogginläggen.
* * *
Frågan är hur Flyers, borta ur alla slutspelsdiskussioner sedan länge, förhåller sig till saker och ting i säsongen sista match.
Å ena sidan vill de säkert avsluta snyggt inför sina utomordentligt lojala fans.
Å andra sidan gör de livet betydligt svettigare för Pittsburgh om de ger fan i att vinna idag – det kan rentav vara precis det som behövs för att ärkerivalen missar playoff – och jag har en känsla av att det underhållande i att få grilla pingvin väger tyngst.
Framförallt som det nog just ÄR vad fansen skulle se som en snygg avslutning…
* * *
För att jag ska få den serie jag framförallt drömmer om krävs att Detroit förlorar i Carolina – samtidigt som Ottawa vinner här och Pittsburgh i Buffalo.
Det ska väl inte vara omöjligt, ska det?
* * *
Fast Voracek vill förstås vinna poängligan.
Just nu har han 81 poäng, tre färre än delade ettorna John Tavares och Sidney Crosby.
Det kan vara det stora hotet mot Sens drömmar.
* * *
Tidigare under säsongen har promenaderna från parkeringen till pressingången här i Philly varje gång varit en prövning värdig Roal Amundsen.
Nu är det så varmt och ljuvligt att jag för några ögonblick överväger att strunta i hockeyn och istället åka ner till stan och sätta mig i Rocky-trappan utanför konstmuseet och bara rikta min skrovliga nuna mot solen i några timmar.
När gud skapade världen då bestämde han sig helt uppenbart för att som allra bäst ska det vara när det blir playoff-tider i Nordamerika.
* * *
I Ottawa är det här den största dagen på åtta år och självfallet visas matchen på storbildsskärmar i Canadien Tire Center.
– Det kommer vara fullt, upplyser Bruce Garrioch.
Och vinner Sens idag lär mottagande när de kommer tillbaka hem senare i eftermiddag bli ungefär som när de kom från Buffalo efter konferensfinal-segern 2007.
Go for it, Erik…
* * *
För fjorton lag tar säsongen slut idag och det är ju tråkigt för dem, men spelarna i de lag som ett längre tag vetat att de inte ska vara med i playoff kan trösta sig med att det blir episka partyn ikväll.
Jag skulle, sett ur det perspektivet, inte ha något emot att vara med på planet när Blue Jackets flyger hem från Long Island – eller Devils från Fort Lauderdale.
Ojvoj kapsylen av!
* * *
Den verkliga pärsen för Senators om de torskar idag är inte nederlaget i sig.
Det är väntan på att matcherna i Buffalo och Tampa ska avgöras.
– I så fall blir det här längsta dagen i mitt liv. Jag vill inte uppleva det, sa Clarke MacArthur till Ottawa Sun igår.
* * *
Craig Berube hoppas han får vara kvar i Philly som coach även nästan säsong.
Ja, hur var det nu mormor sa?
– Önska i ena handen och ski…
Det här är rimligen sista gången han står i det där båset, så titta noga på honom om ni nu är såna.
* * *
Hockeyjournalister är vanligtvis måna om att inte verka för entusiastiska och engagerade.
De lever – här som hemma – i villfarelsen att det är coolare att vara blaserad, likgiltig och – helst också – lite cynisk.
Men idag syns det på Ottawa-journalisterna att det är nåt riktigt stort som ska hända.
Det lyser om Garrioch – i snyggaste slipsen i hela Kanada.
* * *
Andra coacher som jag tror vi kan ha sett för sista gången – åtminstone i de bås de haft som hemadress den här säsongen:
Bostons Claude Julien, San Joses Todd McLellan, Torontos Horacek (fast det inte bara TROR jag; det är ju självklart) och Pittsburghs Johnston.
* * *
Jag tycker mig hos många talking heafs, i alla fall i Sverige, spåra viss skepsis kring Ottawa och Ottawas förmåga att spela hockey på tillräckligt hög nivå.
Som om den här uppståndelsen, den som började i Kalifornien i februari och slutat med att ett rekordhål a 14 poäng täppts till, bara var något slags ploj.
Men det är den inte – och det handlar inte heller bara om att hamburgarmålisen överträffat sig själv.
En hel bunt spelare har excellerat sedan Dave Cameron ersatte valrossen som coach.
Mike Hoffman är en, Mark Stone en annan och Mika Zibanejad, Kyle Turris, Clarke MacArthur och – förstås – EK65 ytterligare några.
Titta nu.
De är bra.
* * *
Det finns tillika ett par general manager som rimligen får tömma sina kontor och lämna in nyckeln till veckan.
Wilson i San Jose och Chiarelli i Boston ligger mest pyrt till, men det kan slutligen vara dags för Old School Lou att lämna befälet i New Jersey också.
* * *
För sista gången i grundserien 2014-2015 ber jag härmed att få runda av ett bloggintro.
Det är, förstås, bara början.

Vilken genuin skitinsats av Penguins i tredje..
Det är ingen glöd alls i försöken att komma tillbaka.
Ingen desperation.
Ingen helig passion av den sort som brukar känneteckna de som verkligen vill vinna.
Ynkedom.
Nu får säkra genom att slå Buffalo – eller ännu värre, genom att backa in för att Tampa slår Boston.
Det låter inte som…the way to do it.
* * *
Islanders svarar däremot för en finfin insats och agerar precis som man ska på bortaplan.
Det verkar som att en så kallad knut löstes upp med clinchningen.
Med den här segern står det klart att de får möta Washington i första omgången.
Kul serie!
* * *
Nu ska jag zappa lite – och sen sova.
Vi hörs från Wells Fargo när klockan slår halv sju i den svenska aprilkvällen.

Scuderi räddar kvällen – eller i alla fall mittperioden – åt Penguins med en sen kvittering
Scuderi!
Det är lite som att Charlie Watts plötsligt skulle gå ner från trumpodiet och dra ett solo på Keiths gitarr..
Men whatever gets you through the night, säger dom ju.
* * *
Lite fadd match för att vara så viktig.
Eller är det bara bloggaren som är bortskämd efter senaste dygnens karnevalcrescendon?
Tänkbart.
* * *
Utvisningen på Downie, för clipping, var…gåtfull.
* * *
Nu vet vi att Skånske Jan har ont i magen hemma i North Carolina.
Kom inte och säg att var har begränsade vyer i det här kommentatorsspåret.
* * *
Nu är det Johnny Boom Boom vid micken i MSG:s pausstudio.
Han ser hård ut också.
Skulle lätt ha kunnat rida med Zeb Macahan.
* * *
Pens ska kunna ta det här nu.
Men går det inte möter dom Buffalo i morrn.
Och inte ens om dom mot allt förnuft får stryk även i den matchen ordnar sig allt, för ett Boston som inte slår Florida i en tillställning som den igår slår inte Tampa i en tillställningen som den imorrn heller.
Men då kan man möjligen fundera på om de – pingvinerna – verkligen har i playoff att göra…

Hörnqvist gör ju mål.
Men det ha en gång för alla bestämts att gynnarna som sitter i Toronto inte kan ändra domslut när de inte ser pucken, fast den enligt all logik passerat mållinjen, och då finns det inget annat beslut.
Surt i alla fall – i synnerhet som Cizikas åker upp och gör ett desto mindre diskutabelt mål i andra kassen i momentet därpå.
Men nu får Pens visa att de har lite mental hårdhet och inte, som så ofta tidigare, blir frustrerade av den sortens till synes orättfärdiga motgångar.
* * *
Ja, det var tur du inte ändrade några planer, Jan.
Men jag utgick från att du hade koll på vad som hände igår och insåg att det inte fanns någon poäng att flyga down south för den matchen.
Istället har jag en hyrbil bokad på Manhattan halv åtta i morgon bitti.
I den ska jag köra till Philly och se Ottawa igen.
* * *
Hittills HAR Pens haft fokus på rätt saker och således visat rätt sorts attityd.
De spelar ju bra.
Enda som saknas är mål – såna som räknas även i Toronto.
Det kommer.
* * *
Målskytt Cizikas blir intervjuad av MSG i pausen och när han får frågan hur han tyckte att Isles spelade i första låter han som Vito Corleone.
– Eh…
Alltså:
”Sådär”.
Jag håller nog med.
* * *
Nä, hörrni…dags för påtår.

Stön, stånk, suck, pust och…aj, där knakade det i lederna igen …
Ja, jisses
Jag är fortfarande helt mör efter den historiska urladdningen igår.
Det känns som att jag blivit överkörd av en buss, en skördetröska och Niklas Kronwall på en och samma gång – fast jag bara tittat på hockey och knackat på en dator.
Men det var var, som sagt, en kväll och en natt som inte liknade någonting annat.
Att nu, blott ett dygn senare, åter kliva in i NHL-världen är ungefär som när man vaknar efter en fest och rumlar runt i tomglas-ruinerna i vardagsrummet.
Men det blir garanterat lugnare ikväll.
Vi har bara en meningsfull match på schemat – och den känns inte fullt lika dramatisk som det ett tag verkade som att den skulle kunna bli.
Islanders clinchade ju när Boston tog sitt grava blindskär igår – och allt är krattat för Penguins.
Blogg blir det förstås.
Men inte så långrandig.
Det knakar för mycket i lederna…
* * *
Idag anlände röstsedeln för NHL Awards i mailen.
Jag ska, som varande stolt medlem i PHWA, rösta i kategorierna Hart, Norris, Calder, Selke och Lady Byng – och har att utse fem kandidater i varje kategori.
Sedan ska jag också ta ut ett vanligt All Star-lag – med tre kandidater på varje position – och en femma för ett All Star-lag för rookies
Jag ämnar lämna mitt bidrag på måndag, så ni har dagar på er att försöka påverka, tigga och hålla passionerade utläggningar om John Carlson (ja, den var riktad till dig Taddson…).
* * *
Brandh, pulsen, hur är den?
Inte för hög, hoppas jag.
Penguins kommer vara som en svetslåga och köra över ett lättat Islanders som äntligen kan börja tänka på nästa vecka.
Jag är helt övertygad.
* * *
Naturligtvis har jag spelat igenom alla återstående matcher här vid skrivbordet och jodå – det blir Rangers mot Red Wings i första omgången.
Fast egna önskemål kan ha påverkat utgången i vissa matcher. Det är inte troligt, men möjligt…
* * *
För oss i New York är det här en lokal match och jag får hålla till godo med MSG:s Islanders-sändning.
Att föredra framför Root i Pittburgh, visst – på den kanalen sätter de den västra hemisfären mest enögda och partiska kommentatorer vid mikrofonerna.
Men när det börjar dra ihop sig och – nästan – är slutspel vill man ha de nationella rösterna.
Fan, Doc…jag saknar dig.
* * *
Patric Hörnqvist är gjord för den här sortens matcher.
Vänta och se.
* * *
Okej, grundseriens sista dygn börjar nu.
Det blir nåt.

NY RANGERS – OTTAWA 0-3 (Slut
* * *
När slutsignalen går i Calgary känner jag mig ungefär som Jerry Seinfeld när Elaine har förlorat ”The Contest” och kommer in i Upper West Side-lägenheten och dammar pengarna i diskbänken.
– Oh my god, flämtar jag med vidöppen mun, the queen is dead.
Fast i det här fallet är det ju the kings(s) som är död.
Jag var lika säker på att kackerlackorna från La La Land till slut skulle hitta ett sätt att krångla sig in i slutspelet som Jerry och George var på att Elaine skulle…cruise through the spring, som det hette i sitcom-historiens mest obetalbara episod.
Men till slut lyckades alltså någon, i det här fallet Calgary Flames, hitta ett bekämpningsmedel som fungerade och i ett fingerknäpp är regerande mästarna väck.
Ojvoj.
* * *
Sa jag inte något om seismiska rörelser redan i förrgår?
Vad ska man då säga om det som hände i natt?
NHL utsattes för ett skalv som mätte 12 på Richter-skalan, typ.
Låt oss summera:
•Ottawa Senators slog ett gäspande Rangers med 3-0 och eftersom andra samtidigt ställde till det för sig monumentale hävde sig EK65 & co upp över strecket, skaffade sig kontroll över sitt eget öde – och säkrar en slutspelsplats om de bara tar poäng i Philly på lördag.
•De ”andra” vi talar om är förstås Boston Bruins, som till allmän superchock lyckades torska mot Florida och därmed tvärtom avhändade sig kontrollen över det egna ödet och når playoff enbart om de till att börja med slår Tampa på lördag och sedan får en väldig massa hjälp av andra. Oerhört.
•Detroit Red Wings fick stryk på övertid i Montreal, men i och med att de tog en poäng är 24:e raka slutspelsframträdandet säkrat. Habs behöver å sin sida en poäng till, mot Leafs på lördag, för att säkra divisionssegern. Hamnar de på samma poäng som Tampa blir det andraplats.
•New York Islanders lirade inte alls, men blev – som Canucks häromkvällen – klara ”i kostym”. De kunde dock inte lita på Rangers, det var Florida som stod dem bi, och det kommer fansen aldrig glömma…
•Winnipeg säkrade sitt första slutspelsframträdande sedan Jets ”kom hem” – och Toby Enström får efter åtta år äntligen vara med i Stanley Cup.
•St Louis säkrade segern i Central-divisionen med sin seger mot Chicago. För att de ska ta hela konferensen krävs dock att de slår Minnesota på lördag och att Anaheim samtidigt tappar poäng mot Arizona. Chicago behöver för sin del ta poäng mot Colorado, eller hoppas att Minnesota tappar poäng mot Blues (glasklart alltsamman, inte sant?). Annars ramlar de ner på wild card-plats.
•Nashville förlorade femte raka, men säkrade ändå andraplatsen i Central-divisionen och får inleda hemma mot antigen Chicago eller Minnesota.
Ja, och så var det klassikern i Saddledome då.
•Kings försvann, Calgary blev klara för en säkerligen episk serie mot Vancouver. Och Mikael Backlund få, precis som Toby Orr, äntligen vara med i Stanley Cup.
Maken till natt alltså…ingenting som ens går att jämföra har inträffat under mina tio år på den här kontinenten.
* * *
När vi träffar Senators-killarna efteråt pågår matchen i Fort Lauderdale fortfarande och det senaste de hört är att den står 1-1, så de törs inte vara mer än måttligt glada.
När jag ska gå har jag dock telefonen framme, ser att Cats gjort 2-1 och går fram till Mika, som är utanför och morsar på några polare, och visar.
Han drar efter andan, går en liten cirkel och utbrister:
– Nej….jag törs inte räkna bort Bruins ändå.
Men det hade han alltså gott kunnat göra.
* * *
Det inte bara hände mycket.
Jag fick att jobba som en hopper i ”The Wire” också – därav denna hutlöst sena sammanfattning.
Fem intervjuer rakades hem, sex texter skrevs – och så skulle det skickas film till Front 242-Åke också.
Jag är fullständigt mörbultad, men också uppe i så galet höga varvtal att det kommer ta timmar innan jag kan somna.
* * *
Jag fattar verkligen inte Bruins. Hur kan dom, med all den talangen och all den rutinen och all den mentala hårdheten, ställa till det på det här viset? Vad är det för fel?
* * *
– Det här var väl fanta…
Mer hinner jag inte säga åt EK65 förrän han skiner upp som en kanadensisk midnattssol.
Nej, nej inte för segern.
Utan för att han plötsligt minns att vi delar last.
– Du har kramsnus, va? Fan vad bra…
* * *
Konstigt av allt:
Trots allting som hände i natt är praktiskt taget ingenting spikat när blott en omgång – plus två fredagskvällsmatcher – återstår.
Det enda vi med bestämdhet vet är att Vancouver och Calgary möts i första rundan.
Övriga matchups är alltjämt up in the air
Ta bara Rangers
För dem finns fortfarande fem alternativ. De möter antigen Ottawa, Pittsburgh, Boston, Detroit eller Islanders.
Sanslöst, ju.
* * *
Det sägs att tidernas street party pågår i Winnipeg – och det lär pågå till första nedsläpp i första matchen mot…ja, det blir ju antigen Anaheim eller St Louis.
* * *
Nog fixar Pittsburgh det här nu.
Jag är övertygad om att de knäpper ett lättat Islanders i morrn – och gör de inte det så får de i alla fall aldrig stryk mot Buffalo på lördag.
* * *
Skoj att prata med killar som Toby och Backlund när de äntligen, efter alla dessa säsonger som slutat redan i mitten av april, får vara med på festen.
Det låter så genuint glada att hela telefonen blir varm.
* * *
Nu ska jag sätta mig i soffan och dricka åtminstone två kalla pilsner, kanske rentav tre.
Man måste det när The Contest är över…