PHILADELPHIA – DETROIT 3-1 (Period 2)
* * *
Med spöken är det nu så att dom gärna spökar vad som än händer.
Det får Red Wings en bister påminnelse om i den här perioden.
De gaskar upp sig ordentligt, för långa stunder spelet och får också in en reducering.
Men just när det känns som att gästerna faktiskt kan vara på väg att ta över på allvar bökar Brayden Schenn, i ännu ett powerplay, in 3-1.
The ghost of Philadelphia – en mardröm i Motown.
* * *
Inga nya grossmanska shownummer noteras.
Men det är 20 kvar och snart måste ju coach Berube att han ska matchas i powerplay också.
* * *
Kron Wall of Pain blir överkörd av LeCavalier och ser tyvärr inte mycket piggare ut när han lämnar isen än de patienter Alan Alda vårdade i ”M.A.S.H”.
Dystert, dystert.
* * *
Det är bara Abdelkader – jo, vi håller oss till kader… – som gör mål för Wings nuförtiden.
Dessvärre åker han på en rungande smäll när han med rätt så frapperande dödsförakt krigar in reducering, så nu blir det väl inget mer.
* * *
Det verkar vara oroväckande många hårdrockare bland kommentatorerna och plötslig nämns namn som Ozzy och Ufo i samma andetag som Elvis och The Clash.
Hur gick det här till?
* * *
Ibland ser plockräddningar snyggare ut än de är, det händer rätt ofta att stressade skyttar skjuter rakt i handsken.
Men den Steve Mason klipper till med när en ren Tatar har guldläge mitt i slottet är verkligen femstjärnig.
* * *
John J, här är dagens verkliga kioskvältare till nyhet:
Varpu har kommit för att stanna och tänker vara på plats resten av säsongen.
Så du får gott om tillfällen att fira Vappu med Varpu!

PHILADELPHIA – DETROIT 2-0 (Period 1)
* * *
Ja, alltså, jag vet inte hur jag ska få de som inte ser själva ser matchen att tro på det här men Grosse Grossman frustar sig loss i friläge – och dunkar in sitt femte mål för säsongen med ett skott så precist att Jimmy Howard står står helt förlamad och kan göra ingenting.
Inget ont om Grosse – inte alls – men att se honom i just frilägen är som att se Mats Zuccarello klippa 2.50 i höjdhopp och Lasse Stefans vinna nobelpriset i litteratur.
Nu kan vad som helst hända den här eftermiddagen.
* * *
Detroits Philadelphia-spöke lever, kan vi lugnt konstatera.
De ligger inte bara under med 2-0 i mål – och bedövande 15-4 i skott.
De har inte inte skapat något som ens med bästa vilja i världen kan liknas vid en farlighet.
Ett wild vard-race har precis börjat i Atlantic-divisionen.
* * *
Nämnde Jimmy Howard gör sin första match någonsin i Wells Fargo och talade före om hur peppad han var över att äntligen få gå upp mot Flyers i den här tryckkokaren till hall.
Då hade han inte räknat med att Kenta Nilsson Grossman skulle komma och sabba eftermiddagen för honom.
* * *
Varpu hälsar bloggens läsare – och särskilt då John J – att hon saknat er och är glad över att hon är tillbaka.
Hon ber också att få upplysa om att högtiden Vappu infaller först den första maj, så du får vänta lite med dina ”Happy Vappu Day”, John J.
* * *
Det är något lätt lugubert med att Babcock matchar Glendening i förstakedjan.
Är inte han – Glendening alltså, inte Babs – den ultimata tredjekedjan-gnuggaren?
* * *
Jag tror Alan Alda ångrar att inte han också klev av på 30th Street Station och följde med hit.
När Grosse har show liksom…
* * *
UFO…herregud.
Där nådde vi ändå något slags undre gräns i kommentatorsspåret.
* * *
Att sitta här och komma på att just ja, det är ju Lauren Hart som sjunger nationalsången i Philly, det är som att få in menyn på Wollensky’s Grill och bli påmind om att de här den där grymma räk-cocktailen som förrätt också.
Hon är så bra.
* * *
Sa ju det.
Dom har till och med en tjomme i grön hatt som dansar till irländskt stomp i jumbon i reklampauserna.
Hela Philly kommer att vara Gröna Lund på skolavslutningen om några timmar.
* * *
Mer Grosse Show nu.
Det var inte för den vi visste att vi kom hit, men nu är det den som får pulsen att rusa.

I den grå, regnsjuka och dimmiga morgonen tar sig en gammal biff till Penn Station, hoppar på ett tåg och åker söderut.
Det dunkla gryningsljuset skänker våtmarkerna i norra Jersey ett overklig skimmer, de gruvligt nergångna industrimiljöerna söder om Newark är som tagna direkt ur solkig tv-deckare från 70-talet – och på andra sidan gången bligar Alan Alda surt över en New York Times.
Jo, faktiskt.
Han sitter i samma vagn, på väg söderöver i svinottan även han, förmodligen till Washington.
Det är andra gången jag ser honom på Acela-tåget och jag tror därmed vi kan slå fast det:
Alda – ”Hawkeye i ”M.A.S.H”, senator Winnik i ”West Wing” och enastående Upper East Side-stereotyp i diverse Woody Allen-filmer – är en train man.
Och vem är inte det?
Tåg regerar – i synnerhet i grå gryning.
Han verkar dock inte gilla att bli igenkänd, för som sagt – han blänger surt tillbaka över tidningssidan när jag, som ett annat pojkbandsfan, sneglar lite för mycket från mitt säte.
Jag försöker därefter skärpa mig och fokuserar på skivrecensionerna i nya Rolling Stone, men det är inte så lätt.
Alda – 79 år nu, otroligt nog – är en gammal hjälte i min värld, en arketypisk new yorker vars stil och framtoning jag alltid älskat och under perioder försökt ta efter.
Redan efter en dryg timme måste vi dock skiljas åt, för då når vi 30th Street Station i Philadelphia och jag kliver av.
Lite sorgligt.
Det var, hans surmulna attityd till trots, fint att få dela morgonen med Alan Alda.
* * *
På 30th Street Station – som jag gillar enkom för att den inte heter Penn Station, som nästan alla andra stationer längs Amtrak-sträckan mellan Boston och Washington – i det likaledes regntunga Philly hittar jag snabbt en taxi och ber att få bli körd till Wells Fargo Center.
För förstås:
Det är därför jag är uppe i den arla morgonstunden en god damned lördag.
En matiné ska avgöras i det pampiga hockeytemplet på norra Broad Street.
I ena ringhörnan Philadelphia Flyers, i den andra Detroit Red Wings.
Matinéerna har som regel varit so-so den här säsongen, men jag får för mig att detta kan bli nåt.
* * *
Som ni säkert kommer ihåg är det bara några månader sedan Cameron Diaz var med på ett Acela-tåg från New York också – och hade den goda smaken att sätta precis intill bloggen.
Jag har tidigare sett även Kurt Russel i sällskap med partnern Goldie Hawns dotter Kate Hudson, Dana Bash från CNN och Newarks tidigare, omstridde borgmästare Cory Booker.
Så det är ett tips för eventuella stargazers i läsekretsen:
Åk Acela-tåget!
* * *
Man vänjer sig, det blir efter ett tag ett slags vardag också i att bevaka något så magiskt som NHL.
Men emellanåt hugger det till av välbehag och det drömlika, fantastiskt privilegierade i den nordamerikanska hockeybloggarens tillvaro framstår plötsligt som i blixtbelysning.
Som nu – en stilla lördagförmiddag i Philadelphia, när jag kommer så tidigt att jag länge sitter helt ensam i Wells Fargos lyxigt spa-artade pressbox och knattrar lustfyllt på laptoppen medan hallen långsamt gör sig redo för evenemang.
Den nyspolade isen gnistrar förtrollat i det skarpa strålkastarskenet, de väldiga läktarsektionerna framstår utan åskådare som klippblock i Grand Canyon och reklamen som blinkar för ingen alls på displayerna mellan sektionerna vaggar in mig i mjuk hypnos.
En förmiddag i mars kan inte vara bättre.
* * *
De bästa tåglåtarna någonsin, för att nu fortsätta på det – häpp! – spåret:
Elvis ”Mystery Train”, Gladys Knight & The Pips ”Midnight Train to Georgia”, Robbie Robertsons ”Between Trains”, The Clashs ”Train in Vain”, Tom Waits ”Downtown Train”, Glenn Millers ”Chattanooga Choo Choo” och Johnny Cashs ”Folsom Prison Blues”.
Eller har vi fler förslag?
* * *
Detroit Red Wings är i dagsläget ett mycket bättre hockeylag än Philadelphia Flyers, men det betyder verkligen inte att de kan garantera sina fans seger idag.
Get this:
Dom har inte vunnit en grundseriematch i den här staden på arton år.
Då – 25 januari 1997 – gjorde bland andra Steve Yzerman, Brendan Shanahan och Tomas Holmström varsitt mål, Mike Vernon stoppade 17 skott och slutsiffrorna skrevs till 1-4.
Sedan dess:
Idel torsk.
I nästan två decennier.
– We’re overdue, säger coach Babcock till Detroit Free Press.
Det kan man verkligen tycka.
Men såna där fenomen har ju en tendens fortsätta spöka, trots att lagen och tränarstaberna byts ut flera gånger om.
Underligt.
Men sant.
* * *
Det är en speciell dag på många sätt idag och här är det allra främsta skälet:
Varpu gör NHL-comeback i denna Wells Fargo-matiné.
Jovisst – den finländska lakritsdrottningen är tillbaka på rätt sida Atlanten och hon har nu hakat på den gruppresa professor Hugosson – lika frekvent USA-resesnär som brittiska lyxkryssaren Queen Elizabeth – arrangerar ner hit.
Det är över ett år sedan vi sågs sist, så ni för ju förstå:
Det ekar av imaginära trumvirvlar och fanfarer i det här blogginlägget.
* * *
Justin Abdelfucker gör ett eller ett par mål i första perioden.
Sedan slutar dom spela, så motståndarna tar över, vänder och vinner till sist komfortabelt.
Så har det sett ut i varje match Red Wings spelat på slutet och så kan det inte fortsätta, för plötsligt är swinging Bruins bara fem poäng efter i divisionen och den där tredjeplatsen som i flera månader sett ut att vara vikt åt rödvingarna kan mycket snabbt förvandlas till en simtur i wild card-träsket.
* * *
St Patrick’s Day infaller i formell mening först på tisdag, men Philly är – precis som Boston – ett förvuxet Dublin så här firar dom denna irländska sista april-variant så länge det bara går.
Det betyder att dagens begivenheter kommer ha en grön touch – och att det kommer krökas grundligt på Wells Fargo-läktarna.
För en gångs skull, liksom…
* * *
The Mule är fortfarande långt från spel, men han syntes till i The Joe häromdagen – och det berodde inte bara på att Octopus Al ställde till med årlig bbq-fest i gömmorna bakom zamboni-entrén samma eftermiddag.
– Han har fler och fler bra dagar och vi hoppas att han kan återkomma innan grundserien är över, hette det i utlåtande från klubben.
Det hoppas jag med
Jag tycker inte att det är riktigt på riktigt när inte The Mule är med.
* * *
Flyers-fansen är beundransvärda som fortsätter komma hit och ser till att det blir samma gapiga, störiga Philadelphia-stämning som vanligt varje match.
Det är inte som att coach Berube och hans lärlingar egentligen förtjänar det.
Säsongen kan i bästa fall beskrivas som medioker – och i sämsta som en fullständig flopp.
Men sportfansen i Philadelphia har alltid varit såna.
De är lojala och går vad fan som än händer.
Om inte annat får de ju chansen att visa sin djupa avsky för alla motståndare som kommer hit och vinner…
* * *
Jim Bedard, Detroits målvaktscoach, står vid kaffeautomaterna och dividerar med Chris Osgood och jag vet precis vad för hälsning som väntar när jag tränger mig fram.
Mycket riktigt:
– Hey…systembolaget, säger han.
Som alltid.
Det är lite underhållande.
* * *
Nä, Playoff Will.
Här tänker vi inte sluta prata skit om Zac Rinaldo.
Till och med de mest hängivna Flyers-fansen har ju tröttnat på att han bara ställer till md dumheter – och sen fäller korkade kommentarer efteråt.
Han är en lus i NHL:s fana.
* * *
Nu klev Varpu in på läktaren – och runt min dator dignar det plötsligt av finsk lakrits.
Matchen kan börja.

Det var ett tag sen.
Så:
Här kommer en färsk lista – med det bästa och roligaste, och sen lite om det sämsta också, som hänt på slutet, according to NHL-bloggen.
Synpunkter välkonas varmt i spåret.

BIFFENS LISTA

1. Carey Price.
– Jag säger som Habs-fansen: Carey, Carey, Carey! Han är inte bara mer eller mindre självklar Vezina-vinnare. Han kan mycket väl bli den förste målvakten på 13 år att plocka hem Hart Trophy. Försök peka på någon annan som betyder lika mycket för sitt lag och du pekar rakt ut i luften.
2. Calgary Flames.
– Det är som att Zeb Macahan, Dirty Harry, Jack Reacher i Lee Child-böckerna, DeNiros Tjuren från Bronx och Olof Mellberg alla flyttat till Alberta och skrivit på för Flames. Vad som helst verkar ju kunna hända; laget med idrottsvärldens mest oböjliga kollektiva karaktär kommer tillbaka i alla fall.
3. Tampas backar.
– Har ni sett vad som hänt med Bolts backuppsättning sedan Steve Yzerman trejdade till sig Braydon Coburn från Flyers? Har ni sett vad den börjat se ut som? Titta noga. Riktigt noga. Jovisst, de där sex resarna har gett hela laget en Western Conference-look. Scary.
4. Cam Talbot.
– Ridån skulle gå ner i New York om Kung Henriks frånvaro blev långvarig. Därom var alla utanför Rangers omklädningsrum överens. Istället har Blåskjortorna med sidekick Talbot som last line of defense spelat säsongens hockey och leder plötsligt hela skiten. Det finns, vet vi nu, inte en bättre andremålvakt i NHL.
5. Streckstriden i väst.
– Det är rörigt och oklart och ovisst och hur kommer det egentligen gå för playoff-institutioner som Kings och Sharks? Out west har sista grundseriemånaden potential att bli något att minnas länge.
6. Gabriel Landeskog.
– Inte nog med de generella klimatförändringarna. Nu är Avalanche-kaptenen från Stockholm så het att snön på bergstopparna i Rock Mountains smälter.
7. New York-derbyn.
– Det har alltid varit kul att se Rangers och Islanders gå i clinch. Men i år får vi en Rumble in The Jungle kombinerad med en Thrilla in Manila varje gång det vankas lokalderby. Att få se dem i en playoff-serie vore större än en Mega Millions-jackpot.
8. 8000 Las Vegas-bor.
– Så många har hissat lädret och tecknat sig för imaginära säsongskort under den drive som pågår för att utreda det potentiella publikunderlaget för ett NHL-lag i Sin City. Därmed borde det vara klappat och klart, för återstoden av stolarna i den nya lyxhall som snart står klar, precis bakom New York-New York, fyller turisterna och kasino-företagen. Viva Las Vegas, ropar bloggen.
9. Sniper Eriksson.
– Loui Loui skjuter skarpt igen. Han har gjort viktiga mål i nästan varje match Bruins spelat under sin, till synes, framgångsrika push mot säkrare slutpelsmark.
10. Svenska Fans NHL-podd.
– Här är vi inte njugga vara för att det finns en annan NHL-podd som egentligen står bloggen närmare. Jag tycker helt ärligt att den Svenska Fans gör håller Gretzky-klass. Niclas Viberg, Robin Fredriksson och Sebastian Norén är kunniga, pålästa, stridslystna och roliga. Enda abret är att Noréns skräckinjagande hundar ibland kliver rakt in i sändningarna och skrämmer lyssnarna…

BIFFENS BU

•Streckstriden avgjord i öst.
– Medan det blåser upp till storm på andra sidan kontinenten ser det efter Bruins seger mot Ottawa i helgen ut att bli desto mer odramatiskt på östkusten. Kul för Björnarna, men vi som vill ha action in på upploppet gäspar.
•Zac Rinaldo.
– Nu har han gjort illa John Klingberg också. Kan den här odågan inte bara gå in i ett rum, stänga dörren och aldrig komma ut igen?
•Cirkus Maple Leafs.
– Att de inte kan spela hockey längre är väl en sak, men Nnu är det ju incidenter och skandaler och kalabalik var och varannan dag också. Underhållande, på sitt. Men framförallt tragiskt.

CITATET

– Gjorde jag? Det hade jag inte en aning om…
Erik Karlsson kvällen när Sportbladet ringer upp och febrar om att han med ett färskt mål tog ledningen i backarnas poängliga.

NY ISLANDERS – NY RANGERS 1-2 (Slut)
* * *
Regnet vräker ner när jag kör tillbaka in mot Manhattan och Eken gäspar trött på sätet intill
– Har du haft tråkigt ikväll, frågar jag, som en orolig make som lurat ut äkta hälften på nöjen som inte nödvändigtvis attraherar hela hushållet.
– Nejdå, svarar han, det var trevligt. Jag hade bara förväntat mig ännu större hockey. Du snackade ju upp den här matchen rätt ordentligt…
Jo, jag vet
Jag trodde verkligen det skulle svänga ännu hårdare än i duellen för tre veckor sedan.
Och inramningen var för all del fem plus.
Trycket när saker och ting drogs till sin spets sista fem minuterna….badda min panna med svala våtservetter, tack.
Men själva hockeyshowen levde inte riktigt upp till hypen.
Det var lite för städat överlag, lite för strategiskt korrekt.
Dom sköt för lite från höften där nere, tänkte för mycket på hur coacherna i båset vill att hockey ska se ut, vågade inte ge fan i allting och bara köra.
Men jag kommer nog försöka locka med mig min Ek även nästa gång.
Blir det en sån redan i vår handlar det ju om slutspel och då får vi nästan göra korstecken innan vi tar plats i plåtlådan på Long Island.
Vilket bibliskt slag det skulle bli…

slut, Rangers vinner med 2-1
Mer kommer – men inte förrän jag är på Manhattan

NY ISLANDERS – NY RANGERS 1-1 (Period 2)
* * *
Nu börjar showen.
På riktigt.
För det är kvitterat, humöret på isen börjar bli som härsket som halvårsgammalt smör – och allt ska avgöras under tjugo allt-eller-inget-minuter nu.
Rock ’n’ roll.
* * *
Konstigt är det.
Första tio i mittperioden känns Islanders – återigen – hungrigare, mer distinkta och farligare.
Sen får Rangers sitt mål och i ett slag vänder det.
Den här sporten trotsar all logik ibland.
* * *
Ovoj, Hayesan Svejan-Kevin är ju som gorillan på bron i första delen av den moderna ”Planet of The Apes”-sagan när han vräker sig fram till Halak, står emot alla möjliga övergrepp och på ren urkraft vänder in kvitteringen.
* * *
Organisten ser lite sur ut nu.
Han får nästan lika få tillfällen att visa sina färdigheter som Tanner Glass…
* * *
Det där med 60-40 i supporterfördelning känns inte så träffande längre.
När Rangers kvitterar är vrålet så rungande att det fladdrar till i Mike Bossys tröja taket.
50-50 är nog det minsta man kan säga.
* * *
Matt Martin är inte direkt snäll när han smaskar in Zuke i sargen – fast lagenlig.
Det hindrar inte att någon – förmodligen Glass – avser att låta den störste provokatören på Long Island sedan orkanen Sandy betala för att han tar sig sådana friheter med Oslos Joe Pesci
* * *
Yandle ser ut att tänka rätt hela tiden, men kvack – vad oprecis och slarvig han är i passningarna.
Tuffe Uffe får köra lite basal klubblad-till-klubblad-träning framöver.
* * *
Ingen ska förvånas över att det blir lite mål i Ottawa.
Professor Hugosson är på plats, nämligen.
Då säger gamla traditioner att protokollet förblir tomt.
* * *
Är ni med nu då?
Det kan bli en tredjeperiod för historieböckerna.

NY ISLANDERS – NY RANGERS 1-0 (Period 1)
* * *
What a night, som Dr John sjunger.
Det är alldeles elektriskt i den vinda och otäta gamla ladan, alldeles kokhett, alldeles sjövilt.
Det räcker med en tackling för att församlingen ska förenas i jubel så dånande att det rister i väggpanelerna.
Vid minsta antydan till gruff står alla upp och hytter med nävarna i kollektivt ramaskri.
Och däremellan rullar båda lagens ”Let’s go”-ramsor som i en call-and-response i en baptiskyrka i södern där Jesus just uppenbarat sig.
Halleluja!
* * *
Spelmässigt är det, i alla fall inledningsvis, något mer tillknäppt än i Shootout-i-OK-Corall-varianten som ägde rum på samma is i februari
Framförallt verkar Rangers ha order om att ta det mycket lugnare – och det straffar sig mot ett hungrigare och mer attackvilligt hemmalag.
Men det var först under de sista 40 minuterna det brakade loss på allvar förra gången.
Det händer nu också, det kan inte bli på något annat sätt med den här inramningen.
* * *
Till och med Gävle-bon gnuggar händerna nu.
– Vilket furiöst tempo det är, flämtar han under en sekvens när det börjar se ut som att Rangers har börjat trampa.
Jo, jämfört med i en playin-match i Värmland är det rätt bra..
* * *
Anders Lee – mannen med det coolaste svenska namnet som inte är svenskt alls – inleder målskyttet och Björn Falk, kommentatorsspårets egen Denis Potvin, kan nog ha rätt:
Han aspirerar på en Calder-nominering.
* * *
Ah, Nick Leddy gick tydligen sönder mot Toronto igår och spelar inte ikväll.
Det är ett avbräck av samma sort som när U2 fick klara sig utan Adam Clayton under en konsert i Australien.
Men framförallt:
Deprimerande för honom.
Såna här kvällar är de sista man vill missa om man spelar professionell ishockey i New York.
* * *
Just på Quickie Fast tycker man ändå inte att Cizikas ska kunna bli så gramse att han vräker omkull honom i samband med tekning…
* * *
Man blir snabbt bortskämd med väldiga jumbotroner – och vi börjar skratta när vi får se den lilla mackapären i Coliseum igen.
Eken har en större tv hemma i vardagsrummet i Gramercy Park.
* * *
Det lär vara duktig playoff-feeling i Ottawa, där Sens går upp mot Bruins, också.
Vi får rapporter av någon, right?
* * *
Fuck zeppelinaren – snett bakom Eken sitter den livs levande organisten och hamrar på tangenterna.
Det har jag aldrig noterat förut, och det är bra konstigt för det är en duktig sopcontainer till pjäs han sitter inklämd bakom, men fan vad coolt.
Bilder kommer vad det lider på denne Long Islands Per Tengstrand.
* * *
60-40.
Det är den procentuella fördelningen mellan fansen, känns det som.
Fast att det känns så kan bero på att det bara är ett lag som gjort mål ännu.
* * *
Nu är det som alltid under de riktigt stora kvällarna.
Man måste luta sig tillbaka och bara andas lite.

– När man såsmåningom lagt av, sa en exalterad Derick Brassard efter New York Rangers seger mot Chicago Blackhawks i söndags, är det dom här matcherna man kommer att tänka tillbaka på och minnas.
Han talade dock inte om den i och för sig förträffliga fajten i United Center.
Han talade om derbyt som väntade på Long Island två dygn senare.
Det vi står inför nu, när Rangers och Islanders denna mulna marstisdag drabbar samman i femte – och kanske sista – ronden i årets version av The Battle of New York.
Och den 27-årige centern från lilla Hull i Quebec har förstås alldeles rätt.
Den här hockeymatchen – en av de mest hypade i The Metropolitan Area på decennier – kommer garanterat att bli en sådan som alla inblandade, inklusive vi som tittar på, minns för evigt.
Det är till att börja med historiens sista grundseriederby i skraltiga gamla Nassau Coliseum. Nästa gång Islanders har hemmafördel i en sån här konfrontation har dom det i fancy Barclays Center i Brooklyn.
Den gäller vidare mer än blott sedvanlig herre-på-täppan-status, vilket i sig brukar räcka väldigt långt; de är ju indragna i en direkt uppgörelse om förstaplatsen i Metropolitan-divisionen.
Men framförallt:
Det är fortsättningen på den helt omtumlande eruption till match som avgjordes här för bara tre veckor sedan.
– Såg du den, frågar tv-kommentatorn Kenny Albert med uppriktigt känslosvall i stämbanden när vi står i kön till i ackrediteringdistributionen.
– Det kan mycket väl vara den bästa grundseriematch jag någonsin sett.
Ni hör.
Fasten your seatbelts.
Det kommer att skaka och gunga och ruska under den resa vi ger oss ut på nu.
* * *
Jag hade tänkt varva upp mot riktig feberpepp under eftermiddagens korta roadtrip ut längs Long Island Expressway, men distraheras svårt av yttre omständigheter som, visar det sig, inte går att påverka.
Trafiken kan jag hantera, trots att stora delar av den avlånga ön redan klockan två är en regelrätt parkeringsplats.
Men en Gävle-bo som sitter på passagerarsätet och har Brynäs så kallade playin-match – say what? – mot Färjestad inrattad på mobilen blir bara för mycket.
Hur, undrar jag högljutt, kan man förstöra uppladdningen inför ett New York-derby med något så ovidkommande?
Gävle-bon bara skrattar, stånkar lite om att det inte blir mål i fem-mot-tre-läge och ylar sen som fabriksvisslan på pappersbruket i Skutskär när hans hjältar vinner.
Min dag känns helt förstörd.
* * *
Islanders lirade även igår, borta mot Toronto, och även om de nu till sist vann – vem gör inte det mot Toronto? – gick det att se att de hade tankarna riktade ett dygn framåt i tiden.
Såklart.
Det är ju ikväll MATCHEN spelas.
Naturligtvis odlar delar av supporterskaran nu konspirationsteorier om att NHL medvetet underlättar för gullgrisarna från Manhattan genom att tvinga Isles att avsluta en back-to-back-giv just ikväll,
Sicket struntprat.
Alla spelar back-to-back hela tiden och alla klarar av det.
Ikväll betyder det som hände, eller inte hände, igår ingenting.
Ikväll pumpar adrenalinet som radioaktiv ånga i ett kärnkraftverk nere på isen.
* * *
När vi väl kommer ut till Uniondale och parkerar vår halvrostiga Buick i skuggan av det ärevördiga gamla rucklet kommer jag dock snabbt i stämning igen.
För redan fyra timmar före första nedsläpp pågår upphetsad tailgating på den stora parkeringen och fans från de båda lägren hetsar varandra i oavbrutet stegrande osämja i grilloset.
– Potvin sucks, gormar en skäggig typ som står under en jättelik Rangers-fana och smuttar på en Miller Light.
– Go fu-k yourself, replikerar ett helt koppel unga hemmafans som dukat upp med tältbord bakom en pick-up-truck och pumpar Eminem på concorde-volym på stereon.
Det kommer bli sånt ruggigt jävla ramalama-tryck här inne…
* * *
Karlskrona i SHL…
Jisses, snart spelar dom NHL-hockey i Florida också.
Öh…just ja.
* * *
De där Eminem-diggarna vid pickup-trucken på parkeringen verkar inte ha hört ännu, men om de framåt matchstart fortfarande är såpass nyktra att de noterar förändringar i laguppställningen har de en mycket god nyhet att glädja sig åt
Inte nog med att Tavares – ettan i poängligan – är i sitt livs form.
Just ikväll får han tillbaka radarpartnern Kyle Okposo också.
Han – Okposo – riskerade att bli borta resten av grundserien med en svår ögonskada, men här är han igen.
Det kan bli åka av när hemmalagets förstakedja är på isen.
* * *
Jag och Gävle-bon – vi kan kalla honom Eken – är lite annorlunda klädda än fansen på parkeringen, vi larvar oss ju i kostymer när det är så här stora matcher, och när vi efter en medioker burger-lunch på Marriott-hotellet vägg i vägg med Coliseum kommer ut genom den allé av autografjägare som står och väntar på blåskjortorna (som tillbringar eftermiddagen på samma hotell) frågar Eken:
– Tror du dom tror att vi är spelare nu också?
Nej, det tror jag verkligen inte att dom tror…
* * *
Badtofflan Vigneault inser vad som står på spel ikväll – och skickar in Tanner Glass i the action igen.
Hallå.
* * *
Som sig bör är det hårt mediatryck på den här matchen, det är de facto största idrottsevenemanget i New York på hela vintern, så vi i den internationella svansen schasas iväg långt ut på en osedvanligt trång och gisten del av den från början skruttiga, måttligt användarvänliga pressläktaren.
Det känns lite surt – tills jag upptäcker detta:

Javisst, de har ankrat den magiska zeppelinaren precis intill mig och Gävle-bon.
Det är bara att sträcka ut en hand och gripa tag så flyger vi med i pauserna.
* * *
Var det inte sagt att Keith Yandle skulle lyfta Rangers powerplay mot paradisiska höjder?
Det har inte direkt hänt ännu, men fansen skulle gissningsvis inte ha så mycket emot om det är ikväll det sker.
Under de tidigare fyra matcherna mot isles gjorde Blåskjortorna exakt noll powerplay-mål – på nio försök.
* * *
Men fan, de har pumpat zeppelinaren dåligt.
Undersidan är, ju som ni ser på bilden, sladdrig som en bloggares dubbelhaka efter lång sommarsemester.
Upprörande.
* * *
Jag vill förvarna om att nätet håller ungefär samma klass som alla andra faciliteter i denna lätt förvuxna Björkängshallen.
Sändningsuppehåll är dessvärre mer eller mindre givna när så många som ikväll försöker koppla upp sig samtidigt.
* * *
Det är inte bara vi här uppe som har det trångt.
Båsen är ju också ligans mest förkrympta, vilket – som bekant – innebär att gästernas andremålis får sitta på en stol vid spelargången i ena sarghörnet.
Det kan jag aldrig se utan att tänka på den tydligen helt sanna historien om keepern som för några decennier satt på den platsen, raggade upp en donna på läktarsektionen intill och sedan försvann in i omklädningsrummet…
Jag gissar att vår försynte vän Skapskie MacKenzie, inte ställer till med likadan skandal ikväll.
* * *
Vi hoppas ju väldigt innerligt att de stöter på varandra igen om en dryg månad, men som sagt:
Vad gäller grundseriedrabbningar är detta, efter närapå ett halvt sekel, sista dansen på Long Island.
Så – lite historia äger rum framför era ögon nu.
* * *
Ibland är livet riktigt, riktigt bra.
Nu är en sådan stund.
En av säsongens allra största matcher ska alldeles strax börja.
Lova att ni håller i er.
Det blir grymt.

Jag trodde det skulle bli superb hockeyshow mellan Blackhawks och Rangers i United Center.
Där tog jag fel.
* * *
Landeskog är ju i sånt ruggigt slag att de borda döpa hela bergstoppar i Rocky Mountains efter honom.
Nytt mål, och ny assist, när Colorado-lavinen går i Minnesota i kväll.
Det betyder 9 mål och sex assist på de senaste tolv matcherna.
Galet.
* * *
Men på tisdag är det derby igen och jag har ackrediteringen säkrad på Long Island.
Kan knappt bärga mig, faktiskt.
* * *
Och Senators bara spinner vidare.
Bruins ska vara väldigt, väldigt glada för helgens fyra poäng.