NY RANGERS – ANAHEIM 3-2 (Period 1)
* * *
Det verkar som att även spelarna fått för sig att det är en prolog till Stanley Cup-finalen de medverkar i.
För shit, vilken action.
Hastighetsgränserna överskreds redan i första bytet och sedan har tempot bara ökat, det är bett och fokus i varje enskilt skär och varje enskilt skott – och målen bara rasar in.
Tack och bock, så kul trodde jag inte veckan skulle sluta.
* * *
Corey Perry på sånt här humör – det är jämförbart med när Keith Richards får riktig feeling under en Stones-spelning.
* * *
Plötsligt:
Rangers PP börjar gnistra.
Då vet man att det är en special bella notte på Manhattan.
* * *
– Fan vad stora dom är…
Det är fler än en på pressläktaren som hunnit säga så om den sällan sedda gästen ikväll.
Japp, Ducks modell 2015 känns som själva arketypen för biffigt västlag.
* * *
Inte för att det är ovanligt att den ständigt grinige Kesler käftar mycket på isen, men det blir komiskt när han står och ska ha debatt med hela Rangers-bänken.
* * *
Nej, det blir inga pung-avslöjanden!
Fatta vad obehagligt det skulle vara för spelaren i fråga att få veta att jag drömmer om hans glockenspiel om nätterna….
* * *
Lite bistert för dansken att han blir utbytt efter Hagges Alexander Lukas-mål, men visst:
Då har tre av sju skott gått in och Lille Fridolf måste ju göra nåt.
* * *
Det är inte som att Maroon 5 direkt håller på att dräpa Girardi vid boarding-situationen.
Gris-Olles vådliga gapande här intill är mycket överdrivet.
* * *
Nu är det fan riktig kris i Boston, men jag har lösningen:
Bjud över Storbjörn och Lillbjörn.
De gamla vännerna från kommentatorsspåret – ja, de dyker i alla fall upp när ett visst lag går långt i playoff… – var på besök i Beantown för några veckor sedan och då gick Bruins som tåget.
Sedan åkte de hem – och allt brakade ihop igen.
* * *
Det känns som det är gammal surdeg som i forna tider jäste mellan Ducks och Sharks som skvätter till igen när Perry och Dan Boyle brakar ihop.
* * *
Min bänkgranne – känd bland annat som lakritsleverantör – brukade ha säsongens jobb-bonanza när ankorna letade sig ut på östkusten.
Ni vet, för henne att ha Teemu och Koivu i samma lag hade ju varit för oss svenska scribes som att ha Sudden och Foppa på samma adress.
Nu får hon nöja sig med Sami Vatanen.
Det är å andra sidan inte bara kattskit.
Han är en ljuvlig liten back att titta på och kommer bli en av de stora stjärnorna i den här ligan.
* * *
Nu var det länge sen Tim Peel dömde en match på de här breddgraderna.
Synd, tycker jag.
Med honom på isen hade det kunnat bli riktig fart på Tobias Pettersson och John J i kommentatorsspåret.
* * *
Nationalsångsframträdandena på Garden blir mer och mer lugubra.
Idag är trombonklassen – fjorton man stark, eller nåt sånt – här och blåser ”Star-Spangled Banner”.
Att det överhuvudtaget finns en sån klass…
* * *
Ah, såklart, jan.
Malmö.
Jag har inte varit där på ett decennium nu, men reste ofta dit som musikrecensent och tycker väldigt, väldigt mycket om Malmö och malmöiter.
* * *
Vad ska ni göra i pausen då?
Jag ska smaska på den finska lakrits som enligt gamla sedvänjor placerats vid min dator.

Och här är vi, inför Game 5 i Stanley Cup-finalen 2015.
Anaheim har som bekant ledningen med 3-1 i matcher och kan avgöra hela dramat på Garden denna heta, fuktiga junikväll på Manhattan…
Nej, vänta.
Nu har jag bläddrat för långt fram i manus.
Det är blott ett grundseriemöte mellan New York Rangers och Anaheim Ducks vi ska se nu.
Stanley Cup-bucklan gör de upp om först om tre månader.
Eller…?
Well:
Det finns rätt gott om bedömare – eller allmänna pratkvarnar om ni föredrar den inte helt inadekvata rubriceringen – som tror att detta faktiskt kan vara genrepet inför 2015 års Stanley Cup-final.
Jag har själv varit inne på den linjen ett par gånger de sista veckorna.
Både Ducks och Rangers har breda och djupa trupper som byggts på till synes rätt sätt och dessutom har de börjat stegra vid lämplig tid på året.
Nu blir det sällan, för att inte säga aldrig, som någon av oss tror, men ändå.
Blotta potentialen skänker den här fajten – utkämpad när knappt tre veckor återstår av grundserien – en extra liten kittlande touch.
Så jag rekommenderar den fina läsekretsen att dra tillbaka luggen och hänga med här.
* * *
Jag borde förmodligen inte berätta det här, men i natt drömde jag att det var nåt fel på en svenskNHL-stjärnas pung – och att jag skulle skriva om det.
Cheferna hemma i Stockholm var alldeles till sig och till och med Tomas Ros ringde och hetsade.
– Det här med pungen, sa han, det är riktigt stort. Kämpa!
Det är såna gånger man vaknar och tänker att ”nä, nu har det blivit lite för mycket NHL här…”.
* * *
Räkna inte med rubriken ”The King is back” i New York-pressen – eller den här bloggen, för den delen… – ännu på ett tag.
Henke har fortfarande inte kunnat träna med laget en enda gång med.
Han skulle ha gjort i fredags, men då hade lilla Juli – familjen Lundqvists andra dotter – tröttnat på att vänta och kom till världen.
”She did not get the memo of me returning to practice today, so we’ll try that again”, skojade Papa Hank på twitter.
I know the feeling.
Midsommarhelgen 1967 förstörde jag själv mina föräldrars planer.
Meningen var att jag skulle checka in – eller snarare ut – någon vecka senare, men jag hört att det skulle bli fest så jag kom redan på midsommarafton.
Frågan är nu NÄR The King Is Back-rubben kan komma till användning (och make no mistake, hur bra nu än Talbot varit kommer Rangers att matcha honom för allt vad tygen håller, givet att han inte helt glömt bort hur jobbet ska utföras och förvandlats till Ilia Bryzgalov under frånvaron; man investerar inte de pengarna i sin franchise-spelare och petar honom med mindre).
Någon av back-to-back-matcherna nästa helg känns som ett väldigt bra riktmärke.
Funkar inte det blir det roadtrippen till Winnipeg och Minnesota några dagar därpå – och i hemlighet hoppas jag lite på det.
Där väntar ju två arenor gamle Biffen inte besökt ännu…
* * *
Vems pung det var fel på?
Det tänker jag inte berätta…
* * *
Tre Kronors Three Amigos – Pär Mårts, Rikard Grönborg och Peter Popovic – är in the house ikväll.
De har varit på varsin tour över kontinenten och sett en jädra massa matcher och sammanstrålar nu på Garden för att knyta ihop sin scoutingsäck.
Här lär de inte hitta några alternativ till VM-truppen i Prag – det är ju finalligan som spelar, sa vi inte det? – men ändå.
Det är ju till New York alla vägar leder.
Och under veckan har de definitivt sett många potentiellt tillgängliga namn som borde höja pulsen på en förbundskapten.
Oliver Ekman-Larsson, John Klingberg, Patrik Nemeth, Jhonas Enroth, Anton Lander, Oscar Klefbom, The Melkman Karlsson, Gabriel Landeskog, Dennis Everberg, Johan Larsson, Joakim Lindström, Tim Erixon, Elias Lindholm, Victor Rask, Alexander Wennberg, Adam Larsson, Jacob Josefson, Grosse Grossmann, Loui Eriksson, Carl Söderberg, Niklas Svedberg…
Ur den bibban känns det som det finns en väldigt bra grund i en VM-trupp att vaska fram.
* * *
– Ah, till slut kommer Boston att fixa det här och ta sista wild card-platsen, säger alla och rycker så där inget-annat-annat-är-rimligt-nonchalant på axlarna.
Really?
Åshöjden från kanadensiska huvudstaden – det är ju som Max Lundgrens fantasilag från nordvästra Skåne Senators börjar framstå – har en fjuttig poäng upp nu.
Och i och med björnarnas magplask i Tampa – mot ett Lightning de brukar ha lätt för… – två matcher mindre spelade.
Jag börjar trappa tron på att det ska gå.
* * *
Hey, kolla, Skånske Jan har skaffat bild/avatar på Disqus.
Nu kan vad som helst hända!
* * *
Det finns samtidigt, ska vi inte glömma, en del som talar emot både Ducks och Rangers i slutspelet också.
Det är, till exempel, Lille Fridolf Boudreau som coachar Anaheim.
Han är en förträfflig grundserievirtuos, men playoff har genom åren varit för Lille Fridolf vad upploppen var för Sven Nylander.
Och även om de nu ser snabba och starka och självsäkra ut var det orimlig mycket som föll på plats för Rangers på vägen fram ifjol – och det kommer inte hända igen.
* * *
Om nu Senators är Åshöjden, vem är då Bagarn?
Det kan bara vara Alfie – och nästa år tar han över som spelande tränare.
Erik K?
Edward, såklart.
* * *
Nästan alla jag träffade i Toronto pratade om det NHL:s kommande expansion till Las Vegas och samtliga – bland dem med några med djupa försänkningar i ligans ledningsstab – var överens:
It’s a done deal.
Senaste indikationen är att general manager-karderns årliga sommarmöte flyttats från New York till Sin City i samband med Awards-showen.
– Då kommer de att kungöra att Las Vegas Black Aces kliver in i ligan från och med säsongen 2016-2017, bedyrade en källa i fredags.
Och yes:
I ett första steg kommer det bara bli ett nytt lag.
Seattle följer några år senare – när det finns en ny arena där.
* * *
Quckie Fasts snurrmål i Raleigh igår…jag skulle vilja påstå att det går in på topp 10-listan över svenska NHL-mål den här säsongen.
Har vi några invändningar – och/eller några motbud?
* * *
Plötsligt är det någon på andra sidan den skärm jag har framför mig i pressrummet som slår knytnäven i skrivbordet och skriker:
– Fucking piece of shit!
Jag behöver inte fråga vad som pågår.
Det är datorn som krånglar.
Reportrar på fältet har samma problem världen över – och reagerar på exakt samma sätt överallt.
* * *
Lille Fridolf Boudreau är alltid ett kärt återseende i the woooorld’s most famous.
Den där kvällen i slutspelsserien mellan Rangers och Capitals – vilken det nu var, dom möttes ju jämnt på den tiden – när han hade gått ut och sagt att fansen på trista Garden inte hördes och hela hallen förenades i en monstruöst öronbedövande ”Can you hhear us”-ramsa hör till de mest oförglömliga jag upplevt.
Aldrig har decibeltalen varit så förkrossande som just i den sekvensen – och BB blev rödare i plytet till och med än normalt.
* * *
Hampus Lindholm – som jag ska göra mitt bästa för att inte, som hänt några gånger, blanda ihop med Sportbladets morgonredaktör Hampus Hagman – kommer göra nåt spektakulärt i den här matchen.
Jag bara känner det på mig.
* * *
Skånske Jan…vilken del av Skåne är du från egentligen?
Jag gissar på Hässleholm.
* * *
När man satt och studerade spelschemat för några veckor sedan stod ”Ottawa-San Jose 23 mars” inte direkt ut som en omistlig punkt, men den matchen måste ju ses.
Så ni vet det.
Vi rockar i soffan imorrn.
* * *
Om där funnits några hårstrån hade jag luvat Boudreau för att han håller på och spelar Jakob Silfverberg i tredjekedjan när han, såklart, ska vara i andrakedjan med Kesler.
* * *
– Vårt powerplay behöver bli bättre, säger Badtofflan på sin presskonferens.
Duh
* * *
Nu hoppas jag alla på isen har ordning på pungarna, så det inte blir något fel jag behöver skriva om i natt.
Låt genrepet börja…

Jamen, god afton.
Bloggen är tillbaka i New York efter sin utflykt north of the border och gör sig redo för ännu en lördagkväll i den mytomspunna korresoffan.
Jag måste dock pilla lite med det andra jobbet jag gjorde där uppe – inom något dygn är din nyfikenhet stillad, Tobias Pettersson… – och är oklar över hur mycket jag hinner utgjuta mig härt
Men som vanligt:
Kommentatorsspåret är öppet – på vid gavel.
* * *
Den verkliga ojvoj-grejen ikväll:
Om Senators slår Leafs samtidigt som Bruins torskar mot Panthers, då går Sens förbi – och petar ner björnarna under strecket.
Det vore en rent seismisk händelse.
Så det är de två matcherna jag, i alla fall inledningsvis, tänker försäka följa.
Ni?

TORONTO – SAN JOSE 1-4 (Slut)
* * *
– Det var som ett proffslag mötte ett amatörlag, suckar luttrade Leafs-coachen Horacek.
Ja, det är ett sätt att uttrycka det.
Här är ett annat:
Sicken smörja.
Därmed drar jag ner rullgardinen och går och lägger mig i den hotellsäng jag drömt om sedan klockan ringde hemma på Manhattan för 21 timmar sedan.
Nästa gång, på lördag, hörs vi från korresoffan.

Efter en tredjeperre när det händer absolut ingenting står det, med 36 sekunder kvar, fortfarande 1-4.
Liten slutsnutt kommer väl också vad det lider.

TORONTO – SAN JOSE 1-4 (Slut)
* * *
Ja, vad sa jag?
The Melkman levererar alltid!
Han får pucken av kedjekamraterna Thornton och Pavelski precis framför kassen och tråcklar in rookie-säsongens trettonde kasse på Mandela Bernier.
* * *
Var vi inte överens om att Antti Niemi är på väg utför?
Well, han gör en av årets räddningar när han rånar Andrew MacWilliam med en sidledsförflyttning en laserstråle blivit avundsjuk på.
Ojvoj.
* * *
Melkers Special Delivery – som dom kallar målet på Sharks officiella twitter-konto – kommer i grevens tid.
Strax innan har Leafs reducerat och San Jose börjat se lika skakiga ut som sina motståndare.
Nu?
Allt är över, Toronto ligger skövlat..
* * *
Det kändes inte som att Sharks avlossade – eller snarare fick avlossa – 21 skott mot mål i förstaperren, men tydligen.
Att det så att säga inte framgick säger nog något om hur lama många av avslutningarna var.
* * *
Tråkig nyhet nyhet från Halifax:
Matthew Wuest, geniet bakom Capgeek, har avlidit efter lång sin långa kamp mot cancern.
Han förändrade hockeyvärlden och ska alltid kommas ihåg med värme.
* * *
Det är överhuvudtaget väldigt cool att The Melkman, som ingen här hade hört talas om innan säsongen, bildar självklar förstakedja med Big Joe och Little Joe.
Rena Buster-storyn.
* * *
Skånske Jan, jag har bara varit i Ottawa, Montreal, Toronto och Vancouver, så jag kan inte ge mig in i några debatter i det ämnet, men jag delar åsikten att Vancouver är bäst – och jag envisas samtidigt med att påstå att det är väldigt mycket roligare i Toronto än i Ottawa.
* * *
Man får ändå ge Leafs-fansen cred.
Vi i omvärlden hör bara om ilska och burop och jerseys som slängs in på isen.
Men ikväll försöker de trots underläge och trots allmän hopplöshet elda på med ”Let’s go, Leafs”-ramsor och till och med vågen ett par gånger.
Det är lojalitet det.
* * *
Kul att se du är med, Åsa.
Det hade varit fel om du missat bloggens första kväll i Big Smoke på sex år.
* * *
Kul att höra att det är sån slutspelsnerv i Ottawa.
Men jag längtar framförallt till korresoffan.
Länge sen vi hade en gemensam kväll där nu…
* * *
På det förträffliga i Biloxi har jag också varit.
Det tillhörde ju gamla Mirage-kedjan och en svensk jag var bekant med, och skrev en del om, flyttades dit som manager efter Katrina.
* * *
The Melkman kommer med ytterligare en leverans i tredje, det är mitt tips.

TORONTO – SAN JOSE 0-1 (Period 1)
* * *
Eländet bara fortsätter för Leafs.
Dom står emot de första sex-sju minuterna.
Som ett rangligt hus i Gulfport i Mississippi innan en sommarorkan vevat upp vindstyrkan på allvar.
Men sen gör Sharks första målet och då rasar de åter ihop.
Dom är så bräckliga, så mentalt svaga, så i avsaknad av ett solitt fundament att luta sig mot, att minsta motgång får allting att braka samman.
Nu är inte Sharks så särskilt stabila de heller, det går att se att de inte riktigt vågar lita på att de kan hantera såna här övertag, och därför vittnar siffrorna ännu så länge inte om Katrina-förödelse.
Men hemmalaget kommer förlora igen.
Stort.
Det kan inte bli på något annat sätt.
* * *
Jag kan inte se några exempel ikväll, men enligt Youngblood Ekeliw har Leafs-fansen börjat gå hit i Sabres-jerseys – för att markera att de hoppas att Buffalo ska gå om i bottenracet och Leafs därmed få bättre slagläge på Connor McDavid i draften.
Det är nästan som att leksandsfans skulle dyka upp i Mora-tröjor i Tegera.
Brutalt.
* * *
The Melkman har ett utsökt läge mitt i slottet, men får inte riktigt fjång på avslutet.
Det kommer dock, förmodligen i mittperioden.
The Melkman levererar alltid.
* * *
Pre Game-showen, komplett med rena rama science fiction-projiceringar på isen, får diton på Garden i New York att lika uppladdningen inför ett drama i handbollskorpen halv elva en onsdagkväll i gymnastikhallen i Trångsund.
Men måste volymen i PA:t vara så öronbedövande att Lemmy i Motörhead skulle springa och gömma sig?
Herregud.
Men det kanske är för att buropen från läktarna inte ska höras…
* * *
Kvällen för sex år sedan, när Sudden kom hit med Canucks, hör till de mer egenartade jag varit med om.
Ni kanske minns:
Först buades han ut grundligt varje gång han rörde pucken, sedan rördes han till tårar av en stående ovation som aldrig ville ta slut – och därefter fortsatte de bua lika argsint igen.
Schizofreni upphöjd till underhållning.
* * *
Det verkar onekligen vara bra action i huvudstaden fyra timmars bilväg österut.
Man kanske skulle varit där ändå.
Men då hade jag ju fått nöja mig med Ottawas nattliv istället för Torontos…
* * *
Jag har Suddens fana, med foto och nummer tretton, precis framför mig här uppe i takåsarna och fan vet om inte tårarna rinner ner för de sollentunska kinderna ikväll också.
Han är ju fortfarande engagerad i den här klubben…
* * *
Den här Carrick i Toronto verkar inte vara någon vidare snäll kille.
* * *
Börje hänger där uppe han också, intill Sudden.
Men han gråter inte.
Han är bara förbannad över hur det ser ut.

Ha ha, det här var ju festligt.
Ni hann gissa på alla matcher – nio stycken allt som allt – UTOM den jag ska se.
Jag är alltså i Toronto och sitter på pressläktaren i Air Canada Center när Maple Leafs tar sig an San Jose Sharks.
”Vad fan gör du DÄR”, ryter ni då, ”alla andra matcher vi nämnde är ju intressantare”.
Det må så vara – men jag har andra ärenden i Big Smoke och tänkte att jag då lika gärna kunde passa på att gå hit.
Nånstans är det ändå lite spännande att få studera en pågående naturkatastrof på nära håll och Toronto Maple Leafs är ingenting annat än hockeyversionen av en kategori 5-orkan som fastnat mellan två högtryck och oavbrutet hamrar befolkningen med stormvindar på 350 kilometer i timmen, åtta meter höga flodvågor och biblisk nederbörd (eller snarare nederLAG…).
Så sätt på er sydvästen hemma i soffan och följ med bloggen på uppdrag i stormens öga…
* * *
Jag vet inte varför, men jag hade fått för mig att The Melkman skulle vara en barsk och svårintervjuad figur – kanske för att han sin ringa ålder till trots är tuff som en hel Hardy Nilsson på isen.
Men han – Melker Karlsson alltså – visar sig vara precis lika trevlig och lätt att ha att göra med som praktiskt taget alla andra svenska puckartister jag träffat under ett decennium på nordamerikansk mark.
Fast han skruvar lätt generat på sig när jag efter morgonvärmningen vill höra mer om hur det är att vara just The Melkman.
– He he…nja, det där namnet. Det är ju lite roligt, men det är mest media som håller på med det här. I laget kallas jag bara för…ja, typ Carly.
Carly?
Nä, som jag bestämt ser saken är det The Melkman jag nu ska få uppleva live för första gången – och jag ser mycket fram emot det.
* * *
Jag har faktiskt bara varit här, i ACC, en gång tidigare och det är ett tag sedan.
Men intrycken från då, när Sudden i februari 2009 för första gången återvände till de gamla jaktmarkerna med Vancouver Canucks, består.
Det är en förträfflig hall.
Stor och majestätisk, men ändå påfallande tajt – och trots att pressboxen är belägen på så hisnande latituder att man inte skulle protestera om man fick en fallskärm med sig upp känns det som att man kommer nära isen.
Så det är ju extra synd att de som söker sig hit får fiaskots orkanvindar blåsta rakt i ansiktet hela tiden…
* * *
The Melkman är inte ende skellefteåpojken som uppträder i den här showen.
Jocke Lindstöm och Tim Erixon tillhör ju numer Maples Leafs.
– Ja, vi var ute och åt middag ihop igår kväll, alla tre. Det är trevligt när man kan träffa gamla kompisar på det sättet, säger lill-X:et.
Den scenen måste värma i bröstkorgen hos alla sanna SAIK-fanatiker.
* * *
Katastrofmetaforerna i det här inlägget är verkligen inte tagna ur luften.
När hemmalaget skejtar under förmiddagen är det som att något mörkt och illavarslande hänger i själva luften – precis som när en monsterstorm är på väg in över gulfkusten i slutet av augusti.
Och att gå in i omklädningsrummet efteråt känns som att tränga sig på hos någon som har sorg. Phil Kessel, Dion Phaneuf och Nazem Kadri – de spelare som i högst utsträckning symboliserar den här säsongens monumentala misslyckande – sitter stumma och stirrar på oss med uppsynen hos kapitulerade som skulle se varje försök till kontakt som en djup förolämpning.
Helt följdenligt ger de journalister som alltjämt följer klubben samma intryck som krigskorrespondenter som bevakat samma oroshärd för länge.
– Vad finns mer att säga…vi väntar bara på att det ska vara över, suckar alla jag pratar med,
Att det kunnat bli så här.
Med de här oändliga resurserna, de här anorna, den här – trots allt – talangfulla spelartruppen.
Ah, vi behöver inte försöka oss på alltför djuplodande analyser,
Det är Toronto..
* * *
Hej, jag heter Biffen och jag jobbar åt Aftonbldet
Det står så på min ackrediteringsbricka.
Aftonbldet.
* * *
Faktum är dock att fansen fortfarande är…ja, fans.
De sätter på sig sina jerseys och går ut på stan redan under tidiga eftermiddagen och när matchen nu börjar kommer det i vanlig ordning vara mer eller mindre fullsatt
Jag antar att det säger något om hockeyns ställning i Big Smoke.
Eller så är alla som bor här fakirer
* * *
Det är inte precis mysigt samkväm inne hos Sharks heller.
The Melkman gör som sagt ett förträffligt intryck, men Big Joe och Little Joe och den mäktige Vlasic morrar och fräser och stönar ljudligt när den berömda Toronto-pressen närmar sig.
Dom som var såna trivseltorstens i 24/7-showen
Men sedan dess har de sjunkit djupare ner i träsket och Thornton haft offentlig beef med GM Wilson och då kan stämningen bli något ansträngd.
Ikväll är det dessutom korten på bordet.
Torskar de mot ett lag upptaget med att hantera decenniets storm är det definitivt kört.
* * *
Kvällens match är den i Ottawa, utan tvekan, och jag räknar med frekventa uppdateringar från er.
* * *
Vad är ett saknat ”a” på ackrediteringsbrickan när jag får en av de bästa platserna på hela pressläktaren, i höjd med rödlinjen.
Det har jag med all säkerhet bänkgrannen – gode vännen Chris Johnston – att tacka för.
Det – tacka honom – ska jag göra nu, innan stormen blåser upp igen.

NY RANGERS – CHICAGO 0-1 (Slut)
* * *
Ja, det här blev ju nästan precis som i United Center.
Fast tvärtom.
Då var det Rangers som vann med matchens enda mål, nu är det Blackhawks.
– Fast det här var ännu mer som ett parti schack, tycker coach Q.
Kort sagt:
Bra hockey.
Men inte direkt så underhållande så man får sätta sig och andas i en papperspåse efteråt.
* * *
He he, nu är ni nyfikna på var jag ska i svinottan, va?
Jag lovar:
Ingen kommer gissa rätt.
Men ni blir varse när torsdagskvällens matcher börjar.
* * *
Blackhawks New York-besök blir kortvarigt den här gången.
– Ja, och det är bra det. Här är alldeles för mycket folk, säger Yellbear med en rysning.
Och det är klart, några fler än i Russnäs är det ju…
* * *
Jo, det är ju som Pettersson säger.
Lundqvist har no trading-klausul och försvinner ingenstans.
Istället kommer Sather att kunna byta till sig ett förstaval mot Talbot vid draften i sommar…
* * *
Kimmo blir som sig bör överlycklig över att få sin 40-årsdag förgylld med lakrits from back home.
Jag förstår precis.
* * *
Försöker locka Yellbear med en snus, men han är fortsatt ståndaktig.
– Jag har inte snusat på två år. Fast jag blir fortfarande sugen när jag ser någon annan med en dosa. Det går nog aldrig ur, säger han.
Nej, det var det jag tänkte.
* * *
Michigan Avenue Brad hade inget emot att hänga den matchavgörande baljan på polarna.
– Alla vet hur mycket jag älskade att spela här och jag har inget illa att säga om Rangers eller New York. Men…det var rätt roligt att göra mål på dem, säger han med flin lika brett som Hudson River mellan Jersey City och West Village.
* * *
Nej, mot bingen.
Det blir bara några få timmars sömn – om ens det.
Sen hörs vi från…well, ni får se.

Ett mål blir det och det gör Michigan Avenue Brad.
Därmed vinner Hawks.
Ytterligare en skvätt kommer, men mycket kort.
Jag har bagarväckning monumentale imorrn – och sen flyger jag nånstans…