Riktig hockey bland palmerna
Bara en sån här sak:
Vinterrocken, den tjocka och bylsiga som jag gick och slog åkarbrasor med i Columbus i tre dygn och kånkat runt på även hemma i New York sedan slutet av november, ligger nerknöad i resväskan.
För oh, yes.
Bloggen är i södra Florida.
Här är det 23 grader varmt, en loj eftermiddagsvind rasslar i palmkronorna och reflektionerna från klotet på den knallblå himlen bländar i den solblekta körbanan på 836:an mellan Fort Lauderdale och Sunrise.
Så det räcker med kavaj och skjorta (plus byxor och skor, är det kanske bäst att jag påpekar…) när jag går och ser Panthers spela mot Red Wings i BB&T Center ikväll – och kavajen är bara för syns skull.
Precis vad doktorn ordinerar efter tre månader av gloom och doom up north.
Så – hurra!
* * *
En annan sak att vara euforisk som tonartshöjningen i en Håkan Hellström-dänga över:
Det är allvar igen.
Hockey på riktigt.
Med tacklingar, tempo, hårda jävla skott och poäng i potten.
Efter det meningslösa narrstrecket i Ohio – som bara framstår som mer och mer horribelt ju mer perspektiv jag får – ska det bli alldeles oerhört upplyftande att få vara med om igen.
* * *
Slås igen av hur fin och mäktig den här arenan faktiskt är – och hur okristligt långt från allting som ens påminner om begreppet ”centralt” den ligger,
Friends Arena är, jämförelsevis, granne med Norrmalmstorg.
Jag bor inne i Fort Lauderdale den här gången och när jag ska tillbaka i eftermiddagsrusningen tar det bortåt en timme att köra de två milen ut i träsket.
Går det verkligen inte att göra något åt?
Kan de inte spela i hallen Miami Heat använder, smack mitt i en av landets mest elektriska metropoler?
Jag bara undrar.
* * *
Frågan är dock hur mycket det kommer att svänga om första dansen efter uppehållet.
Fem-sex dagars semesterslapp i Mexiko och Karibien låter inte som så mycket, men enligt Kron Wall of Pain räcker det för att fucka upp feelingen ordentligt.
– Det är inte långtifrån känslan när man går på is första gången efter sommaren. På träningen igår, när vi samlades igen, kändes jag inte ens igen utrustningen. Det var som att jag hade någon annans skridskor på mig, förklarar han med en lätt oroad grimas efter morgonvärmningen.
Med andra ord ska vi kanske inte just i afton vänta oss några repriser på Hästpolo-Gustavs Tomas Gustafsson-lopp i Ottawa-zonen för en månad sedan.
* * *
Ikväll finns dock chansen att det blir lite folk på läktarna i den gamla Johan Garpenlöv-hallen.
Red Wings är alltid en publikmagnet i Florida, nämligen.
Många Michigan-bor tillbringar – av högst förklarliga skäl – sina vintrar i The Sunshine State – och ännu fler passar på att åka hit på kort-semester när hockeyhjältarna är här.
Så det kommer förmodligen inte att kännas som försäsongsmatch i Tierp ikväll igen.
* * *
Med tanke på att gossarna trampat runt i Mexiko och Turks & Caicos och what not är det skandalöst dåligt med solbränna i Red Wings omklädningsrum.
Kron Wall of Pain och Big E har kanske en antydan till rodnad i sina respektive plyten, men Hästpolo – som jag trodde skulle se ut som Lili & Susie efter fyra dagar vid en poolkant i Cancun – är inte mer solbränd än att en Albyl skulle lika en leverfläck om man la den på hans skånska arm.
– Ja, jag höll mig mest i skuggan, säger han.
Vad är det för tråk?
* * *
Det är över för Martin Brodeur alltså.
Han lägger av – men fortsätter som anställd i St Louis front office.
Jag vet inte jag, en så oerhörd karriär hade kunnat få ett lite mer glansfull avslutning.
Men det tar han väl å andra sidan igen med en rekordpampig tröjhissningsceremoni i The Rock nästa säsongen.
* * *
Bacon (ja, Joakim Andersson alltså) fick inte heller han alltför mycket sol i ansiktet i Turks & Caicos – dit bara såna som Mick Jagger reser i vanliga fall…. – men han har tydligen bränt ryggen i alla fall.
– Sista dagen var jag tvungen att ha solskydd 75 för att kunna vara ute, berättar han.
Han får hoppas att Florida-pantrarna inte hört talas om det; egen dyrköpt erfarenhet har lärt mig att det inte är så kul när människor tar i en söndergrillad rygg.
* * *
Kanske är det över för Mike Richards också.
Han har hjälpt Kings att vinna två Stanley Cup-titlar, men nu skickas han alltså – bara 29 år gammal – till AHL-laget i Manchester.
Det känns snudd på sjaskigt, men hela affären är en påminnelse – för alla – om den obönhörliga verkligheten i en liga som NHL:
Klarar man inte cutten spelar det ingen roll vad man har för meriter, det är morsning och goodbye.
* * *
Kapten Zätas avsaknad av David Hasselhof-skimmer är ursäktad, för han har varit i Klippiga bergen och åkt skidor hela ledigheten.
– Förbud om att åka skidor? Nej, det har jag inte hört något om. Jag var ute i backarna hela dagarna, berättar han.
Well, lagledningen har nog vid det här laget insett det meningslösa i att försöka förbjuda envisa medelpadingar att göra något de vill göra…
* * *
Det känns konstigt att säga, men det känns riktigt skoj att få se Panthers igen.
Och särskilt Aaron Ekblad.
Han har ju redan, som 18-åring, levt upp till hypen och uppför sig som ett fullblodsproffs både på och utanför isen.
Men som någon påpekade i Columbus:
Han har Bobby Orr som agent, han bor ihop med Willie Mitchell och han bildar backpar med Brian Campbell.
Då är man i rätt goda händer och blir fostrad på rätt sätt.
* * *
Just Zäta var som bekant i sprakande form innan All Star-breaket, men även han beskriver sig som ”stiff” och bara ruskar på huvudet när jag säger att jag förväntar mig nytt hat trick ikväll.
– Nej, nej, det är det Hästpolo som ska göra. Det är för såna här matcher vi har honom i laget, säger han.
* * *
Kycklingvingar på pressläktaren också.
Florida levererar på alla möjliga sätt och vis.!
* * *
Ja, Taggen, i vanliga fall hade jag såklart kört Don Johnson-stajlen på pressläktaren ikväll – och bott på en båt i marinan i Biscayne Bay över natten – men innan domedagsstormen i New York visste jag ju inte att jag skulle hit, så jag tvingas sporta samma helsvarta New York-look som vanligt.
* * *
Hockey igen alltså – på riktigt.
Oj, vad kul det ska bli.
