NY Rangers – Buffalo 6-1 (Period 2)
* * *
Rangers fortsätter smiska Sabres-skinkorna röda.
Vi kan vara hundra på att Badtofflan i första pausen underströk att de inte fick lätta på gasen, inte sluta spela – och det gjorde de inte heller.
Fast som alla buffé-konnässörer med god aptit vet är det ju, trots mättnad, svårt att låta bli att fortsätta ta för sig när det bjuds på läckerheter hela tiden – och de här gästerna är väldigt, väldigt generösa.
* * *
Det är en minst sagt luguber situation när Jeppe Fast helt uppenbart prickar in sexan, men blindstyret Rooney låter spelet fortgå – och så går hesa fredrik-signalen mitt i spelet långt senare.
Mycket ska man vara med om.
* * *
Henke ser inte helt nöjd ut med att han blir knuffad så han tappar klubban när Stafford reducerar.
Då står det å andra sidan redan 5-0, så det blir ingen stor affär av incidenten.
Men tänk om det varit viktigt, då hade fortfarande stått svarta moln kring hans hjässa, så där som när de ska visa att nån är förgrymmad i serietidningar.
* * *
Jovisst, Bork Bork Hagelin tar en liten lov runt den vidöppna Buffalo-zonen och sveper, via motståndarback, in sitt åttonde mål för säsongen.
Mer kommer.
Två, sa jag ju att det skulle bli i afton.
* * *
Hu, tror ett tag att jag whitelistat Taggen av misstag – och att hans kommentarer således ska gå rakt in, som Challs och Julias.
Det hade kunnat bli riktig katastrof…
* * *
Oraklet från Kladno.
Han gör alltså hat trick – sin första sedan 2006, och den 15:e i karriären,
Jag slänger in min imaginära keps – här på Garden.
Och sen går jag hem och bygger en Jagr-staty i vardagsrummet.
Vilken hjälte.
* * *
Det är, menar i alla fall jag, ingen tillfällighet att just Stafford gör gästernas tröstmål – knuffar eller ej.
Han är en av få i Buffalo som sett ut som en NHL-spelare i den här matchen.
* * *
Men Flyers suger ju dessvärre värre än de gjort sen där säsongen när Foppa skickades till Nashville vid trading deadline – och efter kvällens fiasko måste Berube rimligen få sparken.
Enda trösten, om man nu har sympatier för Broad Street Bullies, är att det blir mer och mer underhållande att läsa Svenska Fans-Vibergs tweets ju sämre det går..
* * *
Enroth är åtminstone 750 klasser bättre än vad Neuvirth var i första och tog en jävla massa Rangers-skott innan Quickie fick in 6-1.
* * *
Ja, godnatt Kometen.
Tack för att du ändå orkade två perioder.
Hoppas vi får se mer av dig – även när andra än Sabres är uppe i ringen.

NY Rangers-Buffalo 4-0 (Period 1)
* * *
Det komiska är att jag under första fem-sex minuterna sitter och tänker att Sabres i alla fall är bättre än när de var här förra säsongen.
Men den illusionen spricker alltså snabbare än det brukar ta solen att gå i moln i Buffalo om morgnarna.
Jag kan inte minnas senast Rangers gjorde fyra mål i en förstaperiod.
Har det hänt under mina tio säsonger i den här arenan?
Värst:
Det kunde varit mer också, för hemmaspelarna gör i praktiken vad de vill när de kommer in i offensiv zon.
Ledsen, men det är ju snudd på parodi.
* * *
Det är något rent kliniskt över Brassards styrning till 1-0.
Men jag vet inte – inte ens i PP ska man väl få stå riktigt så ren mitt i slottet?
Han hade hunnit tända en cigarett, fundera lite över existensens villkor och sedan vinklat in pucken om han velat.
* * *
Nolan gör en Tortorella och snackar till sig en utvisning efter 2-0-målet – och i PP:et därpå gör Rangers alltså 3-0 också.
Då har man ingen rätt att skälla ut sina spelare, hur dum man nu än tyckte domare Rooney var – och hey, han har sina stunder han.
Man ska bara be om ursäkt.
* * *
Inget ont som inte har nått gott med sig, för att se det ur blågult Buffalo-perspektiv.
Efter att Neuvirth släppt fyra på några minuter kommer Enroth in och vi får vår svenska målvaktsmatch.
Något tungt handikapp att börja med för Jhonas, dock…
* * *
Riktigt absurd vilda västern-show i Staples Center, ser det ut som.
Men när the going gets tough, då kliver tidernas näst bäste Forsberg fram och slår de öppnande passningarna och sen är det över.
* * *
Buffalo ligger under med 4-0 – och Patrick Kaleta ska spela två perioder till.
Det känns som att vi ska åka buss nerför bergen i Ecuador – utan bromsar.
* * *
Hi hi, en av de unga gossarna som innan matchstart kommer ut i mörkret och åker runt isen med Rangers-flaggor har det tungt som en hel Marek Malik på isen.
Först ramlar han – två gånger. Och när han reser sig andra gången har flaggan lossnat från pinnen.
Det är dock ruter i pojken, för efter att ha stått och sett rådvill ut en stund åker han vidare – med bara pinne.
Stort jubel.
* * *
Kometen, klapp-klapp-klapp!
Kometen, klapp-klapp-klapp!
Kometen, klapp-klapp-klapp!
Jag är SÅ glad att du frälser oss med din närvaro i kommentatorsspåret en sån här kväll.
Tänk om gamle Granvista dök upp också..
* * *
Nationalsången framförs av en väldigt välkammad gosskör och konstrasten mot den råa hockeyatmosfären blir aningen skarp.
* * *
Devils spelar, som första lag, sin 41:a match ikväll.
Det betyder att vi nått grundseriens halvtidsmarkering.
Fort går det.

En händelse som ser ut som en tanke så här lagom till årets första match på Madison Square Garden:
Först börjar det snöa kraftigt i New York – och efter några timmar övergår snön i något slags vidrig slaskblandning, lika otrevlig att träffas av i ansiktet som, föreställer jag mig, den is motståndarforwards som tvärnitar vid hans målgård sprutar på Henke.
Det är som att själve gud så här två dygn efter Winter Classic-spektaklet i Washington vill påminna om att hockey ska spelas inomhus.
Titta, säger han, så här jävligt kan det bli om ni är ute i det fria och krånglar. Nu spelar det ingen roll alls, för ni har tak över huvudet och värme i elementen och kan sitta i bara skjortärmarna i bekväma stolar, flertalet belägna på perfekt avstånd från isen.
Jag instämmer helhjärtat och sätter mig härmed mycket förnöjsamt – utan extrastrumpor i skorna och löjlig mössa på huvudet – på den varma pressläktaren för att avnjuta en helt vanlig NHL-match mellan New York Rangers och Buffalo Sabres.
* * *
Den nyårsafton jag firade ett dygn för sent – efter friluftsdagen på Nationals Park – blev påfallande städad och värdig.
Jag tog en drajja före en solo-middag på Hamilton, följde upp med några glas i baren på Ebbitt och åkte sen tillbaka till hotellet och knöt mig.
Farbror är gammal och blir lätt trött, förstår ni.
* * *
Det hade varit kul ”göra” en morgonvärmning Sabres idag, framförallt som glade gotlänningen Johan Larsson ingår i truppen just nu. Han framstår allt tydligare som en sån som kan förse en blogg av det här slaget med högkaratigt material. En Fast Freddy Shoestring, en Andreas Lilja, en Douglas Murray.
Men tyvärr, de spelade även igår kväll.
Såna gånger skickas lagen på nattflighter till nästa stad direkt efter matchen och checkar in på hotell framåt småtimmarna och istället för att skejta får spelarna ligga sina garanterat bekväma sängar och dra sig hela förmiddagarna.
Latmaskar!
* * *
Att jag inte levde upp till kommentatorn Taggens förväntningar ens på min egen lilla nyårsafton hindrade mig inte från att dagen efter ställa till med scener värdiga Bradley Cooper när han och polarna vaknar med en tiger på hotellrummet i Vegas i första Hangover-filmen.
Först fem sekunder efter att jag klivit ur taxin vid Union Station kom jag på att jag hade en väska i bakluckan också – innehållande både snusstockar, ett par favoritkavajer och omistlig T-shirt med Curtis Mayfield-tryck – men då hade chauffören redan hunnit köra iväg.
Så jag älgade iväg efter honom över parkeringsplan, i så hög hastighet som en sån som jag överhuvudtaget får upp, viftande och skrikande om hjälp att ”Stop that cab!”.
Det var, att döma av de roade reaktionerna i omgivningarna, en mycket komisk syn.
Men jag fick verkligen stopp på fanskapet, precis innan han skulle försvinna iväg längs Massachusetts Avenue, och vad gör man inte för en Curtis Mayfield-tischa?
* * *
Exakt var på Manhattan ett lag som Sabres kvartar en sån här gång vet jag inte, men under slutspelsserien 2007 – när de var så bra och hade en sista chans på väldigt länge att gå hela vägen – vet jag att de använde tjusiga Ritz-Carlton i Battery Park som högkvarter.
– Helt grymt, sa Hanky Tank Tallinder den gången.
Men det var som sagt slutspel det – då ska grabbarna ha det extra lyxigt och allting uppgraderas. Nu gissar jag att de får nöja sig med, typ, Westin strax norr om Times Square.
* * *
Bruins, Bruins, Bruins…
Just när det känns som att de fått ordning på grejorna gör de en match som den idag och får spö mot divisions- och streckrivalen Ottawa.
Det blir mer och mer begripligt att Lillbjörn och Storbjörn, som det verkar, gått i ide.
* * *
Rangers beat-reportrar är lätt uppspelta idag.
För redan imorrn flyger de alla till Kalifornien, där laget de följer har tre matcher kommande vecka.
Med tanke på hur det ser utanför fönstren är upphetsningen lätt att förstå.
* * *
För bara några veckor sedan hade Sabres, som Kometen påpekade under ett av sina numer sorgligt sällsynta gästspel i kommentatorsspåret, blott fyra poäng upp till slutspelsstrecket.
Nu är det tretton igen.
Tretton!
Den stora vändningen kom milt uttryckt av sig och jag har svårt att frigöra mig från misstanken att väldigt många spelare blev darriga och vek ner sig så fort verkligt hopp, och därmd lite förväntningar, väcktes i norra New York.
Motargument på det?
* * *
Bli inte rädda om ni skulle råka se mig scvischa förbi i bakgrunden på några tv-bilder från The Wooooorld’s most famous ikväll.
Jag ser, egentligen, inte FULLT så här förfärlig ut.
Det har under mellandags- och Winter Classic-kaoset bara varit svårt att hitta en lucka för besök hos de ryska barberarna på St Marks Place, så tills på måndag sitter jag här med ett rent Zäta-artat (nåja) slutspelsskägg.
* * *
Men Kometen – ikväll är du väl med oss?
Att se på Buffalo utan din närvaro i spåret är som att fira jul utan tomten.
* * *
Det är oklart om Marc Staal kan spela i afton, meddelar Badtofflan på sin presskonferens.
Staal-klanens farfar avled nyligen och Marc återvände från begravning uppe i Kanada så sent som i morse.
Om inte har hemmalaget både Matt Hunwick och John Moore på isen.
Låt inte mig hindra några Rangers-fansen från att likafullt se fram emot den här matchen.
* * *
Prytz har, som siste favorit med mångårig stammisstatus i spåret, fortfarande inte upplyst oss om hemort.
Skandal.
Snart placerar jag honom i Tranås på ren trots.
* * *
Nu verkar det som att Sabres coach, Ted Nolan, fastnade med tomteskägget i knäckdegen under helgerna också.
Han berövar oss den blågula målvaktsmatchen och startar Neuvirth istället för Enroth – för andra kvällen i rad.
Vad är det för dumheter?
* * *
Nyårslöften börjar inte gälla förrän på måndag, va?
Bra, då kan jag ta en näve m&m:s ikväll också.
* * *
Det konstiga med Rangers är att de vunnit nio av sina tio senaste matcher – och ändå inte kommit nånstans.
De ligger kvar på sista Wild card-platsen, och kan vid minsta hicka ramla ner under strecket igen.
Det beror, förstås, på att även huvudkonkurrenterna – främst Washington, Florida och Toronto – vinner mest hela tiden.
– Så ser det ut. Det är fakta. Alla vinner. Och det betyder att vi måste fortsätta vinna. Hela tiden. Det kommer bli en utmaning bara att komma till slutspel i år, understryker Kung Lundqvist.
* * *
Här återgår vi, med stor entusiasm, till vardagen just på måndag, men det slår mig plötsligt:
Ni har ju trettondagsafton och trettondag också.
Ska det verkligen vara nödvändigt?
Let’s get on med ekorrhjulsracet igen.
* * *
Vi får se dagens, typ, hetaste NHL-stjärna på Garden isen ikväll:
Zemgus Girgensons.
Det har just blivit klart att han, tack vare röstningskampanjen hemma i Lettland, är uttagen i All Star-lagets förstafemma.
Med sig ut i det skarpaste strålkastarskenet i Columbus får han inte mindre än fem Blackhawks-profiler:
Duncan Keith, Brent Seabrook, Patrick Kane, Jonathan Toews och Corey Crafword.
Hallå.
Vad fånigt.
* * *
Det gläder mig att se att Viktor Stålberg efter alla satans motgångar är tillbaka i Preds-tröja – och omedelbart bidrar med en assist.
* * *
Fast den lettländska Girgensons-kampanjen är samtidigt väldigt uppmuntrande för oss i Zäta-till-All-Star-sällskapet.
Jag har redan börjat planera för en likartad mobilisering i Sverige nästa höst.
* * *
Det är verkligen en lättnad att inte behöva tänka på om det glänser för mycket i isen idag.
* * *
Fortsättningsvis borde de som står för Awards-omröstningarna få sköta även uttagningen av den där första All Star-femman.
Det vill säga jag och kollegorna i PHWA…
* * *
Hagge ser ut som en kinapuff på väg att detonera under värmningen.
Han gör två ikväll.
* * *
Vi får ju hoppas att NHL fyller på med lite blågul glans i de övriga All Star-femmorna de kommande dagarna.
Annars skippar jag helgen i Columbus och åker och jagar Zäta i Karibien istället.
* * *
Riktig hockey börjar spelas alldeles snart.
Vad kul det ska bli.

Washington – Chicago 3-2 (Slut)
* * *
Det enda riktigt bra med skolans friluftsdagar var att få komma hem igen, sparka av de tunga kängorna, slänga den fuktiga ryggsäcken längst in i garderoben och lägga sig i värmen framför tv:n och kolla på, du vet, Scooby-Doo.
Likadant känns det nu.
Äventyret ute i den otäcka naturen är över, tack och bock.
Nu sätter vi oss tillrätta i våra bekväma hallar och tittar på riktig hockey igen
* * *
– Ovie är en rock’n’ roll-stjärna, säger Trotzen på sin presskonferens efteråt, det går inte att slita ögonen från honom.
Det ligger förstås något i det.
Men – det var ju framförallt Karl Alzner, i utlovade solbrillor, som gjorde skäl för det epitetet den här eftermiddagen.
Han såg ut som Elvis.
* * *
Missa för allt i världen inte Tomas Ros Hockeystudion på lördag.
Där kommer det en kaskad av videosnuttar med Papa Biffen på Winter Classic-utflykt.
* * *
Inte sedan de godmodigaste Bruce Boudreau-dagarna har Caps jublat så vildsint som efter Troy Brouwers avgörande 3-2-puck.
– Nej, skrockar Bäckis, det blev old school Caps där. Vi fånade oss lika mycket som när vi var unga.
* * *
Domarna verkade vara de som blev allra mest bländade av solen.
Boardingen Niskanen åkte ut för i slutet var löjeväckande – och den hooking Toews fick utvisning för en minut senare en av de mest pinsamma kompensationsblåsningar jag sett.
– Well, det dömdes konstigt hela dagen. Det var lika bägge för lagen, konstaterar coach Q generöst.
* * *
Nej, hörrni, nu är det dags för mig att fira nyår, så jag drar ner ridån och hoppas på återseende när Kometens grabbar kommer till Garden på lördag.
Och det slår mig plötsligt att jag glömt att säga detta till mina förträffliga läsare:
Gott nytt år!

Troy Brouwer avgör – med 12.9 sekunder kvar.
3-2.
Men domarna – det kommer att talas om dem nu…
Jag återkommer, men först om x antal timmar. Nu ska här randas.

Washington – Chicago 2-2 (Period 2)
* * *
Right.
Hawks jämnar ut.
I protokollet.
Spelmässigt tycker jag dock fortfarande att Capitals är snäppet bättre – åtminstone fram till sista fem.
När de håller tätt under gästernas långa – och kanske inte helt rättfärdiga – fem-mot-tre-läge känns det som att de dessutom skaffar sig ett mentalt överläge som mycket väl kan ge utslag under sista 20.
Håll i kepsen.
* * *
Duncan Keith trivs inte bättre utomhus än isbjörnar vanligtvis trivs inomhus.
* * *
Du ska inte be om ursäkt, Polit. För att vara Winter Classic ÄR det här en rätt bra match, möjligen den bästa som spelats – och det är upplagt för action i tredje.
* * *
De har blivit sparsmakade med mediamutor på NHL, men under Winter Classic får man alltid en mössa.
Årets variant påminner starkt om den som mamma tvingade på mig innan de där friluftsdagarna i Gyllbergen, med lustig tofs och allt.
Cirklarna sluts.
* * *
Ovie håller uppenbarligen med om det vettlösa i att passa vid bra lägen och sätter två i stolpen inom en minut i början av mittakten.
* * *
Att en Gavin DeGraw övertar uppdraget som underhållare i första pausen hjälper inte.
Intrycket att NHL har en artistbudget värdig ett bygdespel i Västerbottens inland består.
* * *
Taddson, argumentet består ju egentligen inte i första hand att Burracuda inte spelar – det får man stå ut med ibland.
Det består i att han borde fått åka på JVM om han i nuläget inte är viktigare för laget.
Att hindra honom från det, och samtidigt hålla honom utanför rostern, är ett okänsligt och fyrkantigt beteende.
* * *
Ja, Chimera och hans obegåvade utvisningar…
* * *
Kaffet var gott i den här perioden också – tills pressläktargrannen hade vänligheten att nysa rakt över koppen utan att ens ansatser till hålla för röd näsa.
Tack för kaffet, skulle man kunna säga då…
* * *
Det finns inget jättespeciellt med den här arenan, man drar inte efter andan som när man ser exempelvis Kauffman Stadium i Kansas City, men den är tajt och trivsam och ligger föredömligt centralt och jag kan inte låta bli att reflektera över hur nice det skulle vara att sitta här med en kall plastmuggsbira och se Nationals utöva the national pastime en varm sommarkväll.
* * *
Japp, Hägerström, Old Ebbitt är ett mycket tänkbart alternativ i afton.
Afflierade Hamilton vägg i vägg också.
Där har dom till och med bra mat…
* * *
Ryktet säger att Winter Classic återvänder till Boston nästa år – och att Bruins då, såklart, utgör hemmalag mot ännu okänd motståndare.
Dessutom ska det bli Stadium Series-matcher i både St.Paul och Denver.
Vad säger MN Johan?
* * *
Han med trumman – en institution under Caps reguljära hemmamatcher i Verzion Center – är här också, och piskar under några sekvenser upp dånande hallabaloo.
Den mytomspunne Capstronauten, däremot, visar sig inte ens en sån här gång.
Vad hände med honom?
* * *
Kolla nu hur New Year’s Day Nicky avgör detta.

Washington – Chicago 2-1 (Period 1)
* * *
Ännu så länge är Capitals kungar i solens rike.
Jag tror att styrkeförhållandena ska skifta när lagen, på old school-vis, byter sida efter tio minuter och Holtby får de gnistrande solstrålarna i fejset.
Men inte riktigt.
Hawks lyckas visserligen reducera det som då är 2-0-underläge, men hemmalaget ser även fortsatt ut trivas bäst under de exotiska förhållandena.
De är kvickare, har mer energi, forecheckar ivrigare och skapar mer offensivt.
Så kan det gå.
* * *
Eric Fehr verkar ha tagit intryck av Billy Idol när skjuter fart i sin soloräd och gör 1-0.
Dancing With Myself, liksom…
Det är för övrigt ett rasande grannt mål – men också en typisk Winter Classic-balja.
Den förnämlige Brent Seabrook hade ju aldrig fumlat så förfärligt med pucken på offensiv blå under normala förhållanden.
* * *
Tacklingen Niskanen möter Saad med strax innanför blålinjen efter några minuter håller rena Tomas Forslund-klassen.
Saad hade inte åkt hårdare i backen om han så hoppat över stängslet till Vita huset och stött på en Secret Service-patrull.
* * *
Fehrs mål är det tredje under en Winter Classic-match.
Inofficiellt rekord det.
Om alla matcher spelades utomhus skulle han vara rena Steven Stamkos.
* * *
Inte vet jag om inmarschen längs ”the reflecting pool” är så oerhörd.
Men det ser rätt mäktigt ut när de vecklar ut en amerikansk flagga över hela isen – och vi hukar ju alla lätt imponerade när jaktplanen kommer dånande över bollparken just som militärkören klämmer i med sista versen i nationalsången.
* * *
Det är inte som att Billy Idol framstår som ett hippare val av artist för att de bränner av lite fjösig pyroteknik när han, i fullt dagsljus efter värmningen, står och hulkar sig genom en stabbig version av ”White Wedding”.
Snarare tvärtom…
* * *
Nä, ingen Burracuda på isen.
Trotz-arsel.
Och samtidigt har Quenneville scratchat Lill-X:et och Joakim Nordström.
Det finns det mindre att säga om, konkurrensen i Chicago är mördande, men det hade varit kul att se även dem.
* * *
För den närvarande publiken tror jag man ganska lätt kan slå fast att detta är den mest angenäma Winter Classic-matchen någonsin.
Solen lyser, det var vid första nedsläpp sex grader varmt och för alla utom de som sitter på de tio-femton nedersta raderna får sikten betraktas som förhållandevis okej.
Stämningen på de fullknökade läktarsektionerna är, accordingly, mighty hög.
* * *
Med Daniel Carcillo – som bekant kallad Carbomb – på isen kan en hockeymatch, oavsett yttre omständigheter, aldrig bli helt genomtråkig.
* * *
Vem är det som lurat i Ovetjkin att han ska börja passa? När han och vem-det-nu-är – sikten , folks, sikten – kommer igenom i två-mot-en-läge strax efter Blackhawks reducering hade det blivit mål om han skjutit istället för att, helt ovant, fladdra iväg en patetisk strumprullare till sin kompis.
* * *
Det bästa med att matchen börjar i tid är att vi också blir klara i tid – och sen väntar en helt ledig kväll.
Nyårsafton kan firas också ett dygn försent, tro mig…
* * *
Nu skäller coach Q ut sina pojkar i gästernas clubhouse.
Sen går de ut och jämnar till det här, det är vad jag tror.
Själv ska jag konsumera lite mer av det förträffligt vattniga kaffe som serveras här i pressboxen.

Det värsta jag visste i skolan, vid sidan av dubbeltimme i matte, var vinterns friluftsdagar.
Kylan som bet i känsliga tår, snön som trängde in genom linningen i äckliga täckjacksbyxor efter en vurpa i Gyllbergens fruktade backar, smaken av lovvikavante när man satt i nån jävla driva och åt en blöt smörgås just uppfiskad ur djupet av en illaluktande ryggsäck – det var döden.
Sen kom det ändå nån hurtig lärare och påstod att vi hade trevligt.
Det hade vi verkligen inte.
Upplevelsen satte så djupa spår att jag än i dag är av den bestämda åsikten att alla former av aktiviteter mellan slutet av september och mitten av april ska äga rum inomhus.
Utan undantag.
Med andra ord är det med avsevärd skepsis jag nu slår mig ner på min pressläktarstol på baseboll-arenan Nationals Park i Washington för att bevittna ännu ett Winter Classic-jippo – trots att två så formidabla lag som Capitals och Blackhawks för i dansen i år.
De här utomhus-övningarna är NHL-hockeyns motsvarighet till Maserskolans Gyllbergen-resor.
Varför, liksom?
Det finns ju hallar.
Där är det varmt, bekvämt, fin is och vädret har ingen betydelse alls.
Under bar himmel i en ballpark av det här slaget känns det som att snön, i alla fall bildligt, tränger in genom byxlinningen hela tiden.
Men jaja – 40 000 på läktarna har party, spelarna gillar avbrottet i serielunksvardagen och det är festlig tv-underhållning.
Så sur-Biffen får ju skärpa till sig och ge spektaklet en chans till.
För att travestera de där lärarna:
Nu jävlar ska vi ha trevligt!
* * *
Hur mås det i läsekretsen idag?
Har ni suttit med öppen mun och dumstirrat på backhoppning från Garmisch , hällt i er ett par liter Trocadero och fått ordning på vätskebalansen?
Eller går det fortfarande kallsvettsframkallande stråk av illamående genom hela tillvaron?
Åh, stackars.
Med risk för att göra Benny Hill från Alvesta – den hopplöse Taggen – helt bedövad av besvikelse kan jag upplysa om att jag själv vaknade som en torped i gryningen och mår prima när pucken nu ska släppas på Nationals Park.
Evigt vis av erfarenheterna från Chicago 2009 – när vissa spelarfruar med Red Wings-kopplingar sänkte bloggen i en veritabel störtflod av hot shots – såg jag till att absolut ingenting hände i natt.
Jag satt kvar på hotellrummet, åt en stilla room service-kyckling och såg Anderson Cooper fåna sig på Times Square på tv:n
Så har nyårsafton sett ut ett par år i rad nu och inte mig emot; det är för mycket stök där ute för en gammal krigare vid såna här folkliga högtider.
Och framförallt:
Det blir åka av – på rena Gunde Svan-viset – i bloggen när Winter Classic-racet börjar.
* * *
”Bakom mina solglasögon, kan jag va mig själv. Allting blir så vackert, genom mina solglasögon”.
Ja, hockey med solbrillor.
Man har ju alltid fantiserat om att det ska bli lite mer Lou Reed 1967 över den här sporten.
Och idag kan den drömmen besannas.
Solen gnistrar från knallblå himmel över huvudstaden och spelarna blir bländade av den glansen i isen.
Därför har flera av dem begärt att få spela matchen med Ray-Bans – trots att det tydligen strider mot något dammigt gammalt reglemente
NHL är wacko om det inte tillåts.
* * *
Kallt?
Inte i närheten av så jävligt som i Big House i Ann Arbor för ett år sedan.
– Nej, det här är ingenting. Det är kallare i vår träningshall i Chicago, skrockade Yellbear Hjalmarsson efter nyårsaftonens träning.
Det hindrar inte att jag är väldigt glad över att vi från tredje statsmakten även här sitter inomhus…
* * *
Stalltipset är att Blackhawks vinner.
Inte bara för att det råkar vara ett helt besinningslöst bra hockeylag.
Gästerna har vunnit alla vinterklassiker utom en.
Detroit-coachen Mike Babcock hade en intressant teori om varför ifjol.
– De som har hemmaplan är ju hemma hos sina familjer och firar nyår kvällen innan. Dra egna slutsatser…
* * *
Fast begreppet ”frysa i DC” rymmer sedan januari 2009 dimensioner som en hockeymatch under bara himlar inte ens kan drömma om.
Då bevakade jag Obamas så kallade inauguration på Capitol Hill och satt utomhus på en pinnstol från 05.00 på morgonen till nån gång efter lunch och om inte kollegan från Japans största tidning på stolen intill plötsligt erbjudit mig high-tech värmesulor är jag övertygad om att jag inte haft några fötter kvar idag.
Å andra sidan satt jag nästan allra längst fram under det helt historiska ögonblicket (det hade blivit något fel, fast på rätt sätt, när de fördelade pressplatserna) – och när jag vände mig om fick jag veta hur det ser ut när två miljoner människor står och trängs på The Mall.
Så det hade nästan varit värt en amputerad tå eller två.
* * *
Mindblowing syn under eftermiddagen igår:
Burra på isen!
Vad är det med det då, säger ni, han spelar ju för fan i Capitals sedan i höstas.
Ja, Lill-Burra ja.
Jag talar om originalet.
Pappa Robert.
Efter sina respektive träningar fick lagen ta med hugade familjemedlemmar ut på den provisoriska isen och då dök alltså den odödlige från snipern från Leksands mest mytomspunna 80-tal upp med grillor på fötterna igen.
Det kändes ungefär som att se Jimi Hendrix återuppstå.
* * *
Tim Erixon har också perspektiv på det där med att frysa.
Han växte upp i Skellefteå och tillbringade åtskilliga av barndomens dagar på en utomhusrink i Sjungande.
– Då var det ofta kallare än vad det är här. Väldigt mycket kallare, säger han.
Det kan man tro.
* * *
Annan levande legend som visade sig i dagsljuset på Nationals Park igår:
Storchen.
Bäckström senior alltså.
Han såg som vanligt ut som att han har det väldigt gött hemma i lillebrors vardagsrumssoffa.
* * *
Sjungande?
Skyll inte på mig – stadsdelar i Skellefteå heter så.
Och Sjungande ingår tydligen i det större området Stämningsgårdarna.
Åker man ner till stan kan man hänga på Möjligheternas torg också.
* * *
De har byggt en liten kopia av Capitolium på innerplanen i år – och framför den leder en isbana fram till själva rinken.
Den isbanan ska tydligen föreställa the reflecting pool – ni vet den Jenny hoppar ut i och börjar ropa på Forrest Gump när han håller tal vid Lincoln-monumentet under Vietnam-demonstrationerna – och på den kommer lagen göra entré.
– Det är supersnyggt, lovar en kollega som sett förfarandet repeteras.
Spänningen är olidlig.
* * *
Ja, alltså – det är två vanligtvis väldigt sevärda lag, fullspäckade av magiska profiler, som går i clinch i år.
Blackhawks är antagligen bäst i världen på den här sporten och Capitals har under Barry Trotz ledning lyckats komplettera sin mångåriga offensiva explosivitet med en hårdhet, mental såväl som fysisk, som aldrig funnits tidigare.
Men ”vanligtvis” är dessvärre nyckelordet här.
När de så kallade elementen får så stor betydelse förvrids normala sanningar och slumpen avgör alltid alltför mycket.
Så det finns inga garantier.
* * *
Man vet att man är i Washington när bänkgrannen på pressläktaren är utsänd från Pentagons nyhetsservice.
* * *
Fast det är klart, Patrick Kane – hockeyvärldens största enskilda attraktion vid sidan av Pavel Datsyuk – såg ut att ha väldigt kul ut på träningen igår och är det någon som ska kunna trotsa elementen är det förstås den magnifika artisten.
* * *
Jag trodde Rangers skulle få stanna i södra Florida och fira nyår efter vinsten mot Panthers igår – de spelar ju inte förrän på lördag igen – men de fick uppleva tolvslaget under en flygresa upp längs the eastern seaboard
Att döma av bilderna på klubbens officiella twitter-konto var det dock en flight som inte påminde särskilt mycket om den helt torrlagda variant bloggen tvingades genomleva med Aeroflot under hemresan från Sotji…
* * *
Det är synd om de åskådare som nu börjar strömma in i den tajta arenan och slår sig ner på platserna närmast planen.
Under basboll-matcherna är det prime-seats och därför säkert eftertraktade nu också, men tyvärr.
Jag satt själv på de höjdnivåerna efter Detroit-fruarnas hot shot-attacker i Chicago 2009 och kan meddela att man inte ser nåt annat än hjälmförsedda huvuden som rör sig fram och tillbaka strax ovanför en sargkant.
* * *
När The Hives, just då glödheta, uppträdde i samband med All Star-balunsen i Atlanta 2008 trodde man ju att NHL fått fjång på det här med inramningen kring stora evenemang.
Men sedan dess har det gått brant utför och nu står vi här med en 59-årig Billy Idol.
Morsning korsning.
* * *
Ovetjkin gav förstås också ett jämfotahoppande ivrigt intryck under nyårsaftonens förspel och visst, i teoretisk mening borde ju även han kunna sätta eld på en sån här tillställning.
Men tyvärr händer det ju att han seglar alldeles snett när han blir för angelägen om att göra avgörande intryck.
Sotji, någon?
* * *
Med just Blackhawks i stan för en sån här happening hade ligan antagligen hoppats att Obama skulle närvara – och kanske rentav komma ut på isen för en ceremoniell tekning
Men icke – presidenten är på Hawaii och spelar golf.
Faktum är att han, åtminstone sedan han flyttade in i Vita huset, aldrig varit på en NHL-match.
Det är ett misslyckande för Bettman-regimen.
* * *
Yours truly drar namnet Joel Ward i det inofficiella matchvinnar-lotteriet.
Det är faktiskt inte dumt alls.
* * *
Får instämma med kommentatorn Martin Hägerström:
Epix-versionen av ”The Road to Winter Classic” börjar ta sig.
Det var i sanning festligt när Yellbear Hjalmarsson i senaste avsnittet sjöng ”Hej tomtegubbar” som snapsvisa på Tre Kronor i Chicago.
* * *
Bäckis skulle också kunna bli årets Winter Classic-, eh, -classic.
Han har varit het som en kopp nybryggd Gevalia senaste månaden och framförallt helgkvällar sprutat in så mycket mål att jag i den här bloggen känt mig nödgad att döpa om honom till Saturday Night Nicky.
Och ja, det är ju helg idag också.
* * *
Det är trångt som på en Ryan Air-flight på pressläktaren, men jag lovar att inte klaga.
Vi har det varmt och gott och jag sitter i höjd med rödlinjen – och så högt upp att jag nästan skulle kunna påstå att jag ser bra den här gången.
* * *
”Bakom mina solglasögon, kan jag va mig själv. Allting blir så vackert, genom mina solglasögon”.
Ja, jag ville bara, för ordningens skull, passa på och citera Docent Död en gång till.
* * *
Capitals retrotröjor, i vanlig ordning framplockade specifikt för Winter Classic, är dödligt snygga
På den punkten kan man inte säga annat än att NHL befinner sig längst fram.
* * *
Det verkar som att Burra junior – kongenialt kallad Burracuda i Washington – är petad.
Vad fan.
Winter Classic skulle ju vara kompensationen för att han inte fick spela JVM.
Barry Trotz är nog en bra coach för etablerade spelare, men unga talanger vet han uppenbarligen inte hur man hanterar.
Fråga bara Filip Forsberg.
Han var inte tillräckligt bra för Barry i Nashville och fick harva i AHL delen av fjolårssäsongen.
Nu, när mannen utan hals flyttat till Washington, är han Predators vassaste forward och ligans bäst rookie.
Jag tror det säger nånting.
* * *
Värmningen pågår för fullt och trots att isen verkligen gnistrar som motorhuven på Ovetjkins Ferrari efter en omgång på stans flashigaste biltvätt är senaste budet att matchen börjar på utsatt tid.
Så vi försöker väl dra åt täckjacksbyxorna ordentligt och låter showen börja.
Mycket nöje.

Man har ju genomlevt en och annan tragisk nyårsafton genom decennierna.
En gång i Rättviks Folkets park gjorde en tjej slut en kvart innan tolvslaget, en annan gång stod jag ensam på Smedsbacksgatan på Gärdet i Stockholm och väntade på en taxi när raketerna började detonera över stan – och så har ett alltför ivrigt intag av brända och destillerade drycker fått rent förbluffande effekter några gånger…
Men på något sätt känns det som att jag slår nytt depp-rekord när jag under årets sista timmar sitter på pressläktaren på en baseboll-arena i Washington och ser Billy Idol repa.
Billy Idol!
Det hade varit väldigt cool – om det varit nyårsafton 1982. 2014 känns det ungefär som att få en faxmaskin i julklapp.
Men det är denne 59-årige punkare som står för underhållningen under nyårsdagens Winter Classic-jippo – och så här kvällen innan tycker han sig behöva öva in ”White Wedding” och ”Rebel Yell” igen.
Nej, I kid you not.
Vad exalterade kidsen ska bli…
* * *
I övrigt ber jag att få inleda årets Winter Classic-bevakning med en serie bilder från nyårsaftonens förövningar på coola Nationals Park – inklusive en på lätt bedagade Billy i jumbotron-tappning
Värm er med dem medan ni försöker få ordning på vätskebalansen efter nattens härjningar, så hörs vi när den stora friluftsmatchen börjar framåt 19.00, svensk tid.

Ja, förlåt, men jag har blivit helt besatt av den lilla frågan om läsekretsens geografiska spridning.
Det har ju visat sig att bloggen har anhängare i både Götene och Kap Verde, i Memphis och Pajala, i Alvesta och Bangkok, i Sydsudan och Lycksele…
Fantastiskt.
Allra roligast är kanske att så många U-båtar – såna som sällan ger sig till känna i kommentatorsspåret – kommit upp till ytan för att, så att säga, hissa flagg.
Men kartan är ju långt ifrån komplett.
Så fortsätt, låt mig få veta var jag har er.
Framförallt du, Prytzen – en trogen men sparsmakad stammis i spåret. Jag ger mig inte förrän jag får veta inom vilka kommungränser du knyter av dig skorna om kvällarna!