Philadelphia – NY Rangers 0-2 (Period 2)
* * *
Det känns nästan som att det sitter 18 000 Niclas Viberg i Wells Fargo just nu.
Missnöjet är, för att uttrycka det försiktigt, stort.
Och det med all rätt.
Flyers uppträder tidvis så lamt och tafatt i egen zon att det är direkt oförskämt – och Rangers behöver inte ens anstränga sig för att utöka ledningen.
Man häpnar.
* * *
Martin St. Louis når, med 2-0-målet, milstolpen 1000 poäng.
Det är stort det – i synnerhet för en så liten man.
* * *
Aha, det är fredagsunderhållning på svenska statstelevisionen?
Det förklarar paustonen i spåret.
* * *
Nej, det är ju inte som att hemmalaget briljerar i offensiven heller
De får två PP-chanser i den här perren och man förväntar sig ju att ett lag bestyckat med Giroux och Voracek ska gå för the kill hela tiden, men absolut ingenting händer.
Vad fan?
* * *
Cam Talbot har chansen på sin andra raka nolla mot Flyers nu.
Så typiskt.
Då lyckas Giroux förstås sätta några på Henke i morgon och så kommer det heta att Cammen är mycket bättre…
* * *
Jag har fått så mycket utlagt på mig av de goda redaktörerna i Stockholm att planen på Newark-besök är hotat.
Men jag lovar att försöka skriva som Hagge åker skridskor.
Då kan de gå.
* * *
Fast Pontus Wernbloom duger som Viberg-substitut på twitter idag, kan jag säga…
* * *
– En minut kvar av perioden, meddelar speakern.
En tiondels sekund senare reser sig en monumental vägg av burop från läktarplats.
Hur länge kommer ägaren Ed Snider, inte precis berömd för sitt stora tålamod, acceptera detta?
* * *
Nu ska jag äta popcorn med Big Kjell.

Philadelphia – NY Rangers 0-1 (Period 1)
* * *
Första halvan av perioden är det Rangers som kör bussen och andra halvan är det Flyers.
Men Rangers lyckas utnyttja sitt övertag och Flyers gör det inte.
Så mycket mer finns inte att säga.
Det känns som att matchen åt för mycket kalkon igår och har lite förstoppning.
Men det kan, för att vara lite explicit, lossna när som helst…
* * *
Dan Boyle – från hotande praktflopp till succé på tre sekunder.
Han håller under Rangers inledande powerplay på att begå säsongens indianare, men lyckas rädda situationen och momentet senare stänker han in 1-0 med ett sylvasst skott efter isen.
* * *
Big Kjell, en älskvärd institution på den här spa-liknande pressläktaren, kommer fram och tar i hand och tro mig – att ta Big Kjell i hand är som att ta ett helt bergsmassiv i hand.
Det visar sig för övrigt att även han, numer anlitad för att utveckla Flyers back-talanger, har en bonanza planerad idag.
Först klipper han den här matchen, sen åker han till Atlantic City och ser Phantoms mot Albany Devils.
Den skulle man haft koll på.
En Black Friday bland spelborden på Caesar’s…hm.
* * *
Det är ingen direkt smart utvisning Rinaldo tar när Rangers gör målet…
* * *
Ja se, Hagge börjar veva framför Talbot redan i sitt första byte.
Flyers lyckas få blodet att koka till och med hos en så genuint genomsnäll sörmlänning.
* * *
Vi sitter på en underlig del av pressläktaren där de också sålt biljetter till vanliga fans.
Det låter som ett vanskligt äventyr just i Philly, men de som sitter närmast ser förhållandevis snälla ut.
Det var värre under finalerna 2010.
Då satt vi utländska murvlar mitt ute i det vanliga publikhavet och fick huka som hårdrockarna när WASP slängde blodiga köttslamsor på publiken under klassiska 80-talskonserter.
* * *
Tack Ammee Take, jag hade ingen aning om att Öystein spelat själv, och i Almtuna dessutom, men nu har han, med lätt rodnad om kinderna, tvingats erkänna.
Omistlig information!
* * *
Det är bra synd att jag inte var på twitter och kunde följa Niclas Viberg på Svenska fans under den där finalserien 2010.
Det måste ha varit en lika stor upplevelse som matcherna i sig.
* * *
Ojvoj, Jesper Fast åker på en riktig flygtur i slutet av perioden.
Hoppas han mår bra.
* * *
Kan Viaplay, by the way, fixa Vibergs tv-sändning så han får börja veva lite?
Flyers-match utan hans utbrott…det är inte riktigt på riktigt.
* * *
Hallå stiltje i kommentatorsspåret, vad kom du ifrån?
Bloggen direktsänder på Sverige-vänlig tid och vill ha lite rock ’n’ roll.

Körbanorna ligger ljuvligt öde i Black friday-stiltjen och en sol glad som barnen på Thanksgiving-paraden på 34:e gatan igår steker över Jersey Turnpike när vi dundrar söderöver i gryningen.
Ute i Newark sänker sig en monstruös United Airlines-kärra under inflygning mot Liberty ner över motorvägen, trådslitna flaggor utanför IKEA-varuhuset fladdrar i en bitig vind och på radion sjunger homeboy Springsteen att Santa Claus snart kommer till stan.
Som det heter i sången:
It’s a great day for hockey!
För det är förstås därför jag sitter bakom ratten i en hyrbil när resten av landet antigen ligger hemma och flämtar efter gårdagens kalkonfrossa, eller är ute i vildsinta shopping-attacker:
Flyers och Rangers går första ronden i ett back-to-back-drama i bedårande Wells Fargo Center.
Och det är bara början.
Planen är nämligen att jag ska se den här matchen, sedan vända tillbaka i det som rockband på turné kallar en ”serious run”, ta mig till Newark och se åtminstone andra halvan av Devils möte med Red Wings.
Och så avslutar vi helgen med returmatinén på Garden i morrn.
Det blir, om jag inte räknar alldeles fel, tre matcher på ett dygn det.
Happy Thanksgiving, folks!
* * *
Det är alltid en särskild sorts känsla att styra upp på Delaware Memorial Bridge och se Philadelphias mäktiga, lätt gotiska skyline torna upp sig.
Jag gillar den här stan.
Den har sin egen salta karaktär, sin egen själfulla ande och sin egen stolta underdog-attityd.
Tufft, är ett ord man bara med möda klarar av att undvika när man ska beskriva den lokala särarten. Hårkokt ett annat.
Det är alls ingen tillfällighet att klubben med NHL-historiens blodigaste rykte kommer härifrån. Broad Street Bullies kunde bara ha uppstått i just Philly.
Men det är å andra sidan lika sant att den ljuvligt sammetslena, smeksamma Philly-soul såna som Harold Melvin & The Bluenotes och The O’Jays gav världen inte kunde ha sina rötter någon annanstans.
Mitt i det Zac Rinaldo-ruffiga finns ständigt ett mått av mjuk, artistisk Claude Giroux-själ.
En sån hybrid är svår att motstå.
* * *
Badtofflan Vigneault kommer med goda nyheter för Rangers-fansen under sin pre game-konferens:
Mac is back.
Det vill säga:
Lagets bäste back, Ryan McDonagh, återvänder efter några veckors frånvaro.
Det betyder att den försynte kaptenens axel läkte väldigt mycket snabbare än axlar brukar läka, inte sant?
* * *
Tar man bara rätt väg till Wells Fargo efter att ha passerat den där majestätiska bron kör man dessutom rakt genom ett sjaskigt industriområde fullspäckat av solkiga slakterier och skumma åkerier.
Väldigt Rocky – och därmed väldigt förföriskt-
* * *
Beskedet att Alfie lägger av kommer ju inte som någon större överraskning – när 42-åriga ryggar börjar krångla finns det i allmänhet mycket lite hopp – men känns trist i alla fall.
Jag kommer skriva mer utförligt om det innan ceremonin i Ottawa på torsdag, men låt mig redan här och nu slå fast att det inte funnits många NHL-stjärnor det varit så givande och intressant att ha utbyte med.
Daniel har alltid intressanta synpunkter och – och han kan uttrycka dem, utan att hemfalla åt trötta klyschor.
Jag saknar honom redan.
* * *
Dessvärre kan jag inte påstå att jag, med de wheels jag får nöja med mig under denna lilla roadtrip, precis smälter in i Rocky-miljöerna norr om Philadelphias formidabla idrottspark.
Det är rusning till hyrbilsfirmorna runt Thanksgiving-helgen och allt som återstår när jag kommer för att hämta mitt åk är en fjuttig Hyundai, marginellt större än en permobil.
Att köra med en sån genom ett amerikanskt slakteriområde är som att spela hockey med heltäckande galler.
Och konståkningsdress.
* * *
Den här dubbelmackan är ingenting annat än livsviktig för både Rangers och Flyers.
Bägge sladdar redan betänkligt i streckracet och officiell panik råder hos den som inte bärgat tillräckligt många poäng i morgon eftermiddag.
Så det som även i vanliga fall är hetlevrade, infekterade möten de här klassiska rivalerna emellan lovar nu att bli rena slutspelskonfrontationerna i dagarna två.
Hurra!
* * *
Jag har Norges egen Big Papa Wennerholm – VG:s Öystein Jarlsbo – med mig i permobilen ner genom Jersey-spenaten.
Han har flugit över från Oslo för att punktmarkera Zuccarello några dagar och jag törs nästan svära på att det betyder att Rangers-fansen kommer få anledning att yla ”Zuuuuke” som aldrig förr.
Skribenter som Big Papa och Öystein har den sortens tajming och fingertoppskänsla.
Dit dom åker, där händer det grejor.
– Jo, flinar den norska kollegan, så er det!
* * *
Det finns en bild av att Henke för det mesta spelar bra mot Flyers på Garden, men inte riktigt trivs i den här hallen.
Den har uppenbarligen Badtofflan hört också, för det är Talbot som står ikväll – och kungen imorrn.
* * *
Vi har Höken – fotografen, helgen till ära städslad av VG – med oss i baksätet också, om det lilla kyffet han får halvligga i nu förtjänar att kallas något så stort som baksäte.
– Här är trängre än runt Lundqvists kasse i slutet av Game 7 i Pittsburgh i våras, suckar han.
Jaja.
* * *
Jag vill inte reta några Flyers-fans i onödan, flertalet av dem tycks ha ett temperament som står i perfekt samklang med hela den här stadens sinnelag, men det börjar dessvärre kännas som att de håller på…ja, Maple Leafs light.
Den här Berube-upplagan av Broad Street Bullies är ju, precis som sorgebarnet uppe i Big Smoke, helt omöjlig att få något grepp om.
Förträfflig ena dagen – och på farmarlagsnivå nästa.
Offensivt explosiv i vissa matcher – och tandlös som en redneck i Alabamas backwaters i andra.
Fullspäckad av talang – och samtidigt till synes tyngd av brist på begåvning.
Hur kan det komma sig, som någon frågade i en sång (vilken är det jag tänker på? För tidigt för mig, verkar det som…)
* * *
I jumbotronen precis innan värmningen:
Bellemare står i Skellefteå-tröja och jublar med SM-bucklan.
En mycket apart syn.
Som när de svenska spelmännen, i folkdräkter, på midsommar står i Battery Park, längst ner på Manhattans sydspets, och spelar ”Gärdeby gånglåt” – med Frihetsgudinnan som fondvägg.
* * *
Men tröjorna Flyers uppträder i ikväll – och ju faktiskt bar även på Garden förra onsdagen – är jävligt, jävligt snygga.
* * *
Hagge Hagelin ser het ut på värmningen.
Och varför inte?
Senast han var här slogs han ju – med Vorecek…
* * *
Okej, snart går startskottet för bloggens Thanksgiving-race.
Häng med, det kommer gå undan.

Tampa-publiken ”gör” en Toronto.
Precis som när Sudden återvände till Air Canada Centre buas det emfatiskt varje gång ikonen St. Louis rör pucken.
Men sen blir det videohyllning i en reklampaus – och då får han standing ovation och jubel.
Därefter:
Burop igen.
Ha ha.
* * *
Allt kändes så mycket bättre i eftermiddags, men nu är jag plötsligt tung i skallen och allmänt frusen igen.
Då är det svårt att få någon riktig schwung i blogginläggen, men ännu ger vi inte upp.
* * *
Det ser inledningsvis ut som att Stamkos vill visa att han äger Rangers, för det där skottet han bombar in på Lundqvist är dan helt obönhörligt, men gästerna kommer tillbaka fint och gör i alla fall hittills en betydligt bättre match än på Garden för några veckor sedan.
* * *
Har ni några gamla huskurer att dela med er av, förresten?
Whiskey går bort, då kan jag VERKLIGEN inte blogga.
* * *
”Hallå, ni kanske minns att jag spelade här en gång också”, verkar det som att Dan Boyle tänker – och stänker in sitt första mål som Blueshirt.
* * *
Given avslutning på kvällen, när alla NHL-matcher är avgjorda:
Sopranos-avsnittet när de har Thanksgiving-middag hemma i North Caldwell och Tony tvingar Carmela att ljuga så inte Ralphie Cifaretto kommer.

Jag har legat knockad i förkylning i måndags morse och trodde jag hade feberhallucinationer när jag först läste nyheten att Modo värvat Donald Brashear.
Men tydligen inte.
Tydligen ska en gammal slugger som inte spelat i NHL sedan 2010 – och då var långsammare än en pappersmaskin på fabriken i Domsjö – spela SHL-hockey med det anrika laget från Ö-vik.
Man kliar sig i kalufsen
Det är bekymmersamt på så många plan.
Jag följer ju inte SHL och kan inte bedöma kvaliteten på ligan, men jag följde Donald Brashear rätt nära under slutklämmen av NHL-karriären – först i Washington, sedan, det sista sorgliga året, i New York – och kan ungefärligen bedöma kvaliteten på honom fyra år senare.
Det säger inget bra om svensk hockey att blotta tanken att en så utpräglad has-been ens kan vara påtänkt för tjänstgöring i en klubb som spelar i landets högsta liga.
Det säger heller inget bra om svensk hockey att det finns förmenta behov av en spelartyp som NHL försökt fasa ut i ett decennium. Modo har kanske sina skäl att skaffa sig mer muskler och respektingivande karaktärer, men det måste bättre alternativ än renodlade goons. Nej, Brashear var inte sådan under sina heydays – tvärtom, där fanns mer teknik än han nånsin fick cred för – men han blev de sista åren i karriären. Då kunde han bara vara ful och skräckinjagande – och slåss
Men det mest problematiska i hela den här affären är ju att det kan vara förenat med vådliga hälsorisker för Donald Brashear själv att vid 42 års ålder spela hockey på hög nivå.
Vi behöver väl inte påminna om vilka hjärnskador som upptäcktes hos fellow slagskämpen Derek Boogaard efter hans tragiska bortgång 2011?
Hoppas verkligen Modos läkare utför grundliga kontroller innan de släpper ut gamla Donald på isen i en liga som av rapporter i media att döma håller på att bli riktigt brutal.
Till sist tycker jag alltihop är lite ledsamt även på ett mer personligt plan – för Brashear alltså.
Han har flera gånger förklarat att han egentligen inte gillar att slåss, men att det var den rollen han fick och han gjorde vad de sa åt honom att göra – om än med tilltagande vemod i ögonen.
De sista åren var det, när han bjöds upp till dans, ofta som att se en gammal cirkusbjörn ännu en gång tvingas utföra samma gamla förnedrande trick han tröttnat på för länge sedan.
Och nu ska han alltså ut i manegen igen.
Ledsamt var ordet.
* * *
Febern har släppt, tror jag, men jag är fortfarande rätt rosslig och snorig och matt, så vi får väl se vad det blir av det här.
Tanken är dock en gammal klassisk korresoffa-blogg i afton.
Start 01.30 – och koncentration på Martin St Louis återkomst i Tampa.
Så ser the gameplan ut.
* * *
Apropå veteraner på väg mot comeback:
Martin Brodeur till St. Louis!
Ja, med Brian Elliott borta på grund av knäskada ska han ska i alla fall tryout-träna med Blues på fredag och sedan kan vad som helst hända.
Ojvoj, säger bloggen.
Bara att få se Marty i en annan tröja än den han bar i 20 säsonger vore overkligt och därmed en kick, så jag hoppas han blir bluesman på riktigt.
* * *
Jag hade ursprungligen tänkt vara i Nassau Coliseum och kolla Capitals i kväll, men det här rosslet i luftrören kom emellan och nu är det dessutom snö- och slaskstorm i New York och då vill man inte bli sittande på Long Island Expressway.
Sorry för detta.
Men visst är det konstigt att det alltid, alltid blir dåligt väder just denna onsdag – den före Thanksgiving Day?
Det är den mest intensiva resdagen på hela året i Nordamerika – och vädergudarna förefaller mycket roade över att få sabba den.
Eller så vill de bara att vi som inte har några släkter att åka till och äta kalkon med ska känna oss lyckliga över att vi åtminstone slipper vara delaktiga i det kaos som nu garanterat råder på LaGuardia, JFK och Newark.
I så fall har de lyckats!
* * *
En veteran-kommentar till:
Hanky Tank Tallinder är på tryout med Rangers farmarlag i Hartford.
Det finns kanske de som tycker att det är likvärdigt med Tomas Kaberles sorglustiga icke-session här, men uh-uh.
Hanky Tank är en bättre hockeyspelare – och dessutom en rolig jädra filur att gaffla med.
Så han får gärna bli en institution i Rangers omklädningsrum vad det lider.
* * *
Shit, upptäcker att Knicks spelar på den ena av MSG:s huvudkanaler och Islanders på den andra.
Det betyder att Rangers får såsa på en extrakanal utan HD och då är det inte så roligt att titta.
Men vi måste ju få veta hur Tampa tar emot St. Louis, inte sant?
* * *
NHL.com kallar Filip Forsberg en ”early Calder favorite” och visst är han ju det – men han kan få svår konkurrens av en landsman.
John Klingbergs start i Dallas hör till det mest iögonenfallande jag sett i rookie-väg sedan jag kom hit.
* * *
Red Wings-Flyers kan vara ett alternativ, förstås…
* * *
Men Granvista, gamle vän, kallas John Klingberg alltså Burger?
Burger Klingberg?
Vad kommer det i så fall i från – och är det helt etablerat?
Jag kommer ju använda det så det skvätter om det såklart…
* * *
Nu åker vi.
Hoppas ni får en finfin on-the-eve-of-Thanksgiving-kväll.

NY Rangers – Montreal 5-0 (Slut)
* * *
Ja, mot krogen.
Där kan vi snabbt konstatera att Habs var trötta och Rangers pigga och därför slutade det så här.
Sen ägnar vi oss åt festligare saker.
Hörs snart, folks.

Jaha, slut.
Henke håller säsongens fjärde nolla.
5-0.
Så kan det gå.

NY Rangers – Montreal 3-0 (Period 2)
* * *
”Sunday Morning”.
Har ni hört den Velvet Underground-klassikern?
Just så, som när Nico med briljant nymornad stämma halvgäspar sig genom den, känns Habs spel.
Rangers är, anförda av en humming Martin St Louis, mer ”White Light/White Heat” och går upp i välförtjänt tremålsledning.
* * *
Nu kommer det i alla fall några små skämt på Lars Eller-tema från högerflanken.
Big Papa varvar upp.
* * *
Det är, får man anta, så lagom roligt att vara Emelin, och komma tillbaka till båset och se coach Therrien i ögonen, efter Papphammar-konsterna vid St Louis 3-0-balja.
Men underhållningsvärdet för oss andra kan inte förnekas.
* * *
Hockeyfans i Nordamerika glömmer aldrig någonting, så visst – gamle blåskjortan Brandon Prust får äta rungande burop varje gång han rör pucken.
Nu är ju inte det så särskilt ofta, men ändå…
* * *
Det är lite kul när de gör reklam för serien ”Beginnings” – om Rangers-spelarnas uppväxt – på jumbon och Hagge plötsligt sitter vid en rutig duk på nån lunchrestaurang i Södertälje och råmar om nånting.
Min gissning är att gliringarna haglar i båset.
* * *
Habs är ute på mammaresa, vi såg just hela sällskapet i en loge här uppe under takåsarna, och vore jag GM Bergevin skulle jag ta med gästerna ner i omklädningsrummet nu i pausen.
Är det någon som kan veva igång en trött och seg gosse är det mamma, det vet jag av egen erfarenhet.
* * *
Nu vill Big Papa titta på environgerna, som han säger, och jag får väl ta och guida lite.
By the way:
Räkna med mycket kortfattad slutrapport ikväll.
Det ska, om vi säger så, guidas efter matchen också….

NY Rangers – Montreal 1-0 (Period 1)
* * *
Nja, dessvärre dröjer rätt mycket av den glåmiga söndagskänslan kvar här.
Framförallt i Canadiens framträdande.
De spelade ju även igår, mot självaste lede fi från Beantown, och har inte lyckats trampa ur sig mjölksyran ännu.
Rangers är klart piggare, uppenbart måna om att visa att det kan tvinna samman en räcka fina insatser och leder rättvist.
* * *
Dominic Moore spränger in lite deja vu-feeling i söndagssteken.
Målet han gör är ju inte bara hans första för säsongen.
Det är hans första sedan han stänkte in 1-0-baljan mot Montreal i den sjätte konferensfinalen och, till sist, bar Rangers till Stanley Cup-final.
* * *
Det blev ett härligt blodtryckshöjande deadline-race mellan introskriveri och matchstart för att få hem en annan grej till tidningen.
Men bloggens tajming är magisk.
Exakt när sista tonen i amerikanska nationalsången klingar ut slår jag mig ner bredvid Big Papa med ett rappt ”morsning”.
* * *
Eller gjorde Moore något mål under finalen också?
Hm, jag känner mig inte hundra på den punkten.
* * *
Det var ju, på god grunda grunder, många som undrade vad i hela friden bloggen gjorde på Panthers-match i Sunrise förra fredagen.
Här är svaret, end of mystery.
* * *
Att de ska bua åt Subban här också.
Why?
Han gjorde väl inget som nån behövde bli gramse över i våras.
Han bara underhöll oss.
* * *
Big Papa är uppenbart lite söndagstrött han också.
Inte en enda vits har ekat över pressläktaren på hela perioden.
– Nej, jag är inte riktigt på vitshumör ännu, säger han.
Det kommer, om jag känner min Big Papa rätt
Om inte annat så när vi hugger in på en New York-stek lite senare i afton…
* * *
Förresten, det glömde jag:
I morse väcktes jag av att Tomas Forslund ringde från Borlänge.
Söndagar som börjar på det sättet kan ändå inte beskriva som helt pajiga.
* * *
Nu gick Big Papa, som en annan Eken, och hämtade kaffe.
En sån ära.
Den koppen måste avnjutas med alldeles särskild andakt.

Jag tror det var Ivar Lo-Johansson som sa det.
Inte ens mitt ute i skogen går det att komma undan den säregna söndagskänslan.
Bara genom att titta ut över ett landskap och betrakta stenar, enbuskar och träd vet man omedelbart att det är söndag.
Det fungerar precis likadant i en sprakande storstad som New York.
Förnimmelsen av söndag är lika stark när jag tittar ut över Manhattan från mitt vardagsrumsfönster på 48:e våningen som när jag som rastlös tonåring gick genom ett folktomt Borlänge.
Och ja, ni gissar alldeles rätt:
Jag har mycket svårt för den känslan.
Det är något tungt, grått, stillastående, allvarligt och genuint tråkigt insprängt i den, som i en Bergman-film när allt man hör är en väggklocka som slår – och alla de inslagen accentueras särskilt hårt nu i novemberkåsans tid.
Men det är å andra sidan också den här tiden på året – ja, hela vinterhalvåret – det alltid funnits en själens livboj att klamra sig fast i.
Hockeyn.
Från 17.00 och några timmar framåt handlade alla söndagar mellan slutet av september och början av april under min uppväxt om hockey.
Antigen satt jag i Isstadion, som den hette då, och såg Leksand spela hemmamatch eller så låg jag på golvet i pojkrummet och hörde samma Leksand spela bortamatch på sportradion.
Tristessen smög sig in även i den upplevelsen, det går inte att förneka. Det roliga från helgen var ju obönhörligen över och fucking måndagmorgonen väntade lika obönhörligt om bara några timmar – och senare i tonåren hände det ju också att söndagarna ackompanjerades av självförvållad huvudvärk.
Men ändå.
Hockey utgjorde en liten respit i ångesten, ett ljus i mörkret, ett andrum i allt det tjocka och tröga och stillastående.
Och ingenting har, egentligen, förändrats.
Det här har fram till nu varit en väldigt typiskt svårmodig och deppig novembersöndag och om det inte varit för att PK Subban är i stan hade jag legat på soffan fram till ”The Newsroom” på HB vid nio och bara stirrat i taket.
Men nu är han här. Nu är hela Montreal Canadiens – en av den pågående höstens verkliga NHL-attraktioner – här och ska spela mot New York Rangers på Madison Square Garden.
Jag tackar.
Det är en respit, ett andrum, ett ljus i mörkret…
* * *
Uppehållet här i bloggen blev lite längre än planerat och jag ber om ursäkt för det, men jag var så slutkörd efter veckans Löfven-race – och den avslappningsövning som följde på ett visst Jones i fredags kväll… – att det helt enkelt inte fanns inspiration eller lust till någon regelrätt soffsittning igår.
Men nu blir allt som vanligt igen.
* * *
Montreal, ja.
Tabellettan.
Som Badtofflan Vigneault säger på sin presskonferens två timmar före första nedsläpp:
– Det är samma lag som ifjol, bara bättre.
Precis.
Under en kort liten svacka precis efter den inledande tjurrusningen fanns det lite dubier om vad årets upplaga av Habs verkligen går får, men nu är det väl slutligen bevisat att GM Bergevin gjorde rätt i somras och att ryggraden av unga ledare håller i stormen.
Så vi får se samma lag som vara här och krigade i de fantastiska konferensfinal-bataljerna i våras.
Bara bättre.
* * *
Han har, i skrivande stund, inte kommit ännu.
Men yes:
Big Papa Wennerholm är i stan och har – precis som i Sotji i februari – pressläktarplatsen intill bloggen.
Räkna med ordvitsar monumentale!
* * *
Rangers, å sin sida, behöver bevisa att de kan hålla anständigt nivå i flera matcher i rad.
De var riktigt pigga mot Flyers i onsdags, men det har ju inte tidigare i säsongen inte betytt så mycket
– Det är så här vi ska spela för att vara laget vi vill vara. Nu vet vi, har det hetat efter varje lyckas kväll.
Sen har de gått ut och varit ett helt annat, undermåligt lag i matchen därpå
Serielederna blir en bra mätsticka därvidlag.
Kan Blåskjortorna komma åt Habs, då har fansen på Manhattan anledning att hoppas.
* * *
John Klingberg alltså.
Visste ni att han hade såna här kvaliteter?
Det är ju inte bara det att han radar upp poäng i Dallas, gör mål och får lika mycket speltid som Larry Hagman fick i tv-serien om samma namn.
Det är vansinnigt snygga mål han gör och helt briljanta passningar han slår, såna som bara är möjliga om man är utrustad med gåvor från gud.
Allra bäst:
En framstående svensk i Texas.
I’m on my way!
* * *
Det var i en inte helt glamorös skrubb i korridorerna under vi fick vara med när statsminister Löfven träffade Kung Lundqvist efter Flyers-matchen i onsdags.
Men det blev bra ändå, framförallt för att Henke – inte helt oväntat – visade sig vara världsvant fullblodsproffs i den sortens situation.
Och när han gick tog han alla närvarande i hand och tackade för att de kommit och så tittade han upp mot bloggen och utbrast:
– Och dig ser jag snart igen, vare sig jag vill eller inte…
Precis!
* * *
Larry Brooks på Post skriver i en stänkare idag om kalabaliken i Toronto och menar att ledande karaktärer i Leafs som borde växa i det gnistrande strålkastarskenet i Big Smoke istället krymper som ”Costanza after he has been in the pool…”.
I love it.
* * *
Nu klev Big Papa, med fotograflegendaren Jimmy Jazz, in i pressrummet.
Det är svårt att inte bli lika till sig som ett Jonas Brothers-fan inför andra extranumret.
* * *
Rangers har mer än bara tabellposition och egen self-esteem att kriga för i den här matchen.
Statusen som ”Bäst i stan” står på spel också.
Just nu är det ju Islanders som, för första gången på långt över ett decennium, innehar titeln och storebror inne i stan får pressa sig till det yttersta om de ska ha en chans att komma ikapp.
* * *
Tro på fan, det har dykt upp ett uppdrag som inte har med hockey att göra ikväll också.
Det får till följd att detta intro är lite kortare än vanligt, men misströsta ej. Under själva matchen ror vi enligt känt mönster.
* * *
Ja, låt oss nu jaga bort de sista av Ivar Los själsdödande söndagsfeeling med lite gnistrande hockeyunderhållning.