Ja, fan, det kunde man ju nästan ha räknat ut.
Pucken som träffade Henke på strupen i lördags orsakade mer elände än vad alla inblandade lättat intalade sig initialt och nu inleder Badtofflan Vigneault sin presskonferens på förmiddagen med meddelandet att ”Hank” undersöks för en skada som har med incidenten mot Carolina att göra och inte kommer att spela kvällens match mot Boston.
– Vi återkommer med information när vi vet mer, säger han.
Det låter nästan lika dramatiskt som det såg ut när Kungen låg på isen och vred sig i både smärtor och andningssvårigheter.
För det var ju så.
Det såg direkt skrämmande ut – och vi borde nog allesamman fattat att sådana trauman får följder.
Att Henke spelade vidare, och stod även mot Florida två kvällar senare, beror på att…ja, han är ju Henke.
Som en annan Tom Petty – i ”I Won’t Back Down”– är han alltid redo att följa sina lagkamrater till helvetets portar för att vinna hockeymatcher.
Nu på eftermiddagen heter det i ett officiellt uttalande från Rangers att han har en halsskada och tills vidare är borta ”day to day”.
Riktigt vad man ska dra för slutsatser av det vet jag inte, men jag hoppas mina onda aningar bara kommer sig av att jag i vanlig ordning sjåpar mig för mycket.
Henke ska inte ha några allvarliga skador.
Henke ska må bra.
* * *
On a mer uppiggande note:
Younblood Ekeliw – min unge partner in i crime i den podcast som fyller 50 avsnitt denna vecka – är in the house.
Han var med på värmningen redan i morse och let me tell you:
Att vara vittne när en sådan inbiten NHL-nörd – blott 22 eller nåt – för första gången är med bakom kulisserna, får komma in i omklädningsrummen och ser superstars som Martin St Louis, Zdeno Chara och Patrice Bergeron på nära håll är en upplevelse.
Jag har inte sett en lika storögd människa sedan min kompis Bullen när Carola kom fram och hälsade i Leksand en gång.
* * *
New York mot Boston.
Det är alltid en klassiker.
De två östkustmetropolerna, så lika i anda och själ, och ändå så diametralt motsatt i temperament och syn på världen, har ett komplicerat förhållande och när de clashar i sport – när det är Yankees mot Red Sox, Knicks mot Celtics, Jets mot Patriot och Rangers mot Bruins – kokar blodet som lavan i isländska vulkaner.
Fråga Eken.
För några år sedan var han oförsiktig nog att bära Yankees-keps när vi åkte taxi från flygplatsen till ett fancy downtown-hotell och när vi kom fram öppnade piccolon dörren för mig – och stängde den sedan bryskt i ansiktet på Eken.
Hilarious, faktiskt.
Jag vill ogärna tala om hat i samband med sport, men….det är nåt besläktat i alla fall.
Och just därför blir möten som det ikväll ofta mycket minnesvärda.
* * *
Younblood var med i korresoffan igår kväll också – och blev som sig bör impad även av den.
Men jetlaggen tog oväntat snabbt ut sin rätt, redan innan Tampa spelat klart mot St Louis hade han, i princip, däckat.
Jag trodde det var mer ruter i dom från Örby.
Vad säger Hanky Tank Tallinder?
* * *
Sen match i afton och anledningen ser vi klättra över stolsraderna under Bruins morgonvärmning:
Doc Emrick.
Då vet ni:
NBC sänder ”nationellt” och när NBC sänder ”nationellt” flyttas starttiden alltid fram till primetime 20.00.
* * *
Loui Loui ser mycket snopen ut när vi berättar att Henke inte står ikväll.
Jag skulle gärna vilja skriva att det handlar om personlig omtanke – och det gör det ju också, missförstå mig rätt nu – men en glimt i de där göteborgska ögonen indikerar att reaktionen också rymmer ett visst mått av besvikelse över att chansen att få göra mål på kompisen igen, och terra honom för det hela sommaren,
– Han spelade ju inte senast heller. Man skulle nästan kunna tro att han undviker mig, flinar snipern.
* * *
Själv tycker jag det är rätt trevligt att matcherna börjar en timme senare, bland annat för att jag kan ägna mer tid åt detta intro, men en vakt jag delar hiss med säger att det bara innebär elände för hans del.
Varför då?
– De här människorna som kommer hit har haft ytterligare en timme på sig att dricka öl.
He he, tänkte inte på det…
* * *
Younblood är inte buskablyg heller.
Han och professor Hugosson börjar oförväget prata trejdrykten och ”ekonomisk status” med Carl Söderberg.
Sånt kan vara känsligt, särskilt så här out of the blue i omklädningsrummet efter en morgonvärmning, och jag hinner bli lätt kallsvettig, men Carl är cool och svarar lugnt att han inte tror att det blir någon trejd i det här läget.
* * *
I Rangers omklädningsrum är det nästan helt tomt efter värmningen, de har haft frivillig variant och bara ett fåtal reserver deltog – plus en Derick Brassard i shorts.
Men plötsligt smyger Martin St. Louis in genom dörren och sätter sig vid sitt bås och lindar lite klubbor.
Då blir Ekeliw, Tampa Bay Lightning-fanatikern, riktigt blek om nosen.
– Fast jag vet inte vad jag ska känna, viskar han senare. Marty svek ju oss. Men att se honom så här…
* * *
Jag presenterar förstås Youngblood för dörrmannen Simon, den koleriske Rangers-supportern, och berättar just att min unge vän håller på Tampa.
Simon slår ut med armarna och skriker:
– Tampa? Why the fuck?
Precis.
* * *
Jag tyckte första avsnittet av Epix nya 24/7-variant, med Kings och Sharks, var riktigt lovande.
Det känns annorlunda – och fan så förföriskt – med bilder från Kalifornien och så är lagen full av färgstarka karaktärer
Darryl Sutter till exempel.
Som det såg ut när Puck Daddy-Greg tidigare idag försökte transkribera Kings-coachens verbala utläggningar i båset:
– Uwwyeyuwewueyeewu FUCKING Uwwyeyuwewu FUCKING uhyeyuwa.
* * *
Youngblood heter alltså ”Jonathan Ekeliw”.
Men det gick inte helt och fullt fram till den som skrev ut förmiddagsackrediteringen

Hi hi, så ska rookies behandlas.
* * *
Man kan aldrig riktigt vänja vid synen av Zdeno Charas klubbor in real life.
Det är regelrätta stavhoppningsstavar som står lutade mot väggen vid hans plats.
* * *
Imorrn ska Younblood få veta vad riktigt brutal bagarväckning innebär också.
07.25 lyfter ett plan från LaGuardia för att vi ska hinna på ny morgonvärmning i…ja, vad tror ni?
* * *
Bäckis har alltså seglat upp på fjärdeplats i poängligan och det har han förstås bara gjort för att få stå i rampljuset.
– Precis, det är exakt sån jag är, skrockar han på telefon från huvudstaden.
Det är alltså, så nu ingen missförstår, precis tvärtom.
Få är så genuint ointresserade av den stjärnglans som vanligen ackompanjerar framgångar i yrket ishockey.
* * *
Bruins har haft gott om motgångar i år – och det är bra det, om man ska tro coach Julien.
Han menar att det gick alldeles för lätt under fjolårets grundserie – och att det var därför det till slut sket sig i den episka playoff-serien mot Montreal.
– Adversity is good, menar han.
Carl Söderberg håller med.
– Det tror jag absolut. Vi kom för sent på att vi faktiskt kunde förlora mot Montreal, för fram till dess hade alltid bara rullat på. Så kommer det inte vara i år, säger han.
Det borde kittla till av obehag i mellangärdet på konkurrenterna.
Ett Boston rustat för krig när det verkligen gäller kan bli en mycket obehaglig överraskning för de som säkrat högre positioner i tabellen.
* * *
MacKenzie Skapski heter målisen som kallats upp från Hartford och får backa upp Cam Talbot i Henkes frånvaro.
Nästan som hon i ”Newsroom” alltså.
Lugubert.
* * *
En fråga som det blågula medialägret försöker reda ut är om David Pastrnak pratar svenska.
– Mja, avlöjar Loui, lite. Men prata långsamt. Han tycker att jag pratar alldeles för fort.
Inget att vara ledsen över, att prata fort lär vara ett tecken på intelligens.
* * *
Rapport från Manchester:
Mike Richards har gjort sitt första AHL-mål…
* * *
Pastrnak har för övrigt hunnit göra starkt intryck på sina lagkamrater.
Carl Söderberg är till exempel tvärsäker:
– Han kommer att vara superstar i den här ligan om bara några år, slår skåningen fast.
* * *
Nu sitter Ekeliw och professor Hugosson och dinerar i pressloungen medan jag får knacka intro på egen hand.
Det är som Linus säger:
– Vi slåss om vårdnaden om pojken…
* * *
The Melkman är alltså inte Melker Karlssons enda smeknamn.
Dom kallar honom, med fin blinkning åt Pittsburgh-hållet, också för – Melkin.
* * *
Gametime – snart.
Och jag har en första rangens kaffehämtare vid min sida.
Det här blir kul.

NY RANGERS – FLORIDA 6-3 (Slut)
* * *
– Sun and sand, svarar Badtofflan och flinar när han får frågor varför Rangers spel varit så slafsigt och och felpassningarna så många sedan breaket förra helgen.
– Hurts the hands.
Spelarna hade det kort sagt bekvämt och gött under semestern på Karibiens strandremsor och förlorade skräpan nånstans mellan sista eftermiddagsdoppet och första pina coladan.
Men det måste rättas till nu, inpräntar Rangers-coachen med mer allvar i stämbanden.
– På onsdag kommer Boston hit. Då duger inte det här.
True that.
* * *
Zuke gav bäste kompisen Hagge utförliga råd om hur han skulle göra på Bobby Lou vid straffen i tredje.
– Sen gjorde han tvärtom och se hur det gick, suckar norrmannen.
Hagge bekräftar.
– Ja, tanken var att jag skulle finta och lägga in en backhand, men han stod så brett att jag inte kunde låta bli att testa five-hole istället. Det gick inte, men det var coolt att få slå en straff.
* * *
Professor Hugosson ställer den intressanta frågan om bästa sättet att göra bort sig, som journalist, i Rangers omklädningsrum.
Hm, de har täckt över klubbmärket på heltäckningsmattan, så man får inga utskällningar för att man trampar på det.
Men om han börjar plåta hejtvilt med mobilen, tar en klubba från stället precis utanför dörren och börjar svikta mot golvet eller tar en slurk ur Henkes sportdrycksflaskor ska nog professorn se att det blir lite liv!
* * *
Badtofflan tycker precis som kommentatorsspåret och hyllar Jesper Fast på presskonferensen efter matchen.
– Han har blivit en av våra viktigaste spelare. Han jobbar hårt och är smart och pålitlig. 95 procent av gångerna han har pucken är jag helt lugn för jag vet att han kommer att göra något bra, heter det.
Vad roligt det är med den här nya svenska generationen svenskar som plötsligt bara stormat in genom entrén och oförväget tagit plats i det skarpaste strålkastarskenet.
Åkerö-Filip i Nashville, John Klingberg i Dallas, The Melkman Karlsson i San Jose, Rakell i Anaheim och så Quickie här i New York då.
Lägg därtill redan etablerade youngsters som Hästpolo-Gustav i Detroit, Hampus Lindholm i Anaheim och Adam Larsson i New Jersey och framtidsutsikterna börjar kännas rent euforiska.
* * *
Skoj när pucken bara försvann i Henkes utrustning innan en av de sista tekningarna.
– Jag vet fortfarande inte var den tog vägen och de skulle precis åka och hämta en ny, men då trillade den plötsligt bra ut.
Så brukar det vara med snusdosor för mig.
* * *
Ah, tung Calgary-seger mot Jets.
* * *
Nu börjar jag ladda, för i morrn händer det.
13.35 tar Youngblood Ekeliw mark på Newark och nån timme senare ringer han på min dörr.
Stora dagar väntar.

Slut här, Rangers vinner md 6-3.
Mer kommer när jag och professorn varit i rummet

NY RANGERS – FLORIDA 3-3 (Period 2)
* * *
Mer mål bli’re.
Men slafsigt och hafsigt och slappt och sloppy är det ändå,
Framförallt från Rangers sida – och efter Pirris kvittering här i slutet blir sista 20…ja, pirriga.
* * *
Haysan svejsan i målprotokollet.
Kevin gör 2-1-målet för Rangers, i PP, och har nu bragging rights på nästa familjemiddag.
* * *
Jesper Fast kan vara hemmalagets bäste forward ikväll.
Jag säger ju det.
Snart spelar han i förstalinan.
* * *
Oscar-akademin håller just nu på och röstar om vem som ska får statyetterna vid galan om en månad och om de bara sett när Zuuuuke säljer utvisningen innan Hayes ledningsmål hade de gjort korrigeringar röstsedlarna…
* * *
Välgörenhetsgalan Toast of Hockeytown pågår i Joe Louis i Detroit och det värmer ju att få se en vattenkammad Kron Wall of Pain posera på selfies med storögda Wings-fans.
* * *
Skånske Jan, seriöst och genomtänkt inlägg.
Det uppskattar vi!
* * *
Imorrn börjar Epix, slår det mig nu när det inte finns så mycket annat fundera på, sända nästa ”24/7”-dokumentär – den här gången om Kings och Sharks väg fram till utomhus-matchen i Silicon Valley om några veckor.
Den tror jag mycket på.
Dels blir det annorlunda med förföriska Kalifornien-miljöer, dels är ju Darryl Sutter med.
* * *
Nu i pausen är det ett det par som kombinerar tävlingsdans och trolleri på isen
Festligaste som hänt hittills.

NY RANGERS – FLORIDA 1-1 (Period 1)
* * *
Om det här är Groundhog-dagen jag får uppleva om och om igen till tidens ände är det väldigt synd om mig.
Det blir visserligen ett par mål – mer än man törs hoppas på när professor Hugosson är ute och åker! – men det är en hoplöst seg match en hopplöst seg kväll, utan nerv på isen och utan minsta antydan till stämning på läktarna.
Väckarklockan är ställd på 21.40
Då, ungefär, får vi gå hem igen.
* * *
– Amirante, skriker Gris-Olle grinigt när en ung, näpen liten kör framför nationalsången.
Ingen går säker här…
* * *
Professorn är ändå beundransvärt peppad mitt i tristessen.
– Titta, lite passningsspel ändå, säger han plötsligt och låter genuint glad.
* * *
Man kan ju tycka att Ronald McDonald – eller Ryan McDonagh, som han också är känd som – ska vara för rutinerad för att mitt under en en här match bli välgörenhetsaktivist och bara ge bort pucken.
Men vad vet jag.
* * *
Att Aaron Ekblad spelar så här stort och vuxet backspel redan vid arton års ålder är ungefär som att Bob Dylan skulle ha spelat in album som ”Highway 61 Revisited” och ”Blonde on Blonde” som 24-åring.
Vänta…han var visst bara 24 då.
Men just det.
* * *
Big Rick Nash är ju iskall när han, i numerärt underläge, kommer loss i karaktäristisk soloräd och viker in 30:e kassen för säsongen på Luongo.
Men periodens läckerhet är det ju Zuuuuke som står för när han gör en halv nyquistare och åker halva Formel 1-varvet genom zonen.
* * *
Har ni något att tillägga?
Det har inte jag.

Idag är det Groundhog Day.
Ni vet dagen då Bill Murray i filmen med samma namn – eller ”Måndag hela veckan”, som den hette på svenska – åker till Punxsutawney i Pennsylvania för att se vad murveldjuret Punxsutawney Phil har att säga om hur länge vintern ska pågå, blir kvar på grund av snöstorm och sedan för uppleva samma dag om och om igen.
Vem vet, det kanske har hänt mig med och här sitter jag nu i pressrummet på Garden och hamrar på just detta bloggintro för 700:e gången.
Hu.
Det vore verkligen trist om jag tvingades leva om just den här måndagen gång på gång.
Manhattar hukar i isigt slaskblask, jag är lätt ankommen efter gårdagens Super Bowl-party och New York Rangers ska spela mot Florida Panthers.
Panthers är för all del roligare, och bättre, än sitt rykte i år.
Men ändå.
Att se Rangers mot Panthers, mitt i serielunken, varje kväll i all evighet…
Vilket öde.
Ännu har jag dock inte vaknat till Sonny & Chers ”I Got You, Babe” och fått se snön vräka ner över andra avenyn, mer än en gång och tills det händer säger jag:
Happy Groundhog Day!
* * *
Det blev en förträfflig fest i Midtown igår, med förtjusande gäster i korresoffan och alldeles suverän match på tv:n.
Men jag fattade verkligen inte slutet.
Så lugubert det såg ut.
Seahawks var, what, en halvmeter från linjen och hade tre försök att ge han Lynch, kallad ligans bäste running back, bollen så han kunde springa in den till touchdown – plus en timeout kvar.
Då försökte de istället passa – så att den fantastiske Patriots-rookien kunde sno bollen och avgöra hela Super Bowl.
Jag är verkligen inte särskilt hemma på amerikansk fotboll, men det kändes som att ett hockeylag skulle ta ut målvakten i sista minuten – vid ledning.
* * *
Min gissning är att slutspelslagen i östra konferensen redan är satta – bedrövligt nog, kan ju den tycka som föredrar spänning i sport.
Men om Panthers vinner ikväll har de ”bara” sex poäng upp till Rangers och ser åtminstone UT som att de, typ, är med i racet.
Så anstränger man sig riktigt ordentligt går det att hitta en liten, liten kittling i det här.
* * *
Angenäm syn när jag kliver in i pressrummet på Garden i eftermiddagsdunklet:
Linus Hugosson, professorn från Pro Hockey-redaktionen i Örebro, sitter i ett bås och hamrar på en Adam Larsson-text.
Han befinner sig mitt upp i ett eget USA-race under vilket han ser sju matcher på lika många dygn – och spetsar med några morgonvärmningar också – och borde se aningen stukad ut vid det här laget, men istället lyser han av oförfalskad hänförelse i en stilig, mörkgrå kostym.
– Lite utmattad är jag, men framförallt är det roligt, säger han.
Professorn rockar, tycker jag.
* * *
Nu meddelas det att murveldjuret i Punxsutawney såg sin egen skugga när de plockade fram honom under den säregna ceremonin Billy Murray tvingades genomleva forever.
Det betyder att det blir vinter i ytterligare sex veckor.
Fuck Punxsutawney Phil!
* * *
Henke är tillbaka i kassen redan i afton.
Vi får väl hoppas att han inte behöver göra alltför halsbrytande räddningar den här gången.
Too soon?
OK, förlåt…
* * *
Strålande nyheter från norr om gränsen:
Jacob De La Rose hämtas upp av Montreal – och kan komma att göra NHL-debut mot Buffalo i morrn.
Fler svenskar i Habs, det är ett evigt stridsrop.
* * *
Bröderna Hayes möts här i afton.
Kevin spela ju med Rangers och underskattade Jimmy med Panthers.
Haysan svejsan, säger jag om det.
* * *
Kommer att ha Professor Hugosson som bänkgranne i afton också.
Mycket lite i jordelivet är trevligare.
Erfarenheten säger dock att vi babblar så mycket att det inte blir särskilt mycket bloggat.
Ni är härmed förvarnade.
* * *
Kings var, i egenskap av regerande Stanley Cup-mästare, på besök i Vita huset idag – för andra gången på tre år.
– Det här känns som Groundhog Day, sa Obama mycket fyndigt.
Sen sa han också att han beundrar Darryl Sutters one-liners och funderar på att använda likadana under sina presskonferensen.
Det vore nåt!
Riktigt på samma humornivåer som George Bush när Anaheim Ducks gästade efter titeln 2007 rörde sig Obama dock inte.
Det var bara månader efter att vicepresidenten Dick Cheney av misstag skjutit en vän i ansiktet under ankjakt, så Bush inledde ceremonin med mästarna med en liten varning:
– Ni kanske noterar att vi har extra security här. Det beror på att Dick Cheney hör att vi har Ducks här idag.
Väldigt skoj.
* * *
Det såg ut som att Badtofflan Vigneault ruskade liv i Blåskjortorna, som varit lite halvmediokra runt All Star-breaket, med Tortorella-besläktade omstuvningar i kedjorna senast.
Well, why not.
Tårtan var lite väl trigger-happy på den punkten – kemi fick aldrig tid att uppstå överhuvudtaget – men när formationerna går i stå ska man förstås blanda i leken.
Jag ser fram emot att få se Quckie Fast ihop med Big Rick Nash innan allt satt sig på nytt!
* * *
John Klingberg – rookie of the month.
Så coolt.
Och så välförtjänt.
* * *
Ser Jussi Jokinen kicka fotboll vid zamboni-ekpiagen med Aaron Ekblad en timme innan matchstart.
De ser allvarliga ut.
* * *
Nu vill professorn ställa några officiella frågor till sin podd, så jag får ta och harkla mig och försöka bli lite seriös.
Vi hörs, traditionsenligt, i första paus.

Nu börjar det dra ihop sig här, och jag måste sopa bort de sista dammtussarna innan Eken – en neat man, ungefär som Jerry Seinfeld – och övriga kommer.
Så jag stänger ner för idag.
Tack för idag, det var en jävla fin match vi fick se i Verizon – och Coyotes vändning i Bell Centre är ju inget annat än en chock.
Garden i morrn, då kör vi igen.
Sen kommer Ekeliw hit och ska bo i Korresoffan några dygn, innan vi åker…nånstans!
Ni som ska vara uppe:
Ha en suverän Super Bowl!

Steen, Ovetjkin, Steen, Ovetjkin…
Det här är ju fan som den klassiska playoff-matchen i samma arena när både The Great Eight och Sidney Crosby gjorde hat trick.
Vem blir först idag?
* * *
Det är är fascinerande att Pierre lyckas låta som att han raggar vid tveksam bardisk kvart i tre på morgonen när han pratar om en icing-puck.
* * *
Självfallet ska David Backes ha matchstraff.
Han ser Alzners nummer tydligt och klart – och ändå drämmer han in honom i sargen, utan att bry sig om konsekvenserna.
Arsle.
* * *
NBC inledde sin Pre Game-sändning klockan ett idag.
Fem och en halv timme innan Super Bowl 49 börjar.
Det kallar jag satsning.
* * *
Att lag som spelar i varsin konferens, och möter varann så sällan, kan tycka så här illa om varann är lite märkligt.
Men kanske kommer det, som Hitchcock påstår i en intervju med bardisk-raggaren, från coacherna.
– Jag och Varry…Vi älskar varann och vi hatar varann, skrockar han.
* * *
Inte bra alls för Blues att Shattenkirk kliver av.
Han har varit rena Norris Trophy-kandidaten den här säsongen.
* * *
Men se, Yotes håller helt tätt i en period i Bell Centre.
Malone behöver inte söka vård under kvällen.
* * *
Nu ska jag hasta ut och inhandla proviant till Super Bowl-partyt.
Eken kommer ju, sa jag inte det?
Då kan ni tänka er hur fullt det måste vara i kylskåpet.

– Vi har några alfahannar ute på isen, säger Barry Trotz i en under-matchen-intervju med Pierre.
Ha ha, word!.
Det är något klart barnförbjudet över den här matinén.
Så fysiskt och frenetiskt och vildögt aggressivt ska hockey inte kunna spelas så tidigt på dagen
Men by all means:
Det är rätt underbart att se.
* * *
Redan igår, i Ottawa, satt Coyotes GM Don Maloney och såg ut så här.
Idag får han göra sin bästa imitation av matadoren i ”Tjuren Ferdinand”.
Fan vad hemska de är, ökenråttorna.
* * *
Jag upphör aldrig att fascineras av det.
Alla vet vad som ska hända i Capitals PP.
Alla har läst situationen innan den ens inträffat.
Alla är förberedda på att Bäckis, på något klyftigt sätt, kommer få pucken till Ovetjkin ute i vänstra tekningscirkeln och att han i sin tur kommer att bomba iväg ett ohyggligt slagskott.
Men det går inte att göra något år.
Det blir mål i alla fall.
Fantastiskt.
* * *
Det bara slår mig plötsligt:
Vi har tagit oss genom januari!
Den värsta är över och förbi.
Och aldrig kommer just januari 2015 – en provokation på så många sätt – tillbaka.
Februari är ingenting för morsgrisar det heller, sant – men den är kortare. Och om en månad är det 1 mars. För en månad sedan var det 1 februari en månad senare.
Va?
Det går framåt, är vad jag försöker säga.
* * *
Det bästa med det här är att Professor Hugossons måltorka över.
Han – Pro Hockey-redaktören – hade innan dagens besök i The District suttit igenom tre gravt sömniga och målsnåla matcher på lika många dygn.
Nu har han desto roligare, gissar jag.
* * *
Jag tror mitt hjärta stannade en minut när Henke låg och sparkade i isen efter skottet på strupen igår kväll.
Det såg riktigt otäckt ut – och tanken på hur illa det hade kunnat gå går inte ens att tänka.
Tack och lov gick inget sönder – och efter att han fått igång normal andning igen fortsatte kungen spela som en, eh, kung.
* * *
Om lite drygt en månad går vi över till sommartid igen också.
Då blir det bra NHL-tider för er i Europa i över tre veckor.
Hurra!
* * *
Lite oroande för Taddson och andra Caps torde det dock vara att Justin Peters står idag.
Han är ingen Holtby, för att uttrycka det försiktigt.
* * *
Skånske Jan, glömde ju svara på dina frågor om mina preferenser på stekhus.
Jag föredrar en sirloin eller liknande, om de inte rekommenderar något annat specifikt – som en T-bone eller en filet mignon.
En laddad bakad potatis går bra, men allra bäst är det om de gör en god hash (inte hasch, era skojare – hash är, typ, stekt potatis).
Viktigast av allt:
En bra blandad dry martini som aptitretare. Straight up. Med tre oliver.
* * *
Det är säsongens bästa matiné som pågår och det ska bli rasande skoj att följa fortsättningen.

Idag utgör hockey blott en afterthought.
Det är är ju Super Bowl Sunday och vi går alla och bara väntar på avspark borta i Arizona.
Dock:
Vi har ändå några NHL-matinéer som aptitretare och jag tänkte vi skulle ta en liten korresoffa-sittning till dem, innan mina gäster – bland dem givetvis Eken! – anländer för Rolling Rock & Chicken wing-partyt.
Som intro – och underlag för diskussioner i kommentatorsspåret – avlossar jag veckans lista.

BIFFENS LISTA

1. Carey Price.
– Två nollor i rad och inte ens Maple Leafs-fans kan beskriva dem som tillfälligheter. Habs-keepern befinner sig just nu på en helt egen hisnande nivå och går helt enkelt inte att göra mål på.
2. John Klingberg.
– De enda svenska backar som gjort fler poäng än den bäste göteborgaren i Texas efter den här sensationella veckan är Erik Karlsson och Niklas Kronwall. Och de har spelat 15 respektive 13 matcher fler. Överraskning monumentale.
3. San Jose Sharks.
– För första gången på flera år biter hajarna från The Bay Area som monstren i ”Sharknado”. Tre raka segrar mot i tur och ordning Kings, Ducks och Hawks i veckan. Till och Kapten Quint skulle vara impad.
4. Alex Ovetjkin.
– The Great Eight tyckte tydligen att han behövde backa upp All Star-showen i Columbus. Så nu har han gjort fler mål än alla andra, sånär som på Big Rick Nash. Slut, var det nån som sa så?
5. Anton Lander.
– Det är mycket lite som värmer hockeyhjärtat mer än när en sån här tapper gladiator, som bitit ihop i AHL i tre långa år, plötsligt får ett rejält genombrott och avgör en prestigematch som den Oilers spelade mot Sabres i torsdags. Så går det för de som inte ger upp.
6. Jumbotronen i Tampa.
– Även om Bolts inte var en av ligans läckraste attraktioner skulle det vara en upplevelse att gå på hockey i Forum, tack vare monstret till bildskärm som hänger ovanför isen. Den är ett underverk av samma dignitet som Babylons hängande trädgårdar och Fyrtornet på Faros.
7. Detroit Red Wings.
– Ja, de var lökiga när bloggen såg dem i västra Florida. Men de kom tillbaka och var desto furstligare mot Islanders ett och ett halt dygn senare. Det är den sortens förmåga till bounceback som utmärker klass.
8. Tuukka Rask.
– Sent omsider har Vezina-björnen klivit ur sitt ide, ruskat av sig tröttman och börjat klippa motståndare med sin finländska jätteram igen. Och plötsligt är Bruins ett hot mot alla.
9. AHL i Kalifornien.
– Det är inte bara logiskt att västlagen får sina farmarlag på rimligt avstånd. Jag gillar tanken på hockey i Bakersfield och San Diego som ren princip.
10. The Melkman.
– ”Det här glömmer vi inte”, muttrade Hawks-kaptenen Jonathan Toews efter nollningen i San Jose i går. Framförallt glömmer de nog inte The Melkman Karlsson. Det var han som sänkte ex-mästarna från Illinois.

BIFFENS BU

•Mike Richards till AHL.
– Kings agerande är inte alldeles oförståeligt, men ändå. Det hela känns brutalt och ovärdigt.
•All Star-matchen.
– Man mindes vagt att jippot inte brukade vara så värst mycket att se. Men herregud, SÅ horribelt kass hade jag glömt att själva matchen kunde bli.
•Toronto Maple Leafs.
– Here we go again. Ännu en säsong är på väg att förvandlas till rena rama kataklysmen.

CITATET

– Alex Ovetjkins lever har inte synts till under förmiddagens värmning…
(Roberto Luongo, på twitter, dagen efter den All Star-”draft” då somliga tycktes ta det där med vikten av vätskeersättning alldeles oerhört bokstavligt…)
* * *
Först Caps-Blues, sedan Pens-Preds.
Det är mitt schema här runt söndagslunchen.
Häng med!