NY Rangers – Chicago 0-0 (Period 2)
* * *
Åka av och åka av…jag vet inte.
Det blir ju inga mål.
Men precis som mötet i United Center för halvannan vecka sedan, när det inte heller blev några mål förrän Brassard avgjorde på övertid, är det en välspelad och – någorlunda – intressant match.
* * *
Hoppas inte Viberg på Svenska Fans läst det här och noterat att jag underlåtit att nämna att det ju för satan är Kimmo Timonens 40-årsdag idag.
Nå, jag nämner det nu – och utbringar rungande kippis!
* * *
Att ta sig in i offensiv zon, inte minst i powerplay, har blivit en av de svåraste konsterna i den moderna hockeyn.
* * *
Yellbear har en fösare klockrent i Cammens stolpe ju.
Det ska en särskild sorts tjuriga Russnäs-bor för att bryta dödläget såna här kvällar.
* * *
Jag vet förresten en som har en liten present med sig till Kimmo.
Såna initiativ tror jag Viberg gillar.
* * *
Samcro har representation på Garden i afton!
Theo Rossi – också känd som Juice – blir plötsligt inzoomad på jumbon.
Coolt.
Men var är Gemma?
* * *
Det är fortfarande inte så man sitter med öppen mun och beundrar Keith Yandles oerhörda inverkan på Rangers slagkraft.
* * *
Här har ni video-intervjun jag och Höken gjorde med Kung Henrik tidigare i kväll:

NY RANGERS – CHICAGO 0-0 (Period 1)
* * *
Slow start på Garden.
Man borde kunna begära lite mer när två så högklassiga lag går i clinch den här tiden på året.
Och det blir lite mer också, ju längre perren lider.
Jag tror vi kan räkna med att det blir åka av i fortsättningen
* * *
Ah, det var verkligen gott att se Henke igen – looking like a million bucks, som vanligt.
Och var så säker:
Hans hunger efter att få komma tillbaka till the action är i paritet med Ekens efter Bostons bästa humrar när han inte hunnit äta frukost.
Det märks inte bara på vad han säger.
Det syns i blicken. I hållningen. I sättet han ler när de new yorkska murvlarna frågar hur det känns.
Senast han hade samma framtoning var när han kom till Atlantic City och hade rena rama Harlem Globetrotters-uppvisningen under lockouten 2012.
* * *
Just ja, Broadway Brad gör comeback på Garden ikväll – eller Michigan Avenue Brad, som han väl snarare ska kallas nu.
Och han får en rätt ordentlig ovation av sina gamla fans under inzoomning i jumbon.
Vackert.
* * *
Oh, my darling…
Benparaden Scott Darling utför när Nash redan rundat honom skulle jag kunna gifta mig med – om det nu gick att gifta sig med benparader.
* * *
Personligen hade jag gärna sett att även Carbomb Carcillo fått återstifta bekantskapen med sina New York-buddies.
Det hade kunnat bli lika intressant som när han kom tillbaka till Philadelphia i senaste slutspelet…
* * *
Faktum är att Henke jämför frustrationen de senaste sex veckorna med den han kände under just lockouten.
– Jag har ju inte haft några känningar av skadan och bara gått och väntat på det här beskedet. Så det har känts likadant som då. Frustrerande…man vill ju bara spela hockey.
* * *
Jo, domarna blåser för tidigt på målet.
Oh my Darlin har aldrig pucken under kontroll.
Men slikt händer ju.
* * *
Cammen från Caledonia har också hört att Henke är på väg tillbaka.
Så han passar på att göra vinterns klipp med blocken när kapten Toews bara ska snärta in 1-0 från inget avstånd alls.
Den räddningen skulle jag kanske inte gifta mig med, men en och annan date kan jag tänka mig.
* * *
– Jag har till och med saknat dig, säger Henke när han ombeds förklara exakt hur mycket han längtat efter att få komma tillbaka till sin vardag.
Blygsamheten förbjuder mig att berätta vem han säger det åt…
* * *
Taggen, St Patrick’s är en rungande amatörernas afton, huvudsakligen firad av glin som inte kan hantera alkohol men ändå trycker i sig som det inte fanns en morgondag, och då håller sig gamle Biffen på mycket behörigt avstånd.
* * *
Nu börjar det hetta till mellan John J och Pettersson igen.
Fint nu, pojkar, fint…

Vilken månad är nu dom påstår är den grymmaste?
April, right?
Här, i den meteorologiska utmaning som går under namnet New York, är det mars.
Så sent som i helgen trampade vi omkring i ljuvligt solsken och febrade över att hela 2000-talets strängaste vinter äntligen, äntligen var över.
Men just som vi hängt in halsdukar och mössor längst in i garderoben, övertygade om att vi skulle slippa den sortens accessoarer de närmaste nio månaderna, kom Kung Bore åter dundrande dundrande norrifrån, likt en Attila med rimfrost i det yviga skägget, och slog oss ännu en gång i bojor.
Nu är lika kallt igen, det blåser som i Shane MacGowans mörkaste mardrömmar – och på fredag ska det snöa.
Tjenare.
Tur vi har hockey att trösta oss med.
Rangers tar emot självaste Chicago Blackhawks – en lika spännande som sällsynt gäst på de här breddgraderna – ikväll.
Det borde kunna bli en match av den sort som tar värsta syran ur den grymmaste av månader.
* * *
Bore är inte ensam kung om att vara tillbaka.
King Henrik ska göra comeback också.
Ja, inte ikväll, förstås – det hade varit väl snabba ryck till och med för en klubb som lever på glamour och spektakulära happenings.
Men han har fått klartecken från läkarna, ska börja träna för fullt med laget och kommer inom en vecka-tio dagar vara tillbaka in action.
Eufori kan börja bubbla i bröstkorgen av mindre upphetsande nyheter än så.
Det har varit sex långa veckor utan Lundqvist och tanken på att få se honom där ute igen…ah, pulsen rusar ju.
* * *
Med Blackhawks på besök i Gotham City hade det kunnat jäsa över av skoj stuff här.
Yellbear Hjalmarsson, Kryckan Krüger och Johnny O är en typ av karaktärer som i regel levererar big time åt en bloggare – i synnerhet när bloggaren inte träffat dem på ett tag.
Men tyvärr spelade de mot det andra New York-laget hemma i United Center igår kväll och kom hit först frampå småtimmarna igår.
Då blir det inga morgonvärmningar så småländska kärvheter Yellbear eventuellt har på lut får vi vänta med tills efteråt.
* * *
Att döma av vad alla säger här kommer Henke att spela sin första match nästa helg – antigen borta mot Boston på lördagen, eller hemma mot Washington dagen därpå.
Återkomsten hade kunnat äga rum tidigare om Rangers bara haft fler träningar, men schemat tillåter inte fler än två innan de åker till Ottawa i mitten av nästa vecka.
– Det var inga fel på de skott några kvalitetstränare sköt på honom idag, men det är ändå skillnad när riktiga hockeyspelare laddar på. ”Hank” behöver helt enkelt några pass med hela laget, säger en flinande Badtofflan.
* * *
Plötsligt är det en New York Post-skribent som slår sig ner intill bloggen, studerar mig ingående och säger:
– You need a haircut.
Hm.
Jag som tyckte den här Jack Capuano-varianten kändes så hot,
* * *
Jag tyckte det bara var för nån vecka sedan vi kallade Islanders herrar på New York-täppan.
Så vänder man sig om och plötsligt är Rangers inte bara fem poäng före.
De har fyra matcher färre spelade också.
Ponera att de tar full pott i de fyra matcherna.
Då har de plötsligt 13 poängs marginal.
Hur fan gick det till?
Björn Falk, kan du förklara?
Någon?
* * *
Vi hade fint besök i NHL-podden idag.
Viktor Norén, sångaren of Sugarplum Fairy- och Viktor & The Blood Fame som mixat låtar åt Youngblood Ekeliw (One-Two Punch) och mig (Sophmore Slump) i samma forum, satt med vid Ekans mikrofon hemma i Stockholm.
Det blev jättebra – särskilt när han gick till oväntat angrepp mot Corey Crawford och började jämföra Taylor Hall med dom ”nya” Oasis som det aldrig blev något av.
Så fort Örby-Sinatra är klar med klippningen – vilket aldrig tagit längre tid – kan ni njuta av showen.
* * *
Han med det förträffliga namnet Scott Darling startar i Hawks kasse i den här matchen.
Jag lovar att försöka komma på några wennerholmare med anledning av detta faktum.
* * *
Nu har de 30 glada gossar vi kallar general managers återigen haft sitt årliga möte i La Boca Vista…förlåt Boca Raton.
Ni vet vad jag har bilder av de sammankomsterna.
Efter middagen, när de fått in ett par konjagare, lättar Sather på slipsen, tänder en fet cigarr och börjar dra obetalbara anekdoter för Jim Nill, Lou Lamoriello och Dean Lombardi.
Som jag skulle vilja sitta med…
* * *
Vi har, om jag förstått saken rätt , Prytzen – en av kommentatorsspårets original gangsters – in the house ikväll.
Jag hoppas han får det fantastiskt.
* * *
Men mellan konjagarna kom Sather & co på en del bra saker där nere i La Boca Vista också.
Som att det ska vara tre mot tre i övertidperioden.
Mycket bra.
Ju mer som görs för att undvika straffar, desto bättre,.
* * *
Nu blev det så här:
Henke dök upp och höll presskonferens och gjorde en liten exclusive med Sportbladet också.
Så jag fick avbryta introkomponerandet och ägna mig åt annat.
Läs, och se, på sportbladet.se snart.
Nu tittar vi på match.

NY RANGERS – FLORIDA 2-1 (Slut).
* * *
Det blev i alla fall inte straffar….
Något mer positivt finns det inte att säga om den här söndagsgäspningen.
Till och med Badtofflan verkar, två poäng till trots, ha blivit uttråkad i båset.
– Jag tror ni hört mig säga att man aldrig ska komma med kritik efter en seger, men ikväll är det på gränsen. Jag tror vi behåller en kopia av den här matchen och ger till Dan Boyle. Alla andra får glömma och gå vidare, konstaterar han.
Ja, jag tänker då definitivt glömma.
* * *
Quckie var aldrig på Hunwicks skott – det förstod vi om inte annat när speakern gav honom målet och smålänningen själv ruskade på huvudet i jumbotronen.
– Jag försökte men fick aldrig träff på pucken och det gick ju bra ändå, säger han.
* * *
För katterna är det nog kört nu.
Som något fan påpekade i spåret:
De spelar ju bra men gör inga mål och nu är nog avståndet upp till strecket för saftigt.
Nästa år, dock.
Då kommer det bli fun in the sun, tror jag.
* * *
Badtofflan kallar Hunwick för ”Hunny”, så när han svara på en fråga om den tidvis hårt kritiserade backen låter det som att han säger ”You know, honey” till reportern.
Det finner jag, i brist på annat, lite underhållande.
* * *
Inte för att jag egentligen har nån trist vardag att vakna upp till imorrn, mitt schema är numer rätt oberoende av om det är helg eller inte, men söndagsångest kan man få ändå.
Jag tror bestämt jag ska åka hem och försöka den på klassiskt vis, som hemma hos Jan Gäfvert i Forssa i Borlänge hösten 1983:
Med en pizza och en dålig skräckfilm.
Vi hörs snart.

Slut, Rangers vinner med 2-1.
Lite kommer senare.

NY RANGERS – FLORIDA 1-0 (Period 2).
* * *
Talbot räddar söndagssupén åt New York.
Katterna har tagit över helt, skapar framförallt under sista tio ett helt batteri chanser och borde som allra minst ha ett oavgjort resultat att sitta och mysa åt här i pausen.
Men Kammen från Caledonia är i sanning inne i the groove nu.
Bäst på isen.
* * *
I övrigt är bloggen nu invaggad i total söndagskoma och har just ingenting att säga.
Det blir så ibland, som Marek Malik brukade säga när han skulle förklara sina misslyckanden.

NY RANGERS – FLORIDA 1-0 (Period 1).
* * *
Det här är söndagsunderhållning på samma sätt som serierna SVT visade sista kvällen i veckan när jag var tonårsknatte – typ ”Lödder” och ”Mupparna”.
Kvaliteter saknas inte, men det händer inget som är tillräckligt roligt eller spännande eller coolt för att få en att glömma att det är just söndag.
* * *
Det är James Sheppard som, assisterad av Quickie Fast, gör det ledningsmål Rangers i kraft av påtagligt spelövertag gjort sig förtjänt av.
Därmed har han sin första kasse som Blåskjorta under bältet och – och det verkar han vara påfallande glad över.
* * *
Plötsligt kommer det ett sms från han som missade bussen i Pittsburgh.
”Känner du till showen Gossip Girls? Det är ditt och Zätas nya smeknamn. Ni är Gossip Girls”.
Hi hi, vilken ära.
* * *
Men att Florida inte kvitterar här i slutet, när det är öppen kasse i flera moment i rad, är ett mysterium lika osannolikt som de som förekom i nämnda ”Lödder”.
Jisses.
* * *
Visserligen har han spelat en förkrossande majoritet av dem i annan tröja, men det är ju ändå lite fint att Dan Boyle före första nedsläpp hyllas grundligt för att han nått milstolpen tusen NHL-matcher.
* * *
Du har, tror jag, alldeles rätt, Stretford.
Inom något år kommer Florida Panthers vara ett av NHL:s verkliga powerhouses.
Nu gäller det bara att de knyter till sig en spännande svensk också, så jag får chans att studera fenomenet mer ingående.
* * *
Jag tror den lugubra nationalsången, framförd på bland annat cello och fiol, ska anspela på stundande St Patrick’s Day, men det hjälper inte.
Den genererar inte mer stämning än en recitation av protokollet från senaste kommunfullmäktige i Eslöv.
* * *
Det är för rart.
Skapski blir inzoomad i jumbon, föräras dånande ovationer från läktarhåll – och den den försynte unge mannen ler så lyckligt att lagkamraterna i båset förmodligen blir helt bländade.
* * *
Skrivplatsen framför mig är helt nerskräpad av finländskt lakritspapper.
Som sagt:
Det är som det ska igen.
Om Varpu nu gick och hämtade kaffe också…vilken old school classic DET vore.

Hängig.
Seg.
Sur.
Där har ni er biff idag, söndag 15 mars nådens år 2015.
Efter att ha klarat mig hela rekordstränga skitvintern utan så så mycket som en harkling är det plötsligt nån förkylning som smugit sig på – förmodligen från Eken-land… – och nu bara väntar på rätt tillfälle att få bryta ut på riktigt.
Det är ju själve fan.
Dock:
Jag har ändå, under grymtningar och mumlande svordomar, tagit mig tvärs över Manhattan och är på Garden på för klockan 17-föreställningen mellan Rangers och Panthers.
Inte för att det precis känns som att man absolut måste se Florida, men jag har inget bättre för mig och hade ju lovat.
Så det blir blogg.
Men förmodligen en hängig, seg och sur en.
Ni är förvarnade.
* * *
Det har nu gått snart en och en halv månad sedan vi såg Henke Lundqvist i den här hallen och jag erkänner:
Jag börjar sakna honom rätt ordentligt nu.
Det är inte samma sak att gå hit när inte den största stjärnan – han som på många sätt är orsaken till att jag blivit kvar här och har den här bloggen att babbla i – är med.
Frågan är när han kommer tillbaka.
Tiden börjar bli knapp om han ska hinna hitta rätt sorts rytm och timing till slutspelet.
Beskedet från Badtofflan Vigneault före dagens match är att han tränat hårt på egen hand och ska vara i utmärkt fysiskt skick, men fortfarande inte fått slutgiltig clearance från läkarna och därför inte motar skott ovanför midjehöjd.
– Och han måste träna ordentligt med laget ett tag innan han kan spela. Det är ingen skillnad på en målvakt och en utespelare, heter det
Det betyder att Kungen förmodligen inte sitter på sin tron förrän framåt månadsskiftet.
Roadtrippen som går till Winnipeg och Minnesota…jag tror det är den vi får börja sikta in oss på.
* * *
Meningen var att jag skulle hakat på ett ystert sällskap ut på byn igår kväll också, men jag började tappa stinget redan på tåget hem från Philly så jag avstod.
Tur det.
Övningarna en särskilt munter kamrat – vi kan kalla honom Eken – ledde slutade tydligen på karaoke-bar.
Om jag varit med där, och på gammalt känt vis fått för mig att visa hur Elvis-klassiker ska framföras, hade det definitivt inte blivit någon livematch idag.
* * *
För Rangers del fortsätter Kungens frånvaro vara mindre förödande än väntat.
Igår höll ju till och med vår förskrämde vän MacKenzie Skapski nollan.
Mot Buffalo visserligen, men ändå.
Belöningen blev en raklödder-tårta mitt i plytet i direktsändning.
Jovisst, när Joe Giannone efteråt stod och intervjuade den 20-årige keepern smög Chris Kreider fram och tryckte en handduk insmetad i radlödder i ansiktet på ynglingen.
Pojkar, pojkar, pojkar…
* * *
Hästpolo-Gustav skojade inte när han sa att Red Wings gett sig fan på att spela bättre mot Penguins idag.
Imponerande 5-1-seger i Consol Energy Center.
* * *
Nu har mitt vänstra ben somnat också.
* * *
När Badtofflan ska berätta hur mycket han beundrar Florida säger han att de inte förlorat under ordinarie match sedan el…och där kommer det en kort paus och jag tror han ska säga nåt stil med ”sedan Elvis gick i korbyxor”.
Det hade varit musik i Biffen-öron urleda på trötta klyschor.
Men det är bara ”sedan Ellis tog över i kassen” och det är ju inte lika klatschigt.
Men däremot sant.
Trots att läget efter Bruins sena återuppståndelse är snudd på hopplöst fortsätter katterna från Fort Lauderdale-trakten kriga och spela bra och vinna.
Jag tycker det ska bli kul att se dem.
* * *
Breaking news från Pittsburgh:
Red Wings hade hunnit halvvägs till flygplatsen när de insåg att Hästpolo-Gustav inte var med.
Han hade helt enkelt missat bussen, så de fick vända tillbaka och hämta upp den skånske slarvern.
– Det här måste du använda i bloggen för lång tid framöver, säger en källa som vill förbli anonym men har kraftig skäggväxt…
Utan tvekan.
* * *
Jag drömde om Derick Brassard i natt, slår det mig plötsligt.
Det är då man inser att man bör ha semester.
* * *
Nummer 68, utan hjälm och helt ledig och cool i hållningen, är som vanligt en underbar syn på värmningen.
Vilken evig hjälte.
* * *
Att Varpu var i Philly igår var en sak.
Att se henne här, på Garden, är något helt annat.
A sort of homecoming, liksom.
En symbol för att allt är på väg att bli som det ska vara igen.
Ljuvligt.
Dessvärre har hon inte platsen intill mig, som traditionen bjuder, men det ska vi ordna till kommande matcher.
* * *
Jamen, hörrni.
Nu lutar sig grin-Biffen bakåt och hoppas på okej söndagsunderhållning.

PHILADELPHIA – DETROIT 7-2 (Slut)
* * *
Då sitter jag på ett tåg igen.
Acela 2220 rullar norrut, mot New York City.
En sån ”serious run” – som rockbanden kallar operationerna när de bara flyger in och ut för en show – har jag aldrig gjort i Philly tidigare, men det känns rätt fint.
Vad jag kan se är kupén renons på celebriteter den här gången.
Om inte han den långe, med svart hårman, i andra änden av vagnen är Chris Robinson från Black Crowes…
* * *
7-2 alltså.
Till Flyers.
Mot Red Wings.
Säsongen 2014-2015.
Det hade jag ju på förhand trott i lika hög grad som jag sett det som trovärdigt om någon påstått att de som gör pressmaten i Verizon Center ska föräras ett pris för kulinariska insatser
Men Flyers var bra och Red Wings var, i enlighet med gamla Wells Fargo-traditioner, inte alls bra och då kan det gå så.
* * *
Kepsarna har precis börjat hagla över isen när speakern, lätt skamset, meddelar att målskytten på Flyers första mål ändrats.
Så den hat trick som firas med Brayden Schenns 4-1-mål är alltså inget hat trick alls.
Party poopers i sekretariatet!
* * *
– Ja, skrockar Grosse när jag frågar om han gått och blivit Kenta Nilsson på gamla dar, det bara svartnade för ögonen. Sedan vaknade jag och hade hängt in ett frilägesmål.
* * *
Tyvärr, det är inte Chris Robinson som sitter där borta.
Det är bara en vem som helst som vill ge ett lite rockigt intryck.
* * *
– Det här var bara pinsamt, säger en mycket lågmäld Hästpolo-Gustav.
Well, det bör i alla fall ha varit Wings saftigaste magplask för säsongen.
Naturligtvis sitter jag på läktaren då…
Och kolla nu:
Eftersom Bruins samtidigt vann i Pittsburgh är det verkligen race i Atlantic.
Bruins har bara tre poäng upp till Wings på tredjeplatsen…
Ojvoj.
* * *
Jag visste inte att Bellemare pratar svenska, men när professor Hugosson säger ”grattis, bra match” svarar han först glatt på franska, kommer på sig och levererar sedan ett klockrent ”tack, det var snällt sagt”.
Lite kul.
* * *
Gött var det i alla fall att se att Kron Wall of Pain återvände i tredje perioden.
Det är ruter i grabbar från Järfälla.
* * *
Jo, bloggen har förstås börjat studera Calgarys spelschema under den avslutande grundseriemånaden.
Får Douglas Murray ett kontrakt tänker jag inte missa chansen att få se honom – och, framförallt, göra intervju efteråt.
* * *
Jag kan förstå om ingen i Michigan delar den åsikten, men en positiv aspekt på ett Red Wings på wild card-plats är att chansen för en playoff-serie mellan dem och Rangers skulle öka markant.
Hur häftigt vore inte det?
* * *
Om Flyers bara spelat så här hela säsongen…
– Ja, nej, det hade man ju önskat. Men vi har tyvärr haft svårt att hitta jämnheten i vårt spel, säger Grosse.
– Men vi har inte gett upp. Vi kollar inte i tabellen alls, vi bara kör och tänker försöka vinna alla matcher vi har kvar.
* * *
Själv ska jag nu stoppa i lurarna och lyssna på Mott The Hoople.
Imorrn:
Jagr på Garden.
Vi hörs då.

Nä, Detroit kan inte vinna hockeymatcher i The City of Brotherly Love.
När drygt tre minuter återstår pangar Matt Read, efter en vacker handbollsupprullning, in 6-2 – och medan jag sitter och skriver det dunkar PlayoffWills Rinaldo in 7-2 också.
Ojvoj.
Utklassning monumentale.
Slutrapport kan dröja, vi får se var och hur och när jag får tid till sån.